Page 1

Intervju och reportage med Jane Lyzell och Heléne Blohmé om djurkommunikation. Av: Åsa Fexby 2001


Mamma Mia - hundar icke tala, eller? Två naturmänniskor för vilka andlighet och nära kontakt med djur väger tyngre än exakt punktlighet. Slumpen gjorde att de ovetandes om varandra nyligen flyttade till lilla Krylbo. Och nu arbetar de tillsammans med något så ovanligt som att telepatiskt tala med djur. Av Åsa Fexby, 2001.

Jane Lyzell står blickstilla med fötterna fast förankrade på det kvällskalla stallgolvet. Hon blundar i djup koncentration och det intensivt rödlockiga håret ramar in hennes ansikte. Halvannan meter bort sitter hennes medarbetare Helén Blohmé på huk i tystnad med block och penna framför sig. Det går mot kvällning på Häringe Slottsstall söder om Stockholm och de två kvinnorna förbereder sitt arbete: att tala med djur. Jag gillar inte riktigt ordet djurpratare, säger Jane. Och djurterapeut är egentligen något annat. Jag brukar istället säga att jag känner in ett djur. De är båda allvarliga när de beskriver sitt arbete och betonar att detta inte är hokus pokus utan ett helt naturligt sätt att förhålla sig till djur och till sitt sinne. Att tala med djur är svårt för att det är så enkelt, som Jane uttrycker det. Konsten är att stänga av sina egna tankar och allt annat brus. Och sedan lita på att de impulser man tar emot verkligen är från häs- ten, hunden eller vad det nu är för ett djur man träffar. Alla kan tala med djur, det är bara frågan om att utveckla förmågan. Samtidigt betonar Jane att varje djurpratare tolkar ett djurs budskap efter sina egna ramar; individens kunskap, erfarenhet och värderingar påverkar hur man tyder informationen. Om en häst är deppig och tjugo personer lyssnar in hästen, kommer de alla att få in ”depression” men säga det på tjugo olika sätt, säger Jane. Jane har pratat med djur och även med andevärlden sedan barnsben, och ser inget konstigt i det. Hon förklarar med pondus och den klarblå blicken understryker det hon vill säga. Halsband i läderremmar innanför jeansskjortan och från öronen hänger stora örhängen; ett är en ängel i silver och det andra en kristall. Jane berättar skrattande att hennes bror på skämt kallat henne legitimerad häxa när hon nu livnär sig på andliga saker som medial vägledare, energiterapeut, healingbehandling med mera. Samt att tala med djur, förstås. De flesta undrar nog hur djuren kan snacka med oss och vi med dem. Helén förklarar med klar och pigg röst att djur pratar med alla sinnen. Som mottagare kan man förnimma bilder,känslor,färger,ljud,lukt helt enkelt fysiska förnimmelser som går genom kroppen. Och vi människor kan alltså sända tillbaka signaler till djuren på samma sätt. På Häringe ska Jane och Helén träffa några av slottets islandshästar. Det är lite kyligt och en hårt dagsljusbelysning möter innanför stalldörrarna.

Nu börjar det. Medan Jane står stilla och blundar sätter Helén sig på en uppochnervänd hink. Hon stänger av mobiltelefonen, slår ihop agendan och lägger handväskan bredvid sig på golvet. De enda ljud som hörs är en brummande fläkt och skratt från några sena ryttare. Ljuden verkar inte störa hästpratarna. Ömsom är de i djup koncentration, ömsom småpratar de om någon av hästarna och ibland går de in i hästboxarna. De arbetar var och en för sig, för att sedan jämföra sina upplevelser. Medan Jane, som är i fyrtiårsåldern och den äldre av de två, tar in och minns, så använder Helén block och penna som stöd för minnet. Tiden går. De rör sig mellan hästarna, pratar lite, klappar lite, men mest är de tysta och fokuserar. En häst frustar och en

av stallkatterna tassar in för att se vad som försiggår. En fläkt brummar och stalldoften sitter som den ska. Det är fuktkallt, in till bara benen efter ett tag. En av islandshästarna kissar så det skvalar. Helén går lugnt in i den gråraggige Reykurs box. Hon har mockaskydd över jeansen och grova kängor, nästan som en cowboy. Han verkar ha ont i halsen, säger hon. Stallgrannen Jaggan hänger ut med huvudet så långt han kan och spanar piggt under sin svarta pannlugg. Han verkar faktiskt lite sotis. Hästskötare Emma dyker upp för att höra vad de båda djurpratarna har att säga om Reykur. Helén tar kommandot och berättar om det de kommit fram till som om det var det självklaraste i världen. Reykur verkar ha en förkylning och förmodligen något problem med öronen. Helén berättar att hon frågat hur ridningen känns. Det är för mycket rakt fram; för mycket kort tygel och för stum hand, är Reykurs svar. Emma kan bekräfta att Reykurs ägare är rädd för återkommande skador. Ryttaren är ganska liten och bara tio år gammal, och har svårt att snabbt samla ihop tyglarna. Alltså rider hon ofta med sträckt tygel. På Heléns telepatiska fråga ”Hur trivs du?” svarar hästen att han känner sig ”lite som ingenting” och frågar sig ”vad är jag bra på?”. Det verkar som om bättre hästar kommit in i bilden. Han är frustrerad över detta.


Men jag är i alla fall bäst på att springa fort, konstaterar han. Det stämmer, säger Emma. Reykur är mycket snabb och har tävlat i SM i olika gångarter, speciellt passlöp, tills för ett år sedan. Nu tävlar hans ägare med en annan häst istället. Heléns råd är att någon, gärna ett barn, ska pyssla om hästen och ge den mycket uppmärksamhet och omtanke. De ska också rengöra hans öron och ge honom massage. Sedan kommer turen till svarte Jaggan. Det är Jaggan hela dan, ut- brister Emma när Jane beskriver hästens busighet och matgladhet. - Jag vill leka mer och det är larvigt att jag som är så gammal ska behöva banta, är Jag- gans budskap till Jane och Helén. Plus att han har mineralbrist. Det kan avhjälpas med en saltsten i boxen, så får han samtidigt något att sysselsätta sig med. För en åskådare verkar ”samtalet” mellan människa och häst inte speciellt konstigt. De två kvin- norna ömsom sitter och blundar, ömsom är nära hästarna. Allt är ganska tyst. För samtalen är telepatiska Jane och Helén känner in djuren utan det vanliga människopratet med ord. Vi förbereder oss på olika sätt, säger Helén, som har gått utbildning enligt Samantha Khury-metoden. Helén sitter och känner in hästarna och skriver ned sina upplevelser. Hon har alltid varit mycket intresserad av djur och deras

beteende. Som tioåring förde hon noggrann logg över hur alla stallkatterna mådde! För Jane har det alltid varit naturligt att ”få in” djurens kom- munikation. Och sedan har hon fortsatt att odla sitt intresse och förmåga. För att känna in djuren måste man stilla sitt sinne, lyssna och vara öppen för de budskap man tar emot, säger Jane. Hon förbereder sig genom att fokusera och be sina andliga guider om vägledning. Att tala med djur kräver energi. Alltså är det dags för en välbehövlig paus med bullar och kaffe i stallets spartanska fikarum. Helén dricker djupa klunkar kaffe vid bordet som är belamrat med odiskade muggar, cigg och termosar. Alla möjliga slags människor söker hjälp för sina djur hos oss. Fast majoriteten är kvinnor. Männen måste i regel se med egna ögon först, bli övertygade om att det funkar. Sedan kan de också anlita oss. Idag finns ett större medvetande om andlighet och alternativa behandlingsformer än tidigare, säger Jane.Attityden till deras verksamhet ändras sakta men säkert. För fem år sedan klassades man som knäpp om man höll på med det här, säger Helén. Nu anses man bara lite knäpp. Att tala med djur är helt enkelt en fråga om intresse, träning och mognad. Det finns hundratals djurpratare bara i Sverige. Samtidigt betonar Jane och Helén att det är viktigt att hitta rätt djurkommunikatör som kan hantera ens djur. Här finns det också utbildningar inom området; de som Helén och Jane kan rekommendera hålls av Samantha Khury-gruppen samt av Kerstin Kemlén, som håller kurser runt om i Sverige, och vi förstås på Ramsbergsgården, i Ramsberg.

Janes och Heléns råd till alla djurägare: Lär er djurets signaler – och tänk på att djur är tankeläsare! Låt dem förstå dina intentioner; ska du gå ut, meddela att du kommer tillbaka strax.Respektera att djur är levande väsen och tänk positivt. För djuren känner dina tankar. Vill du veta mer? Kontakta Samantha Khury-gruppen: SKGS Samantha Khury Gruppen Sverige, e-post: skg_sweden@yahoo.com Kontakta Jane: info@ramsbergsgarden.se Kurser i Sverige: • Samantha Khury-gruppen • Kerstin Kemlén (ambulerande) • Helén Blohmé och Jane Lyzell www.ramsbergsgarden.se •

tel Helén Blohmé: 070-4145552 tel Jane Lyzell: 0581-66 09 01 och 0708-39 03 15


Reportage djurkommunikation  

Intervju och reportage med Jane Lyzell och Heléne Blohmé om djurkommunikation. Av: Åsa Fexby 2001

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you