Page 11

Kan man ha ”kul” med bröstcancer? – Monika har haft det två gånger Jag var 41 år gammal när jag drabbades av bröstcancer. Hade två små barn på fem och tre år och hade precis fått ett nytt jobb. Livet stannade upp. Men istället för att bryta ihop, bestämde jag mig för att kämpa och fokusera på allt det positiva runt omkring mig.

Eftersom jag är journalist började jag nästan ofrivilligt att skriva ner mina upplevelser. Det blev en bok: ”Kul med cancer – hur man tar sig igenom bröstcancer”. Den har hjälpt mig, andra drabbade, deras anhöriga och vänner, att klara en svår tid. Så här beskriver jag i boken, upptäckten av min bröstcancer: Det var söndag och vi bestämde oss för att åka och bada i simhallen. Vi åt en härlig frukost och nu skulle jag bara duscha så skulle vi iväg. Jag tvålade in mig med lugna, långa tag. Plötsligt stelnade jag till – vad var det? Ovanför höger bröst var det som en centimeterstor kula under huden. En iskall tanke for genom mitt huvud: bröstcancer! Men varför skulle det vara det? Jag duschade färdigt och vi åkte iväg till simhallen. Först på kvällen när min man och våra två små barn somnat vågade jag känna efter om kulan var borta. Nej den fanns kvar. Den visade sig mycket riktigt vara bröstcancer. Jag tog med mig min syster för att ta emot beskedet. När doktorn bekräftade att det var bröstcancer drog både jag och min syster en lättnadens suck. Bara bröstcancer. Inte återfall i Hodgkins, en lymfcancersjukdom jag hade när jag var 20 år. Bra, men dåligt. Cancer är ju ändå cancer. Och jag kände en stor sorg.

Jag är en positivt lagd person, men var osäker på om jag själv skulle klara av att fortsätta att glädjas. Att ha kul trots cancern. Jag bad mina vänner att ringa mig och berätta om knäppa saker på jobbet, roliga saker som deras barn sagt eller gjort. För som svar på deras roligheter kunde jag berätta mina. Jag fick anstränga mig för att hitta det roliga i min nya märkliga cancervardag, men det roliga fanns där. Behövde bara upptäckas. Sjukhuset erbjöd mig att gå på en sminkkurs för bröstcancerpatienter. Vi samlades vid entrén till onkologen. Ett tiotal kvinnor, alla mycket tjusiga i håret. Det första vi skulle göra var att ta av oss perukerna. Flera av oss vägrade först, men vi gjorde det till slut. Framför oss fanns necessärer med nytt, dyrt smink. Nu skulle vi lära oss att sätta på ögonskugga. Jag som endast brukar ha mascara började ovant laborera med den lilla beigefärgade asken. Ivrigt påhejad av makeupartisten kletade jag på mer och mer. Men blev det

Vi lottar ut Monikas bok ”Kul med cancer- hur man tar sig igenom bröstcancer” (Gryf Förlag 2014) i det här numret, på sid 31 Du kan även beställa den genom vår bokklubb på sid 57.

Mitt motto blev: fokusera på allt det positiva runt omkring dig. Jag bestämde mig för att inte googla på allt hemskt om cancer, på nätet utan istället fråga min doktor om just min situation. något resultat? Jag tyckte inte det. Makeupartisten sade att ögonskuggan var väldigt diskret och kunde med fördel användas i vardagsmakeupen. När jag för andra gången sade att ögonskuggan inte gjorde någon skillnad böjde sig makeupartisten lite irriterat över mig. – Men du har ju inte tagit av locket! utbrast hon. Det blev knäpptyst i rummet, alla tittade förvånat på mig. Men nu kunde jag inte hålla mig, jag började skratta så att tårarna sprutade. Snart skrattade alla.

Hjälp att skratta

Jag grät när jag talade om det för min man, pappa, min bästa vän och på jobbet. Sen orkade jag inte gråta mer. Så jag skrev ett mejl till mina närmaste vänner. Jag berättade hur det var och bad dem hjälpa mig att kunna skratta.

Skrev kåserier

Jag kom hem och skrev ner det som hände på sminkkursen och mejlade det till min kompis i Göteborg. Hon läste, skrattade och sade: #6 2014

11

Profile for Medicinsk access

Min Medicin 2014 #6  

Min Medicin 2014 #6  

Advertisement