Page 25

TV TANGERUDDAMPEN, TVNORGE «Mere norsk bliver det ikke?» En besætning, der blandt andet tæller en moderne viking, en gruppe udviklingshæmmede og en rocker, sejler sammen gennem de norske have. Tangeruddampen: Norsk på norsk! Med en forventning om at skulle se en blanding mellem «Kamelåså» og en taleløs film fra en togtur gennem de norske fjelde blev der trykket play på serien Tangeruddampen. Fordommen holdt dog langt fra stik, da historien begyndte at forme sig. Tangeruddampen handler om den norske søhelt Jarne Andhøy, der har fået den ære at skulle være kaptajn på et skib, hvor besætningen hovedsageligt består af udviklingshæmmede. TV-Glad møder Troels Kløvedal. Egentlig et oplæg til en langtrukken feel-good serie, hvor der ikke kommer så meget på spil. Men som historien skrider frem, og man begynder at lære karaktererne bedre at kende, bliver man rystet i sin grundvold. Hans gider ikke stå op om morgenen, Cecilie vil ikke arbejde og Bjørn Terje er konstant søsyg.

Der er ikke grænser for, hvilket drama der nu vil udspille sig, når de sammen skal føre en båd gennem de vilde bølger hele vejen til Lofoten alt sammen under den tatoverede hav-playboy Jarnes kommando. På havet gør kamerafolkene alt, hvad de kan, for at gøre seeren ubehageligt tilpas. Båden bliver filmet så den vipper ekstra meget, og seeren snydes heller ikke for et filmisk virvar af skummende bølgebrus. Måske har filmholdet også vist deltagerene de faretruende optagelser? Ellers er det bare den venlige kok, som har blandet noget specielt i aftengryden? Der sker i hvert fald det, at hele besætningen fanger en frygtelig søsyge. Og ja. Vi skal se close-ups af folk, der kaster op. Således går der et helt afsnit med en søsyg udviklingshæmmet norsk besætning, der for alvor må vænne sig til at være med den norske Columbus’ faretruende sejlads gennem de norske have. I det hele taget er det svært ved tænke sig et plot til en serie, der kunne være endnu mere norsk. Når besætningen tager den obligatoriske vejrsnak, skoser det da heller ikke på nordiske metaforer: «Jeg tror, Tor skal ud og buldre med hammeren», brøler en ivrig Jarle, der i meget høj grad lykkes med at indtage rollen som en moderne viking på

det gamle træskib. Rollen som überviking kommer han dog aldrig i nærheden af. Overtatoveret med gotiske tegn har Rune Supern Olsgaard den tvivlsomme karakteristik, som den i besætningen der slægter allermest på de primitive nordiske forfædre. Rune er ydermere i sin fritid medlem af en anden primitiv norsk gruppering, nemlig Hells Angels. Hvordan han har fået plads på båden må Tor og Odin vide, men han er bestemt en underholdende karakter at følge serien igennem. Man bliver dog aldrig rigtig provokeret af denne hyggelige historie. Skønne mennesker og helt fantastiske naturbilleder som ofte pryder skærmen, har bestemt en beroligende effekt på sjælen. En ærkenorsk historie kan jo heller ikke fortælles uden billeder af det den fiktive karakter Slartibartfast fra Douglas Adams’ science fiction-klassiker The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy vandt en pris at skabe: Nemlig de smukke norske fjorde.

film kändes det som att ha blivit misshandlad av sin lillebror, ungefär som för er när svensken Johan Olsson slog sig fram med stavarna och vann femmilen. Men inte ens till havs mot Polynesien slipper man undan Skarsgårdsklanen, här representerad av Gustaf som bortsett från sin roll som den svenska grisen i säcken är de övriga besättningsmedlemmarnas klon. Samtliga sex odlar nämligen skägg som är så samstämmigt hipsterkalibrerade att jag närmast tar för givet att man mellan tagningarna lyssnat på Mumford & Sons, bakat surdegsfrallor och tipsat varandra om hur man bäst brygger sin egen öl. Vi får helt enkelt förlikas med tanken om att litteraturhistoriens kapsejsade Robinson Crusoe-look har tagits gisslan för omvandling till fotogenique bohemstil Det är också denna samtida stilmarkör som bidrar till att dramatiseringen av expeditionen anno 1947 känns hopplöst desperat i sitt försök att leverera en historisk händelse till en ny publik.

För bortsett från det rebelliska i Thor Heyerdahls uppsåt – att korsa Stilla Havet på en balsaflotte för att bekräfta sin tes om folkvandringar – lyser hans blåögda bragd upp av en konservativ drivkraft, som kan spåras till den moderna människans längtan till gårdagens forna glans. Inte ens de mest välgjorda specialeffekterna kan överskugga nostalgi. Den sjöburna vansinnesfärden har flera spänningshöjande scener som, inte helt oväntat involverar hajar av olika slag. Hotet underifrån smyger sig på som Steven Spielbergs stilbildande monster, men ger sig tillkänna med imponerande animationer som är betydligt mer realistiskt ankrade än i skeppsbrottssagan Berättelsen om Pi. Sedan kan jag väl erkänna att jag, trots filmens verklighetsbakgrund, hyser mina tvivel mot att flottens muskelmän fiskade upp en haj som vedergällning för en uppäten papegoja För beviskraftens skull ansåg Heyerdahl att expeditionen skulle ske utan moderna redskap, men när det verkligen börjar tryta

kommer det oundvikliga förslaget om att använda ståltråd för att binda samman plankorna. Kaptenen vägrar. I ett lågintensivt brandtal satsas alla spelmarker på historisk tillgivenhet – en närmast religiös approach som väljer tradition över modernitet, i linje med senare års ekologiska uppsving bland innerstadsbor som gärna betalar extra för att sticka ut mot samtiden. Flera kritiker har gjort sig roliga över den senaste tidens uppsjö filmer med skäggiga män till sjöss, speciellt nu när biopremiären av Kon-Tiki fått sällskap av isländska Djupet – ännu en verklighetsbaserad kapsejsning i skandinavisk tappning. Det närmaste svensk film har av det receptet är Göta Kanal-trilogin, några rejäla magplask som får mig att vilja säga upp bekantskapen med populism och flytta till en öde ö. Och kanske passa på att försöka odla skägg.

Morten Truelsen Søndergaard er frilansjournalist, bjergbestiger, studerer Journalistik & Socialvidenskab på Roskilde Universitet og er for tiden på utveksling på UiO.

FILM

KON-TIKI (2012) «Litteraturhistoriens kapsejsade Robinson Crusoe-look har tagits gisslan för omvandling till fotogenique bohemstil.» Landets mest framgångsrika regissörsexport fördes samman med landets största filmstjärna – och ändå stod vi helt chanslösa. För även om det på papperet lät som en klockren kandidat med dess Hollywoodmeriterade regissör, Mikael Persbrandts isblåa ögon och storsäljande skandikrim-förlaga, så var Hypnotisören på tok för dålig. Plötsligt såg vi oss omseglade av grannlandet vars enda egentliga biosuccé i Sverige skedde för drygt ett decennium sedan med handikappkomedin Elling. När det i början av året annonserades att det verklighetsbaserade dramat Kon-Tiki fick Oscarsnomineringen för bästa utländska

Sebastian Lindvall er filmanmelder i Nöjesguiden. 06/2013

25

Profile for NATT&DAG

Natt&dag oslo juni 2013  

Natt&dag oslo juni 2013  

Profile for nattogdag