Kvinnlig krigföring

Page 1

Kvinnlig krigföring. Hon sitter på sängkanten. Ännu en dag som ska spenderas. Frågan är bara hur. Hon njuter av det. Känslan av att ha full kontroll. Det var längesen hon kände sig så levande, så full av njutning och tillfredsställelse. Strumpbyxorna rullas på. Sedan klänningen. Det är befriande att få klä sig precis som hon vill. Ingen som blänger på henne, påpekar att en maska har gått eller att kjolen är för kort. Att hon får skylla sig själv. Hon går längsmed den folktäta gatan och folk backar undan för henne. Hon blir erbjuden billig frukt och krimskrams, mest på slentrian, men håller huvudet högt tills hon kommer till det sista ståndet. Där står en gammal krum kvinna och säljer nektariner. Sin vana trogen köper hon två, innan hon går vidare. När dörren svänger upp för henne hör hon folk dra efter andan. Ingen kan röra henne. Ingen. Hon ägnar sina dagar åt det andra kallar välgörenhet. Med benen på det mörkbetsade skrivbordet låter hon saften från nektarinen rinna utmed hakan och ner över bröstkorgen innan hon bryr sig om att torka bort den. Hon har rätten på sin sida. När det vände? Den dag hon vaknade, en morgon som den här, och vägrade fortsätta vara passiv, den morgonen ändrades hela hennes tillvaro. Istället för att gå med ryggen böjd och vänta på glåpord rätade hon ut sig, föddes på nytt och lät syret strömma genom kroppen. Det var på många sätt en ny känsla. Det var inte lätt, men det var absolut nödvändigt. Hon skulle ha gått under om hon inte tagit detta avgörande steg framåt. Hon skriver under ännu ett brev. Trots att hon på många sätt är stark faller hon ständigt tillbaka i tankar om vad som hade kunnat hända. Påminns om hur viktigt hennes arbete är. Att hon aldrig får ge vika för någon, hur väl denne än formulerar sig. Kampen hon driver är ett ensamarbete, men hennes målsättning är tydlig. Omgivningen, den manliga, hade svårt att acceptera hennes nya beteende. Hon svarade emot och hon skrek högre än förut, vilket hade varit omöjligt med den strypsnara hon känt runt halsen innan. Nu fick hennes lungor kraft och bränsle av deras motvilja. Hon skulle brinna så länge de protesterade. Det var hennes mål. Hennes brevkorg är ständigt full. Hennes kontaktnät dignande. Hon strider på en sida som hon känner utan och innan, för en sak hon kan förstå. Det är den stora skillnaden mellan henne och krigsherrarna. Att hon vet vad som krävs för att hjälpa, inte bara bombarderar oskyldiga. Första gången hon träffade kvinnan i marknadsståndet längst bort satt hon fortfarande hårt fast i någon annans ledband. Det var något som tände hennes energi och driv i mötet, kanske det faktum att hon såg någon som såg henne för den person hon var, inte bara som ett objekt, en prydnad, en sak. Kanske hon blev rädd.