Page 1

KÅRKULLA SAMKOMMUN 3 | 2018

Christina Haataja “Tänk gott om varann”

a L i r g n a h t S g i l I j ö m t ll a är

ÅRGÅNG 40


Redaktionsrådet

KONTAKTUPPGIFTER OMSLAGET 3/2018 Kårkulla samkommun Tfn 0247 431 222 (växel) fornamn.efternamn@karkulla.fi kårkulla.fi Redaktion: Kårkullavägen 142 21610 Kirjala info@karkulla.fi

Malin Johansson redaktionssekreterare 0247 431 215

Anita Norrdahl redaktionsmedlem 0247 431 235

Tryck: Oy FRAM Ab 2018 Omslaget trycks på miljövänligt och icke-klorblekt papper MultiOffset 140g/m2 (omslag) MultiOffset 90g/m2 (inlaga) Ansvarig utgivare: Sofia Ulfstedt Grafisk planering: Lycka Ombrytning: Malin Johansson Pärmbild: Malin Johansson

TIDNINGEN OMSLAGET

Sofia Ulfstedt ansvarig utgivare 0247 431 200

Eva-Maria Kankainen

redaktionsmedlem 0247 431 377

Följ oss på Instagram: www.instagram.com/karkullasamkommun Gå gärna in och gilla oss på Facebook: www.facebook.com/Karkullasamkommun Följ oss på Twitter: @karkullaskn

Kårkullas tidning Omslaget utkommer med 3-4 nummer per år. Tidningen innehåller bland annat intressanta temaartiklar, intervjuer, aktuell information om Kårkullas evenemang och kurser med mera. Du får gärna skriva till Omslaget. Skicka ditt material till malin. johansson@karkulla.fi. För publicerade texter betalas ingen ersättning.


Omslaget

3/2018 | ÅRGÅNG 40

4

LEDAREN | Lagstiftningsreformer på gång

5

AKTUELLT | Närvårdarutbildning

6

AKTUELLT FRÅN KEHITYSVAMMALIITTO | Anneli Puhakka

8

INTERVJU MED CLAUS TERLINDEN | “Berätta gärna vad ni vill ha”

10

UTTERBÄCK STALLVERKSAMHET | En dag i stallet

16

INTERVJU MED CINDY ÅKERLUND | “Kårkulla har lite av en Fryshuset-stämpel”

19

MITT JOBB | Gunveig Söderbacka

22

SENIORRUTAN

24

BRUKARE MED SPECIALINTRESSEN | Peter har ett superminne

26

SKÅDESPEL | Shangri La

31

DET TIDIGA KÅRKULLA | Siv Fagerlund

36

AVSKEDSINTERVJU MED CHRISTINA HAATAJA | “Tänk gott om varann”

38

SJÄLVBESTÄMMANDE I FOKUS | “Börja om, men ge aldrig upp”

3


LEDAREN

Lagstiftningsreformer på gång

I

Finland har vi nu flera olika lagstiftningsändringar på gång, som

berör

personer

med

funktionsnedsättningar. Under

hösten kommer riksdagen att behandla förslaget till ny lag om särskild service med anledning av funktionshinder, förnyad klientoch patientlag, förnyad lagstiftning om klient- och patientavgifter samt lag som handlar om att stärka den sociala delaktigheten för personer i svag ställning på ar-

ska den allmänna servicen utnyttjas till fullo innan man får service enligt speciallagstiftningen. Ifall de gamla lagarna upphävs samtidigt som de nya träder i kraft, finns inte längre någon lagstadgad förpliktelse att upprätt­ hålla specialomsorgsdistrikt. Enligt funktionshinderslagen har landskapet/kommunen skyldighet att ordna färdighetsträning och stöd, personlig assistans, service

betsmarknaden.

som stöder boendet, stöd för

Förslaget är att dessa lagar

omsorg, verksamhet under dagtid

träder i kraft samtidigt som social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen samt de lagar som hör ihop med reformerna. Sannolikt träder lagarna i kraft år 2021. Oberoende av social- och hälsovårdsreformen kommer de ovan nämnda lagarna att leva sitt eget liv och i framtiden tillsammans med socialvårdslagen ut-

tillgänglighet i boende, kortvarig och service som stöder rörligheten.

De nya lagarna lyfter fram jämställdheten, delaktigheten och främjandet av ett människovärdigt liv.

Lagstiftningen kring självbestämmanderätten kommer i framtiden enligt förslaget att finnas i klient- och patientlagen och självbestämmanderätten utvidgas till fler klient- och patientgrupper. De nya lagarna lyfter fram jäm-

göra grunden för vårt arbete.

ställdheten,

Samtidigt som den nya funktions­

liv.

delaktigheten

och

främjandet av ett människovärdigt

hinderslagen träder i kraft upphävs handikappservicelagen och specialomsorgslagen. Enligt den nya lagen får man inte service enligt diagnos utan enligt behov och alla personer med funktionsnedsättningar får service på likvärdiga grunder. En viktig princip i den nya lagstiftningen är att i första hand 4

Gunveig söderbacka,

boendeutvecklare på Kårkulla


å Facebook:

rkullasamkommun

AKTUELLT

Närvårdarutbildning

Se hit – närvårdarutbildning för dig som avlagt Yrkesexamen inom Omsorgsarbete för utvecklingsstörda

Nu kan Du som avlagt Yrkesexamen inom Omsorgsarbete för utvecklingsstörda på ett smidigt sätt bli behörig närvårdare. Kårkulla samkommun erbjuder i samarbete med Axxell en närvårdarutbildning som består av 22 närstudiedagar varvat med distansarbete och studiebesök. Närstudiedagarna sker på egen tid. Personlig handledning tillkommer utöver närstudiedagarna samt fyra yrkesprov. Närstudiedagarna sker en dag varannan vecka med start i mars 2019 fram till april 2020. Platsen för närstudiedagarna bestäms utgående från deltagarna, men sker i huvudsak i Karis eller i Pargas. För att utbildningen ska bli av, krävs minst 16 studerande. Utbildningen kan också ske via läroavtalsutbildning, kontakta läroavtalsplanerare Klara Roos för mera information, tfn 044-739 7359. Ta chansen och anmäl ditt intresse till Solveig Wilén (solveig.wilen@karkulla.fi) senast 30.11.2018 om du är intresserad av att delta i utbildningen. Vill Du veta mera om själva närvårdarutbildningen, kontakta då lärare Carola Gröndahl (carola.grondahl@axxell.fi, tfn 044-7397622)

ehö

b Vi

ig!

d ver

ga jobb kulla.fi

Är det dig vi söker?

yll i en ansökan #kårkullasamkommun

Ny rekryteringsbroschyr!

Kårkulla har fått en ny rekrybroschyr som kan beställas från centralförvaltningen.Kontakta informatör Malin Johansson (malin.johansson@karkulla.fi) om du vill beställa broschyren.

Tycker Du om att arbeta med människor? Har Du en öppen attityd och ett gott hjärta? Då är det just dig vi behöver! Fyll i en öppen ansökan på kårkulla.fi under ”Lediga jobb”. Vi behöver kunniga och motiverade arbetstagare både för fastanställning, vikariat och inhopp. Vi kan via utbildning ge dig behörighet. Vårt arbetsspråk är svenska. Kontakta regionskoordinator Nora Vahalahti för mera information, tfn 0247 431 346. Kårkulla samkommun ger service till svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning och är en av Svenskfinlands största arbetsgivare med ca 1000 anställda.

5


Text och bild | Anneli Puhakka

AKTUELLT

40 år Kehitysvammaliittos

forskningsverksamhet

K

ehitysvamma­ liitto grundades år 1952, och sedan har

förbundet

också

sig

åt

1978 ägnat

forskningsverksamhet.

Tyngdpunkten i forskningen har under årens lopp förflyttats från psykologi och pedagogik mot en mer samhällsvetenskaplig inriktning. På 1980-talet var det något nytt att personer med intellektuell funktionsnedsättning själva tillfrågades när man undersökte deras livskvalitet. Under de senaste åren har personer med intellektuell funktionsnedsättning tagits med som forskningspartner. Kehitysvammaliittos

40-åri­ga

for­sknings­­verk­samhet har varit bred och mångsidig. I början studerade man bland annat integrationen i skolorna, och senare har man fokuserat på bland annat funktionsförmåga, sysselsättning, livskvalitet, levnadsloppet, levnadsförhållanden, kommunikation samt frågor kring utbildning och boende. 6

”Det bakomliggande motivet för Kehitysvammaliittos forskning har alltid varit att producera kunskap som kan användas för att förbättra livskvaliteten för personer med intellektuell funktionsnedsättning”, sammanfattar

fo­r­s­­k­n­in ­ ­g­s­­­chef

Antti Teittinen. I slutet av 1980-talet inleddes ett omfattande projekt för forskning om livskvalitet, som resulterade i tiotals forskningsrapporter. Där undersökte man livskvaliteten som en subjektiv upplevelse och frågade personer med intellektuell funktionsnedsätt­ ning hur de själva upplevde sitt liv. Leena Matikka, som då var forskningsdirektör vid Kehitysvammaliitto, berättar att det var svårt att övertyga akademikerna i Finland om att personer med intellektuell funktionsnedsättning själva kunde ge tillförlitlig information. Dittills hade man främst pratat med yrkespersoner inom branschen och anhöriga till personer med funktionsnedsättning. Attityderna och tänkesättet har förändrats, och under 2000-talet har personer med intellektuell

funktionsnedsättning även tagits med i Kehitysvammaliittos forskningsverksamhet i egenskap av forskare.

Långsiktigt arbete för att främja sysselsättningen

Ett av Kehitysvammaliittos långvariga forskningsteman anknyter till sysselsättningen bland personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Sysselsättningen

har varit ett långvarigt tema även inom förbundets utvecklingsverksamhet. ”Personer med intellektuell funktionsnedsättning är i marginalen av marginalen när det gäller sysselsättning”, konstaterar forskaren Katariina Hakala. Hennes forskning visar att det finns en sorts ”styrd examen” som leder till klientskap inom servicen för personer med funktionsnedsättning. När ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning styrs till specialundervisning och mer eller mindre anpassade undervisnings­ metoder fortsätter de sedan på den utstakade vägen till tradi-


Kehitysvammaliitto firar forskningsverksamhetens jubileumsår den 7-8 november med en två dagar lång jubileumskonferens om forskning: www.kehitysvammaliitto.fi/kalenteri

Fo­r­s­­k­n­i­ng ­ ­s­­­chef Antti Teittinen.

tionella arbets- och verksamhet-

för

scentraler. I den pågående kam-

förutsättningarna

panjen Palkkaa mut (Anställ mig)

nande. Forskningen stödjer Keh-

bland personer med intellektuell

påverkningsarbete.

främjar

man

sysselsättningen

samhällsstrukturen för

och

välbefin-

itysvammaliittos utvecklings- och

funktionsnedsättning i lönearbete genom att sprida verksamhets-

”Forskningsverksamhetens prak-

modellen för arbetsträning.

tiska uppgift är att öka kunskapen om levnadsförhållandena, välockså

befinnandet och delaktigheten i

ställt upp målet att den öppna

samhället bland personer med in-

arbetsverksamheten ska göras

tellektuell funktionsnedsättning”,

till en tidsbegränsad praktik där

säger Antti Teittinen.

Kehitysvammaliitto

har

målet är ett avlönat arbete. Förbundet uppskattar att omkring

Ett exempel på detta är en un-

3 000 personer med intellektuell

dersökning genomförd av Kehi-

funktionsnedsättning skulle kun-

tysvammaliittos forskare som visar

na sysselsättas i avlönat arbete,

att hushåll där en familjemedlem

men just nu har bara 500–600

har en funktionsnedsättning i gen-

av dem sådant arbete. Forsknin-

omsnitt är fattigare än andra. Det-

gen blir en ryggrad för utveckling

ta är något som man bör beakta

och påverkningsarbete. Forsk-

exempelvis när man förnyar la-

ningsresultaten ökar förståelsen

gen om klientavgifter. Kehitys-

vammaliitto kräver att de tjänster som är nödvändiga på grund av en funktionsnedsättning ska förbli avgiftsfria. Enligt artikel 28 i FN:s funktionshinderkonvention

har

personer med funktionsnedsättning rätt till en tillräcklig levnadsstandard för sig själv och sin familj. Nästa år kommer förbundets fors­ kningsverksamhet att ge ny information om bland annat boende och hur självbestämmanderätten förverkligas. Forskningsresultaten kan användas exempelvis i utvecklingen av tjänster eller uppföljningen av tillämpningen av FN:s funktionshinderkonvention. ”Forskningens effekter mäts dock inte endast utgående från huruvida resultaten direkt kan tillämpas i praktiken”, påminner Antti Teittinen. 7


a n r ä g a tt ä r ” e a h “B ni vill vad INTERVJU MED OMSORGSPRÄST CLAUS TERLINDEN

8

Text och bild | Malin Johansson


I Karis-Pojo svenska församling är Claus Terlinden ett känt namn. Terlinden har arbetat som präst i församlingen sedan han blev klar med sin utbildning år 1994. Men från och med första oktober är Claus Terlinden anställd av Kyrkans central för det svenska arbetet på Kyrkostyrelsen och fungerar som omsorgspräst i Svenskfinland.

Claus Terlinden Namn: Claus Terlinden Ålder: 54 år

Född: i Lauda i Tyskland, kom till Finland och Åbo Akademi 1991 för att studera teologi Utbildning: präst Bor: i Karis

- Som präst får jag fundera kring livets stora frågor, vilket jag alltid har gillat, svara Terlinden på frågan varför just prästyrket har fascinerat honom. Terlinden ser det som en fördel att få följa med män-

Familj: gift med Yvonne. Har två vuxna barn, Jonathan och Johanna Gillar: att vara ute i skogen, cykla, musik och att äta god mat. Läser mycket böcker. Ogillar: elakhet

niskor från vaggan till graven och understryker att prästyrket är ett väldigt rikt och varierande jobb där man dessutom får vara kreativ. Claus gillar musik och att spela gitarr och ser framemot att även få göra det tillsammans med brukarna i sin nya roll som omsorgspräst. Han berättar vidare att han i Karis-Pojo svenska församling predikade varannan söndag i kyrkan och då fick möjligheten att fördjupa sig i livets stora frågor, som han alltid har tyckt om att göra och fortfarande inte är färdig med. Som omsorgspräst kommer Claus att arbeta med olika slag av förrättningar som konfirmandarbete, gudstjänster, andakter och själavård. Omsorgsprästen ansvarar också för utbildning i bemötande och etik för församlings- och omsorgspersonal. Kårkullabacken i Pargas planerar Terlinden att besöka ungefär en gång i veckan, fysiskt är han stationerad i Helsingfors. - Jag kommer i början att resa runt mycket och försöka hälsa på så mycket som möjligt och bilda mig en uppfattning om var jag behövs mest, funderar Claus. Kårkullabacken i Pargas har Claus besökt en gång tidigare för många år sedan, medan han i Karis

regelbundet besökte Kårkullas arbetscenter. Till en början planerar Terlinden att besöka Kårkullas omsorgsbyråer och diskutera med personalen där. Som präst beskriver sig Terlinden som öppen, en präst som är rörlig och hälsar på i sin församling. - Varje människa är Guds avbild, oberoende vad man kan eller inte kan, därför hör vi ihop. Vi behöver alla varandra och kyrka och församling är som bäst ett öppet ställe dit alla är välkomna, understryker Claus och betonar att hans församling nu är lite mera speciell. Terlinden vill också öka synligheten för sitt arbete och människorna han jobbar med. Även som präst kan man känna sig nervös inför ett nytt jobb och Claus säger med glimten i ögat ”var snälla med mig”. Han önskar att såväl brukare som personal tar kontakt och berättar vad man vill ha. - Jag måste lära mig det här jobbet och det är ni som ska lära mig, påpekar Terlinden som är mycket glad över sitt nya uppdrag. 9


KÅRKULLAS stallverksamhet i Utterbäck

Text och bild | Malin Johansson

En dag i stallet Inom omsorgen finns det få dagverksamhetsenheter där man tillbringar dagen på hästryggen eller i hästkärran och utför stallarbete oberoende av väder. Men på Utterbäck stall i Borgå är detta verklighet.

10


I stallet bor: shetlandsponnyn Kingi (till vänster) och finskhästen Pokaus “Poku” (till höger).

Plats: Utterbäck stall ligger i ett naturskönt område i Fagersta cirka 15 kilometer från

Borgå centrum. Stallet är beläget vid sjön och hör till Utterbäck serviceenhet. Sammanlagt bor 37 hyresgäster på Utterbäck. På gårdsområdet finns nio byggnader som är uppförda under olika årtionden, av vilka fyra används för boende. I stallet jobbar: handledarna Johanna Turunen och Johanna Niklander.

11


KÅRKULLAS stallverksamhet i Utterbäck

Text och bild | Malin Johansson

D

et är en regnig måndagsmorgon i Utterbäckstallet och vinden blåser hårt från sjön. Johanna Niklander och Johanna Turunen, som båda jobbar som handle-

dare i stallet vid Utterbäck serviceenhet i Borgå, gör sig klara för att ta emot brukarna som strax anländer med taxi. Till stallet i Utterbäck kommer brukare från hela östra Nylands enheter. Då stallverksamheten startade år 1999 var det främst brukare från Utterbäck som deltog i stallverksamheten. Idag är de flesta brukare som bor på serviceenheten rätt så åldersstigna och orkar inte längre på samma sätt delta i det fysiskt tunga arbetet i

i g

stallet. Utterbäck stall ligger i ett naturskönt område i

n i K

Fagersta cirka 15 kilometer från Borgå centrum. Stallet är beläget precis vid sjön och det är en otrolig utsikt som möter en då man anländer till stallet. I hagen står Kårkullas egen häst Pokaus eller ”Poku” som han kallas tillsammans med shetlandsponnyn Kingi, som är inhyrd. Poku är en finsk häst och snällare häst får man leta efter, berättar Johanna Niklander. - Det krävs mycket goda egenskaper av en häst som ska fungera här tillsammans med brukarna, berättar hon. Hästen behöver vara både tålmodig, tillitsfull och inte bli rädd trots att det finns många

Hästarna behöver både torkas och ryktas efter att ha stått ute i hagen i ösregn innan man åka iväg med kärran.

människor omkring den som kanske är högljudda

na vatten, medan andra väger upp hö för dagen.

och gör oförutsedda rörelser.

De som går ut i hagen tar med sig en skottkärra och grep och börjar rengöra hagen. Trots att regnet

Varje vardag tar Johanna Niklander och Johanna

öser ner är det ingen som klagar – en efter en drar

Turunen emot en grupp brukare till stallet på cirka

de på sig regnkläder och stövlar och tar i tu med

fem personer. Schemat är i stort sett detsamma

dagens arbete. För den som blir osäker på sin upp­

varje dag oberoende av årstid eller väder. Eftersom

gift finns det scheman och bilder uppsatta i stallet

det idag är måndagmorgon finns det en hel del att

så man kan kolla vad som sker till näst.

städa upp i hagen efter att hästarna varit ute hela helgen. Trots att det är många människor i stallet

Efter en dryg timmes jobb är alla klara med sin

går det lugnt och städat till och alla har sin egen

uppgift och schemat i stallet visar på en rykande

uppgift att sköta. Några börjar med att ge hästar-

varm kaffekopp. Johanna Turunen berättar att de

12


Dags för skogsutfärd. Patrik sätter sig i Pokus kärra och Johanna assisterar.

alltid håller en kaffepaus efter att morgonsysslorna

behöver både torkas och ryktas innan man kan

är gjorda, så brukarna får fylla på med energi och

köra iväg. Johanna torkar vattnet från hästarna

vila sig en stund efter det fysiskt krävande arbetet,

som är dyblöta efter förmiddagens regn och sedan

som stallarbetet de facto är. Diskussionen är livlig i

får brukarna, två och två åt gången, sätta igång

kafferummet och man planerar ivrigt dagens utfärd

och rykta hästarna.

med häst och kärra. Idag bestämmer man sig för att trotsa regnet och göra en lång skogsutfärd. Det

En av de viktigaste målsättningarna med stallverk-

är Patriks tur att sitta bakom hästkärran idag och

samheten är just att brukaren så självständigt som

det är Poku som får äran att dra kärran. Kingi föl-

möjligt kan sköta olika stallsysslor utgående från in-

jer med han också på skogsutfärden som sällskap.

tresse och förutsättningar. Förstås är det viktigt att

Men innan man kan köra iväg är det mycket som

det sker inom trygga ramar och handledarna följer

behöver göras. Hästarna ska tas in från hagen och

noga med att allt går rätt till. Upplevelsen av att ha 13


KÅRKULLAS stallverksamhet i Utterbäck

en viktig arbetsuppgift är av stor vikt.

Text och bild | Malin Johansson

Efter skogspromenaden är det dags för lunch. Sadelkammaren fylls av gula, våta regnkläder som

- Att sköta om ett levande djur som dessutom

hängs upp på tork innan brukarna styr kosan mot

råkar vara en stor häst, stärker både brukarens

Utterbäcks kök där hemlagad Janssons frestelse

självkänsla och självförtroende, berättar Johanna

väntar på dem. Unikt med Utterbäck serviceen-

Turunen. Hon berättar vidare att brukaren även här

het är just det alla hjälper alla där det behövs. Då

lär sig ansvar och delaktighet.

handledarna åker hem från stallet på eftermiddagen sköter boendepersonalen om att hästarna får

Det är många funktioner som tränas i och med

sin kvällsmat. Brukarna har färdigt mätt upp höet i

stallarbetet, både motoriska och psykiska sådana.

olika kassar, så boendepersonalen vet precis hur

Det krävs stor koncentration och mycket tålamod

mycket foder hästarna ska ha vid vilken tidpunkt.

innan hästarna är klara för avfärd. Patrik tar sig

Både Johanna Turunen och Johanna Niklander på-

upp i hästkärran med hjälp av Johanna och Poku

pekar hur tacksamma de är över att samarbetet

står tåligt och väntar och rör inte en fena fast pro-

med boendepersonalen fungerar så bra, annars

ceduren tar sin lilla tid. Johanna berättar att det

skulle stallverksamheten inte vara möjlig på Utter-

är länge sedan de har kunnat göra några längre

bäck.

skogsutfärder då det i år har funnits otroligt myck-

et älgflugor som plågat både hästarna och männi-

Brukarna ger sig av till köket och tackar för dagen.

skorna. Idag verkar tack och lov alla älgflugor vara

Hästarna i sin tur springer glatt ut i hagen då ar-

bortblåsta.

betsdagen är förbi och gnäggar till brukarna som vinkande går förbi. Kan det finnas en mer intressant

– Regnet har säkert skrämt i väg dem, skrattar Johanna Niklander medan hon vant tar tag i tömmar-

och givande arbetsplats?

na och visar för Poku vart hon vill att han ska skritta

Brukarna som var med: Jenna Sjöström, Patrik

iväg.

Bäckman, Fabian Grönholm, Oskari Pekkala och Johan Liljeblad.

Resten av gänget promenerar efter med shetlandsponnyn Kingi som sällskap. Det är ingen kort skogstur det blir idag, trots regnet och blåsten, tvärtom. Långt in i skogen går färden och kilometer efter kilometer traskar gänget på med humöret på topp. Först en dryg timme senare är man tillbaka på stallbacken och det är en och annan som säger att det minsann känns i benen att man har gjort något. Poku får en klapp på halsen av Patrik som tack för turen. Johanna Turunen berättar att en del brukare har lättare att visa känslor i närheten av hästen än med människor. Hästen fungerar som en länk för att träna känslouttryck. 14

att sköta om levande djur som dessutom råkar vara en stor häst, stärker både brukarens självkänsla och självförtroende


Patrik ryktar Poku med säker hand.

Höet mäts färdigt upp i kassar.

15


Intervju med Cindy Åkerlund

Text och bild | Malin Johansson

“Kårkulla har lite av en Fryshuset-stämpel ”

Cindy är en mångsysslare som har haft tusen järn i elden redan från tidig ålder. Hon är inte rädd att ta i där det behövs och har redan många visioner för Smålands serviceenhet i Kimito, där hon fungerar som ny enhetschef sedan medlet av augusti.

R

edan vid anställningsintervjun väcktes Cindys

fick blodad tand och började studera pedagogik

visioner för Sågbacken på Kimitoön och med

vid Hangö sommaruniversitet. Åren framöver blev

marknadsföringsstudier i bakfickan vill hon abso-

det mera lärarjobb och Cindy jobbade sammanlagt

lut lyfta fram den fina verksamhet som finns vid

nio år i Lojo och därefter 10 år på Solvalla idrott-

Smålands serviceenhet i Kimito.

sinstitut i Esbo. Först som lärare i allmänbildande ämnen och de fem sista åren som enhetschef och

- En skylt nere vid vägen så folk hittar fram är det

rektor. År 2015 kom vändningen i Cindys liv i och

första som behöver göras, skrattar Cindy. Hon är

med flyktingkrisen.

en glad och varm person som öppet berättar om sin bakgrund innan hon kom till Kårkulla.

- Det var då mitt humanitära samvete vaknade, säger Cindy. Det hela fick sin början på ett infor-

- Jag har jobbat som nattportier på hotell då bar-

mationstillfälle vid Mjölbolsta sjukhus där stadens

nen var små och delat ut post. Passat barn och

invånare informerades om att 150 flyktingar var på

sålt grönsaker och glass. Sammanlagt blev det åtta

väg inom kort. Cindy kom att volontärarbeta 260

år på byggnadsfirman YIT-yhtymä där jag jobbade

timmar på två månader för att hjälpa dessa flyktin-

som ”työmaatoimistonhoitaja”, berättar Åkerlund.

gar, och blev senare också anställd av Röda korset då Solvallakapitlet var avklarat.

År 1994 avlade Cindy studenten från Helsingfors aftongymnasium som hade en utlokaliserad utbil­

- Det var det bästa jag har gjort, konstaterar Cindy.

dning i Västra Nylands Folkhögskolas regi i Karis.

Efter att flyktingtillströmningen stabiliserats

Som kuriositet kan nämnas att hon studerade och

hon erbjuden ett jobb i Sverige som ”houseparent”

tog studenten tillsammans med sin mamma och sin

på Humanistiska läroverket i Sigtuna skola. Tiden i

tio år äldre morbror. Cindy sökte in till Åbo Akademi

Sigtuna blev kort då Åkerlund inte kände sig hem-

och började studera statskunskap i sakta mak.

ma på internatskolan bland skoluniformer. Istället

Vårvintern 1996 värvades hon som lärarvikarie i

kändes det som att komma hem då hon följande

finska till sin gamla högstadieskola i Virkby. Cindy

termin fick en anställning som intendent och skol-

16

blev


Namn: Cindy Åkerlund Ålder: 56 år Född: i Esbo, men har växt upp i Virkby Familj: gift i 35 år, tre barn, mormor och farmor Utbildning: merkonom, pol.kand., tog studenten då barnen var små (Helsingfors aftongymnasium) Gillar: sammetslena augustinätter och kompostering Ogillar: ignorans

17


Intervju med Cindy Åkerlund

strateg på Fryshusets gymnasium i Stockholm. Fryshuset är en internationell organisation med 400 anställda som jobbar med och för unga genom att skapa mötesplatser där de unga syns, hörs och räknas. Fryshuset är också huvudman för skolor där eleverna kan kombinera sina programstudier med någonting man är särskilt intresserad av, en passion. Under sin tid på Fryshuset jobbade Cindy bland annat med systematiskt kvalitetsarbete, elevvård och logistik. - Jag har aldrig upplevt så lite mobbning och hört så få svordomar som på Fryshuset, ändå är det

Text och bild | Malin Johansson

konstaterar Cindy. Hon ser många trevliga utmaningar, som hon uttrycker det, och berättar att framförallt vill hon att Kårkullas verksamhet på Kimitoön ska bli mera synlig. Få in lite Fryshuset-tänk, våra brukare ska få synas, höras och räknas. Cindy är inte främmande för att använda sig av sociala medier för att lyfta fram allt det fina som görs inom verksamheten. Hon är också en anhängare av lean-tänkandet och tycker inte att man ska göra saker krångligare än vad de är. För att klara av vardagen med allt vad det innebär är Cindys bästa tips att gå ut i trädgården och jobba en stund!

en brokig skala elever som finns där, poängterar Åkerlund som imponerades av det respektfulla bemötandet människor emellan. Jobbet på Fryshuset var spännande och utmanande, men det var något som lockade Cindy hem till Finland igen. Hemma väntade nämligen två barnbarn. På frågan varför det blev just Kårkulla och Kimito svarar Cindy att hon helt enkelt blev förtjust efter att ha besökt Smålands serviceenhet. - Jag besökte Sågbacken några gånger och blev förtjust. Dessutom är Kårkulla lika gammal som jag, fortsätter hon med ett leende på läpparna. Hon konstaterar vidare at Kårkulla är en gammal institution där man ofta har jobbat mera med hjärtat än för pengar. Den bild som Cindy som ung hade av Kårkulla har förändrats mycket under åren. Hon berättar hur hon under sina första veckor i Kimito har följt med hur brukarna är en del av samhället och känner de flesta byborna på stan. Så var det inte förr. Som chef har Åkerlund inga problem med att ställa sig i främsta ledet, men hon är också mycket mån om att lyssna på de anställda och inte hänga ut någon. - Jag är nog en lyssnande chef som vill att de anställda upplever att de alltid kan vända sig till mig, 18

- Jag besökte Sågbacken några gånger och blev förtjust, berättar Cindy.


Jag och mitt jobb

Text | Gunveig Söderbacka Bild | Malin Johansson

Mitt jobb J

ag heter Gunveig Söderbacka och har jobbat som utvecklare av boendeverksamheten

på expert- och utvecklingcentret (EUC) se-

dan maj 2017. Förtillfället är jag stationerad i Pargas i expert- och utvecklingscentrets utrymmen. Min historia inom Kårkulla är lång och brokig. Som ung jobbade som vårdbiträde både på Kårkullabacken och inom boendena i Helsingfors. Min egentliga karriär inom Kårkulla började jag år 1992, då jag blev boendeförman i Borgå. Sedan har jag hunnit med att vara föreståndare för arbetscentret i Borgå, regional ledare, regionchef i Helsingfors och utvecklare av dag- och arbetsverksamheten inom expert- och utvecklingscentret. Utvecklingsarbetet inom Kårkulla är spännande och utmanande, ingen dag är den andra lik och nästan vad som helst kan ramla in på agendan för dagen. Samarbete inom organisationen och externt är i fokus. Mycket av utvecklingsarbetet sker

na, chefen för EUC och utvecklarna möts och diskuterar substans- och kvalitetsfrågor inom verksamheten.

via olika arbetsgrupper.

Till arbetsuppgifterna hör att vara med i arbets-

Internt arbete

renoveringar, utvidgningar och nya fysiska en-

Boendeutvecklaren är med i den grupp som jobbar med Kårkullas serviceutbud och i SOL-gruppen, som är ett intern forum kring självbestämmande och begränsande åtgärder. Som utvecklare är jag också med i samarbetsorganet där regionchefer-

grupper som planerar ny boendeverksamhet, heter. Under den korta tid jag jobbat som boendeutvecklare har jag hunnit vara med i tio sådana grupper. Det händer mycket på den fronten åren

2018-2019. Jag är med på ett hörn och gör Stockholmsbedömningar och funderar på kommande 19


Jag och mitt jobb

Text | Gunveig Söderbacka Bild | Malin Johansson

Gunveig Söderbacka jobbar som utvecklare av boendeverksamheten på Expert- och utvecklingcentret (EUC) sedan maj 2017. Förtillfället är hon stationerad i Pargas i expert- och utvecklingscentrets utrymmen.

20


bedömningsinstrument samt utvecklandet av den dagliga dokumentationen. Aktuellt under hösten är att hålla i uppdateringen och förnyandet samkommunens boendeplan. Speciellt utmanande är den uppgiften med tanke på vårdreformsdiskussioner och olika lagförändringar som är på gång. Vi har också i höst tänkt prova på att använda oss av Aspas boendeutvärderare i några boenden för att göra en utomstående utvärdering av kvaliteten i servicen. Det handlar främst om hur brukarna upplever självbestämmande och möjligheter att påverka servicen. Vi får se vad det ger. Kårkulla har en arbetsgrupp som sysslar med att utveckla brukarwebben och utvecklarna är med på ett hörn där. Att vi har brukarvänligt, lättläst material på våra hemsidor är viktigt. Också websidorna ska skapa delaktighet. Under våren hölls en kurs i flyttförberedelser med kursdragare från FDUV. Med tanke på hur mycket man flyttar inom vår boendeservice är bra förberedelser för flytt viktigt både för brukare och anhöriga. I höst får vi fortsätta och fundera kring hur vi går vidare med att sprida kunskap och material kring flyttförberedande. I mitt arbete ingår också att svara på frågor av många olika slag som på något sätt berör boende och att jag tar emot en del respons som jag svarar på eller förmedlar vidare. Eftersom boendeverksamheten är den största inom organisationen så kommer det in rätt mycket frågor och respons. Enhetsbesök försöker jag planera in i kalendern under året. Det är viktigt att se hur man har det i olika regioner och vilka lösningar man använt i olika verksamheter. Tyvärr räcker tiden inte alltid till för att röra sig på fältet så mycket. Samarbete nationellt Delegationen för boende för personer med utvecklingsstörning har ett kvalitetsutskott. Jag är med i

kvalitetsutskottet där vi just nu håller på med att

förnya kvalitetskriterierna för boende, individu-

ellt stöd, bostäder och bostadsmiljö. Utskottet planerar också att göra en kvalitetsportal på webben. Småningom blir det aktuellt att introducera resultatet av arbetet och utbilda inom Kårkulla. FDUV:s boendeverksamhet med inriktning på flyttförberedelser, har en referensgrupp både i Österbotten och södra Finland. För tillfället är jag medlem i båda grupperna. I början av maj ordnade vi i samarbete med dem ett seminarium i Åbo, Vägen till ett eget hem och ett liv på egna villkor. Seminariet fokuserade på delaktighet och självbestämmande. En ny arbetsuppgift är att vara med i LL-centers arbetsgrupp för lättläst. Det är inspirerande. Lättläst är ett av mina speciella intressen och jag är gärna med i utvecklingsarbetet. Den mest utmanande externa arbetsgruppen som jag nu är medlem i är Egentliga Finlands arbetsgrupp för SOHÄ handikappservice. Det är mycket att läsa in sig på och jobba med. I den har jag lärt mig enormt mycket om social- och hälsovårdsreformen och hur man på förverkligandenivå planerar att bygga upp servicen och serviceinnehållet. Välfärdsteknologi i hemmet Högaktuellt i Finland är användningen av välfärdsteknologi för att stöda självständigt boende. Det finns både projekt och utbildningar inom området. Utbildningssamkommunen Omnia har ett projekt, VRobotiikka 360, med syfte att testa och utvärdera digital miljö som stöd för självständigt boende. I nästa år är ”Roboten som arbetskamrat och hjälp” temat för Förbundet Utvecklingshämnings studiedagar. Att introducera välfärdsteknologi också hos oss är en aktuell utmaning för utvecklaren att ta sig an de närmaste åren. 21


SENIORRUTAN

Text | Zusine Degerlund-Mattsson | Bild Tettan Lindqvist

Seniorrutan Kårkulla seniorer r.f.

S

å var det höst igen! Aldrig har väl vi

På månadsträffen i september i Pargas började

nordbor pustat så av hettan som vi

vi med en tyst minut för en av våra medlemmar

gjort denna sommar. För många av

som gått ur tiden. Efter det uppvaktades Siv Fa-

oss äldre har det tidvis varit nästan

gerlund som fyllt 80 år. Siv var föreningens första

omöjligt att vistas ute.

ordförande, i interimstyrelsen år 2000 - 2003. Under dessa år förberedde interimstyrelsen bildandet

Nu i skrivandets stund är det höstvindar som vin-

av föreningen. Kårkulla seniorer r.f blev registrerad

er och behövliga, härliga regnskurar smattrar runt

i november 2003 och Siv valdes till ordförande un-

knuten. Verksamheten inom föreningen har också

der åren 2004 - 2006. Ansvarig för den åboländska

kommit i gång. Det har varit både styrelsemöte och

underavdelningen var hon under åren 2008 - 2012.

medlemsträffar. Det planeras, förutom teman för medlemsträffar, resor, besök till konserter, flera tea-

Mellan åren 2012 - 2018 fungerade Siv som kul-

terföreställningar samt en julfestkryssning.

turansvarig i nämnda underavdelning. Föreningens första hedersmedlem blev hon år 2015. Vi tackar

Blickar tillbaka. Vår sedvanliga sommarresa i bör-

Siv för det idoga och mångåriga arbete hon gjort

jan av juni gick den här gången till vackra och in-

för Kårkulla seniorer. Vi är glada över att ha henne

tressanta Fiskars. Resan var planerad av Kårkulla

med i vår förening och ser ännu fram emot många

seniorerna i Västranyland. Ett fint program varvat

år av fin gemenskap.

med god mat och glad samvaro. Med bussen gjorde vi en rundtur med lokal guide runt hela

Vi uppvaktade även Esko Heinonen som fyllde

Fiskars. Vår kunniga guide försåg oss med Fiskars

akt­ningsvärda 85 år. Esko har arbetat på Kårkulla-

intressanta historia från mitten av 1600-talet till

backen som serviceman och ledande serviceman i

dags dato. Vi hann också promenera till de härli-

33 år. Många är de gånger då Esko med sitt stora

ga hantverksbodarna som hade utställningar och

lugn fixade till både små och stora dilemman. Det

sålde gedigen och fin finländsk design.Tack till alla

kunde gälla allt från nya byggnader, ombyggnader

inblandade för en fin dag!

till söndriga stolar. Ibland med finurliga byggnation-

22


ANHÖRIGENKÄT

er, skräddarsydda för att hjälpa de funktionshindrade och personalen. Det blev många kramar, applåder och ja, må de leva uti hundrade år! Livets olika skeden i vår tillvaro som senior blev påtaglig på detta medlemsmöte. Det kändes fint att tillsammans dela både sorg och glädje, båda hör livet till. Önskar alla en fin och färgrik höst. När vintermörkret tar över, tänd ett ljus och låt det brinna...

Siv Fagerlund, som fyllt 80 år, uppvaktades.

Esko Heinonen uppvak-

Siv var föreningens första ordförande.

tades på 85-årsdagen.

Seniorernas sedvanliga sommarresa i

Vackra Fiskars.

början av juni gick till Fiskars.

23


BRUKARE MED SPECIALAINTRESSEN

Text och bild | Malin Johansson

1. Namn: Peter Bernas Ålder: 48 år Född: i Korsnäs Jobbar på: Närboda serviceenhet i Närpes Gillar: att ligga på sängen och lyssna på dansbandsmusik och ibland popmusik Ogillar: inget speciellt

2.

1. Peter trivs bra med sitt jobb på Närboda serviceenhet där han jobbar med att vika filter till det lokala företaget Hortilab. 2. Vivi-Anne Westerlund jobbar som handledare på Närboda serviceenhet.

3.

3. På dagverksamheten jobbar man en hel del med underleverantörsarbeten och har god kontakt till flera företag i kommunen.

24


Peter har ett superminne

P

eter Bernas hälsar mig varmt välkommen till Närpes och vi sätter oss ner för att prata om en alldeles särskild egenskap som utmärker Peter, nämligen hans goda minne. Peter berättar att

han trivs bra med sitt jobb på Närboda serviceenhet där han jobbar med att vika filter till det lokala företaget Hortilab. Han bor några kilometer bort, på Boställsvägen, som också det hör till Närboda serviceenhet. Utan att tänka mig för, frågar jag Peter om han minns när han flyttade till Boställsvägen och svaret kommer som rinnande vatten: - Den första maj år 2013, påpekar Peter och småler. Han berättar att han enda sedan barndomen har haft ett oerhört bra minne och de flesta händelser kan han återge med exakt datum och årtal. Peters föräldrar märkte i ett tidigt skede att han har ett ovanligt bra minne vad gäller datum och årtal, men också då det gäller att komma ihåg namn och känna igen ansikten. Peter berättar att han innan flytten till Närboda serviceenhet bodde i ett privat boende som i ett senare skede såldes till utlänningar. Han kan återge med både för- och efternamn vad personerna hette som ägde boendet. Men inte nog med det, i många fall vet han även vad olika damer har hett som ogifta, det vill säga deras flicknamn. - Den 10 maj 1998 flyttade jag in i ett privat boende och den 22 augusti år 1999 bytte jag sedan rum till

då man på dagverksamheten i Närpes i stor grad sysslade med att skruva gångjärn och flaklås åt företaget Närko. Han minns också alla adresser han har bott på som barn och berättar om Hemminghuset i Närpes på Åvägen och radhuset i Korsnäs på Silverbergsvägen. Några särskilda knep för att upprätthålla ett bra minne, har Peter inte. Han löser varken korsord eller sudoku, utan gillar att lyssna på dansbandsmusik och att ta cykeln ner till sjön om det är fint väder. - Min pappa Olav gillar däremot att lösa korsord, berättar Peter. Varje helg är Peter hemma hos sina föräldrar, vilket han tycker att är skönt. Det är hans pappa som skjutsar honom från och till boendet på Boställsvägen. - Ibland kan det bli lite båsåt* (oroligt, högljutt) på boendet och då är det skönt att få komma hem till lugn och ro och lyssna på musik, funderar Peter. Tiden går fort då man har roligt och Peter ska strax åka iväg på ett pensionärskaffe tillsammans med de övriga brukarna från Närboda serviceenhet. Innan vi avslutar intervjun berättar han med glimten i ögat om sin flickvän Katarina Gullans och förser mig bland annat med uppgifter om hennes födelseår – uppgifter som jag glömmer lika snabbt som jag hör dem, tyvärr. Vi är många som avundas Peters fenomenala minne!

ett större, säger Peter och konstaterar att datumen bara fastnar i minnet på honom. Peter fortsätter att berätta om slutet av 1990-talet 25


SKÅDESPEL

Shangri La Det blev titeln på skådespelet som jag gjorde tillsammans med 11 härliga brukare från Intek serviceenhet under några månaders tid 2017 - 2018. Och visst kunde de göra vad som helst på scenen och få sina drömmar uppfyllda. Via ”brainstorming” och improvisationer kunde varje deltagare bli och göra precis det de alltid hade drömt om. Platsen där dessa drömmar kunde uppfyllas hette naturligtvis Shangri La och dit gjorde brukarna sin resa under ett skådespel som varade i ca 35 minuter.

26

Text och bild | Annika Strömberg


27


SKÅDESPEL

E

Text och bild | Annika Strömberg

fter att jag hade jobbat ett par månad-

några enkla sånger till vilka en del jag skrev en ny

er som kanslist, dels på omsorgsbyrån

text till. Jag tyckte det var viktigt att hitta de rätta

i Jakobstad och dels som inhoppare på

låtarna som de enkelt ville och kunde sjunga. Vis-

kansliet vid Intek serviceenhet föddes

sa sjöng solo och i vissa sånger deltog hela en-

idén om att göra teater med intresserade bruka-

semblen. I och med att musiken kom med i bilden

re. Jag hade förstått av personalen att brukarna

tyckte jag att vi också behövde en orkester. Jag

aldrig hade fått pröva på teater så jag tyckte att

kontaktade några musiker och fick ihop en fyra-

tiden var inne för ett dylikt projekt. Jag har själv en

manna orkester med piano, gitarr, bas och trum-

bakgrund från teaterscenen och jag är utbildad

mor, precis som det ska vara. Det ena leder till det

musikterapeut så denna typ av verksamhet ligger

andra och ljudförstärkning samt även ljus beställ-

mig varm om hjärtat. Jag skrev en projektplan och

des. Jag tyckte att när vi en gång hade fått ihop lite

gjorde upp en budget innan jag presenterade mitt

projektpengar så ska vi också göra det ordentligt

förslag åt ledningen som genast nappade på idén.

som en riktig teater.

Jag sökte projektpengar från fonder och sponsorer och fick till sist ihop en summa som kunde täcka

Vid varje nytt element som kom in i bilden i projek-

kostnaderna för projektet. Nu var det bara att sätta

tet blev det en ny omställning för våra fantastiska

igång och presentera projektet åt brukarna själva.

skådespelare, precis som med vilken teater som helst. Vi körde alltså på i snigelfart och jag anpas-

I början var det hela 18 intresserade brukare som

sade våra träffar enligt dem. Först improvisationer

efter några träffar hade minskat till 11 personer.

sen en story och ett manus som vi började följa,

Dessa 11 var mycket entusiastiska och de jobbade

sen sångerna och musiken och till sist kom vi in på

alla hårt med sina respektive uppgifter i skådespe-

den riktiga scenen. Där skulle vi också vänja oss

let, ända till slutet som blev fyra föreställningar på

att jobba och nu var också orkestern med så det

Svenska gården i Jakobstad. Både jag och brukar-

började kännas mera som ”på riktigt”. Den sista

na var jättenervösa i början för ingen av oss visste

övningsveckan innan föreställningarna hade vi ljus

egentligen vad slutresultatet skulle bli. Vi gjorde

och ljud på plats. Dom elementen krävde lite mera

massor med improvisationer och jag ställde många

av deltagarna och vi prövade oss fram till hur och

frågor åt var och en. Efter några träffar med olika

var allt skulle placeras ut vad gällde lampor, mikro-

övningar kom jag fram till att samtliga tyckte att när

foner och högtalare samt mixerbord. Det var spän-

man gör teater så ska man agera olika yrken. In-

nande men gav så mycket glädje och kunskap

tressant! Så småningom kom början till ett manus

samt utvecklade deras egna funktioner.

som vi tillsammans började spinna vidare på. De kom med sina idéer och jag skrev ned dem. Till slut

Jag valde att göra showen så att alla deltagare

hittade jag en röd tråd och manuset kunde skrivas

hela tiden fanns med på scenen i en buss. När de

som förvisso levde under hela övningstiden och

var i tur att gå på scenen så steg de av bussen

även under föreställningarna. Men som jag sa åt

och gjorde sitt nummer. Rekvisitan och kläderna

skådespelarna; det är bara ni själva och jag som

hängde också synligt på scenen och våra tre dukti-

vet hur vi har tänkt att denna teater ska se ut så

ga handledare, även de synliga på scenen, skötte

ingen vet om vi följer manuset eller improviserar.

sitt arbete galant med att hjälpa till med byten. Så kom då dagen för genrep när de för första gån-

Vi övade en gång per vecka under hösten och efter

gen fick agera framför några personer, vilket var

årsskiftet övade vi två gånger per vecka. Deltagar-

det sista elementet i projektet som kom på plats.

na ville väldigt gärna också sjunga så jag valde ut 28

Alla skötte sig ypperligt och kunde sina roller utan


och innan och jag visste att när det var dags för premiär så skulle det gå riktigt bra, och det gjorde det. Vi hade fyra fullsatta föreställningar varav en föreställning filmades av Larsmo När-TV. Filmen med hela teatershowen finns nu på Youtube och vem som helst kan gå in och titta på programmet. https://youtu.be/f3XPwqrNaZA Efter alla bejublade föreställningar och samtliga deltagare återgått till vardagen, hade vi ett utvärderingsmöte där även vissa orkestermedlemmar deltog. Alla fick fylla i en utvärderingsblankett och med facit i hand kan jag idag säga att det vara bara positiva saker som kom fram. Tyvärr var ett par av brukarna frånvarande på grund av sjukdom vid en del föreställningar men våra duktiga handledare hoppade in med kort varsel och gjorde deras roller.

Vad tänker du idag när jag säger I Shangri La kan du göra vad du vill? - Man gjorde olika saker. Vad tyckte du om att göra den här showen?

- Kul! Det var både roligt och spännande. Jag kan få darriga ben.

Jag är otroligt tacksam över att jag fått möjlighet att göra detta projekt som gett både brukarna och mig själv så mycket. Jag vågar påstå att samtliga brukare som deltog i projektet utvecklades på flera plan både funktionellt och socialt. Samtliga vill också gärna göra det igen och de tittar fortfarande på filmen som de också själva fick möjlighet att köpa från När-TV. Att kunna glädja andra och dessutom bidra till att brukarna utvecklas är så värdefullt. När produktionen också mottogs enbart positivt av den fulltaliga publiken, bidrar det också till mersmak.

e ll Ca

Kår kul la sam kom mu

n pre sen tera r In

tek tea ter pro

jek t 2017-2 018

Skulle du kunna tänka dig att vara med igen?

- Ja det skulle jag. Ja om vi skulle göra Askungen skulle jag vilja vara kungen. Hur var samarbetet med de övriga skådisarna? - Det var bara min roll som jag tyckte om. Absolut bra att vi fick välja själv vad vi skulle göra. Vad var roligast? - Man kunde spela med.

Hur kändes det att stå framför publiken?

- Det var skönt. Jag älskar publiken när de ser på mig. Vad har du lärt dig?- Att kasta sakerna på ett visst sätt.

Är det någonting som du tyckte du lärde dig

som du kan rekommendera åt dina kompisar? - Absolut ska man komma med i teater. Det är kul!

Hur upplevde du filmningen? -Det var nog roligt.

Jag fick efterkänning. Jag ser på filmen varannan dag. Vad vill du säga om vår teater/regissören? - Jag kunde min utan och innan.

Vad tyckte du om att göra improvisationer? - Övning ger färdighet tycker jag.

Har du någon hälsning till läsarna? -Titta lite mera på mig!

29


SKÅDESPEL

a id

Fr Vad tänker du idag när jag säger I Shangri La kan du göra vad du vill?

-Bra. Att man kan göra vad man vill, till exempel om man är blind så ser man eller om man är döv så hör man eller om man sitter i rullstol så kan man plötsligt gå. Alltså där kan allting hända. Vad tyckte du om att göra den här showen? -Rolig men ändå lite svårt. Roligt att få vara med, svårt att komma ihåg replikerna. Skulle du kunna tänka dig att vara med igen?

-Ja, både att sjunga och spela teater. Hur var samarbetet med de övriga skådis-

arna? -Det var roligt då jag kände alla men tråkigt att två blev sjuka.

Vad var roligast? - Att sjunga men allt var roligt. När vi fick rekvisitan, orkestern och lamporna och att det var fullt på varje föreställning. Hur kändes det att stå framför publiken? -Spännande. Fjärilar i magen. Vad har du lärt dig?

-Att samarbeta med andra, det är viktigt. Bra att inte säga nej på en gång för när man kommer in i det är det hur roligt som helst.

30

Text och bild | Annika Strömberg

...kom med i teatergrupper, det är roligt även fast man är vuxen.

-

Är det någonting som du tyckte du lärde dig som du kan rekommendera åt dina kompisar? -Jag kommer inte på någonting nu. Hur upplevde du filmningen?

-Jättekul! Jag ser på filmen varje dag.

Vad vill du säga om vår teater och om re-

gissören? -Roligt. Roligt att du ställde upp och det var lätt att förstå instruktionerna.

Vad tyckte du om att göra improvisationer?

-Roligt! Jag har svårt att komma på av mig själv och måste fråga vad jag ska göra nu. Jag kom ju på själv om min egen roll eftersom jag tittat på djursjukhuset. -Har du någon hälsning till läsarna?

Kom med i teatergrupper, det är roligt även fast man är vuxen. Teater kan man göra i alla åldrar. Kom med i teatergrupper!


INTERVJU MED SIV FAGERLUND

Text | Janina Carlsson Bild | Siv Fagerlund

DET TIDIGA KÅRKULLA

nster) på

Siv (till vä

s

-talet

t av 1960

m i slute itt arbetsru

R

Stora förändringar sker på Kårkullabacken och dessa förändringar gör att det förflutna blir alltmer intressant. Byggnader rivs och nya planeras och byggs. Men hur tedde det sig ur personhistorisk synvinkel då Kårkulla inledde verksamheten? Hur upplevde den lilla människan grundandet av en anstalt för personer med psykisk utvecklingsstörning? Genom slumpen får jag äran att intervjua Siv Fagerlund som arbetat som socialkurator på Kårkulla i flera decennier.

edan 1963 hade Siv hade sett en bild i ÅU

inte visste att hon kunde få reseersättning. Överlag

av Maria Lybeck som då arbetade som

gjorde Siv mycket bara av glädje över att få arbeta

överskötare i Kårkulla. På bilden tog Maria

i det tidiga Kårkulla.

Lybeck emot en donation av dockor till avdelningen och då hade tanken hos Siv väckts att Kårkulla

Ett av hennes första arbetsuppdrag var att väl-

skulle utgöra drömstället för henne att arbeta på.

ja vilka trettio personer som skulle tas in i de ny-

Året 1965 hade Gunnel Fjäder, dåvarande kurator

byggda Tripp, Trapp och Trull husen. Dåvarande

i Kårkulla, ringt Siv och erbjudit henne ett vikariat.

omsorgsdirektör Lars Weckroth gav henne en

”År 1965 hade Kårkulla endast funnits i fem år, det

bunt med ansökningar från hela Svenskfinland

vill säga allt var i startgroparna och alla tjänster var

och begärde att hon skulle välja ut trettio stycken

nya”, berättar Siv. Som kurator på den tiden gjorde

utvecklingsstörda som skulle tas in till de nybyg-

hon enligt utsago ”precis allt”. Allt från att samla

gda husen. ”Eftersom detta var min uppgift som

in kängor som skulle till skomakaren, ordnade frit-

kurator var det bara att börja jobba, trots att allt

idsresor bland annat till Högholmen, skötte familje-

var mycket nytt och kändes övermäktigt” säger

vården och åkte omkring i Svenskfinland.

Siw. På den tiden var det stor efterfrågan på platser till Kårkulla. Siv säger att hon minns den första

Resorna gjorde hon i början utan reseersättning

hösten då inflyttningen skedde som mycket reg-

delvis på grund av att Siv var så tacksam över att

nig. Det var mentalt tungt att ta emot familjer som

ha fått ett arbete hon velat ha, samt delvis för hon

kom ända från Österbotten för att överlämna sina 31


INTERVJU MED SIV FAGERLUND

barn. ”Föräldrarna hade det ledsamt”, säger Siv. I hennes sinne regnade det hela hösten trots att det kanske inte stämde överens med verkligheten. Siv hade svårt att smälta att Kårkulla skulle ligga inne i skogen i Pargas och så långt borta från både Österbotten och delar av Nyland. ”Jag kunde aldrig acceptera de långa avstånden för föräldrarna” säger Siv. För övrigt har den första tiden enligt Siv varit oerhört intressant, ”alla var unga och kom från hela Svenskfinland och alla var intresserade att sätta igång arbetet.” Impulserna och inspirationen kom långt från Sverige, berättar hon, där var man på gång med allting och kommit ganska långt. Dessutom fick de göra mycket studieresor runt om i Norden. Som ideologi bakom arbetet låg jämlikhet, normalitet och subjektsyn. Mycket av litteraturen härstammade från Sverige. Cheferna var engagerade och unga och ville välja bort titlarna, ”vi kalla varann till du på deras förslag”. Dräkterna som personalen bar blev med tiden färgglada för att man ville bort från anstaltsprägeln. Bland med personalen uppstod något man kallade till ”Kårkullaandan”. Detta begrepp finns ännu kvar hos de kårkullapensionärer som träffas och umgås. Begreppet är abstrakt till sin natur och svårt att förklara säger Siv men ”hade något med människovärdet att göra och att man jobbar från subjekt till subjekt. Och inte gör människor till objekt och föremål för åtgärd”. ”På 60- och 70-talen var det självklart att tala om solidaritet, människovärde och jämlikhet, vi som var unga på Kårkulla fick omsätta dessa fina ord i praktiken. Det var en otroligt fin tid att få jobba som kurator på Kårkulla” säger hon vidare. Bland annat fick de personligen träffa Karl Grunewald, en föregångare och galjonsfigur för de utvecklingsstördas rättigheter i Sverige.” Grunewald såg alla de problem som fanns i den svenska vården av utvecklingsstörda och fick till stånd många förändringar”, berättar Siv. 32

Text | Janina Carlsson Bild | Siv Fagerlund

De utvecklingstörda barnen och deras familjer Innan Kårkulla hade utvecklats hade de finlandssvenska utvecklingsstörda barnen tagits in i finska anstalter, till exempel till Rinnehemmet. Många familjer var i stor nöd, ”många blev sjuka och orkade inte” och deras barn togs då in på finska ställen. Där förfinskades barnen. I och med att Kårkulla centralanstalt grundades togs en del finlandsvenska barn från Rinnehemmet och flyttades till Kårkulla. Siv reste mycket omkring i landet till familjerna med utvecklingsstörda barn och lyssnade till svåra berättelser om familjernas situation. ”Det motstånd som fanns mot Kårkullas placering i början, visar sig nu med facit på hand att det var viktigt att börja på ett ställe där man samlade resurser och kunskaper för framtiden” säger Siv. Den första tiden var svår. Kårkulla var i startgroparna och till exempel för deras sysselsättning fanns det inte så mycket annat än dagssalar på avdelningarna dit alla placerades i en enda röra. Något sysselsättningsmaterial fanns det inte heller, det var verkligen inte så trevligt”, berättar Siv. ” Siv fortsätter ” När föräldrarna kom, intervjuades de och fick sedan skiljas från barnen och åka hem, ibland en sträcka på 500 km. Det hände dock att någon förälder tog sitt barn med sig och vände genast om hem tillbaka”. På grund av dessa långa avstånd anordnades årliga resor” Vi hade par hundra föräldrar där”, berättar Siv och tyckte det var fruktansvärt hjärtskärande att se den här nöden. ”Trots att det var svårt är jag ändå mycket tacksam att jag fått vara med och bygga upp allt det här”, säger Siv. Siv deltog bland annat som sekreterare i ett nordiskt seminarium angående den första informationen som ges till föräldrar med utvecklingsstörda barn. Enligt Siv är det väldigt väsentligt hur man bemöter föräldern då denne har fått ett utvecklingsstört barn, ”jag minns en norsk kvinna som sa under ett seminarium att hon vill att de här


barnen skall tas emot ”me goe händer” ”berättar hon. Många hade ju fått höra att ”det här blir inget, du kan ju föra bort det här barnet till någon anstalt”. Hur föräldrarna hade blivit bemötta av sjukvårdspersonal var ett återkommande ämne som bearbetades på kurserna.” Jag minns att en mamma berättade att hennes läkare hade sagt att du kan ju föra bort det här barnet, att det kommer inte att utvecklas så hade hon stigit upp och slagit näven i bordet och gått ut därifrån”, berättar Siv. ”På 60-talet och 1970-talet så hade man lite information om utvecklingstörda, när man fick sitt barn så kanske hade man en inre bild av någon utvecklingsstörd, som man sett i sin by och den bilden tog man fram och placerade på sitt barn, det var olyckligtvis kanske den enda kunskap som fanns”, resonerar Siv. 1969 öppnades polikliniken och då beslöts det att alla finlandssvenska utvecklingsstörda skulle komma till polikliniken och diagnostiseras och få program. Då såg vi också den här bristande kunskap som fanns och vi startade föräldrakurser från vår poliklinik, vi var fem-sex stycken som åkte runt i Svenskfinland och föreläste i olika ämnen. Då fanns det ännu inga Rådgivningsbyråer i vårt distrikt, som kunde ge service på nära håll, allt utgick från

En stor del av arbetet inom Kårkulla centralanstalt gick ut på att arbeta med samhällets attityder gentemot de utvecklingsstörda. Man arbetade bland annat för att för att få ut dem i samhället. Personalen for gärna ut på utfärder med de utvecklingsstörda för att integrera dem i samhället. Bjarne, Sivs man, var med på den första utlandsresan som gjordes till det då exotiska Mallorca år 1973. Där solbadade de och njöt av livet som alla andra. Att resa utomlands med utvecklingsstörda var mycket ovanligt i Finland på den tiden. Verksamheten kring de utvecklingsstörda flyttades med tiden allt mer ut i samhället, verkstäder och arbetscenter flyttade ut till städerna. Likaså flyttades boendena ut i samhällena, utvecklingen gick mycket stegvis. Omsorgsdirektören var en längre tid ordförande för NFPU (Nordiska förbundet för Psykisk Utvecklingsstörning) och personalen på Kårkulla hade mycket kontakt med Norden. Enligt Siv var Weckroth en bra ledare, ”våra ledare litade på oss och gav oss stor frihet”, berättar Siv. Rekryteringen av personal till Kårkulla skedde genom översköterskorna. Man satte ut annonser och

Kårkulla” berättar Siv.

folk från hela Svenskfinland kom för att arbeta till

”Mitt finaste minne från föräldrautbildning är de

som kom”. Men i början fanns ingen utbildad per-

veckokurser vi på 70-talet ordnade på vår Poliklinik. Vi tog dit fem – sex familjer med sina barn, de jobba tillsammans med personalen och träffa olika experter och min uppgift var att tillsammans med avdelningssköterskan samla föräldrarna i grupp varje kväll, där fick föräldrarna berätta, känna igen sig i varandra och uppleva att de inte var ensamma med sina problem och sin sorg. Vår uppgift var, att skapa sådan atmosfär i gruppen att de blev trygga och vågade tala om ganska svåra saker, som skuldkänslor, ilska och besvikelse. Om man får tala om allt negativt kan man så småningom också se allt det positiva.”

Kårkulla. ”Det var mycket österbottnisk personal sonal. De flesta var utbildade till barnskötare. I Finland fanns ingen utbildning för att arbeta med utvecklingsstörda så man påbörjade intern utbildning på institutionerna. 1965, samma år som Siv började på Kårkulla, så utexaminerades den första gruppen med benämning vårdare av utvecklingsstörda. Överskötare Maria Lybeck drog den andra kursen och då hon flyttade till Åbo tillfrågades Siv om hon kunde dra kurserna. ”Jag drog två eller tre kurser, och det var nog en fantastisk tid måste jag säga. Vi hade två sexmånaderskurser som byggde på att man var barnskötare som grund och så hade vi en ett årig kurs. Det var mycket spännande, jag har 33


INTERVJU MED SIV FAGERLUND

Text | Janina Carlsson Bild | Siv Fagerlund

alltid tyckt om att undervisa”, berättar Siv.

lorade ett barn så var hon en av de få som kom

Men även då fanns det konflikter också. ”En gång

klänning och hon tog Sivs hand och sade ”jag vet

hade vi en jättestor konflikt”, berättar Siv. Innan arbetsplatsdemokratin kom så var det lite turbulent. ”När vi bråkade som mest så hade vi stormöte, där alla deltog också representanter för styrelsen. Vi redde ut konflikten, att där var cheferna nog mycket tillmötesgående”, säger Siv.

”Det fanns

liknande konflikter på andra institutioner där man sade upp personal. Hela samhället var i rörelse och man sökte demokratiska lösningar” fortsätter Siv. Institutionerna utgjorde ”miniatyrsamhällen”där konflikterna kunde greppas på ett synbart sätt. Det fanns en osedvanlig öppenhet i Kårkulla som

och visade sitt deltagande. Hon hade klätt sig i fin hur det känns jag”. Hon hade haft ett svårt liv och Siv tvivlade inte på att hon inte skulle ha förstått hennes sorg. Den situationen var också en av de fina stunder Siv minns, där gränser suddas ut och jämlikhet råder mellan vårdare och vårdtagare. Siv och hennes man minns personalens fester med värme. De ordnades två gånger i året, i den forna festsalen som numera är riven. De var generöst ordnade med orkester och matbjudning och alla var uppklädda, allt från städerskor till chefer. ”Jag minns att alla var så vackra” säger Siv då folk hade klätt upp sig för fest. Och alla var jämlika, det var

gjorde att man kunde arbeta med det.

speciellt.

Från arbetslivet minns Siv särskilt unika ögonblick

Under årens lopp har det rymts med en hel del

med de utvecklingsstörda. Där man fick kontakt på ett jämlikt plan. Det är sådant som ingen utomstående förstår, säger Siv. ”Man mötte ständigt frågor om hur man orkade jobba i Kårkulla. Men vi förstod aldrig de här frågorna”, säger Siv. Väldigt få människor slutade på den tiden. ”Just de här glimtarna av mänsklig gemenskap som ingen förstår om man inte jobbat där. Ibland känns de utvecklingsstörda så hemlighetsfulla och man funderade vilka är de riktigt, de där utvecklingsstörda, vad har de som jag inte ser eller når fram till. Ibland såg man och kände glimtar av samhörighet, som var helt unik och som man aldrig glömde.” säger

människoöden. Siv berättar om deras utländske vän som hade farit hemifrån som femtonåring under flower power tiden. Han kom till Finland och Siv utbildade honom under en av sina kurser och han var konstnärligt lagd och ”målade tavlor på avdelningarna och i sin bostad”, berättar Siv. Han sysslade dock med hasch och en dag ringde länsmannen till Siv och sa att mannen i fråga skall utvisas från Finland om tre veckor. Mannen hade blivit fast för en liten mängd hasch. Då gick Siv till omsorgsdirektören Lars Weckroth och befodrade honom att ringa till imigratioinsverket med en vädjan om att han skall få stanna. Imigrationsverket gav

Siv.

dock Weckroth ett negativt svar. Då skrev Siv ett

Siv berättar också att de utvecklingstörda kunde

och beskrev historien bakom mannen och hur bra

vara känsliga för hur man själv mådde och om man var på dåligt humör så kunde de komma för att ge en vänskaplig klapp. ”Jag gillar de här människorna och jag tycker att de är fina människor, som vi inte riktigt kan förklara”. Siv berättar också om en kvinna som bodde i Kårkulla som var lindrigt utvecklingsstörd. Då Siv och hennes man för34

”vackert brev” till justitieminister Jacob Söderman han klarat sig och att han var omtyckt på Kårkulla. Ett par dagar senare ringde de från länsmankansliet som hade fått samtal från justitieministeriet och berättade att vårdaren fick stanna i Finland, säger Siv förnöjsamt. ”Så den gången vann den lilla människan över systemet ” fortsätter hon.


Bostadsområdet

1970 då det var riksdagsval. Detta ledde till att per-

” Jag och min man gick våren 1965 omkring där

sonalen fick dagvård till Kårkulla men det var en

på byggnadsställningarna och pekade ut ett hål

lång kamp innan detta förverkligades. Siv berättar

och att där skall vi sedan bo då det blir klart”, så

att det var en stor stressfaktor då det fanns per-

berättar Siv om hur det gick till då man påbörjar

sonal som inte visste på kvällen innan vart de skulle

byggandet av personalbostäder i området ovanför

föra sitt barn för vård nästa morgons arbetspass.

Kårkulla centralanstalt. ” När de flyttade i septem-

Då fick man anlita varann på bostadsområdet.

ber 1965 så var det bostadsområdet alldeles nytt.

På den tiden hade mödrarna enbart tre månad-

Det fanns ett hus där chefen och ekonomen bod-

er föräldraledigt. Dagvården inrättades sedan i en

de men annars var det bara personal som bodde

bostad på bostadsområdet.

på bostadsområdet. ”Vi bodda alla om vartannat”, berättar Siv. Byggnaderna kallades till minkburar

Denna intervju behandlade endast Sivs minnen

och på området idkades mycket socialt umgänge.

från 1960 och 1970-talen. Siv arbetade på Kårkul-

Erik Kråkström, arkitekten som planerat ett flertal

la ända fram till sin pension 1999. Många kanske

av Kårkullas byggnader, hade planerat att husen

frågar sig vad det är för poäng i att gräva i det gam-

skulle ha en gemensam gräsplan för umgänge.

la men personligen tycker jag att historien, nutiden

Om somrarna kunde mammorna sitta på trappor

och framtiden går hand i hand. Ingen av dessa tre

som angränsade till gräsplanen och ha sina barn i

kan tas ur sin kontext utan de står alltid i relation till

till exempel badkar på gräsplanen och så umgicks

varann. Vi kan också lära oss av våra framgångar

man. Barnen gick in och ut i de olika hushållen och

och av våra misstag samt få en större förståelse

kände sig välkomna. Man hjälpte varandra”. Siv

för dem vi dagligen arbetar med. Genom att blic-

berättar att hon hade en son som inte var van att

ka bakåt får jag en större respekt för brukarna, för

se äldre människor på grund av att det enbart bod-

deras liv och erfarenheter, i viss mån också förk-

de unga människor på bostadsområdet. Då Sivs

laringar till vissa beteenden. Jag beundrar också

familj var på sitt sommarställe i Houtskär hade den

de människor som gav sin kropp och själ i arbetet

fyra åriga sonen sagt åt en äldre person ” du ser

för att föra fram de utvecklingsstördas rättigheter.

ut som en häxa”. Då förstod Siv att det berodde

Utan dem skulle vi inte vara var vi är idag.

på att han aldrig hade sett en gammal människa tidigare. Personalen rörde sig inte nämnvärt mycket till Pargas centrum. Handlandet skedde inne i Pargas men kunde vara krångligt. På den tiden arbetade man dessutom på lördagar. Det var lång väg att släpa och dra sina matkassar. På Kårkullaområdet fanns dock en liten butik samt bank. Butiken tog emot varobeställningar på sidan av sin funktion som cafeteria åt klienterna.

Vårdarkurs på K

årkulla i Pargas

år 1970.

I början fanns ingen dagvård för personalens barn vilket ledde till att personalen demonstrerade år 35


AVSKEDSINTERVJU HÖSTGALLUP

Text och bild | Malin Johansson

“Tänk gott om varann” Doften av nybryggt kaffe fyller rummet och Christina ställer fram två muminmuggar på köksbordet. Runtom i lägenheten ser man spår av Christinas senaste projekt – små, små miniatyrvärldar som hon har skapat under många kvällar. Som nybliven pensionär finns det äntligen tid över för annat än jobb, även om Christina stundvis saknar både kollegor och brukare från tiden som vårdare på Smedsby lägenhetsboende.

D

en första juni 2018 började ett nytt kapitel

Då man lyssnar till Christina förstår man att omsorg

i Christinas liv då hon gick i pension efter

och omvårdnad är något som faller sig naturligt för

att ha jobbat 30 år inom Kårkulla samkom-

hennes personlighet. Första kontakten med Kårkul-

mun. Hon är nyligen hemkommen från en resa till

la knöts redan på 1970-talet då hon 20 år gammal

vårt grannland i öst och berättar att just Ryssland

fick en anställning på Vasa arbetscentral. Efter det

hör till ett av hennes och hennes man Aris stora in-

blev det en arbetsterapeututbildning i Ekenäs och

tressen. Första gången Christina besökte Ryssland

så småningom bildade Christina familj och födde

var år 1993 och sedan dess har det blivit otaliga

tre barn tätt in på varandra. År 1989 blev Christi-

resor österut. År 2007 var Christina och Ari altern-

na kontaktad och tillfrågad om hon ville starta upp

eringslediga och jobbade ett helt år i Ryssland på

en butik i anknytning till arbetscentralen i Vasa.

ett nyöppnat center för handikappade barn och

Idag heter butiken Hantverket, men på den tiden

ungdomar.

kallades den ”Grändbutiken”. Christina påpekar att namnet var beskrivande då butiken låg i en liten

- Man kan inte förstå hur de lever där och hur de

gränd med små utrymmen. En bidragande orsak

klarar sig på så knappa inkomster, säger Christina

till varför hon fick jobbet var att hon samtidigt utbil-

och berättar att de under årens lopp har fått många

dade sig i hemslöjdsskolan i Kvevlax och var bland

goda vänner i Ryssland som de fortfarande håller

annat duktig på att väva. Sammanlagt blev det fem

kontakten med. I många år har Christina också

år på Hantverket och fyra år på Vasa arbetscentral.

sysslat med hjälpsändningar till Ryssland tillsammans med sin man och sin pappa, som jobbade

År 1999 öppnade ett nytt lägenhetsboende i

som pastor och hade ett brinnande intresse för att

Smedsby och Christina som aldrig hade tänkt

hjälpa de utsatta i grannlandet. Christinas pappa

tanken att hon skulle jobba på ett boende, fann

fick många goda vänner i Ryssland under kriget då

sig en tid senare som vårdare på Smedsby lägen-

han jobbade som sanitär.

hetsboende. Tillsammans med kollegan Marina

36


Silvan-Wasberg fick de starta upp det nyöppnade lägenhetsboendet med sju brukare. - Det var den bästa arbetsplatsen jag kunde tänka mig, konstaterar Christina. Fram till pensionen den första juni i år har sedan Christina jobbat på lägenhetsboendet och hon skulle inte vilja byta bort en endaste en dag. - Jag har alltid tyckt om kontakten till andra människor och att få bygga upp ett ömsesidigt förtroende med brukarna, ibland får man kämpa och försöka i år, många av våra brukare har en stark integritet, understryker Christina. Christina har alltid jobbat 100 procent och att nu plötsligt vara pensionär innebär en stor förändring i hennes vardag och det kommer att ta tid att hitta balansen. Många gånger har Christina funderat på vad hon egentligen ska göra - frågor som hon aldrig behövde reflektera över då hon var full sysselsatt med ett meningsfullt jobb som gav henne mycket på alla plan. Egentligen hade Christina upp­nått sin pensionsålder redan för tre år sedan, men kände sig inte då ännu redo att gå i pension. Nu tre år senare känner hon sig klar för pension och har börjat bearbeta tanken på att hon inte längre har ett jobb att gå till på morgonen. - Man kan ju inte hoppas att någon blir sjuk, men nog var det roligt häromdagen då jag fick hoppa in på boendet och träffa alla mina gamla arbetskamrater och brukare, ler Christina. Christina betonar vilken förmån hon har haft som fått jobba med så fina arbetskamrater och berättar att de både har skrattat och gråtit tillsammans. Varje dag på boendet hade de för vana inom personalgruppen att ta en frågerunda och ställa frågan

Christina Haataja Ålder: 66 år

Bor: Högbacka i Vasa

Utbildning: barnskötare,arbetsterapeututbildning Familj: man och tre vuxna barn Intressen: promenera, resor, miniatyr- och dockskåpsentusiast

”hur mår du?”. Hennes hälsning till personalen är att våga visa uppskattning, var ärlig och ta hand om varandra. 37


SJÄLVBESTÄMMANDE I FOKUS

Text | Jennie Kanckos-Sandberg Bild | Frida Kroksjö

Börja om

men ge aldrig upp

I

Nykarleby fanns två verksamhetspunkter för

Efter att alla brukare fått säga sin åsikt påbörjades

dagliga verksamheten, Nyboda dagliga och

det stora pusslet att få allas önskningar uppfyllda.

butiken. I och med att ett nybygge planerades

En stor tavla gjordes som sedan delades in i vecko­

och de två arbetsplatserna skulle bli en så föd-

dagarna och sedan delades in i grupperna. Tavlan

des också tanken på ett helt nytt sätt att arbe-

var alltså ett stort tomt rutfält som sedan började

ta. Man började med att i personalgruppen dis-

fyllas med lappar på brukarnas namn. Med hjälp av

kutera vad personalen brinner för, vad finns det för

knappnålar började tavlan sakta men säkert fyllas.

special kunskap och intressen som kan implemen-

Alla brukare hade ju många namnlappar i och med

teras i arbetet med brukarna och vad har brukarna

att varje brukare kan delta i flera grupper och ibland

för intressen och önskemål. Vad vill de jobba med

kanske är bara förmiddagen i en grupp för att se-

om de själva får bestämma?

dan vara eftermiddagen i en annan grupp. När schemat gjordes beaktades inte bara brukarnas

Efter många och långa diskussioner och även

önskemål utan även tålamod och kunskapsnivå.

ibland livliga diskussioner föddes de olika grupper-

Detta för att brukaren ska känna att arbetet inte

na fram. Det blev sammanlagt sju grupper med olika

blir för svårt eller att arbetet blir för tråkigt. När pus-

arbets­uppgifter: sinnesstimuleringsgruppen, kom-

salandet kändes klart, började också den nya Ny-

munikationsgruppen, konst- och keramikgruppen,

boda dagliga verksamheten ta form och bli färdig

underleverantörsgruppen, fastighetsgruppen, un-

byggd.

dervisningsgruppen, köksgruppen och utlokaliserat arbete. Nu började arbetet med att fundera och

En stor magnet whiteboard tavla införskaffades och

diskutera med brukarna i vilka grupper de önskar

delades upp i likadant rutmönster med veckodagar

arbeta. För att få fram allas önskemål så användes

och grupper. Brukarnas namn ersattes med foton

samtalsmattan och pedagogen på omsorgsbyrån

på brukarna och sattes in i små magnetramar.

förde tillsammans med personlen samtal med alla

Arbetsschemapusslet tog form och arbetet i nya

brukare. Även i samtalet med de mycket verbala

dagverksamheten påbörjades. Några små justerin-

brukarna användes samtalsmattan som ett stöd.

gar gjordes sen när arbetet kom igång och man

Brukarna fick alltså helt fritt önska i vilka grupper

såg smartare lösningar. Tavlan är det första man

de vill arbeta.

ser när man stiger in i Nyboda dagliga. Brukarna

38


Dan Ruths.

Viktor Sjöholm.

ser på tavlan varje morgon för att kolla i vilken/vilka grupper arbetar jag idag. Eftersom brukarna själva fått bestämma hur de vill arbeta är de också nöjda att arbeta. Tillbud och Haipro har minskat i och

Marika Heikius.

Tavlan och schemat lever hela tiden, ny brukare kommer in och likaså nya önskemål. Brukarna har ju också terapier som bör beaktas och likaså utlokalierat arbete. Tanken är att schemat utvärderas

med att brukarna är nöjdare.

en gång i året och då görs större ändringar om det

Ingen dag är den andra lik. Brukarna flyttar från

dagliga tog i bruk tavlan och grupperna i början av

grupp till grupp och träffar olika personal och arbetar med olika brukare i olika grupper. Att detta skulle kunna leda till kaos var nog de flesta beredda på men alla ville ändå ge detta en chans. Alla var positivt överraskade över hur bra förändringen gick och brukarna klarade förändringen nästan bättre än personalen. För visst var det kaos till en början, innan alla förstod systemet. Det är viktigt att låta förändringen ta tid, att inte ge upp för att gå tillbaka till det gamla invanda. Fördelen med att låta brukarna flytta från grupp till grupp är många, både för brukare och personal. Brukarna lär känna all personal lika bra och blir på så sätt inte bunden till en personal utan kan och vågar fråga alla om hjälp. Detta är en trygghet för brukarna men också för personalen. Eftersom man som personal jobbar med de flesta brukare så lär man också känna alla. Arbetet blir omväxlande både för personalen och brukarna. Detta gör att

behövs, mindre ändringar görs vartefter. Nyboda oktober 2017. En utvärdering hölls i mitten av april 2018 och då konstaterades att en del ändringar behöver göras. Det hade kommit in flera olika önske­ mål av brukarna. Vissa ville vara med i flera grupper och vissa ville sluta i någon grupp. Så då pusslades det igen. Förändringar sker inte över en natt. Ge det tid, omvärdera, skrota förslaget, börja om men ge aldrig upp. På Nyboda dagliga är alla nöjda över denna förändring, att detta projekt vågade påbörjas och att modet fanns att slutföra det.

Grupperna på Nyboda • Sinnesstimuleringsgruppen • Kommunikationsgruppen • Konst- och keramik gruppen • Underleverantörsgruppen • Fastighetsgruppen • Undervisningsgruppen • Köksgruppen

motivationen hålls uppe. 39


2

100712

ECONOMY

Kårkulla samkommun Kårkullavägen 142 | 21610 Kirjala Tfn 0247 431 222 (växel öppen, vardagar kl. 9–15) fornamn.efternamn@karkulla.fi info@karkulla.fi

kårkulla.fi

4041

Trycksak

0955

Profile for Malin Johansson

Omslaget 3/2018  

I nummer 3/2018 kan du bland annat läsa om Utterbäck stallverksamhet, en intervju med nya omsorgsprästen Claus Terlinden och en avskedsinter...

Omslaget 3/2018  

I nummer 3/2018 kan du bland annat läsa om Utterbäck stallverksamhet, en intervju med nya omsorgsprästen Claus Terlinden och en avskedsinter...

Advertisement