__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Tangent fรถrlag

Jan Jรถrnmark Annika von Hausswolff

avgrunden 1


Hur sätter kapitalismen spår i geografin? Jörnmark och von Hausswolff har genomfört en expedition i kapitalets fotspår, med dess kontinuerliga strävan efter billigare arbetskraft och nya produktionsmöjligheter. Genom USA, Östasien och Kroatien, via IT-branschens och bostadssektorns bubblor, spåras globaliseringens rötter: arbetskraften och kapitalet. AVGRUNDEN är en undersökning i efterdyningarna av kollaps, skenande

statsskulder och ödeplatser.

www . tangentforlag . se

3


Jan Jรถrnmark Annika von Hausswolff

avgrunden 5


© Tangent förlag, Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff, 2011 www.jornmark.se jan@jornmark.se foto: Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff grafisk formgivning: Maria Jörgel Andersson omslagsfoton: Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff tryck: Livonia Print, Riga 2011 tryckning: 1 23 4 5 6 7 8 9 isbn: 978-91-979842-0-1


Prolog Arbetet 1 Det japanska miraklet 2 Tigrarna 3 Bakom Järnridån 4 Det asiatiska produktionssättet Kapitalet 5 Fallet med Skandia och Den nya ekonomin 6 Nyliberalismens triumf 7 En bubblande värld 8 Avgrunden Epilog

INNEHÅLL


tack Jan vill tacka Mike Adams Margareta Anderberg Mustafa Can Al Duce Jakob Ehrensvärd Mattias Göransson Martin H (du vet vem du är) Klara Hartman Henrik von Klopp Anna Krus Elisabeth Ljungars Vidfar Erica Månsson Henrik Nerlund Lena Ulrika Rudeke Christian Sandström Maria Wallin Katarina Wikars 28 dagar senarecommunityn Ratio samt Torsten och Ragnar Söderbergs Stiftelser Annika tackar Göteborgs Universitet, Högskolan för fotografi


prolog Detroit befinner sig i globaliseringens stormöga. När Annika och jag står högst upp på skyskrapan mitt i natten är det ett närmast ofattbart lugn som breder ut sig nere på gatorna. För några decennier sedan var det här en av världens rikaste städer, som nästan fick de Olympiska spelen 1968. Nu har avfolkningen och bilismen skapat ett gravliknande tillstånd i innerstaden. En liten bit utanför city finns knarklangarna och en misär som man normalt bara hittar i tredje världen. Upplevelsen blir ännu starkare när jag två veckor senare besöker Ljusne i Hälsingland. Befolkningstappet på 60 procent är exakt detsamma och på ett märkligt sätt såg man samma fenomen på båda platserna. Den alltför breda huvudgatan heter inte Woodward Avenue utan Färsjövägen, men de kantas av samma tomma affärer och renoveringar som stannat Bilder sid 6–11 från Fisher Body Plant, en av de döda bilfabriker som står som gravstenar i olika delar av Detroit.

på halva vägen. Befolkningsförändringen är densamma: samhällen som tillhört en välbetald vit medelklass på 1960-talet domineras sommaren 2010 av pensionärer, asylsökande eller fattiga svarta. Men framförallt var det tomheten jag kände igen. Rivningar av industrier och hyreshus har samma effekt som organiserade bränder och upplopp. Hus efter hus försvinner och ersätts av savannliknande områden. På parkeringsplatserna tränger växtlighet upp genom asfalten och bortglömda fontäner dyker upp från ingenstans. Naturen tar tillbaks städer som nyss ansågs moderna och framgångsrika. På 1970-talet var Michigan en av de rikaste delstaterna i USA. Nu kommer hälften av inkomsterna från olika bidrag. Ironiskt nog har Detroit nått en ny internationell berömmelse de senaste åren. Ingen annan världsstad har fallit från två miljoner invånare till 700 000, och i en tid av gränslös kommunikation var det självklart att internet skulle göra stadens ruiner till världsstjärnor. TV-team och tidningar har dragits

13


14


till platsen i flockar för att göra reportage om den stad som bäst belyser kraften i efterkrigstidens förändring. Att krympa städer har blivit ett av 2000-talets tillväxtämnen på universitet, och knappt någon västlig radiokanal har missat att göra program om ”The Greening of Detroit”. En av de mest positiva trenderna i en av USAs största städer anses vara potentialen för växande djuruppfödning och majsproduktion. Den andra tillväxtsektorn är filminspelningar. Här är kulisserna till katastroffilmerna gratis och på flera ställen hindrar filmteam våra fotoförsök. Men min egen kärlekshistoria med Detroit går mycket längre tillbaka och är på många sätt historien om mitt eget liv och samhällsintresse. Första gången jag kom hit var i juli 1980. Jag befann mig i Nordamerika och råkade läsa att republikanerna skulle ha sitt partikonvent i Detroit. Något år tidigare hade jag dessutom sett några artiklar i Time Magazine om hur Detroit fortfarande kämpade med effekterna av 1960-talets rasupplopp. Kombinationen verkade spännande, så jag satte mig på en Greyhound-buss mot The Motor City. Det var en sagolik syn som mötte mig. Centrum var fullt av utbrända hus och unga svarta män som lyssnade på jättelika radioapparater av en typ som fortfarande inte hade nått Europa. Utan att veta om det såg jag början på den rap- och hiphopkultur som snart skulle bli en av underhållningsindustrins största trender. Det var lättare att förstå det som pågick nere vid floden. Med Henry Ford jr. i spetsen hade stadens elit uppfört ett futuristiskt skyskrapekomplex i mitten av 1970-talet. Renaissance Center hade blivit trumfkortet för att dra republikanerna till staden och runt glastornen minglade tusentals vita amerikaner från den övre medelklassen. Men den 16 juli levde Detroit ändå upp till sitt rykte, när den blev scenen för en dag full av järtecken. På morgonen blev himlen grön som en dollarsedel, och sedan bröt den värsta stormen i mannaminne ut. På kvällen tog sig delegaterna ändå

16

över till Joe Louis’ Arena för att utse Ronald Reagan till sin presidentkandidat. Trots att han var nästan 70 år var det en ny tid som bröt in. Reagans politik bestod av löften om ökad frihet för den enskilda människan, jättelika skattesänkningar och liberaliserade kapitalmarknader. Kontrasterna var chockartade för en europeisk medelklassyngling och sannolikt blev de avgörande för hela mitt yrkesval. Jag ville förstå det jag hade sett och det fanns bara en väg att göra det. Jag skrev avhandlingar och böcker om oljekrisen, stadsplanering och den industriella omvandlingen i västvärlden efter 1970. I början av 2000-talet hade det blivit mitt yrke att föreläsa och skriva om globaliseringens effekter och jag kände mig trygg i det jag upplevde som en förutsägbar roll. Jag hade fel. Ingenting kunde förbereda mig på det som jag och min fru Carina skulle se sommaren 2003. Jag hade bokats in för att prata på en konferens utanför Boston, men vi beslöt oss för att ta en omväg. Vi hyrde en bil i Chicago och rullade under två veckor mot östkusten. Vi körde tvärs igenom det som nyss hade varit västvärldens industriella hjärtland. Här hade den moderna stål-, bil-, flyg- och verkstadsindustrin växt fram i början av 1900-talet och den amerikanska styrkan hade avgjort två världskrig innan seklet hade hunnit halvvägs. Jag kände till städerna vi körde genom från böckerna jag skrivit: Gary i Indiana, Flint och Detroit i Michigan, Cleveland och Youngstown i Ohio och Pittsburgh i Pennsylvania. Under de första åren av 2000-talet hade jag dessutom börjat följa deras nedgång på olika internetsiter som sysslade med Urban Exploration. Ruinerna fascinerade mig. Det var som att se en realtidsversion av det jag forskat om hela mitt vuxna liv. Bilder sid 13–20 från ett hotell i Catskills, New York. När charterturismen till Florida och Las Vegas slog igenom var det ingen tröst att Ingo Johansson hade tränat här 1959. Det jättelika hotellet har legat öde i mer än två decennier.


19


20


Men bilder kan aldrig helt ersätta verkliga upplevelser. I Gary körde vi in i något som mest liknade en krigszon och ruinerna och förstörelsen följde sedan med oss under hela resan. Att komma tillbaka till Detroit efter 23 år var surrealistiskt. Stadens befolkning hade kollapsat under mellanperioden och de aggressiva unga männen var borta från gatorna. Det som återstod var drogade människor, som rörde sig mellan öde skyskrapor på folktomma boulevarder. Detroit hade blivit globaliseringens ultimata dystopi. Efterkrigstidens samhälle hade dominerats av starka trender mot stadsutspridning och makalöst ökad konkurrens, och de städer som inte kunde hantera dem hade bara en väg att gå. Det enda som skiljer Detroit från Ljusne är skalan, som skapar en fruktansvärd tydlighet. I Detroit ser man obarmhärtigheten och snabbheten i förändringen i vitögat. Det var samma bilism som hade byggt Detroit som också dödade staden. Bilismen skapade möjligheten att pendla fritt, och människor började redan på 1930-talet flytta ut till nybyggda villaområden. För många klassiska städer i väst var det här som befolkningskurvorna vände nedåt. Efter världskriget gick utvecklingen mycket snabbare. På 1950- och 1960talen flyttade dessutom fabrikerna ut mot de nybyggda motorvägsnäten. Stora enplansbyggnader ersatte de bilfabriker som stått som förfallande och övergivna monument i olika delar av Detroit ända sedan dess. När människor och fabriker försvann lämnade också handeln. De första stormarknaderna byggdes i östra USA i början av 1950-talet, och under nästa decennium byggdes det hundratals Malls tvärs över landet. Samtidigt konstruerades det mängder av kontor ute i det nya upplösta stadslandskapet. Spegelbilden fanns alltid i centrum. De senaste åren har jag gått runt i många tomma amerikanska skyskrapor, som lämnades under 1970-talet när avfolkningen och upploppen tömde innerstäderna på kraft och pengar. Upplevelsen därinne är som en absurd tidsresa: i bot-

tenvåningarna finns de lämnade shoppingarkaderna med sina almanackor från 1974 och Yellow Pages från 1978. Sedan kommer kontoren, med arkivskåp och bortglömda julgranar. Det kändes symboliskt när jag hittade en tidning som berättade om kampen mellan Reagan och Jimmy Carter på tolfte våningen av The Wurlitzer Building i Detroit. Vid det laget hade det hunnit bli maj 2011, och för min egen del hade livet förändrats. Resan 2003 hade startat en mental process som via en serie tillfälligheter skulle leda fram till hela Övergivna platser-projektet. När det visade sig att böckerna till allas överraskning blev en succé hamnade jag på föreläsningsturnéer och utställningshallar runt om i Sverige. Frågorna var alltid desamma: Hur kunde det gå så här? Hur kunde världen förändras så oändligt snabbt? Vad kommer att hända nu? Som svar har jag pratat i timmar om globaliseringen, som blev industristädernas andra utmaning efter stadsutspridningen. På 1950-talet var efterkrigstidens internationalisering fortfarande bara en välkommen möjlighet att sälja på större marknader. Sedan började kommunikationerna flyta bättre samtidigt som asiatiska länder med lönenivåer som låg långt under de västliga gjorde entré i världsekonomin. I slutet av 1960-talet var det uppenbart att ingenting skulle bli som förr och under 1970-talet lades industrier ned i en allt snabbare takt. Men trots att förändringen var snabb kunde ingen föreställa sig det som skulle hända på den andra sidan av 1980-talet. De östeuropeiska kommunistländerna kollapsade i ett svart hål av stagnation och inbördeskrig, samtidigt som Kina blev centrum för historiens snabbaste produktionsökning. I väst blev Reagan- och Thatchereran början på en ny kapitalmarknadsdriven tid. Tekniska innovationer, finansiell kreativitet och konsumtion blev ersättningen för miljoner försvunna industriarbeten. Hela landsdelar kollapsade i Europa och USA och dessutom växte flera spekulationsbubblor fram.

21


24


Bubblorna har skapat en falsk känsla av rikedom och fått fruktansvärda efterverkningar. Den senaste amerikanska bostadsbubblan hade förödande effekter under 2008 och 2009 då miljoner människor fick lämna sina hem. När ekonomin gick i stå ökade arbetslösheten snabbt och gigantiska företag som General Motors och Ford var nära att kollapsa. För den amerikanska staten, som tvingades garantera banksystemet samtidigt som skatteinkomsterna föll var situationen katastrofal. Budgetunderskotten slog alla rekord och sensommaren 2011 kämpar man alltmer desperat med efterräkningarna av bubblan. Det är misslyckandet som gör dagens Detroit till en effektiv symbol för omvandlingsprocessen. Den utbildade och köpstarka medelklassen hade redan flyttat till förorterna när det avgörande 1980-talet startade. Här fanns ingen kraft att utveckla nya kunskaper och branscher som kunde klara globaliseringen. I hög grad berodde det på att motsättningarna var en integrationsproblematik mellan svarta och vita som man inte kunde lösa. Segregationen ökade oavbrutet och i slumområdena gick kravallerna över i ”Hell Nights”, där bilburna gäng åkte runt och brände ned hundratals lämnade byggnader. Den allt tommare staden förvandlades till en krigszon. Bilindustrins kollaps och bostadsbubblan var bara slutsignalerna för en process som pågått i många decennier. Tanken på att skriva en bok om globaliseringen väcktes redan 2008. Jag visste att vägen dit gick genom Detroit och vi gjorde den första resan tillbaka sommaren 2009. Det var då jag förstod hur svårt det skulle bli, för den gången fångades vi av stadens skräckstämning så till den milda grad att vi knappt vågade går ur bilen. Sommaren 2010 var förberedelserna bättre, och nu kom vi in i Michigans subkultur av Urban Explorers på ett unikt sätt. Annika och jag fotograferade dussintals platser under några dagar, och i maj återvände jag en gång till för att få det sista materialet till boken.

25

Profile for Maria Andersson

Avgrunden Tjuvkik  

Ny bok Avgrunden, provläs prologen, av Jan Jörnmark.

Avgrunden Tjuvkik  

Ny bok Avgrunden, provläs prologen, av Jan Jörnmark.

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded