Page 1

Ametist och hennes inre värld

Text och bild

Malin Lundberg


Många kallar mig blyg, osocial eller helt enkelt osynlig.

Inte för att det är något fel med det, tänk bara på alla fördelar med att vara osynlig, som när du kommer försent och lätt kan smyga in utan att någon upptäcker dig. Långt ifrån allt är dock bra med att vara osynlig. Det medför att du även är osedd. Trots dina ansträngningar är det ingen som ser dig och ingen som märker när du är borta.


Jag låste toalettdörren medan ungdomarna

utanför lät oavbrutet. Det gick inte att höra vad de sa, allt var bara ett enda högt oväsen i mina öron. Det var inte ovanligt att jag fick gå ifrån alla intryck för att centrera mig själv. Jag andades hastigt medan jag såg på mig själv i spegeln, mina mörklila ögon glittrade i ljuset och mina något spetsiga öron gömdes lätt av mitt ljusbruna hår.


Idag är det redovisning i skolan, något jag alltid fruktat. Hjärtat dunkade högt i mitt bröst när jag hörde hur klockan ringde in och lektionen började. Jag tog ett djupt andetag och gick in i lektionssalen. Som vanligt gick jag och satte mig långt bak i salen i hopp om att läraren skulle ha glömt bort min redovisning. Först ut var älvan Citrine. Hon var en av de i klassen som hördes mest, men som alltid var glad och positiv. Hon flög snabbt upp mot läraren med ett gult glittrande älvstoft som skingrade luften omkring henne. Hennes guldiga hår lös i solens ljus som smög sig in genom fönsterna. Hon hade glittriga vingar på ryggen och en söt klänning, allt i en lekfull gul nyans. Allt fick plats på en kropp så liten som min hand. Men trots sin storlek tog hon stor plats och hade inlevelse i allt hon sa.


Snart var det Granitas tur, en av de modigaste jag vet. Hon är en varulv och förvandlas till en varg vid fullmåne, men även när hon blir arg. Jag har faktiskt sett henne som varg och man kände igen henne på hennes ögon som förblev samma röda färg. Hon stod rak i ryggen och pratade högt med en stark ögonkontakt med alla i rummet. För att vara ärlig är jag både imponerad och skrämd av hennes utåtriktade personlighet.


Snart var det bara jag kvar och trots att jag försökte gömma mig såg fröken Mona mig och gjorde en gest med huvudet för att jag skulle komma upp och hålla min redovisning. Skakande och svettig tog jag mig upp mot läraren och visste inte om jag skulle våga vända mig om mot klassen. Jag famlade med pappret och försökte läsa, men allt jag sa blev fel. Innan jag hann rätta till det jag försökte säga hörde jag hur fröken Mona sa: ”Prata högre Ametist, tänk på att alla här inne ska höra vad du säger.” Jag nickade och försökte le men istället började ögonen fyllas med tårar. Jag kände att jag inte kunde fortsätta men istället för att få gå och sätta mig igen började Mona fråga mig frågor om vad jag tyckte om arbetet och hur jag tyckte att redovisningen gått, men det var svårt att höra vad hon sa när mitt hjärta dunkade så högt i mitt huvud.


Tillslut räddade klockan mig, jag hade nu klarat ännu en dag i skolan. Stolt log jag och klappade mig själv på axeln, det här gjorde jag bra. Jag väntade tills jag hörde hur surret från eleverna avtog och tog mig sen ut i skolkorridoren. Jag gillar inte hur de tittar på mig eller säger saker som “varför pratar du aldrig Ametist?” eller “jag tror att jag aldrig hört dig prata, säg något!”. Jag vet inte om det är bäst att bli sedd och få kommentarer eller att vara helt osynlig.


Jag tog min väska och sprang ut mot skolgårdens grindar. Nu var jag äntligen fri, i alla fall för den här dagen. Vinden blåste i mitt hår när jag snabbt stannade upp. Det hade regnat större delen av dagen och lämnat jorden fuktig. Man såg en svag glimt av en vacker regnbåge uppe i skyn. Färgerna ute i skogen såg så mycket starkare ut, även skogens dofter doftade extra mycket. Jag tog på den blöta trädbarken och kunde känna trädets lugnande energier flöda in i mig. Jag tror att jag ska ta skogsstigen hem idag. Skogen är mitt andra hem där jag ibland får möta harar och rävar, men också enhörningar om jag har tur. Enhörningar är väldigt skygga och visar sig bara för de mest godhjärtade individerna, men idag var jag nog alldeles för stressad för att något djur skulle våga ta sig fram till mig. Jag satte mig på berget och såg ut över sjön och dalarna som sträckte sig över horisonten. Tänk om fler ändå kunde stanna upp och ta in den vackra naturen runt om oss.


Där satt jag länge och tänkte för mig själv. Tänk att få vara lika modig och stark som Granita eller lika öppen och positiv som Citrine. Men jag är bra som jag är, det måste jag komma ihåg. Imorgon har vi i alla fall ingen redovisning, så det borde gå bra. Så klart att det kommer gå bra!


Dagen efter började bra, jag satt på min vanliga plats nära fönstret och kunde då och då titta ut mot himlen och drömma mig bort. Tänk hur stort universum är, och här nere sitter jag och får energi ifrån den starka solen. Allt levande behöver solens energi för att överleva. Undrar om solen någonsin får känslan av att den har för höga förväntningar på sig, att alltid behöva göra andra till lags och aldrig få något i gengäld. Det solen får höra är när det är för kallt eller att det är för varmt, aldrig vad som faktiskt är så underbart som att den skiner för oss varje dag och ger oss både ljus och liv. Jag är ledsen kära sol och jag är tacksam över allt du ger oss. Jag vet hur det känns att ha höga förväntningar på sina arbeten och betyg men ändå bara få höra vad man gjorde fel fast man borde fått höra vad man faktiskt gjorde bra och ska vara stolt över.


Jag avbröts i mina tankar när jag hörde orden “grupparbete”. Skrämd kollade jag upp mot fröken Mona som förklarade hur vi skulle arbeta i grupper om tre och diskutera utifrån ett papper med frågor. De flesta i klassen hakade tag i sina vänner för att visa att de redan bildat sin grupp. Jag satt tyst och väntade på att någon skulle fråga om jag ville vara med, men ingen verkade märka hur jag satt ensam vid min bänk. Mona ropade över klassrummet och frågade varför jag inte gått med i en grupp, men min svaga röst skulle inte höras över klassens alla röster så jag låtsades inte höra henne. Snart ropade hon igen och jag kunde inte fortsätta låtsas som om jag inte hörde så jag smög lätt fram mot henne och sa att jag ännu inte hittat någon grupp. ”Men då får du väl ta dig en grupp.” Jag visste inte hur jag skulle svara så jag stod kvar och hoppades att det skulle lösa sig av sig själv.


“Vågar du inte fråga om du får vara med någon?” Jag skakade snabbt på huvudet. Nu kanske Mona skulle förstå mig och hjälpa mig, men det gick inte riktigt som jag väntat mig när hon snart ropade över klassrummet. ”Är det någon som kan tänka sig att vara med Ametist?” Det var en stunds tystnad och ingen såg riktigt ut som om de ville att jag skulle vara med dem i deras grupp. Mona placerade mig, efter enligt mig en evighet, i en grupp. Jag hamnade då tillsammans med Smaragd, Lolita och Mokait. Smaragd är ett väldigt intelligent och lugnt troll, hon är smartast i klassen och det känns nästan som om hon granskar varenda ord man säger med sina gröna ögon. Även Lolita känns väldigt granskande då hon kan läsa och kontrollera andras tankar genom någon slags visualisering. Mokait är väldigt stolt och tycker att alla borde värdesätta sin kropps behov. En gång hörde jag honom säga “jag älskar och värdesätter min kropp” vilket lät väldigt fint. Trots att han bara behövde gå från lektionen för att gå på toa.


Från början var alla ganska tysta när jag kom in i gruppen, som om de väntade på att jag skulle säga något. Men när jag inte gjorde det fortsatte de att läsa på pappret om väsen som använder sina krafter genom att skada andra. De började diskutera djupt ingående om hur dessa väsen blir onda och vad man kan göra för att stoppa det, vi borde ju trots allt hjälpa varandra och ta vara på allas olikheter. Jag satt lite bakom de andra i gruppen och lyssnade. Det var ingen som försökte få med mig i diskussionen eller ens gav mig en blick. Det känns så ensamt och sårande att vara så icke existerande, samtidigt som det kanske skulle vara jobbigt om de nu skulle fråga mig något.


Jag var helt slut när jag kom hem, inte fysiskt utan psykiskt, ungefär som om min själ sprungit ett maraton samtidigt som min kropp suttit still i skolbänken. Mitt hus låg inte långt ifrån skolan, men idag gick jag långsammare än vanligt. Jag försökte fylla på mina energier i kroppen medan jag gick skogsstigen, men paniken som låg kvar i kroppen ville inte lägga sig. Ju mer jag tänkte på andningen och hjärtslagen, desto mer kände jag av dem. Jag hade hållt inne mina tårar i några dagar, men jag kunde inte längre hejda dem. Liggandes på det mjuka gräset tittade jag upp mot den stjärnbeklädda himlen.


”Hej måne och alla stjärnor, det är jag, Ametist.” Det kändes fånigt att prata med mig själv i tystnaden. “Jag är ledsen för att jag känner mig så ensam och gråter framför er, men det känns som att ni alltid är här för att lyssna på mig.” Jag tystnade, som om jag väntade på ett svar. ”Jag vill så gärna ha en vän, någon som förstår mig och som kan hjälpa mig. Jag vill på något sätt hjälpa andra, men jag måste må bra själv för att kunna få andra att må bättre. På något sätt känns det som om alla är emot mig, och jag vill inte att mitt liv ska vara så ensamt och ångestladdat.” Nu kunde jag inte se stjärnorna och månen utan allt blandade ihop sig och blev suddigt igenom alla tårar som samlats i ögonen. “Snälla måne, snälla änglar, hjälp mig må bättre och hjälp mig bli starkare i mig själv. Tack för att ni finns här för mig och orkar lyssna, tack snälla!” Jag kände en stark pirrande känsla i kroppen och all oro blåste bort för stunden. På något konstigt sätt kändes det som om någon där uppe lyssnat på vad jag sagt. Jag ska behålla min tro och kämpa vidare, jag vet nu att jag har med mig högre makter som vill alla väl.


Jag kom in i skolans korridor nästa dag och möttes av fröken Mona. ”Hej Ametist!” Jag blev förvånad då jag oftast inte väntade mig att någon skulle börja prata med mig direkt på morgonen. “Här är Marina, hon är en vattennymf och jag har utsett dig till att bli hennes kompis! Var snäll och visa henne omkring på skolan, hon kommer att gå i våran klass nu.” Bakom Mona stod en tjej med havsblåa ögon och hår som skiftade i blått och lila. Hon såg ut att vara nervös. Jag vet för jag ser ofta ut så själv med huvudet och blicken mot golvet och händerna spänt hållandes i varandra. ”Det här är Ametist och hon är en alv.” Mona pekade på mig. “Se så hälsa på varandra nu, ingen av er bits, men jag kan inte försäkra er om att jag inte bits.”


Mona skrattade och lämnade oss ensamma. Vi stod där en stund utan att säga något till varandra, men det här är min chans att få en vän, det skadar väl inte att försöka, eller? ”Hej” Jag fattar inte att jag sa det, lät jag konstig? Nej hon kommer tro att jag är skum, jag borde varit tyst. ”Hej.” Wow hon svarade! Jag var så orolig för att hon inte skulle svara mig. Hur fortsätter man det här nu? Men jag behövde inte oroa mig länge för Marina fortsatte själv: “Är Mona alltid så pinsam?” ”Ja, du ska få se. Ibland är det svårt att inte skratta, och ibland även svårt att inte gråta över det hon säger.” Jag tror aldrig jag pratat så öppet med någon förr, kanske för att jag kunde se mig själv i Marina. Hon hade samma ängsliga och lugna yttre, men jag kunde se att hon hade så mycket mer inom sig.


På lektionen satt jag på min vanliga plats, men den här gången satt jag inte ensam för brevid mig satt Marina. Första lektionen satt vi fortfarande ganska tysta, men ju längre dagen gick ju mer öppnade vi upp oss för varandra. Hon var väldigt omtänksam och pratglad, hon såg mig och bad mig berätta om mig själv. I vanliga fall skulle jag blivit skräckslagen ifall någon skulle frågat så mycket, men i hennes sällskap kände jag mig väldigt trygg. Marina känns som en tjej som kan bli något stort en dag, en tjej som kommer rädda planeten med sin varma personlighet, speciellt med hennes talang för att uttrycka sig. Jag var så tacksam över att jag fick träffa henne och att vi fick en så bra dag tillsammans, men min oro över att hon skulle lämna mig låg gnagande i bakhuvudet. En dag kanske klassen skulle märka vilken fantastisk sjönymf hon faktiskt var och göra henne populär och senare få henne att glömma bort mig. Jag ska inte tänka så negativt, man ska skicka ut positiva affirmationer i universum för att få dessa tillbaka till sig.


Det var nu trots allt bara en lektion kvar för dagen. Jag var så stolt över att jag faktiskt klarat hela dagen. Dagens schema är väldigt långt, något som skrämmer mig. Tänk om jag inte klarar det eller om något händer? Det var så annorlunda och lyftande att få prata och ha roligt med någon, även om det bara skulle vara för en dag. Att ha någon vid sin sida kan göra dig stark, men den kraften kommer inifrån. Det kan låta ensamt att vara sin egen bästa vän, men det är starkt att älska och acceptera sig själv. Jag är blyg och lugn, men mitt hjärta är fullt med magi. Jag är snäll och känslig, och det är det som gör mig fantastisk, precis som att dina egenskaper gör dig som läser denna saga fantastisk. Behandla dig själv och andra med godhet!


Författarens ord

Jag som skrivit och målat den här boken heter Malin Lundberg. Huvudpersonen Ametist är det nog många blyga personer som känner igen sig i, även jag gör det. Men kom ihåg att om det ibland kan kännas som att du är ensam och ingen gillar dig, så vill jag säga att du inte är ensam. Vi ska hjälpa varandra och behandla varandra med kärlek. Den här sagan har flera referenser till kristaller som jag har ett starkt intresse för. Kristaller har helande egenskaper, kanske låter det som ett magiskt påhitt, men för dig som ändå är lite intresserad så kan jag berätta att det inte är på låtsas. Bara du fortsätter tro och låter kristallerna och högre makter hjälpa dig så kan mirakel ske! Ametist är precis som namnet antyder inspirerad utav kristallen ametist. Den är en andlig och helande lila kristall. Den kan till exempel hjälpa dig bli lugnare i själen för dig som känner dig stressad. Marina är inspirerad utav den blåa kristallen akvamarin som är kommunikationens kristall och som även kan ge dig mod.


Citrine är inspirerad utav en gul och lekfull kristall som heter citrin. Den är väldigt bra för att ta bort negativ energi. Granita är en karaktär baserad på den röda, modiga och viljestarka kristallen granat. Smaragd är precis som sitt namn rikedomens gröna sten, smaragd. Den strålar av harmoni och visdom. Lolita är inspirerad av kristallen lolit, men som också kan kallas för vattensafir pågrund av dess mörkblåa, havslika färg. Den stödjer din intution och inre seende, alltså att du får hjälp att lyssna till ditt hjärta. Mokait heter precis som kristallen, mokait. Den hjälper dig värdesätta din kropp och dess behov men också dess olika signaler. Du ska aldrig behöva må dåligt i tystnad. Skäms inte för att be om hjälp. Du är värd all kärlek, glöm aldrig att du är fantastisk precis som du är.


I denna saga får du följa en blyg och försiktig alv som heter Ametist. Hon har det jobbgt i skolan och känner sig utanför. Men hon finner hopp inom sig själv med hjälp av naturen och en ny sjönymf som börjar i hennes klass. Sagan tar dig med i skolans dagliga utmaningar som en osäker själ kan uppleva. Men hur ska man få hopp och inspiration till att vilja må bättre? Det finns alltid personer som mår sämre, men det gör inte dina problem mindre värda. Du är värd att få må bra! Kom ihåg att alltid behandla dig själv och andra med godhet!

Ametist och hennes inre värld  

I denna saga får du följa en blyg och försiktig alv som heter Ametist. Hon har det jobbgt i skolan och känner sig utanför. Men hon finner ho...

Ametist och hennes inre värld  

I denna saga får du följa en blyg och försiktig alv som heter Ametist. Hon har det jobbgt i skolan och känner sig utanför. Men hon finner ho...

Advertisement