Issuu on Google+

publik JMG-studenternas magasin

Tema: Ålderdom

1000 journalister utbildas varje år i Sverige

Nummer 3, 2011

Yngst vs. äldst på TV4

Gellert Tamas bjuder på tips för att bli en lyckad journalist

Bloggfarmor TTEST

“NÄR JAG BÖRJADE BLOGGA INSÅG JAG ATT DET BLEV EN ERSÄTTNING FÖR DE SAMTAL MIN MAN OCH JAG BRUKADE HA”


publik

V

älkomna till ett nytt nummer av Magasinet Publik! Dagarna blir mörkare, luften kallare och det är svårt att föreställa sig att det redan börjar närma sig jul. Magasinet du ser framför dig startade 2010 av en skara journaliststudenter som tyckte att en journalistutbildning inte är komplett utan sin egen tidning. Under höstterminen har en ny generation tagit över och vi hoppas kunna fortsätta i samma anda som våra föregångare. I detta nummer tar vi oss an den äldre generationen. Vi, en redaktion där de flesta är mellan 20 och 30, ska byta glasögon och undersöka tanternas och gubbarnas media. Det är inte den generation som syns mest i våra medier men den har fortfarande mycket att säga. Media har ett demokratiskt uppdrag. I det ingår att fånga upp alla grupper i samhället. Men gamlingarna då? Vad händer när syn, hörsel och minne sviker dig? Alla har vi rätt till att ta del av media. Vi har undersökt olika sätt att kringgå ålderdomens skavanker, både genom teknik och högläsning. Alla generationer drabbas av fördomar; gamla har dåligt minne, de är långsamma, svårt att hänga med i den nya tekniken. Men det finns undantag. Vi har träffat den bloggande farmodern Gun Svensson, 74 år. Med både blogg och twitter är hon ett levande bevis på att mtvgenerationen inte har patent på nätflödet. Något som man ofta glömmer är att det krävs erfarenhet för att bli

LEDARE 2

en riktigt bra journalist. Som studenter får vi ständigt höra hur vi måste lära oss om ny medier, nya tekniker. Allt ska vara nytt, nytt, nytt. Men kanske glömmer vi bort livserfarenheten. Att lyssna på de som levt och lära oss av deras berättelse. På P4 Väst arbetar Alice Östlund, hon är 104 och har en makalös livshistoria bakom sig. Vid en ålder av 101 började hon som korrespondent på den lokala radiostationen. Vi på redaktionen tycker det är helt fantastiskt att det finns möjlighet att jobba som journalist i hennes praktfulla ålder. Och det är med skräckblandad förtjusning som vi ser oss själva i denna situation! Trevlig läsning!

SOPHIA NILSSON & LINNEA BORGERT


INNEHÅLL

Nummer 3, 2011

Tema: Åldedom

demenssjuka. 4. HÖGLÄSNING: 8. BLOGGFARMOR: Möt Gun Svensson som började blogga 74 år gammal. 12. ALLERS: Publik besökte Allers redaktion i Helsingborg. Carola Olsson läser dagstidningen för

16. ALICE ÖSTLUND: 104 år gammal – världens äldsta “korre”?

20. TANTEN TAR TON:

Publik har tittat närmare på vem tanten är i dag.

26. TEKNIKEN SOM ÖGON:

Möt Ingegerd Olsson som med hjälp av tekniken kan läsa igen.

OCH YNGST PÅ TV4: 28. ÄLDST Följ med till TV4-redaktionen i Göteborg.

32. GELLERT TAMAS:

Berättar om hur han ser på dagens journalistik.

SÄTEREIE: 34. ULLA Om varför JMG är bättre än andra journalistutbildningar.

SVARAR: 36. STUDENTER Varför de valde JMG.

publik

Publik är ett magasin från studenter på journalistprogrammet på JMG i Göteborg. Publiks syfte är att belysa olika intressanta aspekter av samhället omkring oss, med ett fokus på medias roll.

Chefredaktörer: Linnea Borgert och Sophia Nilsson. Ansvarig utgivare: Sophia Nilsson Layout: Mattias Bolin Bildchef: Maria Hyllengren

Redigering: Mattias Bolin, Linnea Borgert, Andreas Rosgardt och Jessica Warringer.

Maria Hyllengren, Jonas Partheen, Karin Albinsson

Skribenter, detta nummer: Kaisa Andersson, Lisa Jalakas, Katarina Muhr, Johan Sundström,

Omslagsfoto: Katarina Muhr

3


Högläsning

Tid för tidning Text: Jonas Partheen Foto: Ellen Relander

Tid till att läsa morgonens tidning är något som många önskar. Helt plötsligt finns tiden, men inte de praktiska förutsättningar som krävs för att kunna läsa själv. Det är verkligheten för många demenssjuka.


Det är viktig att hålla hjärnan i trim. Tankeverksamheten går igång under högläsningen.

Att somna under högläsning kan vara extremt pinsamt. På Dagvården är det inget att skämmas för. Det vet Elsie Bengtsson.

Vid halv tio på förmiddagen anländer de första gästerna som Dagvården på Glasmätaregatan väljer att kalla de demenssjuka. De får möjligheten att äta en smörgås och dricka kaffe innan resten av gästerna kommer efter ytterligare en halvtimme. Innanför Dagvårdens entrédörr får de hjälp av Carola Olsson som jobbar på dagvården att hänga av sig jackan i en av garderoberna som är uppdelade efter kön. Männens garderob med blå lapp och kvinnornas med rosa. På väggen hänger decimeterstora skyltar som berättar dagens datum. Ett par exemplar av dagens Metro ligger på det låga

bordet som står i ena hörnet av rummet. Det är omringat av tre soffor och två fåtöljer som alla är klädda i samma röda tyg med små mönsterdekorationer. På en av fåtöljerna ligger en kudde som liknar en katt över det ena armstödet. Det händer att gästerna läser Metro. Ibland samma artikel flera gånger. En av demenssjukdomens följder är nämligen att det blir svårt att komma ihåg en artikels inledning i slutet. Det är omöjligt att hålla den röda tråden i huvudet. För många av gästerna har morgontidningen tidigare varit en central del i livet. Under deras uppväxt fanns inte dagens informa-

publik

tionssamhälle. Nyheter kom främst genom morgontidningen. – Det är viktigt att kunna göra det man alltid gjort i livet. Man skall inte behöva vara utan tidningen bara för att man inte kan själv, säger Carola Olsson. När klockan har passerat tio har alla gäster kommit till Dagvården. Alla har sina hem i stadsdelen Centrum, i Göteborg, och har kommit till centret efter en biståndsbedömning från kommunen. Idag är det sju gäster och de sitter utspridda i sofforna och fåtöljerna. De väntar på att högläsningen ur

5


dagens GP skall börja. Det är en aktivitet som Dagvården har haft dagligen sedan starten för femton år sedan. Demenssjukdomen leder i många fall till bristande initiativförmåga. Följden blir ett passivt liv där hjärnan kan bli understimulerad. – Det är viktigt att hålla hjärnan i trim. Tankeverksamheten går igång under högläsningen, säger Carola Olsson. Tidningsartiklar kan återskapa minnen från gästernas tidigare liv. Ibland berättar de egna historier utifrån vad som står i dagens tidning. Det blir hjärngymnastik som är viktigt för demensdrabbade. I köket har de pressat egen juice av apelsin, banan och kiwi. Alla gäster får varsitt glas. Carola Olsson tar inget eget glas eftersom hon druckit i samband med tillverkningen. Hon frågar om alla mår bra innan hon sätter sig i en av sofforna och visar GP:s förstasida. Elsie Bengtsson som är en av gästerna lutar sig framåt från fåtöljen med kattkudden på armstödet och möter en bild av ett starkt grönt ljus. Det är förarna i Göteborgs kollektivtrafik som under de senaste dagarna blivit attackerade av grön laser och stenar. – Är dem kloka? Och tänk vad pengar det kostar, säger Elsie Bengtsson. Samtliga runt bordet håller med. Att ungdomar förstör så mycket för samhället och sig själva är tragiskt. Mannen mitt emot Elsie Bengtsson tar en klunk av juicen och säger att han inte kan förstå varför någon skulle vilja förstöra. Carola Olsson har själv läst tidningen väldigt noga i dag innan första gästen kom. Det är nödvändigt för att hon ska kunna förklara nyheterna på ett lättbegripligt sätt. Att bara läsa högt skulle inte fungera. Hon måste veta kärnan i nyheten och dessutom berätta bakgrunden mer än vad artiklarna gör. Eftersom demensen påverkar minnet kan hon inte utgå från att gästerna kommer ihåg vad hon läste för dem igår. Hennes rösttempo är långsamt. Ordet laser byter hon ofta ut mot starkt ljus. Ord som e-post och sms, förklarar hon. Fokus ligger på nyheter i Göteborg och Sverige. Det är oftast lättast att förklara och


Högläsning

” kräver sällan en större mängd bakgrundsinformation. Samtidigt är det oftast nyheter från närheten som gästerna kan knyta egna erfarenheter till. Just nu är Carola Olsson trött på Saab-affären. – Att förklara den varje dag går inte. Det är knappt att jag själv förstår alla turer, säger hon. I stället blir det att berätta om det stora som att Saab är nära konkurs och på väg att säljas till Kina. Men framförallt letar hon efter glada nyheter. Det är oftast dem som kan få gästerna att själva komma ihåg något roligt minne. En man på Hisingen har blivit åtalad för stöld av bland annat 2 231 par jeans och 780 deodoranter. Fokus hamnar inte kring brottet utan kring hur stor garderob han måste ha haft eller om han svettas mycket. Gästerna svarar med ett härligt skratt och en kvinnlig gäst håller med om att det måste ha varit en väldigt stor garderob. Det är ett medvetet val att försöka vinkla artiklarna till något lättsamt och positivt. Men allt handlar inte om lättsamma ämnen, hjärngymnastik eller

om att försöka återskapa minnen. – Okunskap är källan till mycket ont och skapar rädsla. Jag tror främlingsfientlighet till stor del handlar om okunskap, säger Carola Olsson. Riksdagen har uttalat att en av mediernas viktigaste funktioner är att informera medborgarna om händelser i samhället. Carola Olsson håller med om att det är en viktig aspekt men har själv aldrig tänkt kring den. Hon ser det mer som en positiv bieffekt. Det är sällan att artiklar om nya politiska förslag kommer med i högläsningen eftersom gästerna har svårt att sätta det i ett sammanhang. Däremot väljer hon ofta nyheter med information om vem som har regeringsmakten, vilka som är ministrar och hur stödet ser ut för olika riksdagspartier. Gästernas mammor tillhör generationen som fick kämpa för den kvinnliga rösträtten. Och själva har de vuxit upp i ett Sverige där fackförbunden kämpade för att ge sina medlemmar politiskt inflytande. För dem är demokrati inte en självklarhet så som för dagens unga.

publik

De har kämpat för rösträtten och ser den mer som en skyldighet än en rättighet.

– De har kämpat för rösträtten och ser den mer som en skyldighet än en rättighet, säger Carola Olsson. – Vad gäspig jag är. Jag somnar stup i kvarten, säger Elsie Bengtsson. Carola Olsson ler och frågar om det beror på att hon är en dålig högläsare. Hon får ett jakande svar tillbaka. Hjärtliga skratt fyller lokalen samtidigt som hon vänder fram nästa uppslag. Juicen börjar ta slut i glasen och pannkakslukt tränger ut från den stängda köksdörren. Lite mer än en timme har gått sedan sista personen satte sig runt bordet. På en sida i tidningen har Nordens Ark en helsidesannons om Pilgrimsfalken. Läsningen stannar upp vid annonsen. Händelser kring djur är populära. I detta fallet är den också positiv eftersom annonsen berättar att Nordens Ark lyckats rädda Pilgrimsfalken från utrotning. Det utvecklar sig till ett samtal om Pilgrimsfalken. Bland mycket annat framkommer det att den kan dyka mot sitt byte i över 300 kilometer i timmen. – Det är snabbare än jag springer, säger Elsie Bengtsson. Skratten blir höga från övriga gäster.

7


Bloggpiraten i Norrt채lje


Bloggfarmor Text och foto: Katarina Muhr

Hon är prisad för sin blogg och tvekar inte att ge sig in i samhällsdebatten. ”Farmor Gun i Norrtälje” är inte den som sitter still och är tyst. Just nu återhämtar hon sig från en canceroperation men har inga planer på att sluta blogga. – Det där tycker jag så illa om, hela diskussionen kring att man måste fråga innan man har sex med någon. Att tongivande människor med taskiga erfarenheter av dåligt sex har fått tolkningsföreträde på hur män är och ska vara. Gun Svensson slänger Svenska Dagbladet på bordet och pekar på notisen om initiativtagarna till twitterkampanjen #prataomdet, som är nominerade till Stora journalistpriset. Hon suckar och lägger bort tidningen. Påminner om att det inte är det vi ska prata om, trots att hon har en hel del till att säga om saken. Och nej, det är inte det vi ska prata om. Den vi ska prata om är Gun Svensson själv som är 74 år gammal och bloggar som ”Farmor Gun i Norrtälje”. Redan inom de första minuterna med Gun inser man varför hon vann Stora Bloggpriset 2009 och varför människor vill läsa hennes blogg. Hon är en skarpsynt, kunnig och nyfiken kvinna med åsikter om det mesta. På bloggen debatterar hon samhälle, politik och kultur men hon skriver lika mycket för sin egen skull som för sina läsare. – När jag började blogga insåg jag att det blev en ersättning för de samtal min man och jag brukade ha kring köksbordet om tidningen. Sen är det bra för minnet också, en bra anledning till varför fler äldre borde blogga. Det var Guns son som fick henne att börja

10

blogga för fem år sedan eftersom han tyckte att mammans passion för skrivandet skulle fungera väl i bloggformat. Sonen visade hur allt gick till och Gun lärde sig sedan själv allt eftersom hon fortsatte. Och att lära sig saker på egen hand är hon riktigt bra på, för Gun Svensson är nästintill helt självlärd. Gun var en lantlolla, med bred norrländsk dialekt som vid elva års ålder fick möjligheten att gå i läroverk i Umeå , trots att familjen ” inte alls hade det särskilt fett”. Ändå hoppade hon av som fjortonåring, delvis på grund av mammans skoltjat. – Jag hann inte innanför dörren förrän mamma började gnata. Är man 13 är det inte så populärt med gnatiga föräldrar men jag har ju förstått varför hon gjorde det nu. På den tiden var det en sådan förmån att en arbetarunge- en jäntunge till och med!skulle få gå i skola. Det där har präglat mig. Gun började jobba på ett fruktföretag istället för att sitta i skolbänken men tack vare sin nyfikenhet och sitt driv har hon ständigt engagerat sig och lärt sig nya saker. Hon har varit aktiv i olika folkbildnings-och studiecirklar, inom kommunen och politiken och blev politiskt aktiv redan i unga år. I samband med debatten om FRA-lagen började hon intressera sig för Piratpartiet och än idag bär hon både en pin i hatten och en på kavajslaget med partiets symbol.

publik

Gun trotsar verkligen den stereotypa bilden av äldres inställning till den nya tekniken. Hon är en högst vaken medborgare som alltid har engagerat sig och präglats av sin nyfikenhet. – Pappa var alltid noga med att vi skulle lära oss nya saker och använda energin konstruktivt. Att man inte skulle se sig som ett offer. I början bearbetade hon mest sina egna känslor och tankar i bloggen. Som i ett av de första inläggen där hon skrev ner sina tankar kring filmen Borat. – Jag hade hört att det skulle vara en så jäkla rolig film men jag tyckte den var så pinsam och förfärlig! Gun börjar skratta och slutar skala bananen hon har tagit fram ur väskan. – Det var en pensionerad kyrkoherde som bjöd mig och när vi reste oss efter att filmen var slut sade han ”nog var det väl tur att du såg den här filmen med en präst Gun?”. I somras opererades Gun för tjocktarmscancer, något hon fortfarande inte helt tillfrisknat från. Efter operationen insåg hon att en ny säng skulle behövas men visste inte alls hur hon skulle få pengar till det. Via en bärbar dator bad hon därför sina läsare på bloggen om hjälp från sjukhussängen. – Som gammal fattigunge är jag väldigt tveksam till välgörenhet och att ”tigga på nätet” men jag har själv gett bort en och an-


nan hundring så varför inte, tänkte jag. Om man är tydlig med sin situation. På bankkontot trillade det in allt från 20 kronor ” från en fattig student” till flera tusentals kronor. – Det tog en och en halv dag tills pengar började komma in, från alla möjliga håll. En person satte faktiskt in 9000 kronor, den personen måste jag ringa och fråga vem det är. Pengarna som blir kvar efter sänginköpet ska hon skänka till Cancerfonden. Och så fort hon känner sig lite piggare tänker hon ta reda på vilka som gömmer sig bakom de kontonummer som hjälpt henne och tacka dem ordentligt. Fastän Gun fortfarande försöker återhämta sig från operationen verkar det inte riktigt vara hennes melodi att det lugnt och hon har inga planer på att sluta med bloggen. – Jag menar, här kan jag sitta i Norrtälje och följa en diskussion som pågår i New York med världens ledande journalister. Nätet är ju helt fantastiskt, det finns sådana otroliga möjligheter. Gun berättar hur hon gick från ett ganska ensamt liv när hennes man gick bort till att ha massor av vänner och kontakter via nätet. Hon tycker att samhället är väldigt åldersfixerat idag men på nätet spelar åldern ingen roll. ”Där får alla en plats”, säger hon.

När jag började blogga insåg jag att det blev en ersättning för de samtal min man och jag brukade ha kring köksbordet om tidningen.

Följ Gun på hennes blogg: farmorgun.blogspot

.com

och twitter: @farmorgun

Tror du att fler äldre kommer att förstå hur bra internet är? – Jag tror de kommer dö bort och så växer det fram det nya äldre! Nej, men många säger att de inte har råd med en dator, fast det är något man säger för att gömma sig. Det vi inte känner till är vi ängsliga för och så fort det skrivs något negativt så suger de här människorna åt sig och tycker att det är en sådan tur att de inte håller på med internet. Bloggandet är egentligen, som Gun påpekar, perfekt för äldre. – Närminnet är ju det första som sviker när man blir äldre så det är bra att man kan gå tillbaks, se vad man gjorde och hur man tänkte. Ett till skäl för äldre att blogga.

publik

11


Publik besöker

Allers

På Allers jobbar man utifrån intresse och inte ålder, menar Lotta Hylander, Chefredaktör på Allers.

12

publik


Vad tänker du på när du hör namnen Allers, Hemmets Veckotidning och Året runt? En del skulle nog svara pensionärer, seniorer, gamlingar. Något som mormor har på nattduksbordet. Stickning och korsord är ju inget som unga människor ägnar sig åt. Eller? Publik har besökt Allers-redaktionen i Helsingborg och fått sina fördomar om familjetidningarna satta under lupp. Tre generationer sträcker sig mellan Allers yngsta och äldsta läsare. Text och foto: Kaisa Andersson

A

llers chefredaktör Lotta Hylander guidar mig runt i det stora Aller-huset. Vid entrén hänger alla Aller Medias tidningar i prydliga rader. Det är ingen blygsam samling. I huset i Helsingborg håller både Femina, tidningen FOTO och Allers till. I Stockholm bland annat Hänt Extra, Svensk Damtidning och Elle. Aller Media är utan konkurrens det största och mest välmående tidskriftsföretaget i Sverige med sina 72 miljoner sålda tidningsex per år. Lotta Hylander öppnar en dörr och emot oss slår en doft av mat. I fotostudion på bottenplan tar man de flesta av sina inrednings- och matbilder och maten lagas också här, i ett kök intill. Vi får smaka på lite citrontårta. ”Den är väldigt syrlig så ta lite grädde till” säger kocken från Aller-ägda magasinet Mat & Vänner vars redaktion för tillfället samsas med Allers om köksplats. Till och med handarbetena görs på redaktionen för att sedan fotas. Det är tydligt att det finns mycket handfast kunskap i Allers-

huset. Man kan sina områden mat, handarbete och korsord och läsarna verkar lita på att man kan det. Detta visar sig inte minst i en trogen läsarkrets. Enligt TS-statistiken för 2010 har Allers en upplaga på 209 900 ex per nummer. Varje vecka. Det gör dem till Sveriges största veckotidning. Kan verkligen alla dessa läsare vara gamla tanter på äldreboenden? – Vi jobbar utifrån intresse och inte ålder, säger Lotta Hylander. Är du intresserad av att laga mat, handarbete och reportage så spelar det ingen roll om du är 20, 40 eller 75. Efter en snabb bläddring i senaste numret av Allers kan man se att personporträtt om Zinat Pirzadeh samsas med tips på höstbufféer och dukning, korsord och en berättelse om en äldre kvinna som mirakulöst kunde resa sig och gå efter flera år i rullstol. – Det är den breda tratten vi är ute efter, att fånga in så många som möjligt. Det stora flertalet av våra läsare är förvisso mellan 50

publik

13


och 79 år men vi tänker inte att vi ska göra en tidning för 70-åriga Elsa. Det handlar om att erbjuda det läsarna vill ha, säger Lotta Hylander. Uppe på redaktionen jobbar 40 personer med det redaktionella innehållet, redigering och administration. Bredden märks även i åldersspannet på redaktionen. Redaktionsmedlemmarna är mellan 25 och 63 år. I ett rum sitter fackassisten Sandra Runge och gör egna pärlor av gamla tidningspapper, på bordet står en egentillverkad ljusdekoration av tovad ull till adventsnumret. Det är så många läsare som ringer in och ställer frågor om recept och handarbetstips i gamla nummer att man har en heltidsanställd som endast svarar på läsarfrågor. – Handarbetet har varit centralt för oss mer eller mindre hela tiden tidningen funnits. På sjuttiotalet var det virkade dukar som gällde, nu är det ett större intresse för stickning. Det är också inom handarbete som vi går i bräschen och snappar upp det senaste, säger Lotta Hylander. Allers arv som en tidning för den pysslige syns i det museum som finns i anslutning till lobbyn i Allerhuset. Där kan man i glasmontrar beskåda modeller av små hus tillverkade med lövsågsteknik. Under 1930-talet var lövsågning en stor hobby där Allers tillhandahöll pappersmallar och instruktioner för dessa miniatyrhusbyggen som engagerade hela familjen. Trenden att tidningar skulle vända sig till hela familjen är något som på senare år försvunnit i och med en ökad nischning på tidningsmarknaden. Nu finns specialtidningar för den fotointresserade, den hästtokige och för karriärmamman. De senaste femton åren har man även kunnat se en allt skarpare uppdelning efter ålder. Amelia Adamo har gjort succé med sina lanseringar av Tara och M Magasin – tidningar tydligt riktade till kvinnor 40 respektive 50 plus. Men Allers Denna gamla skylten hänger på redaktionen i Helsningborg. vill själva fortfarande se sig som

14

publik


Det lagas mycket mat på redaktionen, här har kocken från Allersägda Mat & Vin

en bred tidning, med något för alla åldrar. – Jag tycker familjetidning är ett fint ord, men det är det inte alla som gör, säger Lotta Hylander. Vi har ett material som är så pass brett och är en tidning som till skillnad från många andra veckotidningar också har 25 procent manliga läsare. Jag tror vår bredd är vårt arv, säger hon. I Orvestos årliga läsarundersökning kan man se att Allers läsare är mellan 15 och 79 år men att strax under 60 procent av läsarna är mellan 50 och 79 år. Genomsnittsåldern på Allers läsare är 54 år. Men man försöker även att ”fylla på underifrån” med yngre läsare, något som också har aktualiserats i och med ett ökat intresse för handarbete bland yngre. Allers stickbilagor och extranummer vid jul är en tydlig satsning mot en yngre publik. – Vi vet att våra läsare är äldre, men intresse är A och O för oss. Det är klart att det finns äldre som har sin tidning och aldrig skulle drömma om att byta men vi går emot ett annat sorts beteende. Därför fortfarande viktigt att göra sig ett namn även bland de yngre, säger Lotta Hylander.

På redaktionen jobbar man nu med att redigera jul- och adventsnumrena. Det gäller att vara i god tid när det ska ut en ny tidning varje vecka. En snabb titt på datorskärmen och man känner direkt igen den klassiska layouten och de glada rubrikerna: ”Härliga jul!”. Bilden av Allerstidningen som ligger där på mormors nattduksbord börjar bli allt mer diffus. Man kan fråga sig om den åldersfixering som vissa tidningsetableringar ger uttryck för egentligen är applicerbar på Allers som koncept. Och att anledningen till att man tror att Allers är en tidning för gamla kanske är för att de, till skillnad från andra tidningar faktiskt lyckas ”fånga in” de äldre läsarna – tillsammans med alla andra. 209 900 i upplaga talar sitt tydliga språk. Det är också det som är framgångsreceptet bakom Allers tror Lotta Hylander: – Framtidens tidningsmarknad är förvisso nischad, men når inte heller upp till några höga upplagor. Då är det just den breda tratten som är viktig om vi journalister ska kunna hålla på med det vi gör.

publik

Sandra Runge gör pärlor av tidningspapper.

15


104-åringen

Världens äldsta korrespondent Text & Foto: Johan Sundström

Alice Östlund 104 år är alltid lika nyfiken. – Jag förstår inte människor som bara vill sitta hemma och rå om sitt. Man måste hålla i gång, man måste se sig om, annars har man ju inte sett någonting.

16

publik


Jag har alltid lyssnat på radio och hållit mig uppdaterad. Om jag är vetgirig!

Alice Östlund tänder lampan av reflex när hon går in i vardagsrummet trots att hon de senaste åren inte ser någonting längre. På bordet vid soffan i rummet står en flätad korg med en mängd vykort i en hög. – 80 stycken, säger Alice Östlund. Bara 15 är från människor jag känner. Resten är från människor som lyssnat på radion och velat höra av sig. Jag kan inte förstå varför, säger hon förundrat. Alice Östlund är världens äldsta korrespondent enligt Radio P4 Väst. Hon ringde in till programmet ”Framåt Fredag” i november 2007 för att tävla om 120 kr. För vinsten tänkte hon köpa lussebullar. Av standard frågade de henne om hennes ålder när kom fram till telefonslussen. När Alice svarade att hon snart skulle fylla 101 år blev de förbluffade. Hon tog sig till finalen och vann tävlingen, och efter det frågade redaktionen Alice om hon ville ha sitt egna inslag en gång i veckan. – Den bullpåsen räckte länge, säger Alice, som i dag är ett stående inslag i morgonsändningarna på onsdagarna. I inslaget ringer

programledarna upp Alice som får kommentera händelser utan att blivit förvarnad om vilka ämnen som ska diskuteras innan. – Jag har alltid lyssnat på radio och hållit mig uppdaterad. Om jag är vetgirig! Skrattar hon. Vetgirig är någonting som Alice alltid har varit, ända sedan hon föddes för snart 105 år sedan i Jättendal i Helsingland. Kanske är det alla flyttar under hennes liv som fått henne att vara extra uppmärksam och nyfiken på att ge sig in i nya saker. – Det är ingen idé att fundera på saker, det är bara att göra, säger Alice allvarligt och uppriktigt. En inställning som gjort hennes liv, ständigt på väg någon annanstans, till något naturligt som helt enkelt måste göras. Bara åtta månader gammal gick den första flytten från Hälsingland för Alice. Hennes far var snickare och jobbade på byggen av pappersbruk som i början på 1900-talet

publik

byggdes på många orter i Sverige. De flyttade från ort till ort med ungefär ett års mellanrum fram till första världskrigets utbrott. Kyrkklockorna i byn klämtade då krigsförklaringen kom minns Alice, och hennes far tog ett snabbt beslut. – Han skulle ut i skogen, så långt i från samhället som möjligt för att skydda oss om kriget kom in över Sverige, säger Alice. De flyttade runt till små samhällen och tog tillfälliga jobb. Alice gick bredvid sin far och bodde tillfälligt med honom i en koja som var byggd för kolarbetare med granris som sovplats, och fick smälta snö över elden för att göra kaffe. Hon lyfter stolt på huvudet och får något envist i blicken när hon talar om sin uppväxt.

17


Alice har flyttat mycket och har erfarenhet av många olika jobb. – Jag har alltid tagit de jobb som finns när vi flyttat runt. Jag har gjort det mesta, skött om trädgårdar, klippt karlar, städat, ja allt om funnits att göra, säger Alice.

– Det var hårda tag, det var det. Men man måste göra det man måste göra, det är inget att fundera över, säger Alice. Alice fortsatte sporadiskt i skolan, men fick ofta avbryta för nya flyttar. Detta gjorde henne än mer lättsam inför nya intryck, och hon jobbade ständigt bredvid sin far och hjälpte till. Radion som blev vanligare i folks hem lyssnade hon på när hon kom åt. Det vill säga när hon lärde känna någon som hade det i familjen, eller när det fanns i anslutning till arbetsplatsen. När kriget tagit slut och slutet på 1920-talet närmade sig hade familjen hamnat i Lappland där Alice far jobbade på byggandet av en etapp på inlandsbanan. Alice hade jobbat som tvätterska åt arbetarna i barackerna och

18

borrat hål i den en meter tjocka isen på älven där de bodde. I den 40-gradiga kylan frös lakanen stela medan de skakade vattnet ur dem. Alice som nu var 23 år hade blivit kär och förlovat sig. Den ekonomiska depressionen spred sig över landet, Alice fästman fick ett jobb i Kanada och tog chansen, och för Alice var det dags igen. – ”I morgon måste jag flytta till Vargön”, kom min far hem och sade en dag. Och då var det bara att sälja allt vi hade och ge oss av igen. Vi var zigenare, säger Alice och skrattar. Det var inget mer med det. Alice fästman kom till den närliggande orten Vänersborg där Alice och hennes familj nu bodde. De två flyttade runt då han tog sporadiska jobb likt Alice far och de gifte

publik

Jag tycker att de kommer för lätt undan nu för tiden. Förut var det större granskningar men allteftersom åren gått efter 90-talet så har det blivit mer lättsamt och de undersöker inte lika ordentligt längre. sig några år senare. Inte förrän 1954 lugnade det ner sig när hennes man gick i pension. – Jag har alltid tagit de jobb som finns när vi flyttat runt, säger Alice. Jag har gjort det mesta, skött om trädgårdar, klippt karlar, städat, ja allt om funnits att göra, säger Alice. Nyfikenheten höll i sig och radion stod på så ofta som möjligt, och så när Alice kom över en tidning läste hon alltid hela tidningen, från första sidan till sista sidan. Dagens radio är hon mer kritisk till än den tidiga radioålderns sändningar. – Jag tycker att de kommer för lätt undan nu för tiden. Förut var det större granskningar men allteftersom åren gått efter 90-talet så har det blivit mer lättsamt och de undersöker inte lika ordentligt längre, säger


Alice. Jag tror det handlar om brist på pengar som gör att journalistiken inte går till botten tillräckligt längre. Jag har tappat lite förtroende för den, och media överhuvudtaget, även om de flesta fortfarande menar allvar och säger sanningen, säger Alice. Men förr var de hårdare... Efter alla uppbrott och flyttar i hennes liv på grund av att först hennes far fick jobb och sedan hennes man, kände ändå Alice en självklarhet att följa med, men inte i rollen som hemmafru. – Jag har aldrig känt att jag har varit tvungen att anpassa mig för att jag är en kvinna. Jag har gått bredvid och jobbat med det som männen jobbat med. Jag har tagit i och blivit respekterad för det, säger Alice bestämt med allvarlig blick. Det har också gett henne ett perspektiv på hur det kan kännas att alltid bryta upp. – När jag flyttade till Strömkarlsgården där jag bor nu så satt de andra gamla i kafeterian och pratade. De var gamla klasskamrater och arbetskollegor och grannar och det ena med det andra. Men så är det inte för mig. Jag har ingen på det sättet. Det är ingenting jag grubblar på, det som händer det händer, det är livets gång, säger Alice med en onostalgisk ton. Jag ångar verkligen ingenting. Samtidigt har det gjort henne till den anpassningsbara och orädda människa hon är i dag. Att själv debutera som korrespondent vid 101 års ålder tvekade hon aldrig för. Inte heller att bjuda in människor som hört av sig efter att de hört hennes inslag. – Det stora kortet längst upp här, säger Alice och pekar på ett stort vykort, är från ett par i Dalsland. De undrade hur jag kunde vara så positiv och arbetsglad när jag är över hundra och undrade om de kunde få komma och hälsa på. Javisst, sa jag, och några veckor senare kom de förbi. – Jag förstår inte människor som bara vill sitta hemma och rå om sitt, säger Alice. Man måste hålla i gång, man måste se sig om, annars har man ju inte sett någonting. Jag är alltid lika nyfiken.


-Hels kotta !

KLASSISKA TANTEN

Den verkliga ur-tanten har rykte om sig att vara lite beige och präktig. Iförd hatt och kappa fattar hon handväskan med ett bestämt tvåhandsgrepp. Hon sitter på bussen, står bakom dig i kön, promenerar förbi dig på trottoaren. Hon finns men syns inte. Hon ser allt och hör allt. Detta gör henne till det ideala vittnet. Missta henne inte för en mespropp. Hon slår näven i bordet och höjer rösten precis när det passar henne. Tanten i denna basform börjar få kultstatus men är tyvärr utrotningshotad... Borde hon kanske fridlysas?

20

publik


Tanten tar ton Bilden av tanten i media – en kvinna i förändring Text: Katarina Muhr Illustrationer: Anna Eriksson

Hyllad eller hatad, gråhårig eller inte: Tanten har fått ett riktigt uppsving i och med de senaste årens tant-trend. Från att tidigare ha blivit rätt försummad av media syns hon plötsligt överallt. Publik undrar varför och vem hon egentligen är, den där tanten. Alla har sin egen definition av en tant. Hon är kvinnan med basker och handväska som inte tvekar på att huta åt den som lägger upp fötterna på sätet i bussen. Men hon kan lika gärna vara en ”mappie”: en 50-plussare med pengar att spendera som inte tar någon skit. Iallafall om man ska tro tidningsdrottningen Amelia Adamo som förutom att ha lanserat begreppet mappie menar att 50-plussarna har växt upp under en period där det som är ungt är bäst. Karin Lövgren, etnolog och forskare, poängterar att hyllningen till tanten främst har skett av unga kvinnor som själva inte ligger i farozonen för att kallas gamla.

– Vi kanske beundrar tanten i media för tillfället men i verkligheten tror jag inte att man tänker på det sättet. Jag önskar jag kunde säga att vi är mer respektfulla till äldre kvinnor men det handlar om större politiska och strukturella frågor än så. I en del tant-beskrivningar lyfts det fram att hon är en kvinna, av arbetarklassbakgrund, född på 1910-1930-talet. För att kunna bli en symbol för ett annat sätt att leva och tänka blir hennes försvinnande därför en förutsättning. – I mina intervjuer med medelålders kvinnor används tanten som en symbol för ett åldrande kvinnorna vill undvika att förknippas med: att något är tantigt blir en markör för det som är gammalt och otrendigt, säger Karin Lövgren som är tveksam till om tanthyllningarna kommer att innebära en ny bild av den äldre kvinnan. Det finns ingen definitiv ålder då en kvinna övergår till att bli en tant. Tant-spannet kan inkludera en 40-åring likaväl som en

publik

85-åring. Inte heller går det att definiera en tant eftersom hon kan se ut på många olika vis. Journalisten och författaren Fatima Bremmer har skrivit boken De sista tanterna och slagit fast att den riktiga tanten är någon född innan 1935. – Efter 1935 hände så mycket som nästa generation blev påverkad av med ungdomsoch jeanskulturen. De riktiga tanterna är födda innan dess och de är på väg att försvinna. En ny generation tanter är alltså på intåg, något Bremmer ser som både positivt och tråkigt. – Det är härligt med en ny sorts tant. Vi är friskare, lever längre och har inte haft lika hårda liv men jag kommer vara den första som skriver under på hur mycket de riktiga tanterna blir saknade när de väl är borta. Papiljottantens tid är räknad och hon tror att just den riktiga tantens uttåg kan ha bidragit till att ordet tant har fått en bättre

21


klang. Med sin bok vill hon också ge en bild av tanten som media inte lyckats förmedla. – Jag vill visa bilden av den kloka, smarta och roliga kvinna som tanten faktiskt är. I media är bilden antigen väldigt positiv eller väldigt negativ när det gäller äldre, särskilt av äldre kvinnor. Fatima Bremer berättar om det tantuppror som skedde på 90-talet bland de som var i kläm mellan den gamla och nya bilden av tanten. Många kvin-

nor protesterade mot bilden av sig själva i media som de inte alls kände igen sig i. Trots försök till att omvärdera tanten porträtteras äldre kvinnor fortfarande i stor utsträckning enligt två ytterligheter: som en gråhårig liten tant eller som en förändringsbenägen varelse som gör allt i sin makt för att förhindra sitt åldrande. – Bilden av tanten i media är väldigt stereotyp och jag hoppas att den är på väg att förändras, för vi har mycket att lära av den

PARK BÄNK

När Anna Eriksson fyllde 40 år började hon och hennes väninnor ”nojja mycket över att bli tant”. Hon ville visa att det är ok att vara tant och kunna skratta åt tanteriet. Efter ett rejält tant-frosseri kom hon fram till att det finns flera olika typer av tanter idag: allt från ”old-school tanten” med hatt och väska till nya typer av tanter som ”friskustanten”. – Bilden av tanten håller på att förändras. Det är ingen som använder papiljotter längre! Tanterna idag tar för sig och har ett starkare självförtroende. De har inte varit några hemmafruar utan de flesta har varit ute i arbetslivet, säger Anna Eriksson. Att fler kvinnor väljer att kalla sig för tant är egentligen inte så konstigt. Tanten har trots allt många egenskaper vi alla värderar och tycker om, som hög moral, sparsamhet, civilkurage och återhållsamhet med jordens resurser. Hon representerar också ett lugnare livstempo och har skinn på näsan. Karin Lövgren tror att tant-hyllningen i media beror på önskan efter något stabilt. – Just nu är det en tid av politiskt och ekonomiskt kaos och vi vill ha något stabilt som hyllar det lilla livet. Vi är som råttor i ett hjul som springer runt. En tant är någon som har tid och vågar säga ifrån. Distansen till den egna kroppen tror hon är ännu en anledning till att många yngre har lockats till ”tanteriet”. – Tanten är en symbol för en kvinna som inte behagar längre. Att vara tant innebär att inte behöva disciplinera sin kropp och vara

-O m v i

sk a g ö ra det här nå n m er gå ng så mås te jag ha spri t

22

riktiga tanten, säger Fatima Bremmer. Hon hoppas att de unga som dragits med i tanttrenden förstår vilka förebilder som ligger bakom. För det är särskilt unga tjejer som tycks ha lockats till tant-trenden, främst till ”cupcake-världen” med hemmafruideal och piffiga förkläden. Anna Eriksson, författare till boken och bloggen Tantvarning, kallar dessa tjejer för wannabe-tanter. – Wannabe-tanterna fyndar på loppis, bakar cupcakes och pyntar i hemmet. De tantar loss på farmors vis och ser en trygghet i det men väljer kanske russinen ur kakan så att säga.

publik


PARTYTANTER

Dagens tant är rolig, har koll och håller sig uppdaterad.

moderiktig. Man kan äta den där prinsesstårtbiten! Som äldre kvinna anses man mer asexuell och kvinnor är enligt Karin Lövgren sammankopplade med sina kroppar på ett sätt som inte män är. – Se bara på Elisabeth Höglund som ansågs för gammal för att vara med i programmet ”Förkväll”. Så ser man inte på manliga programledare. Män utsätts inte för den här kroppsliga granskningen på samma sätt.

-Det verk ar som dom sänk t ålde rsgrä nsen här.. .

Sverige är ett åldersfixerat land med ungdomen som ideal och tantkroppen lever inte upp till det idealet. Bilden av den moderna kvinnan som inte tillåter sin kropp att åldras som äldre generationer gjort innan henne har därför rört till det i tant-världen: vem är tanten egentligen? – Jag tror folk är livrädda för att kallas för tanter, säger Anna Eriksson. Alla är rädda för att bli gamla men idag kan man hålla sig sund och frisk. Dagens tant är rolig, har koll och håller sig uppdaterad. Mycket tyder på att den nya generationens tanter inte kommer att acceptera rynkor, trötthet och minskad aptit på livet- tvärtom! Den moderna tanten ska se en möjlighet till förändring och föryngring. Hon ska resa jorden runt, prova nya sporter eller åka motorcykel. Oavsett hur hon ser ut eller beter sig kommer framtidens tant att se annorlunda ut. Det är nog rätt så säkert.

Tanttest på nästa sida

publik

23


Tantestet är lånat från www.tantvrning.se med deras tillgivelse.

TANT-TEST Är du också en tant? Vissa tecken avslöjar dig. Kanske har du nyligen börjat virka? Använder du stödstrumpor eller tights? Och när var du egentligen på nattklubb senast? Gör testet och snabbkolla hur mycket tant du har i dig. VeM GILLar du?

Marlon Brando - innan han blev fet Han på Aktuellt, vad han nu heter... Håkan Hellström - en sån söt pojke Vart reser du GÄrna?

Till Carl och Karin Larssons Sunborn i Dalarna På tok-shoppingtur till Ullared Till den där ljuvliga grekiska ön där de spelade in filmen Mamma Mia Vad GÖr dIG nÖJd?

Att hitta ett nytt kantarellställe Att jogga förbi någon mycket yngre i spåret Att få en insändare publicerad i tidningen Vad Är uPPrÖrande?

Krossat glas på gatan Nyinköpta tulpaner som börjar sloka direkt Att din favorit tv-serie sänds så sent på kvällen Vad saMLar du På?

Pelargoner Lisa Larsons keramikfigurer Allt som kan bli modernt, värdefullt eller komma till användning senare (vinden är full...)

16

24

publik


VAD GER DIG SPÄNNING I VARDAGEN?

Att vara med i budgivningen på en auktion Att få syn på ett vilt djur i det fria Att spara en oskrapad Trisslott i väskan flera dagar VAD SÄTTER DU GÄRNA PÅ DIG?

Brosch gjord på silversmideskursen Majblomma rosa bandet VILKET SAMTALSÄMNE VÄLJER DU?

Gamla bra tv-serier som borde sändas igen Aktuella kungliga bröllop Pandemier vi minns BESKRIV DIG SJÄLV

Mig är det ruter i! Mina bästa år ligger framför mig! lite lös och rynkig här och där - men hel och ren!

SVAR:

Om du kryssat i någon endaste en av rutorna så är det TANTvarning på gång. Har du kryssat i en ruta i varje grupp så har du oskrivna regler för hur ett sånt här test bör ifyllas och då är det risk för att du bara är tråkig och inte tantig. Du måste våga ta för dig om du ska bli en riktig TANT. Har du kryssat i alla rutorna, eller nästan alla - GrATulerAr! Du är definitivt en TANT. Prinsessan har förvandlats till drottning, en mogen frukt, en erfaren fullblodskvinna som vet var skåpet ska stå.

17

publik

25


Med tekniken


som ögon Text och foto: Maria Hyllengren

Det har gått fyra år sedan Ingegerd Olsson senast kunde läsa en text. När hon fyllde 70 försämrades synen, och förutom att en mängd vardagliga sysslor försvårats var det plötsligt inte längre självklart att kunna ta del av media. Idag lär hon sig läsa på ett nytt sätt – med hjälp av en CCTV.

En vit linje på golvet visar vägen genom korridorerna på Syncentralen. Den sticker upp lite grann från golvet, och tanken är att människor med blindkäpp ska kunna känna sig fram. Ingegerd behöver ingen käpp, hon ser fortfarande litegrann, och får stöd av hemtjänstens samordnare under sitt besök på hjälpmedelscentralen. De följer den vita linjen in i ett rum fyllt av apparater - det är dags för lektion två i hur hon ska använda sin nya CCTV. Closed Circuit Television är det fullständiga namnet, och är egentligen en benämning för TV-övervakning. Den består av en dataliknande skärm med ett rörligt läsbord under sig. Synpedagogen Valon Hetemi tar emot Ingegerd och visar henne fram till den CCTV som provats ut till henne. Han lägger ett papper på läsbordet, och texten spelas in av apparaten. – Titta här hur ordet ”heter” blir större och större ju mer man zoomar, och det påverkar för den sakens skull inte kontrasten, säger han.

Snart är det tillräckligt stort för att Ingegerd ska kunna läsa. När Ingegerd fick problem med synen var det en mängd saker som förändrades i hennes liv. Saker som hon brukade kunna göra själv fick hon plötsligt be om hjälp med. Lägenheten på markplan blev med ens obehaglig när hon inte kunde se om konturerna utanför var en person eller buske. Vardagliga saker, som att se skillnad på pengar, betala räkningar, eller fylla i blanketter, blev plötsligt väldigt problematiskt. – Mycket går mina ögon förbi. Jag kan bada i alla papper från hemtjänsten som ligger överallt och som jag har svårt att hålla koll på nu, säger Ingegerd.

funderar på vilka det är hon ska ha på sig nu. ”TV” står det på paret hon lyfter upp, då är det de andra hon ska ha. Valon ger henne en kort repetition om hur CCTVn fungerar, sedan får hon sätta igång med läsningen. – Finns på, finns på, finns på – nej Frans! Hon för läsbordet åt sidan för att lite i taget av raden ska förstoras, men sen glider det iväg lite för fort. – Ujujuj! Vad dum man är! Valon försäkrar henne att så inte är fallet och hjälper henne tillbaka så att hon kan fortsätta att läsa om Frans som är en pojke med komplex för sin pipiga röst.

Remissen till Syncentralen, en av landstingets organisationer, fick hon när hennes ögonläkare inte kunde göra något mer för att hjälpa henne med synen. På Syncentralen jobbar synpedagoger, ögonläkare, optiker och kuratorer i team för att hjälpa personer i alla åldrar med synproblem och förse dem med lämpliga hjälpmedel. Ingegerd lägger upp två glasögonfodral bredvid skärmen på bänken framför sig och

Valon säger att det inte är helt ovanligt att hans patienter till en början är oroliga och rädda för att använda de tekniska hjälpmedel som dyker upp på marknaden, men oftast är de bara tacksamma. – Det är lite svårt, men jag skulle vilja ge tio tusen röda rosor till de som hjälpt mig med detta!, säger Ingegerd när hon följer den vita linjen ut igen.

publik

27


Äldst

Bo Carlsson Ålder: 51 Utbildning: JMG, gick ut 1988 Karriär: Började jobba på Expressen vid 25 års ålder. Var med och startade TV 4 för 17 år sedan.

publik


och yngst på Tv4 ” Vi samma teknikproblem oavsett ålder.

Text: Karin Albinsson Foto: Mårten Färlin

Maria Nåfors Ålder: 26 Utbildning: Mittuniversitetet i Sundsvall, gick ut 2007 Karriär: Praktiserade på TV 4 vid 21 års ålder. Har jobbat på TV 4 Göteborg sedan 2008.

publik


Är det någon skillnad mellan de äldre och yngre på redaktionen? Maria: Man tänker inte på ålder här. Bo: TV 4 är en relativt ung redaktion. Därför finns det inte så många äldre här. Det är en brist. På SVT, till exempel, finns de som är äldre, uppemot pensionsåldern. Egentligen borde man ha folk i alla åldrar så att redaktionen speglar samhället. Maria: Det gäller nog överallt, inte bara på den här arbetsplatsen. Bo: Men ungdomlighet väger tungt när man anställer. Man vet att en person som är 25 är relativt formbar. Maria: Äldre anställda vet sina rättigheter och har mer stuns i sig själva. Företag ser det som någonting positivt med en yngre person som är villig att slita ihjäl sig. De vet inte vilka krav man kan ha. Jag har varit i branschen så pass länge att jag vet när jag kan säga stopp och belägg. Jag hoppar inte längre på första bästa. Här på redaktionen hjälper man också varandra. Det är mycket stress och press men också öppna armar. Bo: Jag försöker hjälpa de nya. Det är några här nu som har varit med på mina uppdrag. Jag känner för de som är nya i yrket. Jag vill vara en god förebild och hjälpa dem enskilt och vara pedagogisk. Själv blev jag väl emottagen på min första praktikplats på Expressen. Vill man jobba hårt och slita så uppskattas det överallt. Orkar du jobba lika hårt nu som när du var ung? Bo: Jag har fortfarande energi. Maria: Ja, du har väldigt mycket driv! Bo: Det är lite som med idrottsmän och idrottskvinnor. Den dagen man inte längre har driv får man lägga av. Jag har alltid haft drivet. Det här är ett spännande och roligt jobb. Hur länge jag orkar hålla på? Tills jag blir 65 – 75. Det är en konstant stressnivå, men har man bara nyfikenheten och tycker det är roligt så klarar man det. Maria: I det här fallet spelar ålder ingen roll. Har man inte drivet, s�� funkar det inte. Bo: Det känns som att Maria är mer rutinerad än hon faktiskt är. Maria: Jag brukar säga att min riktiga ålder

publik


Har man inte drivet, så funkar det inte.

är 35. Det är inte många som tror att jag är 26 när de hör att jag är utbildad, gift och har två barn. Men jag har alltid varit väldigt målmedveten Ser ni någon skillnad i teknikkunskaper mellan de äldre och yngre på redaktionen? Bo: De som är yngre är födda in i ”Nintendo – åldern”. Det är klart att tekniken är mer naturlig för dem. Det är ju mycket mer teknik idag jämfört med för 20 år sedan. Men det uppstår också teknikproblem idag som inte fanns förut. Sen finns det ju äldre som har redigerat TV – program med band. Jag har aldrig jobbat med någon annan TV – teknik. Maria: För mig finns det tekniska i vardagen, och det har ju alltid funnits. Men på redaktionen har vi samma teknikproblem oavsett ålder. Bo: En kamera är ju en kamera, nu som då. Jag kan tänka mig att det är större skillnad på en tidning. Förr i tiden hade man bokstavligen bara ett A4 – papper att fylla. Tänk vilken hisnande utveckling! Och så finns det ju de som gör en grej av att inte kunna teknik. Jan Guillou till exempel skriver bara på skrivmaskin. Men det finns inte så många sådana kvar. Och är man sådan måste man vara riktigt framgångsrik. Tänk om man var debutant och vägrade använda tekniken. Maria: Ja, då blir det tack och hej! Bo: Något annat som skiljer sig från förr är att då var man två som åkte ut på uppdrag. Nu är det mycket vanligare med enmansteam. Det är spännande. Maria: Det är lyxigt att få åka ut två stycken. Men när man är ensam får man styra hela processen. Bo: Det är kul att få göra någonting från ax

till limpa. Och det utbildas ju knappt filmfotografer längre. Har ni gjort någonting pinsamt under en direktsändning? Maria: Det kan jag svara på med en gång. Det var under en sändning i Sundsvall med TV 4 Mitt. Den nya landshövdingen skulle utses och min uppgift var att presentera namnet. Jag hann säga: ’Den nya landshövdingen är… ‘ och så kom trumvirveln, som det var bestämt. Det var bara det att trumvirveln tog över helt. Man hörde inte namnet på landshövdingen, utan nästa sak man hörde var: ’och nu var sändningen slut, tack för ikväll’. Efter det var det många tittare som hörde av sig. Bo: Jag har säkert gjort bort mig många gånger. Mina kollegor skulle säkert säga ’men kommer du inte ihåg det och det?’, men jag kommer inte på någonting nu. Jag redigerar ju mest, jag är inte så mycket i direktsändning som Maria. Det som har hänt är väl att jag kommit hem utan någonting på banden. Då har det inte varit mitt fel, utan någon annans. Men jag ska inte nämna några namn. Numera är jag exceptionellt noga med att kolla att utrustningen är i ordning.

publik

31


Gellert Tamas ÅLDER: 48 YRKE: Journalist och författare BOR: Stockholm CIVISTÅND: Flickvän UPPVUXEN: Kristianstad AKTUELL: Som gästprofessorn på JMG

Gellert Tamas Text: Lisa Jalakas Foto: Mattias Bolin

– Våga tro på dig själv och dina idéer. Och ha kul. Så vill gästprofessor Gellert Tamas inspirera JMG:s studenter. Gellert Tamas är journalist och författare med lång erfarenhet. Han har bland annat skrivit reportageböckerna Lasermannen – en berättelse om Sverige och De apatiska – om makt, myter och manipulation. År 2011-2012 är han gästprofessor på JMG. Hur vill du påverka studenterna på JMG? – Det man kan göra som gästprofessor är ju att försöka vara en inspirationskälla. När jag själv började studera tyckte jag alltid att det var kul att höra hur andra jobbat och vad de gjort. När jag blev erbjuden gästprofessuren var det egentligen tre erfarenheter som man ville att jag skulle förmedla. Det första är den grävande verksamheten. Hur gräver man fram obehagliga sanningar, vilken metod använder man och varifrån kommer inspirationen, säger Gellert Tamas. – Det andra är att uppmärksamma hur vi i Sverige skildrar Vi och Dem. Mycket av mina egna gräv handlar om hur vi skildrar det nya Sverige, ett tudelat samhälle med mycket utanförskap, säger Tamas. – Det tredje är dramaturgi, hur man berättar en bra historia. Det spelar ingen roll hur mycket research man gör eller vilka frågor man ställer om man inte kan berätta en historia. Hur får man ett ämne om apatiska barn att bli spännande? Hur kan man berätta om Dawit Isaak på ett spännande sätt?

publik

Hur tror du att du ska kunna förmedla dessa tre erfarenheter? – I smått och i stort. Genom föreläsningar, handledning och mindre seminarier. En gång i månaden har vi tisdagsseminarium och tanken är att de ska vara hyfsat aktuella. På det första tisdagsseminariet utgick jag från det som hände på Utöja i somras och försökte sätta det i ett perspektiv. Där ville jag visa hur två arga unga män som påminner mycket om varandra (Anders Breivik och Taimour Abdul Wahab) får helt olika bemötande av media. Under förra tisdagsseminariet utgick vi från hur Dawit Isaak och även de två svenska journalisterna i Etiopien, Martin Shibbye och Johan Persson, blivit skildrade av media. Jag har planerat att nästa tisdagsseminarium ska handla om drevjournalistik. Där tänker jag ta exempel från Juholtaffären bland annat, säger Tamas. – Jag vet inte hur mycket man hinner påverka på ett år, mycket handlar ju om studenterna själva. Jag är öppen för förslag och man får gärna komma till mig om man behöver hjälp med något specifikt. Finns jag inte på mitt arbetsrum är det bara att slänga iväg ett mejl. Vad är det bästa med den svenska journalistkåren? – Det är nog våra arbetsmöjligheter. När kollegor utomlands ser våra inslag reagerar de alltid på samma sätt: ”Wow! Hur fan fick ni reda på det där? Hur fick ni folk att ställa


upp?” Den svenska offentlighetsprincipen är unik i ett internationellt sammanhang. Ibland tror jag att vi tar denna guldgruva lite för givet. Den ger oss väldigt goda möjligheter som är viktiga att utnyttja. Det vill jag uppmuntra till under min tid på JMG. Offentlighetsprincipen är vårt kanske viktigaste redskap när vi håller på med samhällsjournalistik. Vad är det sämsta med den svenska journalistkåren? – Jag tycker vi har ett strukturellt problem i Sverige. Varje vecka den senaste tiden har vi sett och hört om nya nedskärningar på tidningar. Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen. I många fall handlar det inte om att tidningen inte går med vinst, men ägarna tycker inte att de går med tillräcklig vinst. Vi riskerar att få en strömlinjeformad journalistik som blir mer och mer av löpandebandprincip. Samtidigt som löpandebandproduktionen har försvunnit från de stora industrierna har den återskapats inom delar av medievärlden. – Grävande journalistik kräver tid och resurser och det måste du få från ägarna. God journalistik kostar pengar. Det jag ser som det största problemet idag är att neddragningar och strömlinjeformningar gör det svårare att få mening, betydelse och kvalitet. Tycker du att kvaliteten på svensk journalistik blivit sämre? – Jag vet inte om man kan säga att kvaliteten blivit sämre men vi ser mindre grävande journalistik och mindre utlandsreportage idag. När jag började jobba som ung journalist kunde jag åka ut i världen och skriva reportage och få betalt så jag klarade mig. Idag är det mycket svårare. Martin Shibbye och Johan Persson är ett jättebra exempel. De åkte till ett spännande område för att titta på en väldigt omdebatterad fråga och lyckades inte sälja in något jobb på förhand. De fick åka på spek. (spekulation). ”Kommer ni hem med något så köper vi det”. Redaktionerna tar inte något ansvar, de vågar inte ta risken att säga att ”Det här är så spännande så vi går in och stödjer”. Jag tror att tidningsvärlden måste satsa på innehållet och på ett innehåll som man inte kan hitta överallt på nätet. Vi måste satsa på det goda berättandet.

Gästprofessorn

Du får inte ett erbjudande om att bli utrikeskorre det första som sker.

Vilka är dina tre bästa råd till en nyutbildad journalist? – Oj, det var tufft. Var beredd på att satsa. Journalistik är ett yrke där träning ger färdighet. Alla de som jag tycker är duktiga journalister har verkligen fått kämpa för det, det kommer inte gratis. Du får inte ett erbjudande om att bli ”utrikeskorre” det första som sker. Du måste vara beredd att inse att det kommer kräva mycket tid och jobb. – Ha kul. Gör de jobben du vill göra. Du ska bli journalist för att du tycker det är roligt och spännande. Jag har alltid haft ett

publik

journalistiskt projekt vid sidan av som jag brinner för, som jag tycker är kul. Sen kan det ta ett år innnan jag blir färdig med det eftersom jag bara kan jobba med det ibland. Men då har man någonting att visa upp sen. – Våga tro på dina idéer. Du kommer alltid mötas av redaktörer som är tveksamma. Våga stå på dig, våga vara lite kaxig. Lasermannen, det som kanske flest människor läst av mig, möttes av ett kompakt nej när jag hade idén. Ett flertal av Sveriges större förlag tackade nej till den. Så man ska våga på tro på sig själv.

33


1000 journalister utbildas varje år i Sverige

Varför välja JMG? Text: Lisa Jalakas Foto: Mattias Bolin

Slitsamt yrke, tuff konkurrens och en arbetsmarknad som är svår att slå sig in på. Trots detta vill många utbilda sig till journalist. 4

publik


Ulla Sätereie svarar

Vi har en betoning på undersökande journalistik.

Ulla Sätereie, prefekt på JMG, säger att utbildningen har en betoning på undersökande journalistik.

Vad gör JMG för att öka chanserna till anställning för sina studenter? – Våra studenter har en baskunskap i alla medieslag när de slutar. Vi har helheten på ett sätt som många andra utbildningar inte har, menar Ulla Sätereie, prefekt på JMG. Hon säger att utbildningens styrka är att den är så bred. Den knyter samman teori och praktik, forskning och praktisk journalistik. I september började ett fyrtiotal nya studenter på journalistutbildningen på JMG i Göteborg. 1 159 personer sökte till grundutbildningen och 92 personer kämpade om de cirka 50 platserna på magisterprogrammet. Svenska journalistförbundet räknar med att det utbildas runt tusen journalister varje år. I Sverige finns idag ett överskott på journalister. Arbetslösheten är hög och det sker ständiga neddragningar inom medieområdet. Fortfarande examineras många från landets olika utbildningar. Detta leder till hård konkurrens om jobben. Arbetsgivare efterfrågar ofta erfarenhet, vilket gör det betydligt svårare för nyutbildade journalister. På JMG utbildas studenterna i webb, radio, TV och press. Den breda utbildningen gör att de nyutexaminerade studenterna är anställningsbara inom hela mediebranschen. Ju bredare utbildning och ju mer teknisk kompetens du besitter desto större blir möjligheten att etablera sig, enligt Arbetsför-

medlingen. Framtiden kräver breddutbildade journalister med tekniskt kunnande, enligt Högskoleverket. – Även om studenterna på JMG inte blir specialister på ett medieslag så lär de sig det journalistiska hantverket så pass bra att de lätt plockar på sig den teknik som en viss redaktion kräver, säger Ulla Sätereie. Hon berättar att JMG via sina goda branschkontakter har bra koll på vad arbetsplatserna vill att de nyutexaminerade studenterna ska kunna. Vikten ligger på arbetsmetoderna. Att kunna hitta nyheter, samla in material, bedöma nyhetsvärdet, förhålla sig kritiskt och även göra etiska överväganden. De mer redaktionsspecifika kunskaperna kan arbetsplatsen ganska lätt lära de nyanställda. Men grundkunskaperna är viktiga.

vande journalistik kan tillföra någonting till utbildningen och till journalistiken. Han är ju unik i sin genre. På JMG får studenterna redan från första terminen lära sig grundläggande research, jobba i grävgrupper och skriva reportage med samhällsanknytning. Under hela utbildning finns sådana moment insprängda. – Vi vill att våra färdigutbildade studenter inte bara ska kunna göra den lättsammaste journalistiken, säger Ulla Sätereie. De ska kunna bedriva avancerad journalistik. Det handlar inte om att alla ska bli Janne Josefsson, det är absolut inte vår avsikt. Men det här med att kunna förhålla sig kritiskt och granska verksamheter, det genomsyrar allt som har med journalistik att göra. Från nyheter till reportage.

Journalistutbildningen i Göteborg är inriktad på samhällsjournalistik. Det är något som skiljer JMG från andra utbildningar i Sverige. Ulla Sätereie säger att JMG även har en uttalad policy att profilera sig mot den undersökande journalistiken. – Vi har en betoning på undersökande journalistik. Därför är personer som Åsa Nicander (Helsingborgs Dagblad), Nils Hansson (Uppdrag granskning) och knutna till utbildningen. Även årets gästprofessor Gellert Tamas har mycket att lära ut. – Självklart tycker vi att hans typ av grä-

JMG är en av de utbildningar i Sverige som gör kontinuerliga enkätundersökningar med tidigare journaliststudenter efter avslutat program. 70 procent av tidigare journaliststudenter arbetar som journalister eller med liknande arbetsuppgifter efter utbildningen. 42 procent av dessa har fast anställning. På arbetsförmedlingens hemsida lyser yrkeskompassen fortsatt rött. Men. ”Andelen fast anställning och heltidsarbete stiger efter några år i yrket”, uppmuntrar JMG:s hemsida.

publik

35


publik Studenter svarar

Varför valde du JMG?

Camila Astorga Díaz

– Jag valde JMG för att jag ville gå på en praktisk utbildning med bra lärare. Plus att jag blivit rekommenderad att gå just på JMG av folk som gått här.

Gustav Tyrell – Jag hade hört att det skulle vara den bästa utbildningen i sitt slag. Dessutom fick jag för mig att jag skulle gilla staden Göteborg.

Emelie Hagbard

Maja Martinsdotter Larsson – Jag valde JMG för att det verkade vara den bästa skolan, plus att den ligger i den bästa staden! Hade jag kunnat välja helt och hållet fritt hade jag valt en skola i Köpenhamn, men lite svårt att plugga journalistik på danska kanske.

– Jag valde JMG för att jag tror att utbildningen kommer att ge mig de verktyg jag behöver för att kunna arbeta som journalist i framtiden. Anledningen till att det blev JMG och inte någon annan journalistutbildning var att jag hört mycket bra saker om skolan, samt att den ligger i Göteborg.

publik


N채sta nummer av

publik

kommer v책ren

2012 publik


publik


Magasinet Publik