Ja g v il l inte va k na . – Shane Kamil – Vill inte lämna sängen, vill inte göra mig i ordning, vill inte möta dagen. Grannens radio surrar, ett okryptbart mummel som når mig oavsett hur hårt jag lindar in mig själv i täcket. Jag blundar och försöker sätta stopp på mina accelererande tankar, medan drömvärlden oundvikligen slinker iväg. Ingen återvändo, John Blund har lämnat mig på oläst. Sträcker mig efter mobilen och låter det vita ljuset bränna mina grumliga ögon. Notifikationer kräver min uppmärksamhet, och jag ger efter. Pappa fyller år, mamma undrar vad vi ska ge honom i present. En påminnelse om att söka till nästa termins kurser. Kompisar frågar vad man har för planer till helgen. Mobilen undrar om jag vill uppdatera nu eller skjuta upp det. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Fågelkvittret från larmet hinner klämma ut ett par toner innan jag stänger av det och lägger ner mobilen. Med täcket runt mig som ett exoskelett så sätter jag mig upp. Kroppen rör sig automatiskt efter år av ingrodda rutiner innan den motstridiga rösten hinner börja ifrågasätta allt. En skållhet dusch lämnar huden röd och mör. Kylskåpet står tomt, jag behöver handla igen. Jag är egentligen inte hungrig, behöver jag ens äta frukost? Skafferiet är inte lika tomt, kaffe finns. Jag behöver kaffe. Jag behöver vakna. Behöver göra något av dagen, göra något produktiv utöver att halvtitta på en föreläsning medan jag skrollar genom memes på mobilen. Kanske gå på en promenad? Nej, det är för kallt. Läsa en bok? Nej, har ingenting att läsa. Måla något? Nej, vill inte städa upp efter mig. Kaffekoppen står tom, grannradion surrar vidare, och mörkret hänger utanför fönstret. Reträtt till sängen? Ja.
20
Vinnare i Tidningskonventets skrivartävling HT20
