__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


MAKTTRILOGIN


I Makttrilogin-serien har tidigare utkommit: Despair 2018 (Vanmakts English version) Verkan 2017 Impact 2018 (Verkans English version) Vanvett 2017 Samtliga böcker i trilogin är oberoende av varandra och kan läsas var för sig.

Den här boken är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, organisationer, platser och händelser är påhittade av författaren. All eventuell likhet med verkliga personer, levande eller döda, händelser eller platser är endast tillfälligheter.

Copyright © 2017 Lourdes Daza-Gillman Andra upplagan. Omslag: LDG förlag Tryck 2018 www.lourdes-dazagillman.com Facebook: Author Lourdes Daza-Gillman


Prolog

HON LIGGER FRAMSTUPA PÅ det kalla stengolvet – ansiktet känns som eld – en brinnande smärta som invaderat hela kroppen har fått henne att kapitulera totalt. Styrkan har svikit henne – hon har inga krafter kvar. ”Viktor ... göm dig!” försöker hon säga, men rösten bär inte. Orden försvinner ner i strupen tillsammans med det varma blodet som strömmar in i kroppen. Hon måste lyfta upp huvudet för att svälja bättre, men förmår inte längre göra det. Hon kan inte röra käken och huvudet bultar som om hjärtat hade förflyttat sig dit. En fasansfull känsla av maktlöshet har erövrat hennes kropp, men hennes oro rör inte vad som hänt henne utan vad som kan hända pojken. Tankarna är fyllda av pojkens skräckslagna ansikte. ”Viktor, göm dig! Göm dig!” försöker hon skrika så högt hon orkar. Hon ser pojken framför sig. Viktor skrek och grät ohejdat i ett desperat försök att hindra vad som pågick. Han sprang – från rum till rum – tillsammans med sin mor. Han ville undvika slagen – inte på honom – utan på henne. Han höll sig fast i hennes ben som om han ville skydda henne. Följa med henne och inte lämnas ensam. Hon kunde inget göra. Slag och sparkar utdelades hela tiden. Hon måste springa för att komma undan den ilskne mannen. Hon måste få bort honom ur Viktors närhet. Han får inte ge sig på pojken också. ”Viktor ... Nej, nej ... oh nej …”

1


Hon gråter inombords, men inga tårar förmår komma fram. Det enda som syns är hennes blodiga, svullna ögon. Det är inte tårar som rinner från dem – det är blod. ”KOM upp din enfaldiga hora! Orkar du inte springa längre?” ryter mannen hånfullt. Hans vita skjorta har kraftiga blodstänk på ärmarna och på bröstet. Han andas häftigt. ”Jag ska hjälpa dig komma upp! Jag vill se hur mycket du tål! Du har nog inte fått tillräckligt – det du förtjänar!” Hon ligger där stum och stel som ett lik. Men hon hör fortfarande hans ilskna röst. Han håller i ett blodigt, trubbigt föremål som liknar en batong. Under några långa minuter står han där – illvilligt. Han höjer armen med en gest som för att slå henne igen, men hejdar sig. Han stirrar perplext på det blodiga föremålet, och med en nästan mekanisk rörelse lägger han det ifrån sig på köksbordet. Han flämtar till och försöker hämta andan. ”Jag är inte färdig med dig! Oh nej, för helvete! Det är jag inte!” Han tar ett par bestämda steg framåt, böjer sig ner och griper kvinnans arm. Med hänsynslös kraft drar han i armen för att få upp henne från golvet. Det hörs ett KRACK! Mannens förvridna min visar nu ett uttryck av förvåning. Med ett ryck i armen, som om han ville skaka av sig något obehagligt, släpper han genast hennes arm. Han dröjer sig kvar, obeslutsam, framför den nästan oigenkännligt blodiga kvinnan. Han vrider huvudet mot köksingången och låter ögonen undersöka läget som om han letade efter någon eller något. Han vänder på klacken och går lugnt ut ur rummet ... ut ur huset.

2


Hemmets trygga vrå

DET VAR EN SOLIG sommarafton. Några tunna moln som försökte tränga sig fram täckte delvis solen. Det var ett lugnt område med påkostade villor. De flesta husen i området hade stora garage för två eller tre bilar. Trädgårdarna var välskötta med nyklippta gräsmattor och välvårdade häckar. I en del av husen kunde man se lekplatser med gunga, sandlåda och klätterställning. Just nu var de flesta lekplatserna tomma – leksaker låg utspridda överallt – antagligen på grund av att de flesta barnen hade gått in för att äta middag. Det var uppenbart att det var ett område där människor levde i välstånd och ekonomisk trygghet. ETT STORT POLISPÅDRAG HADE anlänt till det idylliska området. Polisinspektör Kjell Östberg, befäl i piket 1012 från Roslagens polisdistrikt, var först med att besvara anropet från larmcentralen som strax före klockan 18 hade fått ett samtal om bråk på Skogsvägen 117 – ett villaområde i Djursholm. Polisinspektören beordrade omedelbart två uniformsklädda kollegor att följa den blodiga mannens väg som, enligt vittnesuppgifterna, tagit riktning mot skogen. Han påpekade även att förövaren troligtvis var beväpnad. Den misstänkte var klädd i vit skjorta och svarta byxor. Polisaspiranterna Samir Mohamed och Monica Lindh, som också ingick i piketen, fick order att ta vittnesuppgifter. Östberg tog tillsammans med en kollega itu med avspärrningen av brottsplatsen. Aspiranterna satte genast igång med arbetsuppgiften och förflyttade sig var för sig bland åskådarna för att prata med dem som 3


stod närmast brottsplatsen och så noggrant som möjligt anteckna deras berättelser. TUMULTET PÅ DEN SMALA gatan hade eskalerat snabbt. Flera polisbilar fanns parkerade nära den exklusiva villan. På grund av omständigheterna och brottets karaktär hade Östberg omedelbart ringt till Sanna Johansson på Rikskriminalpolisen, men då hon verkade vara upptagen på annat håll kontaktade han kriminalinspektör Kalle Karlsson som han kände sedan tidigare. Han visste att Karlsson och Johansson jobbade i samma team. Ett par civilpoliser som pratade med varandra stod utanför ytterdörren som var vidöppen. Några andra talade med ögonvittnen som befann sig någon meter från polisens spärrband. Ett vittne som språkade med Samir Mohamed försäkrade att det var en svensk man – kanske en och nittio lång, med kort, blont hår. Ögonvittnena hade den bestämda åsikten att mannen verkade vara mycket farlig. Ryktet om dådet hade spridit sig snabbt bland områdets invånare och flera nyfikna människor strömmade in på platsen. Några stod nära den nyklippta häcken runt huset och pratade med varandra, andra stod helt enkelt stilla och stirrade på huset där familjen Svenson bodde. En halvtimme senare, då Samir Mohamed och Monica Lindh var färdiga med ett antal åskådare, möttes de igen för att ta reda på vilka personer som kvarstod att tala med. Efter en kort genomgång av vittnesutsagorna hade de dock konstaterat att deras redogörelser om vad de ansåg om mannens utseende var oklara och varierade beroende på vem man frågade. Det var svårt att få klarhet i vad vittnena hade sett eller påstod sig ha sett. Det fanns inte två betraktare som hade samma uppfattning av händelsen. Det enda de verkade vara eniga om var att både mannens ansikte och kläderna var mycket blodiga och att det fanns indicier som pekade på att han kunde vara skadad. Två kvinnliga ögonvittnen som pratade med Samir Mohamed hade svårt att få en enad syn på det inträffade, och med viss irritation diskuterade de i mun på varandra. Den ena påstod att det

4


var mannen i familjen som kom ut ur huset, medan den andra bestämt förnekade att så var fallet – personen som gick ut ur huset liknade inte alls maken. Andra åskådare som hade uppmärksammat diskussionen pratade sinsemellan och diskuterade ivrigt vem av kvinnorna som hade rätt. EN MÖRKBLÅ BIL SOM kommit i full fart hade just parkerat mellan två polisbilar som knappt hade lämnat det utrymme som var avsett för en annan bil – det såg rätt så trångt ut. En kvinna i trettiofemårsåldern, klädd i vitrandig skjorta och jeans, hade svårt att ta sig ur bilen och fick nästan slingra sig ut. Faaan också – precis vad jag behövde ... jag repade dörren till den här jäkla bilen. Hon sneglade irriterat på den grå Volvo som stod parkerad bredvid hennes bil. Det ser ut som Kalles, tänkte hon. Han får skylla sig själv för att han parkerar som en idiot. Det var fortfarande varmt, men utan att ta notis om detta slängde hon på sig en beige trenchcoat i farten och gick med stora steg mot huset. Det hade varit en jäktig dag. Hon hade slutfört en utredningsrapport som hon var tvungen att leverera under dagen. Sanna Johansson var en kompetent och respekterad kriminalinspektör. Hon var känd för sin speciella förmåga att återskapa händelseförlopp vid de brottsutredningar som hon hittills hade tagit hand om. Hon var en av de få inom poliskåren som inte strävade efter att stiga i rang. Redan som ung hade hennes intresse för rättsväsendet varit stort. Hon hade läst avhandlingar, domar och statistik där det påvisades att brottslingar gick fria. Hon hade insett att man, för att förstå sammanhanget mellan bevisningen av våldsbrott och hur detta tolkades av domstolsväsendet, så behövde man ha goda kunskaper i rättsfrågor. Hon tog en magister i juridik och en i kriminologi. Hennes främsta mål var att jobba mot våld som var riktat mot kvinnor och barn. Det var även en anledning till att hon hade valt att genomföra sina examensarbeten inom ämnet. Hon hade då fått förmånen att arbeta med kända kriminologer och jurister som visserligen inte hade något som helst intresse för våld i nära relationer, men trots

5


detta kunde deras kunskaper och erfarenheter tillföra henne värdefulla insikter om våldsbrott. Hon var definitivt en potentiell kandidat till högre befattningar, men hennes mål var att jobba nära våldet och göra sitt yttersta för att låsa in förövarna. ”Vad hände här?” frågade hon Kalle Karlsson som såg ut att vänta på henne. Han tog ett par steg närmare henne samtidigt som han grävde fingrarna i sitt blonda hår och rättade till luggen som envisades med att ligga fram på pannan. Han bar en oknäppt mörkgrå blazer med en vit skjorta under som matchade hans svarta byxor bra. Kalle Karlsson hade undersökt och genomfört insamling av data för den preliminära förundersökningen på Skogsvägen 117 i Djursholm och beordrat fotograf John Steward att fotografera och filma mordplatsen. Han flyttade blicken ner mot Sanna Johansson som var tio centimeter kortare än hans 185 centimeter. Hans annars tindrande bruna ögon hade en allvarlig, penetrerande blick som varade i några sekunder. Karlsson öppnade munnen för att säga någonting men förmådde inte yttra sig. Sanna Johansson som otåligt hade väntat på ett svar, som dessvärre inte verkade komma, vände på klacken för att fortsätta in i huset. ”Inte nu igen … Det här verkar aldrig ta slut”, sa hon tyst. Hallen i den paranta villan påminde om vilken hall som helst: ytterkläder hängde på galgar, skor låg på golvet – till synes mannens och kvinnans, samt skor som verkade tillhöra ett barn mellan fem och sju år gammalt. Kriminalinspektören fortsatte in i vardagsrummet som var det första rummet efter hallen. Det var ett rymligt rum med stora fönster mot gatan och en bakdörr som vette mot gården. Solen hade trängt in till nästan hälften av rummet genom det stora fönstret. Sanna lät blicken glida från det ena till det andra föremålet, men ingenting förmådde hålla kvar hennes uppmärksamhet. Ändå lade hon märke till de påkostade möblerna som var enkla men av stilren och smakfull italiensk design. Hon fortsatte till nästa rum genom en dragdörr som i den öppna planlösningen skilde matsalen från vardagsrummet. 6


Matsalen präglades av samma smakfullhet som det förra rummet. På högra sidan stod ett vitrinskåp och genom glasdörrarna kunde man skåda det dyra porslinet och kristallglasen. På vänstra sidan av rummet stod ett matsalsskåp som pryddes av en stor blå kinesisk blomvas med fem stora, vita gladioler. En tavla med djurmotiv som hängde på väggen ovanför skåpet drog till sig hennes nyfikenhet. Hon gick närmare och konstaterade att det var en Liljefors. En prydnad som hon kunde föreställa sig i en jägares hem. På väggen nära köksingången slog en antik klocka halv sju. Matsalsbordet som stod mitt i det stora rummet var dukat till middag för tre personer. Men till skillnad från i vardagsrummet, fanns i detta rum tydliga spår av strid. Den vita bordsduken var nerdragen åt sidan och vilade delvis på golvet. Vardagsglasen som hade varit fyllda med något, troligtvis vatten, låg i en pöl på bordet. Blomvasen hade välts omkull och vattnet hade runnit ut på den persiska mattan. Stolarna runt bordet stod vända åt olika håll. En stol som saknade ett ben hade vält. Sanna iakttog vitrinskåpets krossade fönsterruta. Hon gick närmare och konstaterade att blodigt hår hade fastnat i en del av det trasiga glaset. Hon förde in dessa iakttagelser i anteckningsboken. Eftersom det inte fanns något mer intressant att registrera i matsalen bestämde hon sig för att fortsätta till nästa rum. Hon stannade tvärt av häpnad vid köksdörrströskeln – hennes hjärta sjönk som en sten. Det stora rummet såg ut som efter ett blodbad. Där var blod överallt. På golvet, på diskbänken ... Ytterligare en trasig stol låg på golvet. Grönsaker, sallad, bröd och innehållet från en omkullvält kastrull låg i en sörja på spisen. En blodig kvinna med söndertrasade kläder låg under köksbordet. Hennes späda kropp låg framstupa som en trasdocka, som om någon – med avsky – hade slitit sönder och slängt den där som en oönskad leksak man inte längre ville ha. Överkroppen, med armarna utslängda åt sidorna, var vriden åt vänster och underkroppen var vriden åt motsatt håll. Hennes långa ben låg också som livlösa trasiga ting, med blodiga knän och blodindränkta, sönderrivna nylonstrumpor. 7


Sanna närmade sig offret och stod där en stund – som förlamad. Hennes tankeverksamhet hade stannat … i ett tidlöst tillstånd. Slutligen, tog hon ett djupt andetag och gick närmare den livlösa kroppen. Sanna böjde sig närmare och betraktade kvinnans illa tilltygade ansikte, som delvis var täckt av det axellånga ljusbruna håret. Det var svullet och blodigt – nästan totalt förvanskat. Vad är det för monster som är kapabelt att åstadkomma det här? tänkte hon. Hon kände att hon måste ut därifrån, springa och helst inte återvända. Hennes ansikte hade bleknat och tänderna var hopbitna som om det skulle hjälpa henne att inte högt skrika ut den ilska hon bar inombords i denna stund. KARLSSON HADE TAGIT EN paus och gått ut ur huset när han fick veta att Johansson var på väg. Hans avsikt hade varit att varsko henne, men när det väl var dags stod han där helt stum utan att kunna säga ett ord. Var skulle han börja? Vad skulle han säga? ”Förbered dig på det värsta?” Hur skulle hon ha reagerat då? Skulle hon ha gått därifrån eller skulle hon i stället ha blivit förbannad på honom? Nej, han hade bestämt sig för att låta henne se det själv – med egna ögon. Sanna hade nog förstått vad det handlade om. Hon behövde inte vänta på att Kalle skulle hitta lämpliga ord eller förklaringar. Under de fem år de hade arbetat tillsammans hade det varit en hel del rättsfall som handlade om hänsynslös brutalitet, och dagens händelse tillhörde inte ovanligheterna. Det ena brottsfallet var grövre än det andra. Det visade våldsbenägna män som inte hade några hämningar – de kunde slå kvinnor på ett sådant hänsynslöst sätt att hon antingen dog på brottsplatsen eller på väg till sjukhuset. I en del fall hade även barnen blivit misshandlade när de hade försökt skydda sin mor. Kalle hade följt efter Sanna tills hon kom in i vardagsrummet men efter någon minut återvände han till övervåningen för att fortsätta med den påbörjade undersökningen av barnets rum. ”Jag trodde du var klar”, sa Östberg som hörde honom komma tillbaka. Han befann sig i makarnas sovrum som verkade vara i perfekt ordning.

8


Kalle och Östberg hade genomsökt övervåningen i förhoppning om att hitta barnet i familjen. De visste av erfarenhet att under liknande omständigheter brukade barn gömma sig i garderoben, under sängen eller på någon plats där det fanns tillräckligt utrymme för en liten kropp. ”Här finns i alla fall ingenting”, sa Östberg samtidigt som han kollade under makarnas dubbelsäng. Kalle var helt upptagen med några teckningar som fanns på pojkens skrivbord. Han tittade tankfullt på en av dem där pojken hade ritat ett barn som kramade en kvinnas ben – på den bilden som skulle föreställa mamman fanns en pratbubbla där det stod ”MAMA”. Kalle förde handen genom håret. Rent instinktivt tänkte han på sina två barn, Liza som var sex år och Pontus som var två år äldre. Han kände stor lättnad när han tänkte på det harmoniska liv han och hans sambo Mia hade med barnen. Han suckade lätt och fortsatte med arbetet. En annan teckning visade ett barn som gömde sig under sängen – barnets ansikte hade mycket stora ögon i proportion till resten av ansiktet. ”Han ville kanske visa att han var skrämd”, mumlade Kalle för sig själv. ”Vad sa du?” ropade Östberg från andra rummet. ”Ingenting, jag bara tänkte högt”, svarade Kalle lika högt. Han fotograferade barnets teckningar och lade tillbaka dem i samma ordning som han hade hittat dem. Båda männen gick ner och pratade en stund om sina personliga upplevelser och de fynd som de hade gjort på övervåningen. Kalle dröjde en stund och kollade om Sanna var klar, men efter att ha sett henne i köket bestämde han sig för att vänta på henne vid ytterdörren. FEMTON MINUTER EFTER SANNAS ankomst gjorde rättsläkaren, en aning jäktad, entré i köket. Arne Falk var en man i femtioårsåldern med uttryckslöst ansikte. Hans utseende var alldagligt nog för att lätt försvinna i folkmassan. Håret var kort och blont med några grå stänk vid tinningarna. Om det fanns något som var tilldragande hos honom så var det hans klara, snälla, blå ögon. Han gick med långa, snabba steg samtidigt som han knäppte knapparna på den vita

9


överrocken som delvis täckte den sedvanliga grå kostymen som han bar under. På skorna hade han blå plastskydd. Han hade sett mycket under sitt yrkesliv som rättsläkare men likväl stannade han tvärt vid köksingången. Han stod några sekunder i dörröppningen och registrerade omgivningen visuellt som om han med en blick skulle uppfatta helheten. Utan att ta ögonen från offret tog han på sig latexhandskarna med mekaniska rörelser. Falk nickade som hälsning när han närmade sig Sanna som hade noterat hans närvaro. Båda vände blicken tillbaka mot offret. ”Vad har du råkat ut för flicka lilla?” sa Falk. Han var lugn. Det märktes att han var van vid att se människor som hade farit så illa som kvinnan här. Men trots detta kunde han inte undgå att uttrycka vad han kände. ”Dessa odjur som begår den här typen av dåd borde hållas inlåsta för gott”, sa han med låg röst. Falk hade redan konstaterat att kvinnan var död, ändå vidrörde han henne försiktigt som om han inte ville orsaka henne mer skada. ”Förlåt, men jag måste lyfta lite på ditt huvud för att undersöka dig bättre.” Rättsläkaren jobbade mycket koncentrerat. Sanna satt kvar på huk bredvid honom. Allt skedde i stillhet. Arne Falk och Sanna Johansson hade jobbat tillsammans i så många brottmål att deras relation med tiden blev nästan ordlös, som om de hade en telepatisk kommunikation. Det fanns ett samförstånd mellan dem som ingen annan kunde tolka. Falk fortsatte visa Sanna de skador som offret hade åsamkats samtidigt som hon efter en närmare titt antecknade i tysthet. Deras professionella relation hade börjat när de arbetade tillsammans med ett våldtäktsfall för tio år sedan. Sanna Johansson var nykomling vid våldsroteln då Arne Falk hade lagt märke till hennes nyfikenhet och engagemang att lära sig de medicinska termerna. Hon använde för det mesta rätt medicinsk terminologi när hon pratade med honom. Detta resulterade i att han hade tagit sig an Sanna som sitt eget projekt – en lärjunge så att säga. Men även om Sanna med tiden hade blivit rätt så insatt i de medicinska termerna för de skador som var vanliga vid den här typen av brott hände det ibland att hon begärde en förklaring eller frågade om 10


mer ingående detaljer då han, med pedagogisk skicklighet, lugnt förklarade på samma sätt som när han pratade med en elev. Sanna gav honom en lång, undrande blick och som om han hade hört hennes fråga förklarade han: ”Offrets käke är ur led – kvinnans mun går inte att stänga.” Han visade för Sanna genom att vicka med pekfingret vid kvinnans käke. ”Flera av hennes tänder är sönderslagna – främst i överkäken”, fortsatte han och öppnade hennes mun så att Sanna kunde se med egna ögon. Efter femton minuter var Falk klar med den preliminära undersökningen. Kroppen kunde flyttas till den rättsmedicinska avdelningen. ”Ja, för min del kan kroppen transporteras till RMV, kommer du med?” ”Nej jag stannar en stund till”, svarade Sanna. Hon hade för avsikt att undersöka vidare resten av huset men – som om hon ville göra offret sällskap satt hon kvar på huk vid kvinnans livlösa kropp. Falk hejdade sig en stund när han såg Kalle som befann sig vid ytterdörren. De växlade några ord med varandra. Därefter fortsatte Falk i riktning mot ambulanspersonalen som väntade på order att flytta offret. ”Tack för att ni väntade men ni kan gå. Vi har ringt efter polititransport för att föra kvinnan till RMV”, sa han och lämnade platsen. Sanna insåg att kroppen skulle iväg vilken sekund som helst. Hon försäkrade sig om att hon hade noterat allt av intresse. Plötsligt hördes det ett ljud bakom henne. Hon hade varit helt övertygad om att hon var ensam kvar i rummet. Med ett snabbt ryck vände hon huvudet i köksdörrens riktning, men till sin förvåning konstaterade hon att det inte fanns någon där. Det var inte inbillning, tänkte hon. Är det någon som gömmer sig bakom dörren? Hon kände sig tvungen att undersöka saken. Hon var helt övertygad om att ljudet kom inifrån köket. Ljudet hördes igen bakom henne. Den här gången var det tydligare. Det kom från städskåpet. Irriterad gick hon mot skåpet. Hon öppnade dörren försiktigt, ifall en skrämd katt skulle hoppa ut. Synen var helt oväntad. 11


Hon stirrade, stel av häpnad. Ett barn, mellan fem och sex år, som tydligen hade gömt sig där inne bland alla städredskap, satt i fosterställning med huvudet gömt i händerna. Pojken darrade i hela kroppen. Under några sekunder stod hon där oförmögen att agera. Hon tog ett djupt andetag och försökte låta lugn. ”Hej …”, sa hon med mjuk röst. Hon gick närmare och satte sig på huk framför barnet som inte tycktes ha registrerat hennes närvaro. ”Jag heter Sanna och är polis ... du behöver inte vara rädd längre …” Hon avvaktade och väntade tålmodigt. Hon ville ge pojken möjlighet att hämta sig, men det verkade som om det skräckslagna barnet befann sig i en annan värld. Blicken var stirrig och frånvarande. Hans späda kropp darrade krampaktigt som om han befann sig ute i en genomträngande vinterkyla. Sanna visste att hon måste ta det varligt. Hon visste att barn i liknande situationer kunde reagera på väldigt oförutsägbara sätt. De flesta var nästan apatiska de stängde av sina mentala reaktioner och känslor helt. I dessa fall räckte det med att leda dem ut tills de var i tryggt förvar. Men det fanns andra svårare fall då barn fick ett hysteriskt utbrott och skrek och sparkade ifrån sig helt utom sig. Sanna betraktade honom med sorgsna ögon. Det var vanligt att barn under liknande omständigheter gömde sig någonstans där de kände sig trygga. Men hon tyckte att det måste vara hemskt att vara ensam och inte ha ett syskon att luta sig mot eller att krama, och kunna gömma sig i varandras armar. ”Jag förstår att du är rädd, men här finns det ingen som kan göra dig illa längre. Det är bara du och jag, och jag skulle vilja att du följer med mig ut ... Vad heter du?” Hon lade försiktigt en hand på hans vänstra arm. Pojken svarade fortfarande inte. Sanna undrade hur länge han hade varit där – gömd i det smala, trånga utrymmet. Hade han sett allt? Eller gömde han sig från första början? De vidriga scenerna som fick även henne att häpna skulle med säkerhet kännas som tortyr för ett barn, oavsett omständigheterna. I det här fallet handlade det om hans egen mor.

12


Det här barnet var definitivt mycket svårt skadat – inte fysiskt – utan psykiskt. De satt där tillsammans. Det här kändes så bekant. Barn som gömde sig bakom dörren, under sängen, under trappan. Hon kunde se sig själv där med sina syskon under trappan, helt handfallna av rädsla, skräckslagna utan något som helst skydd. Precis som det kändes då, kändes det nu – här framför denna livrädda pojke. Hon kunde inte tyda någon reaktion hos honom, men hon hoppades att hennes närvaro gav honom en viss trygghet, att han inte kände sig lika ensam och övergiven som för en stund sedan, innan hon hittade honom. Där satt de länge – i väntan på någon slags reaktion. I väntan på att han slutligen skulle prata, eller i väntan på att han skulle börja gråta eller skrika. Men tiden gick och det kändes som om de hade suttit där i evigheter. Hon insåg att det var en lönlös väntan och att hon måste agera. ”Orkar du gå?” Hon tog försiktigt i hans kalla armar och försökte lyfta upp honom så att han skulle stå på egna ben. Han gjorde inte motstånd men fortsatte att vara tyst och frånvarande. ”Kom, jag bär upp dig. Vi går härifrån, okej?” Hans späda kropp kändes stel och frusen. Hon tog av sig kappan, omfamnade honom och täckte hans rygg med den. Hon lyfte upp och kramade barnet ömsint mot sig själv, så som en mor gör när hon vill trösta sina små. KALLE HADE INSTINKTIVT GÅTT tillbaka till köket när han hörde Sannas röst, men tvärstannade när han såg att hon pratade med ett barn. Varifrån kom han? Han kände en blandning av oro och förvåning. Vi letade ju överallt, fortsatte han att fundera. Han gick ut med stora kliv och skyndade sig för att kontakta Patricia Nikita så att hon kunde ta reda på om det fanns någon mor- eller farförälder som kunde komma för att ta hand om pojken. I varje fall skulle Patricia Nikita vara på brottsplatsen inom några minuter. Kalle följde efter Sanna ut. Han försökte hjälpa henne med barnet, men hon ryggade tillbaka och gjorde ett avvisande tecken om att inte röra pojken. 13


”Har någon kontaktat släkten? Kommer någon för att hämta honom?” frågade Sanna med nästan irriterad, otålig ton. Kalle stod och betraktade Sanna några sekunder innan han svarade. Han hade den senaste tiden iakttagit hennes reaktion vid liknande situationer då det fanns barn med i bilden. Han hade märkt att hon blev väldigt berörd och att hennes reaktion med tiden hade blivit mycket starkare när hon såg barn som grät tyst, eller när hon fick reda på att de hade blivit misshandlade. Kalle Karlssons och Sanna Johanssons yrkesmässiga relation hade med tiden blivit mycket stark. Han ansåg att de, med deras kompetens och erfarenhet från olika rättsfall, kompletterade varandra på ett utmärkt sätt. När han först hade fått veta att hon skulle bli hans arbetspartner hade han dock blivit besviken för att han hade hört att Sanna Johansson var ganska stöddig. Det var inget fel på hennes kompetens, men många ansåg att hon såg ner på medarbetare. Men ganska snart hade motsatsen bevisats för honom. Sanna var kunnig, saklig och lyhörd. Och framförallt tyckte han bäst om henne när hon visade uppskattning för hans skicklighet och förmåga att analysera brottsfall. Han kom till insikt om att hon kunde uppfattas som högfärdig på grund av att hon var mycket reserverad privat. ”Ja, det var någon granne – en kvinna – som sa att det fanns en pojke i familjen”, svarade han. ”Han heter Viktor. Jag har redan kontaktat Patricia Nikita. För tio eller femton minuter sedan ringde hon till barnets mormor som – vad jag förstår – är här vilken sekund som helst.” Kalle hade inte ens avslutat meningen då en äldre kvinna som kom springande med panikslagen röst hördes skrika: ”Var är min dotter? Var är hon?” Kvinnan trängde sig igenom folkhopen. ”Vad har hänt henne?” Alla nyfikna människor som fanns utanför polisens spärrband tystnade. Några visade medkänsla, andra tittade ner för att visa respekt. Sanna, som fortfarande höll i Viktor, gick några steg närmare den äldre damen. Kvinnan som hade fått syn på barnet, tog stora, snabba steg mot Sanna och tog pojken ifrån henne. Hon kramade pojken ömsint mot sig själv, tryckte hans huvud mot sin axel och pratade kärleksfullt med honom. 14


”Lilla älskling, vad har hänt? Var är mamma?” Sanna vidrörde kvinnans arm och gjorde ett tecken för att hon skulle sluta fråga. I samma ögonblick ropade hon på Patricia Nikita som kom omgående. Patricia Nikita var polisassistent och en ung kvinna i tjugofemårsåldern. Hon var den personen som tog kontakt med sociala myndigheter eller med våldsoffrets närmaste. Sanna gjorde en gest mot Nikita. Den unga kvinnan skyndade sig fram och tog varsamt pojken från mormodern, därefter vände Sanna sig om för att prata med offrets mor som följde barnet med ängsliga ögon. ”Kom Viktor, vi går och tar en liten promenad du och jag ...” Patricia lockade med en len och mjuk röst. Hon hade snälla ögon som ingav en trygghetskänsla. ”Du är kall …” Patricia strök försiktigt pojkens rygg med handflatan, lindade en filten om honom och kramade honom. ”Känns det bra?” Viktor reagerade inte och fortsatte vara försjunken i sin egen hemliga värld. SANNA FÖRDE VIKTORS MORMOR några steg bort till en mer avskild plats – där hon kunde prata ostört med henne. ”Jag heter Sanna Johansson – kriminalinspektör. Jag har förstått att du är Viktors mormor.” ”Ja ... Kristina. Jag heter Kristina Borelius-Montana och jag är Ingrids mor”, sa kvinnan ängsligt. Hon stirrade på Sanna. Ansiktet var blekt och hennes utstående ögon visade att hon fruktade det värsta. ”Var är Ingrid? Är hon svårt skadad? Har hon förts till sjukhus?” Rösten sprack som om någonting inom henne höll på att gå sönder. Sanna betraktade den attraktiva kvinnan en stund. Hon var elegant klädd i en marinblå dräkt och matchande kappa som var helt uppknäppt. Hon uppskattade att kvinnan var i sextiofemårsåldern och av hennes dialekt att döma gissade hon att hon kom någonstans ifrån Ångermanland. DET HÄR VAR INGENTING nytt – Sanna hade befunnit sig i liknande situationer tidigare, men varje gång kändes det som om det vore

15


första gången. Det var alltid lika svårt att veta var hon skulle börja. Hur hon skulle framföra till kvinnan att hennes dotter var död. Sanna drog handen över ansiktet och gav Kristina Borelius-Montana en lång bekymrad blick. ”Är det allvarligt? Hur allvarligt är det, SVARA!” Sanna visste att hon måste ge det fruktade beskedet. Hon måste tala om att hennes dotter inte hade klarat sig. Hon höll mjukt i Kristina Borelius-Montanas armar och betraktade henne obeslutsamt en kort stund. ”Ingrid blev mycket svårt misshandlad ... hon klarade sig inte.” Sanna kände en klump i halsen. Efter en kort paus fortsatte hon. ”Ingrid är död.” Kristina Borelius-Montana gav till ett ordlöst skri som verkade komma från hennes innersta. Hon gömde ansiktet i händerna. Hennes ögon var fyllda till brädden av tårar när hon lyfte blicken igen – det fanns ett vädjande uttryckt i dem som skar igenom Sannas yrkesmässiga försvarsmekanismer och rakt in i hjärtat. ”Var är hon? Jag vill se henne!” utbrast kvinnan och grep Sannas armar och skakade henne fram och tillbaka. Hon var helt utom sig. ”Är du säker på att det är min dotter som är död? Har ni identifierat kvinnan? Är ni säkra på att hon är Ingrid Svenson!?” Med ett ryck släppte hon Sanna. Sanna pressade samman munnen och nickade. ”Vem har gjort detta!?” röt hon med en blandning av ilska och förtvivlan. Alla nyfikna människor som fortfarande stod vid brottsplatsen hade tystnat och riktat blickarna mot huset där Kristina BoreliusMontana och Sanna Johansson befann sig. ”Vi vet inte ... än ...”, svarade Sanna med svag röst. ”NEJ, NEEEJ, NEEEJ, vad ska jag ta mig till? Nej! Det kan inte vara sant!” Hon gömde ansiktet i händerna i en vanmäktig gest. Sanna öppnade munnen för att säga någonting men stängde den igen. Hon hittade inga tröstande ord. Hon önskade att det fanns något hon kunde göra för att trösta den förkrossade modern. Sanna bet sig i underläppen för att inte gråta – hennes ögon vattnades men hon lyckades hålla tårarna borta.

16


”HAR DU NY RULLE i kameran?” frågade Lorena Pascalini fotografen som följde efter henne med raska steg och försökte hinna ikapp henne. ”Nej, jag har digitalkameran med mig”, svarade Manuel Riviera med ansträngd röst. Han var andfådd och hade svårt att andas. Svetten rann i pannan och hans klibbiga kläder gjorde inte saken bättre. Fotografen hade svårt att följa Pascalini som rörde sig snabbt och ledigt. ”Rulle i kameran?” mumlade han surt. På väg till familjen Svensons hus stannade Pascalini för att prata med en kvinna för att informera sig om situationen. Damen mumlade något och riktade därnäst ett finger mot köket i den stora villan. Journalisten tackade, fortsatte med raska steg och trängde sig fram genom tumultet. ”Försök att ta bilder där på högra sidan av huset, och framförallt ta bilder inifrån köket.” Utan att svara på Lorena Pascalinis befallning lyckades fotografen springandes tränga sig igenom tumultet. Han försökte kliva över staketet men ångrade sig snabbt när han såg en polis komma i hans riktning. ”Faan! Jag ser knappt vad jag plåtar.” Manuel Riviera sträckte armarna uppåt med kameran och tog så gott han kunde flera bilder. ”Hm …, okej, inte så pjåkigt”, mumlade han när han kollade resultatet och förflyttade sig närmare polisförseglingen, klick, klick gick han fram och tillbaka till olika sidor av huset, klick, klick, klick. Han kontrollerade resultatet igen och fortsatte med sitt arbete. Sanna som lade märke till pressens närvaro kommenderade en poliskonstapel att avvisa dem från området. Journalisten och hennes fotograf hejdades omedelbart av den uniformerade poliskvinnan som bestämt sjasade henne från platsen. Journalisten protesterade högljutt och visade sin irritation, men det hjälpte föga. Lorena Pascalini ändrade snabbt taktik – hon brukade använda sig av olika knep för att få folk att prata. Ett par steg bakom henne stod en polisaspirant som hade registrerat hennes närvaro. Ung och oerfaren, tänkte hon. Lite flirtigt log hon vänligt i förhoppning om att mannen skulle vara mer välvillig än sin kollega och kanske till och med lyckas ge mer detaljer om vad som hade hänt. 17


”Jag hörde att det var kvinnan i huset som blev mördad ...” ”Det finns en död person där inne men jag kan inte gå in på några detaljer. Du får vänta tills utredningsledaren informerar om fallet”, svarade polisaspiranten torrt. Tyvärr visade det sig att hennes trick gjorde inget vidare intryck på honom. ”Finns andra skadade eller döda?” fortsatte Lorena som helt ignorerade vad polismannen just hade sagt. ”Hur dog hon? Blev hon misshandlad? Dog hon av skadorna?” insisterade hon samtidigt som hon med forskande ögon sökte efter någon annan av den mer kommunikativa sorten. Utan att vänta på polisens icke-svar försvann hon från platsen och initierade ett samtal med en kvinna som pratade ivrigt med en man som stod bredvid henne och tyst nickade då och då som en bekräftelse på att han lyssnade. ”Har du varit här länge?” frågade Pascalini med ett vänligt leende. ”Nja, jo ... kanske”, svarade kvinnan som blev lite förvånad över journalisten och fotografen som riktade sin kamera mot henne. ”Det här är fruktansvärt!” fortsatte hon med exalterad röst. Mannen i sällskapet försvann från platsen så fort han lade märke till kameran. Pascalini log inombords – äntligen någon som verkade ivrig att prata. ”Jag såg en blodig och aggressiv man som kom ut från huset – jag trodde han skulle sätta igång och slå oss alla som stod här och tittade.” Hon andades tungt och pratade med bruten stämma. ”Han stannade en stund utanför dörren och sprang sedan mot skogen.” Kvinnan såg sig omkring. ”Jag tror inte någon såg honom efter det.” ”Hur blodig var han? Var han skadad?” ”Jag tyckte att både ansiktet, händerna och skjortan var helt blodiga ... Undrar om han var skadad?” Kvinnan tittade på journalisten med frågande blick fast hon visste att Pascalini inte skulle ge henne något svar. ”Var mannen beväpnad?”

18


”Ja, det var han! Han hade något som glänste … tyckte jag. Eller det var kanske en batong? Det kan hända att det var blodet som glänste ... jag vet inte.” Orden blev hängande i luften i några sekunder. ”Hur såg han ut?” ”Svensk. Han var svensk …”, svarade hon bestämt med en intensiv blick på journalisten, som om hon hade mycket mer att berätta, men förblev tyst. ”Kan du ge några detaljer om hur han såg ut?” ”Han var nog en och nittio lång, blont kortklippt hår. Han hade en vit blodig skjorta och svarta byxor – det är jag ganska säker på.” ”Kan du uppskatta hans ålder?” ”Mellan femtio och femtiofem år, skulle jag tro.” ”Är det något mer du kan berätta?” ”Nej, det tror jag inte. Det är nog allt jag kan säga just nu ... jag är alltför rädd och uppjagad för att kunna tänka klart ...” ”Vad heter du?” ”Du får gärna skriva om det jag sa, men du får inte citera mig!” Pascalini tog ingen notis om detta och fortsatte. ”Vet du om det finns någon här som känner familjen? Som också har sett det inträffade?” ”Vi var ju många här, men jag vet inte riktigt vilka. Jag tror jag såg en man som bor i det vita huset där borta.” Kvinnan pekade åt en lika stor villa som låg nästan granne med familjen Svensons hus. ”Bara en sista fråga – personen som kom ut – var det mannen i familjen?” Kvinnan tittade förbluffad på journalisten som om hon hade ställt en förbjuden fråga. ”Nej, vet du vad ...” Hon sneglade hastigt på sitt armbandsur. ”Jag måste faktiskt gå nu. Jag har lite bråttom.” Och så försvann hon från platsen med mycket raska steg. ”Var det mannen i familjen, personen som kom ut ur huset?” insisterade Pascalini med högre röst men fick inte något svar. Ganska snart hade området runt det idylliska huset blivit belägrat av journalister från andra tidningar och teve som förgäves hade försökt få en officiell kommentar från polisutredningens ansvariga. Under kvällen på morddagen läste Lorena Pascalini sin artikel i Kvällstidningen ABs nätupplaga. 19


”Bestialiskt mord – mordmisstänk man på fri fot. Polisen är mycket förtegen om det brutala mordet på Skogsvägen 117 i Djursholm. Ett ögonvittne som AB har talat med berättade att han sett den hemska blodiga scenen från fönstret innan polisen spärrat av området. ”Det var så mycket blod i köket att jag trodde det var flera personer som låg där döda. Ett annat ögonvittne har intygat att mannen som sprang från huset var svensk och att han upplevdes vara mycket farlig. Mannen var vid försvinnandet beväpnad, troligen med en kniv.” En kollega som gick förbi hennes skrivbord visade tummen upp. Hon log stolt tillbaka eftersom hon visste att hon var först med artikeln om den brutala händelsen i Djursholm. Artikeln illustrerades med två bilder. En som visade köket, där man kunde ana en viss oreda och någon som låg på golvet, och en som visade fasaden av den påkostade villan. Radio, teve, dags- som kvällstidningar lät inte vänta på sig med sina stora rubriker. Stora löpsedlar hängde utanför Pressbyrån, 7-Eleven och andra liknande affärer: ”Småbarnsmamma brutalt mördad!

20


Profile for Lourdes.Daza-Gillman

VANMAKT - MAKTTRILOGIN Bok 1  

Mordet på en ung kvinna i exklusiva bostadsområdet Djursholm i Stockholm blir starten på en del oförutsägbara händelser. Vanmakt är ett star...

VANMAKT - MAKTTRILOGIN Bok 1  

Mordet på en ung kvinna i exklusiva bostadsområdet Djursholm i Stockholm blir starten på en del oförutsägbara händelser. Vanmakt är ett star...

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded