Ametist och hennes inre värld

Tillslut räddade klockan mig, jag hade nu klarat ännu en dag i skolan. Stolt log jag och klappade mig själv på axeln, det här gjorde jag bra. Jag väntade tills jag hörde hur surret från eleverna avtog och tog mig sen ut i skolkorridoren.

Jag gillar inte hur de tittar på mig eller säger saker som “varför pratar du aldrig Ametist?” eller “jag tror att jag aldrig hört dig prata, säg något!”. Jag vet inte om det är bäst att bli sedd och få kommentarer eller att vara helt osynlig.