Det var det underligaste samtal hon någonsin hade fört. Till att börja med så var det just ett samtal som pågick inne i huvudet, samtidigt som hon kunde höra de båda andras röster bara som stön. Hennes eget tal lät likadant. Som om det inte var nog konstigt så var det de talade om minst lika skruvat. Anna förstod att hon inte skulle ha trott ett ord av det för ett dygn sedan, men nu... allt hade ändrats. Hon lade handen över bröstet, kände hålet med fingertopparna genom morgonrocken. Hur skulle hon ha kunnat överleva något sådant? Kanske om hon fått hjälp direkt, men hon måste ha legat hemma i sängen i timmar. Det slog henne att hon inte ens visste hur hon kommit hem. Hon tittade frågande på sina märkliga besökare. ”Du förstår att du fått en andra chans, eller hur?” Hon lät handen falla från bröstet. Inte nog med att hon inte blödde. Hon kunde inte känna sitt hjärta. Det var inte bara det att hon inte hörde hjärtslagen. De fanns helt enkelt inte där. ”Ja, på något plan. Eller... Jag har inte vant mig vid tanken på att jag dött än.” ”Det vänjer man sig aldrig riktigt vid”, sa Ben, ”men det blir lättare att hantera efter ett tag.” ”Så varför har ni masker på er?” ”Av hänsyn, faktiskt”, sa Vendela. ”Vi är inte lika snygga som du...” Snygg? Anna kände sig inte snygg. Hon kände sig … glåmig och inte så lite förvirrad. Ben fortsatte: ”Vi själva hade varit begravda i några veckor när vi fick komma tillbaka.” ”Men... Hur?” ”Det var det vi tänkte att du skulle kunnat förklara.” ”Jag? Jag vet ingenting. Jag har varit död i några timmar. Jag visste inte att ni fanns för några minuter sedan.” ”Alla vi som fått komma tillbaka...”
91