Page 1

URBAN 1

SHAPING THE FUTURE

Ett magasin om attraktiva landskap

Den urbana allemansr채tten Sex in the City Portr채tt av en nestor H책llbara st채der Linjer i landskapet Jobbet som landskapsarkitekt

Urban maj 2010 65 SEK

Landskapsarkitektur Forskning och utbildning i Uppsala och Alnarp

www.slu.se


ANSVARIG UTGIVARE REDAKTION

Rolf Johansson Petter Åkerblom, Ylva Dahlman, Linus Fredriksson, Tomas Eriksson, Susan Paget, Anni Josephson

PRODUKTION FOTO OCH FORMGIVNING AV OMSLAG FORMGIVNING & ORIGINAL FORMGIVNING AV DUBBELUPPSLAG TEXTREDIGERING BILDREDIGERING, COLLAGE OCH PREPRESS

BIZ&ART AB / www.bizart.se Stewen Quigley Lillemor Berg Ulla Holmberg Lars Johansson, Mallverkstan i Uppsala Lillemor Berg, Ulla Holmberg, Stewen Quigley

SKRIBENTER DAN HALLEMAR

Landskapsarkitekt, journalist, redaktör för tidskriften Arkitektur

ULRIKA KNUTSON

Journalist, författare, litteraturvetare och krönikör

MARIA RIPENBERG

Journalist och ledarskribent, Upsala Nya Tidning

MIA ULIN PETTER ÅKERBLOM MIKAEL PROPST TITTI OLSSON ANIA OBMINSKA LINUS FREDRIKSSON MATS WIGARDT

Copywriter och strateg Landskapsarkitekt och universitetslektor Journalist och redaktör Journalist, Movium Journalist Student på landskapsarkitektutbildningen Frilansjournalist

FOTO & ILLUSTRATIONER STEWEN QUIGLEY

sid. 5, 6, 8-13, 15, 20-27, 28-30, 38-43, 44, 47, 49, 51, 52-53, 61, 62-63, 64, 65, 69-70, 81, 82, 84-85, 86 n, 94, 97

PETTER ÅKERBLOM DAN HALLEMAR ANNA LENNINGER

sid. 16-19 sid. 33, 34-35 överst, 37

BERNE LUNDQVIST

sid. 36

ULLA BERGLUND

sid. 32

© SVEN WESTERLUND, ARKITEKTMUSEÉT CAMILO CALDERON, JÖRGEN HAGELQVIST

Augerum sid. 50 sid. 56-57 bild i dubbeluppslag, fullskaleprojekt

BO GYLLANDER

resecentrum, Uppsala, sid. 64

CORD SIEGEL

illustration sid. 67, foto sid. 68

LENA SÖDERSTRÖM

Höga kusten sid. 73, 75

LINA ANDERSSON

Illustrationer och ritningar sid. 76, 78-81

TOMAS ERIKSSON

sollogotyp, sid. 5

TOMAS LAGERSTRÖM

sid. 89

ROGER ELG

sid. 87

MALENA NILSVED

2

sid. 35 nedre, 87 nedre v, 91-93

HELGE RUBIN

porträtt sid. 86 bild i dubbeluppslag, utemiljö för barn och unga


Innehåll 4 Inledning SPONSORER:

7 Den urbana allemansrätten 14 Krämarna och stadslivet 21 Sex in the City 28 Tryggare kan ingen vara 33 Barns rätt till skrubbsår 38 Snillen spekulerar 44 Porträtt av en nestor 56 Hållbara städer 60 Landskapsarkitekt – en dag på jobbet 66 Rita, bygga, bo

ANNONSÖRER: SLU, Ramböll, Atkins, Movium, Funkia, Werket

72 Linjer i landskapet 76 Att uppleva ett landskap 82 Rätt träd på rätt plats 88 Trädgårdsvågen på Grönsöö 94 Avdelningen för landskapsarkitektur

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN: 2000-5792 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan.

URBAN finns även på webben: www.slu.se/urban

3


enjoy enjoy! Staden, kulturlandskapet och den vilda naturen är viktiga för människans energi, livslust och kreativitet. I urbaniseringens tidevarv ökar trycket på våra städer, livet på landet utvecklas i nya riktningar och kraven på allt snabbare kommunikationer leder till landskap i ständig förändring. Förändringar som leder både till önskade och oönskade konsekvenser. Över hela planeten växer kunskapen om hur vi kan skapa klimatneutrala städer, hur vi med hjälp av vegetation, ekosystemtjänster och ny teknik kan sänka temperaturen, skapa högre upplevelsevärden och bidra till ekologiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt hållbar utveckling. I alla dessa sammanhang spelar landskapsarkitekterna viktiga roller för att skapa attraktiva, vackra och funktionella landskap. Landskapsarkitekter utbildas vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala och i Alnarp. Utbildningen sker i samarbete med branschen. Konsultföretag, förvaltningar och myndigheter involveras på olika sätt under hela den femåriga yrkesutbildningen. Tillsammans bidrar vi till att utveckla yrkeskåren. Tillsammans skapar vi attraktiva landskap i stad och land. Det här magasinet handlar om planerade och gestaltade landskap. På så sätt vill vi ge vårt bidrag till ökad förståelse för vad vår bransch sysslar med. Till exempel när det gäller klimatsmart stadsbyggande, uthållig landskapsplanering och innovativ gestaltning och design. Landskap som anpassats för att locka människor, främja trivsel, respekt och ansvarstagande.

4

Landskap som ses som en allt viktigare konkurrensfaktor för boende, näringsliv och turism – från storskaliga vägprojekt till prunkande sommarrabatter. Landskap – som när de förändras – involverar de människor som berörs. Just nu utsätts vi själva för omfattande landskapsförändringar. Campusområdet på SLU i Uppsala byggs om för att möta vår tids krav på effektivare forskningsoch utbildningsmiljöer. Institutionsbyggnaderna på Ultuna koncentreras vilket gör det lättare att hitta hit, leder till kortare avstånd mellan anställda och studenter, och skapar nya mötesplatser både inomhus och utomhus. Campusområdet kommer successivt att förvandlas till en förtätad kunskapspark tack vare samarbete med landskapsarkitekter från några av landets ledande branschkontor. Välkommen till ett magasin om landskapsarkitek-tur i vid mening! Trevlig läsning, oavsett om du är beställare, konsult eller entreprenör, forskare, student, blivande student eller tillhör den intresserade allmänheten. Uppsala i maj 2010

Tuula Eriksson


Tuula Eriksson chef avdelningen fรถr landskapsarkitektur institutionen fรถr stad och land, SLU, Ultuna, Uppsala www.sol.slu.se

5


6


den urbana allemansrätten Av Ulrika Knutson

Åh, vad det var vackert! Om blomskotten var härdiga i vårt klimat eller ekologiskt framdrivna var det ingen som frågande efter.

7


– Här ser ju snart ut som i DDR, muttrade min man vid ratten, mer uppriktigt än belevat, när han väjde för ett hål i asfalten. Men han hade rätt, bristen på underhåll gick inte att förklara bort. Vad innebär egentligen allemansrätten i staden? Att kunna färdas med bil på gatorna och vandra till fots på trottarer och torg, men också något annat. I en demokrati ingår rätten att mötas på offentliga platser, i motsats till privata. Kanske också rätten att kunna ströva fritt med blicken, hörseln och sinnet. Men hur är det med rätten att känna igen sig? Se där, genast en konflikt. Det offentliga rummet avslöjar många hemligheter. De stora sparpaketen på nittiotalet skar i vård, skola och omsorg, men de yttrade sig också som bisarra inslag i den moderna stadsmiljön. Ogräset spirade plötsligt ur asfalten; maskros, knölklocka och gråbo. Och när ogräs växer i en torrlagd plaskdamm, kärleksfullt ritad av arkitekten Gunnar Leche på femtiotalet, påminns vi om att kulturfernissan stryks tunt. Springbrunnen i plaskdammen hade förstås tystnat för länge sedan, antagligen av omsorg om barnen. Tänk om någon unge trillat i Leches damm! Men att

8

kommunen slutade spola barnens skridskobanor i samma veva berodde bara på pengabrist, även om ungarna naturligtvis hade kunnat halka och slå sig på isen också. De ospolade skridskobanorna och ogräset i plaskdammarna var en påminnelse om ett småskuret sparbeting, men också om en annan tid, ett annat kvalitetsbegrepp. Under högkonjunkturens 00-tal hade ogräset inte en chans. Nu blev den nygamla graniten plötsligt rikstäckande. Huggen gatsten och slipade granitblock gav en burgen och hållbar lyster åt torg och gågator. Att hållbarheten var villkorad och graniten billigt slipad i Kina och doftade stendammslunga lång väg,


har alla glömt. På den slipade graniten ställdes stora krukor, som vällde över av tobaksblommor, njurvinda och verbena, i limegrönt, silvergrått och rosa. Plötsligt blommade alla gamla stadskärnor i kapp. Åh, vad det var vackert! Om blomskotten var härdiga i vårt klimat eller ekologiskt framdrivna var det ingen som frågade efter. Kitsch och smäck, dålig smak och brist på omsorg behöver alltså inte alltid se ut som dålig smak. Ytan kan tvärtom vara både trendig och elegant. Men stadens skönhet och stadens användbarhet är aldrig huggen i sten, utan ständigt föremål för förhandling. Dagens stadsplanerare måste avundas sina föregångare. De hade ju en tro på Planen, och en acceptans för Planen som aldrig varit så stor som 1947. Den tron kommer aldrig tillbaka. Ingen har skildrat tidsandan vackrare än Ragnar Thoursie i Sundbybergsprologen: En öppen stad, Ej en befästad, bygger vi gemensamt. – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet. I Stockholm innebar det att tunnelbanan kom, att hyllade Vällingby byggdes, men med tiden också utskällda Tensta. Husen på 350 tomter på Nedre

Norrmalm blev grus, bland annat skulptören Tobias Sergels ateljé. Men man skonade Gamla stan. När borgarrådet Yngve Larsson 1952 presenterade nya Hötorgscity talade han om höghusen som ”fem väldiga trumpetstötar som ett uttryck för en ny tid, och vi skall inte tveka om att skapa efter den nya tidens betingelser”. I dag anser de flesta att moderniseringen av Stockholm var nödvändig, men att Larsson och Hjalmar Mehr var övernitiska. När de någon gång fick mothugg muttrade borgarrådet Mehr om ”den oerhört småborgerliga esteticism som grasserar, utövad av dilettanter och känslotyckare.” Trubaduren Olle Adolphson var en av dessa som inte kände igen sig, som skaldade om hur Stockholm rusade in i mardrömmen av glas och betong: ”Och se’n sitter vi här och hurrar, och tycker skjortan är trång! Er u me’ på den!” Larssons och Mehrs plan vann i konkurrens med andras planer, som förespråkade en utflyttning av några bankpalats och arbetsplatser till förorten. Varje gång jag har tagit tåget från Uppsala till Stockholm, och stegar över Klarabergsviadukten mot Sergels torg och Kulturhuset tänker jag: hur kunde

9


10


det ha sett ut i stället? Ytterligare några prång av mänskliga proportioner, som parken runt Klara kyrka? När jag går på dessa gator sent om kvällarna, genom min huvudstads döda och nedsläckta centrum, tänker jag att till och med på Manhattan skymtar man faktiskt små, gamla hus mellan skyskraporna. Och människor av alla slag. Även i Köpenhamn, Paris och London finns ett folkliv runt de stora centralstationerna. I dag förtätas Stockholm, kontorshus och hotell skjuter upp till synes utan Plan. Några stadsdebattörer

förespråkar ett svenskt ”Manhattan”. Pikant nog kommer dessa debattörer gärna från Centerpartiet, som verkar ha glömt sina rurala rötter. Men om de nya husen skymmer vyerna över vatten och stad, som förslaget till Nya Slussen, skriker stockholmarna högt. Den urbana allemansrätten att kunna ströva fritt med blicken, hörseln och sinnet upplevs som allvarligt hotad. På femtiotalet var rätten att känna igen sig så gott som bortförhandlad, men idag framstår den som den kanske viktigaste – och svåraste – sidan av den urbana allemansrätten.

4

Bland inspirationskällorna bakom denna artikel finns Björn Elmbrants Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr (Bokförlaget Atlas 2010). En annan inspirationskälla är Mats Liebergs Rätten till staden i antologin Den lärande staden (Boréa bokförlag 2010), där Lieberg bland annat utvecklar resonemanget kring den urbana allemansrätten.

11


12


13


Krämarna & stadslivet av Dan Hallemar

Åker till Sollentuna norr om Stockholm. Hamnar på ett nytt köpcentrum. Centrumet beskrivs som ”Sveriges första designorienterade köpcentrum där extra stor omsorg lagts ned på att skapa en unik shoppingmiljö med rymd och ljus, en upplevelse med skön arkitektur och material av högsta klass.” Det är fascinerande. Man har hämtat palmer från USA, med båt. Man söker det exotiska, något helt annat än vad som finns utanför dörrarna. Något helt annat än det gamla Sollentuna Centrum, som invigdes 1976. Den 15 september 2004 greps Christer Pettersson i Sollentuna Centrum. Den före detta palmemordsmisstänkte Pettersson bröt armen i kampen med polisen. Några dagar senare dog han. Något händer i glappet mellan det gamla och det nya Sollentuna Centrum. För hur man än vrider på saken så är det samma människor som hänger här. I alla fall en vardagsförmiddag i mitten på april. Det är en rätt brokig blandning: ganska många 75+ med rullatorer, äldre par som drar sin kundvagn med extraprisvaror från ICA Kvantum över till Systembolaget. En del av Christer Petterssons arvtagare i täckjack-

14

or från 1985 och emotjejer med stora rosetter och otända cigaretter. Klirrar man med en systemetpåse i Sollentuna C, en torsdags förmiddag som jag gjorde, känner man sig som just Christer Pettersson hur ”designorienterat” det nya centrumet än är. Jag vet inte om någon ser det som ett misslyckande, men glappet mellan vad köpcentrumet vill vara och vilka som är där är lite spännande. Som om hela omgivningen plötsligt förändras. Och själv står man kvar där i samma gamla paltor och undrar: vad var det som hände? Nydesignade köpcentrum och gallerior har varit handelns givna svar på frågan ”hur får vi folk att handla mer” de senaste tio åren. Bygg om, gör nytt, öka omsättningen. Så har formeln skrivits av experter på vad som får folk att handla mer. Men tänk om det finns en annan formel. I sin bok The wisdom of crowds beskriver James Surowiecki hur kollektiv och grupper av människor under rätt förutsättningar är märkligt intelligenta, och inte bara det utan intelligentare än de smartaste i kollektivet. Han tar exemplet Google, sökmotorn, vars


Bygg om, gör nytt, öka omsättningen. Så har formeln skrivits av experter på vad som får folk att handla mer. Men tänk om det finns en annan formel.

15


The Mailbox, Birmingham

världsledande ställning beror på den träffsäkerhet den har. De högst rankade träffarna är nästan alltid de mest tillförlitliga och bästa. Googles framgång bygger på ett system som många är intresserade av men få har någon direkt insikt i. Säkert är att det handlar om att webbsidor viktas i förhållande till varandra genom bland annat deras användning och länkning hos användarna. Översatt till stadsbyggande leder Google oss till de mest trafikerade gatorna och de butikerna med mest cred. De sidor med störst vikt hamnar högst upp i söklistan. Och framför allt, det förändras hela tiden. Det är inte färdigtänkt. Historien skrivs hela tiden om. Människor tar nya vägar, tipsar om nya saker. Har du någon gång klivit in i ett köpcentrum och tänkt: Oj, vad kan hända här? Sällan. Det är hugget i marmor. Varför är köpcentrum sämre på att hantera olikheter och avvikelser än städer i övrigt?

16

”Köpcentrum är rädda för frihet.” Paco Underhill


Kanske för att det bara finns en väg. Kanske för att det är som den amerikanske köpcentrumantropologen Paco Underhill skriver ”köpcentrum är rädda för frihet”. Köpcentrum tycks cementerade och fastslagna, innan de förkastas och byggs om helt. Igen. Varför kan inte ett köpcentrum upplevas som mer levande? Varför är köpcentrum utan andra historier än dem om ett gäng palmer eller ”skön arkitektur och material av högsta klass”? Idéverkstaden Demos arbetar med användarrelaterat stadsbyggande. En av de centrala delarna i deras arbete är idén om ”co-production”, att människor ska känna att de deltar i skapandet av platsens historia, och inte bara bli konsumenter. Det ena utesluter nu inte det andra, men Demos framhåller vikten av att vara både och, både konsument och medskapande. Demos

nämner en typ av platser som är dåligt utnyttjade i det här avseendet: köpcentrumet. Här är en plats dit många åker, men få är egentligen medaktiva till platsens historia. Den tycks dömd att förbli en blank fläck i det folkliga medvetandet, men varför? Nu finns det redan de som bygger sina historier i köpcentrumet. Paco Underhill skriver i sin bok The call of the mall om den stora mängd amerikanska unga vars första möte med friheten från vuxenvärlden skedde just i suburbias stora mall, köpcentrumet. För dem var den platsen som storstadens frihet. Men hur märks den i köpcentrumet? Hur påverkar den? Hur förändrar den? Lämnar den några spår? Är man alls intresserad av spår? Demos vill i vart fall göra den erfarenhet som unga har av köpcentrum till fleras erfarenhet. De föreslår att man utökar köpcentrumets åtaganden till att omfatta

17


Det regnar aldrig i ett köpcentrum. Utom här.

också bibliotek, teatergrupper, kulturhus, lokaler som är subventionerade, loppmarknader (som den som man tvingade bort med ett idiotiskt beslut när man skulle uppdatera Skärholmens centrum i södra Stockholm). Inte olikt de sympatiska planer som gjorts i Sickla i västra Stockholm där ett stort kulturhus ligger i köpcentrumets absoluta närhet. Handel handlar ju om att förstå sina kunder. Jag vet inte hur den förståelsen skulle sett ut i Sollentuna, men vilsenheten hos de gamla kunderna avslöjade att man helst slängde ut historien med badvattnet. Den amerikanske stadsteoretikern Michael Sorkin konstaterade att ”det hålls inga demonstrationer i Disneyland”. En svensk variant skulle kunna vara: Det står inga gatumusiker i Sollentuna Centrum. Jag besökte nyligen det högstatusdoftande nya köpcentrumet The Mailbox i Birmingham. Huset var uppbyggt med arkader med en öppen central gata. När regnet började falla på den centrala gatan blev just regnet till en av de exklusiva detaljerna som skilde det här köpcentrumet från alla andra. En annan regel: Det regnar aldrig i ett köpcentrum. Utom här. Man fick söka skydd i arkaderna. Lyssna på det: Söka skydd i arkaderna. Där har ni stads-

4

18

The Mailbox, Birmingham

romantik kombinerat med varumärkesbyggande i ett köpcentrum. Jag vet inte om det gör att jag känner mig mer delaktig. Men det är ett steg i riktning mot det oförutsägbara, från det helkontrollerade. Inget annat i The Mailbox tydde på att man tänkte sig något mer oförutsägbart än det engelska vädret. Som Wimbledontennisen, enstaka avbrott i den perfekta ytan. Men det är en intressant detalj. Lägg till några andra osäkerhetsfaktorer och det börjar leva på riktigt.


GÅRDAGENS REGLER GÄLLER INTE IDAG Rambölls landskapsarkitekter har som ambition att genom kreativitet lekfullhet och brett tekniskt kunnande bidra till stadens utveckling. Ändrade förutsättningar ger nya möjligheter. Puckelbollplanen i Malmö, idé och utformning konstnär Johan Ferner Ström i samarbete med Rambölls landskapsarkitekter.

www.ramboll.se

19


Sex

20


in the City Av Maria Ripenberg

Vid Centralstationen i Uppsala möter Näcken med erigerad jättepenis. I fonden skymtar en av Slottets fallosar. Högst upp på Kronåsen tronar Sten Sture, monumentet som Milles ville placera så högt som möjligt, hellre än tillgängligt. Kyrkspirorna sticker i skyn vid ärkebiskopssätet, och Nordens äldsta universitet demonstrerar sin prestige. Carolina ruvar högtidligt på hemligheter och Universitetshuset står myndigt och ”tänker rätt” framför Geijer och hans blyga musa. Säg, vad är Uppsala om inte en provkarta på manlig auktoritet?

21


Stadsplanering har länge betraktats som ett könsneutralt fenomen. Städer ses som ”människans” skapelser. I själva verket är de nästan uteslutande verk av män – även om städer ofta får kvinnoepitet. När man kallar Stockholm ”Mälarens drottning”, Helsingfors ”Östersjöns dotter” och Prag ”Den lilla modern” är staden, likt skeppet, något som män bygger och styr. Kvinnan har genom historien förknippats med stillastående, natur, fukt, jord. Marken är en ”hon” som ägs, tuktas och smyckas av ”honom”. Staden är den aktiva mannens arena, medan en ensam kvinna på offentlig plats för 100 år sedan var fredlös, ett lovligt byte. Även om en del forskare hävdar att män och kvinnor generellt har olika angreppssätt – män skryter och övertrumfar, kvinnor söker konsensus – så vill kvinnor i lika hög grad planera och leda. I dag strävar samhället mot jämställdhet – åtminstone på papperet. Men gamla schabloner fortsätter att skapa hinder för jämställdhet och jämlikhet. Det är hög tid att bli varse stadens ”kukar” och ”fittor”, om man får uttrycka det grovt. Om nu gamla akademiska byggnader liknar maktens ointagliga borgar blir det uppenbarligen inte annorlunda när man bygger nytt. Glasfasaden på det nya Pedagogikum, Uppsala universitets nya lokaler för lärarutbildning och forskning i pedagogik, är som en sträng magisters disciplinerande blick. Det är samma fenomen som manifesteras av den höga polishusborgen, där ”storebror” har perfekt utblick. Någon ser dig, men du kan inte se denne någon. Kanske är det därför opinionen nu är så stark mot att ersätta gamla Tempohusets tidigare så föraktade ”tårtpappersfasad” med ett glashölje. En av de första platser som på 1900-talet skapades offentligt med tanke på kvinnor var just varuhusen. När köpladan boade in sig i barocktorgets heliga hörn invid bankpalats och rådhus, och ersatte en världsberömd forskares boning, gallskrek opinionen. Berodde detta på att en ”kvinna” tog plats i maktsfären? I dag finns en nymornad skyskrapsromantik i välartikulerade nätverk med manliga förtecken. Uppsala ”längtar efter … kravaller och höghus för att få liv”, skrev Krister Gustavsson, Lars Häger och Magnus Ringgren på UNT Debatt i maj 2008. Även nätverket Yimby argumenterar för höga bostadshus i stadskärnor för att ge ”liv” och ”framtidstro”. Höga byggnader brukar likt fruktbarhetssymboler börja resa sig under bekymmersfria högkonjunkturer. Burj Khalifa i Dubai, nästan en kilometer högt, är värstingen. Torn är utropstecken som manifesterar livsaptit och kåthet. Men, som Niklas Ekdal skrev i DN i vintras,

22


Chain of Events av konstn채ren Tony Cragg. Uppsala resecentrum

23


24


Uppsala bygger vidare på grön vetenskap som vävs in i en människovänligare och mer jämställd stadsmiljö.

evolutionen belönar inte bara sexuellt urval, utan också funktioner som gynnar överlevnaden. Bäst för barnen är ”ett varmt och rejält hus i två våningar”. Frågan är alltså vad som avses med ”liv”. Höga bostadshus genererar förvisso mer biltrafik i city. Mannen och hans bil. I Uppsala byggdes bostadsområdena Sala och Tuna backar med stor omtanke om barnen, som var hemma med mammorna på 1950-talet. Här går det alltjämt att leka på lummiga, gröna gårdar. Nybyggda bostadsområdet Industristadens småttingar – vars existens man inte tycks ha räknat med – förväntas dock ta sig över ån bort till Stadsträdgården för lek. Det betyder att barnen inte kan gå ut och leka själva. Och när de blir större drar kanske killarna till Dragarbrunnstorget och de nya gåfartsgatorna i centrum för att göra skejtboardfärder rakt ut i trafiken. Opinionen för att bevara, utveckla och skapa parker växer. Uppsala är staden där vetenskapen har gjort växtlighet till en mjuk maktfaktor. Genom mannen som organiserade naturen, Carl von Linné, har Uppsalas trädgårdar och naturmarker blivit världsberömda. Man

kan se Linnés värv som en brygga mellan manliga och kvinnliga klichéer. Tidigare hade en kvinna med stor makt, drottning Kristina, grundat botaniska trädgårdar. En annan gammal vetenskaplig trädgård, som vi numera vet att många håller för helig, är det gamla lärarseminariets. Uppsala bygger vidare på grön vetenskap som vävs in i en människovänligare och mer jämställd stadsmiljö. Flera kvinnor är drivande. Linnéforskaren Mariette Manktelow formulerar världsarvsansökan. Tidigare stadsträdgårdsmästare Karin Åkerblom har förvandlat området närmast Fyrisån, Årummet, till ljusa, attraktiva mötesplatser. Också natten har blivit tryggare och mer tillgänglig tack vare landskapsarkitekten Marianne Lindh, som försett Domkyrkan med en fantasieggande ljussättning. En solig vårdag gick jag förbi Jona. Bronseringen på Kajsa Mattas lojt utsträckta, androgyna gestalt har blankpolerats av alla som vilat på den. Konstverket kunde nu knappt skönjas under en klunga tonårstjejer. Här, tänkte jag, är Uppsalas mest tillgängliga plats. Och den har inget kön!

4

25


26


Ultuna Campus

l채ra forska skapa

framtidens attraktiva landskap 27


TRYGGARE KAN INGEN VARA Att skapa trygga utomhusmiljรถer fรถr alla

Av Mia Ulin

28


Har du någonsin varit rädd för att någon kan stå och lurpassa bakom en buske i parken eller spärra vägen i en tunnel när du promenerar hem en kväll? Är du kvinna, svarar du säkert ja på den frågan. Men trygghet i våra offentliga stads- och tätortsmiljöer berör alla, och är en fråga som idag står högt på agendan.

Som landskapsarkitekt arbetar man med miljöer som människor ska vistas och trivas i. En grundförutsättning för trivsel är trygghet. Alla undersökningar visar att de flesta kvinnor känner sig mindre trygga i offentliga utemiljöer än män gör. Denna rädsla kan få kvinnor att välja en annan väg, att ta bilen istället för att cykla, att inte gå ut efter mörkrets inbrott eller på något annat sätt ändra sitt beteende och begränsa sitt liv. Som en del i att uppnå det övergripande jämställdhetspolitiska målet i Sverige har Boverket tillsammans med länsstyrelserna fått regeringens uppdrag att stärka tryggheten i våra offentliga stads- och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv. Det ekonomiska stödet är på 45 miljoner kronor under två år. Intresset för att investera i ökad trygghet bland landets kommuner har varit stort. – Det är viktigt med trygghet för både kvinnor och män ur olika samhällsklasser, i olika åldrar och med olika etnicitet. Men gör man det tryggt för kvinnor gör man det tryggt för alla, säger Emma Höök vid Movium på SLU i Uppsala, en mötesplats för forskare och praktiker som vill utveckla kunskapen om stadens utemiljö. När våra moderna städer anlades i slutet av 1800- och början av 1900-talet var stadsrummet männens domän. Att vistas ute ensam var inte lämpligt för respektabla kvinnor. Därför kom också stadsplaneringen till stor del att präglas av ett manligt synsätt, utan någon tanke på att kvinnor och män har olika

förhållningssätt till stadsmiljön. – Det finns en manlig planeringsnorm, säger Emma Höök. Frågan om jämställdhet är komplex, det går inte bara att bygga bort ojämställdhet, det handlar om så mycket mer som till exempel samhällsstrukturer. Regeringens satsning är ett exempel på att man är medveten om att dessa problem finns. Emma Höök menar att det är intressant att fundera över kvinnors förhållande till trygghet. Många kvinnor upplever inte ens att de är rädda, vi är så vana vid känslan av att ha ansvar för vår egen säkerhet. – Även jag undviker vissa stråk för att jag känner mig otrygg där, men det är ett så naturligt förhållningssätt att jag inte ens tänker på det. Alla platser i den offentliga miljön som en landskapsarkitekt arbetar med, omfattar trygghetsaspekten. Det är ofrånkomligt att tänka på jämställdheten och det är viktiga frågor att sätta sig in i. Landskapsarkitektens yrkesroll är problemlösarens, en spindel i nätet. Att kommunicera med och lära sig av människorna som bor i området gör det möjligt att samla in många viktiga kunskaper och erfarenheter. – Vid så kallade trygghetsvandringar får man fram aspekter man inte tänkt på, fortsätter Emma Höök. Att ha god sikt och inte känna sig innesluten är viktigt för trygghetskänslan. En av de första åtgärderna man kommer att tänka på är att röja bort buskar och hög vegetation. – Buskröjning är vanligt, men det är en trubbig åtgärd menar Emma Höök. Dels försvinner lummig

29


grönska som på många andra sätt uppfattas positiv, dels kan det göra att buskarna växer ännu mer. Vi arbetar mycket med att hitta metoder för hur man behåller de gröna värdena och samtidigt ger ökad trygghet. – Trygghet kan också vara att befolka, att man inte är själv säger Anders Falk, konsult på Grontmij, ofta anlitad av Stockholms stad. Tillgänglighet och trygghet hör ihop, om en plats är tillgänglig blir den mer befolkad. Belysning är ett viktigt område för landskapsarkitekter. Fler inser vikten av rätt belysning och belysningen i stadsrummet ökar, både tillfälliga och permanenta installationer. – Vi har frågat oss vad som skapar känslan av otrygghet, och mörker är en betydelsefull faktor säger Emma Höök. Det måste vara en balans mellan ljus och belysning. Det får inte vara för belyst vid till exempel gångstråk, vilket gör att kontrasten till mörkret utanför blir för stort så det känns ännu hotfullare. Det lönar sig att skapa trygga miljöer, det är inte dyrare att belysa rätt. Matilda Sabel, landskapsarkitekt på Nyréns arkitektkontor i Stockholm, har specialistkompetens inom belysning och på så sätt kommit att arbeta mycket med trygghetsfrågor. Hon har arbetat med belysningsprogram för olika kommuner, bland annat Huddinge där hon gjort trygghetsanalyser för områden runt Huddinge sjukhus och Flemingsberg. – Man kan inte lösa allt med belysning, menar Matilda Sabel. En gångtunnel är till exempel en klassisk plats för otrygghet. Belysningen kan bytas ut och förbättras, men själva tunneln i sig är otrygg och kan inte trollas bort. Det handlar framförallt om att ändra synsättet och tänka in trygghetsaspekten redan på planeringsstadiet. Kunskapen och medvetenheten om detta har ökat i och med regeringens satsning. – Satsningen har fört med sig att kommunerna nu har råd att fokusera på trygghetsfrågan, menar Matilda Sabel. Den hamnar annars lätt mellan stolarna för att frågan är komplex och berör så många områden och

30

förvaltningar inom kommunen. Bidragen gör att man kan samla ihop kompetenserna. Malmö har till exempel anställt en kommunal ljussättare vilket ger positiva konsekvenser för hela staden. Han har kompetens, tid och resurser att driva trygghetsfrågorna och ha infallsvinkeln närvarande hela tiden. Det är angeläget att trygghet förs upp på agendan på många olika nivåer. För vem, varför och hur planeras och byggs staden? Vilka är människorna och vilka behov har de? – Jag hoppas trygghet blir en fråga som är självklar att väga in redan från början tillsammans med miljö, tillgänglighet och andra aspekter säger Matilda Sabel. Boverket dokumenterar och sammanställer de olika projekten i en samling skrifter vilka blir en viktig kunskapsbank som hjälper till att sprida erfarenheterna till hela landet. – Den här satsningen kommer att föra med sig att arbetet fortsätter, avslutar Emma Höök. Trygghet har kommit högt upp på agendan för att stanna där.

4


Var med och forma ett företag Atkins är ett av världens ledande tekniska konsultföretag med över 17 000 medarbetare över stora delar av världen. I Sverige är vi cirka 150 personer på våra kontor i Malmö, Helsingborg, Hässleholm, Jönköping, Stockholm, Göteborg och Västerås. Vi erbjuder tekniska tjänster och lösningar inom samhällsbyggnad och infrastruktur. Med styrkan av en stor organisation globalt expanderar vi nu i Sverige och har ambitionen att bli ett av de ledande företagen i vår bransch.

Tonsäker gestaltning lyfter projekten Våra landskapsarkitekter sätter ofta den övergripande tonen i projekten oavsett om det handlar om att dra fram en ny järnväg, planera ett nytt gaturum eller nya gångstråk i ett bostadsområde. Deras bidrag till helheten är att anpassa och förändra landskapet efter rent mänskliga behov. Att skapa en identitet som knyter ihop omgivningarna med tillhörande infrastruktur och byggnader. Ett projekt startar ofta med att vi tillsammans med uppdragsgivaren tar fram ett konceptuellt designförslag. Ett förslag som tar avstamp i den aktuella platsens historia, geografisk placering och eventuella visioner som de styrande har för ett område. I så gott som alla projekt som påverkar stads-, kultur- och naturmiljöer finns våra landskapsarkitekter med och antalet uppdrag där själva gestaltningen är huvudsaken blir allt fler – från parker och kyrkogårdar till rondeller och lekplatser. Genom att vi ser ett stort värde i att blanda skilda kompetenser, finns förutsättningarna att skapa hållbara lösningar. Sådana som överlever både funktionellt och som står emot trender och modenycker. Just nu söker vi erfarna landskapsarkitekter till vårt kontor i Stockholm. Välkommen med din ansökan snarast dock senast 31/5 till thobias.horberg@atkinsglobal.com Mer information om Atkins hittar du på www.atkins.se och www.atkinsglobal.com

Plan Design Enable

31


forskarskolan

APULA

I september 2008 startade forskarskolan Arkitektur och planering för stadens landskap (APULA). Syftet är att bidra till en tvärvetenskaplig miljö för alla doktorander i de nordiska länderna som intresserar sig för urbana landskap. Forskarskolan ska stärka forskningsfältets utveckling och fungera som ett nav för alla forskarstuderande i de nordiska länderna som fokuserar på arkitektur och planering av stadens landskap.

SLU är huvudfinansiär. Verksamheten koordineras i samarbete mellan landskapsarkitektutbildningarna i Alnarp och Ultuna/Uppsala. Övriga medverkande universitet och högskolor – det vill säga institutionerna där doktoranderna hör hemma – bidrar bland annat med kurser öppna för forskarskolans alla doktorander.

Forskning om planering och arkitektur i urban miljö är utspridd på ett stort antal lärosäten i de nordiska länderna. APULA innebär att doktoranderna får unik tillgång till nätverk och gemensamma kurser. Just nu deltar ett femtontal doktorander i workshopar, seminarier och kurser. De kommer från SLU i Alnarp och Ultuna, Blekinge Tekniska Högskola, KTH, Lunds universitet, Universitetet i Köpenhamn samt Universitetet for Miljø- og Biovitenskap i Norge.

För ytterligare information:

32

Mats Lieberg Ulla Myhr

mats.lieberg@ltj.slu.se ulla.myhr@sol.slu.se

http://www.apula.slu.se


Barns rätt till skrubbsår stadsrum för barn och unga

Det blåser och regnar, men dottern vill inte komma in. Hon står på gården och fnittrar under den läckande hängrännan. Glipan mellan nacken och galonjackan är mitt i prick för vattenstrålen. Så ropar hon, våt in på bara skinnet: – Pappa kom hit du också, det är dödsskönt! Det är lätt att förundras över barns fantasi i en situation som denna. Ingen skulle bli förvånad om pappan skulle ropa Kom genast in, du blir förkyld. Men förvånade skulle många bli om han istället hade rusat ut för att blöta ner sig han också. Vad den vuxne anser är bra och utvecklande för barn är inte alltid detsamma som vad barnet själv tycker. Den här episoden inträffade hemma hos en av

av Petter Åkerblom

landets leksäkerhetsexperter. Den ingick i en av de föreläsningar han brukade hålla om just leksäkerhet. Han menade att man för barnens skull skapar säkra och trygga lekplatser. Men att man i sin iver inte alltid lägger märke till när och var barnen verkligen har roligt och leken övergår till flow. Dessa minnen väcks till liv när jag vandrar genom Malmö. Staden som år 2009 fick pris som Europas bästa barn- och ungdomskommun. Jag har just varit på Sagolekplatsen, en av Malmös omtalade temalekplatser, och jag har gott om tid på mig till stationen där tåget ska ta mig norrut. Sagolekplatsen var full av stojande barn. Vad är det som lockar till lek och rörelse? Vad är det för

33


Stapelbäddspark, temalekplatser och puckelbollplan. Malmös stad fick 2009 utmärkelsen 1st European Award of Excellence ”City for Children” tack vare stadens satsningar på aktivitets- och mötesplatser för barn och unga och då specifikt Stapelbäddsparken. Förutom Stapelbäddsparken

hemlighet som gör en lekplats så attraktiv att ingen vill gå hem? Bakom leksatsningarna i Malmö finns en medveten strategi. Stadsträdgårdsmästaren och landskapsarkitekten Gunnar Ericson har i decennier värnat barns och ungas rätt till stadens rum och platser. Försvarat deras intressen i park- och stadsplaneringen. Stärkt deras möjligheter i det offentliga rummet. Han berättar om temalekplatserna som sinsemellan är helt olika till form och innehåll; djungel, rymden, vatten och sagor. Barngrupper och barnfamiljer från olika håll som lockas till nya äventyr där de inte varit tidigare. Det som förenar men samtidigt gör att de skiljer sig åt är fantasieggande och okonventionell design, nya djärva material (till exempel gummiasfalt i olika färger och former) och högre prioritet när det gäller skötsel och underhåll. – Temalekplatserna gör vi för de yngre barnen, men när det gäller ungdomar når man inte ända fram utan att kommunicera med dem och göra dem delaktiga, berättar Gunnar Ericson.

34

Jag vandrar vidare och hör på långt håll att där borta, där händer det saker. Skymningen faller och det är fullt ös. Brädorna skramlar, kropparna flyger och arkitekturen bokstavligen bultas in i medvetandet hos dem som vågar språnget. Stapelbäddsparken kom till när hamnområdet övergavs av fartygsindustrin och Malmö arrangerade bostadsmässan Bo01. I den vevan kontaktades kommunen av ungdomar från föreningen Bryggeriet som ville skapa en ny mötesplats för skejtare. Och utomhus skulle den placeras. Tankarna föll i god jord. Ett samarbete inleddes mellan tjänstemän och ungdomar som resulterade i en av Europas mest eftertraktade skejtbanor i betong. Och en ännu pågående process för att åstadkomma en ungdomspark med ett brett utbud av olika aktivitetsmöjligheter, inte bara skejt. Kan det vara så att barns och ungdomars möjligheter till lek och utveckling ökar när vi vuxna tar barnen på allvar, lyssnar på dem och på ett eller annat sätt får in deras tankar i planeringen? – Barns åsikter blir mindre gulliga så fort de hamnar


och unika lekplatser på spännande teman som djungel, rymden, vatten och sagor satsar staden på puckelbollplan, spontanidrottsplatser och ytterligare skateboardanläggningar. Bakom priset ligger det europeiska nätverket Cities for Children i vilket 53 städer från 26 länder ingår.

på en karta, menar Anna Sääf, landskapsarkitekt på Täby kommun. Det blir liksom mer på allvar då och lättare för planeraren att ta till sig vad de menar. Barn är experter på sin egen miljö och vad de vet blir uppenbart när de uttrycker sig på kartor. I Täby har man under ett par års tid samlat in barns tankar om utemiljön med hjälp av kartor som barnen

gör själva i datorn. Barnkartor i GIS är en metod som utvecklats av forskare och landskapsarkitekter på SLU Ultuna. Den är framtagen för att vara tillgänglig via internet för kommuner med intresse av att involvera barn och unga i planeringen. Jag häpnar över hur orädda skejtarna är för hopp och krumbukter och hur yngre virtuoser och mycket

35


gamla ungdomar samsas om utrymmet. Att leka måste vara att utvecklas. Att utvecklas måste innebära att både lära sig sina egna och rummets begränsningar. Varje gång man prövar något nytt är det för att komma vidare från det man redan kan. Nyfikenheten är drivkraften och att klara utmaningen leder till vällustkänslor, ett kvitto på att vi lärt oss något nytt. Iskallt regnvatten som rinner längs ryggen och lockar till skratt visar att till och med en hängränna vara betydelsefull i barns och ungas utveckling som sker när vi minst anar det. På väg mot stationen slås jag av att hela kroppen behövs för att med tiden förstå, behärska och bli förtrogen med den värld man växer upp i. Hemmet, skolvägen och skolgården är centrala för barns och

36

ungas upplevelser. Här befinner de sig i full aktivitet varje dag. De skapar och använder olika platser med spänning, utmaningar och kreativitet som starka drivkrafter. De leker, lär och utvecklas i något som för en vuxen ter sig som en salig röra. För barn och unga är det fullt begripliga sammanhang. Barns sätt att vara innebär att de tar plats i det offentliga rummet. Barn och unga måste få ta plats. De anpassar sig till befintliga miljöer eller skapar egna platser genom att förändra dem efter sina egna behov. Nu småspringer jag mot perrongen. Det blir en påminnelse om hur man utvecklas genom att successivt lära sig behärska sin kropp. Hur viktigt är det inte därför att utemiljön erbjuder lockande utmaningar för både kropp och själ? Klätterträd, hemliga platser,


kompisar och smultronställen. Inte för lätta att klara av, inte heller för svåra. Under uppväxten ska utemiljön uppmuntra barnen i allt detta. Därför är det beklagligt med vuxna som hellre oroar sig för att barn ska slå sig än att bidra till att skapa

förutsättningar för att låta detta vara möjligt. Barn har faktiskt rätt till skrubbsår. Cogito Ergo Sum, jag tänker, alltså finns jag. Men vad hjälper detta i en stund som denna? Jag har missat tåget.

4

37


SNILLEN SPEKULERAR med stadslivet i fokus

av Mikael Propst

38


Fyra landskapsarkitekter samlas runt ett bord. De diskuterar stadens utveckling, och inte minst sin egen uppgift att som landskapsarkitekt – men i helt olika roller – skapa offentliga rum dit alla är välkomna.

Samtalet tar sin början i vad det är som händer i städerna i dag. Finns det en typisk stadsutveckling? – Landscape Urbanism är en internationell trend. Landskapsarkitekturen driver stadsutvecklingen. Det är det offentliga rummet som är viktigt. Byggnaderna svarar för det privata livet i de flesta fall, svarar Thorbjörn Andersson. Han menar att vi åter bygger städer som vi gjorde före modernismen. Utvecklingen vänds från att bara utgå från byggnader och kvarter till att ta större hänsyn till de gemensamma ytorna, som gator, parker och torg. Thorbjörn får uppbackning av Anders Kling, som

tycker att det är intressant att man utgår från landskapet – inte husen – när man bygger städer. Anders nämner en arkitekttävling om förvandlingen av det nedlagda hamnområdet Nordhavn i Köpenhamn som ett exempel på just detta. Där byggde det vinnande förslaget på förplanterade träd och skog, som generator för fortsatt utveckling av staden. – Det danska tävlingsförslaget byggde på landskapets grönska men det skulle lika gärna kunna bygga på det sociala landskapet, hur folk rör sig och var man vill befinna sig. Det är upplevelserna i staden som vi försöker åstadkomma, säger Maija Tammela.

39


Maija Tammela Hon kommer in på sitt eget jobb på stadsbyggnadskontoret i Uppsala där det talas om förtätning, om att ta hänsyn till olika behov – och om att ökad konkurrens om plats leder till att flera intressen måste samsas på samma utrymmen i staden. Karin Åkerblom hakar på. – En trend är att de offentliga ytorna blir allt mer offentliga därför att vi förtätar städerna och det blir då ännu viktigare att hantera dessa offentliga rum väl. Men jag ser också en motsatt trend i att stadsutvecklingen går mot en ökad privatisering. Man är rädd för att skapa för många offentliga platser därför att kommunen då måste ta hand om och sköta dem. De sista tio åren här hos oss har det varit en standardfråga. Thorbjörn menar att trenden är likadan runt om i världen, till exempel Rotterdam, Toronto, Helsingfors och förstås Stockholm. Oftast handlar det om att få in fler hus och bilar. – De förtätar mark i förvånansvärt centrala lägen som har övergetts: Flygplatser som ligger för nära stan, spårområden, industrimark och hamnar. I Barcelona på 1980-talet revs istället hus för att man skulle anlägga nya parker och torg. Ett annat sätt att omforma staden är att ge en byggnad ett nytt innehåll, som parkerings­huset Grimhild i Uppsala. Det har visserligen kvar bilarna inuti men har fått bostäder och kontor på utsidan.

– På så sätt kunde man tillföra aktiviteter i form av verksamhetslokaler och bostäder i ett kvarter som tidigare varit dött, man möjliggjorde stadsliv, påpekar Karin. Anders säger att det offentliga rummet används annorlunda i dag. – Vi har mer barnfamiljer i stan och de går till parker och torg. I Stockholm utvärderar stadsbyggnadskontoret den sociala biten. De har frågat folk om vad de värderar i miljön – och det tas in i planeringen. Det kan vara blomsterprakt eller att ha någonstans att ”hänga”. Karin menar att förut gällde det att värna ”udda arter”, de biologiska värdena, nu tar man snarare reda på var människor vill leka. Att ta hänsyn har blivit ett värdefullt politiskt instrument. Maija vill diskutera parkeringsbehoven. – Om vi ska förtäta stan och ha sociala ytor, parker och gågata, så är parkering av bilar en viktig utmaning. Var gör vi av dem? Thorbjörn minns den tid då bilen var en välsignelse, men ser mer krasst på den nu. – Nästan alla i dag är överens om att bilen och

Karin Åkerblom 40


Landskapsarkitekten är en länk mellan beslutsfattare och användare av stadens utemiljö

Thorbjörn Andersson

trafikapparaten styr stadsutvecklingen på ett sätt som ingen politiker kan acceptera. Hammarby Sjöstad fick hälften så många P-platser mot tidigare normer. Vi ska inte ha så många bilar, utan hitta alternativ. Thorbjörn menar att det har hänt också annat positivt de senaste trettio åren. I dag är det till exempel okej att rita parkbänkar, vilket det fakiskt inte var på åttiotalet. Då tyckte man att det satt fel slags människor på bänkarna, de så kallade A-lagarna. De fyra landskapsarkitekterna får frågan om de kan se ett slags allemansrätt till staden?! – Offentliga rummet är lika med det demokratiska rummet. Där har alla samma rätt att vistas, missbru-

Anders Kling

kare och företagsledare delar samma parkbänk, säger Karin. Vi talar om allas rätt till staden samtidigt som många vill hyra allmän plats, till exempel kaféer. Vi vill ha puls och kul i stan och samtidigt värna det offentliga. Men när det är platsbrist kan konflikter uppstå. Thorbjörn har ritat miljön kring Storgatan i Simrishamn. Den fungerar som gågata på sommaren med trottoarerna fulla med uteserveringar, och som bilgata på vintern då folk får gå på trottoarerna. Han återkommer till ordet allemansrätt. – Det är ett svårt ord, inte som man först tror kanske: var har vi rätt att vara? Allemans­rätten består av både rättigheter och skyldigheter när vi är i naturen. Så måste det vara i det offentliga rummet också. Genom att träffas på torg och gator kan människor få en social fostran. Torgen är formliga skolor för samhällelig tolerans. Men vilka hinder och möjligheter finns för landskapsarkitekten att förbättra staden? Anders menar att landskapsarkitekten traditionellt kommer in sent i processerna. – När byggherren och arkitekten är klara kallar man in landskapsarkitekten, som ritar en liten buske någonstans. Det har blivit bättre men jag tror att det fortfarande är ungefär så. Man behöver fler som jobbar som du Maija, som planarkitekter och på

41


mer övergripande planeringsnivå. Thorbjörn ger ett talande exempel på hur det kan gå åt rätt håll, det handlar om synen på offentliga parker. – Ett av de första jobben jag hade, i Partille, var att rita en park för en budget på 4-5 miljoner kronor. Sen ritade jag en park i Jönköping – då med en budget på 10 miljoner. När vårt kontor till år 2001 ritade Daniaparken i Malmö hade jag 50 miljoner, det var då den dyraste parken i Sverige. Men den nya strandparken i Barcelona – den har kostat 100 miljoner – Euro! Pengar är ett trubbigt instrument, men visar hur vi allt mer prioriterar investeringar i det offentliga rummet. Anders framhåller att man ska satsa pengar på de offentliga rummen. Det kan låta mycket med 50 miljoner för Daniaparken – men många använder den. Man måste skapa förståelse hos politikerna. – De som använder Daniaparken förstår inte att det är någon som har tänkt, som har ritat den här parken. Tittar man på hus så är det fullständigt självklart att det är en arkitekt som har ritat dem. Om den allmänna förståelsen för vår yrkeskår växer hos politiker och makthavare då tror jag också att landskapsarkitekterna får större utrymme. Men ligger strukturerna fel från början när man bygger en ny stad så blir det svårt för oss att gestalta – hur duktig man än är, poängterar Anders. Karin fyller på. – Det är jätteviktigt att även landskapsarkitekter hamnar i chefsposition och får missionera om den goda staden. Vi sitter inne med så många idéer. Ibland är jag orolig för att vi ska komma in och gestalta när allt annat är beslutat. Men någon måste – redan i det tidigaste planeringsstadiet – se till att reservera resurser för att gestalta utemiljön. Hon menar att landskapsarkitekten alltmer arbetar som kommunikatör och tillsammans med andra både inom och utom sitt eget skrå. Det är viktigt att kunna ingå partnerskap med finansiärer och andra aktörer, även privata, för att kunna påverka. – Landskapsarkitekten är en länk mellan beslutsfattare och användare av stadens utemiljö.

4 42

i samtalet deltog: Karin Åkerblom, landskapsarkitekt, arbetar som processledare för stadsutveckling på kommunledningskontoret i Uppsala sedan 2008, dessförinnan stadsträdgårdsmästare i Uppsala under drygt tio år. Examen 1987. Maija Tammela, landskapsarkitekt, arbetar som planarkitekt på stadsbyggnadskontoret i Uppsala kommun. Examen 2008. Anders Kling, landskapsarkitekt, sedan tre år delägare i företaget Land Arkitektur i Stockholm och yrkesverksam under tio år. Examen 2000. Thorbjörn Andersson, landskapsarkitekt, anställd vid konsultföretaget Sweco sedan 15 år samt adjungerad professor på kvartstid vid institutionen för stad och land, SLU Uppsala. Examen 1981.


43


Portr채tt av en nestor, Per Friberg 44


En människa är ett hus är

ett landskap är en plats

av TITTI OLSSON

Per Friberg blickar i ett rum av trä och glas ut över horisonten. Detta har varit hans rum, hans plats, hans landskap, sedan 1960. Familjen provade sig fram först: Skulle de kunna tillbringa somrarna här? De hyrde på Falsterbonäset några år innan de kom fram till att jo, det skulle nog passa. Är vi inne eller ute, har vi tak över huvudet eller är det himlen eller rent av tallen – vårdträdet som växer upp ur det grånade trädäcket – som skyddar oss? Sommarhuset här i Ljunghusen består av två försiktigt utplacerade längor – ett vakenhus och ett sovhus förbundna av ett trädäck – svävande på plintar över barr och kottar. Ruvande under tallarna öppnar det sina ögon på vid gavel ut mot heden. Det är ett av

Per Fribergs allra mest uppmärksammade verk. Tre bord står i rad, alla stolar vända ut mot vidden, mot heden. Vid det första bordet äter man, vi det andra tänker man och vid det tredje mediterar och diskuterar man. Vi sitter vid det mellersta. Vi tänker. Allt är av trä och ingenting är målat. Ty trä är det material Per Friberg tycker bäst om och som ständigt återkommer i hans arkitektur, ofta lämnat obehandlat för att kunna åldras naturligt och få patina. – Trä är till skillnad från andra material levande och ligger därför närmast människan, säger han. Sommarhuset, den svävande längan, bjuder in landskapet och gör de förfinade gränserna mellan ute

45


För Per Friberg, som är både utbildad arkitekt och landskapsarkitekt, har det aldrig funnits någon åtskillnad mellan hus och omgivning.

och inne obetydliga och just därför så intressanta. Det är landskapet som är det viktiga här. Sinnesintrycken ska varken störas eller distraheras. Hade sommarhuset legat inne i skogen hade det inte sett ut så här. Nej, säger Per Friberg, för är det något han alltid varit ytterst noga med att påpeka, envetet och idogt, så är det att man alltid måste utgå från platsen och finna dess själ innan man över huvudtaget gör någonting. Det kräver arkitektens fysiska närvaro på platsen. Man kan inte komma med en idé man funnit någon annanstans, sett i ett annat sammanhang, och tro att den går att upprepa på en annan plats. Det gäller enskilda objekt lika väl som planeringen av hela städer. År 2003 fick Per Friberg, född 1920, Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästares utmärkelse Dalecarlicapriset. Men han kom inte till prisutdelningen – han hann inte, han hade helt enkelt för mycket att göra. Ett av uppdragen då var att, tillsammans med ett team av medarbetare och för statens räkning, utreda hur man skulle kunna omvandla ett före detta militärområde i Karlskrona till en ny stadsdel. Den gången löste han uppgiften genom att samla husen i enklaver och låta parkstråk sippra in i hela området. Inspirationen kom från en av hans husgudar, USA: s första landskapsarkitekt Fredrick Law Olmsted,

46

mannen bakom Central Park på Manhattan i New York. När Manhattan skulle bebyggas i slutet av 1850talet slog en grupp av författare och naturskyddsentusiaster larm och hävdade att människor behövde grönska, att staden behövde lungor. De förmådde stadsplanerarna att spara ett antal kvartersrutor i bebyggelsen där en stor park skulle skapas. Olmsted, som då var skribent och publicist, vann tävlingen om utformningen av parken. Men efter att Central Park stod färdig, förespråkade Olmsted under sitt fortsatta yrkesliv som landskapsarkitekt att parker skulle hänga samman i stråk och vara en del av omgivningen istället för åtskilda och avgränsade rum, ursparningar i bebyggelsen utan samband. Det är ett ideal som Per Friberg också gjort till sitt. Men trots det är det inte en lösning som han förespråkar i alla lägen, det skulle inte stämma med hans starka känsla för platsen. – Det är min tes och övertygelse att varje planeringsuppgift måste studeras utifrån den plats där någonting ska ske. När man byggde Manhattan ville man ha en tät stad. Man samlade all grönska på ett sådant sätt att den nås av många människor som bor tätt omkring. I Stockholm, däremot, hänger grönskan samman i ett system, eftersom staden består av kuperad terräng och


47


öppna vattenytor. Det har man tagit fasta på och det har också blivit en del av själva staden. Då blir det också problematiskt när man vill förtäta, säger Per Friberg. Även om det borde vara självklart att tänka som Per Friberg gör är det tyvärr långt ifrån alltid som det sker. Den förtätningsiver som råder, och som ofta går ut över den gröna, levande materian, tror Per Friberg är en reaktion mot en alltför utslätad, alltför karaktärslös bebyggelse. – Vi vill känna att om vi är i en stadsbebyggelse så vill vi också uppleva det rumsliga, Vi vill uppleva relationen mellan hus och hus, mellan hus och platser, säger han och tillägger: – Allt måste hanteras från fall till fall. Om man ändå kunde slå fast att det alltid handlar om hanteringen av rum, byggnader, trafikleder och grönska, så att det stämmer med förutsättningarna för den specifika platsen. Om man tänker på huset här på heden så skulle han alltså aldrig ha valt denna öppna lösning, hur vacker och tilltalande den än är, om huset legat inne i skogen. Då hade han inte byggt sitt hus på principen om utblickar, utan arbetat mer med det rumsliga. För Per Friberg, som är både utbildad arkitekt och landskapsarkitekt, har det aldrig funnits någon

åtskillnad mellan hus och omgivning. – Jag har aldrig kunnat bestämma mig för att ägna mig åt bara det ena eller andra. När jag utformat en kyrkogård, till exempel, har jag också ritat in ett kapell eller krematorium med tillhörande anläggningar. Området – landskapet, trädgården eller kyrkogården – bör alltid ses som en helhet i vilken byggenskapen är en del. Det ena går inte att skilja från det andra. Väljer vi plats av en slump? Nej, jag tror inte det. Snarare är det kanske som poeten Niklas Söderberg säger, det är platsen som nästlar sig in i oss. Människan är inte en planta som rotar sig på en enda plats, vi kan tvärtom känna oss hemma på många platser. Platserna tar sin boning i oss via de minnen vi har låtit dem härbärgera. Men nog finns det landskap och platser som vi ideligen försöker återskapa, återfinna? Författaren Göran Tunström skriver att människan är född med en viss uppsättning färger på sin palett, och dem blandar hon om och om igen. Vi målar en bild, skapar en plats, gång på gång och med variationer. Därför säger jag till Per Friberg, som är uppvuxen i Helsingborg, och som under hela sitt liv återvänt till och hållit sig på den västra sidan av Sverige, nära Öresundskusten, att visst är det havet, vidden och rymden som är hans landskap?

Den förtätningsiver som råder, och som ofta går ut över den gröna, levande materian, tror Per Friberg är en reaktion mot en alltför utslätad, alltför karaktärslös bebyggelse.

48


49


Augerums griftegård, Karlskrona (1973-80). Tillkom några år efter Görvelns griftegård (1966-77) i Jakobsbergs.

– Visst är det så, svarar han med glittrande blick. Det har ju vissa praktiska omständigheter som hållit honom här också. Per Fribergs far och morfar var båda utbildade på trädgårdsskolan i Alnarp. En Alnarpsutbildning i tredje generationen låg nära till hands. Men Per Friberg var av annan åsikt. Han hade fått stipendium i teckning och tänkte att han nog hade viss talang. Men den utbildning han i sitt inre drömde om – att skapa och gestalta med trädgården som uttrycksmedel – fanns inte i Sverige på 1940-talet, åtminstone inte med tonvikten lagd på det konstnärliga. Studievägen blev därför lång och gick via arkitektutbildningen på Kungliga tekniska högskolan och

50

landskapsarkitektutbildning på Konstakademin i Köpenhamn till Konsthögskolans arkitekturskola i Stockholm och studier i USA. I Danmark mötte han en attityd till trädgård och natur som han kände igen från sitt eget barndomslandskap på den skånska slätten. Professor C Th Sørensen menade att natur måste skapas genom omslutande väggar, avgränsningar och rumsindelningar, som i sin tur ger olika funktioner. Han såg landskapet och trädgården som arkitektur. Mellan åren 1952 och 1984 undervisade Per Friberg vid SLU i Alnarp, och 1964 blev han Sveriges första professor i trädgårdskonst och naturvård vid SLU.


Per Friberg har hela tiden, parallellt med sin lärargärning sedan 1950, drivit eget kontor. Utan kontakten med yrkesrealiteter hade han inte kunnat vara trovärdig som lärare, menar han själv. Då hade han blivit en teoretiker utan erfarenheter från det praktiska livet. Detta säger också att behovet att få uttrycka sig, skapa med den egna handen, är en del av honom själv som måste få komma till uttryck. Det gör honom snarast till en konstnärsnatur. Själv har han sagt att ”konst uppstår när en kunnig person kommer i sinnesrörelse”. Att sträva efter att befinna sig i den skärningspunkten har varit ett mål. Nyfikenheten, yrkesskickligheten och det känslomässiga engagemanget i en uppgift har också drivit honom därhän. Han har arbetat med stort och smått, från privata hus och trädgårdar till storslagna gestaltningar av landskap, funnit lösningar för såväl stadsplaner och trafik som kraftverksutbyggnader och landskapsvård. De stora kyrkogårdarna – Görväln i Jakobsberg, och Augerum i Karlskrona – där han fått börja från noll hör till hans allra viktigaste arbeten och är också de verk som ligger honom varmast om hjärtat. Oavsett uppdrag har uppgiften för Per Friberg i grunden alltid varit densamma – att hitta en lösning. Det är bara skalan som varierat. Vi reser oss från bordet där man tänker så bra. Några golfspelare knatar förbi i saka mak därute på heden. Per drar ifrån den glasade skjutdörren – här störs inte ens rummet omkring oss av att en dörr går upp, den smygs helt enkelt åt sidan. Vi glider ut och tallskogen tar emot oss. Människan behöver sannerligen sina platser. De ger oss bekräftelse, de talar om vilka vi är och att vi finns. De speglar oss sådana vi är. Eller också är det platserna som speglar sig i oss.

4

51


52


Alla behöver stöd ibland. Vill du också utveckla det offentliga rummet? Då är Movium en påläst samarbetspartner. I trettio år har Movium – Centrum för stadens utemiljö – vid SLU, värnat om staden som livsrum för både människor och växter. Movium har tillsammans med forskare, förvaltningar och företag utvecklat kunskapen om hur man förädlar stadens offentliga rum. Movium jobbar för att staden ska vara attraktiv och människor ska må bra. Människor är nyfikna och kreativa. En stad som välkomnar människors egna initiativ och aktiviteter är en stad där man känner sig hemma. Vi på Movium är snabba med att fånga upp de allra senaste uttrycken för stadsliv, det kan gälla såväl stadsodling som gatukonst. Och vi jobbar både med branschens professionella och med studenter på SLU. Vårt senaste projekt tillsammans handlar om den sinnliga staden, om att ljudsätta stadens rum. Vi har producerat både MoviumBulletinen och en ny webbaserad ljudportal på temat. Det är ingen tillfällighet att staden låter som den gör. Det handlar om stadsplanering och om landskapsarkitektur – vill du lyssna? Gå in på www.ljudplanering.se. Framtiden är alltid svår att sia om, men en sak är säker: i frågor som handlar om att möta nya utmaningar i stadsutvecklingen, där man förstår att det är de attraktiva offentliga rummen som är nyckeln till framgång, är Movium rätt samarbetspartner. Hör av dig till oss så kan vi diskutera vad vi kan göra för varandra. P.S. Det är vi som gör framtidens växtdatabas Movium plantarum, ger ut Stad&Land-böcker, publicerar de populärvetenskapliga faktabladen Gröna Fakta, ger ut magasinet Movium Bulletinen och utbildar utemiljöbranschen. Vi har fått i uppgift av regeringen att samla och sprida kunskap om barns och ungas utvecklande utemiljöer och har drygt fyrtio experter i Movium Rådgivning. Proffs hjälper proffs! Du hittar oss på www.movium.slu.se.

53


skissen 채r redskapet Skissen 채r landskapsarkitektens fr채msta redskap.

Mellanrummen 채r lika viktiga som objekten.

54


Varje landskap kan tolkas olika. Lisa Hedenkvist visar prov pü hur en bro Üver Ume älv kan tolkas med penna och tusch.

55


medborgarnas engagemang krävs för hållbara städer

av Dan Hallemar

Om hållbarhet alls kommer att uppnås, så är det inte med hjälp av ingenjörer, utan av medborgare. Julian Agyeman

Man tänker på torg, en gata, en offentlig plats i staden. Man ser framför sig en plats där det händer en mängd saker som i stort sett skulle kunna hända varsomhelst. Där är en uteservering, där är ett torghandelsstånd, där är en yta som kan vara vadsomhelst, en plats för aktiviteter, kanske skridskoåkning, kanske en demonstration. Så ser bilden av – och idén om – torget ut. Men kan det där torget förändra någonting? Eller är det en lyx som staden håller sig med. Ett mervärde? Så kan det vara. Men det kan också vara helt annorlunda. Camilo Calderon har studerat den columbianska staden Medellin. Staden hade, som så många städer i

56

utvecklingsländer, sedan länge en mängd grannskap som uppstått helt informellt, utan planering, fattiga områden. Drogkartellerna är en av de mest uppenbara och omskrivna problem som finns, med rekrytering på gatorna, men här finns också mer strukturella svårigheter, så som bristen på undervisning, trygghet, arbetstillfällen, segregation. Delar av staden befann sig i fritt fall. – I Medellin ville man använda de offentliga rummen för att förändra stadsdelar, säger Camilo Calderon. Han menar att gestaltningen av offentliga rum ofta handlar om design och en generell idé om aktiviteter.


Som ett generellt erbjudande till medborgaren: Här kan ni göra något i en trevlig miljö. Det hade inte fungerat i Medellin. ”Om hållbarhet alls kommer att uppnås, så är det inte med hjälp av ingenjörer, utan av medborgare”. Camilo Calderon citerar Julian Agyeman, professor i urbana studier, och visar bilder från den colombianska staden Medellin. Men han lägger till, eftersom han tycker att citatet är bra, men något otillräckligt. – Vi behöver ingenjörer och ekologiska experter, i samarbete och tillsammans med medborgare för att uppnå hållbarhet. Poängen är att experterna behövs, men de kommer inte att klara det själva. Det blev väldigt tydligt också i förändringen av Medellin. Camilo visar några bilder, före och efter förändringen. Det är platsen där den nya kabinbanan landar i stadsdelen, en bana som för övrigt blivit en turistattraktion i staden och numera gör att nästa alla som kommer till Medellin kommer till de här tidigare okända och perifera stadsdelarna. Bilderna visar en fin och prydlig lösning av en ny offentlig plats. – Men målet i arbetet med Medellin, säger Camilo, var inte bara att skapa det fina, utan att få med ett socialt program in i gestaltningen. Därför ser man på en av bilderna en rad med gula små marknadsstånd. Den sista söndagen varje månad ordnar man en gatumarknad på den nya gatan, El festival de Mingo. Där samlas kvarterets små familjeföretag för att visa upp sina produkter. Det fanns nämligen en mängd små verksamheter i stadsdelen, som till exempel företag, men de var ofta dolda. Här lyfts de fram. – De här företagen är också så ofta en del av ett utbildningsprogram kring företagande som staden leder i stadsdelen. Det fanns en mängd ideella organisationer i stadsdelen, men få visste riktigt var de fanns eller vad de gjorde. De var dolda. Men genom att söka upp dem och förstå dem hittade man fram till vad man ansåg vara ett socialt program. Det man sedan kom att

57


gestalta för var sådana händelser som man lokalt ville skulle hända, eller sådant som redan hände, men i det fördolda. Att plocka fram dem i ljuset. En plats, ett socialt program, en händelse. Så kan förändring gestaltas. En design som alltså försöker förverkliga det som egentligen redan finns, men inte syns, eller inte fått tillräckligt med stöd för att växa till sig. – Det är inte bara ett fysiskt landmärke, utan också ett socialt, säger Camilo Calderon. Camilo poängterar att hans studier rör just grannskap av den här typen. Och nu har han flyttat

Poängen är att experterna behövs, men de kommer inte att klara det själva.

fokus till europeiska städer. Situationen i Medellin är extrem, men inte unik. Man hittar samma typ av utmaningar också i svenska grannskap. Inte minst tydligt i de senaste årens diskussioner kring kravaller, segregation och utsatthet i svenska städer. Hans studier handlar alltså inte om en representativ stadsdel eller torg nere i stadskärnan, det är en lokal förändring där folk bor. Men det är å andra sidan inte ovanligt att också förändringar i just grannskap gestaltas exakt som de nere i den representativa stadskärnan. Uteserveringar och en allmän idé om att något ska kunna hända. En förändring utifrån en bild av något trevligt, ”quick, cheap, and pretty”, som Camilo säger. Camilo Calderon har studerat förändringarna i Medellin och kunnat konstatera att de till stor del varit framgångsrika, om än inte överallt. Men varför har de lyckats så pass väl? Camilo Calderon hävdar att design, så som landskapsarkitektur, kan uppnå mycket lite om det inte har stöd ända upp i den politiska hierarkin. För som han säger efter ett tag: Vi började med att tala om

58

landskapsarkitektur och det offentliga rummet, men nu sitter vi här och pratar politik. – Den här kunskapen finns inom till exempel landskapsarkitekturen det är inte det som är problemet, säger Camilo Calderon, men den kunskapen tillåts sällan att komma in i planeringsprocessen, och därför heller inte i designprocessen. I fallet Medellin var det helt enkelt en före detta matematikprofessor, Sergio Fajardo, som blev politiker och han tog med sig sina medarbetare från akademierna. Han hade alltså när han påbörjade sitt arbete som borgmästare i staden en forskargrupp vid sin sida, som kunde hjälpa honom att fatta de rätta besluten kring den förändring som var nödvändig i staden. Det påminner en hel del om de initiativ som Barack Obama tog direkt efter att han tillsattes som president. Efter Barack Obamas presidenttillträde innehar en arkitekt och en stadsplanerare de två högsta statliga tjänstemannaposterna för bostad- bebyggelse och stadsbyggnadsfrågor i USA. Obama dammsög universiteten på kvalificerad kunskap om städer och deras utveckling. Och han har kallats USA:s första urbana president. Det i ett land där städer nästan alltid betraktats som problem, inte som möjligheter. Obama själv sa i ett tal till de amerikanska borgmästarna: ”Städer är centrala för vår ekonomi, och vår återhämtning, och den rollen har i alltför liten grad uppmärksammats. Vår ekonomi kan inte, menar vi, nå sin fulla potential om det finns människor som lever bara kvarter ifrån, men ändå i en helt annan värld än i de livliga stadskärnorna fulla av möjligheter”. Den mest uppmärksammade borgmästaren i Colombia, Enrique Penalosa i Bogota, formulerade det så här: ”Higher income groups always have access to nature at beach houses, lake cabins, mountain chalets, on vacations – or in urban settings at golf courses or large gardens. Parks allow the rest of society that contact as well. For the poor, the only alternative to television for their leisure time is the public space. For this reason, high-quality public pedestrian space, and parks in particular, are evidence of a true democracy at work.”


Med sådana politiker blir gestaltningen av det offentliga rummet lättare en fråga också om medborgare. Kanske är det tydligaste exemplet på just detta i Medellin de biblioteksparker som är av de konkreta arkitektoniska resultaten av förändringen. En sorts kulturhus som fungerar som en park. En plats dit man går frivilligt och självklart och som blir en given del av barnens dagliga aktiviteter. – Jag var tillbaka där efter att de här biblioteks-

parkerna var klara, berättar Camilo. Det var fantastiskt att se, barn sprang omkring överallt, de hade kommit dit med frågan: vad händer idag? Målet var att dra barnen från gathörnen, eftersom gathörnen inte var de där gemytliga hörnen av urbant liv, utan rekryteringsplats in i ungdomsgäng och drogmissbruk. – Det är en stor förändring, säger Camilo. Det finns fortfarande problem, men stigmatiseringen har börjat blekna i Medellin.

4

aktiv innovativ attraktiv

funkia landskapsarkitektur www.funkia.se

59


landskapsarkitekt AV ANIA OBMINSKA

Under en och samma dag kan en landskapsarkitekt vara både projektör, kommunikatör och pedagog. Ledordet i arbetet är flexibilitet.

Dagen börjar någon gång mellan sju och nio för dem som arbetar på White arkitekters kontor i centrala Uppsala. Det är tisdag, klockan är strax efter halv nio och det är ännu tyst och stillsamt i lokalen. Landskapsarkitekten Hanna Linde är på plats vid sitt skrivbord och har slagit på datorn för att kolla jobbmejlen. Hon är en av tio landskapsarkitekter på kontoret som delar arbetsplats med både arkitekter och ingenjörer. De är nästan fyrtio anställda totalt och de flesta sitter i det öppna arbetslandskapet med högt i tak och stora fönster som släpper in morgonstrålarna. Inredningen är stilren och färgerna som dominerar är vitt och svart. Mitt emot Hanna Linde sitter Sofia Eskilsdotter, som liksom många andra på kontoret har varit involverad i arbetet med nya Resecentrum. White har

60

projekterat allt förutom stationsbyggnaden och paviljongen. Kontoret ligger bakom de nya grönområdena, ledstråken och den moderna korvkiosken. Plötsligt ringer Sofia Eskilsdotters mobil. När samtalet är avslutat berättar hon att det är dags att bege sig ut till nya Resecentrum för att guida en grupp synskadade i det förvandlade området. Hon har varit handläggande landskapsarkitekt för utemiljön mellan de två bussgatorna och har arbetat med området från skiss till färdigt resultat. – Det är så här det är när man arbetar som landskapsarkitekt. Man tror att dagen blir på ett visst sätt, sedan ändras det, berättar hon och tar med mig ut. På väg till mötesplatsen visar hon flera exempel på hur Resecentrum inte bara ska klara av många människor, utan också de varierande behov som de


en dag p책 jobbet

61


kan ha. Glasen som ramar in busskurerna har mörkgråa linjer vid kanterna för att skapa en synlig kontrast för dem som har svårt att se. Intill de släta gatuplattorna finns vågiga varianter, där personer med blindkäpp kan känna hur de ska gå. För att skapa en lugn plats i en stressig miljö finns nu också en park mellan de två bussgatorna i Resecentrum. Busskurarnas glasväggar, träden och de breda sittmurarna som omringar gräsmattan blir en skärm mot gatan. I kombination med ljudet av porlande vatten blir parken en liten oas. – Vår grundtanke är att göra Resecentrum så lugnt och behagligt som möjligt. Utmaningen är att kunna skapa en bra helhet och samtidigt se till att alla delar funkar, säger Sofia Eskilsdotter. Och det är många delar som ligger bakom helheten Resecentrum. Förutom projektledaren och landskapsarkitekterna har även andra professioner jobbat med utemiljön. VA-experter, blomsterexperter, grafiska designers liksom kontorets egen industridesigner är bara några exempel på personer som har varit involverade i detta stora projekt. Landskapsarkitekterna har arbetat med att skapa en övergripande gestaltning liksom att planera arbetet i detalj, med ständiga hopp mellan helheten och delarna. Under planeringen av projektet har flera handikapporganisationer fått ge synpunkter. I dag pekar flera i gruppen av synskadade besökare bland annat på ett par bjälkar längs en mur. De sticker ut i ögonhöjd, vilket oroar dem. Sofia Eskilsdotter tar genast till sig av kritiken och föreslår en möjlig förbättring. – Rundvandringen lär mig jättemycket, säger hon. Medan Sofia Eskilsdotter guidar gruppen runt Resecentrum har kollegan Hanna Linde suttit kvar vid sitt skrivbord under hela förmiddagen. Hon har jobbat på White sedan i höstas och har två pågående projekt. Ett handlar om att inventera förskolor för att se vilka som kan byggas ut och om deras utemiljö kan göras om. Det andra projektet är det första där hon är med från start till mål. Uppdraget är att skapa en utemiljö

62


till en ny gymnasieskola i Upplands Väsby. Det ska bli en allmän park som tillåter fysisk aktivitet och som kan användas av många. – Det som jag tycker är stimulerande med arbeta som landskapsarkitekt är att vi har en bredd. Vi har kunskap om utemiljön och om hur vi ska vistas där, men vi kan också tillföra ett socialt och ekologiskt hållbarhetstänk till projekten som vi arbetar med, berättar hon.

Projektet beräknas ta drygt ett år, vilket kan räknas som ett medelstort projekt. Skolan är ännu inte byggd och platsen som ska bli en skolgård är just nu en stor lergrop. Man börjar alltid ett uppdrag med att åka ut och kolla hur området ser ut. Det ger en känsla för omgivningen och en förståelse för hur platsen kommer att användas. Sedan sätter man sig ner, spånar på idéer och börjar skissa. – Oftast kan man påverka sitt projekt ganska mycket. Det är en utmaning att försöka se om man kan komma på bättre idéer än beställaren och övertyga dem om att det är bra, säger Hanna Linde. Mycket av arbetet sker vid datorn, men det blir också en tät kontakt med beställare, möten och inhämtande av information under hela arbetsprocessen. En bra landskapsarkitekt måste vara flexibel. Hanna Linde ger ett exempel från studietiden när många till en början tolkade instruktionerna för skoluppgifterna för

63


64


bokstavligt. När villkoren för uppgifterna ändrades efter en vecka, blev många frustrerade. Men i verkligheten är det så det fungerar. – Under tiden som du jobbar med ett projekt får du hela tiden tänka om. Det är något som man måste acceptera, annars blir man lätt stressad, säger Hanna Linde. Ingen arbetsvecka är den andra lik. Vissa dagar sitter man vid ritbordet hela dagen, andra dagar kan bli mer splittrade. Arbetsbördan går upp och ner i perioder, men blir det för mycket tar man sällan till övertid utan man försöker i första hand hjälpas åt och dela upp arbetet mellan medarbetarna. – Vi pratar mycket om en balanserad arbetstid. Det är viktigt att ha en fritid för att man ska kunna göra ett bra jobb, berättar Hanna Linde. För att göra ett bra jobb som landskapsarkitekt tror Hanna Linde också att det är viktigt att ständigt försöka tänja sina egna gränser och söka ny kunskap. I det här yrket blir man nämligen aldrig färdig eller fullärd, men man kan räkna med att arbetsdagen sällan blir precis som man hade tänkt sig. Hanna Linde lämnar kontoret vid femtiden. I vanliga fall står träning på schemat, men i dag är hon förkyld och bestämmer sig i stället för att åka och handla. Middagen följs av en kvällspromenad. Nästa morgon väntar en ny och varierad dag på kontoret.

4

Mönstrade glasväggar längs busshållplatserna vid nya resecentrum i Uppsala. Prunkande sommarrabatter sida vid sida med hårdgjorda ytor för cyklister och fotgängare Även kiosken präglas av den nya arkitekturen.

65


RITABYGGABO av linus fredriksson

När Kasper Salin-priset delas ut i december 2009 finns jag med i publiken. Juryn menar att vinnaren fördjupat diskussionen om målen för det goda livet och därtill utfört projektet i egen regi. I egen regi. Det fångar min uppmärksamhet. I projektet har en grupp individer fungerat som både byggherrar, ansvariga arkitekter, landskapsarkitekter och blivande hyresgäster. Resultatet blev en boendeform som på ett unikt sätt anpassats till brukarnas behov. Projektet Urbana Villor i Malmö liknar ingenting som jag tidigare sett i Sverige. Jag bestämmer mig för att ta reda på mer. Det visar sig att projektet bygger på baugemeinschaft (byggemenskap på svenska). Det är ett arbetssätt som man hittar framförallt i Freiburg i södra Tyskland. Privatpersoner går samman för att själva rita och bygga det hus de vill bo i. Detta innebär att arbeta utanför traditionella konventioner för att förverkliga sitt drömboende. Intresserad av konsekvenserna av och fördelarna med att arbeta på det här sättet beslutar jag mig för att kontakta gruppen bakom Urbana Villor. Jag lyckas få en intervju med två av dem, Cord Siegel och Karin Larsson.

66

– Hej och tack för att ni ville ta er tid. Berätta, vad var er grundtanke med projektet? Hur föddes idén? – Grundtanken var att skaffa oss själva ett långsiktigt urbant boende, alltså i staden. Vi ville dessutom ha ett boende som var anpassat efter våra önskemål. Det visade sig ganska snabbt att något sådant inte gick att finna på den vanliga svenska marknaden, som består av väldigt många standardiserade bostäder. Vi kände till idén bakom den tyska byggemenskapen och var ett gäng med den gemensamma kunskapsbas som krävdes för att kunna driva igenom ett sådant projekt. Därför tyckte vi att varför inte, vi kan väl prova. Så grundtanken var en blandning av att vi trodde att vi kunde och att vi var naiva och glada och tyckte att det här kan vi ro hem! – Jag har förstått att det har varit en lång resa för er. Hur lång tid tog det? – Fem år. Men det är egentligen normalt för ett projekt från första idé till färdigt hus. För en individ är däremot fem år lång tid och mycket kan förändras under den perioden. – Vad var det viktigaste ni ville uppnå med projektet?


– Det var att bygga det här huset som vi kunde tänka oss att bo i långsiktigt. Vi ville bo urbant men med landskapsarkitektoniska kvaliteter plus gemensamma ytor för att umgås och på så sätt skapa en slags social by i staden. –Tycker ni att ni har nått det målet? – Ja, det tycker vi, och det är vi glada för. Vi hade ett mål i sikte, men till skillnad från vad vi trodde hade vi ingen klar väg dit. Det var en ganska krävande och hård process och vi har inte alltid varit säkra på att allt skulle fungera. I en sådan situation är det viktigt att man har en idé som man verkligen kan tro på under en längre tid. – Tror ni att det var valet att ta på sig alla rollerna i byggprocessen som gjorde projektet möjligt för er att genomföra? – Ja, det tror jag. Under fem år körde vi bara på och lyssnade inte på andra. Det var nödvändigt eftersom vi gjorde något som skiljde sig från vad andra gör. Vi kunde inte lyssna på de andra för de skulle bara säga att det inte skulle fungera. – Har ni fått någon kritik? – Nej det har vi inte. Det var mycket folk utifrån

som var skeptiska under själva processen, men när vi var klara tyckte alla från konservativa till mindre konservativa byggare att vi hade gjort ett jättebra jobb. Då fick vi bara positiv kritik. – Vilka kunskaper eller insikter ni har fått av att arbeta med ett sånt här projekt? – Det är viktigt att ha ett starkt och tydligt mål och köra på det och inte göra några avvikelser. Man måste vara konsekvent, även om det innebär extrajobb. Skulle man börja kalkylera bort saker på vägen så når man inte hela vägen fram. Har man ett koncept ska man köra på det hela vägen ut. – Hur menar du? – Man ska alltid se till att man gör en arkitektur som är förankrad i sin tid och som svarar på sociala, ekologiska och politiska frågor. Då får man ett resultat som flertalet kan uppskatta. Alla behöver inte gilla det men arbetar man med sådana frågor får resultatet arkitektoniska kvalitéer som andra kan använda sig av. – Hur har ni själva lyckats med detta menar ni? –Vi kan till exempel köra in vår transportcykel direkt in i lägenheten och hissen, det kan man inte med sin bil. Ser man detta som en dogma så är cykeln vårt

67


68


luxos object. Cykeln blir med andra ord mer betydelsefull och användbar än en bil. Vi har anpassat vårt projekt efter detta, vi har sett till att skaffa fram rätt förutsättningar i byggnaden. Inte för att straffa dem som kör bil utan för att glorifiera dem som cyklar. Arbetar man på det sättet kan man få ganska roliga lösningar, men det är inte särskilt vanligt att arbeta så. – Jag har förstått att projektet har tagit väldigt mycket arbete och tid. Skulle ni trots det rekommendera andra att utföra liknande projekt? – Ja, det skulle vi. Det finns ju olika varianter när man gör det. Vi har gjort det som arkitekter men man måste ju inte bara göra det i den rollen. Vi var bland de första som provade att göra det i Sverige och vi har ju lyckats ganska bra tycker vi. Idén är att bygga en individuell stad för dem som bor i staden. Det här projektet har handlat mycket om trädgård, men andra projekt kan handla lika mycket om andra intressen. Alltså, poängen är att främja en individualitet i staden. Det kan man bara göra genom att plocka ihop folk som tycker något speciellt. Då får man en unik arkitektur med större betydelse som skapar mycket glädje och inte bara blir en annan byggnad. – Det var nog allt jag hade att fråga. Tack så mycket! Samtalet är över. Under intervjun har jag förstått att projektet har inneburit mycket hårt arbete och många uppoffringar från de inblandade, men att resultatet har blivit något som vida översteg deras förväntningar. När Cord Siegel beskriver hur vinden rör sig genom växterna på de gröna balkongerna får han nästan något drömskt i tonen, och jag förstår att det färdiga resultatet betyder mer för honom och de andra inblandade än vad jag själv som utomstående kan förstå. Den tid de själva har lagt ned på Urbana Villor har skapat ett djupt band till deras boendemiljö som jag annars bara har märkt i småstäder där husen har gått i arv i generationer. Jag kan inte undgå att undra hur det urbana landskapet skulle se ut ifall liknande projekt hade varit vanligare i Sverige. Jag har ofta hört samtal som kretsar kring hur flerfamiljshusområden saknar liv. Ofta glider

sådana samtal in på att det handlar om den svenska mentaliteten. Men jag undrar om det kanske inte har med arkitekturen att göra ändå. Skulle en stadsplanering med större öppenhet för byggemenskapsprojekt leda till ett oorganiserat kaos eller en livlig variationsrik och attraktiv stadsmiljö? Jag har inte svaren på den frågan, men efter mitt samtal med Cord Siegel och Karin Larsson så vill jag i alla fall påstå att projekt som Urbana Villor kan skapa boendemiljöer med stora sociala kvaliteter som gör att de som bor där trivs. I slutänden kanske det ändå är det som är viktigast.

4

FAKTA Kasper Salin-priset Kasper Salin-priset delas ut årligen av Sveriges Arkitekter till ett svenskt byggnadsverk eller grupp av byggnader av hög arkitektonisk klass. Priset instiftades 1962.

Juryns motivering till 2009 års mottagare

Urbana Villor i Malmö lyder: Med entusiasm, engagemang och en okonstlad attityd till form har Urbana Villor fördjupat diskussionen om målen för det goda livet med ett boende i gemenskap med sikte på ökad hållbarhet. Med ett slags charmig slarvighet är projektet likväl omsorgsfullt genomfört. Därtill i egen regi, med arkitekternas ansvarstagande som inspiration till ett fortsatt djärvt experimenterande. Källa: www.arkitekt.se

69


70


71


linjer i landskapet

Ingrepp i landskapet har gjorts alltsedan vi blev bofasta och började odla upp ett stycke mark. Och i jämförelse med bondens omvandling av landskapet är de ingrepp som vägar och andra transportleder orsakat tämligen blygsamma. Men tiderna har förändrats.

Moderna vägar saknar ofta en relation till sin omgivning. För att undvika konfrontation har vägen baxats bort från bebodda trakter. De blir därmed anonyma, utan egen identitet. Mot denna filosofi vänder sig Bengt Schibbye. – Vägen blir trevligare att köra på om den anpassas till landskapet, säger han. Förr följde vägarna naturliga terrängformer där det var lätt att ta sig fram. Man undvek sura partier, tog hänsyn till berg och sjöar, byggde gärna förbindelselänkarna uppe på rullstensåsar varifrån resenären kunde identifiera sin omgivning. Barndomens landsvägar berättade en historia om det landskap man färdades igenom, den utgjorde ett naturligt och positivt inslag i bygden. Det var en samlingsplats som underordnade sig terrängen och följsamt slingrade sig mellan gårdar och samhällen. Idag är vägen mestadels till för långväga transporter. Man ska snabbt och bekvämt komma från en del av

72

landet till en annan. Ingreppet i landskapet blir därmed mer dramatiskt. Vägen utgör en främmande fågel, utan en egen relation till det samhälle den passerar och utgör ofta en barriär i landskapet istället för ett förstärkande inslag. – Grundtanken bakom ett vägbygge idag är detsamma som när man drog en stig för två hundra år sedan, säger Bengt Schibbye. Man ska dra vägen där det är bäst att komma fram. Men uppgiften är mer komplex idag, med flera aspekter att ta hänsyn till. Bengt Schibbye är landskapsarkitekt med över trettio års erfarenhet av storskalig landskapsomvandling. Han har varit med om att projektera vägar och järnvägar i hela landet och har den bestämda uppfattningen att det är fullt möjligt att kombinera den moderna vägens krav på framkomlighet med hänsyn till landskapet. Men alla motstridiga intressen i dagens samhälle har resulterat i att nya vägar ofta placeras på stort avstånd från bebodda trakter, där ingen annan har


av Mats Wigardt

Ökade trafikmängder ställer idag helt andra krav på vägens beskaffenhet och hur den dras fram genom landskapet.

några intressen att bevaka, för att därigenom undvika konflikter. Bengt Schibbye vill hellre se att vägbyggande går hand i hand med såväl estetik och miljö som hänsyn till natur och kultur. – En väg ska byggas så att den gestaltar rörelsen i landskapet och inte utgör ett hinder i de boendes dagliga liv, säger han. Målsättningen är att den upplevs som ett positivt tillskott som lyfter fram landskapets särart. I tio års tid var Bengt Schibbye involverad i tillblivelsen av den vägsträcka mellan Härnösand och Örnsköldsvik som i historieböckerna har kommit att kallas Projekt Höga Kusten. Projektet bestod av 32 kilometer ny europaväg och 35 broar – med den spektakulära hängbron över Ångermanälven som kronan på verket. Vägen drogs genom en unik natur i ett landskap utpekat som riksintressant för naturliv, friluftsliv och kulturmiljö och som numera upphöjts till världsarv.

73


Resultatet har blivit en luftig, rytmisk och spännande vägsträcka med terrängen ständigt och påtagligt närvarande. Utsikten över Höga Kustens alla berg, havsfjärdar, åkerlappar och slingrande dalgångar är på många håll bedövande vacker.

Här kom Bengt Schibbye att konfronteras med en gestaltningsmässig utmaning av enorma proportioner. Och många av hans tankar kring vägens ingrepp i landskapet att få sitt elddop. Mycket av det arbete som han och hans kollegor la ner i Projekt Höga Kusten var ett pionjärarbete som sedan dess har blivit självklara inslag i projekteringen av nya vägar. Till exempel att vägen skulle kombinera skönhet, funktion och hållbarhet och kännas som den alltid legat där. Och att linjedragningen genom landskapet anpassades, samspelade med och inordnades i naturens geometri. Själv besökte han byggplatsen i Höga Kusten regelbundet var 14e dag under den fyra år långa byggtiden. Han hade synpunkter på linjeföringen och broarnas utformning, diskuterade och löste problem på plats när de uppstod, vände och vred på minsta detalj och medverkade till att skapa förståelse för vikten av att skapa en positiv känsla kring projektet.Till exempel genom att sätta samman en miljöutbildning riktad till alla som arbetade med Projekt Höga Kusten. – Varenda man och kvinna, oavsett om de var svetsare, gjutare, bergsprängare, utsättare, maskinförare eller arbetsledare, fick genomgå en halvdagsutbildning kring miljö, kultur, teknik och lagstiftning, berättar Bengt Schibbye. I kursen betonades vikten av att gå varligt fram med de tunga maskinerna, med konkreta exempel på åtgärder för att minimera skador på vattendrag och viltstråk. Man visade också hur man skulle gå till väga för att återskapa naturen istället för att köra över den; att hellre smyga sig fram än att gå efter en linjal genom landskapet.

4 74

Och att det var bättre med vägslänter som var lite ojämna och därmed en bättre miljö för blommor och växter än de helt släta slänter som tidigare hade ansetts vittna om maskinförarens skicklighet. – Onödiga ingrepp och dåliga sammanhang mellan omgivning och linjeföring har tidigare medverkat till att skapa fula vägar, hävdar Schibbye. I Projekt Höga Kusten valde vi att försöka få in landskapet ända till asfaltkanten. Resultatet har blivit en luftig, rytmisk och spännande vägsträcka med terrängen ständigt och påtagligt närvarande. Utsikten över Höga Kustens alla berg, havsfjärdar, åkerlappar och slingrande dalgångar är på många håll bedövande vacker. Man har här tagit vara på topografiska skillnader, trafiken har på många platser lyfts upp på smäckra, arkitektritade broar över land som minskar barriäreffekter och ingrepp i åkermark, hänsyn har tagits till naturliga viltstråk för älg och rådjur, bergskärningar har öppnats upp och ljus släppts in, lokala vägar har tillåtits fortsätta binda samman gods och gårdar. Och hellre än att illgrönt så kallat Vägverksgräs sprutats längs vägkanterna har jorden där vägen går fram varsamt skalats av och lagts tillbaka på slänterna för att den naturliga vegetationen från åker, äng och skog ska återvända. – Det fanns i Projekt Höga Kusten ett genuint intresse för miljö och gestaltning, summerar Bengt Schibbye. Och det fanns en respekt för de olika kompetenserna som ingick. Med ett slutresultat som talar för sig själv. Jag tycker än idag att det är en vacker väg.


Projekt Höga Kusten sträcker sig mellan Överdal i söder och Gallsäter i norr. Hela sträckan tog fyra år att bygga och invigdes 1997. Höga Kusten-brons totala längd är 1 800 meter, med pyloner som mäter 180 meter över vattenytan. 34 övriga broar över land och vatten ingick i projektet. Samt 32 kilometer europaväg.

75


76


Att uppleva ett landskap Av Ania Obminska

Den ständigt pågående urbaniseringen har gett landsbygden och det öppna landskapet en minskad betydelse i planeringsprocessen. Landskapsarkitekten Lina Andersson visar i sitt examensarbete hur man genom arkitektur kan locka fler människor att bege sig ut och uppleva naturen på nytt.

Kalkbrottet vid Ahr på norra delen av Gotland är ett gammalt industrilandskap som inte har varit aktivt för produktion på flera år och som har fyllts med vatten. På somrarna har det istället blivit ett populärt badmål som på grund av vattnets klara färg har det fått namnet Blå lagunen. Det är det här området, som i dag tillhör naturreservatet Bästeträsk, som har varit fokus för landskapsarkitekten Lina Anderssons examensarbete Ahr – transformation av kulturlandskapet vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Syftet med arbetet har varit att få fler att upptäcka vad området har att erbjuda. Även de som inte är vana vid att vistas ute i naturen ska lockas dit. – Jag vill göra det till en plats som ska vara

tillgänglig för allmänheten, säger Lina Andersson. Lina Andersson, som själv kommer från Gotland, berättar att valet av examensprojekt stod mellan kalkbrottet eller ett arbete om små parker i stadsmiljö. Hon hade sökt till landskapsarkitektutbildningen på grund av sitt intresse för stadsplanering, arkitektur och formgivning. Inspirerad av ett studiebesök i Tyskland med fokus på projekt som hanterar förvandlingen av industrilandskap, valde hon dock att gå vidare med Ahr. – Jag tyckte det kändes spännande att arbeta med ett gestaltningsprojekt i stadens periferi eftersom vi under utbildningen oftast har gjort gestaltningar av platser i staden. Tillsammans med statliga Almi företagspartner har

77


MODELLFOTON PÅ LINJERNA, CIRKELN OCH SMYCKEÖARNA

Konceptmodell som visar de nya element som tillförs landskapet – linjen, cirkeln och Smyckeöarna. Linjerna har brutits upp för att möta det existerande landskapet och skapar på så sätt nya funktioner och upplevelser.

länsstyrelsen på Gotland tagit fram ett program som handlar om att utveckla natur- och kulturturismen på ön. Bland annat vill man att privata aktörer ska etablera sig i naturreservat för att kunna finansiera skötseln av dem. Pilotprojektet skulle bli området vid Ahr. Det blev utgångspunkten för Lina Anderssons arbete. Kalkbrottet vid Ahr är bara ett av många gamla industrilandskap på Gotland dit tillgängligheten är begränsad. Lina Andersson kallar dem slumrande områden som väntar på att bli upptäckta. – Kalkbrytning är en viktig industri på ön och jag vill visa dess historia. Jag vill att kunskapen om landskapen ska fortsätta att finnas. Då måste människor vistas där.

78

På andra liknande platser på ön har man gjort om nedlagda kalkbrott till en teaterscen eller en racingbana. Lina Andersson ville visa ett annat sätt att arbeta med dem och framhåller att hon tycker att det är viktigt att det även finns turistindustrier där man inte behöver betala inträde som besökare. Kuststräckan med havet, tallskogen och kalkbrottet delar upp Ahr i tre delar. Besökarna har i första hand sökt sig till Blå lagunen. För att minska trycket på området kring badplatsen blev därför en del av Lina Anderssons arbete att försöka komma på sätt att sprida besökarna till de andra delarna och stärka tillgängligheten där. Lina Andersson visar bland annat hur flera arkitektoniska element längs gångstråken leder


besökaren ut i naturen och ger dem en ny upplevelse. Ett exempel är en 300 meter i diameter stor cirkel som läggs ner i landskapet i kanten mellan kalkbrottet och tallskogen, som besökarna ska kunna följa. – De arkitektoniska elementen förädlar och förstärker landskapet vid Ahr. Om man använder sig av sådana symboler längs gångstråken blir naturreservaten också lättare att marknadsföra för besökare, säger Lina Andersson. Samma dag som vi träffas har Lina Andersson fått besök av en handläggare från länsstyrelsen på Gotland som har tittat på hennes projekt. Reaktionerna blev mycket positiva. Lina hoppas på att projektet blir till verklighet, även om alla delar av förslaget inte kommer att genomföras. Det tar tid att fatta beslut om större

förändringar och kostnaderna skulle troligen bli för höga. – Målet för mig som landskapsarkitekt är att få platser byggda, att få människor att ta dem till sig och använda dem. Jag skulle tycka att det vore väldigt kul om det kunde bli något samarbete med länsstyrelsen på Gotland. Skulle projektet inte bli verklighet känner Lina Andersson ändå att arbetet som hon har lagt ner är värdefullt. Sättet att tänja på gränserna för vad ett naturrum kan vara går att applicera på andra områden och landskap runt om i Sverige, tror hon. – Det har varit spännande att lägga till nya lager till existerande kvaliteter och inte skrapa bort allt för att göra något nytt varje gång.

79


Tids nog blir det klart om Lina Anderssons examensarbete kan konkretiseras i någon form. Om inte, kommer det att i alla fall att bli en del av hennes portfolio. Under våren har hon börjat arbeta på ett landskapsarkitektkontor i Stockholm och satt i gång

med nya projekt. Ett rör Stortorget i Malmö och ett annat handlar om att rusta upp bostadsgårdar. – Jag trivs jättebra där jag är i dag och på mitt nya jobb. I framtiden hoppas jag få möjlighet att arbeta med projekt både i staden och det öppna landskapet.

4

80


Lina Andersson

81


r채tt v채xt p책 r채tt plats

82


av Mikael Propst

Hundraårig lind dansar med modernt koncerthus

– Linden samspelar bra med Uppsala Konsert & Kongress. Den påminner om tiden då den var ett undanskymt gårdsträd i 1800-talskvarteret Gerd. Linden har nu fått en mer central funktion i stadsrummet, säger landskapsarkitekt Roger Elg vid SLU. Vaksala Torg är Uppsalas mest omdiskuterade plats. En folkomröstning nyligen pekade ut torgets maffiga byggnad som stadens fulaste. Samtidigt som denna koloss tagit plats har kommunen arbetat med att rädda de gröna inslagen i miljön. – Man ska betrakta befintliga träd som en värdefull tillgång i staden. Stora träd kommer att bli mer sällsynta i staden – den här linden från slutet av1800talet är unik. Trädet är en levande, historisk individ, samtidigt som det är ett karaktärsfullt dynamiskt och arkitektoniskt objekt, säger Roger Elg. Han pekar på de ännu små avenbokarna som står i gles givakt framför den stora linden. De står där för att

hålla ihop de öppna ytorna framför konserthuset. – Avenbokarna skapar en kontinuitet, en röd tråd som håller ihop det öppna rummets karaktär, fortsätter han men vrider snart huvudet åt öster, mot Väderkvarnsgatan. Här samsas en imponerande rad av stora lönnar med torgets kullersten och gatans hårda trafik. Att de ännu mår bra och frodas beror på en livräddningsaktion 2000-2002. – Man grävde ur och blåste bort den sammanpackade jorden och skapade en ny mycket större och sammanhängande jordyta. Tack vare detta kan träden stå många år till. Så kallade Pelleplattor med grus omger markytan runt träden och tillåter infiltration av vatten. Nu finns det åter näringsämnen i jorden och träden kan dessutom tillgodogöra sig syre och vatten. Roger Elg pekar upp mot trädkronorna och bekräftar att träden

83


mår bra – de nya skotten högst upp har växt ordentligt. Om Vaksala Torg är en plats som länge har spelat en tydlig roll i Uppsalas stadsliv så är Industristaden en ny och lite okänd utmanare för dem som vill att allt ska vara som förut. Om man går söderut från Stora Torget, förbi Skatteverket och vidare är man inom en kvart i en industrimiljö som anlades på 1800-talet och som håller på att förvandlas till en av stadens större bostadssatsningar på många år. Eller som ett av byggföretagen här skriver i sin broschyr: ”moderna, ljusa lägenheter, stora balkonger och grönskande innergårdar”. Det sista tar Roger Elg fasta på när han besöker gården i Kvarter Öst, ett av de tre kvarter som är färdiga i Industristaden. Tillsammans med blivande Kvarter Syd bildar de en fyrkant kring ett öppet torg. – Den här gården är intressant. Det är inte mängden

84

växter utan mångfalden av olika växtgrupper och sättet att använda växter. Här finns växter och träd som snabbt kan växa upp och ta upp skalan i de omgivande husen. Den uteplats som har anlagts mitt på gården ser dock oskyddad ut i ett slags ingenmansland. Roger Elg kan här tänka sig att man anlägger en spaljé, eller använder sig av flyttbara trädgårdsmöbler. Detaljer är en annan viktig sak för Roger Elg. Den som går ut från närmaste port möts av häggmispel och snöbär, som omger och markerar entrén. För den som är trött finns en bänk att sitta på i solen. Det är så han vill jobba, med detaljer som skapar närhet och personlighet. – En gård fyller många funktioner, till exempel för lek eller för att bara sitta i solen. Vegetationen ska kunna skärma av, björkarna här ger skugga och skydd.


En gammal, ännu livfull lind hukar inför höga, moderna fasader av metall och glas. Eller bedrar skenet, är det trädet som ger byggnaden dess legitimitet?

85


Roger Elg är landskapsarkitekt, lärare och doktorand vid institutionen för stad och land, SLU Uppsala.

Plötsligt får han syn på en gran. Är det möjligt att man planterat en sådan här? Eller är det en kvarglömd julgran? Den visar sig vara planterad. I närheten finns också perenner som vintergröna och flocknäva, olika lökväxter, ginnalalönn och ädelsyren. Växterna låter de boende följa årstidernas dynamik. – Landskapsarkitekten måste känna till växtplatserna, tillgång till vatten och hur ljusförhållandena är, samt växternas uttryck, karaktär och individuella utveckling. Platsens karaktär är också kopplad till skötseln av växterna. En växt som måste klippas i onödan för att den inte passar in kan skadas och det kostar pengar och förstör det estetiska värdet. Bär och frukt kan orsaka halka och smutsa ned. Gräs kan konkurrera ut buskar. Roger Elg ser helst landskapsarkitekten i en tredelad roll, som projektör, beställare och förvaltare av det gröna i miljön.

4 Dynamiken är viktig i en utemiljö. Idag när man bygger är det så rent omkring – kan man istället ta vara på befintlig växtlighet ska man göra det! Att gården idag inte har några stora träd bekräftar det Roger Elg nyss sagt. Förutom nyplanterade björkar finns det gott om små apelträd. De kan bära prydnadsfrukter och bidra med blomning. Just tiden ser han som en viktig faktor för landskapsarkitekten. – I framtiden måste man kanske ta bort träd för att de har vuxit ur sin funktion. Vi jobbar med tiden, det skiljer oss från andra arkitekter. Vår gestaltningsidé kanske ska variera från år noll till femtio år. Det kan hända saker över tiden. Roger Elg betonar att någon måste följa upp detta. Han ser ett ansvar hos den som byggt husen och utemiljön, men även hos den som senare förvaltar området. Det ska finnas en tydlig målbeskrivning att följa.

86


87


Trädgårdsvågen på Grönsöö

C.Y.R Johanssons ritning över Grönsöö park 1881. Grönsöö gårdsarkiv

88


av mia ulin

Kunskap och förståelse för både historia och nutid lägger grunden för en långsiktig förvaltning av våra kulturhistoriska parker. Under mer än ett decennium har Grönsöö-projektet gett både insikt om forna tiders trädgårdsprakt och utvecklat metoder för fortsatt bevarande. Grönsöö slott, beläget vid Mälaren strax söder om Enköping, byggdes i början av 1600-talet av riksrådet Johan Skytte efter franska förebilder. Både slott och park har under årens lopp genomgått stora reparationer och förändringar. – Grönsöö är spännande för att det har så många olika epoker, samtidigt som det har bytt verksamhet flera gånger, säger Tomas Lagerström, landskapsarkitekt och forskare vid avdelningen för landskapsarkitektur, SLU i Uppsala. Det har varit fruktodling, jord- och skogsbruk och på senare tid också turismnäring där förvaltaren visar upp slottet och parken för allmänheten. Grönsöö omfattar 720 ha mark och ägs av familjen von Ehrenheim och Grönsöö kulturhistoriska stiftelse. Både slottet och parken är byggnadsminnen. Redan när slottet var nybyggt anlades trädgårdar och fruktodlingar, vilka idag är Sveriges äldsta kommersiella. Under de fem århundradena har tidens mode präglat parken, från renässansens glesa fruktträdgårdar via barockens hästkastanjeallé och terrasser, roman-tikens lusthus och engelska gångar fram till 2000-talets moderna anläggningar. På SLU bedrivs forskning och utveckling kring hantering av historiska parker. I slutet av 1990-talet

startades det så kallade Grönsööprojektet i samverkan mellan Länsstyrelsen, Grönsöö Kulturhistoriska stiftelse och SLU, finansierat av medel från Riksbankens jubileumsfond och forskningsmedel från SLU. Syftet med projektet är att genom både forskning och praktiskt genomförande få mer kunskap, samt utveckla långsiktiga metoder för hur man vårdar och bevarar historiska parker i allmänhet, med Grönsöö som fallstudie.

Forskaren och landskapsarkitekten Anna Tandre har i sin avhandling från 2008, Grönsöö park och trädgård 1820 – 1925, bland annat dokumenterat gamla växter med särskilt fokus på Grönsöös prydnadsväxtodling kring 1800-talets mitt.

89


– Min tanke med forskningen har i första hand varit att ge kunskap och förståelse för de delar av Grönsöö som vi hittills vetat mycket litet om, och som lämnat få eller inga spår i parken, säger Anna Tandre. Forskningen och presentationen av växterna kan komplettera den befintliga anläggningen och ge oss en färgrik bild av den forna blomsterprakten och hur odlingarna en gång kan ha tett sig. Det är naturligt att historiska parker och trädgårdar idag bara visar en liten del av vad som en gång har varit. De odlade örtartade växterna har ofta försvunnit från anläggningarna av olika anledningar och det är inte självklart att man ska återskapa det som en gång var. – Idag har man en striktare syn på när det lämpar sig att göra restaurering av gamla trädgårdar. Det finns många exempel på då man gått för fort fram, menar Anna Tandre. Att många växter har försvunnit från Grönsöö efter 1800-talets intensiva odling är ett öde som delas av övriga landets historiska parker och trädgårdar. Särskilt de ettåriga växterna är sårbara. Deras förökning, som skedde med frö eller sticklingar, var helt beroende av oavbruten och noggrann skötsel. Det finns också exempel på virus som drabbar vissa plantor och utrotar dem. – En del av de gamla växterna finns inte kvar alls. Ytterligare några kan man inte ens identifiera. Jag hoppas att min avhandling genom att lyfta fram de här äldre växterna kan väcka ett intresse för dem, avslutar Anna Tandre. I den praktiska delen av Grönsööprojektet har man jobbat med hur man ska hantera skötseln av parken. I gamla kulturmiljöer är det ofta kontroversiellt att utveckla nya anläggningar och att förändra gamla. Dåvarande länsantikvarie vid Länsstyrelsen i Uppsala län, Karl Johan Eklund, ansåg att det var viktigt att Grönsöö fortsätter vara en levande kulturmiljö i tiden och att man arbetar med utgångspunkt från förvaltarfamiljens behov samtidigt som man måste bevara den kulturhistoriska kvaliteten.

90

– Att en trädgård åldras är oundvikligt, och framförallt är det de gamla träden som har en begränsad livslängd. När träd dör tappar man arkitektoniska kvaliteter och effekter där växterna är byggelement i helhetsupplevelsen säger Torbjörn Suneson, professor i landskapsarkitektur vid SLU och projektledare för Grönsööprojektet sedan 1995. Uppfarten mot Grönsöös huvudbyggnad kantas av en hästkastanjeallé som ursprungligen planterades i mitten av 1700-talet. Kastanjerna började bli gamla och murka, och för över tio år sedan började diskussioner om hur man skulle hantera dem. – Träden hade i princip kunnat stå många år till, men vi ville genomföra föryngringen innan den åldrande allén blev ett stort problem med ruttna träd, nedfallande grenar och luckor mellan träden, säger Torbjörn Suneson. Lösningen blev att man tog kastanjefrukter från de fem bästa träden och drev upp dem på en plantskola. Förra året togs de gamla hästkastanjerna bort och hela allén återplanterades med samma genetiska material som funnits på platsen i nära 250 år. I slutet av 1700-talet ägdes Grönsöö av läkaren David von Schultzenheim, som bland annat uppförde den kinesiska snäckpaviljongen nere vid vattnet, invändigt dekorerad med mosaikmönster av ostindiska mineraler och snäckor i olika former och storlekar. Terrassparken ner mot vattnet har lönnar vars stammar spaljerats så att man under trädkronornas skuggande tak kan se ner mot den lilla snäckpaviljongen. När lönnarna vuxit så de skymde sikten från slottets övervåning har dessa tuktats så man ser över trädkronorna, vilka bildar ett golv som skiftar i färg under året. – Landskapsarkitektens visioner och ritningar är en sak, det är ett embryo till hur det kommer att bli med tiden. Vi har frågat oss om det verkligen var så här man tänkt sig från början, säger Tomas Lagerström. Troligtvis var det inte det, men det har blivit väldigt fint! Lönnarna på terassen har åldrats och en del har dött. I och med detta har det effektfulla skuggrummet-


91


Anna Tandre framför drottninglinden, en av norra Europas äldsta exemplar

börjat försvinna. För att på bästa sätt återskapa detta har man grävt upp 15 meter höga lönnar ute i en kohage och format dem som de gamla lönnarna. – De unga lönnarna sågades av på 10 meters höjd, vilket gör att nya skott bryter ut från stammarna. Dessa byggs ut under plantskoletiden till kandelaberformade kronor som liknar lönnarna i terassplanteringen. Den första återplanteringen beräknas ske inom kort och vi räknar med att alla lönna byts ut efterhand. Med den här metoden finns alltid nya träd i reserv, avslutar Tomas Lagerström.

92

F.d. länsantikvarie Karl Johan Eklund har betytt mycket för projektet genom att också lägga stor vikt vid den fortsatta driften. – Det är lätt att få pengar för att göra en ny åtgärd men svårare att få anslag till att sköta något på längre sikt, det är ett dilemma som vi har i vår samhällsstruktur, säger Torbjörn Suneson. När projekt avslutas försvinner ofta kunskapen med projektledaren och kvar står förvaltaren som ska ta över. Familjen von Ehrenheim har varit mycket delaktig i projektet från starten. Att förvaltaren är delaktig skapar en djupare förståelse och gör att kunskapen lever vidare när projektet tar slut. – Driften är viktig, den är evig, säger Torbjörn Suneson. Vardagen kommer alltid, det ska förvaltas och skötas och uthållighetsperspektivet kommer in. Kan man inte förvalta de nyinvesteringar som gjorts, blir det en stor kapitalförstörelse. Det är viktigt att jobba så att kunskapen finns kvar på platsen. – För oss betyder det här projektet väldigt mycket, säger förvaltaren Jacob von Ehrenheim. Det har varit en fantastisk kunskapsuppbyggnad och dokumentation som är en garanti för det långsiktiga bevarandet. Det går inte att komma ifrån att det här är en betydelsefull plats, vilket både myndigheter och allmänhet blivit medvetna om. – I såväl besöksnäring som parkskötsel är det viktigt att hitta strukturer för att arbeta långsiktigt, att man sköter om och tar hand om det man startar upp, avslutar Jacob von Ehrenheim. Då är kunskap avgörande för att utveckla en långsiktigt lönsam verksamhet.

4


Ung hästkastanj mot slottet, sprungen ur frö från tvåhundrafemtioårigt moderträd.

93


Vi arbetar på avdelningen för landskapsarkitektur

Thorbjörn Andersson Adjungerad professor, landskapsarkitekt LAR/MSA. Ansvarar för stadsrumsstudion som är den avancerade delen av gestaltningsutbildningen på landskapsarkitektprogrammet.

Andrew Butler Doktorand i forskarskolan APULA, landskapsarkitekt med examen från Leeds Metropolitan University. Undersöker hur allmänhetens uppfattning av landskap kan inkorporeras i en holistiskt analys av stadens utkanter.  

Christer Bengs Professor i landskapsarkitektur med inriktning på strategisk fysisk planering och hållbar utveckling.

Camilo Calderon Doktorand i forskarskolan APULA. Master in Urban and Regional Planning, KTH Stockholm.Working with planning and design processes of urban open/public spaces. Focus on interdisciplinary and participatory processes in neighborhood regeneration projects.

Per G Berg Professor i landskapsplanering, forskningsledare för uthållig samhällsbyggnad. Arbetar med funktionell förtätning, stad och landintegration, och planering av uthålliga grannskap. Ulla Berglund Universitetslektor, docent i landskapsarkitektur, landskapsarkitekt LAR/MSA. Forskar om barn och unga i planeringen, handleder doktorander och undervisar i stadsbyggnad och landskapsarkitektur.

94

Ylva Dahlman Universitetslektor, arkitekt. Ansvarar för utbildning i formlära på landskapsarkitektprogrammet och forskar kring gestaltning som metod för kunskapsutveckling.


Sylvia Dovlén Biolog och naturgeograf, doktor i regional planering. Forskar om biologisk mångfald i planerings- och policyprocesser. Undervisar på landskapsarkitektprogrammet i kommunal planering, hållbar utveckling och grönsstrukturplanering. Arbetar även på MKB-centrum SLU. Roger Elg Universitetsadjunkt, doktorand i forskarskolan APULA, landskapsarkitekt LAR/MSA. Forskar om växtanvändningen i 1900-talets parker, och undervisar om växtanvändning i offentliga miljöer. Tom Ericsson Universitetslektor och docent. Undervisar om växtgestaltningens biologi. Movium-rådgivare och forskar kring växtnäringsfrågor inom trädgård, park, jord- och skogsbruk. Fredrik Eriksson Universitetsadjunkt, sociolog. Administrerar och undervisar på landskapsarkitektprogrammet. Malin Eriksson Forskningsassistent, landskapsarkitekt LAR/MSA. Undervisar på landskapsarkitektprogrammet, forskar om landskapsanalys för infrastrukturprojekt och landskapets identitet. Tomas Eriksson Universitetsadjunkt, landskapsarkitekt LAR/MSA. Ansvarar för landskapsarkitektprogrammets kurser i gestaltning och projektering samt undervisar i formlärans teckningsmoment. Tuula Eriksson Avdelningschef, universitetsadjunkt. Undervisar i sociologi. Forskar om organisationsutveckling, organisationsteori och hållbar utveckling.

Sofia Eskilsdotter Universitetsadjunkt, landskapsarkitekt LAR/MSA. Undervisar i växtgestaltning, skötselfrågor och markprojektering. Arbetar halvtid på SLU och halvtid på White arkitekter i Uppsala. Florgård Clas Professor emeritus i landskapsarkitektur. Forskar om anpassning av bebyggelse till landskapet. Medverkar i internationella forskarnätverk om urban ekologi och planering, är aktiv inom forskarutbildningen och diskussionerna om framtida forskningsinriktningar. Madeleine Granvik Forskarassistent i projekt om stad och land i samverkan för hållbar utveckling. Forskar om närproducerade livsmedel kopplat till fysisk planering, samt kritiska aspekter av förtätning i bostadsområden. Driver frågor om avdelningens forskningsstrategiarbete. Per Hedfors Forskarassistent i landskapsarkitektur med betoning på teori, landskapsarkitekt. Doktorerat på temat ljud och akustisk utformning i stadslandskapet. Viveka Hoff Universitetsadjunkt, landskapsarkitekt LAR/MSA. Undervisar på landskapsarkitektprogrammet. Arbetar med frågor som rör landskapsarkitekturens historia och hantering av historiska parker och trädgårdar. Rolf Johansson Prefekt för institutionen för stad och land, arkitekt SAR/MSA. Forskar och undervisar om landskapsarkitekturens teori och metod, samt är engagerad i forskarutbildningen.

95


Veronica Johnander Forskarassistent med inriktning växter för offentlig miljö, amanuens i grundutbildningen och landskapsarkitekt LAR/MSA. Arbetar med planeringen av ett arboretum för stadsträd på Ultuna Campus. Tomas Lagerström Universitetsadjunkt med inriktning på växter för offentlig miljö och landskapsarkitekt. Forskar om funktionsanpassning, hållbar förvaltning, och framtidens växtmaterial. Movium-rådgivare och curator för de pedagogiska växtsamlingarna på Ultuna. Katri Lisitzin Forskare och universitetsadjunkt, arkitekt SAR/MSA, gästprofessor vid Aarhus School of Architecture. Inriktning på kulturmiljöplanering, resurshantering och kulturlandskap. Arbetar internationellt med världsarvsfrågor, Europeiska landskapskonventionen, nordiska och internationella vidareutbildningar . Ulla Myhr Universitetsadjunkt, doktor i landskapsplanering, landskapsarkitekt LAR/MSA. Forskar om hur man kan värdera fastighetsrelaterad miljöpåverkan. Undervisar på landskapsarkitektprogrammet. Koordinator för forskarskolan APULA. Kerstin Nordin Universitetsadjunkt, doktorand i forskarskolan APULA, landskapsarkitekt LAR/MSA. Forskar om barns medverkan i stadsplaneringen med hjälp av GIS (geografiska informationssystem). Programstudierektor för landskapsarkitektprogrammet på Ultuna. Åke Nordkvist Universitetsadjunkt, landskapsarkitekt LAR/MSA. Undervisar på deltid inom markbyggnad, material och teknik. Arbetar i egen verksamhet som markanläggare i offentliga miljöer.

96

Thomas Nybrant Professor. Arbetar med systemanalys i olika tillämpningar, bland annat inom landskapsarkitekturens teori. Susan Paget Universitetslektor, landskapsarkitekt LAR/MSA. Undervisar i landskapsarkitektur. Forskar om landskapsarkitektens yrkesroll, samt utvecklande utemiljöer för barn och unga. Sofia Sandqvist Universitetsadjunkt med strategiskt grundutbildningsansvar på landskapsarkitektprogrammet, landskapsarkitekt LAR/ MSA. Undervisar i gestaltning och projektering. Helena Strandgren Amanuens på landskapsarkitektprogrammet, femteårsstudent på yrkesutbildningen till landskapsarkitekt. Marlén Tälleklint Utbildningsadministratör inom grund- och forskarutbildningen, samt ansvarig för resursplanering på landskapsarkitektprogrammet. Petter Åkerblom Universitetslektor, landskapsarkitekt LAR/MSA. Handleder och samordnar examensarbeten inom yrkesutbildningen till landskapsarkitekt. Koordinator på Movium för att samordna, samla och sprida kunskap om utvecklande utemiljöer för barn och unga. Ann Åkerskog Universitetsadjunkt, landskapsarkitekt LAR/MSA. Forskar om miljökonsekvensbeskrivningar med särskilt fokus på översiktsplanering. Undervisar på landskapsarkitektprogrammet och är knuten till MKB-centrum SLU. Post doc-stipendiat på kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.


Kontakt Avdelningen för landskapsarkitektur finns vid institutionen för stad och land tillsammans med avdelningen för miljökommunikation, avdelningen för landsbygdsutveckling, MKB-centrum vid SLU samt Centrum för naturvägledning. E-post Telefon Webb Adress

fornamn.efternamn@sol.slu.se 018-67 10 00 http://www.sol.slu.se Avdelningen för landskapsarkitektur Institutionen för stad och land SLU Sveriges lantbruksuniversitet Box 7012 750 07 Uppsala

Besöksadress är Ultuna Campus, Ulls väg 28 och 31. Vägbeskrivning: http://www.sol.slu.se/inst/karta.asp 97


SHAPING THE FUTURE

Landskapsarkitektur Forskning och utbildning i Uppsala och Alnarp

www.slu.se

1

Magasinet Urban 1  

Ett magasin om attraktiva landskap

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you