FOTO: INGEMAR HULTQUIST
Jag önskar att mitt nuvarande jag hade funnits för mig när jag blev sjuk, att någon hade kunnat ge mig hopp inför framtiden.
Shahrzad svävade mellan liv och död Från helt frisk till dödssjuk på bara några timmar. Därefter amputation av båda benen och en lång vandring genom mörker – fram till revanschen i triathlon. Det här är en berättelse om sepsis och om att aldrig ge upp.
Allt började som vanligt, den där dagen i mars 2012. Shahrzad Kiavash var 28 år, färdig civilingenjör, jobbade på en marknadsavdelning och gillade att träna. Livet var hektiskt men kul. Som så många andra gånger valde Shahrzad att avsluta med ett träningspass efter jobbet, men på hemvägen från träningen började hon må dåligt. Till en början kändes det som en begynnande influensa. Under kvällen blir hon allt sämre, har hög puls, ont i magen och får svårt att andas. Hon ringer efter ambulans, de kommer men tror att det är något stressrelaterat, kanske panikångest. De råder henne att inte vara ensam och hon ber sin lillebror att komma över. Det räddar förmodligen hen4
nes liv. För fram emot morgonen kollapsar Shahrzad i köket, körs i ilfart till Södersjukhuset i Stockholm där man konstaterar sepsis. Hon är nu knappt kontaktbar, blir sövd och minns ingenting av de följande 13 dagarna då hon svävar mellan liv och död. Hon har drabbats av en ovanligt aggressiv bakterieinfektion, meningokocksepsis, och läkarnas besked till familjen är att hon har mindre än en chans på tio att överleva. – När jag väl vaknade efter 13 dagar var den värsta krisen över. Jag skulle överleva, men läkarna visste inte hur mycket min kropp hade skadats. Alla mina organ hade sviktat och blodcirkulationen kollapsat, berättar Shahrzad Kiavash. Mirakulöst nog återhämtar sig hennes kropp – förutom fötterna och underbenen. I två månader försöker läkarna sedan göra allt för att rädda hennes ben, men tvingas till sist ge upp och amputera. Trots att läkningen efter amputationen tog lång tid, levde Shahrzad på hoppet om att snart få prova ut sina proteser och