ius
”Jag tror inte att jag orkat fortsätta leva om jag inte haft musiken, inte under tonåren.” – För den tiden var jag en ganska exceptionell talang faktiskt. Och det gjorde att jag snabbt fick studiouppdrag som basist och gitarrist. Samma talang ledde honom så småningom till USA där han började spela med Blood, Sweat & Tears. – Det var stort! Jag var 26 år och det jobbet gjorde att jag kunde etablera mig som ett namn i musikkretsar där. Musikaliskt var jag enormt lyhörd och väldigt pådrivande faktiskt. Eftersom jag saknade erfarenheten så funkade det socialt sett inte lika optimalt och jag tror att jag hade kunnat sköta mig betydligt bättre i många situationer. Under åren med Blood, Sweat & Tears fick Jojje lov att göra det han alltid gjort, sjunga det han spelar. Eller som det heter på musikerspråk, scatsong. – Ända sedan jag gick i Adolf Fredriks musikklasser som barn har jag alltid varit tonsäker och sjungit det jag spelat i huvudet. Jag hade sett både Stevie Winwood och Jimi Hendrix göra scatsong med sina gitarrer så då tänkte jag – jag sjunger ju i huvudet hela tiden när jag spelar, då kan jag lika gärna sjunga högt. Så jag testade att köra scatsong på ett solo på den första skivan med Blood Sweat & Tears som jag var med och spelade på. Det var i princip inte någon inom jazzvärlden som hade gjort det tidigare, så det blev ganska så uppmärksammat. En milstolpe under New York-tiden var när han i slutet av 70-talet fick jobbet som gitarrist i husbandet i Saturday Night Live. Där stannade han i sex år och det var ett jobb som öppnade många dörrar. – Det var toppen; bra betalt, bra musik och bra musiker. Gräddan i New York kan man säga. Och det giget gav mig ovärderliga kontakter som ledde till att jag fick jobba med musiker som Roberta Flack, Luther Vandross, Aretha Franklin, James Brown och Dionne Warwick. Jobb som i sin tur ledde till att jag under 80-talet fick turnera med Simon and Garfunkel som var mina stora förebilder under 60-talet.
11