I nöd och lust Av Lena Krantz
Jens berättade om vikten av att lita på sin magkänsla, all vår livserfarenhet som samlats i magen, då vi gör våra val. Magkänslan. Det är många som refererar till den både i stort som smått, att lita på vår magkänsla när vi inte vet åt vilket håll vi ska vända oss, inte vet när det är dags att ta det där sista avgörande steget.
Eller borde det kanske heta i lust som olust, för enligt veckotidningarnas högst vetenskapliga undersökningar är det olusten som är den främsta orsaken till att par skiljer sig innan det är dags, så att säga. I verkliga livet hinner vi ofta både skilja och gifta om oss innan vi lämnar in stämpelkortet för gott, så det där med ”tills döden skiljer oss åt” börjar kännas smått omodernt. I alla fall, föreningarnas tid är inne, bröllopsklockorna har börjat klämta och den flirt som började tidigt i våras då solen charmade snödrivorna och fick hoppet att återvända, övergår i ett frieri som tar oss rakt in i den prunkande högsommaren. Alla sinnen får sitt och vi säger ja till renoveringar, barnens glasstjat och en extra gräddklick på jordgubbarna. Ja till den kalla ölen på altanen hos grannen, kramdans på bryggan och våra egna lustar. Ja till allt som ger oss känslan av frihet, frihet att välja helt efter vår egen lust och fägring stor. För det är väl just det som är semester, att för en gång skull kunna vänta in och följa sin egen impuls, till vad det nu må vara, göra egna val utifrån egna behov, galna val och val som vi aldrig skulle göra annars. Om sommaren funkar allt, för allt är tillåtet och allt får vara just sådär otvunget, oplanerat och operfekt. Galet är charmigt och sommaren är fylld av charmiga människor, vackra människor och människor som verkligen vågar ta ut svängarna, vågar misslyckas. För några veckor sedan hölls seminariumet ”Misstagens mästare” i Sundsvall, med bland annat de framgångsrika entrepenörerna Jens Spendrup och Pigge Werkelin. Det Pigge lyfte fram som en av sina största tillgångar var hans totala orädsla för att göra fel, vilket han, som han berättade med glimten i ögat, fått öva upp redan i unga år, med sin dyslexi som läromästare. 14
NjurundaBladet - 06 2011
”Följ den första känslan som kommer upp”, men vaddå den första känslan, det är ju det som är problemet, att känslorna inte alltid kommer en i taget utan ofta i klunga, som värsta hejaklacken, sista slutspelsminuten i avgörande matchen. Finns inte en möjlighet att plocka ut en av alla dessa känslor som slåss om utrymmet och uppmärksamheten. Kanske behöver jag tålmodigt vänta tills matchen är färdigspelad och läktarna tömts. Där, i tomheten och tystnaden kanske jag äntligen hittar vad jag söker. Men, lusten var det. Tittar ut genom fönstret och ser hur Smulan, katten, ligger och rullar sig i gruset. Hon borde egentligen skämmas, krypa ihop i en ångerfull hög i korgen, istället för att sträcka ut sig och äga hela framsidan av gården. Hon tycker att det är en ren rättighet att som katt i huset väcka matte mitt i natten med en stor mus på sovrumsgolvet, och dessutom förvänta sig beröm. Instinkt, jag vet. Min instinkt att skrikande rusa ut i hallen efter något tillhygge fick jag kväva med ett väsande för att inte väcka mannen. Han hade definitivt inte nöjt sig med några gulliga berömmanden, och jag hade nog en gång för alla fått behöva välja sida: Katt eller man. Valet borde vara enkelt… Å andra sidan är vi ju faktiskt gifta, mannen och jag, och har lovat varandra det där med nöden och lusten.. I sommar är det åtta år sedan vi sa JA till varandra, på ett bröllop som höll på att gå rejält i stöpet. Man ber inte en annan man plocka sin blivande frus brudbukett. Men det är en helt annan historia.. Ha en underbar sommar och länge leve kärleken och lusten till livet!
www.njurunda.nu
Lena Krantz