Page 1

2012 Nathalié Rönnberg Rödvita segermaskinen och grönvita målsprutan i derby Marketta Wall, Den leende generalen Laura Lotta Andersson En museiamanuens vardag bland föremål Kim Kidron, Hangö sett genom museets fotoarkiv Sanni Kunnas Gården Kattelus och dess människor under 100 år Magnus Lindberg, Christine och Göran Schildts stiftelse Sigbritt Backman Henrik Lindeberg och torpväsendet på Sjundby Bitte Westerlund, Slow Food-festivalen fyllde Fiskars bruk Niclas Erlin, Västnyland 2011

1


2


VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2012 Trettiofemte årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.


Redaktör Niclas Erlin

Omslag och ombrytning Annette Ström ISSN 0356-9063 Ekenäs Tryckeri Ab 2012


Förord Vår landsända är intressant och dynamisk. Västnyland visar upp både livsvilja och kreativitet, vilket artiklarna i årsboken igen visar. Den västnyländska närmatsmarknaden ordnades nu för andra gången och blev åter en verklig succé – nu på två ställen samtidigt. Årsboken berättar mer om marknaden i Fiskars. Verksamheten inom Christine och Göran Schildts stiftelse har vuxit kraftigt under de senaste tio åren. Nu har också kontakterna mellan Västnyland och den grekiska ön Leros blivit täta. Hangö museum bjuder varje år på proffsiga utställningar. År 2012 står bland annat Mannerheim i turen att presenteras. Läs också om museets bildsamlingar och om museiamanuensens arbete. Fotbollsvännerna har igen en laddad säsong att se fram emot. Antagonisterna Ekenäs IF och BK-46 kommer nämligen att mötas i ett tvättäkta lokalderby. Gården Kattelus i Karislojo har genomgått förändringar i takt med att invånarna och generationerna växlat. Inte minst de senaste krigen påverkade livet på gården. Henrik Lindebergs digra manuskript från 1930-talet om torpen på Sjundby gård har nu getts ut i bokform. Årsboken avslutas med en krönika över det spännande året i Västnyland, där Sjundeås framtid varit en av de hetaste frågorna. När dessa rader nedtecknas finns det fortfarande starka krafter i rörelse som vill stoppa fusionen med Lojo, även om den ter sig som den mest sannolika vägen just nu. Ekenäs, den 16 januari 2012 Niclas Erlin

5


Nathalié Rönnberg

Rödvita segermaskinen och grönvita målsprutan i derby Efter en magisk fotbollssäsong år 2011 står det klart att antagonisterna EIF och BK-46 möts i ett tvättäkta lokalderby igen. Ekenäslaget gjorde vad alla hoppades på och utklassade de flesta lagen i division 3, medan polkagrisarna från Karis stod för en förlustfri drömsäsong i division 2. Under BK:s drömsäsong började allt fler rödvita hjärtan klappa allt kraftigare och försatte slutligen en hel stad i takykardi. Att se den färska bedriften i perspektiv kan vara svårt, men det går åtminstone att peka på statistiken som skrevs 26 matcher och 0 förluster i grundserien samt en slutlig svit på 32 förlustfria matcher under perioden 12.9 2010–22.10 2011.

6


Det ger Karislaget en tredje plats på listan över obesegrade sviter i finländsk fotboll från division 2 och högre. – Det har varit en otrolig säsong som inte går att beskriva i ord. Vi kommer knappast att vara med om det på nytt, och jag tror att vi först om tre, fyra, tio år från nu förstår hur stort det var, konstaterar Peter Laine från BK-lägret. För den obesegrade zonsegraren väntade dubbelmöte mot superjuniorerna i Klubi-04, ett kval som man vann med 1–0 efter ett sent mål. I den avgörande kvalmatchserien blev laget pälsat av förhandsfavoriten SJK från Seinäjoki som vann med det sammanlagda resultatet 5–1. – Det rätta laget steg. Bortamatchen mot Klubi blev höjdpunkten på säsongen och den blev en urladdning som gjorde att vi inte hade något att ge i första mötet mot SJK, säger Laine.

Konstnärer, bohemer och egna spelare Orsaken bakom succén då? Under säsongen har det snackats om gedigna laginsatser, betongförsvar, individuellt bolltrolleri, omänsklig löpkraft och fantastiskt publikstöd av främst supporterklubben PålkkaSviinen som gjort sig känd i hela Fotbollsfinland. – Vi hade ett helt nytt spelsystem och trots att det inte började så bra föll alla pusselbitar snart på plats. Vi har och har alltid haft en otroligt god laganda i BK och så hade vi en bra mix av spelare med konstnärer, bohemer och egna spelare som sprang benen av sig för föreningen.

Vilt jubel var en vanlig syn under BK:s drömsäsong i herrtvåan. Här hade Karislaget just spöat Ilves med 4–0. Foto: Nina Ahtola/ Västra Nyland

7


Det var få lag som kunde hota EIF under säsongen 2011, men FC HIK var ett av dem. I första derbyt spelade man 1–1. På bilden EIF:s Steven Perry t.v. och Marcelo da Silva, HIK. Foto: Nina Ahtola/Västra Nyland

Trots drömsäsongen har BK ibland blivit kritiserat för att strunta i sina egna juniorer och i stället satsa på utländska spelare och inhemska förstärkningar. Laine är inte dock benägen att hålla med. – Om man ser till hela truppen inför säsongen är över hälften egna spelare. Man behöver några förstärkningar på den här nivån, vi står även på ganska sunda fötter i den här föreningen, det finns mycket värre exempel.

Populär polkagris Rödvita maskinen ångar vidare även nästa säsong under succétränaren Timo Tuomi som skrivit på en förlängning av kontraktet. Under lagbygget inför säsongen 2012 har BK-staben märkt att det är populärt att vara en polkagris just nu. – Alla spelare som vi snackat med säger att det är otroligt roligt att spela i de här färgerna med så fina anhängare, och det ringer även spelare utifrån. Vi är en ganska liten, familjär förening där alla kan prata med varandra, det finns inga fina direktörer. Även rivalen EIF kan stoltsera med en fantastisk säsong. För Ekenäslaget var utgångsläget dock ett helt annat. Efter säsongen 2010 skulle grönvita plötsligt spela division 3-fotboll, och målet blev att undvika träsket genom ett snabbt avancemang. – Först och främst var det fint att alla pojkar ställde upp och fortsatte trots att vi föll. I och med att vi sedan också fick tillbaka Calle och Oscar (Forsström) var vi väl förberedda för den uttalade målsättningen att genast stiga tillbaka till tvåan, berättar Stefan Haglund från EIF-staben. Lekstuga, målkalas och överlägsenhet är orden som ofta fick beskriva Ekenäslagets väg genom division 3, men visst blev det ibland även tråkigt och förutsägbart. Det var också det som var EIF:s största utmaning: att plocka fram skönliret och kämparglöden trots att motståndet ibland var pinsamt dåligt. – Det blev lite av en transportsträcka i och med att vi var så överlägsna. Men det var också pirrigt länge eftersom ingen steg direkt utan allt berodde på kvalet.

Imponerande facit Och visst kan man prata om ett imponerande facit. Sejouren i division tre blev helt planenligt endast en säsong lång. Tjugo segrar, två oavgjorda och endast två 8


förluster med målskillnaden 126–31 duger för även den kräsnaste fotbollsfanatikern. I kvalet dammade man till MaPs med sammanlagda resultatet 4-1, och avancemanget var ett faktum. – Från föreningen ger vi en stor eloge till injektionssprutan Stefano (Franciosa) som lyckades motivera laget till varje match, konstaterar Haglund. Ja, den amerikanska tränaren som värvades konkret för att möjliggöra avancemanget visade sig bli ett hyllat val. Ny EIF-lots blir även denna gång en amerikan, i form av Mike Keeney från ligaklubben Mypa. Trots att EIF har fått en hel del kritik för sin fascination för att betala pengar till amerikaner i stället för att satsa på egna produkter. Stefan Haglund önskar att skeptikerna kunde se på det med andra ögon. – Ska vi klara oss på den här nivån måste det finnas någon typ av förstärkningar. Det fungerar också som en injektionsspruta för laget då det blir kamp om platserna. Faktum är även att det är en fråga om ekonomi, så här bra spelare får man inte i Finland till samma pris. 9


"Historisk säsong" Haglund lyfter även gärna fram framgångarna i finländska cupen för representationslaget och bredden, med både herr- och damlag i tvåan samt Akademin som tog steget upp till trean. Glädjande är även att den fina säsongen har mobiliserat en supporterklubb med namnet Eklöven. – Det har varit en historisk säsong. I det grönvita lägret tror man att laget hålls intakt, och har dessutom fått motta förfrågningar från flera spelare utifrån som är sugna på att svettas i grönvita tröjan det här året. Ligaspelaren Sampsa Timoska är en av dem som spelar fotboll på Centrumplan säsongen 2012. – Antagligen blir det också en till två utländska förstärkningar. Förutom EIF och BK-46 spelar även Lojolaget LoPa i samma zon, och i trean tar FC HIK och EIF Akademi pulsen på varandra. Men de hetaste derbymotståndarna lär ändå bli BK-46 och EIF. I äkta derbyanda brukar man snacka om blod, svett och tårar, och fotbollsälskarna i Raseborg kan vänta sig tre tuffa kamper om kungatronen. – BK får gärna vara bäst utanför Raseborg, men inom Raseborg vill vi vara bäst. Man måste bjuda på sig själv som svensken säger, så: "Vi vill vara störst och vackrast!", säger Haglund. Laine kontrar med: – Med det lag jag har fått äran att vara en del av blir det blod, svett och tårar i varje match eftersom division 2 kommer att bli otrolig tuff med noll poängautomater. Ekenäs är ju störst och vackrast i allt i Raseborg, BK-46 håller låg profil och satsar mer på handlingar än ord.

10


11


Marketta Wall

Den leende generalen Mannerheim i Hangö I Hangö museum ordnas 11.5–14.10.2012 en utställning om Mannerheim i Hangö. Utställningen berättar närmast om Mannerheims civila år på 1920-talet och i början av 1930-talet, då han ägde både en sommarvilla och ett kafé i staden. Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes på Villnäs slott i Masku 4.6.1867. Sin militära karriär gjorde han i tsarens armé och avancerade där till generallöjtnant. I december 1917 flyttade Mannerheim till Finland undan revolutionen i Ryssland. Situationen var orolig också i Finland. Inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918 och samma vår slog Mannerheim de röda trupperna. Han var riksföreståndare 1918–1919 och stadfäste då den unga republikens statsskick, skaffade västmakternas erkännande för Finlands självständighet samt brödsäd från väst till det hungrande landet. I juli 1919 valde riksdagen K.J. Ståhlberg till Finlands president. Mannerheim kände sig besviken; han hade nu ingen officiell status i Finland. I krissituationer behövdes han igen; Mannerheim var överbefälhavare både under vinterkriget och under fortsättningskriget samt Finlands president 1944–1946 då

Mannerheim besökte Hangö under sin tid som riksföreståndare i juni 1919. Bilden är tagen före hans avresa från Hangö och det breda leendet berättar att dagen har varit angenäm. Hangö museums bildarkiv

12


han lösgjorde Finland från kriget. På sin 75-årsdag 4.6.1942 blev han utnämnd till Finlands marskalk.

Civilt liv 1920-talet var civil tid i Mannerheims liv. Han bestämde sig nu för att använda sin tid till semestrande, resande, jaktfärder, men dessutom ville han hålla kontakt med Europas ledande politiker och kungahus. Sålunda kände han hela tiden till det aktuella läget. Han ägnade sig åt social verksamhet och var ordförande för Mannerheims Barnskyddsförbund som grundades 1920 och för Finlands Röda Kors från 1922. Under dessa år hörde han också till Unionbankens styrelse. Mannerheim kunde nu för första gången leva ett ekonomiskt tryggat liv med den nationalgåva som Finlands folk samlade åt honom efter det förlorade presidentvalet. Hangö hade en viktig roll i Mannerheims liv redan tidigare. Hans morbror och förmyndare, Fiskars brukspatron Albert von Julin, vistades med sin familj på somrarna i Hangö, där familjen hade en stor sommarvilla, Villa Familiaris i Badhusparken. von Julins hustrus syskon hade också två villor i Badhusparken och Mannerheims kusin, direktören för Hangö kexfabrik och Pension Bellevue, N.A.L. (Atte) von Julin ägde i parken Villa D’Angleterre. Mannerheim kände sig säkert hemma i Hangö och han var skriven i Hangö 1919–1935. På trivseln påverkade också stadens svenskspråkighet eftersom hans finska var rätt så svag ännu på 1920-talet. Mannerheim besökte Hangö också under sin tid som riksföreståndare i juni 1919. Han anlände med ångaren Ariadne och blev redan i hamnen mål för Hangöbornas hyllningar. Längs gatorna stod hurrande människor samt scouter och skolbarn bildade spaljé på järnvägsstationen dit han åkte med tåg från hamnen. Skyddskåristerna ordnade en parad och Mannerheim blev utnämnd till Hangö skyddskårs hederschef. Efter middagen på Casino kördes Mannerheim med bil till tåget och med togs så många barn som det rymdes i bilen. Som minne av besöket togs ett fotografi där Mannerheim står i tågets dörröppning och ler brett. Det hjärtliga mottagandet påverkade kanske Mannerheims beslut att skaffa ett eget sommarparadis i Hangö.

Invid havet i Hangö ”Invid Hangö, nästan förenad med fastlandet ligger en vacker klippö. När Mannerheim en sommar vistades i Hangö upptäckte han holmen … Stormhällan, som Mannerheim kallade sitt sommarhem, fick härefter under många somrar 13


ge sin husbonde den vila och vederkvickelse som han så väl behövde efter vintersäsongens flitiga arbete och resor. Det är svårt att föreställa sig en mer förtjusande plats: öppet hav på tre sidor och på den fjärde den vita sanden på Hangö udd. Där kunde man leva ett avskilt liv och ändå i nästa ögonblick ha förbindelse med den övriga världen. Denna kontakt förbättrade Mannerheim ytterligare. Han lät uppföra en bank mellan fastlandet och holmen, och på så sätt kunde man köra med bil ända fram till villans trappa ... I villans nedre våning låg salongen och matsalen, därifrån man kom direkt till den öppna terrassen. I övre våningen låg värdens anspråkslösa sovrum och gästrummen. I denna omgivning trivdes Mannerheim. Han njöt obeskrivligt av havets brus. Han började gärna sin dag med att ta ett dopp i de svala vågorna. Holmen blev honom kär.” Så här skrev redaktören Anni Voipio i boken Marskalken av Finland om Mannerheims sommarhem i Hangö. Också Elsa von Born besökte Mannerheim i Hangö, och hon berättar om besöket i Suomen Kuvalehti 1926. Mannerheim brukade inte ge intervjuer, men när det gällde Hangö gjorde han ett undantag – Hangö var som en oas i Mannerheims liv. Hangöborna var lyckliga över att ha den vita generalen som sin sommargäst och gjorde allt för hans trivsel i staden. På Hangöfotografier ser han glad och avslappnad ut, vilket är ganska sällsynt, eftersom han var ytterst noggrann med den bild som man gav av honom i offentligheten.

Villa Stormhälla Mannerheim hyrde först professor Rolf Lagerborgs Villa Thalatta som sin sommarvilla i Hangö och 1921 byggde han på Stora Tallholmen Villa Stormhälla. Han betalade endast en marks årsarrende och senare fick han köpa hela holmen. Villan planerades av arkitekt Jarl Eklund. Huset hade två våningar och Mannerheim utvidgade den 1928 och 1930. Mannerheim inredde sin villa med moderna rottingmöbler som hade mjuka dynor klädda med blommiga tyg. Inredningen kompletterades med föremål som han hade skaffat under sina resor till fjärran länder. Sovrummet däremot var spartanskt möblerat med fältsäng. Villan hade två terrasser och från den ena öppnades en vy över havsviken och bakom den skymtande staden. Havet var ständigt närvarande och vågornas lugnande skvalpande hördes ända till terrassen. Tallholmen var en karg klippholme, men Mannerheim ville ha omkring villan en vacker trädgård som han skapade tillsammans med en trädgårdsmästare. Han fick ta ljung från stadens skogar och dessutom sådde och 14


Mannerheim byggde på Stora Tallholmen Villa Stormhälla som hade två våningar och två terrasser. Han förskönade sin omgivning med vackra blommor och buskar som passade till klippholmens karga natur. Foto: Eino Partanen, Hangö museums bildarkiv

planterade han blommor, bland annat rosor och blåeld som lyste färggranna långa vägar. Han gjorde också en damm där han planterade rudor som han fick ta från Parkdammen. I Hangö gästades Mannerheim förutom av sin närmaste krets också av kända personer från Europa, bland annat grevinnan Mathilda av Rosenborg, gift med Danmarks prins Aage och prinsgemålen Hendrik av Nederländerna som var gemål till drottning Vilhelmina. I det inofficiella besöket deltog ett stort sällskap av Mannerheims bekanta. Den franska seglardrottningen Virginie Hériot blev bekant med Mannerheim i Hangö då hon anlände till staden med sin segelbåt. En sommarmorgon bjöd Mannerheim kaffe på sin holme åt 100 scouter som var på väg till en jamboree i England och reste via Hangö. Han var en gästfri värd både i sin villa i Brunnsparken och i Hangö och förberedde sig noggrant för både stora och mindre bjudningar. Mannerheim deltog också i det livliga sällskapslivet i sommarstaden Hangö, bland annat i badsäsongens höjdpunkt, baderskornas bal. Stig Jägerskiöld skriver i Mannerheimbiografin att han fyllde rollen som patronus för den gamla badorten. 15


Mannerheim inredde Kaféet De fyra vindarnas hus med textilier, serviser och föremål som han anskaffade i Frankrike. I kaféet serverades bl.a. Five o’Clock tea och fransk fisksoppa som var kryddad med sju olika örter. Hangö museums bildarkiv

Mannerheim hade bekanta också bland Europas kungahus. Sommaren 1929 besöktes han av prinsgemålen Hendrik av Nederländerna som hade ett stort sällskap med sig. Personerna är fr.v. fru Karin Ramsay, en obekant herre som var följeslagare eller säkerhetsvakt till prins Hendrik, friherrinnan Marguerite Gripenberg (Mannerheims syster), minister Saastamoinen (Finlands minister i Holland), borgmästare Arvid Nordenstreng, minister Georg Achates Gripenberg, fru Saastamoinen, prins Hendrik av Nederländerna, friherre Johan Cronstedt, friherrinnan Eva Linder, general Mannerheim, friherrinnan Eva Cronstedt. Foto: Eino Partanen, Hangö museums bildarkiv

16


Kaféet De fyra vindarnas hus Bredvid Stora Tallholmen fanns Lilla Tallholmen med Kafé Afrika. Kanske det stundom högljudda livet där störde Mannerheim – man levde ju under förbudslagstider – och han ville lugna ner omgivningen kring sin semesterholme. Då köpte han kaféet och gav det ett nytt namn, Kaféet De fyra vindarnas hus. Idén till detta namn fick han kanske från sin resa i Kina, där dylika namn är vanliga. Kaféprojektet stöddes av läkaren Carl Öhman från Kuopio som var hans sommargranne i Hangö. Det har berättats att herrarna en kväll satt vid sina glas och beslöt köpa kaféet. Mannerheim ändrade kaféet till en fransk bondrestaurang. Han inredde rummet med mörkbetsade bord och stolar, sävmattor, blå-vitrutiga gardinkappor och borddukar samt ljusblåa långa gardiner mellan fönstren. I fönstren fanns skära pelargoner. Han skickade sin hushållerska till Bretagne, där hon skaffade en blå-vit fajansservis och spetsar från ett lokalt kloster till servitrisernas klädesplagg. I sitt kafé åt Mannerheim alltid en likadan kaffefrukost där en äggsmörgås ingick. I kaféet serverades Five o’Clock tea och fransk fisksoppa som var kryddad med sju olika örter. Mannerheim brukade själv komma och provsmaka om örterna hade använts i rätt proportion. Vid stängningsdags kunde gästerna se hur generalen intresserad räknade dagens kassa. Kaféet De fyra vindarnas hus var motiv för en serie postkort som man tryckte till förmån för Mannerheims Barnskyddsförbund. Med föreningens verksamhet ville Mannerheim uppfostra finländska barn och ungdomar till ordentliga medborgare och till friska och starka soldater. Han ville också förena folket efter inbördeskriget men den tanken förverkligades först många år senare. Han grundade föreningen tillsammans med sin äldre syster Sophie 4.10.1920. Hangö fick sin egen lokalavdelning 24.10 efter Tavastehus och Björneborg. I staden öppnade avdelningen en barnträdgård samt rådgivningsmottagning. Avdelningen ordnade dessutom idrottstävlingar för barn och ungdomar och verksamheten stöddes av avdelningens egen syförening.

Farväl Hangö Mannerheim hade till sitt förfogande en del av det vackraste Hangö. Han hade själv sagt att han inte trivdes någonstädes bättre än på sin lilla holme ”där Hangö-solens strålar lysa upp de röda klipporna… men tyvärr är man alltid så jäktad av förpliktelser av varjehanda slag att det är sällan jag lyckas flera dagar i rad stanna här utan att kuska till Helsingfors”.

17


År 1931 blev Mannerheim utnämnd till ordförande i försvarsrådet och 1933 till krigsmarskalk. Han hade inte mera tid för Hangövistelser. Han sålde Villa Stormhälla och Stora Tallholmen till fru Adele Lersche som var hans granne i Brunnsparken i Helsingfors och som likt Mannerheim var intresserad av trädgårdsskötsel. Kaféet De fyra vindarnas hus sålde han till sjökapten John Eriksson som fortsatte Mannerheims traditioner och importerade kaffe- och tesorter från England likt sin föregångare. Arrenderingen av Hangö till Sovjetunionen efter vinterkriget 13.3.1940 var ett hårt slag för Mannerheim. Under fortsättningskriget återerövrades Hangö och 15.12.1941 tog Mannerheim i Harparskog i snöyran emot en parad av trupperna som hade kämpat på Hangöfronten. På platsen restes senare en minnessten. Mannerheim besökte Hangö en sista gång i augusti 1947. Han ville se hur hans gamla semesterstad hade återuppbyggts. Villa Stormhälla hade blivit förstörd under vinterkrigets bombningar, men kaféet stod kvar. Mannerheim dog i Schweiz i Lausanne 27.1.1951 och han blev begraven vid hjältegraven på Sandudds gravgård 4.2. Begravningsföljet var 3,7 km långt och händelsen följdes av 100.000–150.000 personer.

Källor: Donner, Jörn: Anteckningar om Mannerheim. Hämeenlinna 2011. Ekström, Birgitta, Wall, Marketta: Hangö badanstalt 1879–1939 & Kaféer, matserveringar, restauranger och resandehem i Hangö. Ekenäs 1994. Ekström Söderlund, Birgitta: Mannerheim på Stormhälla. I Hangö som på utländsk botten. Ekenäs 2003. Jägerskiöld, Stig: Mannerheim mellan världskrigen. Helsingfors 1972. Mannerheim, G: Minnen I 1882–1930, II 1931–1946. Helsingfors 1952. Meri, Veijo: C.G. Mannerheim. Marskalken av Finland. Helsingfors 1989.

18


Laura Lotta Andersson

En museiamanuens vardag bland föremål Jag har arbetat som museiamanuens vid Hangö museum sedan 2008. Min huvuduppgift är att katalogisera föremål och därför vill jag berätta om några föremål som jag sökt uppgifter om. En av mina första uppgifter var att delta i uppgörandet av ett Samlingspolitiskt program som utarbetades under ledning av Västra Nylands landskapsmuseum och fem andra professionellt skötta västnyländska museer, däribland Hangö museum. Där diskuterade vi oss fram till hur museerna i framtiden skall utöka sina samlingar och sköta om dem. Museet får olika sorters donationer. Det kan vara fråga om ett enskilt föremål eller en större samling. För museet är det viktigt att man har så många uppgifter som möjligt om vem som ägt föremålet och vad det har för historia, det vill säga kontextuppgifterna är det viktiga. När jag började här på museet började jag med att katalogisera föremål som funnits i decennier i museets samlingar. Tidigare var själva föremålet viktigare än uppgifterna om det. Vanligtvis finns det bara uppgifter om att herr eller fru den och den donerat föremålet i fråga. Möjligen har det angetts år och om det finns någon historia bakom föremålet. Nuförtiden räcker det inte mera med så bristfälliga uppgifter. När jag tar emot en donation vill jag ha så noggranna uppgifter som möjligt om donatorn, användaren och föremålet. Om jag inte får tillräckligt med uppgifter eller om föremålet inte har att göra med Hangö, behöver jag inte ta emot det.

Skylt med reklam för margarin Till följande berättar jag om några föremål som museet fått. Det första föremålet är en reklamskylt för margarin eller växtsmör som det står på skylten. Sartorisio & Co tillverkade växtfetter i Hangö från 1910–1914. Margarin var en nymodighet istället för riktigt smör. Sartorisio tillverkade märkena Solo, Kokosa och Plantola vilket också syns på reklamskylten. Margarinfabriken byggdes på Södra Magasinsgatan som nuförtiden är Hamngatan och det nuvarande numret på huset är Hamngatan 2. Vd var Hartwig Sartorisio som sedan var med om att 1919 grunda Finska margarin Ab som fortsatte sin verksamhet i samma 19


hus i tjugo år. Efter kriget började Helkamacyklar tillverkas i huset. Vår skylt skulle tidsmässigt vara svår att placera om man inte visste när Sartorisio & Co tillverkade margarin. Ovanför den svenska texten står det finstilt att skylten är tillverkad av Emaillierwerk Peters Elberfeld. Staden Elberfeld gick den 1 auSartorisio & Co:s skylt. Tillverkad på 1910-talet i Tysk- gusti 1929 ihop med Wuppertal så skylten måste vara från tiden land. Bild: Hangö museum, Laura Lotta Andersson före det. För att få reda på denna information, måste jag använda mig av flera olika källor. I det här fallet hittade jag i Hangö museums bok om Hangö hamn en uppgift om att Firma Sartorisio 1910 lämnade till magistraten en anmälan om att de ville tillverka växtfetter. I Hangö-bladet fanns sedan 1913 en artikel om fabriken i en specialtidning som behandlade industrin i Hangö. I Hangö-bladet stod det att fabriken låg vid Södra Magasinsgatan och det fanns också en beskrivning över huset. Utgående från dessa uppgifter gick det att räkna ut att det var fråga om det så kallade Helkamahuset. Redan 1914 gick firman i konkurs och i Hangö-bladet står det om vad allt som skulle bortauktioneras. Jag använder mig också mycket av Internet för att få fram uppgifter. Ibland lyckas det bättre och ibland sämre. I fråga om skylten fanns det inte så mycket att hämta. Det enda som jag hittade var att Emaillierwerk Peters Elberfeld har i Tyskland också tillverkat emaljskyltar som gör reklam för Cocosamargarin och att Elberfeld sammanslagits med Wuppertal.

Samordning av resurserna När jag börjar katalogisera ett föremål försöker jag ta reda på uppgifter om ägaren, tillverkaren och om föremålets historia i allmänhet. I fråga om reklamskylten vet vi tyvärr inte varifrån föremålet har kommit, vilket något minskar dess värde som museiföremål. Å andra sidan får man i detta fall många uppgifter från själva föremålet. Tyvärr finns det många föremål som man inte vet någonting om och då kan man fråga sig vad de gör i museisamlingarna. Museets uppgift är att bevara det materiella och immateriella arvet för framtiden och när det i dagens samhälle 20


finns hur mycket som helst av det materiella, måste museerna begränsa vad de tar emot. Helst borde museet aktivt kunna söka föremål, men med begränsade resurser är det näst intill omöjligt. Finländska museer har under ledning av Nationalmuseet bildat TAKO (tallennus- ja kokelmayhteistyö) vars mål är att bättre koordinera museernas dokumentations- och samlingsarbete. Det är onödigt att alla finländska museer samlar exakt samma saker, då det mesta ändå är massproducerat och sällan har någon lokal förankring. På det här sättet kan till exempel Hangö museum satsa på att dokumentera fenomen som är mera specifika för Hangö.

Förening tillverkade halmsaker Människor kommer ofta att tänka på museer då de skall tömma sina lägenheter. För många är det svårt att så där bara kasta bort saker och de tänker att museet kanske har någon nytta av deras bohag. I många fall kan det också vara så, speciellt om det samtidigt går att i detalj dokumentera föremålens historia och vem de tillhört. Vi har under de senaste åren bland annat fått julpynt som tillhört en kvinna från Hangö som var medlem i Fruntimmersföreningen i Hangö som grundades 1885 med uppgift att hjälpa värnlösa kvinnor och barn. Fruntimmersföreningen var en syförening men delade också ut arbete åt medellösa kvinnor som

Julen 2010 hölls en utställning om julpynt i Hangö museum och då visades bl.a. halmprydnaderna. Foto: Hangö museum, Laura Lotta Andersson

21


fick sylön. Föreningen delade även ut skor åt medellösa skolelever. Föreningen upphörde med sin verksamhet 1992. Fruntimmersföreningen i Hangö tillverkade halmsaker i familjen Ekströms kök på Högbergsgatan på 1950-talet. Halmen hade legat i blöt i badkaret och bearbetades sedan. Halmsakerna såldes på föreningens julbasar, som ägde rum i Halmstadsgården, där föreningen upprätthöll ett barnhem. Julbasaren var i barnträdgårdens utrymmen. Om man får dylika uppgifter om en samling föremål stiger värdet på dem. Varje enskilt föremål behöver i sig inte vara så märkvärdigt, men som en helhet utgör de en betydande kunskapskälla. I museets arkiv finns föreningens papper, men i dessa nämns ingenting om tillverkandet av halmprydnaderna. Bland pappren från 1957 finns ett tidningsurklipp utan närmare uppgifter där det skrivs om bockar, klockstaplar, julstjärnor och ljusstakar som sålts på basaren. Precis likadana föremål som museet har fått. Alla föremålsuppgifter förs in på ett speciellt katalogiseringsprogram, där uppgifter om bland annat material, mått, sakord, tillverkare, tillverkningsort, ägare, brukare och förvärvsomständigheter fylls i. Dessutom finns det utrymme för fritext där föremålet skall beskrivas. Naturligtvis finns det också ett fotografi, men i många fall kan textdelen ge nästan mera information än ett fotografi. Större donationer med liknande föremål såsom halmprydnaderna är förhållandevis lättare att katalogisera, då man kan använda kopieringsfunktionen. I det här fallet var det dock lite svårare då föremålen till sitt utseende var olika och varje föremål måste skilt beskrivas.

Brudklänning i minikjolsstil Det tredje föremålet som jag tänkte berätta om är en brudklänning som använts 1969. I det här fallet behövde jag inte forska mycket, då donatorn själv använt klänningen och hon visste var den var tillverkad och av vilket tyg. Klänningen fick vi då vi har en stor och fin samling kläder ända från slutet av 1700-talet, den så kallade Adelaidekollektionen. Vi hade delar av denna kollektion utställd sommaren 2010, men vi hade inte en nyare bröllopsklänning. Vi vill ändå gärna fortsätta att utöka vår samling med andra väldokumenterade kläder som är typiska för sin tid såsom denna brudklänning i äkta minikjolsstil. Museiarbetet underlättas om museet har en klar bild över vad dess styrkor är inom samlingarna och då är det enklare att satsa på detta område, i det här fallet dammode. En museiamanuens som arbetar i ett litet kulturhistoriskt museum får vänja sig vid att stöta på alla möjliga föremål. Det är omöjligt att vara expert på all22


ting och därför är det viktigt att veta varifrån och av vem man kan få ytterligare uppgifter. I en liten stad som Hangö räcker det oftast med ett telefonsamtal så kan man få tag på någon med mera kunskap om något specifikt ämnesområde. Sällan är en dag likadan som en annan. Man vet aldrig vad det dyker upp för föremål, men det är det som är spännande med mitt arbete.

Ett brudpar från 1969. Klänningen var utställd sommaren 2010 i utställningen De modemedvetna. Foto: Privat samling

Källor: Hangö museums arkiv Årsberättelse 1957. XXVI 396. Hangö fruntimmerförenings arkiv 1913–1990. Samlingspolitiskt program. Västra Nylands professionellt skötta museer. 11.2.2010. Ekström, Birgitta, Hangö. Årtalen berättar, Hangö museums publikationsserie nr 19. Hangö 1997. Ekström Söderlund, Birgitta, ”Smörexporten”, I begynnelsen var hamnen, Birgitta Ekström Söderlund & Marketta Wall, Hangö museums publikationsserie nr 21. Hangö 2001. 23


Växtsmörfabriken Aktiebolaget Sartorisio & C:o. Hangö-bladet 27.9.1913. Stor konkursauktion. Hangö-bladet 6.6.1914. Wall, Marketta, Adelaide, Dräktmode och en släkts öden från 1700-talet till 1930-talet, Ålands museum 9.7–30.8.1998, Mariehamn 1998. Österlund, Hans E., ”Industrialiserad stad”, Tio kapitel om Hangö 1874–1974, red. Hans E. Österlund, Hangö 1974. TAKO-projektets webbsida: http://www.nba.fi/sv/tako_sv

24


Kim Kidron

Hangö sett genom museets fotoarkiv Som museimästare på Hangö museum har jag en mängd olika arbetsuppgifter, men en av de intressantare är nog att sköta om museets fotografisamlingar. Vi erbjuder allmänheten möjligheten att använda våra bildarkiv mot en liten kompensation, och beställningar kommer in i ganska god takt. Rent praktiskt betyder det här för min del att när jag får höra vilka slags bilder som beställts söker jag fram de mest representativa bilderna ur vårt arkiv. På det här sättet blir man rätt så snabbt bekant med de mest förekommande motiven, som i Hangös fall ofta är olika strand- eller stadsvyer. Jag katalogiserar också våra fotografier och för dem in i en databas så att det i framtiden kommer att vara ännu lättare att hitta just det man söker. På senaste tiden har jag katalogiserat bilder i gruppen Hangövyer, vilken består av bilder på själva staden med omnejd. I de här båda aktiviteterna har jag reagerat på hur bra man kan läsa stadens historia utifrån de här bilderna, eftersom vi har bilder tagna av samma ställe under olika tider, ofta även ur nästan samma vinkel.

Vy över Rådhustorget med Vårdberget i bakgrunden under sent 1800-tal. Foto: Karl Falenius. Hangö museums bildarkiv

25


Populära motiv Populära motiv har varit kyrkan och vattentornet, olika stränder, staden sedd från Parkbergen och förstås vyer åt alla väderstreck från vattentornet. En bildgrupp som jag fastnat för avbildar Rådhusparken med Vårdberget i bakgrunden, speciellt som den avbildar hörnet mellan Boulevarden och Rådhustorget, där vårt kontor ligger i stadshuset. I dag ser vi parken med sina stora lummiga träd, det nyrenoverade så kallade Aravahuset, stadshuset och i bakgrunden Hangö kyrka och vattentornet. Det här är bilden jag ser framför mig varje arbetsdag, och som alla andra, tänker man inte dess mera på varför det ser ut som det gör i dag. Den tidigaste bilden ur det här perspektivet är faktiskt ett postkort från slutet av 1800-talet som avbildar Rådhusparken med kyrkan på Vårdberget i bakgrunden. Stadshustomten är tom, endast ett staket av trä står runt den, och längre bort på Vårdberget ser man det gamla brandtornet som flyttats närmare Bangatan. Själva Rådhusparken i förgrunden är upplagd efter franskt mönster och på andra sidan av Boulevarden är den ännu helt oskött. Även kejsarlindarna som kantar Boulevarden ser ganska små ut och själva Vårdberget ser mera otämjt ut.

Hangö stads bild utåt på 1920 och 1930-talen. Hangö museums bildarkiv

26


Kriget har lämnat sina spår i stadsbilden. Hangö museums bildarkiv

Jämfört med dagens vy från samma ställe skulle man finna det svårt att känna igen platsen som den samma om inte kyrkan stod i bakgrunden på berget.

Staden växer På en bild tagen cirka 30 år senare, det vill säga i slutet av 1920-talet, ser vi att staden vuxit till sig. Det gamla stadshuset, planerat av Armas Lindgren och Bertel Liljeqvist och färdigt i november 1926, står ståtligt i hörnet av Boulevarden och Rådhustorget. Vattentornet, färdigt 1910, står på Vårdberget bredvid kyrkan, dit en vacker gång från Rådhusparken byggts 1923. Själva parken har vuxit till sig, träden och buskarna blivit mera omfångsrika och parken har utvidgats till andra sidan av Boulevarden år 1927 av trädgårdsmästare Sundin. Mittemot stadshuset i hörnet av Rådhustorget och Boulevarden står Berglunds handelsaffär, en av de främsta affärerna i Hangö. Den här vyn var den offentliga bilden av Hangö stad under mellankrigstiden. Den bilden ändrades i och med att andra världskriget utbröt och Hangö arrenderades åt Sovjetunionen efter vinterkriget. När fortsättningskriget bröt ut 27


sommaren 1941 var erövringen av Hangö ett av målen i anfallsskedet, och målet uppnåddes i början av december samma år. Tyvärr hade arrendatorerna minerat de offentliga byggnaderna och av Rådhustorgets byggnader stod endast kyrkan och delar av stadshuset kvar för att välkomna Hangöborna hem. Vattentornet hade rasat helt ihop och av stadshuset stod endast stenfoten, några trappor och fasaden mot Boulevarden kvar. Berglunds affär mittemot stadshuset hade förstörts redan i januari 1940 under ett sovjetiskt flygangrepp och endast stenfoten återstod. Även parkerna hade sargats under kriget och hade endast skuggan av sin forna glans. Överlag hade den forna paradbilden på staden förändrats nästan till oigenkännlighet.

Nya byggnader reses I och med återtagandet av Hangö började återuppbyggnaden av staden i rask takt. Det nya vattentornet, planerat av Bertel Liljeqvist, stod färdigt redan 1943, och samma person ansvarade för planeringen av det nya stadshuset, som byggdes på samma plats som det gamla och invigdes 1951. När kyrkan skulle re-

Det nya Hangö. Foto: Arne Tuorila. Hangö museums bildarkiv

28


pareras valdes igen Bertel Liljeqvist till arkitekt. Kyrkan med sitt nya utseende stod klar 1953. Vid Boulevarden 5 där Berglunds affär stått byggdes i mitten av 1950-talet stadens första Arava-hus, och med återplanteringen av parkerna stod en ny profil av Hangö stad klar. Skillnaden till tidigare vyer av stadskärnan är tillika inte så stor, men samtidigt markant. Funktionalistiska byggnader har ersatt de tidigare klassicistiska, vilket leder till att stadsbilden moderniserats och mister något av den romantik den gamla helheten hade. Alla de här bilderna har jag under det senaste året haft orsak att gräva fram ur våra arkiv, och genom dem har jag fått uppleva en snabbkurs i Hangös historia. Flera andra har jag förstås också haft att göra med här, men de här bilderna, som återger en relativt liten del av Hangö, tilltalar mig just för att de visar hur mycket staden ändrats under en rätt så kort tid.

Källor: Ekström, Birgitta, Wall Marketta: Hangö badanstalt 1879–1939 & Kaféer, matserveringar, restauranger och resandehem i Hangö. Ekenäs 1994. Ekström, Birgitta: Hangö. Årtalen berättar. Huhmari 1999. Lehto, Tiina: Byggnadskultur och kulturlandskap i Hangö. Ekenäs 1989. Wall, Marketta: Templet står där vackert och ljust på sin höjd. Helsingfors 2007. Wall, Marketta: Vatten åt Hangöborna. Vattenförsörjningen 100 år på Hangöudd. Helsingfors 2005.

29


Sanni Kunnas

Gården Kattelus och dess människor under 100 år När, hur och varför bli historien angelägen och meningsfull?1 Den frågan stötte jag på i Klas-Göran Karlssons bok om europeiska möten med historien och den väckte många tankar och åsikter inom mig. Jag har själv alltid varit intresserad av historia och flitigt studerat världshistoriens gång, medan den egna närhistorien i brist på intresse fallit i skuggan av de stora händelserna ute i världen. För mig har den egna lokala historien aldrig känts viktig, eftersom jag aldrig kopplat den till den stora bilden och därför heller aldrig brytt mig om att studera den noggrannare. Idag ser jag på situationen dock helt annorlunda. För mig började närhistorien att existera först då jag mötte den tillsammans med min farmor. Efter otaliga historier och berättelser om ”hur mycket bättre det var förr” insåg jag en dag att det faktiskt handlade om min egen historia, om mitt eget ursprung och vad är inte intressantare än det? Min släkthistoria kanske inte har lett till något världskrig, men det betyder inte att den skulle sakna betydelse. I dagens Karislojo, en liten kommun på cirka 1.500 invånare i västra Nyland, hittar vi gården Kattelus belägen högst uppe på en kulle. Gården ligger mellan de små byarna Backgränd, Lönnhammar och Svartå, inte långt från Karislojo centrum. Precis som i övriga Finland syns urbaniseringens spår tydligt i landskapet; endast några enstaka hus och gårdar går att skymta från vägen, resten är bara åkrar och skog. Förbifarande skulle inte ana att gården för 100 år sedan var en central plats i omnejden. Spår av den förut livliga byn syns inte mera. Mitt arbete handlar om just denna gård Kattelus, som tillhört min släkt i över 100 år. Det centrala temat i arbetet är gårdens historia och hur den förändrats genom historien. Speciellt har jag undersökt hur Kattelus påverkats av de historiska händelser som skedde under 1900-talet och vilka förändringar det inneburit för gården och dess invånare. Jag behandlar i stort sett endast tiden efter 1906 till nutid, eftersom gården först då kom i min släkts ägo. Tyngdpunkter inom forskningsområdet är näringslivets förändringar men även hur de sociala rollerna förändrats. Beträffande den sociala strukturen på 1

30

Karlsson 2010, 26


Kattelus figurerar i huvudrollerna Sixten och Esther Nordström och deras barn, det vill säga den andra och tredje generationen av släkten Nordström. Det beror främst på att tillgången till information begränsat sig till denna familj och att förändringarna under deras tid varit som starkast. Huvudkällan i mitt arbete är min egen farmor Eva Nordström-Kunnas (f. 1922), som vuxit upp på gården och kunnat följa med dess utveckling. Eftersom materialet därmed främst består av berättelser, minnen, egna erfarenheter och synvinklar är arbetet delvis skrivet ur ett personligt perspektiv. Jag har även använt mig av muntlig information jag fått från de nuvarande ägarna till Kattelus, nämligen Erik Nordström och Kaarina Nordström. Den andra huvudkällan för mitt arbete är Matti Mäkeläs historik om Kattelus ”Karjalohjan Kattelus – kylä ja tila”. En gammal gård Första gången som en ägare till Kattelus skriftligen nämns är 1547 i ett dokument från Pojo socken. Ur skatteböckerna framkommer det att Kattelus både betalat skatt till den svenska kronan och kyrkan. Enligt skatteböckerna bestod gården av fyra olika hushåll som sinsemellan hade delat upp jordarealen och mot slutet av 1500-talet vet vi att gården slogs ihop under en ägare och utvecklades till ett relativt framgångsrikt rusthåll. 2 Mellan åren 1777–1837 ägde släkten Brunow gården som bestod både av adelsmän och soldater. Under deras tid ökade byns invånarantal och antalet torpare kraftigt. Mellan åren 1837-1846 har gården ofta blivit såld och ägarskapet har växlat mellan många olika köpare.3 Den 2.5 1906 köptes Kattelus av Erik August Nordman, det vill säga min farmors morfar, och blev den första ägaren till gården ur släkten NordmanNordström. Enligt köpebrevet köpte Erik Nordman gården av Kustaa Vilhelm Lönnqvist och köpesumman uppgick till 115.000 guldmark. Hela gårdens areal beräknas då ha varit 567 hektar. 4 Erik Nordman var gift med Ulrika Alexandra Roms och var vid tiden för köpet 53 år gammal. Han hade jobbat som mjölnare i Svartå för baron Linder och bott i Karis Bredvik nästan hela sitt liv. Tillsammans med Ulrika hade han två barn, August Julius (f.1879) och Esther Alexandra (f. 1883). Esther Alexandra hade 1906 gift sig med Sixten Nordström, född 1882, från Nyby gård och flyttade in tillsammans med föräldrarna på Kattelus. Sonen August ”Julle” Julius var 2 3 4

Mäkelä 1998, 4–5, 8 Mäkelä 1998, 20,24 Mäkelä 1998, 27,56

31


lätt utvecklingsstörd och därför köptes gården främst för Esther och Sixten, som trots att han var den äldsta sonen inte fick ärva Nyby gård. Erik Nordman var ända tills 1925 den officiella ägaren till Kattelus, medan Sixten Nordström fungerade som inspektor på gården och skötte i praktiken största delen av arbetet. 5 Familjen flyttade in i huvudbyggnaden på gården, som härErik och Ulrika Nordman. stammade ända från 1700-talet och bestod av åtta rum och två vindskamrar. Sixten och Esther fick sitt första barn 1907, Ester Gunvor, som föddes på Kattelus. Under de kommande tio åren skedde en familjeökning nästan vartannat år; Sven-Erik 1909, Karl-Henrik 1911, Lars-Magnus 1914 och Barbro Anna Ulrika 1916. Sist föddes min farmor Eva Dorothea, som var hela 15 år yngre än den förstfödda. 6 Det första decenniet efter 1906 gick bra för Kattelus. Även om gården sköttes bra och jordbruket var lönsamt, var familjen Nordström ingen förmögen släkt. De var tvungna att leva sparsamt som var brukligt bland landsbygdsbefolkningen. Trots det var deras ställning som självägande bönder stabil och kunde därför ofta erbjuda hjälp åt mindre lyckligt lottade. Gårdens existens hade inte påverkats särskilt mycket av den pågående förryskningen, trots att familjen starkt var emot förryskningen. Familjen Nordström var mycket fosterländsk och ivrig förespråkare av Finlands självständighet, vilket Esther lär ha beskrivit som en stor lättnad när drömmen äntligen år 1917 uppfylldes.7 När inbördeskriget mellan de röda och vita 1918 bröt ut innebar det en omvälvning i det vardagliga livet. Själva byn bestod mest av torpare och andra jordlösa, som var anhängare till de röda, medan familjen Nordström som självägande bönder tillhörde de vita. Sixten var aldrig med i några stridigheter vid fronten men som skyddskårist i Karislojo deltog han ofta i olika uppdrag. Eftersom arbetet på Kattelus krävde en stor mängd arbetare, befann sig gårdsfolket plötsligt i en besvärlig situation då nästan alla arbetare gav sig iväg från gården 1917–18. 5 6 7

32

Mäkelä 1998, 28 Mäkelä 1998, 57 Esther Nordström, bandad intervju 1977


De politiska motsättningarna mellan ägarna och arbetarna blev för stora och Kattelus blev därför en tid utan arbetskraft. Ansvaret föll därmed långt på den egna familjen att arbetet skulle bli gjort och all tillgänglig arbetskraft utnyttjades, vilket även inkluderade kvinnorna och barnen. De äldsta barnen, Gunvor och Sven-Erik, fick därmed redan tidigt axla stort ansvar och blev tvungna att hjälpa till med att utföra den saknade arbetskraftens arbete. Gården blev ofta besökt av rödgardister som var i klar majoritet i omnejden. De brukade kontrollera gårdens livsmedelsförråd och till exempel räkna hur mycket säd de hade eller enstaka gånger komma in i huset och leta efter vapengömmor. Ibland kom de endast för att få transport eller för att få proviant, vilket de ofta också fick. Några våldsamma konflikter mellan de vita husbönderna eller rödgardisterna har aldrig blivit omnämnda och efter kriget återvände förhållandena till det normala. Trots de ideologiska skillnaderna var gården relativt bra omtyckt, vilket har förklarats med Sixtens goda förmåga att förhandla och tas med andra människor. 8 Torparlagen trädde i kraft 1918 och jordanskaffningslagen 1922, vilka gav torparna och landsbygdens obesuttna befolkning rätten att lösa in en viss mängd jord och köpa den av bonden. 9 För Kattelus betydde detta en stor minskning av jordarealen då flera torp löste in sin jord. Sixten blev officiell ägare 1925, då han köpte gården för 200.000 mark av sin svärfar. På 1940-talet renoverades gården och de tillhörande byggnaderna, bland annat stallet och ladugården, och nya moderna jordbruksmaskiner köptes till gården. 10 När vinterkriget bröt ut 1939 betydde det igen en enorm förändring för livet på gården. Sixten, som vid det här laget redan var 57 år gammal, stannade kvar på Kattelus med Esther för att sköta om gården. De tre sönerna blev alla inkallade, varav Sven-Erik skickades ut till fronten, Lars-Magnus kallades ut till sjöss och Karl-Henrik fick jobb på dynamitfabriken i Hangö. Barbro deltog som lotta vid luftvärnet i Fiskars och Eva flyttade till sin syster Gunvor för att jobba som dräng. På Kattelus rådde stor brist på arbetskraft då nästan alla arbetare blivit inkallade och tvungna att dra till fronten. Eftersom kriget bröt ut på vintern betydde det att det inte fanns lika mycket arbete på gården, vilket var tur då Sixten endast hade två drängar till förfogande. Vid det här laget hade många stadsbor från Helsingfors, både vänner och obekanta, evakuerats till Kattelus för en tryggare tillvaro och tillbringade resten av krigstiden på gården. De evakuerade inhystes 8 9 10

Eva Nordström-Kunnas, intervju 15.11 2010 Meinander 1999, 120 Mäkelä 1998, 28-29

33


Arbetet på åkern krävde stor arbetskraft.

i den stora huvudbyggnaden och fick mat och husrum utan ersättning. Männen kunde återvända hem för en kort stund till gården, innan fortsättningskriget bröt ut två år senare. Denna gång kunde även yngsta dottern Eva delta i kriget som lotta. Folkförsörjningen tvångsrekvirerade produkter från olika gårdar beroende på den odlade arealen och djurantalet och Kattelus var därför tvunget att skicka iväg tre hästar som skulle ut till fronten. Någon matbrist rådde det på Kattelus ändå inte, eftersom gården vid det här laget var nästan helt självförsörjande. Endast importvaror som till exempel kaffe, skor eller socker var det brist på. 11 I slutet av kriget hämtades två ryska kringfångar, Sergej och Dimitri, till gården för att arbeta. Det rådde fortfarande stor brist på arbetskraft och de kom därför väl till hands. De ryska krigsfångarna deltog i det normala arbetet och inkvarterades i en liten låst arbetsstuga bredvid huvudgården. Vid krigsslutet skickades de åter hem till Ryssland men deras öde därefter förblev okänt. Alla

11

34

Meinander 1999, 248-249


barnen, arbetskarlarna och hästarna återvände i gott skick efter kriget och kunde sedan återvända till arbetet på gården. 12

Jord tvångsinlöstes Efter vinter- och fortsättningskriget var nästan en halv miljon karelare tvungna att evakueras och omplaceras någonstans i Finland. Jordanskaffningslagen stiftades 1945 där jord tvångsinlöstes för att de mest utsatta i kriget skulle få en ny chans att bygga sig en framtid.13 Än en gång blev Kattelus därför styckat och uppdelat i självständiga gårdar. Totalt uppdelades cirka 172 hektar mellan åtta olika gårdar. Kattelus hade på fyra decennier förlorat hälften av den ursprungliga jordarealen utan att ägarna själva kunnat påverka processen.14 Sven Erik och hans fru Katri Mantere, som hade två barn, Anna Esther Elisabet f. 1945 och Erik Sixten f. 1948, köpte gården 1950 av sin far för 4 miljoner mark. Till köpet tillhörde också all lösegendom (med några undantag) och i kontraktet ingick en överenskommelse om att Sixten och Esther skulle erhålla en livslång ”pension”, där mat, husrum och bränsle ingick på gården. I praktiken betydde det att de bodde kvar och hjälpte till på gården så mycket de kunde och orkade. Sixten dog 1955, 73 år gammal. På gården hade mycket ändrat sedan krigstiden. Den fredliga tillvaron utnyttjades till att specialisera sig på sädesodlingen och djuruppfödningen och att investera i moderna jordbruksmaskiner som traktorer och en skördetröska. Infrastrukturen förbättrades också betydligt då landsvägen mellan Ingå och Salo blev färdig. 15 Erik Nordström med sin fru Kaarina Savelainen köpte gården 1980 av föräldrarna för 320.000 mark. Erik och Kaarina fick två barn, Tero f. 1977 och Terhi f. 1979. Den gamla huvudbyggnaden renoverades på nytt och ett helt nytt egnahemshus byggdes högst upp på kullen, i vilket de nya ägarna flyttade in. En stark förändring inom näringslivet skedde, då Kattelus för första gången helt avstod från mjölkor. Istället satsade man på svinuppfödning och ett effektivt jordbruk. När Finland 1995 blev medlem i Europeiska Unionen och gården hamnade utanför EU-stöden, blev den tvungen att ändra på produktionen igen. Det traditionella jordbruket slopades och istället började gården satsa på landsbygdsturismen, med hyresstugor och kräftodling som huvudnäring. 16 12 13 14 15 16

Eva Nordström, intervju 15.11 2010 Meinander 1999, 296-297 Mäkelä 1998, 31 Mäkelä 1998, 29-30, 57 Mäkelä 1998, 31-32, 57-58

35


Från häst till grävmaskin Livet på Kattelus har ständigt varit i förändring. Både i krigs- och fredstider har släkten Nordström varit tvungen att ändra sin livsstil och anpassa den till den nya tidens krav. Speciellt inom lantbruksproduktionen och den sociala strukturen hos familjen Nordström kan förändringarna kopplas till de historiska händelser som skedde i det övriga Finland under 1900-talet. När Erik Nordman köpte Kattelus år 1906 åt Sixten och Esther, hörde egentligen hela byns areal till gården. Gårdsarealen uppgick till cirka 567 hektar, varav den odlade arealen utgjorde 173 hektar. Resten bestod mest av skogsbeklädd mark, ängar och vattendrag. Jordbruket hade redan före köpet varit huvudnäringen på gården och traditionen fortsatte också under den Nordströmska ledningen med Sixten som inspektor för lantbruket. Landsbygdens egendomslösa befolkning var i början av 1900-talet ett stort problem i Finland. Kattelus var inget undantag beträffande den punkten och gården bestod av flera torp, vars befolkning arbetade för Sixten och fick en liten lön och jordplätt för eget behov som ersättning. Torparlagen, som trädde i kraft 1918 och gav torparna rätten att lösa in jorden för en summa pengar, påverkade därför även Kattelus ekonomi. Den första styckningen skedde 1921 då sex torp lösgjorde sig från Kattelus och blev självständiga gårdar. Detta innebar en stor förlust för gårdens totala areal, som år 1931 hade krympt med över 200 hektar. Odlingsarealen minskade avsevärt, vilket betydde att gården inte kunde producera lika mycket som förut. Processen fortsatte ännu långt in på 30-talet då ännu fler torp köpte upp sin jord.17 I början av 1900-talet började en modernisering av jordbruket i Finland där det satsades på att effektivera jordbruket. Sixten hade själv gått i en jordbruksskola och var därför väldigt sakkunnig och kompetent. Nya odlingsmetoder togs i bruk och flera maskiner köptes in till gården som till exempel slåttermaskiner och tröskverk. Man började använda konstgödsel allt flitigare och elektricitet installerades i början av 20-talet och användes bland annat för tröskhusets mekanism. Huvuddelen av jordbruksmaskinerna drogs dock fortfarande av hästar. Under mellankrigstiden strävade Sixten framför allt till att göra Kattelus självförsörjande, vilket var en mycket allmän företeelse i hela Finland. 18 Jordbruket präglades av växelbruk vilket betyder att en del av åkrarna låg i träda medan resten av arealen blev odlad. Det odlades mest hö och olika sädesslag som till exem17 18

36

Mäkelä 1998, 27-28 Nyberg 2006, 108


Flygbild på Kattelus från 30-talet.

pel havre, råg, korn och vete, men i viss mån också lin, potatis och foderväxter för boskapen. Förutom åkrar hade Esther intill huset en stor trädgård på cirka 1,5 hektar med massvis med fruktträd, ett stort grönsaksland och bärbuskar. 19 Gården hade också djur, av vilka hästarna var de mest uppskattade. Förutom att de spelade en väldigt stor roll i jordbruket och produktionen, sysslade Sixten dessutom med hästuppfödning. Sixten fick flera diplom för sina stambokshästar och på så vis fördes även de gamla anorna från rusthållstiden på 1600-talet vidare. På 1930- och 1940-talet hade gården nästan konstant cirka 20 hästar, som på den tiden var ganska många och även resulterade i att Sixten tvingades överlämna tre hästar till statens förfogande under fortsättningskriget. Gården hade också många kor och koncentrerade sig mycket på mjölk- och smörproduktionen, vilket var de främsta varorna man sålde och fick inkomster ifrån. Den första mjölkmaskinen kom på 1940-talet till gården och då fanns det cirka 50 mjölkkor på gården. Korna var en viktig del av hushållet och påverkade jordbruket i den riktningen att man med tiden började odla allt mera foderväxter. Hönshuset var relativt stort och ägg hörde även till de produkter som gården

19

Eva Nordström-Kunnas, intervju 15.11.2010

37


Ladugårdsbacken på 30-talet.

kunde sälja. Man höll sig också med enstaka grisar och får, som vid behov kunde slaktas för köttets skull och säljas vidare.20 Andra viktiga delar av självförsörjningen var till exempel sågen, som drevs av en ångmaskin och användes för det egna skogsbruket och för framställning av byggnadsmateriel, samt smedjan som tillverkade bland annat hästskor och olika verktyg. Det fanns också en vindmotor på gården som sörjde för vattendistributionen.21

Motoriserad mjölkbonde Sven-Erik, Sixten och Esthers äldsta son, tog över Kattelus fem år efter att fred slutits med Sovjet och fortsättningskriget avslutats. Krigsslutet innebar igen säkrare och lättare tider för jordbruket och efterkrigstiden och de kommande 30 åren innebar en omfattande omstrukturering av näringslivet. Eftersom Kattelus än en gång kraftigt minskat i areal, blev det nu ännu viktigare att satsa på jordbrukets effektivitet och produktivitet för att hålla gården lönsam, vilket på 50-talet kunde förverkligas i och med den omfattande moderniseringen med bland annat jordbruksmaskiner. Den första traktorn intro20 21

38

Mäkelä 1998, 28-29 Eva Norström-Kunnas, intervju 15.11.2010


ducerades vilket effektiverade jordbruket nämnvärt. I början av 50-talet användes dock fortfarande hästar till jordbruksarbetet, eftersom många av redskapen ännu inte hunnit bytas ut mot motoriserade maskiner. Stegvis förlorade dock hästarna sin väsentliga roll och deras antal sjönk kraftigt. I mitten av 60-talet fanns det endast sex hästar kvar på gården jämfört med femton trettio år tidigare. Den gamla smedjan idag. Hela gården genomgick en modernisering där gammalt utbyttes mot nytt, vilket även fick efterlängtat resultat i avkastningen och produktiviteten. Mångfalden inom jordbruket fortsatte och av den 60 hektar stora åkerarealen, användes 25 hektar till att odla hö, 12 hektar till havre och 8 hektar till vete. 22 Mjölkproduktionen fick en allt viktigare roll på gården, medan smörproduktionen sakta men säkert försvann. Nu började även mjölkbilen besöka gårdarna för att hämta mjölken och bland annat installerades cisternen på gården för att hålla mjölken kall. På 60-talet hade Kattelus cirka 50 kor. 1969 byggdes ladugården ut och för första gången introducerades avelssvin på gården, vilket kom att bli den viktigaste näringsgrenen i nästan 30 år framöver. Mjölken och köttet blev de huvudsakliga produkterna som hämtade in inkomster till gården.23 Innan gården 1980 övergick till Sven Eriks son hade Kattelus utvecklats till ett modernt jordbruk. Jordbruksmaskiner var sedan länge introducerade på gården och den gamla hästkraften användes inte mera. En ny produktionsinriktning och specialisering hade också skett, där mjölk- och köttproduktion utgjorde stommen. Trots att spannmålsodlingen inte avskaffades, kom den med åren att falla i skuggan av de två andra näringsgrenarna. Moderniseringen och mekaniseringen på gården innebar också att behovet av arbetskraft på gården minskade kraftigt, eftersom en stor del av jobbet på gården nu kunde skötas maskinellt. För Sven Erik betydde den omvälvande moderniseringen att han i princip var tvungen att lära sig ett nytt yrke, då

22 23

Mäkelä 1998, 30-31 Erik Nordström, intervju 25.10.2010

39


många av den traditionella bondens arbetsmetoder plötsligt blivit föråldrade och ineffektiva.

Kräftodlare i grävmaskinshytt Erik Nordström och hans fru Kaarina tog över gården efter Sven-Erik 1980. Trots att gården hållit sitt traditionella utseende har näringslivet under deras tid genomgått stora strukturförändringar, som krävt och fortfarande kräver en tydlig specialisering för att hålla enheten lönsam. Kattelus, som under hela första halvan av 1900-talet hade satsat på självförsörjning, avstod 1982 slutgiltigt från denna princip när mjölkkorna avskaffades. På grund av att lönsamheten sjunkit rejält tog gården beslutet att endast specialisera sig på uppfödning av avels- och gödsvin. Fram till mitten av 90-talet hade gården runt 300–400 svin. Man fortsatte att odla bland annat hö och ryps, men även det i mindre utsträckning än förut. Den odlade arealen är idag cirka 70 av totalt cirka 177 hektar. 24 90-talet kom att bli en avgörande period för Kattelus framtid i och med att Finland -95 blev medlem i Europeiska unionen. Gårdens svinuppfödning finansierades i viss mån med statliga jordbruksbidrag, vilka hade stor betydelse för ekonomin. Dagen före Finland blev medlem i EU hade Kattelus enligt stödkraven för många svin för att kunna erhålla det så kallade investeringsstödet från den finska staten. Följande dag när Finland blivit EU-medlem hade Kattelus enligt EU-kraven för få svin för att kunna erhålla samma jordbruksstöd. Detta ledde till större svårigheter att upprätthålla svinuppfödningen och 1998 försvann svinen helt från gården. Därmed var djuruppfödningen på Kattelus ett avslutat kapitel.25 Efter att svinuppfödningen avskaffats blev Kattelus tvunget att totalt omorganisera sin verksamhet för att kunna säkerställa sin existens. Erik började satsa stort på kräftodlingen och landsbygdsturismen, som inom några år visade sig lyckas mycket bra. Kräftning hade redan länge idkats på gården för En av traktorerna på Kattelus i början av 50-talet. 24 25

40

Mäkelä 1998, 31 Erik Nordström, intervju 25.10.2010


Det gamla stallet i bakgrunden på 1920-talet. I förgrunden farmor Eva och hennes bror Lars.

privatbruk, men kommersialiserades nu på allvar. Erik byggde flera hyresstugor i det vackra sjölandskapet för att locka både inhemska och utländska turister. Hans fru Kaarina utvecklade samtidigt en framgångsrik restaurang- och cateringverksamhet som kunde användas i samband med stuguthyrningen. Bland annat renoverades det gamla stallet på gårdsbacken till en restaurang med kök och festlokal. Den totala förändring som Kattelus genomgick under denna tidsperiod på 30 år är verkligen anmärkningsvärd. Från att på 80-talet har varit ett medelstort traditionellt lantbruk förvandlades Kattelus till en mångsidig och framgångsrik turismgård, med stora framtidsvisioner. Familjens försörjning och upprätthållandet av gården låg inte mera endast på mannens axlar, utan både Erik och Kaarina delade på ansvaret. Tack vare hårt arbete och fördomsfritt tänkande kunde Kattelus förnya sig till det lönsamma jordbruksföretag det är idag. Den gamla stallsbyggnaden kan fungera som ett exempel på hur Kattelus näringsliv utvecklats under åren. För tre generationer har den varit en central plats på gården, om dock med väldigt olika funktion. Sixten, som satsade mycket på hästarna och vilka antagligen var Kattelus värdefullaste ägodelar, använde byggnaden som sagt som stall och magasin. När sedan Sven Erik startade svinuppfödningen i slutet av 60-talet byggdes det gamla stallet om till ett svinhus, vilket 41


blev den nya huvudnäringsgrenen för gården. Idag, på 2000-talet, används det gamla svinhuset som restaurang och festlokal, ämnat för turister och utgör en ytterst viktig del av den landsbygdsturism som Kattelus idag satsar på. Detta specifika exempel beskriver inte enbart Kattelus näringsliv genom historien, utan kännetecknar också den utveckling som Finland genomgått, nämligen utvecklingen från ett fattigt agrart land till ett modernt och rikt industriland, där servicesektorn trängt ut primärproduktionen.

Mot nya roller Sixten och Esther Nordström fick sammanlagt sex barn, som alla föddes inom en tidsram på 15 år, vilket innebar en ganska stor ålderskillnad mellan det äldsta och yngsta barnet. Det var dock ingenting ovanligt på den tiden. Vad som däremot visat sig vara mycket intressant är hur familjen växte upp i ett mycket känsligt skede av Finland historia som därmed även påverkat och på sätt och vis splittrat syskonskaran i fråga om val av livsstil, yrke, familj och karriär. Sixten och Esther var föräldrar som båda var utbildade, vilket på den tiden var rätt så ovanligt i en normal bondefamilj. Sixten hade kring sekelskiftet gått i den enda jordbruksskolan i Finland i Kurkijoki innan han flyttade till Kattelus, medan Esther hade gått i fruntimmerskolan i Helsingfors. Med sin lärarutbildning hade hon i sina yngre år till och med jobbat i S:t Petersburg som hemlärarinna. Farmor Eva har beskrivit Sixten som en väldigt praktisk människa och Esther som en väldigt kulturell, musikalisk och bildad person. Medan Sixten ansvarade för jordbruket tog Esther rollen som värdinna på gården och hade hand om det sociala livet och barnen. Hon deltog endast sällan i det kroppsliga arbetet och höll sig till de husliga sysslorna. Hon var mycket mån om att alla barnen skulle gå i skola och skaffa sig ett yrke, pojkar som flickor. Gunvor, den första dottern som föddes 1907, och Sven-Erik, den första pojken som föddes 1909, var fortfarande barn av storfurstendömet Finland och hann uppleva den stora friheten och lättnaden att bli självständiga 1917. Man kan påstå att de både syskonen hann växa upp i ett mycket traditionellt samhälle, vilket enligt min åsikt även återspeglades i deras framtid. Gunvor gick i Solvalla Husmodersskolan i Karis, gifte sig i 22 års ålder och flyttade till maken Niilos gård och stannade där hela sitt liv ända fram till äldre dagar. Hon började aldrig förvärvsarbeta utan stannade hemma och tog hand om barnen och hushållet som det förväntades av en värdinna. Eftersom Sven-Erik var den äldste sonen tillföll ansvaret honom att ta över gården, vilket han gjorde 1950 som gift man och pappa till två barn efter att ha gått i jordbruksskolan i Västankvarn.

42


Familjen Nordström på sent 1910-tal. Fr.v. Sven-Erik, Sixten, Lars, Karl-Henrik, Gunvor, Esther och Barbro.

Båda syskonen följde därmed sina föräldrar i fotspåren och levde ett väldigt förväntat och traditionellt liv i enlighet med tidens syn på könsroller i samhället.26 De tre följande barnen som kom i tur var Karl-Henrik 1911, Lars Magnus 1914 och Barbro 1916. Både självständigheten och inbördeskriget inföll tidigt i deras tidiga barndom och de två senare syskonen förstod knappast den fulla betydelsen av händelserna. Vinter- och fortsättningskriget blev istället mycket avgörande för de tre syskonen. Karl-Henrik, som var student och hade utbildat sig till diplomingenjör, fick jobb på dynamitfabriken i Hangö och undkom på så vis att bli skickad till fronten. Tack vare det fick han en framgångsrik karriär inom branschen, vilken ännu långt efter krigets slut förde honom till platser som till exempel Singapore för att jobba. Lars gick till sjöss som 16 åring, avancerade med åren till sjökapten 26

Eva Nordström-Kunnas, intervju 15.11 2010

43


och fick resa runt på världshaven. Han tjänstgjorde även under kriget till sjöss, exakt var förblev dock okänt. Barbro hade på Esthers uppmaningar utbildat sig till folkskolelärarinna och gick några år på Sibelius Akademin för att förbättra sina kunskaper i musik ända tills hon fann en lärartjänst i Pojo. I kriget stupade hennes ”förlovade” och hon förblev ogift hela sitt liv. Gemensamt för alla tre syskon var att kriget blev för dem en slags vändpunkt i livet som erbjöd ungdomarna nya arbeten och karriärvägar.27 De förändrade tiderna bidrog också till mera frihet och självständighet för kvinnorna, som nu tog ett större kliv in på arbetsmarknaden för att kompensera den förlorade arbetskraften som orsakats av kriget.28 Detta gällde i allra högsta grad för den yngsta i barnaskaran, min farmor. Eva föddes 1922 och kom att bli något av en banbrytare, inte enbart i familjen utan också i hela Finland. I hennes fall kom även krigsåren 1939-44 att vara en avgörande och stor vändpunkt i livet. När vinterkriget bröt ut -39 var Eva endast 17 år och fick, som hon själv uttryckt det, till sin stora förtret inte lov av sina föräldrar att dra ut som frivillig. Istället skickades hon till syster Gunvors gård för att jobba som dräng, eftersom det var mycket knappt om arbetskraft. Hon behövde dock inte vänta längre än två år innan fortsättningskriget bröt ut och hon som frivillig och oerfaren lotta stationerades vid hästlasarettet i Tavastehus 1941. Utan tvekan tillhör dessa händelser vändpunkterna i hennes liv. Tack vare de goda rekommendationerna från hästlasarettet blev hon antagen vid den Kungliga veterinärhögskolan i Stockholm och kunde därefter gå till lantbruksministeriet för att ansöka om alla behövliga tillstånd för att kunna börja studierna i grannlandet. Studierna i Stockholm började 1942, men under två somrar blev hon hemkallad för att tjänstgöra nära intill fronten i Sordavala -43 och i Kirva kommun -44. Sju år senare 1949 utexaminerades hon som den sjätte kvinnliga veterinären i Finland. Detta kan betraktas som en verklig prestation i ett krigshärjat Finland med en starkt könssegregerad arbetsmarknad. Det går alltså än en gång att konstatera att kriget öppnade nya möjligheter för ungdomen, om än under hemska omständigheter. De praktiska erfarenheter som Eva fick under krigsåren hjälpte henne mycket i studierna och är enligt henne själv en av orsakerna till att hon fick ett långt och framgångsrikt yrkesliv som kommunalveterinär. En annan mycket viktig faktor är det faktum att gården kunde hålla sig lönsam också under de svåra krigsåren. Studierna var ingalunda gratis och utan framför allt Sixtens stöd och villighet att betala för dem, skulle det aldrig ha 27 28

44

Eva Nordström-Kunnas, intervju 15.11 2010 Nyberg 2006, 140


varit möjligt att genomföra dem. Den stabila ekonomiska grunden gav Eva en möjlighet att själv bestämma om sin framtid, något som till exempel Gunvor eller Sven-Erik inte hade i samma utsträckning.29

Kriget vändpunkt Efter att ha studerat Kattelus ur både ett historisk, ekonomiskt och socialt perspektiv har jag noterat främst en gemensam faktor som inverkat på utvecklingen av alla tre områden, nämligen kriget. När ett land eller samhälle utsätts för krig uppstår ett slags undantagstillstånd, vilket ofta gör att utvecklingen är tvungen att ta stora och snabba kliv framåt för att kunna klara av de kritiska tiderna. Både för det ekonomiska och sociala livet betydde åren 1939–44 stora förändringar för Kattelus. Samtidigt som det innebar svårigheter och restriktioner för jordbruket och arbetskraftsbrist, gav det nya möjligheter för invånarna på gården att söka sig en annorlunda framtid i och med att bristen på arbetskraft också bjöd in kvinnorna i arbetslivet. Återbetalningen av krigsskadeståndet satte fart på industrin och moderniseringen, vilket i sin tur effektiviserade jordbruket och gjorde det lönsammare. 30 Kriget tvingade fram en förändring, både på gott och ont. Minst lika intressant tycker jag det har varit att studera sambandet mellan världs- och lokalhistoria, där min illusion om att världshistorien inte påverkat de vanliga, små människorna i praktiken, har visat sig vara en mycket felaktig bild av verkligheten. Jag tycker det har varit fantastiskt att på egen hand få reda ut orsak och verkan, där världshistorien med obestridliga bevis påverkat livet för invånarna på Kattelus och hur det, i rakt nedstigande led, inverkat på mig. Samtidigt har jag upptäckt en stor tacksamhet gentemot Kattelus och dess invånare för att jag och min familj får leva det goda liv vi gör idag. Det faktum att Kattelus blev så självförsörjande, att gården kunde hålla sig lönsam och klara de ekonomiska utmaningarna under kriget och därmed hade råd att skicka min farmor Eva till Sverige för att studera, har lagt grunden för min socio-ekonomiska ställning. Trots att sambandet verkar långsökt och inaktuellt, finns det ändå där och utgör en orubblig grund. Det egna ursprungets förflutna har fortfarande i dagens finska samhälle en stor betydelse och sätter definitivt påståendet att ”var och en är sin egen lyckas smed” i gungning. Ett faktum som vi i ”världens bästa land” helst inte skulle vilja medge.

29 30

Eva Nordström-Kunnas, intervju 15.11 2010 Nyberg 2006, 166

45


Den 1.1 2011 stod Kattelus inför den femte generationsväxlingen inom släkten Nordström, när Erik och Kaarina Nordström överlät gården till sin dotter Terhi. Satsningen på kräftning och cateringtjänster kommer att fortsätta och för första gången är ägaren en kvinna. En ny tid full med utmaningar börjar i ett både postagrart och post-industriellt samGårdsbacken och den gamla huvudbyggnaden, som idag hälle, där Kattelus och dess ägafortfarade bebos av ägarna på Kattelus. re nu måste finna sin egen väg. Uppsatsen skrevs i samband med historietävlingen EUSTORY, som i Finland årligen ordnas av förbundet för lärare i historia- och samhällslära. Temat för 2011 var ”Livet i förändring” och deltagandena fick fritt välja ämne och dess anknytning till temat. Uppsatsen ”Gården Kattelus och dess människor under 100 år” kom på en andra plats i den nationella tävlingen och belönades med ett arvode på 750 euro och en seminarievecka i Bryssel, organiserad av det internationella EUSTORY-förbundet.

46


Källförteckning Litteratur: Karlsson, Klas-Göran: Europeiska möten med historien, Stockholm 2010 Meinander, Henrik: Finlands historia 4, Helsingfors 1999 Meinander, Henrik: Finlands historia – linjer, strukturer, vändpunkter, Helsingfors 2006 Mäkelä, Matti: Karjalohjan Kattelus- kylä ja tila, Svartå 1998 Nyberg, Folke: Finlands historia, Borgå 2010 Muntliga källor: Esther Nordström, intervju på kassett, november 1977 Erik och Kaarina Nordström, intervju 25.10 2010 Eva Nordström-Kunnas, intervju 15.11 2010 Bilder: Anna Nordström Erik och Kaarina Nordström http://www.katteluksentila.fi/juhlatilat.html

47


Magnus Lindberg

Christine och Göran Schildts stiftelse Christine och Göran Schildts stiftelse fick sina stadgar fastställda redan år 1987, men det var först femton år senare (2002) den första utställningen hölls i den gula trävillan vid Östra strandgatan 7 i Ekenäs. Sedan dess har Villa Schildt blivit ett känt begrepp i kultursammanhang. I dag jobbar stiftelsen med att stärka kulturkontakterna mellan Medelhavsområdet och Finland, samt värna om arvet efter Alvar Aalto och Göran Schildt. Stiftelsens verksamhet sker främst i form av temautställningar, publikationer, föreläsningar och seminarier men även genom mindre forskningsprojekt i samarbete med högskolevärlden. Under senare år har stiftelsen även samarbetat med skolor och föreningar både i Raseborg och på Leros.

Dragning till Medelhavet Göran Schildts (1917–2009) dragning till Medelhavet väcktes redan 1934 då han som sjuttonårig pojke hamnade på den av turismen då ännu helt oberörda ön Mallorca. Detta möte med det solglittrande Medelhavet blev en så överväldigande upplevelse att den senare hjälpte Göran att uthärda Finlands vinterkrig. “Kommer jag levande genom detta lovar jag mig själv att komma ned till Medelhavet med min egen segelbåt” var den hoppingivande tanken som bar honom både under frontlivets fasor och under åren då han låg dödligt sårad på krigssjukhusen. Göran Schildt överlevde vinterkriget och 1948 påbörjade han sin länge efterlängtade resa på egen köl från Stockholm via Frankrikes floder ner till ”Havens hav”. Han hade 1947 köpt ketchen Daphne och tillsammans kom de att bli ett oskiljaktigt par som seglade i Medelhavsområdet i hela 37 år. Göran Schildt var utbildad i konsthistoria i Italien och Spanien samt i litteratur vid Sorbonne i Paris. Under åren 1950–1990 var han anställd som kulturskribent för Svenska Dagbladet. Mest känd blev Göran Schildt för sina reseskildringar med segelbåten Daphne i Medelhavet, däribland verken ”Daphne och Apollon”, ”Ikaros hav” samt ”Med Daphne i 16 länder”. Flera av hans böcker blev bästsäljare såväl i Europa som USA. Schildts böcker har översatts till danska, engelska, finska, franska, hol-

48


I Villa Schildt på Östra strandgatan 7 ordnas det utställning varje sommar. Foto: Magnus Lindberg

ländska, italienska, japanska, norska, spanska och tyska. Göran Schildt blev student 1934, filosofie kandidat 1941 och doktorerade år 1947.

Delade intressen med Alvar Aalto På 50-talet träffade Schildt arkitekten Alvar Aalto som delade hans intresse för Medelhavsvärlden. De utvecklade ett nära vänskapsförhållande och Göran kom även att betrakta Alvar som sin andlige fader. Under åren fram till arkitektens död 1976 publicerade Schildt artiklar om Aaltos nya byggnader. Alvar ritade även huset Villa Skeppet åt sin vän Göran Schildt. Huset stod färdigt i Ekenäs år 1970 och bebos ännu av Christine Schildt. Alvar Aalto var naturligtvis också en av de många gästerna ombord på Daphne. Schildts och Aaltos livslånga vänskap ligger som grund till Schildts huvudverk, den omfattande tredelade biografin över Aalto. Trilogin består av böckerna ”Det vita bordet (1982)”, ”Moderna Tider (1985)” och ”Den mänskliga faktorn (1990)”. Göran Schildt hade länge varit på jakt efter en ny hemhamn för Daphne och år 1965 skaffade han sig ett andra hem på den grekiska ön Leros. Här författade han böcker och kom i direkt kontakt med den grekiska kulturen. Här satte paret 49


Barn vid Agia Marinas förskola uppskattar kören från Raseborgs musikinstitut. Under regattaveckan på Leros uppträdde kören flera gånger. Foto: Magnus Lindberg

Schildt ner sina själar i att bygga upp och skapa Villa Kolkis, det hus som kom att bli deras första gemensamma hem. I dag bor ännu Christine Schildt en stor del av året på Leros. Där har hon en stor grekisk bekantskapskrets och betraktar sig som både finländare och grek.

Årliga utställningar Christine och Göran Schildts stiftelses största satsning är den årliga sommarutställningen som ordnas i Villa Schildt i Ekenäs. Sedan 2002 har man haft utställningar som ”Göran Schildt – Som humanistisk fotograf ” (2002), ”Design Alvar Aalto – Möbler ur AA museets samlingar” (2008) och ”s/y Daphne – Seglingar i östra Medelhavet” (2011). Genom utställningarna bidrar stiftelsen till att kulturutbudet breddas inom staden Raseborg. Besökarantalet har vuxit stadigt från år till år och en stor del av besökarna kommer från huvudstadsregionen, men även de lokala invånarna har börjat hitta till den gula trävillan som finns invid vägen när man promeneHär sjunger kören från Raseborgs musikinstitut i gymnasiet på Leros. Monica Henriksson leder. Foto: Magnus Lindberg

50


rar ut till Ramsholmen. En övervägande del av besökarna i Villa Schildt i dag är finskspråkiga och de utländska gästernas andel ökar stadigt. Skolor och elevgrupper kan besöka Villa Schildt enligt överenskommelse också utanför sommarsäsongen.

Segling och sång Förutom utställningsverksamheten satsar stiftelsen även på ett aktivt kulturutbyte och i dag har den många samarbetspartners på den grekiska ön Leros i Dodekanesien. Under år 2010 väcktes tanken att på Leros ordna ett seglingsevenemang för att hedra Göran Schildts minne. Initiativet kom från den lokala segelföreningen på Leros och förslaget kändes som ett naturligt utvecklingsskede i stiftelsens arbete. Sagt och gjort, 2010 ordnades den första officiella havskappseglingen till Göran Schildts minne. Minnesseglatsen är en internationell tävling och finns med i det hellenistiska seglingsförbundets tävlingskalender. Officiellt kallas havskappseglingen för ”The Göran Schildt Memory Race” (GSMR) och seglas ett varv runt ön Leros. I samband med miniregattan ordnas även kulturellt program med både musik, dans och mat. Evenemanget är mycket lyckat ur kulturutbytesperspektiv eftersom seglare från många länder får träffa varandra och ta del av såväl grekiska som finländska traditioner.

51


52


Under GSMR 2011 samarbetade stiftelsen med Monica Henriksson från Raseborgs musikinstitut och sålunda kunde en kör på sammanlagt tolv personer uppträda under sex olika tillfällen under seglingsveckan på Leros. Kören uppträdde vid både öppnings- och avslutningsceremonierna i samband med minnesseglatsen. Därtill sjöng kören för både skolor och daghem. På detta sätt fick Lerosborna sig serverade en försvarlig del finländska musikskatter. Kulturföreningen Artemis skötte om det grekiska kulturbidraget och alla deltagare i seglingsfesten kunde njuta av traditionell grekisk mat, musik och dans. Under senaste GSMR deltog även en grupp seglingsintresserade gymnasieelever från Ekenäs i havskappseglingen. Ungdomarna bodde hemma hos grekiska värdfamiljer och fick gå i skola med jämnåriga studerande. Därmed fick de finländska eleverna uppleva vad det innebär att vara en del av den grekiska vardagen. Stiftelsen hoppas att man i framtiden skall kunna medverka till att seglingsintresserade ungdomar från Raseborg och Leros kan träffa varandra inom ett seglingsutbytesprogram. Det kräver förstås att föreningar hittar varandra och kopplas samman. Det är i dylika sammanhang som stiftelsen kan göra en insats, att ge idéer samt förmedla kontakter. Inför GSMR 2012 finns många nya idéer som skall locka flera seglare till Leros. Bland annat skall minnesseglingen föregås av en tvådagars miniregatta (Samos – Lipsos – Leros) samt en eskadersegling för finländska och svenska båtar (från Marmaris, Bodrum, kanske även från Rhodos). Själva havskappseglingen planeras gå av stapeln lördagen den 22 september 2012. I skrivande stund är det rätt svårt att veta om allt går att förverkliga, mycket beror på hur det ekonomiska och politiska läget i Europa ser ut när vi nått september.

Skolsamarbete och teater Under de senaste två åren har stiftelsen samarbetat med skolor både i Raseborg och på Leros. Under 2010–2011 medverkade stiftelsen i projektet Levande kultur, även kallat LevKul. Projektet finansierades med hjälp av Utbildningsstyrelsen och Raseborgs stad. Projektets syfte var att sprida kunskap om Göran Schildts författarskap vidare till en ny generation. I september i samband med GSMR 2011 publicerades informationsskriften ”Levande kultur – Göran och Christine Schildts arv”. Texten är skriven både på svenska och grekiska. Den Segeltrimning under Göran Schildts minnessegling 2011. Foto: Magnus Lindberg

53


primära målgruppen är lärare samt elever på gymnasienivå i Grekland och i Finland. LevKul-projektet fungerade samtidigt som en bro över till ett EU-finansierat tvåårigt bilateralt språkprojekt mellan gymnasiet i Ekenäs och gymnasiet i Agia Marina på Leros. Det nystartade Comeniusprojektet innebär bland annat att studerande i Ekenäs skall lära sig en del grekiska och gymnasieeleverna på Leros en del svenska. Ekenäs gymnasium erbjuder dessutom sina studerande en kurs i Medelhavskultur. Även Seminarieskolan i Ekenäs och Höjdens skola i Tenala har ett pågående samarbete med lågstadieskolor på Leros. Stiftelsen har bidragit med sakkunskap, tillhandahållit bildmaterial och koordinerat en del av samarbetet med skolorna på Leros. Stiftelsen har också bidragit till ett kulturellt utbyte mellan kulturcentralen Artemis på Leros och teaterlinjen vid VNF. Teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola under ledning av Åsa Salvesen satte våren 2011 upp en pjäs som byggde på den antika tragedin ”Till Fedra” av Per Olov Enqvist. Efter avslutad spelperiod i Karis åkte produktionen på turné till ön Leros i Grekland. Där hölls två mycket uppskattade föreställningar. När det gäller framtiden vill Christine och Göran Schildts stiftelse fortsätta arbeta för att vara ett intressant alternativ bland de nyländska kulturhusen. Stiftelsen vill även vara delaktig i ett aktivt kulturutbyte mellan Finland och Medelhavsområdet, eftersom stiftelsen tror att en bättre förståelse för andra kulturer överbrygger många problem. Speciellt viktigt är det att ungdomar i ett tidigt skede av livet lär sig uppskatta kulturella skillnader.

54


Sigbritt Backman

Henrik Lindeberg och torpväsendet på Sjundby Hembygdens Vänner i Sjundeå gav hösten 2011 ut boken ”Torparliv. En skildring av torpväsendet på Sjundby gård”. Det ursprungliga handskrivna manuskriptet, som bevarats i Sjundby gårds arkiv, skrevs omkring 1935 av Henrik Lindeberg. Han var äldsta son till Selma Adlercreutz och Thure W. Lindeberg som ägde Sjundby och Pickala gårdar i Sjundeå. Henrik Lindeberg blev 1915, vid 23 års ålder, godsförvaltare på Sjundby. Han var under tre decennier ordförande för föreningen Hembygdens Vänner i Sjundeå och den drivande kraften då hembygdsmuseet på Fanjunkars och senare på Fredriksberg grundades. Henrik Lindeberg föddes den 21 juni 1893 på Pickala gård i Sjundeå. Han avlade studentexamen i Brobergska skolan i Helsingfors 1912 och studerade därefter vid Polytekniska högskolan för att bli ingenjör. Henrik Lindebergs föräldrar hade 1892 ärvt Sjundby gård som flera hundra år tillhört släkten Adlercreutz. Familjen Lindeberg bodde på Pickala och gårdarna sköttes i sambruk. Henrik Lindeberg fick redan som barn ofta följa med sin far på dennes resor från Pickala till Sjundby. Han fick tidigt en inblick i godsförvaltningen och lärde sig älska gården med det gamla stenslottet. Henrik Lindebergs stora intresse var Sjundby gård, dess historia och folket på gården. Han forskade i gårdens arkiv, ordnade och förtecknade handlingar och dokumenterade livet på Sjundby. Han var en mång- Henrik Lindeberg. Foto: Hembygdens Vänner i Sjundeå 55


sidig konstnär och godsförvaltare, han tecknade, målade, klippte silhuetter och skrev texter, både humoristiska och faktaspäckade, bland annat barndomsminnen, ett manuskript till en historik över Sjundby samt det manuskript om torpväsendet som nu utkommit i bokform.

Torpinlösningen Några år efter att Henrik Lindeberg blivit godsförvaltare ägde stora förändringar rum på Sjundby. Den så kallade torparlagen som gav legotagarna rätt att inlösa torp och backstugor stiftades den 15 oktober 1918. Inom några år bildades 35 nya lägenheter som inlöstes och utbröts från gårdens mark. På 1930-talet utbröts ytterligare fyra lägenheter. En del backstugor och torp flyttades för att gårdens ägor inte skulle splittras.

I Lindebergs manuskript ingår flera kartor över Sjundby gård och dess hemman. På kartan ovan är den på grund av inlösningslagen avträdda jorden markerad med rött och gårdens återstående jord med gult. HL, Sjundby gårds arkiv

56


Inlösningen av torpen innebar att dagsverksskyldigheten upphörde och godsförvaltaren fick se sig om efter ny arbetskraft. För de nya arbetstagarna måste gården bygga nya bostäder och då också hästdagsverkena upphörde skaffade gården egna hästar och byggde en ny ladugård.

Cirka 200 handskrivna sidor Henrik Lindeberg skrev 1935– 1936 sin skildring av torpväsendet på Sjundby gård. Då hade ungefär 15 år förflutit sedan torpinlösningen och han kunde med facit i hand beskriva förloppet. Manuskriptet består av cirka 200 med liten och jämn Sandra Enberg inlöste Högdal torp efter sin mans död. handstil skrivna sidor på skriv- På bilden sitter hon på trappan till det nya bostadshuset papper i folioformat. I materia- som uppfördes på gårdens försorg då torpet flyttades från let ingår också fotografier, ak- Karuby till Sunnanvik. Irene Wikstrand vareller, teckningar, detaljerade planritningar över bostadstomter samt kartor, som är uppmätta och tecknade under och efter jordreformen. Henrik Lindeberg berättar själv i manuskriptet om bakgrunden till sitt arbete: Denna lilla skildring av torpsystemet på Sjundby Gård har jag velat skriva för senare ägare av gården, vilka huru intresserade de än må vara av gårdens förflutna, svårligen kunna enbart med hjälp av källuppgifter komma till en rätt uppfattning av vad torpsystemet på Sjundby innebar, då det var som högst utvecklat. Jag blev sedan 1902, således från det jag var 9 år, tidigt upplyst om vad torp och torpare var. När nya kontrakt med alla torpare 1904 skrevs satt jag i kontorsrummet med från morgon till kväll under ett par veckors tid och har ännu tydligt i minnet detaljerna i avtalen och stämningen vid dessa uppgörelser. Min far tog mig med på syner, vid skiften, vid granskning av nybyggnader, delningar av dikes- och hägnads57


skyldigheter o.s.v. Kartorna över det hela lärde jag mig tidigt förstå och älska mera än bilderböcker. Själv fick jag under torpsystemets 10 sista år handhava dess förvaltning och var även tvungen ensam med harm och sorg sköta om dess mödosamma, förlustbringande avveckling. Torparne lärde jag mig väl känna genom det stora förtroende de visade mig. På grund av allt detta har jag så livligt fått leva mig in i denna institutions egenheter att jag tror mig bättre än någon senare kall, siffer- och bokstavstolkare kunna skildra detta område av gårdens historia. Såsom underlag för berättelsen ligger allt, som finns i gårdens arkiv, från riksarkivet har uppgifter från 1500–1600 talen skaffats, socknestämmoprotokoll och legonämndens protokoll hava genomlästs, kyrkoböckerna hava studerats och allt i Finland i saken tillkommen litteratur har genomlästs, här inbegripen av olika partier utgivna ströskrifter, agitationsbroschyrer och tidningsartiklar. För detta arbete har åtgått 38 kvällar och 11 söndagar under vintrarna 1935–36. Några söndagar för bilder och uppmätningar hava dessutom sommaren 1935 använts.

Grundlig skildring Lindeberg skildrar torpinstitutionen grundligt ur olika aspekter. Han behandlar torpavtalen, dagsverkena, lagstiftning och olika kategorier av legotagare. Han beskriver bland annat torpstugor och trädgårdar och behandlar frågan om torpens namn.

58


I texten skildrar Henrik Lindeberg förhållandena på Sjundby under torptiden samt inlösningen av torpen och vad det betydde för gården och torparna. Han gör naturiakttagelser, beskriver historiska händelser, berättar om torpare och godsägare och om arbetsgemenskapen. Teckningarna och akvarellerna visar bland annat hur torpbyggnaderna och trädgårdarna såg ut. Alla landbohemman, torp och backstugor som enligt lagen hade inlösningsrätt förtecknas och den arbetsdryga inlösningsprocessen beskrivs. Torpens jord bestod av flera skiften som splittrade gårdens marker. Man måste förhandla om utflyttning av torp och utbyte av jord så att de forna torparna kunde få inlösa sammanhängande områden och att gårdens jord inte skulle splittras. Anmärkningsvärt är att alla frågor löstes genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser. Henrik Lindeberg visar stor förståelse för att torparnas fick inlösa sina torp. Hans kritik av torpinlösningen begränsar sig till att han anser att plikten att utföra dagsverken upphörde med alltför kort varsel då en torpare meddelat att han ville inlösa sitt torp samt att den förlust gårdsägarna led genom att torparna fick inlösa torpen till ett så förmånligt pris borde ha delats av hela samhället. Den som sagt upp sina torpare innan inlösningslagen trädde i kraft led ingen förlust, menar Lindeberg.

Redigeringen av manuskriptet Henrik Lindebergs manuskript om torpen på Sjundby låg i Sjundby gårds arkiv i cirka 70 år och upplevde både evakuering och återkomst till Sjundeå innan texten kunde ges ut. I förordet till boken skriver utgivaren, Hembygdens Vänner i Sjundeå, att man i ett par decennier drömt om att kunna ge ut Henrik Lindebergs manuskript. Ägaren till Sjundby gård, Margareta Segersven, ställde manuskriptet till förfogande och 2005 vidtalades undertecknad, Sigbritt Backman, för redigering och Richard Elgert för ombrytning och layout av manuskriptet. Arbetet inleddes med en lång rad arbetssessioner i kontorsrummet på Sjundby då manuskriptet kopierades och handlingar och fotografier i gårdens arkiv studerades. Texten redigerades därefter med lätt hand och försågs med förklaringar i form av kompletterande faktarutor, ordförklaringar och bildtexter. Tillsammans med Margareta Segersven letade vi fram gamla kartor, avtal och andra handlingar i Sjundby gårds arkiv. Handlingar, porträtt och andra föremål foSjundby sett från parken på andra sidan ån. Nere vid ån ligger gårdens sädesmagasin och till vänster ladugården. Hembygdens Vänner i Sjundeå

59


tograferades sedan av Richard Elgert för att användas som illustrationer i den planerade boken. Innan ombrytningen av materialet påbörjades arrangerade Hembygdens Vänner i Sjundeå en ”Torpkväll” på sitt museum där man berättade om Lindebergs manuskript och efterlyste gamla fotografier från torpen. Flera avkomlingar till forna torpare hade kommit till museet och tagit med sig fotografier som de lånade ut. Förutom privatpersoner lånade också Sparbanksstiftelsen i Sjundeå ut ett stort antal bilder som man fick lov att publicera i ”torpboken”. I slutet av sin skildring av torpväsendet beskriver Lindeberg i korthet de inlösta torpens senare öden. Han berättar om eventuella ägoskiften och nybyggnadsverksamhet fram till 1935. I samband med redigeringen och ombrytningen av texten letade vi upp de forna torpen och fotograferade dem i den mån de fanns kvar. Bostadshus som uppförts på de inlösta torpen på 1920- och 1930-talen har bevarats, men ytterst få gamla torpstugor från den egentliga torptiden finns kvar. Många torpstugor förstördes då de låg på arrendeområdet under Porkalaparentesen. På de gamla torpplatserna kan man i dag hitta husgrunder, vårdträd och kulturväxter som vittnar om att någon bott på platsen och vårdat den. Det material, text, bilder och kartor, som Henrik Lindeberg samlade om torpväsendet på Sjundby är en unik samling som visar prov på stor kunskap,

60


Av Nydal torp, som fanns i närheten av Slottet på Sjundby, finns i dag endast lite rester av stenfötter och en envis syrenbuske i utkanten av det moderna odlingslandskapet. Teckningen av Nydal torp är signerad 31.5.1931 av Henrik Lindeberg. Sjundby gårds arkiv

inlevelseförmåga och kärlek till hembygden. Han beskriver i sitt manuskript tomtplatser och byggnader på följande sätt: Tomtplatsen och Byggnaden Wid anläggning av torp valde nybyggaren själv tomtplatsen i närheten av sina odlingar. Av de något över 200 boplatser jag iakttagit framgår att valet av tomt skedde enligt riktiga grunder, att så även tidigare varit fallet utvisa de urgamla landboskapens placering. På ena handa sätt väljer folk ännu i dag om de hava möjlighet därtill. Det ideala gårdsläget var en hög, torr, solig södersluttning med skyddande berg eller skog på nordsidan. Det område Sjundby gård omfattar erbjuder också rika möjligheter härför; Landskapet är typiskt nyländskt. Ådalens i mjuka vågor formade lermarker, avbrutna av kullar och backar, höja sig mot grusbrämade, bergiga skogsbryn. Bäckdalarna, som genom de kuperade skogsmarkerna slingra ned mot ådalen, förete också i mindre format samma gestaltning. Torpstugan på Djupbäck är en av de få gamla torpstugor som finns kvar. Under arrendetiden låg Djupbäck strax norr om gränsen till den sovjetiska militärbasen. Foto: Richard Elgert

61


Bitte Westerlund

Slow Food-festivalen fyllde Fiskars bruk Det första veckoslutet i oktober bjöd på strålande höstväder och det bidrog till att Slow Food Västnylands andra närmatsmarknad blev en formidabel succé. Arrangörerna, med Diana Nyberg-Lindholm i spetsen, tappade räkningen men uppskattade att 12.000–15.000 matvänner besökte Fiskars den 1 till 2 oktober. Än en gång bevisades det att Västnyland går i bräschen för närmatstrenden. Att Radio Vega sände direkt från festivalen i flera timmar bidrog till uppslutningen och i hela Finland kunde man höra att det var 45 minuters bilkö till Fiskars.

Mat i mängder Ett sjuttiotal trädgårdsodlare, köttproducenter, fårfarmare, fiskare, biodlare, mathantverkare och lokala restauranger hade kommit för att sälja sina produkter. Många bjöd på smakprov. Principen var att produkterna skulle vara odlade eller producerade i någon av västra Nylands tio kommuner. Allt krimskrams var förbjudet. Här fanns mat i mängder för envar. Från helstekt gris i West Charks tält till vegetarisk soppa i en jurta. Flera privatpersoner passade på att sälja egna bak-

62


verk, safter och sylter och det bidrog till den glada marknadsstämningen. Till exempel Svenska kulturfondens t.f. informatör Henric Öhman, som just hade avslutat sin sejour som programvärd i Min Morgon, sålde nu färskpressad äppel­ must från Halstö. Potatisgröten som Produforum-koodinatorn Sanna Lindholm sålde tog slut på ett par timmar, men rågbrödslimporna räckte hela dagen. Dem hade hon bakat med sin sin mor Ritva och faster Berit Lindholm. Flera av utställarna deltog samma veckoslut i matmarknaden på Mangs gård i Ingå. Också den besöktes av flera tusen personer. Till exempel finansmannen Mikael Ingberg sålde lammkött i Fiskars medan frun Leena var på Mangs, som ligger nära deras egen gård Hinders. Mikael Ingberg ledde också Nylands svenska producentförbunds paneldiskussion om ekologisk mat på söndagen iklädd en röd t-skjorta med texten ”Bonden behövs”.

Paradise Oskar sjöng Thomas Blomqvist öppnade festivalen uppkliven på en sten och Paradise Oskar sjöng vid bron till det gamla sädesmagasinet, som nu fungerade som stämningsMary Kuusisto hade dekorerat Samlingslokalen med sina exotiska grönsaker (ovan). Michael Björklund och Kenneth Nars på scenen i Samlinglokalen, som inretts med Erik Bruuns tyger. Foton: Eva Tordera Nuño

63


Närmatskatalogen har tryckts i i 20.000 exemplar och delas ut gratis. Foto: Eva Tordera Nuño

full saluhall. Ännu en vecka tidigare hade sommarens stora verktygsutställning hängt där. Resturanger från hela Västnyland bjöd på smakprov inne i bakre delen av Kopparsmedjan. Här hade också Raseborgs stad en stor och färggrann avdelning där högstadieelever och deras lärare i huslig ekonomi kärnade smör och bjöd på gröt. En stor del av försäljarna höll stånd ute kring den nuvarade smedjan. Också Fiskars museum hade digert program för barnfamiljer. I Samlingslokalen var det program med bland annat Sås och Kopp, ”Hemlige kocken” Mats-Eric Nilsson från Sverige och Michael Björklund från Åland. Björklund och Kenneth Nars lagade äppelkaka som publiken fick äta upp. Amerikanska ambassadörshustrun Cody Oreck höll ett riktigt brandtal för Finland och närmaten. De facto hade arrangörerna försökt få både hennes man och Nobelpristagaren Al Gore att tala i Fiskars, men det lyckades inte. Ambassadörsparet Oreck är ju känt för sina bikupor på ambassadens gård i Brunnsparken i Helsingfors. Nu utbytte Cody Oreck erfarenheter med Stefan och Camilla Elf från Mellangård Honung i Tenala. I vimlet stötte hon ihop med bland annat Sveriges ambassadör Johan Molander, Islands ambassadör Elin Flygenring och TV-chefen 64


Annika Nyberg-Frankenhauser som donerat älgkött till den soppa som de 40 volontärerna bjöds på.

Schweizarna vann Föreningen Gastro Nostra ordnade tävling mellan kocklandslagen från Schweiz och Finland. Det senare har ju Raseborg som hemort. Gästerna vann. År 2012 arrangerar föreningen Slow Food Västnyland en närmatsmarknad på Westerby gård i Ingå veckoslutet 29–30 september.

Anna-Lena Bengelsdorff från Kila gård sålde ekologiskt nötkött och pumpor. Foto: Eva Tordera Nuño

65


Niclas Erlin

Västnyland år 2011 Sjundeås vägval inför framtiden var en av de hetaste frågorna i regionen under året. Hösten 2010 hade fullmäktige i kommunen beslutat att underhandlingarna om en fusion med Lojo ska fortsätta. Under första halvan av år 2011 pågick således ett intensivt arbete för att ta fram ett förslag till avtal för sammanslagning av Lojo, Sjundeå och Nummi-Pusula, som var den tredje kommunen som deltog i förhandlingarna. Ingå hade också möjlighet att haka på samma utredning, men tackade slutligen nej efter en intensiv diskussion. Med rösterna fem mot sex föreslog kommunstyrelsen i januari att Ingå går med i förhandlingarna, ett förslag som fullmäktige ändå motsatte sig med rösterna 18 mot 9. Fusionsfrågan delade också Sjundeå. Föreningen Pro Sjundeå som arbetar för en fortsatt självständig kommun motsatte sig öppet en sammanslagning. Också Svenska folkpartiet och De gröna uttalade sig mot en fusion, medan flera Samlingspartister och Socialdemokrater i sin tur flaggade för Lojo. Tudelningen syntes även i inställningen till en rådgivande folkomröstning i frågan. Flera personer i fullmäktige, företrädesvis sådana som talade för en sammanslagning med Lojo, ville sätta tummen ner för en allmän röstning. Efter en dragkamp i fullmäktige beslöts i varje fall att invånarna ska få ta ställning till fusionsavtalet när det är klart. Folkomröstningen hölls söndagen den 25 september och utmynnade i ett klart nej till en sammanslagning. 63,5 procent av dem som deltog röstade mot, medan 34,3 procent sade ja. Ett jämnare resultat hade väntats, varför resultatet överraskade många. Totalt 3.030 invånare deltog, vilket betyder att valdeltagandet var 66,5 procent. Största delen röstade på förhand, det vill säga innan den egentliga valdagen. I Nummi-Pusula hölls en motsvarande folkomröstning och där stödde 55,2 procent en sammanslagning medan 42,7 procent var emot. Valdeltagandet var 53,7 procent. Själva omröstningen om fusionen i fullmäktige onsdagen den 9 november var laddad. Ett hundratal kommuninvånare och andra intresserade var på plats och väktare hade kallats in på förhand då det bedömdes att stämningen kan bli hätsk. Fusionsavtalet godkändes med minsta möjliga marginal, med rösterna 14–13. Extra dramatik gav det faktum att De grönas ledamot, fusionsmot­ 66


ståndaren Yrjö Kokkonen inte kunde närvara på grund av en utlandsresa och att hans ersättare Harri Haanpää, likaså grön, röstade för sammanslagningen. Med avstamp i en paragraf i kommunallagen som säger att ett ärende ska behandlas på nytt om minst en fjärdedel av ledamöterna anser det krävde fusionsmotståndarna att frågan tas upp på nytt. Så skedde även. En ny omröstning hölls den 21 december och även nu föll rösterna 14–13 för en fusion. Den här gången hade Samlingspartiets ledamot Kirsi Pesonen bytt fot. Första gången röstade hon mot en fusion, men nu röstade hon för en sådan då hon inte ville fälla det tidigare beslutet som hon anser att fattades i laglig och demokratisk ordning. Fusionsmotståndarna har lämnat in tre olika besvär till förvaltningsdomstolen och ifall den finner något av besvären motiverat kommer fullmäktige att ytterligare en gång rösta om fusionsavtalet. Samtidigt som dragkampen pågick i Sjundeå inleddes arbetet inför den planerade sammanslagningen vid ingången av år 2013. Bland annat bildades en fusionsstyrelse vars uppgift är att hålla i trådarna då den nya staden bildas. Fullmäktige i Lojo godkände fusionsavtalet med rösterna 27–24, också där efter en utdragen behandling onsdagen den 9 november. Samma kväll gav även fullmäktige i Nummi-Pusula grönt ljus för en sammanslagning.

Många invånare följde med fullmäktigemötet då fusionsfrågan behandlades i Sjundeå. Foto: Mira Strandberg/Västra Nyland

67


Vid ingången av år 2011 slogs Nylands förbund och Östra Nylands förbund ihop till ett enda nyländskt förbund. Ur västnyländsk horisont märktes föga förändring. En kommitté för den svenska servicen tillsattes med Kyrkslättsbon Thorolf Sjölund som ordförande, men några synliga resultat fick den inte till stånd under året. Västnyland väster om Kyrkslätt saknar representation i kommittén. I mars beslutade statsrådet att antalet magistrat ska minska från 24 till 11. Det innebar bland annat att magistraterna i Raseborg och Esbo slogs ihop vid ingången av år 2012. Med magistraten i Raseborg försvann ytterligare en statlig enhet med svenska som starkt arbetsspråk. Magistraten var hotad som självständig enhet också år 2006 men fick den gången leva vidare. Hösten 2010 godkände styrelsen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt planerna för en omorganisering av funktionerna på Ekåsens sjukhus i Ekenäs - i praktiken en rejäl nedskärning av verksamheten. I januari 2011 stod det klart att cirka 100 befattningar skalas bort och att antalet vårdplatser ska minska från dåvarande knappt 130 till 45 vid årets slut. Sjukvårdsdistriktet har som mål att på sikt sälja Ekåsenområdet och koncentrera all sjukhusverksamhet i Ekenäs till Västra Nylands sjukhus. Minfartyget Pohjanmaa, som har Obbnäs som hemmahamn, åkte i januari ner till Adenviken vid Afrikas horn för att där delta i EU-operationen Atalanta vars syfte är att skydda livsmedelstransporter till det krigshärjade Somalia. Vid kusten opererar pirater som angriper fartyg. Uppdraget fick en dramatisk kulmen, då fartygets besättning i ett skede tog 18 sjörövare till fånga. De gripna släpptes senare fria, eftersom inget land var berett att ställa dem inför rätta. I slutet av maj var fartyget tillbaka i Obbnäs igen. En månad innan hade fartygsflottan där förstärkts med det nya och hypermoderna mångfunktionella fartyget Louhi, som är berett att rycka ut i samband med olje- och andra olyckor till sjöss. Efter något som kunde kallas en mindre interregional dragkamp kunde stadsstyrelsen i Raseborg i april till slut godkänna Ingå som värdkommun för den kommunala landsbygdsförvaltningen i regionen. Tanken är att servicen byggs upp på Västankvarn, som är ett stort försökscentrum och kursgård. Kyrkslätt, Sjundeå och landsbygdsorganisationerna stödde modellen, men inte Raseborg som till en början meddelade att staden är villig att själv stå som värd för servicen. Regionens alla fyra riksdagsledamöter fick förnyat förtroende i riksdagsvalet, som hölls i april. Kyrkslättsbon Raija Vahasalo (Saml.), Lojobon Matti Saarinen (SDP) och Raseborgsborna Maarit Feldt-Ranta (SDP) och Thomas Blomqvist (SFP) kunde därmed fortsätta en period till på Arkadiabacken. 68


Mitt i Nyland heter den tidningsbilaga som Västra Nyland introducerade i april. MiN bevakar Kyrkslätt och Sjundeå och ingår i VN varje tisdag och torsdag. På redaktionen i Kyrkslätt jobbar nu tre personer i stället för en, som var fallet innan lanseringen. I oktober fyllde VN 130 år. I november meddelade tidningen att sexdagarsutgivningen upphör vid årsskiftet och att tidningen därefter utkommer fem dagar i veckan. Med den åtgärden ville tidningen undvika en stegring av prenumerationspriset, som man i annat fall hade tvingats höja på grund av en ny skatt som skulle införas år 2012. Kyrkslättsbon Jens Berg efterträdde Hannu Olkinuora som chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Berg hann jobba 16 år på Rundradion innan han flyttade över till tidningsvärlden. Också Hangötidningen fick ny chef, då Per Sarén steg åt sidan efter nästan fem år på posten som chefredaktör. Mikael Heinrichs tog vid som ledande journalist och redaktionschef, medan utgivarföretaget Lindans vd Michael Nurmi började axla rollen som ansvarig utgivare. I maj tog Marko Reinikainen över som direktör för Tvärminne zoologiska station efter Jouko Pokki som gick i pension. Reinikainen jobbade tidigare på stationen som amanuens och vice direktör. I juni fick stationen celebert besök då president Tarja Halonen och hennes make, doktor Pentti Arajärvi, gjorde ett strandhugg med båten Kultaranta VIII då de var på väg till sommarstället Gullranda i Nådendal. Pojo finska församlings kyrkoherde Juha Molari hamnade i blåsväder på våren. Domkapitlet avstängde honom från hans tjänst på grund av olämpligt språkbruk och uppförande. Molari hade i olika sammanhang uttalat sig olämpligt om framför allt muslimer. Molari begärde avsked och beviljades detsamma. Den 200 personer stora finländska kontingenten i Nordic Battle Group 2011 upplöstes på sommaren efter att ha stått i beredskap i ett halvt års tid. Insatsstyrkan som lyder under EU skickades aldrig ut på uppdrag. Den utbildades år 2010 vid Nylands brigad, som var dess hemgarnison. Åtta beväringar skadades då en blixt slog ner i deras tält under en övning i juli i Syndalen på Hangö udd. De värnpliktiga var från Sjökrigsskolan i Helsingfors. I september meddelade polisen Täktombon fick en att en stor cannabisodling hade besfängelsedom på två år och lagtagits i Hangö. Polisen hade resex månader." dan på vintern slagit till mot den. Odlingen omfattade inte mindre

69


än 500 plantor och den var inhyst i en byggnad i Täktom som uppförts för ändamålet. Odlingen sköttes av en lokalinvånare för Hells Angels räkning och den ingick i en större härva med förgreningar även utomlands. Flera personer anhölls och i samband med förundersökningen beslagtogs pengar, vapen och stora partier narkotika. I Västnyland uppdagades gömmor även i Lojo, Sjundeå och Kyrkslätt. Domarna blev hårda för de inblandade. Tolv år ovillkorligt fängelse var det strängaste straffet, medan Täktombon fick en fängelsedom på två år och sex månader. Den tidigare Formel 1-föraren Jyrki Järvilehto färdades sommaren 2010 i en båt som i hög hastighet törnade mot brofundamentet vid Jomalvik kanal i Ekenäs med den påföljden att den andra personen i båten avled. Båda var berusade. I december 2011 dömdes Järvilehto till två år och fyra månader ovillkorligt fängelse för grovt äventyrande av trafiksäkerheten, grovt dödsvållande och fylleri i sjötrafik. Rätten bedömde att Järvilehto hade kört båten; själv hävdade han att han hade färdats som passagerare. I början av december drabbades Finland och Västnyland av ett rejält oväder, som både höjde vattenståndet och fällde träd. Det visade sig att den stormen skulle efterföljas av ett ännu värre oväder. Annandag jul drog den kraftigaste stormen på tio år över södra och västra Finland, med den följden att en stor mängd träd föll över såväl elektriska ledningar som annan egendom. Tusentals hus blev utan el och endel hushåll fick vänta på sin ström till långt efter nyår. Glesbygden och skärgården i Västnyland hörde till de områden som drabbades värst.

Näringslivet Biltillverkaren Sisu Auto fyllde 80 år och presenterade en ny lastbilsserie, Polar. Med den vill företaget vinna ny mark på civilsidan. Sisu Auto jobbar i nära samarbete med underleverantören Komas, som har fabrik i Karis. I maj råkade Sisu i blåsväder. Dess bilar fick då massiv kritik av försvarsmakten, som hävdade att såväl nylevererade fordon som hela företaget visar upp stora brister. Kritiken lades fram i en osedvanligt osande promemoria som arméns materialverk hade sammanställt. Sisu avvisade kritiken och påstod i sin tur att utlåtandet var fullt av fel. Försvarsministern utsåg en utredningsman för att få ordning på tvisten. I september meddelade parterna att konflikten är löst. Sisu ålades att åtgärda påtalade fel i bilarna, medan försvaret förband sig att betala den del av beställningarna som fortfarande var obetald på grund av tvisten.

70


I april meddelade FN steel att företaget år 2012 ska investera 35 I maj råkade Sisu miljoner euro i teknik som sänker energiförbrukningen i masugnen i blåsväder." i Koverhar. Det upplevdes som en god signal för framtiden vid stålverket, som hör till de största arbetsgivarna i regionen. Sprängämnestillverkaren Forcit rodde i sin tur i land en jätteorder i Sverige. Företaget ska leverera produkter till Northlands stora gruvprojekt i Kaunisvaara i norra Sverige, en beställning som stärkte produktionen också i fabriken i Hangö. På hösten började nyhetsrapporteringen fyllas med mörkare rubriker. I oktober inleddes samarbetsförhandlingar vid Rautaruukkis rörfabrik i Lappvik. Också inom KSF Media, som bland annat utger tidningen Västra Nyland, inleddes samarbetsförhandlingar i oktober. I november stod det klart att också Forcit står inför stora nedskärningar. 25 jobb var hotade på fabriken i Hangö. Samma månad meddelade Hangöföretaget Printal att uppemot 60 jobb kan försvinna vid fabriken, om de mest dystra ekonomiska scenarierna förverkligas. Strax innan jul damp ytterligare en dålig nyhet ner. Ekenäs tryckeri, med 130-åriga anor, hade sökt sig i konkurs på grund av att verksamheten länge varit förlustbringande. 14 anställda hotades bli utan jobb. Snart klarnade det att det trots allt kan finnas en framtid för tryckeriet. En hugad ny ägare hade anmält sig, vilket ingav nytt hopp dagarna innan nyår.

Festivaler och andra evenemang Filmproduktionen med västnyländsk anknytning fick en synlig roll under Ekenäs filmfest, vid sidan av de nordiska spelfilmerna. Under evenemanget som hölls den 21–23 januari visades bland annat Ekenäsbon Janna Thorströms dokumentär Sticks and Wings, Matts Dumells dokumentär Fasans hemvist – Dragsvik 1918, Jukka Eronens Kevääntuoja som filmats i Hangö, flera naturfilmer av Gustav Munsterhjelm samt Ekenäsbon Maria Helsings dokumentärfilm om Lottehemmet, ett uppmärksammat äldreboende i Köpenhamn. I samband med att den sistnämnda filmen visades hölls även en välbesökt debatt om äldrevården i Raseborg. Under helgen kunde man också se Ekenäsbon Midiya Zahir Hatams pinfärska Film från Kurdistan, som handlar om kurdisk kultur och traditioner. Evenemanget ordnades nu för sjätte gången.

71


Sydspetsens mässa gjorde comeback efter en paus på fyra år. Mässan Sydspetsens mässa hölls den 28 och 29 maj i och utangjorde comeback efter en för bollhallen i Ekenäs och den lockade 3.400 besökare. Drygt 80 förepaus på fyra år." tag och andra aktörer deltog. Mässan ordnades av de fyra företagarföreningarna i Hangö och Raseborg. Lördagen den 28 maj var det också dags för Raseborgsdagen, som nu ordnades för andra gången. Programmet pågick från morgon till kväll på flera olika ställen inom staden. Det bjöds på musik, teater, film utställningar, dans, loppmarknad – kort sagt, en diger repertoar, precis som året innan. Det här veckoslutet var riktigt fullspäckat med evenemang. I Billnäs hölls nämligen också en trädgårdsmässa, med omkring 60 utställare. Mässan besöktes av drygt 3.000 personer. Ytterligare ordnades den traditionella motorcykelträffen Bruksrundan, med 333 deltagare den här gången. Motorcyklarna var inte de enda som brummade längs de västnyländska vägarna. På lördagen tog sig ett 60tal fordon genom bygden som ett led i Länsi-Uusimaa cruising, ett evenemang som nu flera år i rad samlat hobbybilsentusiaster med i första hand amerikanska bilar till en gemensam odyssé genom Västnyland. Hangö var ändstation i år. Ägare till Jawa-motorcyklar samlades den här gången i Västnyland till sin årliga sommarträff. Den hölls det andra veckoslutet i juni med Lohjan Nostalgia Motoristit som arrangör. På lördag samma veckoslut samlades också Lappviksborna till sin egen dag. Nu hölls även det populära lådbilsrallyt i Karis, som ordnades för tredje gången i rad. En vecka senare, den 18 juni, var det dags för Svartådagen. Torsdagen den 30 juni öppnades den internationella antikveckan på Svartå slott och pågick i fyra dagar. Evenemanget har nu 15 år på nacken och det har mutat in sig både bland utställarna och besökarna. Ingå firade 675 år, vilket bland annat uppmärksammades med ett extra späckat program på Ingådagen som hölls den 2 juli. Samtidigt ordnades det traditionella evenemanget Gamla brandbilars dag i Ekenäs samt ytterligare Skåldödagen, som nu i gassande solsken hölls för tredje gången. Det var nu andra året som det ordnades antikmarknader samtidigt i Fiskars och Billnäs. Evenemangen hölls under slutet av vecka 27, det vill säga i början av juli. Enligt arrangörerna besöktes tillställningen i Fiskars av 6.500 personer, medan 8.100 besökare räknades in i Billnäs.

72


Samma lördag som antikmarknaderna kom upp i varv, den 9 juli, var det dags för såväl Degerbydagen som Barösundsdagen i Ingå. Stubbängsdagarna i Snappertuna, där gamla maskiner står i fokus, hölls samma veckoslut. En vecka senare var Ingåborna på fötter igen, nu för att delta i hantverkardagen på Gammelgården. Det här veckoslutet hölls också det årliga medeltidsevenemanget vid Raseborgs slott. En vecka senare stod Hangö i fokus, nu med evenemangen Poker Run för muskelbåtar och Put Put Run för mer traditionella puttputtbåtar. Fredagen den 22 juli inleddes också den traditionella bridgeveckan i Hangö, som arrangerats sedan 1950-talet. Etnofestivalen Faces ordnades nu för andra gången i Gumnäs i Pojo, dit festivalen flyttade efter att flera år ha hållits i Billnäs. Festivalen öppnades fredagen den 29 juli av president Tarja Halonen och programmet pågick till söndagen. Mottot den här gången var «Vive la différence», ungefär leve olikheten eller mångfalden, ett tema som var synnerligen aktuellt med tanke på dödsskjutningarna i Norge veckan innan. Festivalområdet var betydligt större än år 2010 och hade nu bland annat fem olika estrader. Karisnatten firades fredagen den 29 juli och under den här helgen arrangerades också en hantverksmässa i Billnäs, som besöktes av omkring 5.500 personer. Lördagen den 30 juli hölls Tenaladagen, med digert program från tidig morgon till sena kvällen. En vecka senare var det dags för såväl Snappertunadagen som Larsdagen i Lojo. Den förra ordnades nu för trettiofemte gången, den senare för tjugosjunde året i följd. Snappertunadagen hör tillsammans med midsommarfesten, sommarteatern och medeltidsdagarna till de evenemang som går under benämningen Raseborgs festspel. De besöktes i år av sammanlagt cirka 16.000 personer. Lördagen den 13 augusti hölls det numera traditionella Ankracet i Pumpviken i Karis. 3.000 plastankor gjorde då upp om segern då de tog sig ner för strömmen. Evenemangen gick inte ner i varv, trots att skolorna började och de varmaste sommardagarna var över. Fordons- och maskinutställningen I fädrens hjulspår ordnades den här gången den 20 augusti. Platsen var den samma som under tidigare år, nämligen Norra hamnen i Ekenäs. Följande veckoslut hölls såväl Hangödagarna, Kyrkslättsdagarna som matevenemanget Maan maut i Fiskars. Lördagen den 3 september var det dags för Täkterdagen vid Ingbohed, som besöktes av uppskattningsvis 700 personer i år. Samtidigt firade Sjundeåborna sin egen dag runt om i kommunen. Bland annat tidigare statsministern Paavo Lipponen höll tal. Rundvandringarna på Sjundby slott och Angus Slow food73


Kändiskocken Michael Björklund signerar böcker under Slow food-festivalen i Fiskars. Foto: Eva Tordera Nuño

dagen på Gårdskulla hörde till de mest populära programinslagen. Den stundande folkomröstningen om kommunens framtid gav dagen en extra prägel. Skördemarknaden i Ingå, som tidigare gick under namnet potatisdagarna, hölls i år det tredje veckoslutet i september. Evenemanget har vuxit under årens lopp och omfattar program på många håll i kommunen under hela helgen. Trettio nyskördade äppelsorter, fantasifulla fågelskrämmor och glada kandidater i Äppelflicka-tävlingen lyste upp årets Äppelkarneval i Lojo, då bland annat 74


FM kring fågelskrämmor avgjordes. Publiken svek inte, trots regnigt väder detta sista veckoslut i september. Katariina Finnberg valdes till årets Äppelflicka. Föreningen Slow food Västnyland lade möjligen grunden till en ny tradition, då den år 2010 ordnade en synnerligen välbesökt närmatsmarknad på Mangs gård i Ingå. I år hölls det matmarknad på två ställen samtidigt veckoslutet den 1 och 2 oktober – på Mangs gård precis som året innan och därtill i Fiskars där Slow food Västnyland stod för arrangemangen. Båda lockade till sig mycket folk och på båda ställena var utbudet rikligt. Marknaden i Fiskars besöktes av uppskattningsvis 12.000 till 15.000 personer och flera tusen hittade också till den i Ingå. Det var olika åsikter om hur närmatsmarknaden ska formas som ledde till att evenemanget spjälktes upp på två. Mangs gård vill hålla fast vid sin tradition att hålla marknad på gården, medan Slow food Västnyland vill att evenemanget ambulerar. Bakom arrangemangen i Ingå stod föreningarna Bo på landet och Slow food Uusimaa-Nyland, den senare grundad efter marknaden år 2010 då synen på evenemangets framtid började splittras. Hangö filmfestival hölls den 28 till 30 oktober och arrangerades av Olympias Vänner. Publiken bjöds på ett tiotal filmer, däribland "Hämnden" med Mikael Pehrsbrandt i en av rollerna. Bokkalaset i Ekenäs ordnades nu för elfte gången och pågick från torsdagen den 10 november till söndagen den 13 november. Litteraturdagarna gästades av bland annat Jörn Donner, Stina Ekblad och Maria Wetterstrand. Huvudscenen var Karelia, men det pågick också program i Ekenäs bibliotek, i museicentret Ekta, i församlingshemmet och i skolorna.

Utställningar Årets verksamhet i Stadshusgalleriet i Hangö tog en flygande start genom Eero Caselius utställning ”Sixtus”, i vilken den numera pensionerade bildkonstläraren ställde ut sammanlagt mellan 1.700 och 2.000 målningar. Väggarna i galleriet formligen täcktes av akvareller från golv till tak. Under två veckor i januari hölls en utställning i Stadshusgalleriet med anledning av att det hade gått 100 år sedan arkitekten Viljo Revell (1910–1964) föddes. I Hangö är Revell främst känd för att ha ritat Hyvon-Kudeneules fabrik, dagens Printal, och bostadshuset Silta-City vid korsningen mellan Esplanaden och Halmstadsgatan. Utställningen byggde på fotografier av Tapio Kekkonen och akvareller av Tuula Revell.

75


Erik Salvesen höll en tredelad utställning med temat «Scener ur himlens skådespel», i vilken han på våren i Karis, Hangö och Ekenäs ställde ut målningar med fokus på färger och himlar. Från början av februari till början av april hölls en utställning i Galleri Elverket i Ekenäs med verk av de kända grafikerna Axel Fridell (1894–1935) och Pentti Kaskipuro (1930–2010) samt av Karin Mamma Andersson (Anna Karin Andersson) och Jockum Nordström, intressanta namn inom samtidskonsten. "5" hette den utställning i Galleri Zebra i Karis på vintern, där Adel Abidin (video), Antti Laitinen (installation som bestod av en hyvlad stock och en dito gjord av ihoplimmade hyvelspån), Pekka Niittyvirta (video och bilder), Perttu Saksa (bilder) och Jari Silomäki (video, bilder) tillsammans visade sina verk. Pirjo Heino från Finland, Renuka Kesaramadu från Indien och Regina Carmona från Brasilien ställde ut bilder i Stadshusgalleriet i mars i en gemensam utställning med namnet "Earth-Moon-Woman". Som namnet antyder hade de tre konstnärerna jorden, månen respektive kvinnan som var sitt tema i verken. I maj ställde Juha Soisalo ut målningar och Zoltan Popovits skulpturer i Stads­husgalleriet i en utställning med namnet "Jubileum 141". År 2009 gjorde en grupp arkitektstuderande en resa, en ”Grand tour”, i Finland, Grekland och Italien, och två år senare kunde en del av dem visa upp skisser och bilder som de gjort på resan. ”Grand tour 2009” kunde ses på vintern och våren i Villa Schildt i Ekenäs, staden där hela bildningsresan hade inletts två år tidigare. Därefter flyttade utställningen till Rom. Sommarens utställning i Ekenäs museicenter Ekta handlade om musik och omspände tidsmässigt allt från medeltiden till lokal populärmusik. Så pass unga fenomen som diskotek Gnägget och bandet Paul Oxley´s Unit fick plats på ut­ ställningen, som hette "Säg det i toner". Årets sommarsutställning på Svartå slott kretsade i sin tur kring den okonventionella grevinna Marie Linder (1840–1870), som var en tidig kvinnosakskvinna. Marie Linder var ingift i den släkt som innehar slottet. Hon bodde inte själv där men hann besöka slottet flera gånger. På sommaren kunde också några av den färgstarka konstnärinnan Miina Äkki­jyrkkäs plåtkor beskådas i slottsparken. Korna är gjorda av bilplåt. Sommarsutställningen i Magasinet i Fiskars presenterade verktyg och hur de utvecklats under årtiondenas lopp. Tyngdpunkten låg vid det estetiska. I Magasinet visades också föremål som utformats med hjälp av verktygen. I Kopparsmedjan i Fiskars pågick samtidigt en utställning med namnet "Rumsliga platser: Platsens poesi". Här ville konstnärerna genom besökarnas närvaro förvandla visuella platser till rörliga rum. De två utställningarna i Fiskars var öppna från början av maj till slutet av september. 76


A K Dolven, i Västnyland mest känd för den omdebatterade skulpturen "The Finnish Untuned Bell" i Skepparträdgården i Ekenäs, visade videoarbeten och målningar på en utställning i Galleri Elverket. Den pågick från slutet av maj till början av oktober. Dolven är kanske mest känd just för sina videoarbeten. Författaren och konstvetaren Göran Schildts (1917–2009) resor i Medelhavet och hans segelbåt Daphne var temat för sommarens utställning i Villa Schildt i Ekenäs. Karaija i Ingå firade sin 15 år långa galleriverksamhet med en sommarutställning som fokuserade på naturen. Tolv konstnärer ställde ut och det gemensamma för dem är att djur och växter utgör inspirationskällan i skapandet. Carl Gustaf Lilius (1928–1998) kvinnovärld återgavs på den i ordningen elfte årsutställningen som ordnades av Lilius-stiftelsen efter konstnärens bortgång. Platsen var Stadshusgalleriet i Hangö. "Kalailma" hette Ilkka Juhani Takalo-Eskolas utställning på Galleri Sköllersta gård i Billnäs på sensommaren. De effektfulla verken, både målningar och foto­ grafier, representerade «ett mischmasch av filosofi, av religion», för att citera recensionen i Västra Nyland. I oktober ställde de fyra naturfotograferna Heidi Holmlund, Krister Welander, Håkan Eklund och Roger Sjölund ut fotografier i Ekenäs Naturum i ut­ ställningen "Natur ur fyra perspektiv". I oktober visades målningar av Pekka Vehviläinen och fotografier av Fraser Bliss i en gemensam utställning i stadshusgalleriet i Hangö. Havet var det sammanbindande temat. Smeden Kaisa Barbieri, keramikern Nanna Bayer, ljuskonstnären Tarja Ervasti, bildkonstnären Hanne Horte och journalisten Elina Laiho byggde tillsammans upp en utställning i Kopparsmedjan i Fiskars på senhösten. Järnskrot utgjorde basen i verken, även om flera andra material användes. De nämnda kvinnorna kallar sig för Järnfruarna. I november öppnades en utställning på Hangö museum som kretsade kring spetsar i olika form och utförande. "100 år genom linsen" heter den utställning som öppnades i Ekenäs museicenter Ekta i november och som bygger på fotografier från Ekenäs och Västnyland under 100 år. De kända fotograferna Harry Holmströms och Vidar Lindqvists bilder har en framträdande plats på utställningen. På den traditionella julutställningen på Borgargården som hör till Ekta kunde besökarna det här året bekanta sig med Petter och Lotta och den tidsepok under vilken Elsa Beskows tant Brun, tant Grön, tant Gredelin och herr Blå levde. I december hölls en utställning i Galleri Zebra som handlade om invandrare och deras identitet. Den byggde på texter av Sirkku Varjonen och bilder av Jo77


hannes Romppanen. Varjonen arbetar på en doktorsavhandling om invandrares identitet.

Litteratur från landsändan Mikaela Sonck, född i Ekenäs och numera bosatt i Stockholm, var redaktör för en antologi om barnlöshet, som fick mycket uppmärksamhet. Mikaela Sonck medverkar själv med en text och bland skribenterna hittas även de västnyländska författarna Monika Fagerholm och Janna Thorström. Boken heter Utan – Om barnlöshet och barnfrihet. På våren utkom historikern och läraren Sture Lindholm med en bok om OSguldmedaljören Thorvald Strömberg, som gick bort i december 2010. Boken har titeln Thorvald Strömberg – skärgårdens son och den handlar inte endast om paddlaren och människan Strömberg, utan också om livet i den västnyländska skärgården i allmänhet på 1900-talet. Det rika badhuslivet i Hangö finns nu skildrat mellan två pärmar. Birgitta Ekström Söderlunds färska bok Den kostbara pärlan handlar i första hand om legendariska Hangö badanstalt, men författaren har satt ribban högre än så. Den rikligt illustrerade boken berättar även om badhusliv i allmänhet och om den verksamheten som i tiden kretsade kring Societetshuset, Brunnsparken och Casino. På våren utkom en faktaspäckad historik över den finska socialdemokratin i Karis. Karjaan suomenkielistä socialidemokratiaa 100 vuotta har skrivits av Heikki Mansikkaniemi. I Kyrkslätt uppmärksammades åter den svenska socialdemokratin med en egen 100-årshistorik, Det började en vacker vårdag. Alf-Erik Helsing står för texten. Ekenäs FBK fyllde 140 år och gav med anledning av jubileet ut en heltäckande historik, Eke-

Paddlaren Thorvald Strömbergs insatser finns nu samlade mellan två pärmar. Foto: Niclas Erlin

78


näs FBK 140 år. En brandkårsfärd genom skiftande årtionden. Den är författad av Bo Roms. Borgargården i Ekenäs – från hem till museum heter den historik över Borgargården som Västra Nylands landskapsmuseum har låtit sammanställa. Boken är tvåspråkig och dess finska titel är Tammisaaren porvaristalo – kodista museoksi. Texten är skriven av Tellervo Saukoniemi medan Katarina Torvalds-Wiik står för översättningen till svenska. Borgargården har varit museum i sex decennier. I samband med att Ingå firade 675 år utgavs en ambitiös historik över kommunen, Ingå 675 år. Artiklarna i boken är författade av Ingegerd Lundén-Cronström, Henrik Ekberg, Nils Kevin, Hans Brenner, Sven-Erik Nylund, Helmer Nyholm, Monika Nyman, Magnus Hildén och Lena Selén. Karl E. Åberg står för bilder och sammanställning och Riitta Gustafsson för översättningen av texterna till finska. Boken är tvåspråkig. Skolan i Västankvarn i Ingå firade 100 år och i samband med det utgavs en liten skrift, Västankvarns skola – 100 år. Minnesglimtar från svunna tider. Vineta Määttä och Heidi Mangström står för sammanställningen av innehållet. Den produktiva lokalhistorikern Bo Wessman utkom med en historik över det ekumeniska livet i Tenala, Tenala Kyrka och församling. Den kan ses som en ”systerbok” till Wessmans historik från år 2008 om församlingslivet i Bromarv, Två kyrkor. Irmelin Sandman Lilius, bosatt i Hangö, utkom med andra delen av sin biografi över sin bortgångne make Carl-Gustaf Lilius. Biografin heter Sjutusen år. Maikki Harjanne som bor i Sjundeå utkom med sin 42:a barnbok i sin serie om Minttu. Den här gången är Minttu brudtärna. Boken heter Minttu morsius­ neitona. Anita Lehtinens tecknade serier om Hangölejonen Conrad och Aurora utkom nu i ett tredje album med titeln En turist som rör sig långsamt. Hitaasti kävelevä turisti. Björn Österman står för översättningen till svenska. Sjundeå hembygdsförening gav ut en bok som bygger på den kartläggning av torpen kring Sjundby gård som Henrik Lindeberg gjorde i början av 1900-talet. Boken heter Torparliv och den är redigerad av Sigbritt Backman. Hangöbon och frontveteranen Hilding Nyström gav ut två böcker baserade på dagböcker och upplevelser från fortsättningskriget. Böckerna har titlarna Rekryter 1941 och Soldater 1942. Krigszon Hangöudd 1939–1945 heter den omfattande skildring av krigshändelserna i och kring Hangö som Tomy Karlsson sammanställt och som han på sommaren gav ut i bokform. På drygt 300 sidor ges en komprimerad men samtidigt mångfasetterad bild av de svåra krigsåren i och kring staden. 79


Mer om kriget på Hangö udd blev det lämpligt till 70-årsminnet av de hårda striderna där år 1941. I slutet av året släpptes boken Hanko toisessa maailmansodassa. Det handlar om en diger och vetenskaplig presentation av krigshändelserna på Hangö udd. Tolv författare medverkar i boken, som publicerades av Försvarshögskolan. En svensk utgåva har utlovats. Tenalabon Anja Gustafsson utkom med en deckare där handlingen är förlagd till Västnyland, Uranaiset. Allan och Udo heter Sjundeåbon och barnboksförfattaren Minna Lindebergs nyaste bok, som utgavs i oktober. Den handlar om två gubbar som älskar varandra. Vidar Lindqvist och Lena Selén sammanställde en bok om den kända fotografen Harry Holmström, som fyllde 80 år. Den har titeln Småstadens mästerfotograf. Boken Upplevelser i finska koncentrationsläger i vilken Hangöbon Allan Asplund berättar om sina år i fångläger utgavs nu i en finsk översättning som skribentens sonson Bubi Asplund gjort. Den har titeln Kokemuksia suomalaisilta keskitysleireiltä. Originalet utkom år 1949 i Sverige. Ove Enqvists skrift om Robert Kajanus bastu i Obbnäs, som publicerades på finska för första gången redan på 1980-talet, utgavs nu genom Kyrkslätts hembygdsförenings försorg i en uppdaterad version på svenska. Dess titel är Robert Kajanus bastu och villa.

Teater och revy ”Sista tangon för män” hette årets revy i Evitskog. Den spelades till Ulf Westerholms manus och i regi av Svante Martin. Per Olof Munck var kapellmästare. Revyn sågs av 3.530 personer och satte därmed publikrekord. I slutet av januari bjöds det på skratt från Pargas, då Teaterboulage gästspelade på Tryckeriteatern i Karis med farsen Dickermans hälsohotell. Teaterlinjen på Västra Nylands folkhögskola uppförde ”Till Fedra” av PerOlov Enqvist, känd rikssvensk författare. Texten är modern men bygger på Euripides tragedi ”Hippolytos” från 428 f.Kr. Åsa Salvesen stod för regin och premiären hölls i mars på Tryckeriteatern i Karis. Senare under våren spelades pjäsen också på den grekiska ön Leros, på svenska, till publikens stora förtjusning. Folkhögskolans danslinje satte som sin slutuppvisning upp en produktion med namnet ”Skör” med totalt 22 studerande på scen. Tytti Kronqvist fungerade som koreograf. Raseborgs sommarteater visade det här året ”Trollkarlen från Oz” i en moderniserad tappning. Huvudrollen som Doroty spelades av Marika Karlsson. Det 80


Häxan Urda t.h. (Annika Gustafsson) hjälper Doroty (Marika Karlsson) på hennes resa mot smaragdstaden i pjäsen Trollkarlen från Oz. Foto: Benjamin Knopman/Västra Nyland

var nu andra året i rad som Västnyländska ungdomsringen hade anlitat Bobo Lundén för att regissera pjäsen på sin sommarteater. Teddy Granroth skapade musiken till hela föreställningen, ett jätteprojekt i sig. ”Trollkarlen från Oz” sågs av över 10.200 personer. ”Pojo Pohjassa” hette Pojo ungdomsförenings första revy någonsin, tillika ett humoristiskt svar på den åsidosatthet som kommundelen känner eller påstås känna inom Raseborg. Rosie Westerlund regisserade och höll i trådarna. På Västanlid i Sjundeå satte teatergruppen Halvmaskarna upp Nalle Valtialas pjäs ”Det blev ingen rikskansler”. Den spelades i mars. Crista Åberg var igen primus motor bakom Järsö uf:s pjäs, som den här våren hette ”När det tisslas och tasslas”. De professionella teatrarna har under en längre tid bjudit på gästspel i regionen, så också i år. Ett av styckena som visades var barnpjäsen ”Sagan om den lilla farbrorn” som teater Viirus i april visade bland annat i kulturhuset Karelia i Ekenäs. I april uppförde också Kassandrateatern Soflokes klassiska pjäs ”Antigone” på Karelias scen. Här stod Ritva Siikala för regin och Otto Donner för musiken.

81


Gästspelen var många både på Karelia och Tryckeriteatern också på hösten. På Tryckeriteatern gavs då bland annat Svenska Teaterns ”Grottmannen” med Sixten Lundberg i pjäsens enda roll. ”Armadillo Saloon” hette den smått absurda västernpjäs som Hemska teatern framförde på Tryckeriteatern på hösten i Jan Koranders regi. Wille Korander Emma Rehn och Kim Snygg på scenen i Prästkullarevyn och Marco Luponero stod för "Dags igen!". Foto: Tapio Laasonen rolltolkningarna. Tryckeriteatern genomgick en rejäl ansiktslyftning då bland annat publikläktaren fick bekväma biografstolar och scentekniken förbättrades. Svartå sommarteater valde i år igen en fars av Ray Cooney, ”Funny Money”. I sin finska version hette den ”Riemurahat” och den regisserades av Jouko Kes­ kinen. Den årliga finlandssvenska teaterträffen i Hangö var den här gången större än någonsin. Träffen firade 20 år och bjöd på över 50 evenemang under fyra dagar. Programmet bestod till största delen av teaterföreställningar, men publiken fick också ta del av filmvisningar, seminarier, en jubileumsutställning och ett hörspel. Under evenemanget premiärvisades Teater Mars pjäs ”Blåst” i regi av Joakim Groth. Teaterträffen hölls den 9–12 juni. Skärgårdsteatern turnerade med pjäsen ”Alice i underlandet” i en barnvänlig tappning av Dick Idman som stod för manus och regi. Föreställningen visades på Borgvik i Sjundeå, Karelia i Ekenäs, Hembygdens Väl i Bromarv och Walhalla i Barösund. Tvåmansteatern Taikateatteri uppträdde för andra sommaren i rad i Fiskars med korta femton minuter långa föreställningar några gånger per dag. Kommunsammanslagningar utgjorde den röda tråden i Degerby ungdomsförenings revy ”I valet och kvalet” som gick på hösten och som regisserades av Sven Sid. Efter en paus på över tio år var det dags igen för Prästkullanejdens hembygdsförening i Tenala att bjuda på revy i Malmåsa. Premiären hölls den 27 oktober och namnet på revyn var ”Dags igen!”. Tapio Laasonen stod för regin. 82


Musik och dans Borgåkören Cawiar och Ekenäskören Cajorna gav i februari en gemensam rockkonsert i ett fullsatt Karelia. Senare på våren under skärtorsdagskvällen höll Cajorna en rockbetonad jubileumskonsert på Tryckeriteatern med anledning av sina 20 år. Paul Oxley´s Unit, det västnyländska stjärnbandet på 1980-talet med Paul Oxley som bindande kraft, gav sig ut på en mindre turné på vintern och våren med spelning även i Ekenäs. Skivan ”Living in the Western World” som släpptes år 1981 såldes i 65.000 exemplar och blev en milstolpe i finländsk musik. Skivan gavs nu ut på nytt med några bonuslåtar. Axel Ehnström från Evitskog representerade Finland i Eurovisionsschlagerfestivalen, vars final hölls i Düsseldorf i maj. Spänningen inför framträdandet där var naturligt nog extra uppskruvad i Kyrkslätt och Västnyland, ja i hela Svenskfinland. Paradise Oskar, som är Axels artistnamn, hade med sin låt ”Da da dam” sjungit sig in i hela folkets hjärta. Paradise Oskar accompanjerade sig själv på gitarr och hans lugna låt skiljde sig från genomsnittet i Eurovisionen. Paradise Oskar uppträdde som första artist i Düsseldorf. Även om han i omröstningen inte fick någon topplacering togs han emot som en hjälte då han återvände till Finland. Dansskolan Hurja Piruettis stora uppvisning i år hette ”Stadsberättelser” och den bjöd på varierande urbana miljöer. Premiären på Tryckeriteatern i april måste hållas under tre olika kvällar för att bereda alla 600 dansare en möjlighet att uppräda på scenen. Ekenäs manskör startade i tiden som Ekenäs skyddskårs manskör men grundades officiellt den 24 augusti 1926. Kören fyllde således 85 år, vilket firades med en jubileumskonsert i april i Sigurd Snåresalen som var alldeles fullsatt. Den 30 juli hölls en jazzkonsert vid Svartå slott, Black River Swing Festival. Den nordiska visfesten som varje sommar ordnas i Hangö har för flera år sedan nått vuxen ålder. Årets upplaga av visfesten var den 27 i ordningen. Evenemanget hölls den 17–18 juni. Hangö musikdagar hör till de yngre tilldragelserna inom musiken Paradise Oskar och ordnades nu för tredje gången. Musikdagarna hölls från den 17 till hade med sin låt "Da da den 22 juli och bjöd då på program dam" sjungit sig in i hela av både unga stjärnor och internationella toppmusiker så som den isfolkets hjärta." raeliska violinisten Hagai Shaham,

83


Novjaro Quintet och Walter Wolff Trio. Under dagarna ordnades också ett musikläger för studerande, i huvudsak yngre personer. Musikfestivalen Popkalaset ordnades även i år i Ekenäs, med stjärnor som Nina Lassander, Fork, Lisa Miskovsky, Petter och September. Popkalaset hölls vid Bossanova lördagen den 18 juni. Karismusikanten Totte Björklöf och hans ensemble gav efter en paus på drygt tre år ut en ny skiva, ”Får jag lov 4”. Innehållet beskrivs som dansant underhållningsmusik med jazzig accent. Kammarmusikfestivalen Musik vid havet i Ingå drog i gång fredagen den 17 juni och bjöd under helgen på ett digert utbud med konserter. Under de tre dagarna som festivalen pågick uppträdde bland annat Claes Andersson-kvartetten, Västnyländska kammarkören och Ingå-Ensemble-Inkoo. Avslutningskonserten i Ingå kyrka bjöd på nyare musik och som solist uppträdde då även en ung stjärna i vardande, saxofonvirtuosen Joonatan Rautiola. Ekenäs sommarkonserter inleddes torsdagen den 4 augusti på traditionellt vis, det vill säga med en konsert i Ekenäs kyrka där Finländska kammarorkestern spelade under ledning av Jukka-Pekka Saraste. Den hölls på eftermiddagen och följdes på kvällen av en konsert med den franska altsångerskan Nathalie Stutzmann i huvudrollen. Under de följande dagarna kunde publiken genom de olika konserterna åka ut på en musikalisk tidsresa med start i tidigt 1700-tal och ändhållplats i dagens tonvärld. Anna-Mari Kähäräs musik och föreställning, framförda av bland andra sångaren Marzi Nyman, recitatören Pertti Sveholm och en stråkkvartett, avrundade konsertserien. En ny tilldragelse på museigården i Ekenäs var den allsång som hölls lördagen den 13 augusti under ledning av Thomas Lundin och Calle Pettersson. Nytt för trakten var också evenemanget Miljazz, som den här sommaren gjorde ett nedslag även i Nylands brigad i Ekenäs. Söndagen den 28 augusti bjöds allmänheten in till garnisonsområdet i Dragsvik för en gratiskonsert där tre finländska militärorkestrar stod för musik med jazziga toner. Festivalen Lux Musicae i Sjundeå inföll i mitten av november. Temat för i år var Motsatsernas harmoni och som ny konstnärlig ledare fungerade pianisten Joonas Ahonen. Bland artisterna kan nämnas Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch, som är en av landets främsta barockviolinister. Ika och Pigge Svenskberg kom ut med en ny skiva med lustiga visor, inte sällan förankrade i Västnyland. Den heter ”Ja inte är det roligt....(och skulle det råka vara så inte är det långvarigt...)”.

84


Kulturlivet

Raseborgs stad kallade till kulturTekniken strejkade konferens den 29 januari, den här flera gånger och klockan gången i Novias lokaler i Ekenäs. stod då utan klang." Det var nu den fjärde liknande konferensen i ordningen och rubriken den här gången var Kultur i en svår tid. Drygt 100 personer deltog, vilket var något färre än året innan. Teaterskolan Raseborg som inledde sin verksamhet hösten 2010 under ledning av sin rektor Nanne Vaihinen satsade under året bland annat på cirkuskonst och docktearter och bjöd även på flera föreställningar på olika håll i Västnyland. Kulturpersonligheten Kurt Österberg gick ur tiden i februari. Kurre Österberg, känd bland annat som Albin i Kryddhultagänget, var en revymakare av rang och därtill en aktiv insamlare av lokalhistoriskt material. Kurre Österberg hann innan sin bortgång överräcka sin stora samling bandinspelningar till stadsbiblioteket i Ekenäs i form av cd-skivor med katalogiserat innehåll. På våren aktualiserades frågan att slå samman medborgarinstitutet i Raseborg och Västra Nylands folkhögskola, då bildningsnämnden i Raseborg beslöt att utreda en fusion. Planerna väckte kritik. Bland annat förra mbi-rektorn Matti Remes befarade att det finska inslaget i helheten lätt kan falla i skymundan. Scoutkåren Ekenäs Riddargossar firade 100 år med en jubileumsutställning i affären Elmo Sport i Ekenäs. Kåren har inte längre någon ungdomsverksamhet, men nog en klick gamla scouter som träffas regelbundet. Kåren återupplivades år 2009. Desto livligare är verksamheten inom scoutkåren Karis Gossarna, som också firade ett fullt sekel. I samband med jubileet hölls bland annat en fest och en utställning. Andra föreningar som fyllde 100 år var Hangö Tennisklubb och Pojo FBK. Pojokåren kunde fira sitt fulla sekel i en nyrenoverad brandstation. Det omdebatterade monumentet till minne av bildkonstnären Helene Schjerf­beck installerades i Skepparträdgården i Ekenäs i april och invigdes i maj. ”The Finnish Untuned Bell” – den finländska ostämda klockan – har planerats av den norska konstnären A K Dolven och består av en 650 kilos kyrkklocka som är uppspänd mellan två rejäla pelare. Till verket hör även åtta parkbänkar. Tanken är att allmänheten ska kunna ringa i klockan, men tekniken strejkade flera gånger och klockan stod då utan klang. En fördröjningsmekanism ska se till att det inte går att ringa i klockan om och om igen. 85


Den 1 maj avtäcktes konstnären Catharina Kajanders skulptur ”Försoning” i Hangö. Skulpturen är gjord i Hangögranit och har rests till minnet av alla dem som led under inbördeskriget 1918. De rödas minnesmärke i Dragsvik i Ekenäs fick i sin tur en egen skötselförening. Den grundades redan år 2010 och verksamheten kom på allvar i gång år 2011. Nya gravstenar restes på de rödas gravplats i Västankvarn i Ingå, där det i samband med avtäckningen även hölls en minnesstund. Gravplatsen rustades upp i samband med att kommunen firade sina 675 år. ”Konstrundan” då konstnärer och hantverkare i hela Svenskfinland håller öppet hus hölls det sista veckoslutet i juli. I Västnyland deltog knappt 20 ateljéer den här gången. Tolvåriga Maxemilian Grönblom från Karis kunde nu för andra gången titulera sig världsmästare i brädspelet Afrikas stjärna, efter att ha knipit segern i finalen i Esbo i oktober. Också silvret kom till Karis genom Toni Suominens insats. Kontakterna mellan Västnyland och den grekiska ön Leros var livliga också det här året. Ön fick besök av bland annat en ungdomskör från Raseborgs musikinstitut, en teatergrupp från Västra Nylands folkhögskola och flera västnylänningar som deltog i årets regatta till minnet av Göran Schildt. Tidernas två första förtjänstmedaljer som staden Raseborg delade ut gick likaså till de två grekerna Alexis Charalambides och Anthony Ntallari ”för tungt vägande insatser Raseborg till fromma”. Kulturhuset Karelia tvingades dra åt svångremmen på senhösten och minskade personalen till ett absolut minimum. Ekonomin var trängd. Teddy Granroth fick tidningen Västra Nylands bragdpris inom kulturen för år 2011. Motiveringen var det långsiktiga arbete han gjort inom musiklivet kombinerat med insatsen under året då han skrev musiken till Trollkarlen från Oz som gick på Raseborgs sommarteater.

Idrott FM i bordtennis på små bord avgjordes i Hangö i januari. Det var nu för tredje gången som mästerskapen spelades i staden och merparten av de omkring 30 deltagarna var Hangöbor. Den kända sportjournalisten, Karisbon Kaj Kunnas utsågs av idrottsfolket till årets sportjournalist. Ett annat namn värt att nämna i idrottssammanhang är Stefano Franciosa, den 37-åriga italienaren och senare amerikanen som i januari tog över som tränare för Ekenäs IF:s representationslag i fotboll som spelade i division 3. 86


Fyra lag deltog i den första kricketturneringen i Västnyland. Foto: Thomas Sundström/Västra Nyland

Franciosa lyckades lyfta laget till division 2. I oktober efterträddes han av amerikanen Mike Keeney, 37 år gammal även han. Kulstötaren Tomas Söderlund från Karis och sprintern Jonna Berghem från Ekenäs stod för guld respektive brons (i 60 meter häck) i inomhus-FM, som avgjordes i februari. Följande helg knep Söderlund segern i hall-FM för 22-åringar. Söderlund representerar IF Raseborg, Berghem Hangö IK. I mars nådde Svartåbon Edvard Sundman en fin andraplats i 16-årsklassen i Silvertrissefinalerna i Vuokatti. I tävlingen som motsvarar de finländska mästerskapen skidades åtta kilometer med fristil. Finlands största handbollsturnering Sjundeå cup ordnades nu för 39:e gången med rekordmånga deltagare. Över 250 lag och sammanlagt 3.000 spelare tog mått av varandra i drygt 700 matcher. Cupen hölls det sista veckoslutet i maj. Tjejernas kanontia som ordnats i 20 år ändrade både namn och form. Det här året, då loppet arrangerades för 21 gången, hette det kort och gott Kanontian och var öppet även för män. I motsats till tidigare år då loppet hållits på en lördag arrangerades det den här gången på en onsdag, den 29 juni. Deltagarantalet stannade på drygt 800 vuxna och knappt 40 barn, vilket är betydligt färre än åren innan. Nedgången antogs ha berott på att evenemanget gick av stapeln på en vardag. De flesta deltagare var kvinnor. 87


Midsommarklassikern Degersjöloppet i Ingå lockade den här gången över 260 deltagare, vilket var nytt deltagarrekord. Över 170 båtlag deltog i årets Hangöregatta, som inleddes fredagen den 1 juli och pågick i tre dagar. I början av juli hölls även FM för sexor i Hangö och här kneps guldet av båtlaget i Sara af Hangö med HSF-seglaren Henrik Tenström vid rodret. I början av augusti avgjordes junior-VM i Zoom-klassen i Hangö. Under fyra dagar kämpade 120 seglare från tio länder om medaljerna. Ekenäsbon Anne Rikala säkrade en finländsk OS-plats i paddling på damernas 500 meter då hon tog sig till final i VM i ungerska Szeged i augusti. I december säkrade en annan västnylänning en plats i OS, då Hangö segelförenings Fredrik Westman var bästa finländare i Laser standard-klassen i VM-regattan i Perth i Australien. OS-platserna är inte personliga utan nationella. OS hålls sommaren 2012 i London. Orienteringsveckan Fin5 som hölls i Lojo i mitten av juli lockade totalt över 4.000 orienterare från över 20 länder. Den traditionella hästsporttävlingen Seahorse week hölls det här året i Dal i Helsingfors. Tävlingen arrangerades av Hangö udds ryttare i juli. IF Raseborg kammade hem storslam i kultävlingen i FM i friidrott, som av­ gjordes i början av augusti i Åbo. Tomas Söderlund tog då guld, medan klubbkamraten Conny Karlsson fick brons. I augusti stod Ekenäs cricket club värd för den första officiella kricketturneringen i Västnyland någonsin. Fyra lag deltog – vid sidan av Ekenäslaget även tre från Helsingfors. Veikkolabon Heli Herlevi-Malila hämtade hem ett VM-guld till Kyrkslätt, då hon i augusti tog segern i damernas 50-årsklass i spjutkastning i seniormäster­ skapen som hölls i Sacramento i USA. Raseborgsruset löptes i september i Ekenäs och ordnades nu för fjärde gången, det här året med 787 deltagare vilket var något färre än året innan. Därmed bröts en stigande trend. Också Östersjö maraton i Hangö ordnades nu för fjärde gången. Loppet hölls den 1 oktober i strålande solsken och lockade cirka 600 personer. Tidningen Västra Nylands bragdpris inom idrotten gick i år till BK-46:s fotbollslag inom division 2. Det har visat att ett lag från en liten ort och med begränsade resurser kan hävda sig i finländsk klubblagsfotboll. Laget presterade 28 förlustfria matcher i följd under säsongen och vann sin serie i ohotad stil. I division 1-kvalet slog BK först ut Klubi -04 från Helsingfors, men fick sedan i den avgörande omgången ge sig mot SJK från Seinäjoki. 88


Det blev inget av den planerade muddringen av farleden till Skuru. På bilden en av Pojoviksbroarna i Ekenäs. Foto: Niclas Erlin

Från kommunerna Hotellprojektet i Hangö har varit ett av de stora samtalsämnena i staden under årens lopp. Nu tog projektet rejält skruv, då affärsmannen Harry Harkimos bolag ansökte om bygglov för ett hotell på Fabriksudden. Hotellet är en del av en större helhet som Harkimo hade för avsikt att bygga ut. I den ingår även bostäder och affärslägenheter på Grandtomten och bostäder på Drottningberg. Arbetet på tomterna där bostäder ska byggas inleddes under året. På senhösten sålde Harkimos bolag hela aktiestocken till Quattrorakennus, som förband sig att slutföra projektet i sin helhet. Under året genomgick också anrika hotell Regatta en grundlig renovering. Avslutningen på våren i Täktom skola blev den sista i historien. Skolan stängde för gott. Beslutet att dra in den hade fattats redan året innan. Under året drabbades Hangö av ovanligt många eldsvådor. Mellan påsk och slutet av september ryckte brandkåren ut till inte mindre än 17 anlagda bränder. En lördagsmorgon i oktober tuttade någon på i finska högstadiet och gymnasiet. Polisen misstänkte att en pyroman var i farten. En 17-årig yngling greps som misstänkt för branden i skolan. 89


Marika Lindström startade på eget initiativ en namninsamling Polisen misstänkte till stöd för polisstationen i Hangö, att en pyroman var i far- som hotades av indragning. Aktionen tog verkligen skruv. Den 7 deten." cember kunde Lindström tillsammans med stadens kanslichef JukkaPekka Halme överräcka listor med totalt 5.357 namn till inrikesminister Päivi Räsänen som har sista ordet när det gäller polisstationernas framtid. På hösten startade det estniska företaget Navirail en ny fartygslinje för både gods och passagerare mellan Hangö och Paldiski i Estland. I Raseborg mötte planerna att muddra farleden till Skuru en kritisk opinion. Många befarade att såväl själva muddringen som deponeringen av sedimentmassorna skulle leda till stora skador på miljön. Namn samlades in mot muddringen och Nylands närings-, trafik- och miljöcentral fick motta närmare 60 anmärkningar mot projektet. Centralen underkände de deponeringsalternativ som hade lagts fram. I oktober stod det klart att Trafikverket lägger ner planerna på en muddring av farleden. En djupare led skulle ha möjliggjort att även större lastfartyg kunde ta sig ända fram till Skuru, där metallföretaget Celsa steel service verkar. Planerna att bygga en ishall i Raseborg började förverkligas. Bygget fick finansiellt stöd från olika håll och en aktieemission inleddes på hösten då också arbetet på byggplatsen tog fart. Grundstenen murades i november. I centrala Karis tog Axxells nybygge form under året. Komplexet är cirka 9.600 kvadratmeter stort och består av två större byggnadskroppar som binds samman av en gång som går över Bangatan. Inflyttningen skedde vid årsskiftet. Stadens planer att sälja sina hyreslägenheter i Fiskars och Billnäs, totalt 105 bostäder i äldre hus, väckte stort missnöje bland invånarna i bruksområdena. Stormen hade börjat redan året innan, då planerna började ta form. Många invånare ansåg att de blivit orättvist behandlade av staden och befarade att de kan bli husvilla ifall en ny ägare tar över. En massadress med drygt 1.900 namn lämnades in till stadens beslutsfattare. I den krävs att en allmännyttig uthyrning av bostäderna fortsätter. Stadens bolag som driver lägenheterna dras med gamla och stora skulder, och samtidigt är många av husen i behov av renovering. Sjöbevakningsstationen på Jussarö flyttade längre inomskärs till Skåldö och fungerar nu i ett nybyggt hus i Baggö som gränsbevakningen hyr.

90


Baggö Marina fick grönt ljus för att bygga en småbåtshamn och marina strax väster om dagens hamn i Baggö. På grund av olika besvär hade projektet seglat i motvind i flera år. I Karis fortsatte det att blåsa kring hälsocentralen som Carema bemannar. Den här gången var det närmast läkarnas bristande kunskaper i svenska som fick kritik. På hösten beslöts att staden från och med mars 2012 tar över största delen av den vård som Folkhälsan ger på Mjölbolsta. Enligt planerna kommer staden att ha 140 vårdplatser där. Närmare 100 anställda ska byta arbetsgivare från Folkhälsan till Raseborgs stad. På Lojo sjukhus inleddes en grundlig renovering av förlossningsavdelningen, som har verkat i samma utrymmen i 32 år. Avdelningen var den enda delen av sjukhuset som inte hade genomgått en rejäl sanering sedan komplexet byggdes. I Ingå återfick politiken en förhållandevis sansad och normal form efter det synnerligen stormiga året I Ingå återfick po2010. De obundnas Kristian Jernlitiken en förhållandevis ström fortsatte svinga ordförandeklubban i kommunstyrelsen, medan sansad och normal form." SFP:s Kristian Westerholm tog över ordförandeskapet i fullmäktige efter De obundnas Heimo Hakala som i stället valdes till dess första vice ordförande. Ingå firade 675 år vilket uppmärksammades på olika sätt i kommunen under hela året. Som nämnts ovan utgavs en historik jubileet till ära och därtill hölls bildutställningar på flera håll i kommunen. I augusti hölls en stor fest i Kyrkfjärdens skola. Ingåborna kunde också glädjas över sin nya allaktivitetshall som invigdes under året. I Barösund öppnades den nya butik som drivs av Varuboden och som ägs av ett bolag som bildats att nämna andelslag tillsammans med det lokala byarådet och en mängd invånare och sommargäster. Mors dag den 8 maj fick en mycket tråkig vändning i Sjundeå. I Tjusterby gårds huvudbyggnad uppstod en eldsvåda i samband med att huset renoverades. Branden kunde inte stoppas varför den gamla och vackra byggnaden totalförstördes. Gården är i privat ägo. Eimer Wasström gick i pension från tjänsten som kyrkoherde för Sjundeå svenska församling. Kaiku Mäenpää, tidigare kyrkoherde i Lojo finska församling, trädde in som tillfällig efterträdare till Wasström. Ingen hade sökt den ordinarie tjänsten då den hade lediganslagits på våren och därefter ville domkapitlet se tiden an när det gäller en eventuell kommunfusion.

91


Förändringen av Kyrkslätts centrum fortsatte sakta men säkert. I januari invigdes parkeringshuset invid järnvägsstationen, där ett nytt resecentret öppnade vid årsskiftet. Ett stycke norrut tog det nya kommunhuset form. Längs 51:an pågick motorvägsbygget och vid månadsskiftet augusti-september flyttades den gamla Stensviksbron ett stycke norrut för att ge rum åt ytterligare en bro över sundet. Skolorna i kommunen engagerade beslutsfattarna. I vågskålen lyftes finska skolan i Obbnäs, som ändå fick fortsätta läsaåret 2011–2012 men som möjligen stängs efter det. Också en indragning av den svenska skolan i Friggesby var aktuell, bland annat med hänvisning till att det varit svårt att få lärare till den. På sommaren klarnade det dock att skolan får fortsätta, i varje fall tills vidare.

92


93


Mobila guidningar i Västnyland Kännykkäopastuksia Länsi-Uudellamaalla Mobile guided tours in western Uusimaa Mobila guider om de västnyländska kommunerna med sevärdheter, kyrkor och bruk. Lyssna eller se på video med mobiltelefonen på www.mobiguide.fi/m Kännykkäopastuksia läntisen Uudenmaan kunnista nähtävyyksineen, kirkkoineen ja ruukkeineen. Kuuntele tai katso video kännykällä sivulla www.mobiguide.fi/m Mobile guided tours about western Uusimaa with sites, churches and ironworks. Listen or watch a video clip on your mobile phone at www.mobiguide.fi/m

Siuntio Ingå Sjundeå Inkoo

Hanko Hangö

94

Raseborg Raasepori

Kirkkonummi Kyrkslätt


!

NU ÄVEN PÅ FINSKA

Helene Schjerfbeck - muistamme hänet

Översättningen utkommer i mars 2011 Helene itse kuvailee Länsi-Uudellamaalla viettämäänsä aikaa monissa kirjeissä läheisilleen ja rakkailleen. Lähes neljääkymmentä ihmistä on haastateltu, aineistoa on lisäksi täydennetty lehtiartikkelein ja radiokatkelmin. Kirjaan sisältyy aikaisemmin julkaisematonta materiaalia yhdestä Suomen suurimmista kuvataiteilijoista.

ISBN 978-951-96364-9-8

Medlemmar 30 € (Norm. pris 35 €)

www.schjerfbeck.fi 95


Medverkande skribenter Nathalié Rönnberg är pol. stud. vid Åbo Akademi. Fil. mag. Marketta Wall är museichef vid Hangö museum. Fil. mag. Laura Lotta Andersson är museiamanuens vid Hangö museum. Hum. kand. Kim Kidron är museimästare vid Hangö museum. Sanni Kunnas studerar historia vid Rheinische Friedrich-Wilhelms Universität i Bonn. Ped. mag. Magnus Lindberg är t.f. verksamhetsledare för Christine och Göran Schildts stiftelse. Fil.mag. Sigbritt Backman är frilanshistoriker. Hon har medverkat som redaktör för och skrivit en mängd publikationer, främst om Kyrkslätt. Bitte Westerlund är kulturproducent och jobbar som frilans med bl.a. Bok­ kalaset i Ekenäs, Stina Krooks stiftelse, Bokkatalogen och Slow Food Helsinki. Fil. mag. Niclas Erlin är redaktör på tidningen Västra Nyland.


Innehåll Förord ...........................................................................................................3 Nathalié Rönnberg Rödvita segermaskinen och grönvita målsprutan i derby.................................4 Marketta Wall Den leende generalen...................................................................................10 Laura Lotta Andersson En museiamanuens vardag bland föremål.....................................................17 Kim Kidron Hangö sett genom museets fotoarkiv............................................................23 Sanni Kunnas Gården Kattelus och dess människor under 100 år ......................................28 Magnus Lindberg Christine och Göran Schildts stiftelse...........................................................46 Sigbritt Backman Henrik Lindeberg och torpväsendet på Sjundby...........................................53 Bitte Westerlund Slow Food-festivalen fyllde Fiskars bruk.......................................................60 Niclas Erlin Västnyländsk årskrönika 2011......................................................................64

97


Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Centralgatan 90 (Fokus), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan.fi Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i över 35 års tid. Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum. Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977. Tillsammans är de trettiotre årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland. Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Centralg. 90, Karis. Komplett samling (med undantag av årgång 1992 och 1996)

60 €

Tidigare årgångar

3 €/st.

En lista över alla publicerade artiklar finns på vår hemsida. Bli medlem! Som medlem får du årsboken gratis.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi


99


Till utgivningen av denna årsbok har SVENSKA KULTURFONDEN BERGSRÅDINNAN SOPHIE VON JULINS STIFTELSE medverkat

Ekenäs Tryckeri Ab Ekenäs 2012

Profile for Annette Ström

Västnyländsk årsbok 2012  

Västnyländsk årsbok har kommit ut sedan 1977 och innehåller förutom artiklar en kulturkrönika.

Västnyländsk årsbok 2012  

Västnyländsk årsbok har kommit ut sedan 1977 och innehåller förutom artiklar en kulturkrönika.

Advertisement