Page 1

➤ ➤ ➤ FARTFYLLDA HINDER ➤ ➤ ➤ Jag satt i bilen utanför Göteborgs Hundarena på Hisingen och väntade på Fiona och hennes hund Enya som jag skulle träffa för första gången. Jag hade parkerat framför ett stort grått hus som såg ut som en lagerbyggnad. Runtomkring var det massa stora liknande hus och området gav en känsla av ett kallt och tråkigt industriområde. Det såg inte precis välkomnande ut. Det var lite svårt att föreställa sig att det strax intill var full aktivitet med hunddagis, föreläsningslokaler och en stor inomhushall för bl.a. agilityträning. Det kunde man verkligen inte tro när jag satt där i bilen och lyssnade på Christer i p3 och andades in den kalla luften som hade trängt in. Plötsligt fick jag ett sms från Fiona att de precis hade hoppat av bussen. Någon minut senare kom de båda gående mot mig. Fiona vinkade och log medan Enya viftade på svansen och man såg att hon förstod vad som väntade. NÄR VI KOM IN I ARENAN, som man kan hyra, möttes vi av en stor grön konstgräsmatta och man fick nästan lite sommarkänsla. Det var väldigt högt i tak och luktade lite instängt. Vid sidan av väggen stod det en massa färgglada agilityhinder som bara väntade på att få bli använda. Vi möttes av tystnad och det enda som hördes var de starka lampornas svaga ljud när de tändes. Det var väldigt ljudisolerat där inne för man hörde knappt hundarna från hunddagiset bredvid. Precis innanför dörren fanns det ett litet kök där man kunde ta godis och andra sötsaker. Det fanns också hundaffischer lite överallt och man förstod direkt att detta var optimala stället att hänga på för folk med hundintresse. Fiona bytte snabbt om till träningskläder och började värma upp Enya. Sen hjälptes vi åt att ta fram de hinder hon skulle använda sig av. Jag bad Fiona berätta lite om vad Agility är: ”Agility är en väldigt rolig hundsport där hunden ska ta sig runt en hinderbana på kortast möjliga tid”. Fiona berättade också att varför hon började träna agility berodde på att hon tyckte det verkade väldigt roligt innan hon ens hade en hund. Hon upptäckte sporten på Göteborg Horse Show (som är en hästtävling på Scandinavium i Göteborg) där det brukar vara en Agilityshow och det var alltid upprepning den hon såg mest fram emot. ”Så innan jag (äntligen!) fick min hund så visste jag att jag ville köra Agility” sa hon med belåten röst. Vi fortsatte att plocka ut och placera de sista hindren till en bana som hon hade googlat fram. Jag satte mig vid sidan av banan och tog fram kameran för att fotografera. Enya viftade

➤➤➤➤➤➤➤➤➤ ➤➤➤➤➤➤➤➤

hysteriskt på svansen och hade svårt att sitta still vid det första hindret innan hon fick ett ”okej” och snabbt som vinden hoppade över. Nu när jag var med Fiona och Enya var det på deras träning, men det finns även möjlighet att tävla i Agility och det finns många tävlingar runt om i Sverige. Fiona och Enya tävlar så ofta de har möjlighet då Fiona ofta har fullt upp eftersom att hon pluggar på Chalmers. Enya är en snabb men också liten hund. I Agility är dock alla storlekar, raser och åldrar välkomna. Enda kravet är att hunden måste ha fyllt 1 år innan den får börja tävla och det är viktigt att inte överanstränga en valp. ”Det är det som är så underbart med Agility menar Fiona, ”alla hundar är välkomna!” Det är även okej för blandraser! Men om man verkligen vill komma till elitnivå ställs det en hel del krav på ekipaget. Då utmärker sig vissa raser som har de rätta egenskaperna för att lyckas. Hunden ska också vara smart, snabb och det ska finnas en bra relation mellan förare och hund. ”Men som sagt så ser man alla möjliga raser på Agilitybanan, både på nybörjarnivå och uppe i eliten!” säger Fiona med en positiv och engagerad röst medan hon klappar på Enya och berömmer. De kör några omgångar på banan igen och Fiona belönar Enya ofta och mycket med hjälp av godis, leksaker och en positiv röst. Man ser att både förare och hund gillar denna sport. Det är mycket fart och fläkt och det är svårt att hinna med att fotografera då det går så fort.

”...alla hundar är välkomna!” När det senare är dags för vattenpaus passar jag på att ställa några frågor igen. ”Vad är det bästa med Agility enligt dig och varför?” Utan att ens tveka säger Fiona ”Det är nog för att man får en så bra kontakt med sin hund!” I agility är det nämligen okej att belöna under hela banans gång om man vill genom rösten, klappa händer osv., vilket skiljer sig från t.ex. lydnadstävlingar. ”Sen är det så härligt med mycket fart och adrenalin” säger Fiona och ler stort. Det finns så mycket detaljer man kan öva på hela livet och det går inte att vara för noggrann när det gäller träningen då det alltid kommer någon svår sväng eller kombination på tävling

som man aldrig har tränat på innan. ”Det finns nog ingen bättre känsla än efter man nollat ett lopp på tävlingsbanan efter mycket hårt (men roligt) arbete!” säger Fiona medan hon tittar drömmande bort mot Agilityhindren. Det som är viktigt att tänka på när det gäller Agility är bl.a. att man lär in hindren på rätt sätt och att man lär sig hur man ska handla (ett uttryck för att visa hunden vilken väg den ska ta) just den hunden man tränar med eftersom alla är olika. Även om vissa metoder verkar vara bättre än andra så måste man alltid utgå från vad just den egna hunden behöver och fungerar bäst med. Agility kan vara en farlig sport både för hund och förare. Hunden kan ramla ner från de olika balanshindren, fastna med benen i däcket, eller om föraren råkar springa in i hunden osv. Det är viktigt att man har roligt men under kontroll.

”Fart, glädje och vänskap!” Vi hjälps åt att bygga om banan igen och jag leker lite med Enya medan Fiona lär in banan. Jag frågar Fiona om hon har några mål med Enya inom Agilityn och i så fall vilka? ”Ja, vi har både kortsiktiga och långsiktiga mål!” berättar Fiona medan hon försöker memorera banan i huvudet och räkna ut vilken väg som kommer att gå snabbast. Enligt Fiona är det viktigt med mål för utvecklingen och för att det ska kännas roligt. Fionas långsiktiga mål är att komma upp i klass 3 som är den högsta klassen i Agility. Det kortsiktiga målet är att få snabbare tider på hoppbanan (går ut på exakt samma sak fast inte balanshindren är med). ”Vi övar helt enkelt på snabbhet och bra timing just nu” säger Fiona. Även om dessa är hennes mål just nu

med Enya kommer hon bara att hålla på med Agility så länge de båda tycker det är roligt och givande. Just nu kan hon dock inte tänka sig att syssla med något annat! Efter 1 timma träning, paus och lek börjar vi plocka undan hindren tillsammans igen och Enya springer runt fritt och busar. Snart är det nämligen dags för nästa person att träna Agility med sin hund. När jag frågar Fiona varför hon tror att Agilityn växer för varje år är hennes svar: ”Just för att alla hundar kan gör det. Fler och fler märker att deras hundar tycker det är roligt – oavsett ras!”. Fiona tror att agilityn har blivit en större sport om 10 år och att det då finns fler tävlingar. Hon hoppas också på att fler inomhusarenor runtom i Sverige ska byggas för just hundsporten, så att man har möjlighet att tävla året runt och inte behöver vänta hela vintern för att det inte finns plats i någon hall. När vi lämnar Göteborgs Hundarena och går ut i den kyliga februarivinden har det börjat snöa lite. Enya ser nöjd och trött ut och detsamma gäller Fiona. Innan jag vinkar hej då och tackar så mycket för att jag fick hänga med ställer jag henne en sista fråga. Säg tre ord som beskriver Agilityn bäst! ”Fart, glädje och vänskap!” säger Fiona med övertygelse och ett leende. Vi säger hej då och teamet Fiona och Enya promenerar bort till bussen och jag hoppar in i den nedkylda bilen och skruvar upp radion och inser ännu en gång att Agility är en fantastisk sport och jag längtar redan till nästa träning för mig och min hund. Text & Foto : Mathilda Sjöström


VILKEN KULTURKROCK! Johanna Vikell

Det är en söndag i februari. Utanför fönstret vräker snön ner och temperaturen visar på minus åtta grader. Jag sitter under mitt varma täcke med datorn i knät och en kopp te i handen. I över en kvart har jag försökt minnas hur man ringer upp via Skype, dessvärre utan vidare framgång. Just som jag tänker ge upp hörs plötsligt en välbekant röst och efter några minuters buffrande får rösten ett ansikte då Klara dyker upp på skärmen. För sådär ett år sedan hade Klaras liv sett ut ungefär som mitt gör idag, en helt vanlig söndag innehållandes ångest, fasande över morgondagens tidiga uppstigning samt läxor som travar sig i högar på skrivbordet. Men hennes gyllenbruna hud, solblekta hår och en gardin som fladdrar i ett öppet fönster i bakgrunden avslöjar henne. Klaras liv ser inte alls ut som mitt gör idag. Någon skola går hon inte ens i, läxor är ett bortglömt påfund och i Sverige har hon inte varit på nästan åtta månader. Klara befinner sig nämligen på andra sidan jordklotet, i en stad vid namn Jagalon. En stad som ligger i Indien. Med förväntningar om att en indisk gudinna iklädd sari och med bindi i pannan ska visa sig blir jag nästan lite besviken när det är samma gamla Klara som jag kramade hejdå i slutet av maj. Om det inte vore för mina vita ben och snötäcket utanför fönstret skulle jag nästan kunna tro att det fortfarande var sommar. Mycket har dock hänt

sedan dess. Klara är precis hemkommen från ”South tour”, en två månaders lång rundresa i södra Indien och har dessutom nyligen flyttat in hos sin andra värdfamilj. Om bara några veckor åker hon på nästa resa till norra Indien, men någon biljett hem har hon inte bokat. – Det är en av de stora skillnaderna mellan min resa och min systers. Hon var i Texas förra året och hade ett hemresedatum långt innan hon ens åkte iväg, säger Klara och skrattar till. Rotary, föreningen Klara åker med, har precis börjat arrangera resor till Indien och har ännu inte särskilt utvecklad verksamhet i landet. Detta har medfört en del komplikationer under resans gång som t.ex. att Klara fick hoppa av skolan. – Man får ta det lite som det kommer, säger Klara och rycker på axlarna. Hon berättar att det faktiskt var därför hon valde bort ett år i USA som skulle innebära ett liv snarlikt det man kan bevittna i High School–filmerna. Från början var hon egentligen inne på att åka till Sydamerika, men då det inte gick att ordna fick det bli Indien. Det var ett land hon knappt hade ägnat en tanke åt då men som ändå uppfyllde hennes enda kriterium, att det skulle vara så annorlunda som möjligt. Annorlunda har Klaras liv verkligen blivit. När jag frågar henne vad den största skillnaden mellan livet i Sverige och Indien är tvekar hon en lång stund.


För att hjälpa henne lite på traven frågar jag om det finns några likheter istället. – När jag tänker efter finns det nästan inga likheter, så på frågan om vad som skiljer sig skulle jag svara: allt! Hon berättar vidare att det är svårt att dra paralleller mellan hennes liv nu och livet i Sverige. Varken skolan, maten, samhällsstrukturen, utvecklingen eller miljön i Indien liknar det i Sverige. Även om indierna, likt sven-

ligen att de nästan var de enda kvinnorna ute på gatorna. Kvinnorna i Indien har en lägre ställning i samhället än männen. En kvinna ska passa upp i hemmet, ta hand om barnen och framför allt om maken. Klara berättar att detta dock varierar och att hennes nuvarande värdfamilj är mer modern än den förra. Att hennes värdmamma har en läkarexamen är t.ex. relativt ovanligt för en kvinna. – När jag kommer hem igen kommer jag förmodligen tycka Sverige känns helt jämställt. Efter min tid här i Indien har jag verkligen förstått hur viktigt det är med jämställdhet och kvinnors rättigheter tillägger hon snabbt. Hon förklarar att det är en av de största och mest negativa skillnaderna mellan Indien och Sverige, att indierna skiljer så mycket på människor utifrån kön och etnicitet. Plötsligt bryts kontakten och Klara blir utbytt mot mörker. Precis när jag börjar fundera över hur jag ska lägga upp texten utifrån det jag hann få ihop, ringer hon upp igen. – Internetuppkopplingen är inte den bästa om man säger så, vissa timmar på dygnet stänger de av strömmen till och med. Vi fortsätter att prata men utan video denna gång för det orkar inte uppkopplingen med. Utifrån det Klara beskriver är det inte bara indiernas tankesätt som är omodernt utan även samhällsutvecklingen. Klara tror det beror på att indierna lever så strikt under sin religion och den gör dem mycket begränsade i sitt levnadssätt. De människor som Klara upplever som mest moderna och vars liv liknar hennes hemma i Sverige, är de som inte är så starkt troende. Dock är de få.

skarna, har svårt för att släppa folk nära in på livet, är de mycket mer vänliga mot främlingar. Hon berättar fnissande om en gång då hon fick punktering på sin cykel och från ingenstans kom det 40 främmande män springande för att hjälpa henne bära den till närmaste verkstad. – Det var det sjukaste jag varit med om, jag var tvungen att räkna dem för att förstå att det hände på riktigt, säger hon samtidigt som hon skakar på huvudet. Klara förklarar att vänligheten gentemot henne och de andra utbytesstudenterna förmodligen även beror på att de är vita. Många i Indien har aldrig sett en vit människa, något som Klara också fått uppleva ett antal gånger under sin tid i Indien. – När folk ser oss på gatorna blir de helt galna, de beter sig som om vi vore gudar. Härom veckan var Klaras familj från Sverige på besök. Tillsammans gjorde de en liten rundresa och besökte bland annat Goa vid kusten för att sola och bada. Klara berättar att det var märkligt att se andra turister då hon numera är van vid att vara ensam utlänning. Hennes mamma och syster reagerade dock på en annan sak, näm-

Om bara några veckor åker Klara på sin nästa resa med destination norra Indien. Eftersom hon inte går i skolan längre får hon till dess lov att fördriva tiden hemma. Dagarna just nu har därför ett ganska monotont innehåll med besök på det lokala gymmet, målarkurs med en privatlärare och en hel del matlagning. När jag med avundsjuka i rösten frågar om hon äter såna där goda currygrytor varje dag, får jag som svar att de där goda currygrytorna börjar bli ganska uttjatade. Många svenskar tror att indierna äter nyttigt, men Klara berättar att det mesta av maten innehåller mycket olja och måltiderna består ofta till stor del av ris. Självklart har Klara fått anpassa sig mycket efter indiernas seder och kultur, men på en punkt har hon lyckats försvenska sin värdfamilj, nämligen att bli mer hälsosam. Plötsligt hörs ytterligare en röst på andra sidan tråden. Det är Klaras värdmamma som berättar att de ska åka till ”shoppingmallen” för att handla. Hennes indiska brytning påminner mig om de färgstarka Bollywood-filmerna som jag brukar zappa förbi på tv. När vi säger hejdå några minuter senare slås jag av en underlig tanke. Klaras liv påminner förmodligen mer om Bollywood filmernas än det Hollywoodliv som många i Sverige försöker efterlikna.


Hästfotografen Niklas Hjelm Att kunna kombinera två olika intressen är en dröm för många, men oftast är det en svår dröm att uppfylla. Jag har träffat Niklas Hjelm som har lyckats kombinera båda sina passioner i ett och samma jobb – som hästfotograf. Vi har bestämt träff på Café Brogyllen i Göteborg och när jag kommer in från kylan sitter han redan vid ett av borden vid fönstren. Han har hängt av sig sin mörka vinterjacka och när han ser mig ler han och reser sig för att hälsa. - Jag väntade med att beställa tills du kom, säger han glatt men lite nervöst. Inne på Brogyllen doftar det nybakat bröd och kaffe. Ljudnivån är låg med lite klassisk musik i bakgrunden och ett jämnt sorl från de andra besökarna på caféet. Vi beställer en varsin räkmacka med te och kaffe och går sedan för att sätta oss vid det lilla runda bordet. Foto på gymnasiet och Natural Horsemanship - Jag upptäckte fotografi när jag fick möjligheten att testa en av de första digital kamerorna. Det var en Olympus på 1,2 megapixlar. Man kunde alltså bara ta 8-10 bilder i högsta kvalité, men det var väldigt roligt berättar Niklas och smakar på sitt kaffe. Efter lite om och men kom jag faktiskt in på en fotolinje på gymnasiet och där hängde jag som mest i studion eller i mörkerrummet.

Niklas skrattar åt minnet och berättar att han kunde vara i mörkerrummet upp till 12 timmar i sträck om han fick. Han drar sin hand genom håret innan han hugger in på sin räkmacka och jag passar själv på att

smaka på mackan. Niklas pekar nöjt på sin smörgås och säger belåtet att den var jättegod.

Niklas berättar att han jobbade mycket med Natural Horsemanship i många år. Natural Horsemanship är läran om hur man hanterar sin häst och det går ut på att man ska kommunicera med hästen på hästens språk. - Jag höll själv lektioner och kurser i hästhantering, säger Niklas och tar en klunk av sitt kaffe. Ibland tog jag även in hästar för problemlösning eller för att rida in dem. Jag levde för hästar så det blev naturligt att jag fotade dem, förklarar han och rycker på axlarna. Jag berättar att jag själv pysslat lite med Natural Horsemanship och att jag tycker det är kul och lärorikt. Det märks att vi båda brinner för hästar då ämnet snabbt flyter över i ett intensivt pladder om olika ridövningar och en och annan avramlingshistoria. Det är en konst att fota hästar - Det bästa med att fota hästar är att de är otroligt vackra och karismatiska djur, när de vill…, lägger Niklas till med ett skratt. Det är dock väldigt svårt att få hästen att se så vacker ut som den kan eftersom de helst bara vill vara tjocka, trötta och äta hela tiden. Jag ler och tänker på min egen pålle som står där hemma och hur han inte heller är jättebra på att få fram sin karaktär på bild. Niklas frågar mig om jag försökt


fota hästar någon gång och hur det i sådana fall gick. Jag svarar att jag provat och att jag inte kan göra annat än att hålla med honom om svårigheterna. Han berättar att han inte brukar fota tävlingar så ofta, utan att han föredrar att fota personliga porträtt i vackra miljöer där man har gott om tid och känner sig bekväm. - Jag är perfektionist och jag vill inte stressa, men jag är verkligen inte långsam, skrattar Niklas milt. Jag gillar inte att plåta under tidspress som under en tävling där man kanske har två minuter på sig för varje häst. Jag vill fota tills jag känner att bilden sitter. Niklas telefon ringer, han ursäktar sig och vänder sig bort. Jag dricker lite av mitt te medan han pratar och kollar igenom det jag antecknat. Det börjar komma fler kunder in på caféet och jag tänker för mig själv att det var bra att vi bestämde träff innan lunchrushen. När Niklas lagt på ursäktar han sig igen, jag säger att det inte är någon fara och vi fortsätter intervjun.

Jag frågar om det finns en marknad för hästfotografi och Niklas nickar. - Som med allting inom hästsporten så finns det en marknad. Problemet är att det finns alldeles för många naiva som låter sig bli utnyttjade. Det finns så många ungdomar som vill bli fotografer och ofta när man är ung fotograf så tar man alla chanser till erfarenhet man kan få. Problemet är att man är medveten om det inom branschen och kan då be dem göra jobb gratis som de egentligen borde få betalt för. Han berättar med lite sorgsenhet i rösten att han hade

gärna bara tagit hästfotografier, men det är så svårt att slå igenom och kunna försörja sig enbart på det. Det märks att Niklas brinner för att fota hästar, men det är en tuff bransch och det är svårt att vara en frilansande hästfotograf. Oftast tvingas man ta andra jobb för att kunna få en bra inkomst. Fotoproffsets tips när man ska fota hästar - Ta av täcket!!! skrattar Niklas glatt. Nej, men jo. Gå upp tidigt på morgonen eller sent på kvällen när det är vacker miljö. Leta efter annorlunda vinklar, gärna vinklar som vi inte brukar se en häst i som ovanifrån eller väldigt mycket underifrån.

Vi småpratar lite om hästar och fotografi medan vi äter upp det sista på våra mackor. Utanför fönstret har snön börjat falla och solens strålar kan knappt tränga sig igenom de tjocka molnen. Typiskt Göteborgsväder, tänker jag medan vi reser oss för att sätta på oss våra jackor och gå. Jag tackar Niklas så mycket och ger honom en hastig kram innan jag måste springa till min buss. Innan cafédörren slår igen hör jag honom önska mig lycka till i skolan och med ridningen. Väl på bussen bestämmer jag mig för att maila honom reportaget när jag är klar och tacka ännu en gång.

Amanda Lönneryd

Textbok  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you