Page 1

publik JMG-studenternas magasin

Nummer 8, 31 maj 2013

Att säga farväl till en soldat Korea – två länder, en själ

Ensam är inte stark


Chefredaktör Jon Demred

Chefredaktör Björn Widmark

Layout

Daniel Sandström

Bildchef

Elin Kullander

Webb

Maria Nordlander

Texter

Björn Widmark, Love Ahlstrand, Patrik Jäverbo, Maria Askefjord Sundeby, Linn Svalö, Hanna Karlsson, Frida Sandström, Jennifer Rochette, Malin Andersson, Elin Kullander & Jon Demred

Redigering

Anders Hagström, Maria Nordlander, Elin Kullander, Malin Andersson, Emilia Johansson & Daniel Sandström

Omslaget

Foto: Jon Demred

I

början av januari lämnade jag in den uppsats som jag arbetat med under hösten på historiska institutionen i Lund. Två veckor senare hade jag mitt sista seminarium med den klass jag gått med i ett år. Och två dagar efter det lämnade jag Lund som varit min hemstad de senaste två åren. Kvar i Lund var min flickvän, flera av mina närmsta vänner och det sjumannakollektiv jag haft som hem. Separationer. fullt av dem.

Livet

är

Det är sällan man hör någon som njuter av en separation. Den är plågsam och smärtsam. Men det är faktiskt också sällan man hör om någon som med perspektiv på separationen inte mår bättre. Mer ofta än sällan möter jag människor som efter en separation mår bättre än tidigare. Separationen blir en nystart. En chans att lämna gammal skit och bygga något nytt. För mig var det så i vintras. Jag var utled på Lund, staden sög musten ur mig. Även fast jag älskade min uppsats så hatade jag den. Även fast jag älskade mitt kollektiv så hatade jag det. Även fast jag älskade festen så hatade jag den. Att lämna in uppsatsen, att slippa all den ångesten, var en

av de bästa känslorna jag upplevt. Att separeras från den var en befrielse. Att lämna mitt kollektiv var en befrielse. Att lämna Lund var en befrielse. Och det blev början på något nytt. Jag flyttade till Göteborg, började på journalistutbildningen och träffade många nya vänner, av vilka flera medverkar i det här numret av Publik. Jag tänker på min mormor. De sista åren min morfar var i livet var jobbiga för mormor. Morfar var en man som ville göra saker själv. Han ville aldrig lägga onödig vikt på mormor utan ville vara en självständig man. Det förändrades inte för att han fick en stroke och blev satt i rullstol. Det som förändrades var hans möjlighet att göra saker. Så till hans stora förtret tvingades mormor utföra det han ville få gjort. Mormor fick slita för någon som egentligen inte ville ha hennes hjälp och hon blev mer och mer utsliten. Efter den där hemska natten när morfar gick bort var mormor helt förstörd. Den hon levt med i nästan hela hennes liv var borta. Den hon älskade mest var borta. Hennes bästa vän var borta. Men med honom också en stor börda. Allt eftersom tiden gick blev mormor starkare och gladare. I dag är hon gladare än vad jag sett henne på flera år.

Separationen genom döden från min morfar blev början på något nytt. Visst saknar mormor min morfar. Det berättar hon varje gång vi pratar. Hon berättar varmt om hur han var. Hon talar livligt om deras resor. Om hur det var när de fick sina barn. Om bouletävlingar de vann. Om musik de lyssnade på. Separationen har gjort att hon minns det vackra och kan leva sitt nya liv fullt ut. Så hoppas jag nån gång kunna känna för Lund. Nästan ingen som medverkar i det här numret av Magasin Publik har varit med tidigare. I februari såg det ut som att tidningen skulle dö ut. Så kunde vi inte ha det tänkte jag och några vänner och vips blåste friska vindar i seglen. I numret får ni läsa om separation från olika vinklar. Det är ett spännande ämne. Välkommen!

JON DEMRED CHEFREDAKTÖR


INNEHÅLL

SEPARATIONER GENOM TIDERNA

ATT VARA BESATT

ORD FRÅN AVGÅNGSELEVER

SID 4

SID 6

SID 7

CROSSROADS

KOREA: ETT DELAT ENANDE

SID 11

SID 14

ATT LÄMNA ETT BEROENDE SID 8

UT I KRIG SID 19

#FUCKCANCER SID 22

SAMTALSRUMMETS

DÖD SID 26

publik

Publik är ett magasin från studenter på journalistprogrammet på JMG i Göteborg.


Separationer genom AV MALIN ANDERSSON & ELIN KULLANDER

200 miljoner år sedan Superkontinenten Pangea, bestående av Gondwana och Laurasien, börjar spricka upp. Separationen tog 100 miljoner år, och efter det hade dagens kontinenter bildats. Man kan se spår av att alla kontinenter en gång suttit ihop om man tittar på fossiler från djur och växtliv. Liknande eller identiska arter har hittats på kontinenter som nu ligger långt ifrån varandra.

1939-1945 Under andra världskriget separerades cirka 70 000 finska barn från sina föräldrar för att flyttas till Sverige. De flesta barnen hamnade hos svenska fosterfamiljer men vissa hamnade på barnhem eller på sjukhem. 10 000 av barnen i fosterhem adopterades och stannade kvar i Sverige.

Några hundra år före Kristus

Visste du att...

Den kinesiska muren byggdes för att skydda riket från invasion norrifrån. Det var den förste kejsaren av Kina, Quin Shi Huang, som beordrade bygget. Idag är stora delar av muren i dåligt skick och kan fungera som lekplatser för barnen i vissa byar.

Det sägs att den mäktiga muren, som är jordens längsta byggnadsverk, kan ses från månen. Men det är inte sant. Det är lika omöjligt som att de ett hårstrå från en människa på 3,2 kilometers avstånd.

1910 Halshuggning var den vanligaste avrättningsmetoden i Sverige under 1800-talet. Sista gången halshuggning förekom som straff i Sverige var 1910. Det var Johan Alfred Andersson Ander som dog under giljotinen. Hans avrättning var första och sista gången man använde giljotin i Sverige. Annars användes den något enklare bödelsyxan. Det var en snabb död, även om skarprättaren inte alltid träffade rätt och fick hugga flera gånger för att separera huvudet och kroppen.


tiderna 1961-1989 Berlinmuren var den mest påtagliga separationen mellan öst och väst under kallakriget. Västberlin erbjöd bättre karriärmöjligheter än Östberlin och mellan 1949 och 1961 flydde nästan 3 miljoner människor över gränsen. Östtyskland såg ingenannan utväg på problemet än att bygga en mur.

1999 Mediemogulen från Australien, Rupert Murdoch, skiljer sig från frun Anna Murdoch. Skilsmässan räknas som den dyraste någonsin – cirka 1,7 miljarder dollar kostade skilsmässan Rupert. Men nu kanske rekordet håller på att bräckas. Skilsmässan mellan den amerikanske oljemannen Harold Hamm och Sue Ann Hamm förväntas kosta över 5 miljarder dollar.

Faktaruta Muren var 43,7 kilometer lång – resterande 112 kilometer runt Västberlin utgjordes av taggtrådsstängsel.

2009 1983 ABBA hade sålt över 180 miljoner skivor när de splittrades. Det var efter separationen av de två äkta paren – Björn och Agneta, och Benny och Anni-Frid – som gruppen gick skilda vägar. Än idag säljer ABBA miljontals skivor varje år över hela världen, men en återförening verkar inte vara aktuell.

Efter nästan 40 år av apoteksmonopol separerades staten med apoteken. Efter regeringsskiftet 2006 så inleddes en utredning för att omreglera apoteksmarkanden. Senare samma år blev det även tillåtet att sälja receptfria läkemedel i vanliga butiker.


Att vara besatt

TEXT: HANNA KARLSSON

Se • par • a • tion TEXT: LINN SVALÖ

Människor gör olika saker för att fly den trista vardagen. Går på bio, reser till exotiska platser eller spelar rollspel. Men vissa människor väljer att bli besatta för att kunna fly och separeras från sina tråkiga, slentrianmässiga liv.

O

liver Karlsson sitter med telefonen i sin hand. Helt plötsligt utbrister han: – ZZ var på fest i natt och hon var helt galen som vanligt. Det låter som att han pratar om en nära vän, men så är det inte riktigt. – Det är spännande att man inte kan få alla svar utan man får reda på nya grejer allteftersom, säger Oliver Karlsson. HANS INTRESSE, eller hobby som han själv kallar det, är att bli besatt av olika saker. Väldigt ofta är det andra människor. Det kan vara verkliga och overkliga personer. Allt från Liv Ullman till Betty Draper. Hans senaste besatthet är en svensk modestylist som bor i New York. Hon heter Zara Zachrisson och är syster till artisten Lykke Li. Det var tack vare att han hade en period då han var besatt av Lykke som ledde till att han sedermera upptäckte Zara. En besatthet som verkar hålla i sig. – Det bästa är att man alltid

har något att göra, om man har en timme att slå ihjäl så kan man surfa runt och leta fakta. Det finns alltid något nytt om personen att lära sig, säger Oliver. HUR LÄNGE EN sådan här besatthet håller i sig för Oliver är lite olika, men i snitt ungefär ett år. Oliver tror inte att alla kan bli besatta utan att det handlar om något medfött. Därför tycker han att det är kul när han hittar andra att dela sitt intresse med. Men det är inte jätteofta det händer att någon är besatt och intresserad av precis samma sak. – Många anser ju att man är dum i huvudet som håller på så som jag gör, men jag tycker att det är lite elakt att säga så. Det är ett intresse som vilket annat som helst. Vissa spelar squash liksom men inte jag, säger han. Oliver tar åter upp sin telefon och scrollar ner för att se det senaste som hänt. Kanske något nytt från ZZ-världen.

att separera – avskilja; dela upp; urskilja beståndsdelar i; gå skilda vägar (om parter i ett förhållande). Separation. Ett ord besläktat med engelskans separation, franskans séparation och latinets separatio. Ett ord med flera betydelser som ger upphov till olika sorters separationer. Det finns kemisk separation där man urskiljer beståndsdelar i en blandning så att den upphör att vara en förening för att omvandlas till två eller flera produkter med olika sammansättning. För att verkställa detta använder man separationsmetoder eller processer, till exempel dekantering, filtrering, extraktion med flera. Sedan finns det separationer i relationer. En skilsmässa mellan ett gift par, där man går skilda vägar. Som på 1600-talet i Sverige bara var tillåtet om någon av parterna begått äktenskapsbrott eller rymt sin väg för att år 1974 vara frivillig och kunna genomföras omedelbart, med undantaget 6 månaders betänketid om det finns barn under 16 år i äktenskapet, eller om bara en av makarna vill skiljas. Och så finns det de historiska separationerna. Som uppdelningen mellan kyrkan och staten i Sverige, som påbörjades med att en utredning tillsattes 1958 varpå ett förslag framlades 10 år senare om en åtskiljning – utan resultat just då. Det kom 40 år senare, då riksdagen ändrade grundlagen vilket ledde till att den nära relationen kyrka-stat separerades år 2000. Separation kan handla om såväl kemiska processer som mänskliga relationer. Ett skeende där man avskiljer och delar upp enheter som inte längre hör samman.


”Detta är första gången i mitt liv som jag inte vet vad som kommer hända framöver.” TEXT: BJÖRN WIDMARK

K

onfirmationen, slutet på grundskolan, studenten och examen. Ett avslut på något gammalt och en början på något nytt. Det är dessa avslut, självvalda eller framtvingade, som formar oss. Journalisteleverna i sjätte terminen på JMG lämnar in examensarbetet i slutet av maj: 22,5 högskolepoäng tungt och femton veckor långt. Det är tjugofyra timmar kvar till deadline. STÄMNINGEN I KORRIDORERNA i Linnéhuset är så påtaglig att den kan skäras med en slö smörkniv. Ingen från avgångsklassen ställer upp på intervju utan de rusar fram och tillbaka när de inte stirrar in i skärmar eller sina gruppmedlemmars lika stressiga och blodsprängda ögon. Men det är inte helt sant. Man märker tydligt vilka det är som är längst komna. De är lugna, men fortfarande nervösa inför hur resultatet ska mottas. Smuggelhundar i Europa och ölpriser på avenyn. Ämnena varierar stort. Det viktigaste tipset verkar vara att uppskatta vad det är man arbetar med. Det kan vara en klyscha, men enligt flera är det kört om du inte gör något du inte tycker är kul. Att vara engagerad och intresserad av projektet är avgörande. MÖJLIGHETERNA ATT SJÄLV forma sin framtid är idag större än någonsin. Men för att bli något måste man välja bort alternativ. Det skapar en separationsångest i varje avslut. Journalistlinjen i sig är yrkesförberedande och vad en del av examensklassen beskriver är just en överhängande ångest, men med ljusglimtar av hopp.

”Jag känner att tiden på JMG har varit väldigt utvecklande.” ”Just nu är jag uppfylld av bedrövelse och stundande eufori.” ”Detta något stort som jag själv har rott i hamn så där finns en viss stolthet.” ”De tre åren på JMG har varit de mest intensiva åren – förmodligen på grund av mitt stora engagemang.” ”Det är ångest att lämna in examensarbetet när det är arbetslösheten som väntar.”


Att lämna ett beroende reportage: REPORTAGENAMN

TEXT: LOVE AHLSTRAND

Helen knarkade och söp tills allt föll samman. Viveca bär på sår som aldrig läker. Nu söker de båda efter en väg ut. På ett behandlingscenter för personer med missbruksproblem får de hjälp att lämna sina beroenden.


reportage: REPORTAGENAMN

The Absinthe Drinker av Viktor Olivia


D

et är tisdag och regnet faller tungt över Göteborg. Fast det är i mitten av maj känns sommaren avlägsen. Inne på Trappa Upps lokal på Linnégatan är det dags för gruppsamtal. En ung kvinna berättar om stigande panikkänslor, och säger att hon vill ha medicinsk hjälp för att klara av att stå emot alkoholsuget. – Jag är så rädd för helgen, för jag är så sugen på alkohol. Jag saknar ölsmaken och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ha antabus, annars fixar jag inte det här. Trappa Upp är ett behandlingscenter för personer som missbrukar alkohol och droger. Under ett 16 veckor långt behandlingsprogram är det meningen att deltagarna ska få hjälp att lämna sina beroenden. Men de som kommer hit vet att det inte är någon lätt sak. Att hålla sig nykter blir en daglig kamp, och återfallsrisken är stor. Bittan Ekman är förståndare för Trappa Upp, hon säger att det egentligen inte går att lämna ett verkligt beroende på egen hand. – Det måste finnas någon form av yttre kraft som hjälper en. Det kan vara att man blir troende, eller kanske förälskad. Vi brukar tala om att man kan se gruppen som en yttre kraft. Att man kan hämta styrka från varandra. Själv går det inte. En som vet precis hur svårt det kan vara är Viveca Asplund. Hennes historia speglar så många andras som också fastnat i alkohol och drogberoende. Hon levde ett vanligt liv med man och barn, men en jobbig separation vände tillvaron upp och ner. Hennes söner bad om att få flytta hem till sin pappa, och efter ett tag ville dottern samma sak. Sorgen över att barnen ville flytta ifrån henne kastade in Viveca Asplund i en depression. Hon började ta antidepressiva läkemedel och blev beroende. Sedan kom slaget som fick hennes värld att rämna samman. Hennes yngste son dog efter att ha överdoserat anabola steroider. Hon berättar om en sorg så svart och skoningslös att den fortfarande, 16 år senare, är något hon lever med dagligen. Hon bytte antidepressiva mot vin och blev alkoholist. Och trots stundtals framgångsrika försök att bryta beroendet gick det inte. Hon kunde vara nykter en period, men så fort något gick emot henne började hon dricka igen. På Trappa upp har hon varit i över ett halvt år. Efter sina 16 veckor fick hon förlängt, och sedan förlängt igen. Nu kom-

Jag är så rädd för helgen, för jag är så sugen på alkohol. Jag saknar ölsmaken och jag vet inte vad jag ska göra.

mer hon hit tre gånger i veckan och lagar mat personal och övriga deltagare. Sakta har hon börjat skapa sig en ny, nykter tillvaro. Hon berättar att hon tar det steg för steg. Att hon fokuserar på de positiva sakerna i livet. Det kan vara en trevlig promenad eller en morgon med vackert väder. En bra dag är något man länge kan hämta kraft ifrån. Viveca Asplund säger att hon kan försöka förklara hur det är att vara försöka förklara hur det är att vara fast i missbruk, men att det nog inte går att förstå för någon som inte självt upplevt det. – Den som inte själv är beroende förstår inte riktigt. Man kan förklara, men det går ändå inte att verkligen begripa om man inte själv är beroende. Efter gruppsamtalet är det dags för lunch. Det slamrar av tallrikar och bestick när folk går mellan köket och matsalen. När alla slagit sig ned runt bordet sätter någon på en skiva. Lugn musik strömmar från stora svarta högtalare. Samtalen är desamma som i vilket lunchrum som helst. Någon drar en rolig historia och folk skrattar. De som kommer hit har hamnat på botten, men är ändå hoppfulla. De vet vilken svärta som kan dölja sig i missbruk, men också hur de vill att framtiden ska bli. Helen Sjöbom har inga illusioner om vad som väntar efter att behandlingen är slut. Hon är nöjd bara hon kan få en lägenhet. Nu bor hon hemma hos sin mamma. Helen suckar och fingrar på sin kaffekopp. Att som vuxen inte ens kunna få tag på en egen bostad känns orättvist. Samtidigt har en fördel gentemot många andra som går här säger hon. Hon har nämligen inga vänner i Göteborg som kan locka henne ner i missbruket igen. Hennes ensamhet har sin förklaring. Som ung flyttade hon till USA för att arbeta inom filmbranschen. Hon festade mycket hela tiden, men de var ingen som reagerade. Alkohol och droger var något som alla höll på med. I nästan trettio år kunde hon sköta sina jobb, men till slut gick det inte längre. Hon slutade bry sig, och kunde supa och ta droger veckor i sträck. Till slut bestämde hon sig för att flytta hem till Sverige. Hon behövde bryta med det gamla livet och de gamla vännerna för att ge sig själv en chans till ett liv utan missbruk. Nu har hon bestämt sig. Hon ska bryta sig fri från sitt beroende, oavsett hur svårt det kommer att bli. – Jag är trött på det här, jag ska bli nykter. Det klart att livet inte blir perfekt bara därför, men det spelar ingen roll. Bara jag får en jävla bostad först.


”Pappa säger att förr kanske det bodde krukmakare här, men nu bor här bara bråkmakare” TEXT & BILD: PATRIK JÄVERBO

Rubriken är ett citat från Lotta på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren. Rena barnleken att förstå för de flesta, men kanske inte för alla. Utan det svenska språket i ryggen är det svårt att komma ut i arbetsmarknaden. Till Crossroads på Andra långgatan kan man komma för att lära sig mer.

K

arolina Jonson som till vardags arbetar som bibliotekarie volontärarbetar som svensklärare genom Crossroads på Andra långgatan i Göteborg. Det är ett projekt i Stadsmissionens regi. Om man inte har möjlighet att gå på SFI, Svenska för invandrare, kan man komma hit. Det är onsdag eftermiddag och lektionen inleds med att alla snabbt får presentera sig med sitt namn och berätta vart de kommer ifrån, Allt från Estland till Spanien och även Bolivia representeras i klassrummet. Flera språk hörs inne i lokal en, men vad Karolinas lektion beträffar är det bara ett språk i fokus.

– Jag sköter så mycket som möjligt av min undervisning på svenska, men ska man förklara regler så kan man ju inte förklara det på svenska om eleverna inte förstår svenska, så en del blir på engelska. FRÅGORNA ÄR MÅNGA angående Astrid Lindgrens klassiska verk, hur uttalar man A:et med två prickar ovanpå? Är det en eller ett? Varför skriver man sådär? Vad betyder ordet lillasyster? – När jag började var jag väldigt nervös men entusiastisk för att jag skulle kunna göra något konkret för folk och inte bara säga att man borde göra någonting.

Tio personer har idag samlats för lektionen. Storleken på grupperna brukar variera och i början var det inte ovanligt att bara ett fåtal dök upp. Nu är grupperna ibland så stora som upp till femton personer samtidigt, något som kan vara lite av en utmaning som lärare. Speciellt när alla pratar olika språk. – Det är jätteroligt men det är också svårt och man blir väldigt trött. Jag har två lektioner varje onsdag och de fyra timmar jag undervisar känns absolut som en hel arbetsdag. FOLK DRICKER KAFFE och vi fortsätter med en ny övning, vissa skruvar på sig men deltar målmedvetet. Det är


reportage:

NÄR SPRÅKET SLUTAR SEPARERA

”Det är en utmaning men verkligen inte omöjligt. Man får lägga ner mycket tid och anstränga sig men det är bara att försöka mer och mer och mer.” Toufik har kommit till Crossroads svenskalektioner i dryget en månad. Här kan den som inte har möjlighet att gå kurser på SFI lära sig svenska.

verkligen inte lätt att lära sig ett helt nytt språk. – Det svåraste är nog att eleverna inte har så stort vokabulär, det tar ganska lång tid att lära sig så många nya ord som finns i ett nytt språk. Vi fortsätter, alla vänsterhänta får räcka upp handen, alla med en grå tröja, alla som tycker om fotboll. Lektionen går snabbt framåt. Lektionerna är i första hand för EU-

migranter och elever över 18 år som vill ha hjälp att komma ut på arbetsmarknaden, någonting som kan vara svårt om man inte har språket i ryggen. – I första hand så hoppas jag att det ger dem jobb. Men om det inte går så tror och hoppas jag att det ger deltagarna möjlighet att komma in i det svenska samhället, och att de kan ha kontakt med svenskar i sitt vardagsliv så att de får lite mer självförtroende.

Även om det i första hand är EU-migranter som kommer görs flera undantag. Varken Sonya eller Loorena i klassen kommer ursprungligen från Europa men har båda skaffat uppehållstillstånd. – Eftersom att jag inte har möjlighet att gå på SFI kom jag hit. Personerna här är väldigt snälla och sa till mig att de anser att alla människor bör behandlas lika och om man vill lära sig svenska ska man få det, säger Sonya.


TOUFIK KOMMER från Frankrike och har bara gått på lektionerna i en dryg månad men är redan en av de duktigaste i klassen. Hans hand går upp och ner som en hiss då han hela tiden kommer med nya frågor. – Det är en utmaning men verkligen inte omöjligt. Man får lägga ner mycket tid och anstränga sig men det är bara att försöka mer och mer och mer. De två timmarna lektionen pågår går

fort och det blir snabbt dags att sluta för dagen, någonting som vanliga skolelever oftast brukar uppskatta. Men här på språklektionerna på Andra långgatan dröjer sig folk kvar så länge som möjligt och vi kan vara säkra på att flertalet av eleverna dyker upp igen nästa vecka. Vi säger hejdå och på återseende, på svenska.

Karolina Jonson volontärarbetar som svenskalärare på Crossroads på Andra långgatan. – När jag började var jag väldigt nervös men entusiastisk för att jag skulle kunna göra något konkret för folk, säger hon.


reportage: REPORTAGENAMN

Det delade ena


andet TEXT MARIA ASKERFJORD SUNDEBY

reportage: REPORTAGENAMN En grön griffeltavla hänger på väggen i det beiga klassrummet på Koreanska institutionen vid Yonsei University i Seoul, Sydkorea. Rummet är litet. Längs väggarna står stolar i orange med inbyggd skrivskiva. Längst bak i rummet hänger en karta över Korea. Men landet är inte uppdelat som Nordoch Sydkorea, det finns ingen gräns längs 38:e breddgraden. Den visar den koreanska halvön rakt upp och ner. Det är så sydkoreanerna ser på sitt land.

Nordkorea sett från Sydkoreas del av den demilitariserade zonen, DMZ. Nordkorea börjar vid det kala landskapet. De har huggit ner nästan alla träd för att veden behövs till uppvärmning. Bild: Christer Askerfjord


reportage: KOREA - DET DELADE ENANDET

S

eohee Han, 23, är född och uppvuxen i Sydkorea och läser svenska vid Hankuk University of Foreign Studies. Hon bor i Seoul 194 km från Nordkoreas huvudstad Pyongyang och 50 km från den demilitariserade zonen, DMZ. – Jag är rädd ibland för att vi är under paus i kriget. Det betyder att det alltid finns en möjlighet att kriget mellan oss kan uppstå igen, säger hon. Precis som många andra sydkoreaner beskriver hon att kriget inte är över, det har bara en paus. Separationen är bara något tillfälligt. DET GEOGRAFISKA LÄGET har varit avgörande för Koreas historia berättar Gabriel Jonsson, docent i Koreas språk och kultur vid Stockholms universitet. – Vill man attackera Japan måste man lägga Korea under sig, säger Gabriel Jonsson. Korea har blivit invaderat mer än 900 gånger. Ändå har de

stått emot och lyckats behålla sin kultur intakt på många sätt. Men efter Koreakrigets vapenstillestånd 1953 har Nordoch Sydkorea utvecklats till två helt olika länder med socialism i norr och kapitalism i söder. Förhållandet mellan Nordkorea och resten av världen är inte statiskt. Men det senaste året har Nordkorea tagit extremt stor plats i media genom diktatorn Kim Jong Uns uttalanden. Gabriel Jonsson tror att de Nordkoreanska utspelen beror på två saker. För det första så var det Nordkoreas kärnvapentest och reaktionerna som följde. Och det andra är de skärpta sanktionerna. – Klart att de blir sura på det, säger Gabriel Jonsson. Kim Jong Un är ung och vill visa sig stark. Det är bara ett politiskt spel menar Gabriel Jonsson. Seohee Han tycker inte om att Nordkorea reagerat på det här sättet. Hon kan inte förstå varför de vill bli isolerade från resten av världen. – Nordkorea är irriterande, säger Seohee Han.

Myeongdong i Sydkorea är ett av Seouls mest populära shoppingdistrikt. Bild: Mikael Sundeby


F

reportage: KOREA - DET DELADE ENANDET

ÖR DE UNGA I SYDKOREA är det naturligt att vara delade. För Seohee Han har det alltid varit så. Hon fick läsa om kriget i historieböckerna. Om att de fick slåss mot varandra fast de var ”bror och syster”. Trots att det är naturligt för unga sydkoreaner att bo i ett delat land blir de ständigt påminda om vapenstilleståndet. I Sydkorea har man två års obligatorisk värnplikt för killar. Men en del tjejer väljer att göra värnplikten också. Seohee Han har en lillebror som gör lumpen nu. – När Nordkorea gör någonting blir jag jätteorolig för honom. Det är så jobbigt. Men det är en plikt som man måste göra för att vara här i landet, säger Seohee Han. Seohee Han tror inte att Nordkorea kommer att starta ett krig och hon försöker att inte tänka på det. Det är inte många som har varit särskilt skakade i Sydkorea efter Nordkoreas utspel. Det är något som man är van vid och inte reflekterar över. JAG SITTER I EN BUSS med gardiner i guld och rött som pryder varje fönster. Med bara några centimeters mellanrum sitter små tofsar i rött längs med alla gardinlängder. Bussen är nästan identisk med bussen i videon till Gangnam Style där Psy dansar i mittgången. Resan går norrut från huvudstaden Seoul mot DMZ. Jag är på väg till den landremsa som löper 248 kilometer längs med den 38:e breddgraden tvärs över Koreahalvön. Zonen som är 4 kilometer bred fungerar som en buffert mellan Nordoch Sydkorea. Jag får komma in på Sydkoreanska sidan. Det är vaktposter och stängsel i två rader längs hela vägen. På ett fåtal ställen finns det gränskontroller för fordon att ta sig in i Sydkoreas del av zonen. Men posterna är hårt bevakade och sydkoreanska soldater söker igenom bussen och kontrollerar våra pass innan vi får köra in. Min guide är en ung kvinna som är duktig på engelska, något som inte är en självklarhet i Sydkorea. Ändå har det sedan Koreakriget befunnit sig amerikanska trupper i Sydkorea som präglat kulturen. De amerikanska soldaterna anses vara viktiga för landets försvar, berättar Gabriel Jonsson. Men det hindrar inte koreanerna från att kritisera deras närvaro och de ickemilitära handlingarna. Med en respektlös attityd mot den koreanska kulturen och brott mot koreansk lag, framförallt genom köp av sex, har de inte gjort sig särskilt populära bland den sydkoreanska befolkningen. Min guide håller med Gabriel Jonsson om detta. – Tack för ert stöd Amerika! säger hon med ironi i rösten.

D

et står i Sydkoreas författning att de ska återförenas med Nordkorea. Men det är inte så enkelt. Gabriel Jonsson berättar att det är svårt att föreställa sig hur en återförening skulle vara och att det finns en rad pro-

Imjingak-Park i Sydkorea, banden är uppsatta på stängslet till den demilitariserade zonen, DMZ, som en hyllning till den önskade återföreningen. Bild: Christer Askerfjord


reportage: KOREA - DET DELADE ENANDET ”Vi måste bli ett land så snart som möjligt” säger Seohee Han. blem som man måste ta ställning till. Det går inte att komma ifrån att det har vuxit fram till två helt olika länder även om de har vissa gemensamma beröringspunkter. Det är ett enormt gap mellan Nord- och Sydkorea -mycket större än mellan Väst- och Östtyskland under Berlinmurens tid. Ca 3,3 miljoner människor flydde från Östtyskland till Västtyskland från 1961 till 1989. Det kan jämföras med de 25 000 som lyckats fly från Nordkorea sedan 1948. Kontrollen från Nordkoreas sida är extremt hård. Sydkorea har studerat det tyska enandet men förutsättningarna är inte de samma. Innan processen om att ena Tyskland kom igång hade östtyska medborgare bra koll på förhållandena i väst. Kulturkrocken minimerades redan innan. Men nordkoreanerna har mycket lite information om livet i Sydkorea. Den mesta information de har kommer från sydkoreanska dramer som smugglas in i landet på DVD från Kina. – Det går inte att dra ett streck över den kulturella bakgrunden, säger Gabriel Jonsson. HAN ANSER ATT kulturkrocken är ett stort problem vid ett eventuellt enande. Det har man sett hos de nordkoreaner som lyckats fly till Sydkorea. Trots att de går igenom en utbildning när de kommer till landet har de svårt att anpassa sig till det nya samhället. De har svårt att få jobb och sydkoreanerna ser i regel ner på nordkoreaner, berättar Gabriel Jonsson. Eftersom man vet så lite om Nordkorea växer misstänksamheten mot nordkoreaner bara mer och mer. Om det skulle bli aktuellt med en återförening skulle nord- och sydkoreaner bli konkurrenter om samma jobb vilket Gabriel Jonsson tror kommer att öka klyftan mellan befolkningen. Ekonomin kommer troligen att bli det största problemet. – En återförening skulle kosta mer än det smakar, säger Gabriel Jonsson. Trots att Seohee Han, och många med henne, önskar se en återförening snart är Gabriel Jonsson av en annan mening. – Ingen vill ena Korea. Alla föredrar ett delat Korea. Det är lättare att hantera.

Monumentet i Imjingak-Park byggdes för att trösta de som inte kan återse sina vänner och familjer på grund av Koreas delning. Bild: Christer Askerfjord

Goyang är en förort norr om Seoul som ligger nära den demilitariserade zonen, DMZ. Bild: Mikael Sundeby


reportage: REPORTAGENAMN

TEXT: JENNIFER ROCHETTE

Ut i krig om att åka – och att bli kvar


reportage: REPORTAGENAMN

D

e har nyligen förlovat sig men bröllopet får vänta tills Martin Andersson kommer hem igen. Först ska han tillbringa sex månader på utlandstjänst i Afghanistan. – Johanna har vetat om detta sedan vi träffades, så det kom inte som en chock precis, berättar Martin. Hemma i lägenheten i Halmstad spelas klassisk musik i vardagsrummet. Martin och Johanna sitter i den blå soffan medan hunden Edmund lagt sig tillrätta i fåtöljen. Allt matchar och böckerna i bokhyllan är sorterade utefter färgskala. Snyggt och prydligt, precis som man förväntar sig hemma hos någon som skolats inom försvaret. Som 18-åring lämnade Martin föräldrahemmet i Västerbotten för att påbörja sin värnplikt i Arvidsjaur som jägarplutonsbefäl. Därefter läste han

tre år till civilekonom för att till sist börja på Försvarshögskolan och officersprogrammet. Försvarshögskolan informerar om att arbetet har en tung ansvarsbörda och att man kan komma ”att behöva fatta beslut som leder till såväl materiell förstörelse som att människor dödas eller skadas”. Utlandstjänstgöring har inte varit lätt att acceptera för alla i Martins familj. Hans far är officer och ser det som ett naturligt steg, men när Martin erbjöds utlandstjänstgöring i Sudan direkt efter värnplikten var det inte lika populärt. Nu har Martin bearbetat familjen i flera år och det har sakta men säkert accepterats. – Det är en mognadsprocess och nu har jag sagt det så många gånger att de vet att det kommer hända. De har kunnat förbereda sig och låta det sjunka in, berättar Martin.

NÄR ENS PARTNER ska ge sig av på utlandstjänst krävs en del förberedelser, även för de som ska stanna hemma. Vissa förberedelser är juridiska, andra praktiska. Samboavtal skrivs och hunden Edmund står i dagiskö. – Det är bra att vi har tid på oss, det tar ett tag att få en dagisplats men vi är ute i god tid, berättar Johanna. Hon jobbar just nu med sin kandidatuppsats i statsvetenskap och hon kommer att ta sin examen i början av juni. Hon tänker söka jobb. Johanna tror det är lättare att få rutiner om hon jobbar när Martin ska åka. – Som student läser man en hel del hemma. Det är lätt att bli ensam om ingen kommer hem på kvällen heller, förklarar Johanna. Martin kommer att vara chef för sin enhet i Afghanistan. Det är 18 perso-


reportage: REPORTAGENAMN

ner som han tror kan göra ett bra jobb som ska värvas. Några vet han redan om, folk från sin vanliga pluton som han jobbar med till vardags. – Det känns skönt att i alla fall ha några som man redan känner till, andra söker jag via annonser där de kan ansöka om platsen, berättar Martin. DE FLESTA SOM gör utlandstjänst åker till Afghanistan. Nu ska dock den svenska truppen minska fram till 2014 och bara bli en utbildande styrka för afghansk militär och polis. – Vi håller på att avveckla verksamheten vilket innebär att det kommer bli mycket för oss att göra med att paketera saker som ska skickas tillbaka till Sverige, berättar Martin. Hans enhet kommer att jobba som tekniker. De flesta av hans soldater är mekaniker och har hand om de fordon

som används. De jobbar för det mesta på en bakre nivå och Martin förväntar sig ingen större förändring jämfört med sina arbetsuppgifter hemma i Halmstad. – Det kommer nog mest bli att vi gör samma sak fast i en ny miljö, största skillnaden blir kanske att vi slipper kontorsstrul, säger Martin. I december påbörjas de praktiska förberedelserna. Det blir utbildning på livgardet i Stockholm, träning på den dagliga verksamheten i Halmstad och slutövning på Gotland innan avfärd. Det dagliga arbetet i Halmstad blir dock mer inriktat på de fordon som finns på plats i Afghanistan. De ska kunna skruva isär och ihop alla fordon som finns där. – Det mesta kan vi, men det kan vara någon utbildning som man gick för några år sedan som behöver fräschas

upp. Då har vi tid att skicka de som vill och behöver utbildas så att de kan det innan vi åker, berättar Martin. NÄR MARTIN kommer hem igen blir det bröllopsplaner och kanske husköp. Ingen av dem tror att tiden ifrån varandra kommer att påverka deras förhållande. – Vi har ju kunnat förbereda oss bra, jag har förberett Johanna sedan dag ett och nu har vi tid på oss att göra allt som behöver göras innan, säger Martin. – Bara man har en chans att prata om det och inte åker med några veckors varsel, då kan det vara svårt att komma hem och tro att det ska fungera, avslutar han.


#fuckcancer TEXT & BILD: JON DEMRED

För två år sedan var Yacob en glad, 26-årig student och ordförande för Liberala Studenter Göteborg. Sen fick han cancer. På twitter och facebook han sedan dess fört kampen mot sjukdomen. I år har han gjort comeback och i slutet av maj avslutas hans behandling.


J

uni 2011. Solen skiner på klarblå himmel. Och från den himmelen slår blixten ner. Yakob har precis avslutat tredje terminen på socionomprogrammet i Göteborg och ser fram emot Liberala Ungdomsförbundets kongress som han senare under sommaren ska besöka i egenskap av ordförande för Liberala Studenter Göteborg. Under våren har Yacobs mage växt. Han har känt sig svag och febrig och haft frossa. Vid

ett sjukhusbesök i maj frågade en sköterska om det inte bara rörde sig om en förstoppning. Yacob var tveksam. Så en morgon i juni ringer hans telefon. – Hej Yacob, jag ringer från Sahlgrenska. Du behöver omedelbart komma in. Yacob blir orolig men tänker att det troligen bara rör sig om någon vanlig infektion och åker till sjukhuset. Väl där uppmanas han att tillkalla sin familj. – Yacob, du har akut leukemi, säger doktorn på Sahlgrenska.

Testerna som togs i maj har kommit tillbaka. Det var ingen förstoppning, det var Yacobs mjälte som hade svällt upp, ett vanligt sjukdomstecken vid akut leukemi. Symptomen beror till störst del på att de normala blodkropparna ersätts av leukemiceller vilket förstör blodbildningen i benmärgen. ”Du har akut leukemi” är de sista orden Yacob tydligt hör på flera timmar. Yacob står i det sterila undersökningsrummet. Han ser sin syster slå handen för munnen och han ser sin mor brista ut i gråt. Han ser hur doktorns läppar fortsätter att röra sig. Distat hör Yacob något om behandling. Sen är det svart. I mitten av maj nästan två år senare träffar jag för första gången Yacob. Vi har tidigare bara pratat över telefon men Yacob hälsar som om vi varit vänner i flera år. Vi träffas på Järntor-

get, nära det socialkontor där han nu gör sin praktik, och han föreslår ett café dit vi kan gå. Under vandringen genom Haga ställer han flera frågor om saker jag kort nämnt på telefon, saker mina bästa vänner inte har kommit ihåg att fråga om. Han skrattar mycket och verkar genuint intresserad. Sedan börjar vi prata om honom. – När jag vaknade upp där i juni efter att doktorn berättat om min leukemi kunde jag inte tänka på cancern, det enda jag tänkte på var LUF-kongressen, säger Yacob. – ”Jag kan inte komma på kongressen, jag har fått cancer” skrev jag i ett meddelande till en partikamrat, inget mer. Det är ett rätt sjukt SMS att skriva inser jag så här i efterhand, fortsätter han.


reportage: #FUCKCANCER Yakob har under hela sin sjukdomsperiod tagit hjälp av sociala medier i sin kamp mot sjukdomen. På bilden visar han hur hans utseende förändrades under cellgiftsbehandlingen.

Y

akob har varit en flitig användare av sociala medier så länge fenomenet har funnits. I skrivande stund har han tweetat 25 003 gånger. Han har strax över 650 följare på Twitter och följer själv ungefär lika många. På Facebook är han ständigt aktiv i samhällsdebatten, han skriver och delar flera saker om dagen. Cancer-meddelandet till partikamraten var det första han skrev om sin sjukdom. Efter det flyttade han rakheten som fanns i sms:et till de sociala medierna. – Att ha haft möjligheten att skriva om mina frustrationer och lyckostunder har varit fantastiskt. Jag tycker att alla borde skriva om saker som är svårt. Facebook och Twitter har enligt honom själv spelat en stor roll i hans tillfrisknande. Han har öppet berättat om sin sjuk-

dom, om hur han har mått och om hur han hanterat det. Han berättar att han har känt att han fått styrka dels från att berätta om något som det sällan pratas om och dels genom att bara få ut sina känslor utan att belasta någon specifik vän. Att få glada, påhejande tillrop i skrift var också styrkande. Dessutom har han på de sociala medierna kunnat fortsätta att föra debatter om saker han brinner för. Utan facebook och twitter hade det inte varit möjligt och han hade tvingats sluta med en av sina favoritsysslor. – Det värsta jag tror kan hända med någon som är sjuk är att man förändrar sitt liv totalt. Visst, man måste inse och acceptera att man inte klarar av allt det man gjorde förut. Men jag tror att man så mycket som möjligt ska vägra att vara sjuk.


reportage: #FUCKCANCER

Yacob fick göra avkall på sitt uppdrag som ordförande för Liberala Studenter i och med sjukdomen. Han var även tvungen att ta ett avbrott i sina studier. Till en början försökte han gå på lektionerna men efter att hans lärare ett par veckor in i terminen sa åt honom att han verkade alldeles för trött kände han att det var dags att acceptera sina svagheter. I samband med det förändrades även Yacobs politiska åsikter en aning. Från att ha varit nyliberal med tankar om att ensam är stark vände han och gick mer åt det socialliberala hållet. – Man behöver människor runt omkring sig. Ingen klarar av att gå igenom en sådan här sak själv. Jag är fortfarande folkpartist men jag tänker annorlunda om till exempel sjukvården idag. Det behövs bra skyddsnät. Ensam är inte stark. Yacob slänger ur sig mängder av komplimanger under vårt samtal. Han har alltid varit en positiv man men sjukdomen har lärt honom hur viktigt det är med de små glada tillropen. Att säga att någon har en fin klocka eller att någons hår är extra bra just i dag kan göra hela dagen menar han. Självkänslan har varit viktig för Yacob under sjukdomsperioden. Hur han såg ut påverkade honom starkt. Om han gick till skolan och fick höra att han såg bra, eller ännu bättre, frisk ut från någon klasskompis ökade hans välbefinnande enormt. Komplimanger har spelat en stor roll. – Jag tycker att alla människor borde ge minst två komplimanger om dagen. Det kan vara vad som helst till vem som helst. Det kan vara till en vän eller till någon du möter på gatan. Alla hade mått så mycket bättre.

Yacob är en av de 1184 personer som år 2011 diagnostiserades med någon form av leukemi. För honom har det gått bra, cancern är på väg bort och han har börjat kunna återuppta det liv han tvingades avbryta för två år sedan. Han var då student på socionomprogrammet och första steget tillbaka var att under våren genomföra den halvårspraktik som ingår i programmet. Yacob är övertygad om att hans lyckade kamp har mycket att göra med att han valde att försöka vinna, att han valde att inte låta sjukdomen slå honom. Han vägrade att sjukskriva sig, gick på så många lektioner han orkade och festade när han fick möjlighet till det. – Folk tror och tycker att man måste leva så himla rent när man får cancer. Att man aldrig kan festa eller ha kul. Jag stör mig på de fördomarna. Jag dricker några glas vin ibland och jag tar en cigg då och då. Det gjorde jag under de värsta perioderna med. Det är gott och får mig på bra humör. Och det är liksom det som är det viktiga. Yacob känner sig frisk nu och det märks. Han är full av liv och pratar energiskt om politik, läget i världen, sin sjukdom och sina drömmar. Ända sedan han återupptog sina studier på socionomprogrammet i januari har han känt hur han börjat vinna mot cancern. Orken att röra på sig har återvänt. Styrkan börjar komma tillbaka. Hans hår är ruffsigt i en snygg frisyr och snart ska han skiljas från något som varit en ständig närvaro i hans liv de senaste två åren. Den 31 maj är Yacobs sista dag på cellgiftstabletter. – Då ska jag kasta min pillerburk i älven och skrika ”FUCK YOU CANCER”!

”Ensam är inte stark”


Samtalsrummets död

TEXT: FRIDA SANDSTRÖM

De kulturella rummen är fristäder, men de måste inkludera – och inkluderas, skriver Publiks kulturdebattör Frida Sandström, som förespråkar ett samtal på en delad yta, mellan rummen.

E

n större dansföreställning i staden. Skärpan i videoprojektionerna korresponderar väl med den yta på vilken föreställningen äger rum – en av stadens större, med möjligheter till en scenografi som kan ta flera arbetsdagar att konstruera. Strax därefter går jag på en mindre föreställning i samma stad. Denna på en liten, fri scen. Det är en så kallad performativ föreläsning, men som lika väl skulle kunna ses som både dans och som teater. Två aktörer rör sig mellan besökarnas stolar, ibland sätter de sig själva däribland dem. Med hjälp av tunna rep förflyttar de en lampa som hänger i taket, och belyser person efter person i rummet. Besökarna blir en del av verket, liksom aktörernas egna roller tonas ut. I stället för en scenkantens skiljelinje

bjuds alla att delta i samma rum. På samma sätt för föreställningen ”Jag ringer mina bröder” in en fråga i ett rum där aktör och betraktare möts. Dramatikern Jonas Hassen Khemiri sätter ord på den berättelse som han själv upplevde efter att, den där stockholmseftermidddagen 2010, ha ansetts likna den man som sprängdes på öppen gata.

S

amtidigt som denne nu framlidne mans skinn åter träds på genom föreställningen, föreslår Khemiri Sveriges justitieminister att byta sitt skinn med honom själv; en person vars ansikte likställdes med ett som redan hade sålts till blickar och rubriker. Det är just dessa blickar som bjuds in till föreställningen. Ett rum där ansikte och hud kan förflyttas från människa till

människa, men där historien ändå förblir skriven genom konsten. ”Jag ringer mina bröder” sverigeturnerar sedan januari, bland annat på Scenkonstbiennalen i Jönköping. Den hörseltolkas och visas både på engelska och på arabiska. Föreställningen är Sveriges bidrag till Europe Now – ett samarbetsprojekt mellan Riksteatern och fyra andra Europeiska teatrar. Projektet tar upp och handlar om en ny europeisk verklighet och har som mål att genom nyskriven dramatik, beskriva ett samtida och framtida Europa – präglat av nya befolkningsstrukturer, gränsdragningar och identiteter. – Det är ingen verklighet, men det är en spegling av den, säger Angelica Radvolt, som står på scen tillsammans med


kulturdebatt: SAMTALSRUMMETS DÖD

Davood Tafvizian, Gloria Tapia, Pablo Leiva Wenger. För regi står Farnaz Arbabi.

V

arje föreställning följs av eftersamtal, i Göteborg hållet av popkulturarkeologen Nathanael Hamelberg och poeten och författaren Johannes Anyuru. De talar om vad som händer när ansikten och ord cirkulerar i media. Nathanael Hamelberg nämner journalisten Björn Wimans formulering i DN. – Han tycktes ha upptäckt allvaret i att samtalet kring vårt rasifierande samhälle som gick in på sitt andra, tredje, ja, femte varv, säger han och citerar Wiman: «Den tidigare tystnaden har tolkats som ett samtycke».

N

är revadebatten inkluderas berättar Johannes Anyuru att han numera kan röra sig i alla rum. Utan att nämna det, syftar han till den klassresa som han har gjort till en etablerad författares kropp – den som han nu besitter. Men, alla människor får inte möjligheten att påverka den yttre blicken på detta sätt. Däremot kan en gemensam kropp, i ett rum där alla blir belysta, lyfta en fråga som annars bara skulle nå ut till en viss gräns. Och det pappersark som ett brev, ett ord, kan förflyttas med, är ett skinn som vi alla kan iklädas. Ord som förs vidare från människa till människa, och som framkallar både svar och motsvar – eller tystnad. Det är den hud som vi alla kan transplantera till vår egen.

M

en, problematiken kvarstår om orden inte läses. För när det samhällskritiska samtal, som ofta rubriceras som «kulturdebatt», förpassas till de två till fyra första sidorna i tidningens andra eller tredje del, el-

ler syns långt under riks– och ekonominyheter i scrollstapeln, så begränsas det. Om ordet «kultur» attraherar lika många som det kan vara frånstötande för andra, når det som står under dess rubrik endast hälften. Detta trots att orden behandlar en stor del av vårt samhälle. På så sätt är teatern livsfarlig, och på samma sätt är kulturdelar (de som finns kvar) det värsta som kan finnas i media. För, sett till de tusentals ansikten som påklätt sig Khemiris ord, och som har fört dem vidare i de digitala mediernas i stort sett öppna rum, bör frågan spridas med alla sorters tecken, bilder och ljud. ”Jag ringer mina bröders” Göteborgspremiär betraktades som en kulturnyhet i skuggan av Håkan Hellströms skivsläpp, och även dessa ord läses på kultursidorna.

H

ellströms liv behandlas av all sorts journalistik, men Khemiris med kulturens röda fana som täckmantel. – Det finns ingen gräns, säger Johannes Anyuru och förklarar sin tro på separationernas försvinnande. – Du är gränsen, den går i dig, svarar Nathan Hammelberg och syftar på samhällets kategoriserande linjedragningar. Vi talar om de ansikten som behöver byta plats, och om de kroppar som skulle behöva varandras erfarenheter. Men så länge orden inte förflyttas, så begränsas deras spridning. Det samtal som förses med epitetet kultur, har nära till hands att misstas med fiktionen. För det är viktigt att beakta skillnaden med ett drama, en saga och den verklighet och faktum som har sin grund i. Liksom journalisten och författaren Patrik Lundberg ihärdigt försökte förklara hur det inte var Kinapuffarnas godisförpackningar som han ville förändra – hur det inte var den tecknade bilden

av ansikten på en plastpåse, utan ett system som han ville belysa. (Må det så vara en tårta eller ett seriealbum.) Just så förökas segregationen, när samhälleliga brandfrågor förskjuts till fysiska, relativt lättillgängliga objekt. Och det är just detta som orsakar den överraskning som Björn Wiman uttryckte när han plötsligt anade ett allvar under rubrikerna.

O

rdet kultur härstammar från latinets cultura och betyder bearbetning, odling eller bildning. Med andra ord; någonting som – liksom sjuttonhundratalets upplysning – är ämnat alla. Reva-debatten har fått en välförtjänt stor resonans, den har hörts och tagits på allvar. Samtidigt har den avbildats i all sorts media, och med bilder av trappor och på trottoarer – inte i varuhusens produkter eller genom sceniska gestaltningar (ännu). Men bara för det bör inte de frågor som med lyrikens och bildens språk formuleras, kategoriseras med ord som separerar dem från andra. De kulturella rummen är fristäder, men de måste inkludera – och inkluderas. De ämnen som behandlas där måste tillåtas nå utanför dess dörrar. Låt oss lämna samtalsrummen och i stället föra samtalen däremellan.


reportage: REPORTAGENAMN

Publik Extra

(Bara r ykten)

T U L S A R Ö G T T A R E L L A V K S R E D N U

”Sex, droger, misär och kärlek, både sprudlande och krossad sådan.”

PRESSENS

E R A T S A K L Å R T S

TEXT: OLIVIA WIKSTRÖM

V

i har alla sett rubrikerna. ”Sanningen bakom tv-bondens skilsmässa!” ”Molly har redan lämnat Danny!” ”Därför gjorde Carola slut!” Av någon anledning tycks vi älska att grotta ned oss i kändisars privatliv i allmänhet och deras kärleksliv i synnerhet. Särskilt när det går snett och känslorna matchar tårprydda kinder. Alltid med ett utropstecken. SKVALLERtidningarna föddes redan på femtiotalet i USA. Den största hette Confidential och hade ensam tio miljoner läsare varje månad. Till det kan man lägga en handfull nästan lika populära konkurrenter, så kanske man kan förstå genomslagskraften av skvallret. Sex, droger, misär och kärlek, både sprudlande och krossad sådan.

Helst det senare. Sedan årsskiftet har Sveriges mest lästa kändistidning Hänt Extra som kommer ut en gång i veckan, haft minst 15 rena göra-slut och skilsmässorubriker på ettan. Alla handlar om svenska kändisar. Veckan efter är det inte ovanligt att de är tillsammans igen. En artikel om ett Bonde söker fru-pars förlovning, följdes strax därpå av rubriken ”Bonde-Sara har lämnat Klas!” Ytterligare något nummer sedan hittades de på framsidan igen, den här gången lyckliga tillsammans. LIKA motsägelsefulla replikskiften gällde musikerparet Molly Sandén och Danny Saucedo i vår, dessutom figurerade Sandéns ex-pojkvän Eric Saade i ett flertal rubriker om triangeldraman.

Inte bara uppx§brott är värda att rapportera kring, äktenskapskriser är minst lika saftigt. Då räcker det egentligen med orden ”Extra, extra! Kris!” och en bild på ett mosigt, rödgråtet ansikte, så har man storyn i hamn. DET LIGGER kanske nära till hands att gissa att många av uppslagen bygger på rykten, eller något annat framkrystat, då kändisarnas känslor och situationer verkar svänga rejält från vecka till vecka. Självklart bevakas också separationer som faktiskt är verkliga, med skilsmässopapper som faktiskt skrivits under. Då ska det talas ut. För visst skär det i hjärtat att Lena Endre sitter ensam hemma med sin hund efter uppbrottet från maken…

Magasinet publik nr 8 31 maj  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you