Inte som alla andra

Inte som alla andra Varför måste man leva som alla andra? Om man bryter från normen blir man oftast sedd som lite udda. De första åren var värst, vissa av deras bekanta tog avstånd från dem. Men numera hade både Camilla och Johan och deras närmaste vänner insett att man kan leva tillsammans och vara lyckliga utan barn. Det var bara Camillas föräldrar som ännu inte accepterat deras val.

Milen segade sig fram och Camilla försökte sträcka på sig så gott det gick i bilens framsäte.

Skogar och öppna åkermarker passerade och utsikten blev bara mindre och mindre intressant. ”Det är bara åtta mil kvar nu älskling. Vill du att vi stannar och fikar en gång till?” Johan visste att hon upplevde både resan till sina föräldrar och besöket där som en plåga. De skulle bara stanna en natt den här gången men det kändes som en evighet. ”Vi tar vägkrogen här framme.” Han svängde in och parkerade. ”Vi hade kunnat stanna hemma om vi velat.” ”Äh, det fungerar ju inte i längden. Någon gång måste vi ju besöka dem och vi hoppade ju över besöket både under jul och nyårshelgen.” ”Det blir samma visa igen, samma tjat. Jag vet inte om jag orkar.” Hon suckade tungt och köpte kaffe och ett par wienerbröd och satte sig vid ett fönsterbord. ”Jag tänkte på en sak.” Johan såg pillemarisk ut och tittade upp på Camilla. Han såg hennes olycklig bruna ögon under den nyklippta luggen. Hon var så vacker med det långa kastanjebruna håret och den slanka figuren. Ingen kunde se att hon kulle fylla 40 år om en månad. Varje morgon promenerade hon en halvtimma och frågade ofta om han skulle med men han gillade att ligga kvar i sängen. Tränade han fick det bli efter jobbet. ”Vad tänkte du på?” Hon tog en tugga av wienerbrödet och rörde ett par varv i kaffet. ”Vad söt du är.” Han smekte henne på kinden. ”Lägg av nu, säg vad du tänkte på.” ”Det var inget. Drick upp nu så får vi kan åka och få helgen överstökad.”

De reste sig och gick ut till bilen. Resten av resan fick en CD med Peter Le Marc förgylla tiden. I Johans huvud hade en tanke börjat gro.

1

”Äntligen, vad roligt att se er. Tage, tar du deras väskor. Kom in, kom in. Maten står på bordet, hoppas ni är hungriga.” Camillas mamma Elisabeth, var stressad som vanligt och hade börjat förbereda middagen dagar i förväg. ”Vi tar väskorna själva, mamma.” ”Min älskade dotter.” Pappa Tage gav henne en bamsekram och de gick allesammans in i den stora hallen. Pudeln Lady skällde och var överlycklig när Camilla tog upp henne och kliade henne bakom örat. ”Gick resan bra?” ”Absolut, nya bilen glider fram på vägen. Farthållaren är ett lyft.” ”Härligt.” ”Kom så sätter vi oss till bords.”

De hann knappt ställa in väskorna i det nystädade gästrummet förrän de satt vid det väldukade middagsbordet. Det doftade ljuvligt och de kände plötsligt att det kurrade i magen.

Det bäst med resan hem var i alla fall mammas mat. Tage öppnade vinflaskan och serverade.

Camilla kände direkt en blick från sin mamma. Vin kan man ju inte dricka om man är gravid, följaktligen var det ingen ändring på den fronten, tänkte Elisabeth.

Hon pladdrade på och ville veta allt om hur de hade det hemma i lägenheten och hur Camilla trivdes på sitt nya jobb. ”Det är en jättebra tjänst. Jag ska på vidareutbildning om en månad och jag känner verkligen att de satsar på mig som nyanställd. Kontoret är större än på mitt gamla jobb och ligger mer centralt så nu går jag ut och äter lunch nästan varje dag.” ”Det låter väl trevligt. Har du gått upp i lön också?” Tage tog en klunk av vinet. ”Ja det har jag och mer lär det bli.” ”Din syster är gravid igen. Hon var här i veckan med lilla Sandra. Vad söt hon är, springer som en riktig liten elitlöpare. Verkar aldrig bli trött. Du skulle se…” ”Jag tar lite mer potatis.” Camilla avbröt sin mamma mitt i allt redovisande om systern Claras lyckliga barnproducerande. Det stod henne upp i halsen.

Redan när hon och Johan träffades trivdes de så bra i varandras sällskap att de bestämt sig för att inte skaffa några barn. Deras liv var fyllt av lycka och trevliga aktiviteter och ingen av dem ville på något sätt binda upp sig. Vare sig med en eller flera småttingar. De kände helt enkelt att de inte saknade något i sina liv. ”Det ändrar sig när du blir äldre. Då kommer längtan efter barn.” Hennes mamma och flera av vännerna hade varit säkra på att Camilla i framtiden skulle få moderskänslor, men det hade aldrig inträffat. Systern hade träffat en man, gift sig och flyttat till villa inom loppet av två år.

2

Sen kom lilla Sandra som charmade alla utom Johan och Camilla. Visst var hon söt men det var inga moderskänslor som väcktes. Och nu var nummer två på väg.

Johan jobbade mycket med sin elfirma som han drev tillsammans med sin bror. Firman gick bra och de hade nyligen anställt en kille på heltid. På fritiden spelade han badminton två kvällar i veckan med en gammal klasskompis. Sen var han filmintresserad och släpade ofta med Camilla på bio. De hade avverkat de flesta filmer som gått på biograferna.

Camilla gillade också bio men var mer intresserad av att slå sig ner i en fåtölj med en filt över benen, en kopp te och en bra deckare. Hon var även intresserad av heminredning och sydde gärna nya kuddfodral och gardiner till deras stora fyrarummare. Det fanns massor av inredningsaffärer där de bodde och hon kunde gå i timmar och inspireras av all vackra mönster och färger.

De kände båda att ett barn inte fick plats i deras liv. Saknaden var inte tillräckligt stor.

Föräldrarna fick helt enkelt nöja sig med Claras barn. ”Lite efterrätt? Sitt kvar ni så dukar jag av. Är ni riktigt mätta nu då?” Elisabeth brydde sig inte några svar utan började frenetiskt duka undan och Camilla passade på att resa på sig. ”Mamma undrar fortfarande om det inte är något barnbarn på väg.” Tage visste att Camilla hatade att diskutera detta men tog i alla fall upp frågan. ”Pappa, sluta tjata. Jag är inte gravid och vi har inga planer på att skaffa…” ”Hörde jag något om att någon var gravid?” Plötsligt stod Elisabeth i dörren och såg drömmande på sin dotter. ”Nej mamma, du hörde fel. Jag är inte gravid.”

Hon kom in med rabarberpajen och ställde ner den med en duns på bordet. ”Jag tycker bara att det skulle vara roligt för er om ni kunde skaffa ett litet barn. Ni har ju så stor plats i er lägenhet och det ligger ju en skola i kvarteret bredvid. Sen kan ju pappa och jag komma och hjälpa till med barnpassning så ni kan få lite avlastning. Här, ta lite rabarberpaj nu Johan.

Skulle det inte vara kul med ett litet barn?”

Camilla såg sin mamma sitta i deras kök med ett litet barn i famnen. Disken hopade sig, tvättkorgen var full och de illaluktande blöjorna fyllde papperskorgen till bredden. Barnet som skrek, kolik på nätterna, amma, dra barnvagn i matbutiken, packa in vagnen i bilen och… Nej, hon var tvungen att blinka flera gånger innan hon fick bort den skräckfyllda bilden på näthinnan.

3

Johan tog lite av rabarberpajen och hostade. ”Det är så här.” Han hostade till igen, liksom för att ta sats inför det som komma skulle. ”Jag kan inte få barn.”

Camilla hoppade till av förvåning och både Elisabeth och Tage stirrade på Johan. ”Jag kan helt enkelt inte få barn, det är därför vi inte har skaffat några. Och det kommer inte att bli några i framtiden heller.” Tydligheten var total och Johan pustade ut. Han hällde vaniljsås över sin paj och började äta som om ingenting hade hänt.

Camilla visste inte vart hon skulle ta vägen. Vad hade Johan fått det ifrån? Inte kunde få barn, det var ju inget fel på honom. Varför hade han inte pratat med henne om sin situation?

Men visst kunde väl han få barn. Hon hade ju ätit p-piller under alla år. ”Lite paj?” Johan serverade Tage som satt om förstenad. ”Ehh, ja, jovisst. Tack, tack.”

Det kändes som om tiden stod stilla. Elisabeth reste sig plötsligt och öppnade ett fönster.

Hon blev stående en stund en vände hon sig mot Johan och Elisabeth. ”Ni får verkligen förlåta. Jag trodde inte att det var något fel på… Jag menar… Jag trodde att…” ”Det är ingen fara. Det kunde ju inte ni veta.” Johan fortsatte obehindrat att äta och även Camilla hade tagit några tuggor. ”Ska du och jag hjälpa till att diska?” Han log mot Camilla som snabbt reste sig och började plocka av bordet. Puh, en jobbigare middag fick man leta efter, tänkte hon.

De gick snabbt ut i köket medan föräldrarna satt kvar och tittade på varandra. Elisabeth kände sig fånig och lite ledsen men Tage tröstade henne medan de gick ut och satte sig på altanen.

Johan tappade upp diskvatten och Camilla stirrade frågande på honom. ”Jag tyckte det var lika bra.” ”Vad då lika bra?” ”Att få slut på diskussionen helt enkelt. Mina föräldrar har ju accepterat att vi valt bort barn men dina har ju aldrig riktigt gjort det. Jag har sett dig plågas av alla dessa frågor vid varje besök här. Nu har jag fått nog helt enkelt.” ”Men du kan väl få barn?” ”Ja, det kan jag. Men ibland kan det vara nödvändigt med en nödlögn. Förlåt att jag inte hann berätta något för dig, men tanken började gro när vi åkte hit.” Han kysste henne försiktigt på pannan och undrade om han gått över gränsen. När han kände hennes armar runt sig, visste han att så inte var fallet. ”Du är inte riktigt klok. Men lova mig en sak.”

4

”Ja, vad då?” ”Att om du ska komma med några fler nödlögner får du banne mig informera mig innan så jag slipper tappa ansiktet.” ”Ja lovar, på min scoutheder.” ”Du har väl aldrig gått i scouterna?” ”Nej, aldrig.” De skrattade gott och fixade undan disken på ett kick. När det sen var dags för kaffe kändes det som stämningen hade lättats upp lite och det blev en riktigt trevlig eftermiddag på den soliga altanen.

När det sedan blev dags att åka hem dagen efter fick Camilla en lång kram av sin mamma. ”Jag älskar dig gumman, vare sig ni ger oss barnbarn eller inte. Kom ihåg det.” Camilla kunde inte annat än le, hon blev så paff över sin mammas förvandling.

Det verkade som om de från och med nu skulle få slippa höra tjatet om barn. De ville ju bara få leva sina liv som de levde i dagsläget. Utan barn, men fyllt av egna intressen och en djup kärlek till varandra.

5