Ametist och hennes inre värld

Jag var helt slut när jag kom hem, inte fysiskt utan psykiskt, ungefär som om min själ sprungit ett maraton samtidigt som min kropp suttit still i skolbänken. Mitt hus låg inte långt ifrån skolan, men idag gick jag långsammare än vanligt. Jag försökte fylla på mina energier i kroppen medan jag gick skogsstigen, men paniken som låg kvar i kroppen ville inte lägga sig. Ju mer jag tänkte på andningen och hjärtslagen, desto mer kände jag av dem. Jag hade hållt inne mina tårar i några dagar, men jag kunde inte längre hejda dem. Liggandes på det mjuka gräset tittade jag upp mot den stjärnbeklädda himlen.