Page 1

30 år Vindkraftföreningen rf 30 år


Arkivmaterial och bearbetning av ekon. lic. Mari Ratinen med kompletteringar av DI Folke Malmgren Redigering: Ing Philip Hildén

Doc. Gustav Tallqvist och ing. Herbert Byholm bidrog med råd och material.

Omslaget visar Vindkraftföreningens jubileumsfrimärke med Korsnäs vindkraftpark som motiv. Diagrammet visar den nätanslutna vindkraftens kapacitets- och produktivitetsutveckling i Finland. FMI (Meteorologens) produktionsindex är ett jämförelsevärde för respektive års blåsighet. Historiken är utgiven i mars 2011, med stöd ur Ingrid, Margit och Henrik Höijers donationsfond II inom Svenska litteratursällskapet i Finland.


Vindkraftföreningen under 30 år Från luftmassor i rörelse till hållbar utveckling Luftmassor i rörelse är en outtömlig energiresurs, som funnits tillgänglig i alla tider. På en modell av vårt jordklot med två meters diameter skulle atmosfärens tjocklek vara ca 1 mm. Där strömmar luft vertikalt och horisontalt utan att hindras av ägorätter eller statsgränser. Där trängs ökande mängder av orenheter från när och fjärran och bildar en gratis avstjälpningsplats, icke minst för dagens konventionella energiproduktion. Men där virvlar också en obegränsad och utsläppsfri energikälla, ren energi för lång tid framåt. Under FN kongressen i Rio de Janeiro 1992 presenterade Norges dåvarande statsminister, läkaren Gro Harlem Brundtland begreppet "hållbar utveckling". Tanken är att hushålla med tillbuds stående resurser så att följande generation har tillgång till lika hög levnadsstandard som vi. Ekonomiforskaren Robert Solow utvidgade sedermera begreppet till följande generationers möjligheter att i sin tur ge sina efterkommande samma tillgångar. Ytterligare ett globalt motiv tillkom i samband med den internationella avtalskongressen i Kyoto 1997. Klimatforskare presenterade risker, som fortsatta utsläpp kommer att innebära för den civilisation vi upplever idag. Avtalet trädde i kraft 2005 och har som mål att minska utsläppen.

Information och föredöme Vindkraftföreningens strävan under dess brokiga 30-åriga historia har varit att bidra med opinionsbildande informationsspridning och presentation av utvecklingsförslag för påverkare i kommunstyren, ministerier och riksdag. Det har inneburit meningsmotsättningar med en konservativ energiindustri, som skött sitt revir med traditionella maktmedel och hjälp av de statliga myndigheterna. Åsiktskollisioner har upplevts även med det politiskt gröna lägret. Man säger sig sträva till en ren atmosfär och hållbar utveckling, men ser samtidigt idealet vara en helt orörd natur, med motstånd mot vindkraftetablering som följd. Gröna medborgarrörelsers tendens att använda vindkraften som slagträ mot konventionella el-produktionsformer har motiverat vindkraftföreningarna till avhållsamhet från sådana aktiviteter, och att fokusera på vindkraften som utsläppsfri och förnybar energiform med såväl sysselsättande som exportfrämjande egenskaper. Vi ser fram emot att branschen öppnar ögonen för mångsidig och decentraliserad energiproduktion, som kan ge både socialt värde och internationellt handelsutbyte.

EU:s inverkan kan ses i strävan till avreglering av elmarknaden, till fri handel över gränserna utan monopolbundna lokala distrikt.

3


Innehåll Vindkraftföreningen under 30 år....................................... 3 Från luftmassor i rörelse till hållbar utveckling...... 3 Information och föredöme................................................ 3 Användbar energi ur vind..................................................... 5 Vindkraften som beaktansvärd energiresurs........... 5 Vindkraft i en föränderlig värld.......................................... 7 Världen förändras – energieliten består..................... 8 30 års arbete i motvind – till nytta för landet?......... 8 Ute i världen blåser stark medvind............................... 8 Intresset för vindkraft i Finland......................................... 9 Samhällsstöd för vindkraft................................................ 9 Vindkraft eller torv?.......................................................... 10 Småskalighetens lockelse var början......................... 10 Vindkraftföreningen bildas............................................ 10 Budskapet sprids på båtmässan, finsk förening efterlystes................................................ 12 Simsalö – ett lärorikt projekt............................................ 12 VINDÖGAT, världens första vindkraftstidskrift på svenska....................................................................................... 14 Idogt ideellt arbete inom parlamentarismens ram.14 Men – handels- och industriministeriets intresse för vindkraft var svagt.................................... 14 Ingen kursändring på grund av Tjernobyl-katastrofen...................................................... 15 IVO:s provstation byggs – för att visa ”hur dyr” vindkraften är?..................... 15 Från teknologi till energipolitik................................... 15 Ett gryende intresse – men bara för forskning...... 16 En ljusare mellantidsrapport........................................ 16 Långsiktsprogram och information........................... 16 Informationsspridning i svenskbygderna............... 17 Korsnäs vindkraftpark – den första i Finland............ 17 Finland får sin första vindatlas........................................ 19 Minister väl påläst – om vindkraftens olämplighet.................................... 19 Suomen Tuulivoimayhdistys ry....................................... 20 Finnwind ’90........................................................................ 20

4

100 MW vindkraft på 12 år – eller 5?............................ 21 Att spara energi poängteras – för de små konsumenterna......................................... 21 Elmarknaden liberaliseras – men endast formellt...................................................... 21 Konsumentägd vindkraft?.............................................. 21 Lumituuli Oy och Hyötytuuli Oy.................................. 22 Vindkraft och markplanering – bra eller illa för miljön?................................................ 22 Lobbning i samarbete med teknologiindustrin.... 24 En klar fråga och ett undvikande svar...................... 24 500 MW vindkraft på 10 år – men hur?....................... 25 Klimatpeng – ett produktionsstöd?............................ 25 ”Nej, klimatpeng går nog inte”...................................... 25 Åland drar nytta av sin självständighet........................ 27 Åland kan stå för en tiondel av behovet................... 28 Energiindustrin kastar masken....................................... 28 En ny och heltäckande vindatlas..................................... 29 Produktionsbaserat stödsystem...................................... 30 Auktionsförfarande eller inmatningstariff?........... 30 Från konsument- till budgetbaserad finansiering........................................................................... 30 Andra energibeslut hann före....................................... 31 Samordnade föreningar...................................................... 31 Vindkraftföreningarna synkroniseras....................... 31 Teknologiindustrin, tillverkare och exportör......... 32 Publikationer....................................................................... 33 Ny etik – ny teknik................................................................. 34 Källor........................................................................................... 34


Användbar energi ur vind Redan antikens egyptier seglade uppför Nilen med hjälp av vind. Perserna använde vindkraft för att driva kvarnar. Väderkvarnarna blev allmänna på 1200 talet i Europa för att mala spannmål, pumpa vatten, dra sågar och annat tungt mekaniskt arbete. I Finland nämns år 1483 en väderkvarn första gången i Åbotrakten, därifrån bruket snabbt spred sig över hela landet.

Under åren har det experimenterats med olika modeller av vindmöllor. Tekniska uppfinningar gjordes också i vårt land. Den finska ingenjören Sigurd Savonius utvecklade sin Vingrotor år 1924. Den användes för ventilation, vattenpumpning och elproduktion.

Dansken Poul La Cour (1846-1908) var först med att kombinera vindkraft och elproduktion och fick statsstöd för sitt projekt år 1891.

En annan vertikalaxlad och el-producerande variant konstruerades 1979 av Risto Joutsiniemi, under firmanamnet Windside Productions. Den fick internationell spridning och har sålts i tusental till flera tiotal länder.

Vindkraften som beaktansvärd energiresurs Oljekrisen med starkt stigande priser under 1970-talet, den tilltagande markförsurningen som följd av fossilbränslebränning samt Tjernobyl-katastrofen bildar utgångspunkter för letandet efter alternativa energikällor. Vindenergin kom i blickpunkten som en energikälla utan utsläpp, och baserad på obegränsade och gratis drivmedel.

Kol- och oljedrivna kraftverk tog dock över elproduktionen och vindkraften fick vänta. La Cours elev Johannes Juul byggde det första aerodynamiska el-producerande vindkraftverket, Gedser-turbinen 1956-57. Den kunde ge 200 kW vid 15 m/s. 5


Bildkollaget visar en modell av den jättelika väderkvarnen på Sveaborg, där invid en Savonius rotor, ovanom ses Windside-verket som strömkälla på en flytande väderrapporteringsstation i Stilla havet och uppe till vänster finska WinWinD:s moderna verk i 3 MW -klassen för industriell elproduktion. 6


Den tekniska utvecklingen avancerade snabbt och anläggningarna växte i storlek. På ett gott vindläge kan idag årligen utvinnas 1.000 kWh el per kvadratmeter svepyta. Tekniskt sakkunniga anser att enhetsstorlekar med en nominell effekt på upp till 10 MW och med 20.000 kvadratmeters svepytor kan bli verklighet. (Sway; Science & Technology 2010)

Vindkraften är den populäraste förnybara energikällan inom EU. Kapaciteten av installerad vindkraft har ökat från drygt 2.000 MW år 1996 till 76.000 MW år 2010. Vindkraften står för över 4 % av elproduktionen och branschen beräknas sysselsätta närmare 200.000 personer i Europa.

I föregångslandet Danmark byggdes redan under andra världskriget 18 vindkraftverk. Idag producerar landet 20 % av sin elkonsumtion ur vind, medan övriga nordiska länder avancerat försiktigare.

Vindkraft i en föränderlig värld Vindkraftföreningen r.f. har under sin verksamhetstid arbetat för att förbättra vindkraftens konkurrensläge på elmarknaden i Finland och för att möjliggöra decentraliserad och konsumentägd elproduktion. Arbetet har inneburit stora utmaningar. Det största problemet har varit, och är fortfarande, att de miljöbelastande energikällornas samhällskostnader inte täcks av motsvarande miljöskatter eller miljöavgifter.

I Finland regleras energipolitiken av den elintensiva industrins behov. Elhandeln har visserligen avreglerats men elmarknaden fortsätter som ett oligopol, där makten utövas av en handfull aktörer.

7


Världen förändras – energieliten består I tidskriften Energialehti nr 8/2010 behandlas den nyutkomna boken Energiavalta (Energimakten) av prof. Ilkka Ruostetsaari vid Tammerfors universitet. I sin bok skriver Ruostetsaari bl.a. att staten föredrar stora energibolag då de klarar av att hålla stora utländska energikonkurrenter stången men att hemmamarknaden kan sägas bli lidande av sådan oligopolartad struktur. ”Finland är ett litet land och inom energibranschen har man under årtionden vant sig vid att sköta ärendena med en liten grupp. Att komma med som ny i den gruppen är en utmaning. Det kräver lobbning.” ... Alla tre till den tidigare energipolitikens innerkrets hörande ministerierna, arbets- och näringsministeriet (ANM), miljöministeriet (MM) och finansministeriet (FM), har bevarat sina ställningar. Av elproducenterna och grossisterna har Fortum och Pohjolan Voima (huvudägare i kärnkraftbolaget Industrins Kraft) också behållit sin position i innerkretsen. Ruostetsaari konstaterar också en ökande betydelse av medias roll, men att energipolitiska frågor inte är alldeles lätta och ofta blir populistiskt behandlade, att riksdagens roll har minskat, när regeringen konverserar direkt med EU där besluten görs och att medborgarorganisationernas betydelse har ökat märkbart, ... de är med i den energipolitiska beredningen, jämfört med tjugotalet år tidigare, ”då de alltid uppfattades som störande ...” Vid intervjuer med sakkunniga 2008–2009 framgick att den energipolitiska maktstrukturen var; ”... en liten kärngrupp bestående av ANM:s minister Mauri Pekkarinen, Fortums vd Mikael Lilius, PVO:s vd Timo Rajala, ANM energiavd.chef Taisto Turunen och Outokumpus vd Juha Rantanen. Närmast denna grupp placerar sig som enda kvinna Skogsindustrins vd Anne Brunila, som 2009 flyttade till Fortums ledning. De styva maktstrukturerna i Finland har bevarats praktiskt taget oförändrade under ett kvartssekel. Nya aktörer har inte tillträde till maktens centrum. Småförbrukare och miljöorganisationer har fått foten i dörrspringan, men är ännu långt från maktens centrum. Miljöfolket hörs då nya projekt inleds, men har ingen makt vid den fortsatta behandlingen. ”Avsikten är att utåt ge en bild av ett öppet beslutsfattande”, säger prof. Ruostetsaari.

8

En mycket stor del av de energipolitiska besluten fattas utan en allsidig politisk behandling. Enligt Ruostetsaari är det fråga om den finländska konsensuskulturen: ”Personliga relationer sedan tiotals år och gammal vana gör behandlingen av ärenden snabbare och enklare, samtidigt som de egna intressena friktionsfritt kan tillgodoses”.

30 års arbete i motvind – till nytta för landet? Trots att Vindkraftföreningen har ivrat för ”miljöpenni” och inmatningstariffer i över tjugo år är Finland vid sidan av Malta det enda landet inom EU, som inte infört inmatningstariffer eller elcertifikat för att internalisera energikällornas samhällskostnader och för att öka konkurrensen inom elproduktionen. Dessutom spelar staten en dubbel roll som aktör på energimarknaden. Forststyrelsen påverkar bygglov för vindkraftverk på kustområden där den själv bygger vindkraftverk. Flera kraftverk har visserligen installerats under de senaste åren men storindustrins starka revirförsvarande energipolitiska position har förblivit den största orsaken till att produktionen av vindkraft i Finland fortfarande är marginell. Då varken 100 MWprogrammet av år 1992 eller 500 MW-programmet av år 2002 innehöll några konkreta medel för att stöda investeringar i vindkraft, är det inte märkligt att kapaciteten inte ökat i någon betydande grad.

Ute i världen blåser stark medvind År 2009 var 39 % av all nyinstallerad elproduktion inom EU vindkraft (www.energy.eu). Vindkraften har blivit populär också i andra världsdelar. Stapeldiagrammet visar den årliga tillväxten av installerad vindkraft i MW (GWEC, 2010), under åren 2003 – 2009.


Vindkraften har stadigt vuxit inom EU, men under de senaste åren har ökningen i installerad effekt varit snabbast i Asien och Nordamerika. Den årliga tillväxten har i Kina uppgått till 100 % under flera år i följd. Den ackumulerade effekten uppgick i slutet av 2009 till 76.000 MW i Europa, 39.000 MW i Asien och 38.000 MW i USA och Kanada.

MW kapacitet per milj. inv.

MW kapacitet per milj. inv.

250

800 700

200

600 Danmark Spanien Portugal Tyskland Irland

500 400 300 200

150

Sverige Estland Norge

100

Finland 50

100 0

0 2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

Jämförelse mellan föregångsländer i Europa, med Danmark i toppen. (VTT årsrapport, befolkningsstat.)

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

Jämförelse mellan några länder i Nordeuropa. Sverige och Estland har fart medan Norge och Finland sackar efter.

Intresset för vindkraft i Finland Samhällsstöd för vindkraft All energiproduktion belastar samhällsekonomin. En del av kostnaderna betalas av konsumenterna via elräkningen, men en betydande del bekostas av samhället. Det är de så kallade externa kostnaderna; avfallshantering, elledningar, säkerhet, landsvägar, hamnar, hälsovård, miljöskador, överexploatering av resurser mm.

I alla länder där vindkraft börjat etableras har man därför stimulerat utbyggnaden av utsläppsfria och förnybara energiformer med olika stödformer. Man talar om investeringsbidrag ur statsmedel, konsumentfinansierade produktionsstöd, certifikathandel osv. I Finland gick man från början in för investeringsbidrag ur statsbudgeten. Det ger investeraren förde-

9


len att få kapitaltillskott i det finansiellt tunga byggskedet men begränsar kapacitetsökningen till vad budgetmomentets årligen fastslagna storlek tillåter. Varje projekt värderades fall för fall. Projekten växte i antal och storlek medan det tillgängliga budgetmomentets storlek kvarstod. För att gallra bland den ökande mängden ansökningar började man fokusera allt starkare på "ny teknik" och projekt av begränsad storlek. Det kunde försvåra stegvis utbyggnad av större anläggningar med identiska enheter och i stället gynna mindre beprövade nymodigheter. En tid bollades det också med engångs-, så kallat demostöd, för att få något synligt till stånd.

Föregångsländerna med snabb tillväxt har använt konsumentfinansiering, dvs. ett påslag på elräkningen som sedan finansierar produktionsbidrag till producenterna.

en lista över referenser inom vindkraftteknologin (TM 4/1980). Senare samma år publicerades en artikel om ”Kersantti” vindkraftverket, som tillverkades av företaget Sikli Oy för belysning i fritidshus (TM 13/1980) och en artikel om ett privatbyggt vindkraftverk avsett som värmekälla för ett egnahemshus (TM 18/1980). Oljekrisen stimulerade också intresset för alternativa energikällor i Finland. Mot slutet av 1970-talet började det strömma in litteratur om vindkraft från Danmark och Sverige. På Tekniska Föreningen i Helsingfors drogs ett seminarium år 1978, kallat ”Prat i vädret eller alternativ energikälla”, med forskaren Bengt Södergård från Stockholm som inledare.

Vindkraft eller torv?

Olja och energi var självklarheter fram till oljekrisen på 1970-talet. Efter den började flera länder söka efter inhemska och riskfria energikällor. Forskningen kring och utvecklingen av alternativa energikällor, framför allt vind- och solenergi, började. I Danmark finansierades utvecklingsarbetet av handels- och industriministeriet, som var ansvarigt för energipolitiken. Målet var att bygga stora möllor för elproduktion. Som resultat av detta utvecklades det moderna horisontala vindkraftverket i Danmark på 1980-talet (www.dkvind.dk). I stället för den allmänna trenden att satsa på förnybara energiteknologier började staten i Finland stöda torvindustrin. Man etablerade VAPO (Statens bränslecentral) för att forska i och utveckla torvteknologin.

Intresset skapade diskussioner, korrespondens och programkvällar bland likasinnade. I arkiven finner vi spår som vidstående annons.

Småskalighetens lockelse var början

Vindkraftföreningen bildas

Också i Finland ökade intresset för vindkraft. Bland de första aktiva var meteorologen Bengt Tammelin (Tammelin, 1978) och arkitekt Raimo Kallio-Mannila från Työtehoseura (Arbetseffektivitetsföreningen). Dessa båda forskade i vindkraftens potential (Kallio-Mannila, 1976). Tidskriften Tekniikan Maailma (Teknikens värld), Nordens största populärtekniska tidskrift, följde med och rapporterade detaljerat om vindkraftteknologins utveckling. En sammanfattning av rapporterna publicerades i Tekniikan Maailma år 1979 (TM 5/1979). Artikeln väckte stort intresse och tidskriften fick många brev och telefonsamtal från privata personer som ville ha mera information. Som ett svar på detta publicerades i ett senare nummer

Vindkraften väckte stort intresse bland ägare till villor och fritidshus, främst bland s.k. hobbybyggare. Också på kustområdena och i skärgården, där vindkraften traditionellt hade använts mest, väcktes intresse, främst hos den svenskspråkiga befolkningen (KallioMannila, 1976). Modell fick man från Danmark där en användarförening hade grundats 1978 och där det första turbinsällskapet kom till 1980.

10

Bland de aktiva fanns meteorologen, fil.mag Claes Biström, som tog initiativet att med en annons i Hufvudstadsbladet år 1980 sammankalla till en temadag för alla som var intresserade av vindkraft. Det ledde till att Vindkraftföreningen r.f. bildades


Helsingin Sanomat gjorde 1979 ett reportagebesök hos tekniker Ekholm i Hattula, som hade långt drivna planer på att förse en hel liten husgrupp med el för belysning och värme. Tecknaren Henrik Tikkanen var med och förevigade installationen på sitt sätt.

den 8.11.1980 i Ekenäs. Tillfället öppnades av industrirådet Pehr Sommar, Västra Nylands handelskammare, och Claes Biström. Andra inledare var ing. Torolf Brunberg och tekn. Harry Uppgårdh från Ålands kraftverksbolag i Mariehamn, samt civiling. Bengt Södergård från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm (författare till Vindkraftboken). DI Paul Karlsson berättade om ett självbygge på sin hemgård på Åland och tekn. Bo Romberg, Billnäs, om en studieresa till Risø i Danmark Stiftelseurkunden undertecknades av DI Paul Karlsson, kraftchef på Nokia Kabelfabriken och meteorolog Claes Biström, med sakkunnig hjälp av vicehäradsh. Erik Österberg. Paul Karlsson valdes till första ordförande och efterträddes följande år av Claes Biström. Jan Fröjdman blev sekreterare, Gustav Tallqvist

kassör och Bo Romberg, Tage Romberg, Björn-Olof Lagercrantz och Casper Ålander medlemmar i styrelsen. Under 80-talet sköttes ordförandeskapet i några års perioder av Philip Hildén och Gustav Tallqvist, tills Jonas Wolff tog över 1993. Därefter kom Herbert Byholm, som efter 6 år överlät klubban till Folke Malmgren år 2001.

Övriga förtroendeposter besattes av stomgruppen där man finner namn som Bengt Sundman, mång­ åriga sekreteraren Kim Rancken, Anders Åsten, Lena Leskinen, Tomas Otterström, Tom Sommardal, Anders Fredriksson, Kenneth Jönsson, Ole Blomqvist, Hans Lindblad, Bengt Juselius, Ingemar Dahlgren, Hans Lindblad, Peter RammSchmidt m.fl. 11


Budskapet sprids på båtmässan, finsk förening efterlystes Föreningen deltog i februari 1981 med en informativ avdelning på båtmässan i Helsingfors och efter första verksamhetsåret bokförde föreningen 126 personmedlemmar och en handfull annonserande företagsmedlemmar. Prenumeration på den danska tidskriften "Naturlig Energi" rekommenderades. I september 1981 postades ett första duplicerat Vindkraftinfo. Där ingick också ett upprop med svarsblankett för intresseanmälan på finska om det önskvärda att få igång en finskspråkig systerförening, men väckte då ännu föga gensvar.

Istället höll entusiastgruppen ihop. Där ingick namn på tekniskt högt utbildade medlemmar som Esa Peltola, Erkki Haapanen, Seppo Islander, Pertti Korttila, Esa Holttinen samt senare Hannele Neuvonen (numera gift Holttinen och landets första teknologie doktor i vindkraftteknik). Vindkraftbyggandet hade avancerat snabbare i Sverige och mången installation blev objekt för fören-

ingens exkursioner. En vindkraftförening bildades i Sverige 6 år senare. Våren 1988 bidrog Vindkraftföreningen till bildandet av Nordisk vindkraftförening vid ett seminarium på Tekniska museet i Stockholm, där utställningen "Vindens kraft" då visades. Dansken Preben Maegaard från Nordvestjysk folkecenter før vedvarende energi blev föreningens första ordförande. Senare deltog även ordförandena Herbert Byholm för Vindkraftföreningens del och Erkki Haapanen som STY:s representant (se sid. 17).

På 1980- talet hade den lokala Hangö Naturenergiförening startats med stöd av fabrikör Helkama. En 22 kW provinstallation uppfördes på en fackverksmast på strandklipporna där den bidrog till att värma den närliggande Mekanobyggnaden. Experimentmöllan och föreningen lades ner 1990 varvid dess överblivna medel och kvarstående medlemskår uppgick i Vindkraftföreningen. Samma år beviljade HIM (handels- och industriministeriet) föreningen stöd för allmännyttig föreningsverksamhet, stöd som i dagens mynt skulle motsvara ca 8.000 euro.

Simsalö – ett lärorikt projekt Bland de första stegen föreningen tog var att bygga ett vindkraftverk på Simsalö i Sibbo skärgård för att sprida information om vindkraftteknologin och vindkraftens möjligheter. Projektets tanke var också att visa att var och en kunde bli självförsörjande på energi. Simsalö utvaldes för att vi där välkomnades av en vänlig markägare och båtbyggare, Eugen Lindström. Vindkraftföreningens styrelse övervakade projektet och projektgruppen bestod av frivilliga medlemmar. Från början var det klart att möllan skulle vara föreningens egendom och att projektet skulle vara både ett produktutvecklingsarbete och tjäna som öppen informationskälla. Simsalögruppen bestod av ursprungsmedlemmarna Bengt Juselius, Bengt Sundman, Casper Ålander, Gustav Tallqvist, Ingemar 12

Dahlgren, Jan Fröjdman och Peter Ramm-Schmidt, utökad med Ingemar Nyman, Johan Tallqvist och markägaren Eugen Lindström. Varje lördag samlades projektgruppen för byggarbete, tester av komponenter och lösning av allehanda problem. En stor del av gruppen bestod av teknologer med olika specialkunskaper. Masten köptes begagnad från Imatran Voima. Teknologin var för dyr att köpa och därför utvecklades och tillverkades en stor del av komponenterna av projektgruppen. Till exempel tillverkades rotorbladen av glasfiberarmerad epoxiplast hemma hos en av medlemmarna.

Möllan hade tre vingar med en diameter på 11 m. Masten var 36 m hög och möllans navhöjd över havet var ca 44 m. Litteratur, forskningsrapporter och an-


Utvecklingsarbetet presenterades för VTT av en delegation, bestående av föreningens styrelse, men det väckte inte då ännu något större intresse.

Ritningar till Simsalömöllan ”Matilda”, 12 kW.

nat material som användes under arbetet var mest på danska, engelska och svenska. Mera information fick man av danska vindkrafttillverkare och genom ett dansk-finskt vindkraftssymposium som organiserats år 1983 med finansiellt stöd från den finsk-danska kulturfonden. Handels- och industriministern Ulf Sundqvist kontaktades första gången i början av år 1981 om finansiering. Föreningen bestod då av 25 medlemmar och avsikten var att uppföra ett 11 kW aggregat med Paul Karlssons åländska experimentinstallation som modell. Man anhöll om 40.000 mk av totalt beräknade 77.000 (13.000 eur). Föreningen fick också stöd av industrirådet Kay-Erik Hartwall och av Thurings stiftelse.

Jobbet fortsatte och en visning ordnades för handels- och industriministeriet den 15.2.1982. Enligt årets verksamhetsberättelse ”blev de imponerade samt ställde material till gruppens förfogande. Inkommande höst har vi möjligheter att erhålla ekonomiskt bidrag.”

Vindkraftverket på Simsalö invigdes den 10.11.1984 och invigningen, då kraftverket döptes till Matilda, rapporterades i medlemstidningen Vindögat (5/1984). Dagens program bestod i övrigt av årsmötet och föredrag. Vid invigningen överlämnade IVO (Imatran Voima Oy) två av Vaisala Oy tillverkade automatiska vindmätningsapparater med datakörning av resultaten. Själva invigningen var mycket festlig med inbjudna gäster, press och en festlunch.

”Efter den festliga måltiden kunde vi bereda oss för den högtidliga invigningen av vårt stolta vindkraftverk. Projektets övervakare, Mikko Ylhäisi från handels- och industriministeriet ”klippte till”. Härefter vidtog resningen av vindkraftaggregatet. Till allas stora lycka hade vi så mycket bris att turbinen genast startade. Efter att vi fått beundra underverket ca en kvart fälldes aggregatet på nytt varefter generatorns och växellådans skyddskåpor togs bort och alla närvarande fick en teknisk detaljförklaring av huvudkonstruktören Jan Fröjdman.” Vindkraftverket värmde ett motstånd i den oljeeldade centralvärmeanläggningen i Simsalö båtvarvs varvsbyggnad ända till år 1998 då projektet avslutades och en utförlig rapport publicerades. Vindkraftverket såldes till Simsalö Båtvarv, Eugen Lindström. Enligt föreningens f.d. ordförande Gustav Tallqvist var Simsalöprojektet mycket lärorikt:

Vindkraftens marsch, publicerad i Hufvudstadsbladet 1984.

”På Simsalö var t.ex. årsmedelvindhastigheten ungefär 4,5 m/s, vilket var betydligt mindre än de 7 m/s som vi drömt om i början. Med åren måste man erkänna, att prototypbygge och produktutvecklingsarbete var övermäktiga som oavlönad arbetsinsats av amatörer. Också drömmen om små självförsörjande vindkraftverk på hemtomten måste överges, då utvecklingen gick starkt framåt för nätanslutna vindkraftverk. Simsalö ligger ca 2 km utanför fastlandet men inne i den skogiga skärgården som skyddar hela sydkusten. Det visade att fokus måste flyttas till den nästan ”nakna” kusten i Österbotten, t.ex. Korsnäs.” 13


VINDÖGAT, världens första vindkraftstidskrift på svenska Ett drygt år efter föreningsstarten utvecklades medlemsinfot till ett tryckt medlemsblad med Claes Biström som chefredaktör och styrelsemedlemmen Anders Fredriksson som annonschef, Raimo Levonmaa som finsk redaktör samt Olle Jonsson i Sverige som medhjälpare. Vindögat finansierades till en början enbart med annonsintäkter. Vindögat gavs ut i 4-5 nummer per år och blev den viktigaste kanalen för att sprida information till medlemmarna. Under de första åren innehöll tidskriften mest teknisk information om vindkraft och amatörbygge. Också kostnadskalkyler presenterades och diskuterades livligt. Till en början publicerades också artiklar på finska för de finskspråkiga medlemmarna på basen av forskningsrapporter och annat material som på den tiden mest var skrivna på danska, svenska eller tyska. Enligt nuvarande redaktören Folke Malmgren var Vindögat en bra bit in på åttiotalet den

enda helsvenska vindkrafttidskriften i Norden, ”vilket även lockade skandinaviska medlemmar.”

År 1985 instiftades Ingrid, Margit och Henrik Höijers donationsfond II vid Svenska litteratursällskapet i Finland. Diplomingenjör Henrik Höijer nämner i sitt testamente att forskning kring och utvecklande av vindkraften uttryckligen hör till de avsedda stödändamålen. Första donationen dedikerades för Simsalöprojektet 1987, senare blev Höijers fond en garanti för utgivandet av föreningens medlemsblad Vindögat, samt övrig information och faktalitteratur på svenska. Att hålla igång den svenskspråkiga informationsspridningen samt kontakten till Åland och resten av Norden har haft stor betydelse och skapat en kamratlig kontakt till nordiska kolleger.

Idogt ideellt arbete inom parlamentarismens ram Under de gångna trettio åren har Vindkraftföreningen arbetat utåt genom brev- och informationskampanjer med konkreta förslag om hur vindkraften borde utvecklas i Finland. Som exempel har man anfört utvecklingen i Sverige, Danmark och Tyskland, oftast via SFP:s riksdagsledamöter eller ministrar. Dessutom har Vindkraftföreningen skrivit utlåtanden om relevanta lagförslag. 14

Men – handels- och industriministeriets intresse för vindkraft var svagt Trots att det fanns stort intresse bland allmänheten, var intresset för vindkraft inom handels- och industriministeriet svagt. Mikko Ylhäisi, som då var ansvarig för forsknings- och utvecklingsprojekt, gav flera intervjuer, alla tämligen negativa till vindkraft:


I Finland har man brist på vindenergiforskare. Energiavdelningen vid handels- och industriministeriet skulle dela ut stöd för vindkraftsrelaterad forskning om det skulle vara till nytta på nationell nivå. Inte har den (vindkraften) någon särskild betydelse i vårt lands energipolitik. Under speciella omständigheter, såsom i skärgården, är den helt säkert ett bra alternativ. (Ingenjörsnytt 18.3.1983) Inom energisektorn har vi viktigare saker än vind att forska i, så vi håller den årliga finansieringen av vindkraft på ungefär en halv miljon mark. (Ingenjörsnytt 30.10.1985)

Ylhäisi konstaterar att vindkraften har exotiska och känslomässiga dimensioner. Många har sina egna personliga intressen i den. ”Vindkraft är en tilläggs­ energikälla. Den fungerar bra för uppvärmning men är av alldeles för dålig kvalitet för belysning. Lagring av energi är ett problem, en vattenackumulator är nästan den enda möjligheten.” Ylhäisi tror att man med en 50 kW mölla kunde värma upp 2-3 energieffektiva egnahemshus. (Länsi-Uusimaa 2.11.1985)

Som man kan läsa ur Ylhäisis intervjuer finansierade handels- och industriministeriet enbart enskilda projekt. Detta ledde till en sporadisk utveckling av vindteknologin. Philip Hildén, som var medlem i statens energipolitiska råd, konstaterade att det politiska klimatet är hårt för alternativa energikällor. Hela uppställningen är mot dem. (Länsi-Uusimaa 2.11.1985)

Ingen kursändring på grund av Tjernobylkatastrofen

Tjernobyl-olyckan inträffade i april 1986. I många andra länder ledde olyckan till negativa beslut om kärnkraft och ökade satsningar på förnybar energi, men inte i Finland, utom att TVO (Industrins kraft Ab) drog tillbaka sin ansökan om ett femte kärnkraftverk. Några månader efter olyckan talade Vindkraftföreningens ordförande med handels- och industriministeriets tjänsteman Mikko Ylhäisi, som hävdade att Tjernobyl-olyckan inte hade ändrat inställningarna inom handels- och industriministeriet. Ylhäisi konstaterade att den gamla rangordningen mellan olika energikällor kvarstår: kärnkraft, kolkraft, fasta inhemska bränslen samt övriga. Vindkraftprojekt som finansieras av handels- och industriministeriet hörde till gruppen övriga och finansieringen skedde på projektbasis. Ordet som Ylhäisi använde i sammanhanget var sandlådeprojekt. Finansiering skulle därmed beviljas endast för enstaka ansökningar och

inte enligt någon långsiktig eller strategisk plan. Ylhäisi hade sagt att han ansvarar för energi för industrin (läs energiintensiv industri, t.ex. skogsindustri) och sedd ur industrins perspektiv var vindkraften meningslös. Men samtidigt konstaterade Ylhäisi att han hade väldigt lite information om vindkraft.

IVO:s provstation byggs – för att visa ”hur dyr” vindkraften är?

Det statliga energibolaget Imatran Voima (IVO) byggde en vindmölla i Kopparnäs i Ingå år 1986. Mycket avslöjande är Helsingin Sanomats notis om vindkraften och om IVO:s provstation: … Plötsligt kommer sju män i vita skjortor från IVO:s storkraftsavdelning till Kopparnäs. ”Trevligt att se att den åtminstone snurrar då och då” ropar en av dem. ”Det är inte värt att tro att IVO vill forska i vindkraft bara för att sen kunna visa att den är onyttig och på grund av resultatet kräva att få bygga ett nytt kärnkraftverk.” (Helsingin Sanomat, 6.9.1987)

IVO:s provstation för vindkraft diskuterades också i Vindögat, mest i kritiska tongångar. IVO som ett stort, statsägt energiföretag hade resurser att investera i vindkraftverk och skapa möjligheter för deras drift. Henrik Hausen (Vindögat 5/1986) påpekar att; Det är fint att IVO äntligen har riktat intresse på vindkraft, men enligt honom hade IVO valt ett av de dyraste vindkraftverken på marknaden och en mycket dålig plats för sin provstation. Enligt Hausen hade lönsamheten kunnat fördubblas med bättre placering av kraftverket. Oavsett dessa aspekter presenterade IVO kalkyler som visade producentpriser på 111 – 186 penni per kWh, medan danska erfarenheter av 1500 installerade anläggningar pekade på 22 penni/ kWh. Därför ansåg Hausen att projektet inte var ett utvecklingsprojekt utan snarare ett försök att producera information mot vindkraft. Man kan konstatera att Hausen hade rätt. Ett år tidigare hade IVO:s chef för vindkraftprojektet i en intervju i Hufvudstadsbladet den 17.12 1985 sagt att vindkraft som ersättare för våra traditionella energiformer tror företaget inte på. I tidskriften Forum för ekonomi och teknik, nr 19/1988 publicerades Philip Hildéns artikel ”Kopparnäskraftverket – en kritisk betraktelse”, som fick delat första pris i en av tidskriften ordnad pristävling. Artikeln bekräftar Henrik Hausens åsikter.

Från teknologi till energipolitik

Lobbandet för storskaligare elproduktion med vindkraft tar form 1987 med skissen till en plan för

15


"Forsknings- och utvecklingsbehov för 1988-1990", på initiativ av Gustav Tallqvist. Där påtalades behovet att – skapa ekonomiska förutsättningar att bygga vindkraftverk, - ett långsiktsprogram, - effektmålsättningen 100 MW, - markplaneringen, - nätanslutningsavgiften, - transiteringsmöjligheter för vindkraft på lokalnäten, - rimliga avräkningsregler, - skatteregler för vindkraft som näringsfång, - snabb tillståndbeviljning, - typgodkännande inom EG, - kompetensuppbyggnad, - informationsspridning osv. Under våren 1988 gjorde vindkraftföreningen en politisk ansträngning för att få upp anslagen för vindkraftforskning till nordisk nivå. Riksdagsman Gunnar Jansson (Åland) ordnade med audienser till handels- och industriminister Ilkka Suominen, försvarsminister Ole Norrback, undervisningsminister Christoffer Taxell, miljöminister Kaj Bärlund samt anhållan till finansminister Erkki Liikanen. Alla fick kopior av långsiktsprogrammet jämte bilagor.

Ett gryende intresse – men bara för forskning

I mars 1987 gjorde vindkraftföreningen en PR-kampanj för det internationella symposium, som sedan arrangerades på Hanaholmen i maj med finansiella bidrag av HIM, kulturfonderna för Danmark-SverigeFinland samt Finlands elverksförening. Programmet omfattade både danska och svenska inslag och genomfördes planenligt under Magnus von Bonsdorffs (vd för Industrins Kraft) ordförandeskap. Symposiet kompletterades med simultantolkning, skriftligt referat och exkursion till IVO:s vindkraftverk på Kopparnäs.

Det var först år 1988 som ett stort och systematiskt forskningsprojekt för nya energiteknologier startade under namnet Nya energisystem och –teknologier (New Energy, Methods and Options, NEMO I). Det finansierades av handels- och industriministeriet. Programmet väckte intresse hos t.ex. ABB, Wärtsilä, IVO, Neste och Kemira. Vindkraft var en av de nya teknologierna och Korsnäs vindkraftspark (se sid. 15) blev en del av projektet. Ett seminarium ”Finsk industri och vindkraft” ordnades på Dipoli i Esbo med dussintalet presentationer, varav 4 utländska. I maj 1989 ordnade föreningarna ett samnordiskt seminarium på Tekniska Föreningen i Helsingfors med inledare från Sverige och Danmark samt HIM:s Mikko Ylhäisis presentation om vindenergiproduktionens

16

möjligheter i Finland, byggande på VTT:s Esa Peltolas utredningsrapport. Där nämndes att fastlandets och skärgårdens potential kan uppgå till 5-6 TWh/a medan havsområdena försiktigtvis kunde ge flerfalt mera, beroende på enhetsstorlekarna. I september 1991 ordnade riksdagsman Gunnar Jansson och Vindkraftföreningen en presentation i riksdagshuset där EG:s och Sveriges mest prominenta sakkunniga informerade riksdagen och media om nya vindar inom energipolitiken, med Peter Lund från Tekniska Högskolan som moderator.

En ljusare mellantidsrapport

I april 1992 kan man läsa några få men nog så betydelsefulla rader i Finlands energistrategi – statsrådets energipolitiska redogörelse till riksdagen. Under rubriken "Begränsade möjligheter att öka kapaciteten" kan man bl.a. läsa; "Vindkraften är redan en etablerad teknik som i begränsad omfattning kan komplettera den övriga elproduktionen". Kanslichef Matti Vuoria nämnde vid vindkraftföreningens symposium i oktober 1992 att; ”…dessa nya energiteknologier anses småningom leda till omfattande global megabusiness och i den är finländarna åtminstone tillsvidare väl representerade…” Riksdagsledamot Eva Biaudet m.fl. lämnade ett riksdagsspörsmål om vindkraft: ”Vilka åtgärder ämnar regeringen ta till för att göra konsumentägande av vindkraftverk lättare genom förenklat tillträde till elnätet och smidigare mätningsförfarande?” I verksamhetsplanen för 1993 upptogs också tanken på att tillsammans med soltekniska föreningen starta en gemensam informationscentral för att publicera material och arrangera möten och seminarier. Noterades att föreningen 1993 hade 200 medlemmar. På Tekniska högskolan ordnades en kurs i vindkraft av Peter Lund (tekn. fys.) och en av Jouko Petäjä (mask. avd.). Jonas Wolff och Robert Mansén presenterade vindkraft på Tekniska läroanstaltens temadag i Ekenäs.

Långsiktsprogram och information

Programpunkterna för ett långsiktsprogram utarbetades under hösten 1996 för att presenteras för ett antal riksdagsgrupper under våren 1997. Bland punkterna ingick: - behovet att minska utsläpp och jordförsurning - riktlinjer för landskapsförbundens markplanering - reservering av medel för investeringsbidrag


- energiskatteåterbäring som ett slags miljöbonus - stimulering av forskning och produktutveckling samt sysselsättning - statligt uppköp av vindkraftverk ”en masse” för att få prisfördelar - stimulerad konsumtion av grön el - konsultering av oberoende objektiva experter för energipolitiska handlingsprogram..

Glädjande många av initiativen fick sedermera omnämnande i regeringens energipolitiska handlingsprogram 2000.

Vid tiden för utarbetandet av el-certifikatsystemet i Sverige, år 2001, ordnade vindkraftföreningen ett informativt seminarietillfälle för sina medlemmar, myndighetsrepresentanter och media på Tekniska Föreningen i Helsingfors. Ämnet var det för Sverige högaktuella systemet med säljbara el-certifikat som stödform för förnybar elproduktion. Presentationen hölls av den svenska utredningsgruppens sekreterare Owe Andersson.

Informationsspridning i svenskbygderna Hösten 1994 inleds samarbete med TechTeam-Wind, en omskolningsgrupp organiserad av Tekniska föreningen, Driftingenjörsförbundet och Ekonomföreningen Niord, med stöd av Nylands läns arbetskraftsdistrikt. Verksamheten inriktades på att "sprida upplysning i bygderna om vindkraftens möjligheter". Under en femårsperiod gjordes ett 15 tal seminarier längs kusten och i skärgården mellan Lovisa och Jakobstad. Flera besök och möten arrangerades, bl.a. i Hangö, Mariehamn och Närpes. Också en förstudie av möjligheter för vindkraftetablering på Jussarö och en positionsanalys på Hangö udd gjordes. På initiativ av tidigare styrelsemedlemmen Henrik Aminoff och lokala företagaren Hans Fri genomförde gruppen ett vindmätningsprojekt på Baggö i Ekenäs skärgård under vinterhalvåret 1999-2000, delvis med stöd av HIM, Ekenäs Energi samt vindkraftföreningen och några privata intressenter.

Korsnäs vindkraftpark – den första i Finland Vindkraftföreningen och dess ordförande medverkade vid tillkomsten av Korsnäs vindkraftpark. Av Simsalöprojektet hade man lärt sig att vindkraften måste produceras professionellt och i industriell skala och att den skärgårdsglesa kusten i Österbotten är ett av de bästa områdena.

Riksdagens talman Ilkka Suominen invigde parken den 26 januari 1992. I invigningen deltog förutom aktionärernas representanter även politiker och tjänstemän. Vindparken var den första i Finland och drog till sig massor av publicitet under det första året. Man har beräknat att ca 12.000 personer besökte parken år 1992. En kort historik skrevs av ing. Herbert Byholm vid Vasa Elektriska Ab: År 1990 diskuterades byggandet av Finlands första vindkraftspark. Handels- och industriministeriet hade

dessförinnan låtit VTT utföra en preliminär kartläggning av vindförhållandena i landet och funnit att västkusten var väl lämpad för vindkraft. Gustav Tallqvist, ordförande i Vindkraftföreningen vid denna tidpunkt, träffade en av Korsnäsbygdens söner, Levi Ulfvens, som var ordförande för delegationen för Svenska Kulturfonden och tillsammans funderade de över möjligheter till produktion av vindenergi. Enligt Ulfvens förslag tog Tallqvist kontakt med rektorn för Korsnäs Kurscentral, Sven-Erik Bernas samt kommundirektören i Korsnäs, Leif Björklund. Därefter sammankallade kommundirektören potentiella intressenter till ett vindkraftsmöte i Korsnäs kommungård. Deltagare var bl.a. Korsnäs kommun och dess utvecklingsbolag Korsnäs Westpunkt, Korsnäs Kurscentral, Vasa Elektriska Ab, de lokala bankerna, VTT, Vindkraftföreningen m.fl. 17


Vindkraftparken i Korsnäs.

Småningom konkretiserades planerna och Aktiebolaget Korsnäs Vindkraftspark grundades. I slutet av år 1990 grundades bolaget och infördes i handelsregistret 30.4.1991. Utgående från beräkningar gjorda av VTT bestämdes att 4 st vindkraftverk à 200 kW skulle byggas ute på Bredskär vid färjfästet till Bergö. Det danska bolaget Nordtank A/S finska agent Neste NAPS vann offerttävlingen och utsågs till leverantör av kraftverken. Aktier tecknades för drygt 269.000 euro av 380 personer eller företag. Hela projektet kostade 942.000 euro och nästan hälften av investeringarna täcktes av stöd från staten: 40 % direkt från HIM och 9 % från det s.k. NEMO-programmet, vilket främjade användning av förnybar energi. För att finansiera återstoden upptogs banklån. De största aktieägarna vid starten var Korsnäs Westpunkt, Imatran Voima (Fortum), Vasa Elektriska, Korsnäs Andelsbank och Korsnäs Sparbank. Som projektchef verkade Sven Nystén från Korsnäs Westpunkt och under hans ledning samordnades byggnadsarbetena. Det gick åt ca 12.000 kubikmeter kross till vägarna (550 m totalt). Krosset tillverkades lokalt på Bredskär några kilometer från vindparken. Lokala 18

entreprenörer skötte mark- och byggarbetena och under hösten 1991 färdigställdes fundamenten. I början av november anlände vindkraftverken med specialtransport till parken och genast påbörjades resning och montering. Den 9 november 1991 anslöts kraftverken till Vasa Elektriskas elnät och började genast producera el. Fram tills i dag (oktober 2008) har de matat in ca 21 miljoner kilowattimmar el i nätet. All vindel såldes till nätägaren Vasa Elektriska, vars VD Mikko Lind fastställde basen för vindkraftsparkens ekonomi: ”Vi betalar just så mycket att de inte går i konkurs”. Trots att projektet ur teknisk synpunkt var framgångsrikt, byggdes Korsnäs vindkraftspark enligt Herbert Byholm kanske några år för tidigt med tanke på hur snabbt vindkraftteknologin utvecklades under 1990-talet. Hade man väntat några år kunde man ha fått mycket effektivare möllor. Vasa Elektriska kan genom ett nygrundat dotterbolag inom en snar framtid utveckla och förnya parken. Bygglov har beviljats för 2 nya möllor à 1 MW, vilket innebär att förnyelsen torde kunna ske utan problem.


Finland får sin första vindatlas Som en del av NEMO I (1988) kartlades också vindkraftens potential. Handels- och industriministeriet beställde en vindatlas av Meteorologiska institutet. Den utsattes emellertid för hård kritik. Mätningar gjordes endast på 57 platser. Av dem var mycket få i skärgården eller på sjöområden och inga i fjällen, trots att just de områdena anses vara lämpligast för vindkraft. Forskningsprogrammet NEMO 2 (19931998) inleddes som en fortsättning till NEMO I. Likaså inleddes det EU-finansierade energiteknologiska forskningsprogrammet på 1990-talet (http://cordis. europa.eu/home_en.html). Utomstående experter, som evaluerade NEMO I, ansåg programmet vara mycket framgångsrikt (Beckman, Lundtang & Sellberg, 1992), men också dessa experter hade noterat att de stora energiföretagen hade mycket svagt intresse för investeringar.

ken produktionsform och vilket bränsle vindkraften kunde ersätta samt om produktionen av vindenergi skulle störa övrig produktion eller förorsaka tilläggskostnader för övriga produktionsformer. … Eftersom småkraftverksalternativet med tanke på hela landets kraftförsörjning inte kan ha någon större betydelse, kommer man i fortsättningen både genom forskning och andra åtgärder att koncentrera sig på att utreda alternativet med en större kraftproduktion av MWklass. Det står emellertid helt klart att för att en ansenlig andel av kraftproduktionen i framtiden skall vara vindbaserad förutsätts, beroende på enheternas storlek, att hundratals – kanske tusentals – kraftverk byggs. Detta är en så synlig åtgärd med långvarig verkan att bl.a. landskaps- och miljöfaktorerna allvarligt bör övervägas.

Minister väl påläst – om vindkraftens olämplighet Attityderna var negativa också bland politiker. Som exempel kan nämnas svaret på De Grönas skriftliga riksdagsspörsmål (38/1987): Ämnar regeringen vidta åtgärder för att effektivera arbetet med att utveckla vindkraften och främja en ökning av dess utnyttjande i vårt land? I sitt svar beskriver handelsoch industriministern Ilkka Suominen bl.a. hur man redan byggt tiotals små vindkraftverk i Finland och hur Kopparnäs provstation kommer att ge en konkret grund för överläggningar om vindenergins möjligheter i fortsättningen. Han fortsätter med en hänvisning till de höga kostnaderna för provstationens elkraft. Att producera baskraften, elektricitet i stor skala, med vind har också sina problem: De eventuella tekniska olägenheterna (bl.a. störningar i radiotrafiken) eller landskapsmässiga olägenheter miljöolägenheter vindkraften för med sig kan vara oförutsebara. Som konklusion sammanfattar minister Suominen om vindkraft: … Utredningar behövs framför allt över vil-

Den första vindatlasen gav en ungefärlig uppfattning om landets vindresurser och årliga energiinnehåll

19


Suomen Tuulivoimayhdistys ry År 1988 grundades den finskspråkiga vindkraftföreningen STY (Suomen Tuulivoimayhdistys ry). ”Det var den svenskspråkiga föreningen som insisterade på att det också måste finnas en finskspråkig förening. Och så blev det”, berättade Hannele Holttinen. Samtidigt började den globala produktionen av vindkraft växa kraftigt. Också inom EU ökade investeringarna kraftigt, särskilt i Danmark och Tyskland. Därför ansågs det inom Vindkraftföreningen vara viktigt att öka informationsspridningen bland politiker.

Redan våren 1985 söktes kontakt med finskspråkiga vindkraftintresserade genom en artikel om Simsalö i Nordens stora populärtekniska tidskrift Tekniikan Maailma. Avsikten var att få till stånd en finskspråkig broderförening och en större kontaktyta i samhället. Våren 1988 samlades fem entusiaster; Vilho Salmela, Markku Niskanen, Olavi Kanerva och Gustav Tallqvist hemma hos Juhani Heino i Järvenpää, med avsikt att grunda en tvåspråkig förening. Grundande möte hölls i samband med Vindkraftföreningens höstmöte i Åbo den 22 oktober samma år. Till ordförande valdes DI Esa Peltola. En gemensam tidningsredaktion bildades för utgivning av ett finskt och ett svenskt medlemsblad och Vindkraftföreningen blev föreningsmedlem i nybildade STY. STY började publicera en finskspråkig medlemstidning, Tuulensilmä, år 1990. Tidningens namn ändrades vid föreningens 20-årsdag till Tuulienergia.

Redan 1985 hade Vindkraftföreningen anslutit sig till EWEA (The European Wind Energy Association) med högsäte i Bryssel. Våren 1988 deltog man sedan i grundandet av en Nordisk Vindkraftförening och inledde samarbete med Meteorologiska institutet och Tekniska Högskolan om införandet av den danska WAsP vindkartläggningsmetoden. Följande år höll vardera föreningen sina höstmöten i Vörå med föreläsningar under temat "Provbyggande av vindkraftverk".

20

Under den tvåspråkiga tiden uppgick Vindkraftföreningens medlemskår till halvannat hundratal personer varav ungefär en tredjedel räknade sig som finskspråkiga och hade sina hemorter runt om i landet. Vindkraftföreningen gick in för att värva mera medlemmar bland den svenskspråkiga kustbefolkningen och på Åland med sina vindrika områden. Sommaren 1990 arrangerade föreningarna en gemensam studieresa med besöksobjekten; 3 MW aggregatet i Maglarp i Skåne, provstationerna vid Risø och Folkecenter i Danmark, vindkraftfarmer på Jylland och Howden-aggregatet i Göteborg.

Finnwind ’90

Hösten 1990 ordnade den finska vindkraftföreningen ett internationellt symposium med utställning på Hotel Meri-Yyteri i Björneborg. Något nationellt program för utnyttjandet av vindenergi fanns inte då men forskningsprogrammet NEMO syftade till att utveckla nya energisystem och det uppskattades att man i Finlands kust- och skärgårdsområden skulle kunna producera ca 6 TWh/a elenergi. Drivande kraft för symposiet var doc. Seppo Islander och STY:s styrelse: Uppfinnaren och vd Risto Joutsiniemi, DI Esa Peltola, DI Paavo Suuronen, prof. Tapani Jokinen, DI Uolevi Kekko, tekn. Vilho Salmela, doc. Gustav Tallqvist och näringsdirektören i Björneborg Paavo Kajander.

Finnwinds internationella råd av sakkunniga bestod av: Direktor Peter Ahm DK, M.Sc. Georg Böhmeke D, civ.ing. Staffan Engström SE, dr David Lindley UK, överdir. Taisto Turunen HIM, tekn.dr Peter Lund THS, kommundir. Leif Björklund, Korsnäs, kommundir. Ilmo Arvela Enontekiö och DI Robert v. Pfaler.


100 MW vindkraft på 12 år – eller 5? I april 1992 sände föreningen ett brev till riksdagen, där föreningen framhöll att målsättningen för vindkraft år 2005 borde vara 100 MW, att kommuner borde förpliktigas att anvisa lämpliga platser och att direktiv för rimliga avräkningspriser på el och för nätanslutningsvillkor borde uppgörs. Ett år senare publicerade handels- och industriministeriet ett betänkande som hette Ett stimulationsprogram för vindkraft. Trots att förslaget ansågs vara utomordentligt, fick den planerade tidtabellen (12 år) hård kritik i Vindögat (2/1993), speciellt för att programmet ansågs alldeles för långsamt i jämförelse med världsmarknaden, som hade utvecklats i snabb takt sedan början av 1990-talet. Som exempel presenterades ett liknande svenskt program, där tidtabellen för samma mål var 5 år. Våren 1993 gavs ett utlåtande till HIM om ett nationellt 100 MW vindkraftprogram, följt av ett brev till statsminister Esko Aho av Esa Peltola och Jonas Wolff, om uppsnabbning av 12-års programmet, såsom i andra länder. Det poängterades att flera och snabbare åtgärder behövs för att utveckla finländsk vindkraftsindustri.

För att bygga upp en inhemsk vindkraftsindustri borde målet vara mera ambitiöst, konstaterades också i Vindögat (2/1993). Trots att riksdagen år 1993 hade röstat mot byggandet av en femte kärnkraftreaktor, hade inga konkreta åtgärder vidtagits för att öka produktionen av förnybar energi. År 2004 presenterades planer på ökat bruk av biomassa, planer som media icke var sena att pejorativt kalla ”rispaketet”emedan det i riksdagens omröstning om ett femte kärnkraftverk fungerade som politiskt lockbete.

Att spara energi poängteras – för de små konsumenterna

I slutet av år 1992 publicerades Statsrådets principbeslut om att genomföra energibesparingar (Valtio-

neuvosto, 1992). Enligt beslutet fanns de bästa möjligheterna för energibesparing inom privata hushåll, servicesektorn samt små och medelstora industrier. Den energiintensiva industrin ansågs inte vara en potentiell kandidat, precis som efter oljekrisen på 1970-talet. Föreningen kritiserade beslutet för att det, trots att principen var positiv, innehöll mycket få konkreta förslag om hur besparingarna skulle uppnås. Föreningen presenterade ett stort antal exempel på hur besparingarna kunde förverkligas.

Elmarknaden liberaliseras – men endast formellt

Under 1990-talet började privatiseringen av elmarknaden i EU. Produktionen och distributionen av elkraft hade tidigare varit statens ansvar trots att den energiintensiva industrin hade sina egna energiföretag PVO och TVO. De tidigare statsägda företagen Neste och IVO fusionerades till Fortum och företaget privatiserades delvis. Också elnätet, som tidigare också var statsägt, blev ett aktiebolag, Fingrid Oy. Dess största ägare var staten, Fortum och PVO.

Konsumentägd vindkraft?

I samband med liberaliseringen sände föreningen i september 1994 ett brev till den åländska riksdagsmannen Gunnar Jansson (SFP) angående den planerade elmarknadslagen och hur lagen kunde förändras för att främja utnyttjandet av vindkraft, speciellt i konsumentägo, för att skapa en inhemsk vindkraftsindustri och för att minska utsläppen av koldioxid. Förslaget baserade sig på inköpsplikt av vindel och annan småskalig (mindre än 1,5 MW) förnybar elproduktion till ett fast avräkningspris. Förslaget följde den svenska modellen. Brevet översattes senare till finska och sändes några dagar senare till ”ett flertal riksdagsmän i alla kulörer”. Förslaget ledde några månader senare till ett skriftligt spörsmål (nr 283/1995) till riksdagens talman ”Om att möjliggöra 21


konsumentägande av vindkraftverk”. Frågan handlade specifikt om tillträde till elnätet och om ett smidigare matningsförfarande. I sitt svar konstaterade handels- och industriminister Antti Kalliomäki att nätinnehavare redan nu är skyldiga att ansluta alla kraftverk till sitt nät och att ”mätningsapparaturen är en tämligen liten kostnadspost, som blir bara billigare med tiden”. Som modell för mätning av inmatad el hade handels- och industriministeriet använt Norge, som inte är bland de ledande nationerna då det gäller vindkraft. Under processen förkortades föreningens ursprungliga förslag, som innehöll 6 sidor med ekonomiska, nationalekonomiska och miljömässiga motiveringar, till frågan om kostnaderna för mätningsapparatur. Dessutom upptäckte man att ett fast avräkningspris för vindkraft var mot grundlagen, en "upptäckt", som sedan "fick falla i glömska" för att "återupptäckas" 15 år senare och ytterligare fördröja tariffsystemets ibruktagande 2010.

Lumituuli Oy och Hyötytuuli Oy

År 1998 grundades företaget Lumituuli Oy för att producera och sälja vindel till bolagets aktieägare. Företaget hade byggt en vindmölla med 660 kW effekt i Lumijoki. Det är det första och enda aktiebolaget i branschen som är helägt av slutkonsumenterna. Tidigare konsumentinfluerade projekt i Korsnäs 1991 och Kemi 1993 hade kommunala medverkare och på Åland hade man gått i för andelslagsmodellen bl.a. på Eckerö 1995. Lumituuli har över tusen aktieä-

gare. Enligt företagets vd sprids nu information om kommande aktieemissioner genom miljöorganisationer, och det finns flera potentiella delägare än vad företaget kan producera el för. Därför har Lumituuli planer på att bygga flera vindkraftverk under de närmaste åren. Under år 2008 genomfördes två aktieemissioner, den ena för allmänheten, den andra för Ekosähkö Oy och St1 Oy. Företaget har ett arrendeavtal för åtta 3 MW vindkraftverk på havsområdet mellan Oulunsalo och Karlö. Utbyggnaden väntas ske åren 2010-2015. Hela området beräknas få en vindkraftskapacitet på upp till 225 MW och skall byggas ut av Forststyrelsen och Oulun Seudun Sähkö.

Då detta skrivs i december 2010 har Suomen Hyötytuuli Oy, grundat år 1998 av de kommunala elverken i Helsingfors, Vanda, Tammerfors, Åbo, Lahtis, Björneborg, Villmanstrand och Jyväskylä, kopplat Finlands första offshorevindkraftverk till nätet. Möllan på 2,3 MW, är belägen utanför Björneborg och är avsedd att ge erfarenheter av offshoredrift i svåra isförhållanden. Den kommer sannolikt att följas av en större offshoreutbyggnad.

Vindkraft och markplanering – bra eller illa för miljön?

Vindkraft diskuterades också i samband med markanvändning och behovet av att förändra byggnadslagen. I Vindögat (3/1994) diskuterades strandskyddszonen som ett potentiellt hinder för vindkraft

Hyötytuulis första utvidgning, 11,5 MW Bonus-vindkraftparken i Brahestad 2004. 22


vid stränder. Man lyfter också fram bristen på enkla planeringsmetoder. Matti Hilli från miljöministeriet kommenterar det som enligt honom bara var en detalj, men som han sammanfattar i ett utlåtande: ”Vid Finlands stränder finns rum för såväl stugor som vindkraftverk. En annan sak är att de bör förverkligas med hänsyn till landskapsvärden och miljön och framför allt planmässigt.” Några månader senare diskuterades Natura i ett möte med representanter från miljöministeriet och Forststyrelsen (KTM, 1997). Kustområdena är ofta skyddade av Natura, men inne i landet finns det få Natura-områden. Men det konstaterades att Natura inte kan betyda att vindkraft (grön el) inte kunde byggas på dessa områden.

Senare, år 1997, skrev Vindkraftföreningen kommentarer angående miljöministeriets utredning om vindkraft och markanvändning (Miljöministeriet 1997). Utredningen har en dyster syn på vindkraft, som anses vara ett hot mot landskapet och ekosystemet. De identifierade miljöriskerna är påverkan av landskapet, buller, störande av djur och fåglar, telekommunikation och markanvändning. Ingen av dessa risker är med bland dem som ministeriet anser vara de viktigaste miljöproblemen i Finland, noterar föreningen. Föreningen lyfter också fram att utredningen innehåller felaktig teknisk information och fördomar. Föreningen understryker fakta om att det i Finland inte finns några typgodkända eller certifierade vindkraftverk, som kunde underlätta analyserna av vindkraftverkens miljöpåverkan, vilka utförts i flera länder. Bullerproblemet anses vara överdrivet eftersom kraftverket ofta står stilla under vackra dagar. Ifall

det blåser hårt blir å andra sidan vindens och vågornas ljud dominerande. Föreningen uppmanar ministeriet att utge rekommendationer för mätning av buller. Inverkan på däggdjur och fåglar anses i internationella studier vara betydligt mindre än vad kraftledningar eller trafik skapar. Vindkraftverk bör dock planeras så att häckande fåglar inte störs. Inverkan på landskapet och likaså på markanvändningen kan anses vara negativ, men föreningen påminner om att enligt lagen kan vem som helst göra inmutningar för gruvdrift med betydligt större risker utan att det anses negativt. Föreningen framhåller att utredningen presenterar vindkraft som ett miljöhot och inte som ett miljövänligt sätt att producera energi.

EU trycker på men Finland vet bättre

Under år 2000 pågick en livlig diskussion om EU:s förslag RES-E (Renewable Energy Systems-Electricity 2001/77/EY) enligt vilket målet för EU var att öka den förnybara elkraftsproduktionens andel till 22 % till år 2010. Målet för Finland blev att 31,5 % den totala elproduktionen skulle vara baserad på förnybara energikällor. Enligt Statsrådets syn var RES-E mycket positiv, men där fanns några punkter som ansågs vara problematiska för Finland. Den första var definitionen av förnybara energikällor. EU:s definition innehöll inte skogsindustrins avfallsprodukter, som i Finland räknas som förnybara energikällor. För att klargöra Statsrådets ståndpunkt visades först hur den totala förbrukningen av energi och användning av förnybar energi ur olika energikällor har utvecklats i Finland från 1970-talet fram till år 2008.

Förnybara energikällor 1970-2009 (www.stat.fi/energia) 23


Man kan notera att det inte inträffat större förändringar under de senaste 30 åren. Den finländska energiproduktionen baserar sig fortfarande på kärnkraft, naturgas, kol och olja. Pappersindustrin är den största energiförbrukaren, och strejken inom den år 2005 kan man se i diagrammet som en tydlig minskning av totalförbrukningen. Under de allra senaste åren har totalförbrukningen av energi minskat på grund av att skogsindustrin lagt ner ett flertal fabriker (Hetemäki & Hänninen, 2009).

De förnybara energikällor, vars användning ökat mest, är träbränslen och skogsindustrins svartlut. Av biobränslena produceras och används över 90 % inom skogsindustrin. Därför varierar också användningen av förnybara bränslen med skogsindustrins konjunkturer. De nya förnybara energiteknologierna, till exempel vindkraft, solenergi och värmepumpar, är fortfarande marginella.

Mot denna bakgrund anser Statsrådet att skogsindustrins restprodukter bör räknas till förnybara energikällor. På samma sätt anser Statsrådet att de nationella mål som EU ställt bör anses som ungefärliga då staten inte kan påverka skogsindustrins ekonomiska tillstånd och produktionsmängder. Statsrådet anser också att det inte finns tillräckligt information om konsekvenserna och effektiviteten av de olika ländernas stödformer och energiteknologiska förändringar. Slutligen kan elnätsoperatörer, enligt statsrådet, inte vara ansvariga för prioriteringen av förnybar energi. Tvärtom, alla energiproducenter i Finland har likadana rättigheter att producera och distribuera el oberoende av hur kraften har producerats.

Lobbning i samarbete med teknologiindustrin

Vindkraftföreningen startade år 2001 en ny form av lobbningsverksamhet, dvs. inte som dittills bara skriftligen utan nu genom personlig kontakt (Vindögat 2001:4-10). Målsättningen var att tillsammans med representanter för teknologiindustrin (Ekono/ Elektrowatti, ABB, STY) få till stånd en viljeyttring från statsmaktens sida till förmån för hållbar utveckling. Vid lobbningstillfällena hävdade den informella samarbetsgruppen att EU-direktiven kunde påbörja en ny energipolitik i Finland. Att andelen förnybar energi enligt statistiken var på hög nivå berodde enbart på användningen av cellulosaindustrins svartlut, inte på utnyttjande av nya förnybara energikällor. Föreningen hävdade att statsrådets mål måste ligga på EU-nivån, eftersom Finland i annat fall inte hålls med i den tekniska eller ekonomiska utvecklingen. 24

Statsrådet skulle då ha en bromsande inverkan på utvecklingen av vindkraft, med risk för att förlora i stället för att förkovra de globala marknadsandelar och den sysselsättning man redan lyckats uppnå. Man hade redan 10 – 15 års erfarenhet av vindkraft i stor skala och av olika stödsystem och kunde därför utvärdera vad som fungerat och vad som inte fungerat. Trots privatiseringen var elnätet fortfarande ett monopol kontrollerat av staten med hjälp av olika slags tillstånd. Därför var gruppen förvånad över att staten ”inte kan påverka elnätsoperatörer”. Vindkraftföreningen inbjöds till miljöutskottets möte för att presentera sina åsikter om direktiven. Tyvärr verkar det som om besöket inte skulle ha haft någon inverkan på energipolitiken.

En klar fråga och ett undvikande svar

Riksdagsledamot Håkan Nordmans (SFP) skriftliga spörsmål om ökat utnyttjande av vindkraft (11/2001):

Har regeringen för avsikt att snabbt verka för att avlägsna administrativa hinder samt att ändra lagstiftningen till att bättre stöda de förnybara energikällorna såsom vindkraft och har regeringen för avsikt att öka stödet till forskning och utveckling samt investeringar i vindkraftverk för att försnabba utbyggnaden av effektiva moderna vindkraftverk i Finland? I sitt svar konstaterar handels- och industriminister Sinikka Mönkäre bland annat: Staten har stött utvecklandet av vindkraften starkt under hela 1990-talet. Användningen av vindkraft har ökat starkt i Finland under de senaste åren, också om nivån ännu är låg jämfört med de europeiska länder som ligger i täten på detta område. År 2000 producerades ca 0,08 TWh el med vindkraft och vid utgången av året fanns det 38 MW installerad vindkraftseffekt. Vindkraften har åttafaldigats sedan år 1995. Ministern sammanfattar att handels- och industriministeriet som bäst inleder en utredning av anslutnings- och överföringsavgifter för decentraliserad produktion och av metoderna för hur el ur förnybara källor lättare kunde få tillträde till nätet. Som man kan se i ministerns svar överdriver hon statligt stöd och installerad kapacitet, som båda var mycket obetydliga jämfört med andra EU-länder. Inte heller hade staten eller handels- och industriministeriet gjort några konkreta lagändringar för att göra det möjligt att införa inmatningstariffer. Finland är tillsammans med Malta de enda EU-länder som inte öppnat sitt elnät för tredje part.


500 MW vindkraft på 10 år – men hur? I samband med EU-direktivet (2001/77/EY) publicerade handels- och industriministeriet en utredning om hur man kunde stöda produktionen av el ur förnybara källor (Handels- och industriministeriet 2002). Målet för vindkraft var en tiofaldig ökning till år 2010 från 38 MW till 500 MW. Som experter hörde handels- och industriministeriets arbetsgrupp representanter från Fingrid, Sener, Finlands naturskyddsförbund, Finenergy och GreenStreamNetwork (KTM, 2002). Vindkraftföreningen hördes inte och det samlades inte heller in kommentarer från övriga sakkunniga. Slutsatserna var följande: i Finland fortsätter man med investeringsstöd, men stöd ges enligt offert åt den billigaste investeringen. Det är enligt ministeriet inte vettigt att experimentera med andra stödformer (certifikat eller kvot). Motiveringen var att man kan förvänta sig att en gemensam handlingsmodell förr eller senare skapas för de gemensamma elmarknaderna. Man kan då flexibelt byta till den lösning som föreslås. Denna kommentar är mycket förvånande, eftersom det inte funnits planer på att skapa ett EUgemensamt stödsystem. De flesta EU-länderna har redan infört en nationell inmatningstariff eller motsvarande kvotsystem för att stöda produktionen av el ur förnybara källor.

I regeringens budget för 2001 skars anslagen för stöd ned med en fjärdedel. Vindögat kommenterar med; ”läget blir ohållbart och hotar kväva all initiativkraft – just när motiveringen för ökning vuxit, eller kanske just därför?”

Utlåtande till riksdagens miljöutskott I oktober 2002 framför vindkraftföreningarna sitt budskap till riksdagens miljöutskott angående statsrådets förslag 132/2002. Man påpekar bl.a. otillräckligheten av 500 MW till 2010 att föreslaget investeringsbidragsbelopp för hela förnybara energibranschen, 29

milj. euro 2000-2010, borde vara 37-38 milj. och att det mångomtalade demostödet 25 milj. euro borde ingå i budgeten. Dessutom påpekades behovet av forskningsbidrag för en förbättrad VINDATLAS.

Klimatpeng – ett produktionsstöd?

Vindkraftföreningen påpekade att det ovannämnda programmet innebar ett flertal problem och ett förslag framfördes som modell för produktionsstöd, kallat miljö- eller klimatpeng, som skulle betalas av konsumenterna. Förslaget hade utformats i samarbetsgruppen med teknologiindustrin. Man beräknade att ett normalt hushåll skulle belastas med någon euro per år och ett eluppvärmt egnahemshus med ett par tior, medan industrin skulle gå fri från prispåslag. Det blev back från energiindustrin, som hade sina kontakter med teknologiindustrin. Inga påslag fick nämnas, inte ens ett litet skäligt.

Men precis som tidigare fortsatte handels- och industriministeriet att finansiera teknologiutvecklingen av vindkraft på basen av enskilda ansökningar. Den nationella klimat- och energistrategin fortsatte i samma spår. Enligt strategin från år 2001 var kärnkraft och naturgas alternativa energikällor (arbets- och näringsministeriet, 2001). Naturgas skulle importeras från Ryssland. Trots att också bränslet för kärnkraft måste importeras ansågs det vara ett bättre alternativ än att binda energiförsörjningen till Ryssland. År 2003 röstade riksdagen för ett femte kärnkraftverk.

”Nej, klimatpeng går nog inte”

Idén med klimatpeng, som hade presenterats i Vindögat (4/2001) blev några år senare underlag för Christina Gestrins skriftliga riksdagsspörsmål (229/2003): Överallt i världen, där vindkraften kommit igång i större skala, har detta krävt gynnsamma po25


litiska beslut. Den rena vindkraftens konkurrensläge på elmarknaden är nämligen ojust, eftersom de miljöbelastande energikällornas samhällskostnader inte täcks av motsvarande miljöskatter. Ett samhällsstöd som utjämnar vindkraftens underläge kunde utan att belasta statsbudgeten finansieras av elmarknaden genom att påföra alla elkonsumenter en extra ”klimatpeng”. Handels- och industriminister Mauri Pekkarinens svar är mycket beskrivande för hur man försöker skydda de stora elbolagen och förhindra konkurrens i elproduktionen: Aktörerna inom utsläppshandelssektorn kan drabbas av onödiga kostnader på grund av två system, som överlappar varandra. Men det måste också beaktas att de nuvarande åtgärderna har uppställts och dimensionerats med tanke på att de inhemska klimat- och energipolitiska målen skall uppnås. Om de avvecklas och ersätts med nya instrument, kan det leda till en synnerligen osäker situation vad gäller de nuvarande energipolitiska målen. I synnerhet främjandet av förnybara energiformer, säkerheten i energitillförseln (speciellt de inhemska bränslenas konkurrenskraft) samt konkurrenssituationen för kombinerad produktion av kraft och värme kan bli lidande jämfört med dagens läge .… det i detta skede inte är motiverat att ta ställning till enskilda metoder utan man kommer att göra en framställning om ekonomiska och andra styrmedel för främjandet av förnybar energi som en del av klimatstrategin, vilken skall revideras. Denna framställning kommer att basera sig på en helhetsbedömning av behovet av styrmedel och av hur förenliga med varandra de olika styrmedlen är.

Energiindustrin omorganiserar sig Under år 2004 ökade intresset för förnybara energiformer och vindkraft inom nybildade Energiindustrin rf (Energibranschens centralförbund Finergy, Elenergiförbundet SENER, Finlands fjärrvärme rf SKY 600

500

400

300

200

100

0 1990

26

1992 2 1993 5 Installerad Installerad kapacitet,5MW 1994kapacitet, 1995 6 1996 7 1997 12 är Behovet av tilläggsstöd Behovet dryga eur över 5-6 år. dryga 100 milj17 1998 1999 38 till ett enda Kunde koncentreras Kunde 2000 specialprojekt, specialprojekt,38 eller till flera över många många år. 2001 39 2002 43utspridd som Finansieringen Finansieringen "miljöpåslag" "miljöpåslag" för 2003 52alla elkonsumenter skulle med mindre än 1 % på skulle belasta,82 2004 elräkningen, dvs 1-15 euro/år för 2005 hushållen. 2006 2007 2008 2009 2010 500 2011 2012 1995

2000

och Energibranschens arbetsgivarförening Enerta), vars verksamhetsområde är produktion av el, värme och kyla, överföring av energi, planering och drift av anläggningar samt övriga tjänster inom branschen. Inom vindkraftföreningen uppfattades intresset för vindkraft närmast vara ett intresse för att försvara det egna reviret mot den nu växande vindkraftsbranschen i Europa och globalt.

Däremot blev Teknologiindustrins vindkraftfraktion, med sin vägkarta för branschutveckling i Finland, en naturlig partner för vindkraftföreningarna.

Vindkraftföreningen hos miljöminister Enestam

År 2005 publicerade arbets- och näringsministeriet (f.d. handels- och industriministeriet) den reviderade energi- och klimatstrategin: En sjätte kärnreaktor sades vara det enda alternativet att minska utsläppen av koldioxid (Arbets- och näringsministeriet, 2005). En liten delegation för Vindkraftföreningen, ledd av ordförande Folke Malmgren, besökte minister JanErik Enestam för att informera om hur långt man är från 500 MW:s målsättningen för vindkraft till 2010 och vad en stimulering av byggnadstakten skulle kräva i form av samhällsstöd. Olika scenarier och argument för vindkraft presenterades, desamma som man lyft fram flera gånger under årens lopp behovet att minska koldioxidutsläppen samt den ekonomiska och sysselsättande nyttan av vindkraft. Också utvecklingen inom EU presenterades och ministern föreföll intresserad och ställde frågan om vilka ekonomiska insatser det krävdes för att nå 500 MW målet?” Föreningen uppskattade då att stödkostnaderna skulle uppgå till ca 100 miljoner euro, ett belopp man hade förväntat sig att statsrådet skulle ha känt till från tiden för beslutet om målsättningen.

Vindrika lägen finns för 10-faldig utbyggnad, till lika mycket som vattenkraften idag. Svåruppnåelig (?) målsättning i nuvarande klimatstrategi

Med "draghjälp" av utsläpps-handeln ?? om den höjer elpriset Hit kommer vi med nuvarande stödbudget, ca 10 MW/år

2005

2010

2015

Diagrammet gjordes av Vindkraftföreningen våren 2005, för att åskådliggöra skillnaden mellan realiteterna och de dittills uttalade energipolitiska målsättningarna; 100 MW till 2005 och det senaste, 500 MW till 2010, som sattes av handels- och industriministeriet år 2002. Det är fortfarande långt till målet. Alldeles i slutet av 2010 nåddes kapacitetsnivån 197 MW, vilket räcker till för att täcka ungefär 0,4 % av elkonsumtionen. Finland är ett efterblivet undantag i jämförelse med andra EU-länder.


Åland drar nytta av sin självständighet Åland med sina över 6.000 namngivna öar och skär är ett av de vindrikaste områdena i Finland. Segelfartygen och väderkvarnarna är exempel på ålänningarnas praktiska utnyttjande av vindenergi. I slutet av 1980-talet beslöt landskapsstyrelsen att vindmätningar skulle göras och försöksprojekt planeras. De första vindmätarna sattes upp i telemaster och sköttes först av Ålands Kraftverk Ab och senare av Ålands teknologicentrum.

År 1990 bildades en vindkraftgrupp bestående av landskapsstyrelsens Tor-Erik Söderlund, Ålands Kraftverks Torolf Brunberg och Robert v. Pfaler samt Robert Mansén på ÅTC (Ålands teknologicen-

trum) som projektledare. Ett första modernt serietillverkat vindkraftverk på 225 kW beställdes från danska Vestas och placerades på Sottunga, där det nu har snurrat färdigt efter 20 år.

Försöksprojektet lyckades. ÅTC med Robert Mansén, och Harry Lindqvist med sitt privata projekt samlade intressenter till det första folkägda vindkraftbolaget ÅVA, Ålands Vindenergi Andelslag med över 1.000 andelsägare, som bildades 1994. Det följdes av bl.a. Ålands Vindkraft Ab, Leovind Ab och JG-vind Ab med flera på kommande. Projekten stöddes med investeringsstöd ur landskapsstyrelsens budget, som beräknades ge möjlighet att resa 1–2 st 600 kW verk

Båtskär körde igång 2007 och blev rekordproducent med dubbelt mera utvunnen energi per svepyta och år än medeltalet i Finland. 27


per år. Detta ledde till flera installationer såsom Eckerö, Kökar, Föglö, Knutsboda med flera.

En kartläggning av potentiella platser år 1999 motiverade dock en mångfalt större verksamhet och fångade även EU:s intresse. Ålands energistrategi, som baserade sig på sol- och vindkraft, publicerades 2006. Projekt Båtskärs Vindmöllor kom till, först i ÅVA och ÅVKAB´s regi, senare Leovind Ab:s regi i samråd med VTT Energi, ÅVA, ÅVKAB, tillverkaren Enercon, svenska FOI och Energibyrån på Gotland. EU:s intresse för ett semioffshoreprojekt hjälpte till. EU:s medverkan förföll pga. fördröjt och svagt intresse från de lokala politikerna. Den sex enheter stora Båtskärs vindkraftpark kunde ändå slutligen förverkligas år 2007, och finansieras utan stöd från landskapsstyrelsen.

Båtskärs vindkraftpark ligger vindmässigt väl till och producerar per svept yta dubbelt mera än landets medeltal. Med sina 22 vindkraftverk är Åland till 22 % självförsörjande med vindel och beräknas med

utnyttjande av alla potentiella byggplatser nå över 200 %.

Åland kan stå för en tiondel av behovet Vid en presentation i riksdagen i december 2010 gällande den åländska vindkraftpotentialen och behovet att få inmatningstariffen att gälla även på Åland poängterade ÅVA:s vd Henrik Lindqvist det faktum att Ålands vindkraft kan bli avgörande för Finlands andel i EU-målen för förnybar energi år 2020. Av målsättningen 6 TWh vindproducerad el kunde en tiondel skapas på Åland. Förundersökta utbyggnadsprojekt finns för fyra större anläggningar. Det krävs dock konstruktiva tag av Ålands landskapsregering och Finlands regering för hur de budgetmedelbaserade tariffstöden för 2011 och framöver kan komma Åland till godo. En teknisk-ekonomisk förutsättning för landets utnyttjande av vindkraftpotentialen på Åland är utbyggnaden av kabelförbindelsen till fastlandet.

Energiindustrin kastar masken När handels- och industriministeriets (numera arbets- och näringsministeriet) informationsföretag Motiva Oy skulle dra igång en upplysningskampanj för vindkraft, med tiotals besök runt om i bygderna år 2008, behövdes en informerande broschyr, Ren energi med vindkraft, att delas ut åt allmänheten. Vindkraftföreningen stod för en stor del av innehållet under hösten 2007. Motiva-redaktionen fick dock tummen ned av elindustrin, som ansåg broschyren ge ”för bra” bild av vindkraften, och nekades publicering av ministeriet. Uttrycken: ” ... man i vårt land med vindkraft kunde producera lika mycket el som man i dag producerar med vattenkraft” och ”Budgetmomentet för investeringsstöd är dock så begränsat att utbyggnadstakten i Finland bromsats till att årligen stanna vid en tiondel av den avsedda”, ansågs inte lämpliga. 28

Den avsedda utbyggnaden var den som skulle till för att nå 500 MW till år 2010, vilket ministeriet själv kungjort som sin målsättning. Teknologiindustrin fann broschyrutkastet utmärkt, ”just vad vi behöver”, och gick med på att betala för rätten att trycka upp broschyren i teknologiindustrins och vindkraftföreningarnas namn. Winwind Oy, The Switch, WPD Finland, Hafmex Wind Oy och St1 Ab stod dessutom för resten av kostnaderna mot att få sina namn på omslaget. Senare önskade ministeriet komplettera med smärre förändringar i texten, men då var broschyren redan tryckt på båda språken och distributionen påbörjad.

Det energipolitiska klimatet i Finland torde ha haft en dämpande inverkan på företagsvärlden. Det inhemska vindkraftföretaget Winwind var till salu men inga


inhemska köpare visade sig. I stället köpte ett indiskt riskkapitalföretag, Avis Ventures, som hör till Sterling Infotech Group, 40 % av Winwind Oy och blev därmed dess största ägare (Taloussanomat, 30.8.2006).

Under samma år påbörjades byggarbetet på 30 MW vindkraftanläggningen i Ajos, Kemi. Men enligt den allra senaste nationella energi- och klimatstrategin var målet att vidareutveckla kärnkraft, medan vindkraften ansågs ha stor potential som exportindustri (Arbets- och näringsministeriet, 2008).

Vindkraftparken i Ajos, Kemi 2008.

En ny och heltäckande vindatlas En uppdaterad version av Finlands Vindatlas publicerades år 2009 (www.tuuliatlas.fi). Denhär gången samlade Meteorologiska institutet in data från 150 ställen och gjorde en datorbaserad modellering av vindförhållandena för hela landet. Dessutom använde man mätningar från 20 flygplatser. Månads- och årsdata om vindhastighet publicerades på internet. Enligt den nya atlasen tycks de bästa vindförhållandena finnas på Åland och i Finska viken, men också på vissa platser inne i landet. Atlasen innehåller också månatliga analyser om vindhastigheten, som baserar sig på dygnsvariationerna; det blåser mest under vintermånaderna. Vindatlasen finns utsatt på Internet och är allmänt tillgänglig. Ett avsnitt ur Vindatlasen för mellersta Österbotten kring Vasa, här uppdelat i 7,5 km färglagda rutor. Färgsättningen ger en preliminär uppfattning om blåsigheten. Numeriska värden för estimerade vindoch produktionsvärden fås ur atlasens kartanslutning för varje ruta och på många olika höjder.

29


Produktionsbaserat stödsystem År 2009 publicerades i EU direktivet 2009/28/EC. Målet för Finland föreslogs vara att 38 % av den konsumerade energin år 2020 skulle produceras med förnybara källor (2008, http://www.eur-lex.europa. eu). Målet för vindkraft i Finland sattes av arbets- och näringsministeriet till 2.000 MW. Den kapaciteten beräknades kunna generera 6 TWh el-energi per år. Samma år publicerades statsrådets framtidsredogörelse om klimat- och energipolitik: Vägen till ett utsläppssnålt Finland. Rapporten har nog kritiska åsikter om nuläget och om de förändringar som behövs, men det är ännu oklart hur stor påverkan rapporten kommer att ha inom energipolitiken.

Auktionsförfarande eller inmatningstariff?

Arbets- och näringsministeriet tillsatte år 2008 en arbetsgrupp för att utarbeta ett stödsystem, som kunde ersätta det rådande investeringsbidraget för bl.a. vindkraft. Alternativen var offertbaserat auktionsförfarande eller produktionsstöd i form av inmatningstrariff. Auktionsförfarandet hade i andra länder visat sig favorisera stora energibolag, som sedan dröjt med byggstarterna i väntan på fördelaktigare kostnadsnivåer.

Arbetsgruppen fokuserade i stället på ett produktionsbaserat inmatningssystem, som internationellt visat sig betydligt effektivare och lett till succé bl.a. i Tyskland. Slutrapporten inlämnades den 25 september 2009. För den förnybara energi som matas till nätet skulle producenten under 12 år garanteras en ersättningsnivå på 83,5 euro/MWh, så att ett pristillskott utöver marknadspriset uträknas i efterhand beroende på hur NordPool-elprisnivån utvecklat sig kvartalsvis. Stödmedlen var tänkta att indrivas av konsumenterna via distributionsbolagen och stamnätsbolaget Fingrid. Systemet skulle följa EU:s princip ”polluter pays”, dvs. alla elkonsumenter skulle bidra till att finansiera stöd för produktion av s.k. ”grön” energi. 30

Från konsument- till budgetbaserad finansiering Två månader senare meddelade finansministeriet att konsumentfinansiering av energiproduktion strider mot landets grundlag, ”endast staten kan utforma skatteliknande prispåslag”. ANM:s Taisto Turunen ville inte opponera sig mot kollegerna i finansministeriet utan drog tillbaka förslaget för omformning till statsbudgetbaserad finansieringsform, med uppbyggandet av därtill hörande administration att skötas av energimarknadsverket EMV. Där grusades idén om att avlasta statsbudgeten. Situationen påminde om den som uppstod med förslaget om fast avräkningspris år 1994, en återgång till att skattebetalarna ska stå för finansieringen. Omformningen krävde mera tid och starten fördröjdes till början av 2011. Grundlagens 87 § stipulerar, ”genom lag kan bestämmas att en statlig fond skall lämnas utanför statsbudgeten, om skötseln av någon bestående statlig uppgift nödvändigtvis kräver det”, medan 124 § fastslår, ”uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter.”

Innebar inmatningstariffen betydande utövning av offentlig makt? Medan förslaget var ute på remiss inkom utlåtanden från många håll. Professorn i energiteknik vid Tekniska Högskolan, Peter Lund, kritiserade finsk energipolitik. Enligt Lund favoriserar inmatningstariffen de stora leverantörerna. Ett garantipris åt ”konsumentproducenter” kunde skapa stora investeringar i förnybar energi (Kotimaa 30.10.2009). Vindkraftföreningarna noterade att tariffnivån sannolikt är tillräcklig på blåsiga kustområden men otillräcklig för att starta utbyggnad i havet pga. högre kostnader och risk, samt i inlandet med svagare


vindförhållanden (Vindögat 2/2010). Med nuvarande kunskap blir målsättningen 6 TWh år 2010 ouppnåelig utan havsbaserat byggande. Föraningen stärktes ytterligare när man förstod att budgetbaserad tariff inte kan gälla på åländskt territorium.

Föreningarna påpekade också att minimistorleken 1 MW för att en vindkraftanläggning skulle få tillgång till imatningstariff var väl högt tilltagen och rekommenderade en minskning till 0,5 MW. Förslaget med höjd tariffnivå till 105,3 euro/MW under tre år som ”kick-off” för att skapa en snabb start för de projektörer som redan har planerna och tillstånden klara ansågs vara bra, men den bortre tidsgränsen (utgången av 2015) borde ha skjutits framåt pga. alla förseningar.

Andra energibeslut hann före Lagförslagsberedningen krävde tid, men den sista juni 2010 inlämnades Finlands energistrategiska programrapport för förnybar energiproduktion till EU. Följande dag röstade riksdagen för två nya kärnkraftanläggningar av tre ansökta.

Det tariffbaserade stödsystemet krävde ännu flera månaders utformning före omröstning i riksdagen under de sista dagarna av år 2010, Vindkraftföreningens jubileumsår. Situationen påminde om tidigare års ”rispaket”-process, där pågående utarbetning av stöd för förnybar energi påståtts vara under arbete tills andra beslut (om kärnkraft) stadfästs.

När detta skrivs är utfallet av tariffsystemet ännu osäkert. Statsmedelstödda system ska notifieras av EU och godkännas av kommissionen. Först efter det utfärdas förordningar för hela processen och hur den administreras.

Samordnade föreningar Mycket har gjorts under de gångna 30 åren, men mycket återstår. Man väntar fortfarande på de slutliga förordningarna angående administrationen av inmatningstariffen och andra konkreta och systematiska åtgärder, som också kunde stöda konsumentägd vindkraft. Likaså behövs det flera satsningar på forskning och utveckling. Tekes har haft endast tre relativt kortvariga forskningsprogram relaterade till klimatförändringen och förnybara energikällor (ClimBus, ClimTech och Densy) på 2000-talet, men föreningarna har inte getts möjlighet att delta i planeringen eller ledningen av dessa program.

Energipolitiken baserar sig fortfarande på de stora elbolagens och skogsindustrins intressen. Det verkar som om det vore omöjligt att förändra finländsk energipolitik, vilket upplevs som frustrerande. Det är dock sannolikt att EU (European Commission, 2007)

kommer att ingripa mera i den finska energipolitiken för att öka konkurrensen inom elproduktionen. Det kunde underlätta vindkraftföreningarnas arbete under kommande decennier.

Vindkraftföreningarna synkroniseras

Samarbetet med andra föreningar med anknytning till förnybar energi ökade under 2000-talet. Lobbyverksamheten blev bättre organiserad och mera professionell. Den finskspråkiga broderföreningen Suomen Tuulivoimayhdistys fungerade efter starten först småskaligt, med seminarier och litteratur för självbyggarskrået, men växte senare till sig som primär utlåtandeinstans för riksdagsutskott och ministerier. På STY:s ordförandes, utvecklingschef Bengt Tammelins initiativ utarbetades under åren 200304 i samråd med Vindkraftföreningen ett omfattande 31


Välbesökt presentation under energimässan i Tammerfors 2008. Ordf. Malmgren presenterar den färska broschyren på båda språken, Ren Energi ur Vind

finskspråkigt informationsmaterial, som enligt den danska vindindustriföreningens modell skulle läggas ut på Internet som allmän kunskapskälla angående vindkraft och etablering av anläggningar. Det första konkreta resultatet blev distributionen av en interaktiv CD-ROM-skiva med illustrerad och lättfattlig introduktion för skolelever, ”Myllärin Tuulivoima” (Mjölnarens vindkraft). Informationsmaterialet jämte länkar till en mängd utländska källor finns numera tillgängligt på föreningarnas egna hemsidor och på Wikipedia. Med tekn.dr. Jari Ihonen (VTT) som ordförande förändrades STY:s verksamhet till mera samhällspåverkande och under den nuvarande ordföranden, DI Pasi Tammivaara/ElTel Networks (tidigare aktiv inom WinWinD), har STY samlat ett hundratal företagsmedlemmar, vilket gett verksamheten nya resurser och en karaktär av branschförening. En verksamhetsledare, Anni Mikkonen, har kunnat anställas på heltid. Under år 2010 sammanställdes i STY:s namn 18 olika utlåtanden till arbetsgrupper inom statsråd och riksdag och gjordes 7 presentationstillfällen för olika myndigheters seminarier. Vindkraftföreningen är föreningsmedlem i STY och har säte i dess styrelse. Vid sidan av deltagandet i STY:s verksamhet har vindkraftföreningen stark betoning på svenskspråkig information i skärgårdsoch kustområden samt på kontakten till och informationsutbyte med nordiska branschkolleger. 32

Föreningarna har under flera år deltagit med gemensamma utställningsavdelningar på energimässorna i Helsingfors och Tammerfors. Mässaktiviteterna har bestått i distribution av informativt material på båda språken och företagsmedlemmar har kunnat hålla muntliga presentationer av maskinkoncept och problemlösningar i små auditorier med stolrader för intresserade besökare.

Ny teknik har ändrat föreningslivets natur. Vindkraftföreningens styrelses åtta medlemmar är numera spridda i svenskbygderna; Johan Malm och Johan Wasberg i Österbotten, Annette Larson och Johan Hansen på Åland, Anders Åsten och Daniel Nyman i västra Nyland och viceordf. Anders Stenberg och ordf. Folke Malmgren i Helsingfors. Kontakt via epost har blivit en nödvändighet och informationsutbyte per Internet har utgjort ett verktyg som bundit samman och skapat närmare kontakt även med kollegerna i Skandinavien.

Teknologiindustrin, tillverkare och exportör

Vindkraften i Finland växer långsamt. Den knappa hemmamarknaden har inte gett rum för någon större industri, men marknaden utomlands har skapat möjlighet för komponent¬tillverkning och export. Teknologiindustrin har bildat en egen intressegrupp, Tuulivoima-alan toimittajat (Branschgruppen för vindkraftsektorns leverantörer). Där ingår ett antal


komponenttillverkare med betydande export - här kan nämnas ABB (generatorer och frekvensomvandlare), Ahlstrom (glasfiber för rotorvingar), Moventas (kuggväxlar), Rautaruukki (tornplåtar och fackverkstorn) och Vacon (frekvensomvandlare). Sammanlagt består intressegruppen av 19 företag med en omsättning på ca 1 miljard euro och en personal på ca 3.000. Som tillverkare av kompletta elproducerande vindkraftverk var det finska Windside Productions Ltd med sin vertikalaxlade modell först i landet med start 1979. Produktionen har till största delen gått på export, till installationer på svåråtkomliga platser utan tillgång till kraftnät.

År 2000 grundades Winwind Oy, en framgångsrik tillverkare av större kompletta vindkraftverk. Företaget sysselsätter 800 personer, är numera i utländsk ägo men fortsätter under finländsk ledning, och har leveranser till ett flertal länder.

År 2005 utarbetade den vindkraftinriktade gruppen inom teknologiindustrin en första ”vägkarta” för sin exportutveckling fram till 2010. I den kraftigt växande branschen med sitt starka nät av underleverantörer sågs möjlighet att öka omsättningen till de värden som nu uppnåtts, och den reviderade vägkartan nämner 10-faldiga värden, 12 mrd euro och 30.000 personer till år 2020. Målsättningen kräver dock tätare samarbete, flera medlemmar och nära kontakt med energiindustrins vindkraftfraktion, vindkraftföreningarna samt en vidareutveckling av samarbetet med de tekniska högskolorna och forskningscentra. Intressegruppen deltar i europeiska fora för utarbetande av EU:s ramprogram för vindenergi samt följer upp verksamheten vid de europeiska EWEAoch amerikanska AWEA-vindkraftförbunden. I mars 2005 hölls för tredje gången seminariet Vindkraftdagen 2005 på Hanaholmen i Esbo, nu för första gången med de samverkande arrangörerna Teknologiindustrin, Energiindustrin och vindkraftföreningarna. Innehållet bjöd på såväl politiska som tekniska, ekonomiska och internationella inslag.

Publikationer

År 1976, före vindkraftföreningens grundande, utgavs inom Työtehoseura en 240-sidig skrift om vindkraftens möjligheter; "Tuulienergian käyttömahdollisuudet". Den gjordes av arkitekt Kallio-Mannila,

elingenjör Joel Mannila, tekn. designer Markku Haajanen och konstruktör DI Yrjö Tolonen på Majurinens ingenjörsbyrå och bekostades av lantbruks- och skogsministeriet.

Inom vindkraftföreningen skapades ett föredragsunderlag; "Teknisk förplanering av vindkraftverk”, 30 sidor, 1981. Simsalö-projektet dokumenterades och gavs ut i två rapporter på resp 150 och 63 sidor. Så följde översättningar av EWEA:s "Vindenergi i Europa – en handlingsplan", på sammanlagt 80 sidor 1991. "Vindkraft – ren energi", en handbok för vindkraftköpare, på 16 sidor utgavs 1992.

Vindögat började publicera finsk vindkraftstatistik1993, först årsvis, senare kvartalsvis. I ett specialnummer påpekas att Finlands vindatlas bör uppdateras och förbättras. "Vindkraftverk – vägen till naturlig energi", på 12 sidor, publicerades 1996. EU:s ”Altener bulletin 9, om vindenergi”, översattes till svenska år 1998. Vindkraftföreningen öppnade en hemsida med aktuell information på Internet 1998.

"Handbok i vindkraftprojektering", 130 sidor, gavs ut av Motiva och översattes på vindkraftföreningen till svenska år 2000. Ett beställningsarbete av Pöyry/ Esa Holttinen; "Vindkraftens möjligheter i Finland" publicerades i Vindögat 2001. Broschyrerna "Ren energi ur vind" för teknologiindustrin och "Kraft ur vinden 1 och 2" för Motiva kom till 2001-2003.

År 2003 startades väggkalenderprojektet, en profilskapande reklamprodukt för såväl tillverkare som vindkraftprojektörer i kombination av tre element, reklam för annonsören, budskap om vindkraft som elproducent och strävan till hållbar utveckling. Sedan 2005 har kalendern tryckts på båda språken i samförstånd med STY och distribuerats i upp till 1700 exemplar. År 2004 arbetade Vindkraftföreningen på filmprojektet "Vind i förändring", ett filmmanus om vindkraften som en innovativ motor för kustbygden. Projektet gjordes av Pro Arte Media i Vasa. Förarbetet stödfinansierades av POMO+ och motivet stöddes av Österbottens förbund. Avsikten var att få ihop ett universellt presentationsmaterial i DVC PRO 50 format för olika målgrupper och media, men avbröts i brist på medel för slutligt genomförande. 33


Ny etik – ny teknik När detta skrivs har vårt lands energielit efter 30 års passivt motstånd samlat sig för att ta i bruk systemet med inmatningstariff, som redan länge prövats i föregångsländerna. Vårt lands klimat- och energistrategi omarbetades 2008 med sikte på år 2050. Däri ingår delmålet att år 2020 få ut 6 TWh/a ur vinden. Det är samma värde som vindkraftföreningarna ansåg

vara möjligt att skapa redan vid tiden för det första vindkraftsymposiet 1990 i Björneborg. Detta trots att tekniken utvecklats med växande anläggningsstorlekar. I dag är den kostnadseffektivaste storleken för ett vindkraftverk ungefär 100 gånger större än de modeller man startade med.

Källor Arbets- och näringsministeriet (2001). Kansallinen ilmastostrategia. Valtioneuvoston selonteko eduskunnalle. Arbets- och näringsministeriet (2005). Lähiajan energia- ja ilmastopolitiikan linjauksia – kansallinen strategia kioton pöytäkirjan toimeenpanemiseksi. Valtioneuvoston selonteko eduskunnalle. http:// www.tem.fi/files/15789/Strategia_211105.pdf Arbets- och näringsministeriet (2008). Pitkän aikavälin ilmasto- ja energiastrategia. Valtioneuvoston selonteko eduskunnalle. http:// www.tem.fi/files/20585/Selontekoehdotus_311008.pdf Beckman, W., Lundtang Petersen, E., & Sellberg, B. (1992). NEMO: Advanced energy systems and technologies: Evaluation of the research programme 1988-1990. Helsinki: Ministry of Trade and Industry Boverket. (2009). Vindkraftshandboken - planering och prövning av vindkraftverk på land och i kustnära vattenområden www.boverket.se/ Global/Webbokhandel/Dokument/2009/Vindkraftshandboken.pdf Burton, T., Sharpe, D., Jenkins, N., & Bossanyi, E. (2001). Wind energy handbook J. Wiley&Sons. Dansk vindmölleförening, http://www.dkvind.dk Energistatistik, http://www.stat.fi/energia EU energistatistik http://www.energy.eu EU forskningsprogram, http://cordis.europa.eu/home_en.html EU lagstiftning, http://www.eur-lex.europa.eu 34

European Wind Energy Association, http://www.ewea.org Fortum, årsberättelse 2000 Global wind energy council (2010). GWEC table and statistics. www.ewea.org/fileadmin/ewea_documents/documents/statistics/ gwec/GWEC_-_Table_and_Statistics_2009.pdf Helsingin Sanomat, 6.9.1987 Hetemäki, L. & Hänninen, R. (2009). Arvio suomen puunjalostuksen tuotannosta ja puunkäytöstä vuosina 2015 ja 2020 No. 122). http:// www.metla.fi/julkaisut/workingpapers/2009/mwp122.htm Hufvudstadsbladet 17.12.1985 Hufvudstadsbladet 10.11.1984 Insinööriuutiset 18.3.1983 Insinööriuutiset 30.10.1985 Kallio-Mannila, R. (1976). Tuulesta energiaa. (Maataloustiedotus no.213). H:ki: Työtehoseura Kauppa- ja Teollisuusministeriö (2002) Uusiutuvilla energialähteillä tuotetun sähkön edistämiskeinot, KTM Kertomuksia ja selvityksiä, 5/2002. Kojo, M. & Litmanen, T. (eds) 2009, The renewal of nuclear power in Finland, Palmgrave Macmillan, Eastbourne.


Lilja, K., Räsänen, K. & Tainio, R. 1992, "A Dominant Business Recipe: the Forest Sector in Finland" 137-154, in European Business Systems: Firms and Market in their National Contexts, ed. R. Whitley, Sage, London. Länsi-Uusimaa, 2.11.1985 Pesonen, S. (1997). Aurinkoteknologian käyttöönoton sietämätön hitaus toimijaverkostoteoreettisesta näkökulmasta tarkasteltuna. Helsinki School of Economics. (B-165) Skriftligt spörsmål nr 283 (1995). Om att möjliggöra konsumentägande av vindkraftverk. Riksdagen, Helsingfors Skriftligt spörsmål nr 229 (2003). Om införande av klimatpeng. Riksdagen, Helsingfors Stenberg, A. (2010). Analys av vindkraftstatistik i Finland. Diplomarbete, Aalto Universitetet, Tekniska Högskolan. Taloussanomat, 30.8.2006 Taloussanomat, 23.8.2009 Tekniikan Maailma 5/1979 Tekniikan Maailma 4/1980 Tekniikan Maailma 13/1980 Tekniikan Maailma 18/1980 Teknologiindustrin (2008). Ren energi med vindkraft. En broschyr av Vindkraftföreningen rf/Malmgren F.

Planerade vindkraftprojekt 2010 I september 2010 hade projekt för sammanlagt 10.000 MW nominell effekt tillkännagivits i Finland. Offshore-projektens andel översteg 6.000 MW. (källa, www.tuulivoimayhdistys.fi)

B Tammelin (1978). Tuulienergiasta Suomen etelärannikolla. Sähkö Electricity in Finland, 51(2), 48-50. Tirkkonen, J. 2000, Ilmastopolitiikka ja ekologinen modernisaatio: Diskursiivinen tarkastelu suomalaisesta ilmastopolitiikasta ja sen yhteydestä metsäsektorin muutokseen, University of Tampere. Vehmas, J. 2002, 'Rahat Ruotsiin ja päästöt Tanskaan': Suomen ympäristöperusteisen energiaverotuksen rekonstituutio, University of Tampere, Tampere. Vindatlas, http://www.tuuliatlas.fi Vindögat 5/1984 Vindögat 5/1986 Vindögat 2/1993 Vindögat 3/1994 Vindögat 2/2001: 4-10 Vindögat 4/2001:4 Vindögat 4/2004 Vindögat 3/2005 Vindkraftföreningens mötesprogram, brev, utlåtanden och skrivelser Intervjuer: Bengt Juselius, Folke Malmgren, Gustav Tallqvist, Hannele Holttinen


vkf30slut  

Vindkraftforenening 30 år slut