Ametist och hennes inre värld

Från början var alla ganska tysta när jag kom in i gruppen, som om de väntade på att jag skulle säga något. Men när jag inte gjorde det fortsatte de att läsa på pappret om väsen som använder sina krafter genom att skada andra. De började diskutera djupt ingående om hur dessa väsen blir onda och vad man kan göra för att stoppa det, vi borde ju trots allt hjälpa varandra och ta vara på allas olikheter. Jag satt lite bakom de andra i gruppen och lyssnade. Det var ingen som försökte få med mig i diskussionen eller ens gav mig en blick. Det känns så ensamt och sårande att vara så icke existerande, samtidigt som det kanske skulle vara jobbigt om de nu skulle fråga mig något.