BOSTADSKRISEN
SAMBOSKAP I NÖD OCH LUST Trots att diskussionen om bostadskrisen brukar centreras kring de som är på jakt efter sin första lägenhet, drabbas ibland även de som redan har en bostad. För vad händer om man gör slut med sin partner eller blir ovän med sin sambo och måste flytta isär? Text: HANNA JOHANSSON
F
ör flera år sedan bodde jag tillsammans med ett par. Jag visste inte att de var det när jag flyttade in, men jag förstod det snart av sättet de grälade på. En av de första sakerna som hände var att den ena i paret såg på den stora väskan jag flyttade in med och sa: ”det finns ett talesätt som är att man inte ska äga mer än vad man kan bära på ryggen”. När jag pratar med personer som har gjort slut med någon de bodde ihop med återkommer av någon anledning exakt den historien – insikten, när man packar ihop sina saker och ger sig av, att man verkligen inte ägde mer än man kunde bära på ryggen. Kärlek är ett otroligt vanligt skäl till att vi flyttar. På gott och ont. Ibland händer det att den praktiska lösningen att bo ihop tvingar in relationen på ett spår den inte var tänkt att ta. Och om den tar slut är det inte bara kärlekssorgen som ska handskas med, utan också bostadssituationen. Vilket idag, på många håll i Sverige, är svårt att lösa utan åratals framförhållning. ”Det är samma situation som på trettiotalet”, säger områdeschefen för studentbostadsområdet Lappkärsberget i en intervju i Metro från den 22 augusti 2913 angående läget för studerande i Stockholm, där det kan bo upp till fem personer på 17 kvadratmeter. Samma sak gäller på flera andra ställen i Sverige – de senaste åren har Hyresgästföreningen slagit larm om bostadsbristen i Malmö och Kiruna, och i Göteborg rapporterades förra hösten hur 2 000 utlovade studentlägenheter fram till 2015 istället skulle bli 300, trots det skriande behovet av bostäder.
”Kärlek är ett otroligt vanligt skäl till att vi flyttar.”
– DU VET NÄR man börjar bråka om vad man ska äta till middag och
får någon sorts kris? Liksom: nu är jag den personen som i två millisekunder vill säga att jag hatar dig för att du typ… vill äta köttbullar med spaghetti. Eller när man konfronteras med en sån sak som att köpa saker till hemmet ihop, och man helt plötsligt inser att det inte spelar någon roll. För det är hans lägenhet. Och inget av det här är mitt. Då börjar man få panik. När Aron flyttade hem till sin dåvarande pojkvän i Göteborg hade de varit ihop i ungefär ett år, och det hade bara gått några veckor sedan han tog studenten. Pojkvännen hade ett jobb och en bostad i stan. Aron, som av olika skäl inte kunde bo kvar hemma hos sin familj, beskriver det som att han ville flytta från någonting lika mycket som till någonting. Kände du någon annan i Göteborg?
– Nej. Jag skulle börja plugga och tänkte att jag kunde göra det där lika gärna som någon annanstans. Första tiden när jag precis hade flyttat in, på sommaren, gjorde jag ingenting. Jag hängde med min killes kompisar, men jag kände inga andra och jag jobbade inte. Han beskriver förhållandet som stormigt. Mot hösten började Aron kolla på utbildningar utomlands, och när pojkvännen fick reda på det blev det ett stort bråk som mynnade ut i att de gjorde slut.
32
tanken på att vi skulle ta slut och att jag skulle bli tvungen att ta vägen någonstans. Även om det var krisigt var jag inställd på att vi var tillsammans. Så du bodde kvar?
– Ja, jag sov på soffan. Inget var ju mitt. Och det kortet drog han också. Det var otroligt svårt. Det var många passivt aggressiva bråk. Jag hade inte riktigt något val, och han ville egentligen inte att jag skulle bo där. Jag promenerade väldigt mycket och satt på biblioteket. Och gick ut ensam. Egentligen var det först då som jag kom in i ett kompisgäng. Vid jul flyttade Aron hem till sin familj, vilket fortfarande var komplicerat. Till sommaren flyttade han tillbaka till Göteborg på grund av vännerna han hade träffat den sista tiden. Den gången hittade han en studentbostad och tog enstaka kurser för att kunna bo där. I somras flyttade han dock därifrån igen. Varför flyttade du nu senast?
– Jag fick ett jobb i min hemstad. Jag ville väl egentligen inte riktigt flytta, men jag kände ändå att jag inte kunde tacka nej till det. PÅ STOCKHOLMS BOSTADSFÖRMEDLINGS hemsida kan man se hur lång kötid som krävdes för de senast förmedlade lägenheterna. Just nu toppas listan av lägenheter i förorterna Rågsved, Husby och Hässelby strand, där den som fick lägenhet hade stått i bostadskön i sex-sju år. Mellan fem och tio år är ungefär genomsnittet på de senast förmedlade lägenheterna utanför tullarna. Innerstadslägenheterna på listan har däremot kötider på mellan 20 och 30 år. Jag pratar med en person som vill vara anonym. Han är inte uppvuxen i Stockholm och hade aldrig stått i bostadskön. När han och flickvännen flyttade hit från Malmö flyttade de in i en studentlägenhet som de fick tack vare flickvännens kötid. Båda hade jobb men turades om att ta kvällskurser på halvtid för att kunna bo kvar. – Det är inte särskilt etiskt, vi tog ju plats från någon som verkligen pluggade, säger han. Men alla gör så. Nästan alla som bodde i det huset hade stått i kö länge och var närmare 30. De kändes inte som studenter, om man säger så. Två år efter att de hade flyttat till Stockholm, 2010, bestämde han sig för att han ville göra slut. Hur gick det till efteråt? Hur mycket hade du planerat?
– Jag hade faktiskt en flyktväg… jag hade hört av mig i förväg till en kompis som också hade flyttat till Stockholm och bett om att få bo hos honom ett tag. Så jag sov på en tältsäng i hans lägenhet i några veckor. Sedan har jag lyckligtvis en rik släkting som har en övernattningsetta i stan. Jag fick hyra den i tre månader, och under den tiden bestämde jag mig för att köpa en lägenhet. Hur hade du råd med det?
– Jag hade en fast anställning då – jag har varken haft det förr eller senare, men jag hade som tur var det just då – så jag kunde få ett lån. Och så hade jag lite pengar undanlagt för att jag och mitt ex hade sparat till vårt bröllop.
Vart tog du vägen då?
Hur trivs du där du bor nu?
– Ingenstans! Det här var i början av november. Jag funderade på att flytta hem, men jag hade två månader kvar på min termin på universitetet, så det hade inte funkat. Och även om jag hade börjat lära känna folk var det inte på nivån att man kunde höra av sig till någon – ”hallå, får jag bo hos dig i två månader?”. Jag hade inte tänkt
– Jag trivs jättebra i området. Jag vill nog bo kvar där tills jag skaffar familj. Men jag betalar runt 10 000 kronor i månaden, så när jag jobbade halvtid var det knackigt. Och jag hade aldrig kunnat bo så och samtidigt studera, till exempel. Jag är verkligen lyckligt lottad, men jag önskar att det fanns många fler hyresrätter.
NÖJESGUIDEN | NR 2, 2014