Jag hatade rosa ”Han är ju pojke!” Jag minns inte längre vem som sa det. Kanske var det min mosters man, kanske var det ett par grannar där mannen i familjen jobbade på samma arbetsplats som mina föräldrar. Som sagt, jag minns inte säkert längre. Men de där fyra orden: ”Han är ju pojke!” -med den självklarhet , nästan aggression som det uttrycktes- kom att påverka den riktning mitt liv tog. Den ödesdigra meningen uttalades på min brors 1-årsdag. Bara en dryg månad tidigare hade jag fyllt tre år. Inför min brors födelsedag bakade jag och min mamma en gräddtårta. Jag älskade vid den här tiden allt med grädde och min mamma varnade mig för att äta så mycket att jag fick ont i magen. Till en början gick det bra med ätandet, men det dök upp fler och fler gäster och alla hade med sig tårtor av alla de slag, de flesta köpta på konditorier. Jag åt och åt tills det kändes som om grädden från alla dessa tårtor började att jäsa i magen och tränga upp genom näsan. Till sist började magen att värka så mycket att jag trodde att jag skulle dö. Jag mådde illa och fick gå och lägga mig. Det skulle ta decennier innan jag kunde njuta av grädde igen. ”Han är ju pojke!” Jag mindes på min brors 1-årsdag att på min treårsdag, som sagt bara en månad tidigare, hade det inte kommit så många gäster. Förutom mamma, pappa och min lillebror så hade det varit min storebror och min farmor, den enda levande ur den äldre generationen. Kanske var det någon mer, men troligen inte. Jag tror att jag hade fått några födelsedagskort från släkt och vänner. Men inte hade min moster och morbror kommit. Det mindes jag klart och tydligt. Och det var då, när jag sa att jag hade fyllt tre år någon månad tidigare som meningen kom: ”Han är ju pojke!” Som om det var en självklar sanning; något som kunde förklara den uppenbara orättvisan i att de hade kommit till hans födelsekalas, men inte mitt. Det var den dagen som jag insåg att mitt värde inte satt i min person eller om jag var snäll och trevlig utan i mitt kön. Naturligtvis tänkte jag vid den här tiden inte i några akademiska termer, som kön, genus eller feminism, men rent instinktivt kände jag att jag var mindre värd än min bror, och det på grund av något som jag själv inte på något sätt kunde rå för eller göra något åt: att jag hade blivit född till flicka, till tjej. ”Han är ju pojke!” Fram till dess hade jag trott att flickor och pojkar var lika mycket värda. För både behövdes ju, annars skulle det inte bli några fler barn. Och jag älskade båda mina föräldrar och det var av olika kön; och jag älskade båda mina bröder och de var av motsatt kön. Pojkar och flickor såg olika ut i kroppen och killar hade snopp (på den här tiden fanns det inga snippor ännu), men att den ena skulle kunna ses som mer värd än den andra föll mig aldrig in. Fram till den dagen hade vi alla, i min värld, haft lika mycket värde. ”Han är ju pojke!” Jag tror att det var min mosters man som yttrade de orden, men jag är som sagt inte säker. Det är många år sedan nu, men orden finns kvar därinne och nöter fortfarande ibland. Jag tror att någon kvinna blev chockad och sa: ”Så får du vill inte säga!” Det kan ha varit min moster, vår grannes fru eller min mamma. Och han svarade då (med ilska i rösten och blicken): ”Men så är det ju!” En självklarhet som inte fick ifrågasättas. Så mycket som kan rymmas i några få ord, i två meningar. Halva befolkningens värde. Sedan följde tystnaden. Pinsamheten. Och jag började känna skammen. Jag var besvärlig. Hade ställt en obekväm fråga. Jag borde ha vetat min plats redan, borde ha vetat att jag var en flicka och inte riktigt lika mycket värd. Det var min farmor som fick ta en stor del av smällarna efter det här. Hon kom med presenter till mig och min bror ibland. Jag fick rosa saker och han blå. Jag frågasatte färgvalet för jag gillade blått och hatade rosa. Farmor svarade att det var så det var när jag frågade varför. Att det var så det alltid