Vetlanda Jubileumsmagasin

Page 1

1920 2020

INNEHÅLLER JUBILEUMSPROGRAM!

LENA PH: ”I tonåren upptäckte jag att jag faktiskt kunde sjunga” GRETA KRIG har upplevt alla årtionden från 1920-talet till idag HEINZ EKVALL: ”Vi knuttar skulle se lite tuffare ut än vanliga dödliga”

Unika bilder - så har Vetlanda förändrats

1


Ur innehållet

Evig kärlek rostar aldrig ............................................ 6 Häng med på en tidsresa ....................................... 12 Barnens Vetlanda .....................................................20 Heinz är en av Vetlandas första skinnknuttar.... 24 Banbrytande profiler startade storindustri.........30

Jubileumsprogram .................................................. 32 Greta minns barndomens ljud och dofter.........34 Guldåren 1986 och 1991 .......................................40 Åttiotalets folkparksfester ......................................50 Vetlandas bebyggelse .............................................54

6

32 28 6 12 Ansvarig utgivare: Vetlanda kommun, Annelie Jönsson Artiklar: Angelica Wilhelmsson Ek, Nicklas Carlsson, Filip Borglin och Stewe Jonsson. Notiser från Vetlanda museum m. fl. Foton: Filip Borglin, Nicklas Carlsson, Angelica Wilhelmsson Ek Privata foton, foton från Vetlanda museums samlingar och Vetlanda-Posten m. fl. Grafisk form: Anna Wikståhl, Wikståhl Design Det här magasinet har varit otroligt roligt att jobba med. Mina medarbetare på kommunikationsenheten, tillsammans med personal från kultur- och fritidsförvaltningen har alla gjort ett fantastiskt jobb. Vi har jobbat med magasinet under tre intensiva höstmånader och levererar något som vi alla känner stolthet över. Vi vill rikta ett stort tack till alla som ställt upp på intervjuer och delat med sig av sina liv. Vi vill också tacka Stiftelsen Werner von Seydlitz som bidragit med 100 000 kronor till tryck och distribution. Magasinet delas ut till alla hushåll i Vetlanda kommun och trycks i en upplaga av 17 000 exemplar. Varsågod! Läs, njut och fira 100 år med oss 2020. Vänliga hälsningar Annelie Jönsson, kommunikationschef Vetlanda kommun

2

17


Vetlanda är en plats för alla

24

Det som fick tusentals Vetlandabor att jubla på torget på nyårsafton 1919 var troligen inte den formella förändringen - som bestod i att samhället slapp betala vägskatt. Nej, det som fick dem att jubla var helt säkert stoltheten av att få vara en del av en utveckling; att gå från köping till stad. När vi firar 100-årsjubileum gör vi det av samma skäl! Vi lyfter fram det goda som hänt under 100 år och som banat väg för fortsatt utveckling. Och vi får vara stolta över allt det som gjorts och görs av oss Vetlandabor tillsammans! Vetlanda är en plats för alla - och alla behövs! Och när jag skriver Vetlanda menar jag hela Vetlanda kommun. Visserligen är det orten Vetlanda som fyller jämna år men vad vore staden utan den omgivande landsbygden och tvärtom?

40

Här finns entreprenörskap, idealitet och mod, fenomen som gjort såväl Vetlanda stad - och Vetlanda kommun - till vad den är. Att våga tro på sina idéer och genomföra dem är det som utvecklar såväl näringsliv som föreningsliv och som leder enskilda verksamheter och en bygd framåt. Detta gäller även oss politiker. Vi måste våga lyfta blicken och med tro på framtiden fatta beslut om de grundläggande infrastrukturer som medborgarna behöver.

Vi firar hela året! Se jubileumps-å programmet sid 32-33

I det här magasinet får du ta del av Vetlandas historia och läsa om de människor som varit med och format staden till det den är idag.

34

Med gemensamma krafter kan vi se till att Vetlanda även under de kommande 100 åren är en plats där människor vill bo och bidra till fortsatt utveckling! Henrik Tvarnö kommunstyrelsens ordförande (S)

3


DÅ OCH NU

Stationsgatan var Vetlandas paradgata, kantad av lindar. I förgrunden syns pampiga Centralhotellet uppfört av målarmästare W A Isaksson.

4


Nu

5


Vänliga hälsningar

Lena Philipsson Filmpremiär 16 januari

6


MÖT EN VETLANDARE

Evig kärlek rostar aldrig Melodifestivalen 1986. Med tuperat hår, axelvaddar och djupblå ögonskugga stod hon plötsligt där. Inför flera miljoner tv-tittare deklarerade Lena Philipsson att kärleken är evig och satte Vetlanda på den musikaliska kartan för all framtid. En stjärna var född och Vetlandaborna kände stolthet. TEXT: NICKLAS CARLSSON FOTO: NICKLAS CARLSSON OCH ANNIKA BERGLUND

V

i backar bandet. Den 19 januari 1966 ser lillasyster Maria Magdalena Philipsson dagens ljus. Fem år senare skulle mamma Kerstin och pappa Göran även få en son. Men just titeln som mellanbarn ska inte ha format uppväxten i Vetlanda. - Jag såg mig egentligen alltid som en lillsyrra. Det var bara ett och ett halvt år mellan mig och storasyrran och vi var alltid tillsammans. Brorsan var för liten och sen var han ju kille också, så han fick ju inte vara med, säger Lena och skrattar. Men syrran och jag var riktigt bra kompisar, vi hade mycket roligt ihop. Huset på Kyrkogatan blev tidigt en samlingsplats för både familj och vänner. Kompisgängen hängde i trädgården och från källaren hördes ständigt det numera nostalgiska ljudet från knastriga LP-skivor. Här fick den unga Lena utlopp för sin kreativitet. - Jag minns det som ett väldigt tillåtande hem. Ett roligt hem. Vi hade en stark ”gör det själv”-mentalitet med allt vi gjorde. Det spelade ingen roll om det handlade om att sy, måla tavlor eller musicera. Jag förstod senare att om man jämför med många andra hem, så kanske det inte riktigt gick till så. Men vi gjorde allt det där som mamma och pappa gjorde, som en naturlig grej bara.

Kunskapskarriären startade i Kyrkskolan, vidare till Mogärdeskolan, för att sedan avslutas med en treårsperiod på högstadiet i Withalaskolan. Ett av de starkaste minnena från grundskolan är från de tidiga åren. - Jag hade en fantastisk lärarinna i lågstadiet. Hon var generellt väldigt duktig och fick hela klassen att lyssna och vara tysta. Man kände sig uppskattad och man kände sig sedd, det är sådant som fastnar i minnet. Jag har faktiskt kontakt med henne på Facebook än idag, det är härligt. - Men annars var jag nog lite mesig i skolan, fortsätter Lena. Jag var alltid den blyga och gjorde inte så mycket väsen av mig. Samtidigt var jag väldigt mån om att alltid göra rätt och inte göra fel, väldigt redig sådär. Men jag var duktig i skolan, skötte mig och hade lätt för att lära. Matematik, bild och musik kändes som semester. Förmodligen en reflektion från uppväxten och det kreativa hemmet. Men bara för att Lena trivdes i skolan behöver det inte betyda att allt var roligt. - Historia och samhällskunskap var kanske inte favoritämnena direkt. Å nej, skrattar Lena. Nu blir Håkan Larsson besviken på mig. Han var en legendar, otroligt duktig och engagerad lärare. Förlåt Håkan. Fritiden i tonåren bestod av häng med polare, självklart

7


mycket musik och… pingis. Lena var Smålands nionde bästa spelare i sin klass. En imponerande merit och karriären såg ljus ut, tills det var dags att ta klivet in i vuxenvärlden. - Det var väldigt mycket pingis från lågstadiet och fram till åttan i högstadiet. Jag var runt i hela kommunen och tävlade, det gick riktigt bra. Men sen slog det om och jag tillhörde plötsligt A-gruppen, alltså vuxengruppen. Där hade jag inte en suck, så jag gav upp och slutade direkt. För svenska folket i allmänhet och Vetlandaborna i synnerhet, så kanske det var tur att Lena la sitt racket på hyllan den där dagen. Nu fanns det mer tid att tillbringa vid pianot och intresset för att skriva egna låtar ökade. Men vi backar återigen några år bakåt i tiden. När allt kommer omkring kanske det inte var så konstigt att musiken skulle komma att bli ett naturligt inslag i Lenas liv redan från tidig ålder. Föräldrarna älskade att ha toner omkring sig och var i sina yngre dagar medlemmar i bandet The Happenings. Instrumenten var nära till hands och från källaren hördes ofta pappa Görans trummor eka. Äpplet faller inte långt från trädet. - Jag visade intresse för pianot när jag var pytteliten och kravlade mig ofta upp för att plinka på tangenterna. När jag var sex år började jag att ta privatlektioner hos en tant i Vetlanda, efter det började jag på den kommunala musikskolan. Men då var det blockflöjt som gällde i två år innan jag fick förtroendet att sitta vid pianot igen. Lena skrattar åt minnet. Det var även under den här perioden hon skrev sin första låt, men det var först i femtonårsåldern som det började bli mer seriöst och på riktigt.

Jag visade intresse för pianot när jag var pytteliten - Det var i tonåren som jag upptäckte att jag faktiskt kunde sjunga. Då började jag drömma om det här med att stå på scen och sjunga inför publik, jag tänkte aldrig så innan, säger hon eftertänksamt. - Det var då jag började spela in lite mer seriösa demos hemma, med hjälp av två bandspelare. Du vet, det kanske inte blev den bästa kvaliteten på ljudet, men det blev riktiga låtar. Jag spelade piano och sjöng. Min pappa var med ibland och kompade på trummor, eftersom min mamma tvingade honom till det, haha. Det var väldigt kul. Han var en väldigt duktig trummis pappa, det är ett fint minne. Men än så länge stod Lena medvetet utanför rampljuset. Hon ville inte synas och höll sig gärna i bakgrunden. - Skulle mamma någon gång säga; ”du kan väl spela lite för oss”, då gick jag och gömde mig direkt. Visst kunde syrran och jag ibland sjunga stämmor tillsammans, men det var för skojs skull. Ingen kunde tvinga mig att sjunga inför våra vänner och bekanta, det var jag för blyg för. Men det är en sanning med modifikation. För visst fanns det stunder där hon fick utlopp för artisten inom sig även som ung. - Jo, men så var det ju. Vi hade bland annat den här klassiska melodifestivalen med tjejgänget som jag och syrran hängde med. Vi valde ut två, tre låtar och fick sen några grannbarn att titta på. Men det var återigen mer om den här kreativa påhit8

tigheten, att det var kul. Det handlade nog mer om det än att synas. Förutom musik och pingis präglades högstadietiden av stil, smink och kläder. Det var trots allt det glada 80-talet, med allt vad det innebar. - Den här perioden sydde vi väldigt mycket egna kläder, vi sydde nästan allt jag och syrran. Alla hade jättestora axelvaddar, bar mage, cykelbyxor, stora plastörhängen, mycket ögonskugga och stora, permanentade och upptuperade frisyrer. Den här processen med frisyren tror jag var en liten pärs för alla, det tog tid. Det här var en epok där ungdomstidningarna OKEJ och Frida hade sin storhetstid och väggarna tapetserades med planscher på välkända ansikten. På väggarna i flickrummet på Kyrkogatan fanns alltså idolerna representerade, eller… - Vet du vad, jag hade satt upp Donny Osmond och David Cassidy, skrattar Lena. Jag hängde med en tjej som var några år äldre och hon var lite mer bevandrad i det där. Jag tror däremot inte att jag hade hört vad de hade gjort innan affischerna kom upp, så jag gick och köpte deras skivor på Radio Wallins för att se vad det handlade om. 80-talet var även före mobiltelefonernas tid. Vetlandas ungdomar fick helt enkelt lov att träffas ute i verkliga livet för att få reda på det senaste skvallret och vad som var på gång. - Vi hängde ofta vid Rickards Gatukök nere i centrum. Vi var ett tajt gäng på fem tjejer som gjorde det mesta ihop. På dagarna cyklade vi ofta ner och badade i Östanå tillsammans. Vi låg där nära kiosken och spanade på killar, det kändes såklart spännande. Ja, det var ju det här med killar. Då var det tur att skoldanserna var ett välbesökt och återkommande arrangemang. För chansen fanns ju att få dansa tryckare med någon man tyckte om. - Man spanade lite och tyckte någon var snygg och hoppades att han skulle bjuda upp, det klassiska. Det fanns väl alltid någon som var lite söt eller rolig, så var det ju. Jag var nog den som både vågade bjuda upp och blev uppbjuden. Sommarlovet kom och grundskolan var över. Det blev dags för gymnasiet och valet föll på teknisk linje. - Min bästa kompis Ellinore påverkade mig väldigt mycket. Hon hade en lång utläggning om att den tekniska linjen var strategiskt rätt, eftersom det innehöll ungefär samma ämnen som naturvetenskap och där gick ju alla plugghästar. Killarna på den tekniska linjen skulle inte bry sig så mycket om teoretiska ämnen, alltså ökade våra chanser till bra betyg. Det lät rimligt, så jag hängde på, skrattar Lena. Utan att någon egentligen visste om det så var det nu resan mot stjärnorna började. Lena gick med i ett band som gick under namnet Jupiters Kratrar. Här spelade hon piano, keyboard och fick även möjlighet att sjunga i några av låtarna. Stilen var funkig, en del blues med inslag av Jimi Hendrix och Santana. - De var en trio från början och sedan kom jag in i bilden. Vi spelade ihop några år och hade flera spelningar runt om i Vetlanda. Jag kommer ihåg att vi även var i Växjö för att spela in några låtar. Vad som sedan händer blir avgörande för sångerskans framtid. En av medlemmarna i Jupiters Kratrar, som vid den här tidpunkten även agerade som pojkvän, hade bestämt sig att vara med i talangjakten ”Nya ansikten”. Men ändrade sig. - Han hade ambitionen att vara med, egentligen vet jag faktiskt inte varför han hoppade av. Istället gav han mig


Vänliga hälsningar

Lena Philipsson

En filmserie i sex delar

Inför Vetlandas 100-årsjubileum fick Lena frågan om hon kunde tänka sig att medverka som programledare i en filmserie, som en del i firandet. Det ville hon gärna. Sagt och gjort. Med bil och husvagn ägde inspelningen rum på olika platser i Vetlandas vackra omgivningar under sommaren 2019. Bland annat med Bosse Bildoktorn, Madeleine Leander och Erik Blomqvist som huvudgäster. Detta vill du inte missa. Vänliga hälsningar Lena Philipsson – snart på en skärm nära dig! Filmpremiär den 16 januari på Sagabiografen, läs mer på vetlanda.se

9


anmälningsblanketterna och tryckte på att jag skulle anmäla mig, eftersom han ansåg att jag sjöng väldigt bra. Jag lämnade faktiskt in dem och kom med i tävlingen. Finalen gick av stapeln på Södra Teatern i Stockholm 1982. På scen satt en ensam sextonåring från Vetlanda vid sitt piano. Publiken och juryn fick höra den egenkomponerade balladen med det passande namnet, I can make it on my own. - Jag vann min klass. Fantastiskt roligt och stort. Efter det fick jag göra intervju med Vetlanda-Posten och vara med i några tv-framträdanden. Bland annat framförde jag även vinnarlåten i programmet Kafé 18, då var jag dödligt nervös. Nu fick även Jönköpingsradion upp intresset och började spela Lenas demolåtar. Stigen som skulle leda fram till Melodifestivalen 1986 blev allt tydligare. På Njudungsgymnasiet och runt om i Vetlanda började folk få upp ögonen för den lokala tjejen som börjat florera i media. - Kompisarna tyckte det var roligt och kanske lite märkvärdigt, absolut. Annars märktes det inte så särskilt mycket. Jag höll väldigt låg profil och levde inte ut det på något sätt, jag hade kanske inte riktigt förstått själv vad som hänt och vart det var på väg. Bollen var i rullning. Vinsten i ”Nya ansikten” ledde till en studiotid där en ny demo spelades in. Där var det i sin tur någon som hörde Lena sjunga och skickade sina lovord vidare. - Den här personen hade sagt; ”herregud, jag har hört en jättebra tjej här”. Det nådde fram till en person som skrev en musikal i Norrköping, som då tog kontakt med mig. Han bjöd in mig för att provsjunga och direkt efter fick jag frågan om jag ville vara med, jag tackade såklart ja. - Detta var sista året på gymnasiet och plötsligt åkte jag fram och tillbaka till Norrköping och gjorde föreställningar. Det sänkte mina betyg, det var första gången i mitt liv som jag inte riktigt hade pluggat till ett prov. Det var en milstolpe i mitt liv, att jag inte orkade eller kanske inte brydde mig så mycket om skolarbetet. Personen som skrev låtar till den musikal Lena nu medverkade i hade egna ambitioner att nå ut med sin musik. Än en gång ledde det ena till det andra.

Jag framförde vinnarlåten i programmet Kafé 18, då var jag dödligt nervös - Jag hade två sololåtar i musikalen som vi spelade in och gjorde en singel av, den skivan skickade han sedan runt till olika skivbolag. Bland annat hamnade den hos Mariann Records och på Torgny Söderbergs skrivbord, han gillade singeln och gav mig ett skivkontrakt. Lena var nu i gott sällskap. Lasse Holm, Kikki Danielsson, Carola och Herreys var bara några av artisterna som hade gått genom Mariann Records och rakt in i det svenska folkets hjärtan. - De var väldigt skickliga på att hosta fram artister, framför allt till Melodifestivalen. Det pågick i en strid ström och nu var siktet inställt på mig. Det var så de jobbade. Det var lugnet före stormen. Lena och hennes klasskamrater tog studenten. Firandet skedde med pompa och ståt och som traditionen bjuder, en parad genom staden och den avslutande

10

Lena under sent 80-tal med tidstypiska plastörhängen, mycket ögonskugga och upptuperad frisyr. FOTO: VETLANDA MUSEUM

festen på Östanå Värdshus. En ungdomstjänst på byggnadskontoret i Vetlanda stadshus blev sedan det första stapplande steget ut i arbetslivet. Men det skulle visa sig bli kortvarigt. Nu kom beskedet som skulle vända upp och ner på allt. Låten Kärleken är evig hade gått vidare till Melodifestivalen 1986. Och ja, det var 20-åriga Lena Philipsson från Vetlanda som skulle framföra den, i rampljuset inför en flermiljonspublik i Sveriges största underhållningsprogram. - Det var verkligen skräckblandad förtjusning. Det var förstås en chans jag aldrig skulle kunna tacka nej till, men jag var vettskrämd inför det faktum att jag skulle stå där i direktsändning och dessutom att det var en tävling. Det var oerhört spännande och väldigt, väldigt nervöst. Som många minns slutade Lena på en hedrande andraplats. Vann gjorde Lasse Holm & Monica Törnell med låten ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. Det fanns mycket kärlek i Melodifestivalen 1986 och Lena håller fortfarande sitt bidrag varmt om hjärtat. - Den har blivit ett med mig och jag spelar den fortfarande med glädje. Jag märker att folk fortfarande tycker om den och jag tröttnar aldrig på publikens respons, det är fantastiskt roligt. Efter succén i melodifestivalen var det nu dags för 20-åringen att fortsätta sin musikaliska resa. Möjligheterna till utveckling tog henne till huvudstaden, en plats hon nu kallar sitt hem. Men kärleken och rötterna från barndomen finns kvar i den småländska jorden. - Jag har mitt liv i Stockholm. Här har mina barn växt upp, det har blivit min hemort på många sätt. Men jag är född och uppväxt i Vetlanda. Min mamma bor kvar där och jag har många fina minnen från Vetlanda, den kopplingen kommer för alltid att finnas kvar, avslutar Lena. Att Lena Philipsson är en av Sveriges mest lysande stjärnor kan de flesta hålla med om. Men för Vetlandaborna är det något mer. Här finns en stolthet. En samhörighet. Kanske är det så enkelt att stadens och invånarnas känslor finns i orden Lena själv sjöng den där kvällen på melodifestivalens scen för trettiotre år sedan… kärleken är evig. n


BILDEN BERÄTTAR

Dags för ett dopp

Kvarndammen eller Sågdammen som den hette tidigare, var Vetlandas populäraste badplats under många år. Även dammen mot landsvägen, som från början var en grusgrop, användes för bad. I Kvarndammen fanns en hoppställning redan på 1930-talet och här arrangerades tävlingar i simhopp. 1961 byggdes ett nytt modernt hopptorn i betong och Kvarndammen räknades då som ett av Smålands bästa bad. FOTO: DIGITALTMUSEUM.SE 11


Häng med på en 1920-tal 1920-tal 1921 invigs Hvetlanda Gymnastiks- och Idrottsförenings nuvarande idrottsplats vid Tjustkulle. Gymnastik och friidrott är störst i början, men fotbollen kommer snart ifatt. År 1922 skapas en ”forngård” på Tjustkulle dit ett soldattorp och en marknadsbod flyttas för kaffeservering och nöje. Biblioteket, som började byggas upp redan 1863, flyttar år 1923 till Withalaskolan. Samma år startar Hvetlanda Musiksällskap, som senare blir Vetlanda Orkesterförening. 1921 beslutar Vetlanda att göra ett heltäckande avloppsledningsnät för staden. Det första vattenverket läggs i tegelbyggnaden i Sjukhusparken och används fram till 1962.

1930-tal 1930-tal Saga-Biografen, som öppnade på 1910-talet på Nygatan mittemot Withalaskolan, flyttar 1930 till sitt nuvarande läge på Kyrkogatan 23. Vetlanda Fotbollsförening bildas 1930. Vetlanda stad förvärvar Kråkegården 1934 och Östanå 1939, som blir Vetlandabornas stora rekreationsområde med badplats, servering, idrottsanläggningar, camping och sommarstugor. 1937 ersätts Järnvägshotellet av nya Stadshotellet.

1923 blir den första gatan i Vetlanda stensatt, Magasinsgatan. 1924 invigs epidemisjukhuset i Vetlanda. 1924 byggs en ny prästgård.

Vetlandas första biltrafik! Flera vetlandabor ansöker om att registrera en bil åren 1907–1915. Häradshövding Karl Westholm var en av de första som fick sin bil registrerad – en Overland Toledo med bensinmotor på 30 hk, som fick registreringsnummer F18. År 1920 finns hela 21 bilar i Vetlanda som fick köras i en maxhastighet av 25 kilometer i timmen och i 10 kilometer i timmen vid dimma.

1936 flyttas byggnaderna på Tjustkulle till sin nuvarande plats i nya Forngården och fler äldre byggnader från Vetlanda stad och kommun flyttas också till platsen. Ett par år tidigare anlades en fågeldamm i närheten. År 1939 flyttar biblioteket till gamla apoteket i Apoteksparken. Hvetlanda elementarskola (blivande Withalaskolan) om- och tillbyggs för första gången sedan invigningen i början av 1900-talet. Fler om- och nybyggnationer kom att ske 1964, 1970 och 2018-21. 1930 blir JOC framgångsrika och tillverkar i början stilmöbler. Sönerna Malte och Karl Erik tar över 1944 och 1961 är Karl Erik Ekselius ensamägare, VD och formgivare. Läs mer om möbelstaden Utbildad av Carl Malmsten och vid Bauhaus i på sid 48-49 Tyskland får han stora framgångar både nationellt och internationellt.

1940-tal 1940-tal Brogårdsgatan och Vasagatan invigs. Hvetlanda Simsällskap bildas 1940. 1942 invigs en BB-avdelning på Vetlanda sjukhus och många bebisar ser dagens ljus där fram till 1967 då verksamheten flyttar till Eksjö. 1943 invigs kommunalhus nummer två vid sidan om Stadshotellet och innehåller också polis- och brandstation. 1948 startar en skolmusikkår, som delvis är föregångare till Njudungsorkestern. Vetlanda Bandyklubb bildas 1945, Vetlanda Motorsällskap 1946 och Vetlanda Ryttarförening 1948. På 1940-talet flyttade många från byarna till Vetlanda och i samband med det startade fler frikyrkor.

12


tidsresa! 1950-tal 1950-tal Vetlandas första varuhus EPA öppnar år 1956 i korsningen Stationsgatan–Storgatan. Diskussioner inleds om att skapa ett kulturhus i Vetlanda. HSB-husen vid Storgatan 32 byggs, liksom Tomaslunden och Brunnsgård. Stora privata bostads- och affärshus uppförs i centrum och Vetlanda omformas. 1957-58 får Vetlanda rätt att starta ett kommunalt gymnasium.

Werner von Seydlitz startar MP-bolagen 1953. Bolagets produktion är tillverkning av stålprofiler och ett skogsföretag i cellulosaindustrins tjänst. Bolaget har en egen Östersjöflotta för transporter av massaved. Vid företagsstarten har företaget fyra anställda, idag ett 80-tal. På Farstorps Gård, utanför Vetlanda, bedrivs ett rationellt jord- och skogsbruk.

Vetlandas tidiga historia Vetlanda fanns ju även innan det började kallas stad 1920. Med kristendomen kom kyrkorna och Vetlanda kyrkby växte troligen fram runt kyrkan i Vetlanda från 1100-talet. Redan år 1290 skrev biskopen i Linköping, Bengt Birgersson, ett brev från ”sin stora gård i Vetlanda” till prästerna i socknarna i närheten. Östra Härads marknads- och tingsplats låg vid kyrkan redan från början av 1200-talet. Vetlanda hade ett strategiskt läge i Emådalen där flera vägar möttes. Torg- och marknadshandeln har pågått här länge. I 1560 års jordebok nämns Vetlandas dåvarande sex gårdar som fick namnen: Norregården, Tomasgården, Krogare- eller Gästgivaregården, Post- eller Abelsgården, Kullagården och Klockare- eller Lillegården. Byn är sig ganska lik fram till 1850-talet, då den börjar växa och har 350 invånare boende från kyrkbyn till marknadsplatsen. På 1870-talet lyser Vetlandaborna upp genomfartsvägen med tio fotogenlyktor och tio till kom upp på 1880-talet. Då bodde 800 personer i Vetlanda. I slutet av 1800-talet startar flera industrier och fler flyttar till staden. Vetlandas första stadsplan tas fram 1888 för att strukturera samhället i ett rutnät längs Storgatan. Esplanaden finns med i stadsplanen. Vid sekelskiftet 1900 bor 1673 personer i Vetlanda. År 1815 ligger Vetlandas fattigstuga mitt emot kyrkan där Torngatan möter Storgatan. År 1831 bildas en måttlighetsförening, som 1839 ombildas till Hvetlanda nykterhetssällskap. År 1862 byggs det första missionshuset i Vetlanda, som följs av fler frikyrkor i staden. Sammanlagt åtta olika församlingar har haft verksamhet i staden. År 1878 invigs Vetlandas första sjukstuga med elva platser i kvarteret Hygiea. 1896 blev det 20 platser och 1934 30 platser.

Att hålla sig ren i Vetlanda Fyra badanläggningar fanns utmed Vetlandabäcken. Det första riktiga varmbadhuset invigdes dock först 1911. År 1954 var Vetlanda första stad i landet som efter krigsslutet fick tillstånd att bygga badhus, det vi har kvar idag, med vackra fönster av Gunnar Erik Ström. Där har många fått sina ryggar skrubbade av baderskor, ända in på 1970-talet, då de flesta fått badrum i hemmen.

År 1884 öppnar den första järnvägen för trafik och 1885 är stationshuset färdigbyggt. Järnvägshotellet invigs samma år. År 1889 drivs vissa privata verksamheter med elström och från 1907 distribueras elen till Vetlanda från Ädelfors kraftverk. Den första transformatorn tas i bruk 1918. År 1909 blir Vetlanda köping och får ett kommunalhus 1911, med polisstation, arrest, elverk samt en badinrättning i källarvåningen.

13


1960-tal 1960-tal Nya vatten- och reningsverk byggs, där vattnet renas på ett naturligt sätt genom en ås. Nya bostäder byggs på många platser: Plantskolan, Karlslund och Mellangården. Nygatan förlängs ut mot Kvarndammen. Ett hopptorn i betong invigs 1961 i Kvarndammen och används för träning och tävling. Vetlanda Bandyklubb debuterar i allsvenskan. Vetlanda fortsätter omvandlas då äldre byggnader rivs och ger plats för nya. Stationshuset rivs och ett nytt öppnar 1965. Samma år invigs Vetlanda lasarett. Järnvägslinjer lägger ned då fler och fler kör egen bil. Kreaturshandeln flyttar från Oxtorget till ridhuset. Sapa startar 1963 av Lars Bergenhem och Nils Bouveng. Efter Chalmersutbildning hämtar de inspiration i USA om aluminiumindustrin. Vetlandas dåvarande politiker Läs mer om svarar ja på att hjälpa Sapa på sid till med fabriksupp30-31 byggnad. Etableringen skulle ge 17 personer arbete första året. I mitten av 90-talet är antalet anställda runt 800. Stora investeringar görs fortlöpande. En tidig ”anda” som introduceras var ”du” mellan arbetare och chef.

1970-tal 1970-tal Vetlanda fyller 50 år! Njudungs Gymnasieskola står färdig 1970 och Vetlanda Museum invigs samma år. Badplatsen i Kvarndammen tas bort. Nyåret 1971 blir Vetlanda storkommun då åtta småkommuner går samman till en. Äldrevården samordnas i samband med detta. Staden fortsätter att omskapas, det rivs och byggs mycket nytt, med villaområdena Sliparegården, Kråkegården, Östanskog och Folketsparkområdet. EPA flyttar 1973 till kvarteret Lunden där Åhléns tar över 1977. ICA öppnar butik på gamla Oxbacken 1979 och utvidgar lokalerna i flera steg. Vetlanda Bandyklubb elitsatsar på konstfrusen isbana som invigs 1976. Samma år vinner Vetlanda Motorsällskap sitt första lag-SM. Första avsnittet av Skivor från Vetlanda med Lars-Göran Frisk sänds på radion år 1977.

Vetlanda stadshus invigs 1970, lagom till kommunsammanslagningen. Det ritas av Bent Jörgen Jörgensens arkitektkontor i Växjö och är från början tänkt att bli tretton våningar högt. Vetlandaborna tycker och tänker mycket om bygget innan det står färdigt. Konstnären Roland Lindberg skapar en nidbild av byggnaden, som han kallade Pansarkryssaren Potemkin, som ett inlägg i debatten. Läs mer om stadhuset på sid 38-39

14

1980-tal 1980-tal Stor befolkningsökning kräver nya trafiklösningar. Armégatuleden och Västerleden kommer till. År 1982 kommer de första fjärrvärmeledningarna i bruk. Kyrkskolan invigs redan 1847 mitt emot kyrkan, 1896 byggs nytt skolhus med sex lärosalar och skolan döps om till Centralskolan. Skolan rivs och byggs upp på nytt i omgångar och 1980 döps den om på nytt till Mogärdeskolan. En ny stor biblioteksbyggnad med hörsalar, ritad av Jan Wallinder, öppnar 1984. Biografen Röda Kvarn, eller senare Scandiabiografen, som öppnade 1919 lägger ned 1984. Vetlanda Golfklubb startar 1983 och 18-hålsbanan invigs 1989 i Östanåområdet. Vetlanda Museum flyttar 1985 sin verksamhet till nya lokaler i Tingshuset i Apoteksparken. Vetlanda Bandyklubb vinner sitt första SM 1986. Friskis och Svettis börjar i Vetlanda 1984. 1986 och 1987 vinner Vetlanda Motorsällskap lag-SM i speedway.

1990-tal 1990-tal Vetlanda Bandyklubb vinner SM-guld både 1991 och 1992. Vetlanda bågskytteklubb vinner många SM-guld.

Läs mer om guldåren på sid 40-41

I samband med finanskrisen 1991 går hustillverkaren Boro AB i konkurs. Människor vallfärdar till Vetlanda för att lyssna på kyrkoherde Bengt Lindwall. 1992 byggs ett skolmuseum på Forngårdsområdet, som visar skolhistoria.

Skivor från Vetlanda År 1999 sänder Lars-Göran Frisk sitt 700:e och sista avsnitt av Skivor från Vetlanda, med ett urval låtar från sin skivsamling på cirka 120 000 skivor.


2000-tal Rondeller underlättar trafiken och de nya bostadsområdena Mellangårdsbacken och Västra Hult byggs. Norrgårdsskolan invigs 2008. Nydala handelsområde utvecklas och nya stormarknader etablerar sig där, liksom i Hargenområdet. Stora klädkedjor och matkedjor etablerar sig i centrum. En galleria byggs i Konsums gamla lokaler. Vetlanda Motorsällskap vinner lag-SM i speedway åren 2004 och 2006.

2010-tal Gillesgården byggs klart och bostadsområdet Himlabackarna tillkommer. Nya hyreshus byggs i flera kvarter (Älgen, Falken, Ärlan och Spinnaren). Fler butiker kommer till Nydala handelsområde. Inomhushallen för bandy och hockey invigs 2010 på Tjustkulle idrottspark. Samma år invigs Vetlandas nya resecentrum, med lokaler för Friskis och Svettis. Flera gym startar i staden. Vetlandas första regnbågsvecka genomförs 2017. Vetlanda Motorsällskap fortsätter vinna lagSM i speedway åren 2010, 2012, 2014 och 2015. Vetlanda bågskytteklubb vinner SM- och EM-medaljer.

2020-tal Mogärdeskolan blir färdigombyggd som skola för elever från förskoleklass till årskurs 6. Withalaskolan byggs ut för att ta emot fler högstadieungdomar i Vetlanda. Tomasgården utökas med fler platser för äldre och en ny förskola placeras i samma byggnad. En ny förskola byggs i Himlabackarna.

Då inlandsisen smälte bort började människorna leta sig in mot platsen vi idag kallar Vetlanda. Emån var pulsådern med det livsnödvändiga vattnet som de förhistoriska människorna följde och bosatte sig kring. Emån och sjöarna i Vetlanda gav också fisk och skogarna var jaktoch fångstmarker. Redskapen var av sten och trä. Stenåldersboplatser återfinns oftast utmed vattendragen, men är övervuxna och svåra att se idag. Under bronsåldern (1800-500 före Kristus) och järnåldern (500 f. Kr-1050 e. Kr.) blev odling och tamdjur en del av vardagen, precis som för bönderna idag. Den steniga marken i Småland har varit svårodlad, men i Vetlanda var det bördigt och vete blev tidigt odlat här. Spår från brons- och järnålder syns ofta genom gravar och gravfält. Ett av Smålands största gravfält ligger i Vetlanda, i Byestad, och har 325 gravar markerade av högar eller stenar lagda i olika former. Även i Bäckseda och vid Njudungsgymnasiet hittar vi spår av den förhistoriska människan, också genom gravar, som alla är väl värda ett besök. Runstenar finns det också i Vetlanda, som berättar om vikingatida handelsresor och död genom huggna tecken i stenar resta av släktingar.

Besök Vetlanda museum för att lära dig mer om Vetlandas historia Denna vackra spännbuckla från bronsåldern har hittats i Vetlanda kommun.

Befolkning i Vetlanda 1920: 3 128 1930: 3 501 1940: 4 290 1946: 6 557 1950: 7 638 1960: 9 389 1970: 12 024 1980: 12 416 1990: 12 619 2000: 12 559 2010: 13 050 2020: ?

TEXT: ÅSA STENSTRÖM, STINA FORSÉN. FOTO: FILIP BORGLIN, OSKAR LUNDBERG, NANNY EKSTRÖM, VETLANDA MUSEUM, VETLANDA-POSTEN

Vetlandas förhistoria

15


BILDEN BERÄTTAR

Djur och människor av Knut-Erik Lindberg (1921-1988), född i Solna Denna skulptur har blivit något av en symbol för Vetlanda. Verket hänsyftar på ortens marknader, hantverk och näringsliv. Statyn invigdes år 1956 efter en tävling, arrangerad av Vetlanda stads torgförsköningskommitté. En hönsfågel försvann tidigt efter invigningen av verket, vet du kanske var den finns? FOTO: FILIP BORGLIN

16


Kurt Ekelöf bland sina bakverk i Cecils tidigare lokaler på Vitalagatan. Kurt och hans fru köpte Cecil i slutet av 1950-talet men konditoriet har längre anor än så. ”Vi har kunnat spåra det till 1926 genom att vi hittade en faktura daterad det året, men det kan vara ännu äldre” säger Torbjörn Ekelöf. FOTO: PRIVAT

Anrikt café har serverat fika sen 20-talet Med tre generationer konditorer är familjen Ekelöf synonym med fika- och cafékulturen i Vetlanda. Under drygt 60 år drev de Cecil, en era med marsipangristävlingar, isskulpturer, en 27 meter lång budapestbakelse och framför allt en stark kärlek till hantverket. I skiftet 80-90-tal råder hockeyfeber i Vetlanda. Det går bra för Team Boro och spelarna är namnen på allas läppar. Under ett jippo på stan bjuds de in till Cecil för att skapa i marsipan, det ska bli julgrisar och allmänheten får gissa vilken spelare som gjort vilken gris. ”Masken” och gänget formar marsipan för glatta livet och fantasin är det inget fel på. - Det blev alla möjliga modeller på grisar. Men de hade kul och vi också, säger Torbjörn Ekelöf och skrattar. Minnena från tiden med Cecil är många. Torbjörn Ekelöf berättar målande

om när han och sonen Pierre, som båda är utbildade inom isskulptur, drog storpublik när de sågade fram figurer ur isblock utanför konditoriet i samband med en marknad. Det var också Cecil som stod bakom den 27 meter långa budapestbakelse som serverades på Biblioteksgatan i samband med att Vetlanda kommun firade att man passerat 27 000 invånare. - Vi gjorde förstås inte en 27 meter lång bakelse utan mindre sektioner som vi fogade ihop, säger Torbjörn Ekelöf. Han har vuxit upp med Cecil och börja-

de jobba på konditoriet direkt efter skolan som femtonåring. - Mina föräldrar köpte Cecil 1959 av Adolf Wiktorin. Innan dess hade de drivit café i två år i Kvillsfors men kände att det var dags för något större. Pappa var utbildad konditormästare och hade bland annat jobbat på Lennarts i Eksjö, berättar han. På den tiden låg konditori Cecil på Vitalagatan, på den adress där Lindahls urmakeri finns idag. Cafékulturen i Vetlanda blomstrade och det fanns många fik att välja på. - På Vitalagatan fanns Ingabrittas och 17


Cecil, på Lasarettsgatan Broqvists och Ritz och på Storgatan låg Brandels och Grand. Sedermera tillkom Couchers och lite längre bort låg Stjärnan. Och på Torngatan fanns det ett litet ställe som hette Svanen, minns Torbjörn Ekelöf. Han beskriver stämningen mellan caféägarna som god. - Det var väldigt duktigt yrkesfolk och vi hade ett bra samarbete kollegor emellan. Var det någon som behövde något så kunde man låna av varandra. 1966 tog Torbjörn Ekelöf sitt gesällbrev, ett yrkesbevis på hans kunskaper inom hantverket. Som en av de yngsta någonsin fick Torbjörn dispens att gå Konditorfackskolan i Uppsala. - Jag bestämde mig tidigt för att det var detta jag ville jobba med. Jag gillade att jobba med händerna och samtidigt utforska vad som var möjligt att göra med materialet. När fastigheten på Vitalagatan skulle rivas började familjen Ekelöf se sig om efter andra alternativ för sin rörelse. Planerna på ett nytt stadshus höll på att ta form och när de blev erbjudna en möjlighet att flytta in i lokalerna kändes det intressant. - Vi fick vara med och utforma bageriet efter de funktioner vi behövde. Det var mycket byggmöten ihop med arkitekterna ett tag, säger Torbjörn Ekelöf. 1971 kunde Cecil slå upp portarna till sitt nya café. Inredningen gick i mörka toner med möbler i wengeträ enligt tidens ideal. Några av stolarna finns faktiskt fortfarande kvar, omklädda i vaniljgult läder har de fått en ny plats i familjen Ekelöfs uterum i Bäckseda.

Jag har trillat marsipan varenda jul sen 15-årsåldern - Cecil har bytt inredning och utseende fem gånger sen dess. Vi har också bytt ut utrustningen till modernare ugnar exempelvis, men annars har vi alltid haft en relativt liten maskinpark och gjort det mesta för hand. I samband med lokalbytet tog Torbjörn Ekelöf och hans fru Berit över ägarskapet för Cecil, men Torbjörns föräldrar jobbade kvar i verksamheten en bit in på 80-talet, mamma i butiken och pappa som konditor. Ofta var Kurt Ekelöf på plats redan vid halv fyra på morgonen. Under hela sitt yrkesliv startade han varje arbetsdag med en kopp 18

Under en period arbetade tre generationer Ekelöf som konditorer på Cecil, samtidigt. ”Det var starka viljor, men det gick bra. Vi gav varandra utrymme att pröva oss fram” säger Torbjörn. FOTO: PRIVAT

kaffe och en chokladboll eller bakelse. - För min del var kaffet viktigast. Men visst har jag också fikat varje dag, jag är väldans glad i godsaker och när man har ett sådant här jobb så måste man provsmaka, säger Torbjörn. Far och son Ekelöf delade kärleken till och passionen för hantverket. Men där pappa Kurt brann för klassiska bakverk ville Torbjörn experimentera med nya smaker och konsistenser. - Jag kommer ihåg att pappa var motståndare till moussetårtorna när de kom, säger Torbjörn och ler åt minnet. Experimentlustan har gått i arv till hans egen son, Pierre, som tagit medaljer ihop med kocklandslaget och bland annat vunnit guld i tårt-SM med sina kreationer. Redan som fyraåring hängde han på när pappa skulle till jobbet tidigt om morgnarna. - Han skulle absolut följa med, men sen dröjde det inte länge innan han somnade. Han låg där på en filt i ett hörn och sov, skrattar Torbjörn. Den tekniska utvecklingen med frysar och kalljäsar gjorde att Torbjörn sällan behövde vara på jobbet före klockan

fem på morgonen. Då var bullarna som bakats ut dagen före färdigjästa och redo för ugnen. - Det sparade många timmar på morgonarbetet. Pappa stod och kavlade wienerbröd varje morgon på sin tid. Så småningom började även Torbjörn och Berit Ekelöfs barn, Pierre och Cecilia, jobba i familjeföretaget. En period var tre generationer konditorer aktiva samtidigt och bakade bullar och gjorde bakelser sida vid sida. - Det var många viljor, men det gick faktiskt ganska bra. Vi gav varandra utrymme att pröva oss fram, säger Torbjörn. Pierre och hustrun Anna, som sadlat om från jobbet som förskollärare, tog över verksamheten och när Torbjörn gick i pension lämnade han Cecil helt och hållet. Med ett undantag: julmarsipanen. - Jag har trillat marsipan varenda jul sen 15-årsåldern. Numera är efterfrågan inte lika stor, men förr var det många som tyckte att det inte var någon jul utan en marsipangris på bordet. Under 2018 bestämde sig Pierre och Anna för att sälja verksamheten. Nya utmaningar lockade och intresset för konditoryrket hade inte gått i arv till den fjärde generationen. - Jag tror att det Pierre var mest orolig för var att berätta för farmor. Men hon tog det bra. Cecil har varit en stor del av våra liv, men det kändes rätt att gå vidare. Dessutom var det en av våra anställda som tog över vilket kändes jättebra och tryggt, säger Torbjörn. Konditori Cecil, som fortfarande lockar fikasugna besökare till stadshuset, ägs och drivs idag av Mihaela Diaconu och Stefan Bjäde. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK


Café Grand låg på Storgatan. Så här såg det ut inne på konditoriet. På bilden syns bland annat Alma Lännholm och Ester Johansson-Sellmo.

Blomstrande cafékultur Småstädernas caféer och konditorier började ploppa upp runt sekelskiftet och blev ofta samlingspunkter och centrum för det lokala livet, inte minst för kvinnor. Det var på “kondisen” man fikade och umgicks. Under hela första halvan av 1900-talet, och kanske även senare, var det en strikt uppdelning mellan bagare och konditorer. Den förra yrkesgruppen knådade matbröd och bullar medan den senare aldrig skulle drömma om att mjöla ner sig med vetelängder och istället hade fokus på finare bakverk, praliner och marsipan. Vetlanda har precis som många andra orter en lång och rik cafétradition. Redan 1885 startades Brandels konditori som var välkänt för sina Napoleonbakelser. Frida Brandel köpte själv råvarorna på torget. Konditoriet fanns kvar fram till 1972. TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK FOTO: VETLANDA MUSEUM 19


BARNENS VETLANDA

På hal is

Vi som var barn på 70-talet hade sällan varmfordrade bävernylonoveraller, det var midjekorta täckjackor och manchesterbyxor som gällde. Gärna ordentligt uppdragna kalasbyxor under och en Stenmarksmössa på huvudet. Å andra sidan hann vi nog inte frysa särskilt mycket, eftersom vi alltid var i rörelse. Vi åkte trickskidor, pulka eller snörade på oss skridskorna och tog en tur på någon av de många isar som spolades upp runt om i staden. FOTO: VETLANDA MUSEUM

20


Hugo

Tova-Lisa

Leon

Så tänker barnen om framtidens Vetlanda HUGO HENRICSON, 8 ÅR, BÄCKSEDA

AMANDA ERIKSSON, 10 ÅR, HOLSBYBRUNN

LEON ADOLFSSON, 8 ÅR, VETLANDA

Vad är det bästa med att bo i Vetlanda? Att det finns hockeyhallar och att mina kompisar bor så nära att jag kan cykla till dem.

Vad är det bästa med att bo i Vetlanda? Det är mysigt, bra affärer och sen finns det lite allt möjligt. Man kan köpa bra grejer. Jag gillar att spela fotboll i HSK, heja HSK. Det är bra när det finns dagar som man hittar på saker, som Vetlandafesten, det är roligt.

Vad är det bästa med att bo i Vetlanda? Det finns mycket lekparker och fotbollsplaner nära.

Kommer du att bo kvar i Vetlanda när du blir stor? Nej, för jag ska spela hockey. Inte i Boro utan i något annat lag, fast jag vet inte vilket ännu. När man spelar i A-laget kommer tränarna från exempelvis HV71 och Växjö Lakers och tittar och väljer. Vad ska du göra när du är vuxen? Jag ska bli hockeyspelare eller målvakt. Hur tror du att Vetlanda ser ut om 100 år? Många hus kommer att vara nya, Willys kommer nog vara på ett annat ställe eller så har det byggts om. Det kommer att se annorlunda ut, kanske är det så att man inte får köra i stan vissa dagar. Hur skulle du vilja att framtiden såg ut? Att det finns fina hus! Och vanlig asfalt istället för de där guppiga plattorna.

Kommer du att bo kvar i Vetlanda när du bli stor? Ja, det vill jag för mamma och pappa kommer härifrån. Jag ska bo i deras hus när jag blir stor, de ska bo på ålderdomshem. Jag ska ha en katt och en hund. Vad ska du göra när du är vuxen? Jag ville bli frisör, men det vill jag typ inte längre. Nu vill jag bli polis, för det är spännande. Då kan man se till att de inte händer något dumt och att alla kan känna sig trygga i Vetlanda. Hur tror du att Vetlanda ser ut om 100 år? Om vi inte räddar planeten är det fullt med sopor. Om vi räddar planeteten, ja då är det väl fint. Jag tror det finns nya mobiler och en bil som kan flyga. Man kanske har ett flygande hus och bor i luften och så har man robotar som fixar saker. Hur skulle du vilja att framtiden såg ut? Att alla hade lika mycket pengar och att maten aldrig tar slut. Att de inte ska sälja cigaretter. Ingen ska vara elak och alla skolor ska ha mer pengar. Då kan barnen åka på skolresor. Sen måste vi ha massa pengar till sjukhusen och till alla sjuka, det ska inte finnas några sjukdomar.

Kommer du att bo i Vetlanda när du blir stor? Ja, för det mesta jag behöver finns här, som affärer och kiosker, man behöver inte åka så långt. Vad ska du göra när du är vuxen? Jag ska köpa godis. Och så ska jag bygga hus så att jag får flera miljoner och kan köpa en Lamborghini. Jag har familj och så gillar jag att åka skridskor. Hur tror du att Vetlanda ser ut om 100 år? Det går runt många gamla med käpp. Vårt hus är nog rivet. Sen kanske människor har fågelhuvuden. Och fåglarna har människohuvuden. Hur skulle du vilja att framtiden såg ut? Att man kan flyga och att det finns flygande bilar och bussar och så.

21


BILDEN BERÄTTAR

Brända tomten 22

Fastigheten i kvarteret som egentligen heter Hygiea kallas i folkmun Brända tomten efter att ha eldhärjats två gånger under loppet av ett par månader 1981. Bränderna visade sig vara anlagda och även om räddningstjänsten lyckades begränsa spridningen så fick huset, som innehöll både bostäder, affärer och restaurang, sådana skador att det senare revs. Det hus som ligger på platsen idag, där bland annat Dressman har sina lokaler, uppfördes i början av 1990-talet. FOTO: DIGITALTMUSEUM.SE


Gemytligt i Vetlandas äldsta matbutik Helges Livs årets butik 2019

I korsningen TorngatanVasagatan finns en av Vetlandas äldsta butiker. 2020 firar Helges 65-årsjubileum.

I december 1955 slog Helge Johansson upp portarna till sin butik. Helges var en renodlad charkuteriaffär och det var här många Vetlandabor handlade livsmedel som korvar och skinka. - På den tiden gick man till flera olika butiker för att handla det man behövde, en butik för mjölk och en för bröd och så vidare. Det fanns många småbutiker i det här området, säger Ann-Kristin Bergdal som sedan 2006 driver Helges tillsammans med Elisabeth Johansson. Helge själv drev affären en bit in på 1970-talet innan nya ägare tog över. Men hans namn har hängt med under alla år. - Helges är ju känt bland Vetlandaborna. Vi har aldrig haft en tanke på att ändra det, det går inte, säger Anki och Bettan som de båda ägarna föredrar att kallas. I hjärtat av butikens inre regioner finns det rum kvar där Helge sålde sina charkuterier i begynnelsen. På det schackrutiga golvet i rött och grått står numera en pantmaskin. - Butiken var mycket mindre då. Sedan har den byggts ut och byggts om i omgångar. Men nu kan den nog nästan inte bli större, säger Ann-Kristin och tillägger att det ibland kan kännas ganska trångt när varuleveranserna kommer. - Vi får minst 60 rullvagnar i veckan och då gäller det att vi har plats. Vi måste alltid ha det fint städat på lagret för att det ska fungera, säger Elisabeth. Själva butiken har disponerats om och numera får man plats med både permobil och dubbelvagn bland hyllorna, även entrén byggdes om för några år sedan till en rymligare variant. - Men det ska vara lite trångt och gemytligt, annars är det inte Helges, säger Ann-Kristin. Hon började på Helges som springflicka redan som 21-åring.

Ann-Kristin Bergdal och Elisabeth Johansson driver Helges sedan 2006. ”Det ska vara lite personligt och familjärt, det gillar både vi och kunderna” säger duon som 2019 fick ta emot utmärkelsen Årets butik.

- Mormor och morfar drev Maltes närbutik som låg i närheten så jag är i princip uppvuxen i mjölkdisken. De hade nog velat att jag skulle ta över deras affär, men jag var lite för ung då. Istället blev jag kvar här, jag har alltid trivts jättebra. Butiken har förnyats hela tiden och jag har faktiskt inte haft en tråkig dag, säger hon. Fortfarande är charken det som Helges är kanske mest känt för. Kunder från både när och fjärran kommer in för att bunkra närproducerade delikatesser. - Vi har folk som brukar köpa mat här och ta med sig till Stockholm. Numera är köttvaror inte lika populärt som förr, istället är det färdigmaten som tagit över. Ann-Kristin, Elisabeth och deras anställda lagar själva alla pajer och gratänger i det lilla köket. - Det började med kålpudding och sen har det bara blivit mer och mer, säger de. För Anki och Bettan är det dock inte bara livsmedelsutbudet som är i fokus. Den sociala biten är minst lika viktig. En del kunder kommer in flera gånger om dagen. - Det ska vara lite personligt och famil-

järt, det tror jag många gillar. Det är också en av de saker vi tittar extra på när vi anställer folk, att man är social och kan ta människor. Vi tycker ju själva att det är härligt att få en pratstund med kunderna. Ibland skrattar vi så tårarna rinner, säger Elisabeth. 2019 utsågs Helges till Årets butik och ägarna fick motta priset under festliga former på Vetlandas näringslivsgala. - Det var jätteroligt! Och det gav faktiskt en skjuts, vi märker att det är nytt folk som fått upp ögonen för oss. Efter tretton år spirar fortfarande idéerna hos Ann-Kristin och Elisabeth om hur Helges skulle kunna utvecklas vidare. De är fullt övertygade om att butiken kommer att hänga med i många år till. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK FOTO: FILIP BORGLIN

23


Heinz är en av Vetlandas första skinnknuttar Varje dag på sommarhalvåret samlades de utanför Brandels café, tog en sväng på sina motorcyklar och stannade någonstans för att fika. ”Vi ville inte åka på stan för mycket, vi brukade få polisen på oss efter två varv”, säger Heinz Ekvall och skrattar. TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK FOTO: FILIP BORGLIN

H

einz Ekvall har hunnit fylla 77 år. Numera är fiske och antikviteter några av hans största intressen, men i garaget står alltjämt en motorcykel, en Yamaha Virago. - Jag vill ha en smidig motorcykel, jag gillar inte de stora klumparna som är så populära nu. Man måste kunna snurra runt och sticka omkring lite, säger han och erkänner i nästa andetag att han inte tagit en mc-tur på två år. - Det blir inte av. Jag har så mycket annat, det blir väl så när man är pensionär, säger han och skrattar. Men han är fortfarande kassör i Vetlanda motorcykelklubb, VMCK, som han var med och startade på 1960-talet. Klubben har idag drygt 100 medlemmar och arrangerar regelbundet mc-turer enligt ett touringschema, korta turer på onsdagar, långa på söndagar. - Det är alltid ett gäng som åker, men kanske bara tre-fyra stycken. Annat var det förr, då kunde vi vara tjugo en vanlig vardagskväll. När arbetsdagen på järnvägen var slut brukade Heinz sätta sig på sin

24


MÖT EN VETLANDARE

25


Heinz Ekvall susar fram på sin BSA på Vetlandas gator 1968. Ett år senare övergav han de engelska motorcyklarna och köpte sin första BMW.

BSA och åka ner på stan. En efter en gled skinnknuttarna in framför butiken Väskan på Storgatan, sedermera förflyttades träffpunkten något till den vita byggnaden på Storgatan 11 som hyste Brandels konditori, ungefär där tunneln ligger idag. - Det var bara engelska motorcyklar som gällde. Visst fanns det andra hojar också, som Husqvarna, men de var små. Vi ville att det skulle vara lite pampigt. 650 kubik var det största som fanns då. Knuttarna var bland de första i Vetlanda som började använda jeans och bar dem gärna på sina hojturer. På huvudet hade många vegamössor, lagen om att motorcyklister ska ha hjälm kom många år senare; 1975. - Det gillade jag inte först. Jag tyckte att det kändes instängt och så såg man inte lika bra, man fick vrida ordentligt på huvudet, minns Heinz. Han har aldrig varit särskilt förtjust i skyddskläder, tycker att det tar bort frihetskänslan. - Det är tortyr att åka i skinnställ. Ska man pälsa på sig byxor och jacka och heltäckande hjälm, då kan man lika gärna åka bil. Tjusningen med att köra motorcykel är ju att uppleva naturen på nära håll, känna dofter och temperaturväxlingar. Det är nog det närmaste fågel man kan komma, fast utan vingar. Men säkerheten då? - Man kan inte sätta sig på motorcykeln med förutsättningen att man ska köra omkull, invänder Heinz. När han som nybliven 18-åring tog körkort fick han erbjudande av en bekant att köpa en Chevrolet av årsmodell 1954.

Det är nog det närmaste fågel man kan komma - Jag var lite sugen. Men så provkörde jag en kompis motorcykel, en Husqvarna Silverpilen, och blev frälst. Den gick dubbelt så fort som min moped och jag kände direkt att detta är livet! Sedan dess har jag aldrig varit något för bilar. Jag ägde inte ens en bil på många år, jag körde alltid motorcykel eller åkte med kompisar. Enligt Heinz finns det en lång tradition av tvåhjulingar i Vetlanda som saknats i närliggande kommuner. - Efter kriget var det många som inte hade råd med bil utan hade en liten motorcykel eller lättviktare istället. Dem hade man ju sett och influerats av under uppväxten, så kanske var det därför som det inte var så konstigt att börja köra motorcykel själv. Vi var ganska många som körde motorcykel här, men det fanns nästan inte i Eksjö, Nässjö och Sävsjö. Såg man en motorcykel komma på vägarna så visste man direkt vem det var. De motorburna ungdomarna från Vetlanda, motorcyklisterna, eller skinnknuttarna som Heinz själv säger, väckte uppmärksamhet när de drog runt på Höglandet med sina hojar under tidigt 1960-tal. - Det var ju inte jättevanligt med motorcyklar då. Åkte vi till Nässjö till exempel så kunde det bli en stor folksamling runt oss på stan med folk som ville titta. Men alla var inte överförtjusta. Det hände ibland att det blev bråk när folk försökte mota iväg dem och vid några tillfällen 26

blev de till och med nekade att slå sig ner på caféer. - Det var många gånger vi fick vända och åka. På något vis retade man sig på oss. Men det där rann ut i sanden så småningom. Det började komma fler och fler motorcyklar och under 1970-talet var det inte ovanligt längre, minns Heinz. På Heinz Ekvalls facebooksida finns ett gammalt svartvitt foto på honom där han med uppvikta jeans, en fårfäll på sadeln, korta handskar och bart huvud tar en raggarrunda genom stan på sin BSA. Med vinden i det mörka håret och blicken riktad rakt fram påminner han om dåtidens filmstjärnor. - Det var meningen att man skulle se lite tuffare ut än vanliga dödliga, skrattar Heinz som var i 25-årsåldern då. - Bilden är tagen 1968, det ser jag på motorcykeln. På vintern brukade vi skruva sönder dem och skicka olika delar på förkromning, det var inte så dyrt på den tiden så det var många som gjorde det. En del kromade nästan hela cykeln. Så där såg den inte ut när jag monterade isär den hösten 1967. Att skruva och meka var vardagsmat för både Heinz och hans kompisar. - De engelska motorcyklarna sprutade olja, man fick skruva i princip varenda gång man varit ute och kört. Och lamporna gick sönder stup i kvarten, var det inte helljuset så var det halvljuset. Elsystemen på de engelska motorcyklarna var av märket Lucas, som dåtidens motorfantaster ansåg lämnade en hel del i övrigt att önska. Skämten om glappkontakt och kortslutning är många och Lucas brukar sägas vara ”mannen som uppfann mörkret”. - Jag började placera ut lampor lite här och där, i ett murket broräcke eller under någon trapp, ungefär som en ekorre sätter ut nötter. Då fanns det reserver, om en lampa skulle gå sönder kanske jag var i närheten om jag hade tur, säger Heinz. 1969 började Heinz köra tyskt. - Jag tröttnade på att skruva och gick och beställde en ny BMW. Aldrig mer vill jag ha en BSA, en blev ju ruinerad. Japanska och tyska motorcyklar var av mycket bättre kvalitet.


Min första BMW hade jag i tre år och jag bytte Motorcykelin tresset i Vetla inte en lampa. nda var grun på träff eller dmurat och nä tog en semes r VMCK åkte Hojen beställde han hos Sven Sigfrids som tertripp var de gled fram i ka t många mot ravan. Här är orcyklar som ett gäng på vä hade sin verksamhet på Vitalagatan 42, i det g till Öland i juli 1966. gröna trähuset mittemot Ica Maxi där Kulturverkstan Freja ligger idag. - Där köpte alla sina motorcyklar på den tiden. På 1970-talet startade Gunnar Malmqvist, den gamle speedwayåkaren, en verkstad som senare blev MC-tjänst och där köpte jag min andra BMW. Heinz minns väl när den första japanska motorcykeln kom till Vetlanda. Det var 1962 och de som körde engelskt flockades runt den lilla Hondan på 250 kubik. - Vi tänkte att den där går väl sönder snart. Men den gick som ett spjut och gjordes senare om till en banracer. Han som hade den kallades Arne Honda så länge han levde. 1975 kom de stora Honda-motorcyklarna på 750 kubik och med fyra cylindrar, dem hade vi bara sett på vi eldade i men vi var bild innan så det var häftigt. Och inte en oljedroppe, säger han. rädda för att kvävas så vi hade tältdörren 1966 startades Vetlanda motorcykelklubb, VMCK. Sin första öppen hela nätterna, då klubbkåk hade de i fastigheten Skärpet, förbi Himlabackarna blev det ännu kallare. bakom Nydala handelsområde, ett stenkast från där motorPå hemvägen övercykelklubben Hot Rat MC många år senare kom att ha sin nattade vi på ett tyskt klubblokal. gasthaus, det var fan- Vi hyrde av en gubbe där ett tag innan vi skaffade Lilla Nydala istället, ett litet rött hus mitt i Nydalakurvan. Vi brukade tastiskt att få krypa ner under de tjocka dunsamlas på stan och sen åkte vi till klubben och satt och pratade täckena, säger Heinz och drack kaffe. Och så blev det väl en del fester där också, Skinnknuttarna i Vetlanda brukade samlas utoch ler åt minnet. säger Heinz. anför Väskan och Brandels café på Storgatan. Tidigt 60-tal gjorde Klubben hade ett 25-tal medlemmar vid starten och intresset även VMCK sina första för att åka hoj var stort. Ofta drog man iväg på mc-träffar i trevande försök att ordna en egen mc-träff. Tyskland. - Vi hade fått löfte av en bonde i Nye att tälta på en av hans - Vissa somrar kunde vi åka sju-åtta gånger, men oftast var åkrar. Men det kom bara två motorcyklar, en från Karlstad och det tre-fyra. Ibland var vi 30 mil neråt i Tyskland. Vi åkte på fredagen och så hem igen på söndagen. Det var kul, socialt. Vi tältade och träffade andra som också hade stort mc-intresse. Det fanns inte så mycket mc-träffar i Sverige på den tiden. De besökte även andra länder i Europa, som Österrike, Schweiz och Frankrike. Vid en resa till Italien var det inte mindre än 27 motorcyklar som gav sig av från Vetlanda. - Vi har mängder med priser från olika träffar där vi var största klubben på plats eller där vi hade kört flest mil. Det var häftigt att vara många! Gemenskapen har alltid varit viktig för en från Stockholm. Jag förstår inte hur de visste att vi hade träff, mig, jag tycker inte att det är lika roligt att sätta mig och åka det vet jag fortfarande inte. Men de var trevliga och fick bo själv. hemma hos en klubbmedlem som hade lägenhet i stan, vi kom aldrig iväg till Nye, säger Heinz. Men resorna gav också stora kontaktnät och inte minst sköna historier att berätta både för varandra och för andra Idag är Heinz en välkänd profil i Vetlanda och det händer ofta mc-åkare. Heinz minns en resa tillsammans med en kompis till att han pratar gamla mc-minnen med människor han möter på tyska Nürburgring där det hölls en stor mc-träff nyårshelgen stan. 1969-70. När de kom hem efter en vecka åkte de raka spåret - Det tycker jag bara är roligt, motorcyklar har varit en stor till knuttarnas stamhak, cafeterian på Shell mittemot nuvarande del av mitt liv. ”Du åkte väl motorcykel förr?” får jag höra Holmgrens bil, för att stila lite för kompisarna. ibland. Och det är klart att jag har säkert åkt tusen varv runt - Det hade varit kallt och jävligt och vi hade tältat. Innan vi stan, minst, så det vore väl märkligt om ingen hade sett en, åkte satte vi på traildäck på motorcyklarna. De hade vi ingen säger Heinz och skrattar. n nytta av på autobahn för där var det saltat, men när vi kom ner till träffen som låg på en kulle körde vi förbi de andra motorcyklarna som stod och slirade i backen. Vi hade en kamin som

BILDER FRÅN HEINZ PRIVATA FOTOALBUM

MÖT EN VETLANDARE

Jag tröttnade på att skruva och gick och beställde en ny BMW

27


DÅ OCH NU

28

Bilden på järnvägskorsningen vid Kullgatan är tagen av Nanny Ekström på 1920-talet. Första järnvägen, mot Sävsjö, öppnades redan 1884. 1914 började det också gå tåg mellan Vetlanda och Nässjö.


Nu 29


Nils Bouveng och Lars Bergenhem grundade BLN Aluminium AB som senare blev Skandinaviska Aluminium Profiler AB, mer känt som Sapa. Duon hade en tydlig ansvarsfördelning där Lars basade för kontoret och Nils för produktionen. FOTO: SAPA/HYDRO

Banbrytande profiler startade storindustri Med inspiration från USA ville Lars Bergenhem och Nils Bouveng skapa framtidens aluminiumindustri i Sverige. 1963 stod Sapas första industrilokal klar i Vetlanda. Både Bergenhem och Bouveng hade gått på Chalmers tekniska högskola och planen var till en början att skapa ett företag med bas i någon av storstäderna, Göteborg, Stockholm eller Malmö. Men efter ett besök hos Nils Bouvengs far i Eksjö började de snegla på småländska höglandet, härifrån kunde aluminiumprofiler enkelt transporteras till storstadsområdena. - Svärfar tyckte att de skulle åka till Vetlanda, för där fanns det bra kommungubbar. Eksjö har faktiskt inte svarat vare sig ja eller nej fortfarande, det har vi skojat om många gånger genom åren, säger Kerstin Bouveng. Hon träffade Nils Bouveng i sin hemstad Östersund redan 1945, hans pappa 30

var officerare inom militären och knuten till regementet I5. Några år senare sa det klick när Nils, som då hade börjat studera maskinteknik i Göteborg, var tillbaka med chalmersmössan på. Kerstin, som är utbildad sjukgymnast, jobbade vid den tiden i England. - Jag ville se hur intressant han var den där Nils Bouveng, så jag tog jobb på Sahlgrenska och flyttade till Göteborg jag också, säger hon med ett leende. Som nyutbildade civilingenjörer siktade Lars Bergenhem och Nils Bouveng tillsammans med studiekamraten Tore Fredrikson på USA där industrin låg i framkant och präglades av både nytänkande och tekniskt kunnande. Lars åkte till Chicago redan

1956 och ett par år senare kom de andra efter. - Nils fick jobb i Green Bay, Wisconsin, och bosatte sig där. Han skaffade bostad och köpte en barnsäng åt vår son, som då var sex månader gammal, och så ringde han hem och sa att nu kan ni komma över. Så då gjorde vi det, säger Kerstin. I ungefär 3,5 år bodde familjen i USA. Under den perioden började Lars och Nils planera för att starta eget på hemmaplan. Lars arbetade redan inom aluminiumindustrin och båda ansåg att det var något som skulle funka även i Sverige. Till en början var planen att syssla med tillverkning av bland annat entrédörrar och väggbeklädnader i aluminium, men den svenska profil-


industrin visade sig inte vara fullt så utvecklad som duon först hade trott. Att få fram profiler var både dyrt och omständligt med långa leveranstider. Därför började Lars och Nils istället planera för att etablera ett pressverk. Det fanns bara ett litet problem. Ingen av dem kunde något om pressar. Men Nils och Lars var beredda att lära sig allt och tog kontakt med en amerikansk tillverkare. - ”Hur länge kan du stanna, några månader? undrade fabrikören. Nej, nej, jag har fyra dagar, sa Nils. Då är det bäst att du tar av dig rocken och följer med!” Så Nils ägnade semestern åt att jobba, berättar Kerstin.

Jag kommer ihåg att vi åt lunch ihop med kungen på Sapa Hon hade aldrig satt sin fot i Vetlanda när det i början av 1960-talet stod klart att det var här som Nils Bouvengs och Lars Bergenhems verksamhet skulle byggas. Avgörande var att Vetlandas politiker gav löfte om att finansiera och bygga en fabrikslokal mot att företaget löste in byggnaden inom tio år. Politikerna var angelägna om att etableringen, som skulle innebära ett fyrtiotal nya jobb de första åren, blev av. 1963 invigdes så den 1 000 kvadratmeter stora fabriken med tillhörande kontorsutrymmen. Året innan hade företaget som från början hette BLN Aluminium AB bytt namn till Skandinaviska Aluminium Profiler AB, Sapa.

- När vi bodde i USA så blev vi så väl omhändertagna som nykomlingar och vi bestämde att så ska vi också göra. I början bjöd vi hem alla nya som kom till Sapa hem till oss, vi umgicks under lättsamma former, grillade hamburgare och hade trevligt. Det var väldigt uppskattat, säger Kerstin. Lars Bergenhem och Nils Bouveng var drivande och redan ett par år efter starten tog man nästa steg med en anodiseringsanläggning där profilerna ytbehandlas. 1968 expanderade verksamheten med en fabrik i Sjunnen där man också invigde ett omsmältverk 1971. - Nils jobbade i princip dygnet runt, framför allt i början. Mitt fokus låg mest på barnen och familjen. Men det är klart att vi levde ju med Sapa. Det var mycket representation, Nils var inte så förtjust i att ta ut kunderna på hotellmiddagar så det var ofta vi var hemma hos oss. Det var intensiva år, men samtidigt väldigt roligt, säger Kerstin. Lars Bergenhem fungerade som vd fram till 1977 då han flyttade till England för att leda Sapas verksamhet där. Nils Bouveng, som tidigare varit vice vd, tog över. - Nils och Lars hade hela tiden en tydlig ansvarsfördelning mellan sig, Lars ansvarade för kontoret och Nils för produktionen. Så jag märkte egentligen ingen skillnad i att Nils blev vd istället för vice, säger Kerstin. Lagom till 25-årsjubileet 1988 omsatte Sapa cirka 2,5 miljarder kronor. Verksamheten hade utvecklats till en företagsgrupp med produktion i Danmark, Tyskland, Holland och England samt på sex orter i Sverige. Totalt hade man omkring 3 000 anställda. Vid den här tiden blev Nils Bouveng styrelseordförande medan VD-skapet för koncernen togs över av Claes Simonsson.

Kerstin Bouveng, gift med Sapagrundaren Nils Bouveng, minns att det var intensiva år, speciellt i början. ”Nils jobbade i princip dygnet runt” säger hon. FOTO: ANGELICA WILHELMSSON EK

1990 tog Sapa beslut om den dittills största investeringen i företagets historia. En ny 3 000 ton stor press som tillsammans med en ny fabriksbyggnad utgjorde en investering om drygt 100 miljoner kronor. 1993 invigdes det nya pressverket, P4, av kung Carl XVI Gustaf. - Jag kommer ihåg att vi åt lunch ihop med kungen på Sapa. Han var trevlig, inte alls så där stel och tråkig talare som det ibland skrivs om i pressen, säger Kerstin. 1994 valde så Nils Bouveng och Lars Bergenhem att sälja Sapa. - Det var dags. Men jag tror att Nils tyckte att det var lite tomt efteråt, även om han hade mycket annat att ägna sig åt som gården exempelvis, säger Kerstin Bouveng vars make gick bort 2006. Idag ingår Sapa-koncernen sedan 2017 i Norsk Hydro och verksamheten i Vetlanda lever vidare under företagsnamnet Hydro Extrusion Sweden AB. Namnet Sapa finns dock fortsatt kvar som ett av Hydros varumärken när det gäller aluminiumprofiler inom bygg, transport och golv. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK

Fabriken i Vetlanda började byggas hösten 1962. I mitten av mars 1963 anlände Sapas första press, inköpt från USA, i fem stora trälårar. Den första profilen pressades en dryg månad senare. FOTO: SAPA/HYDRO

31


Vi firar hela året! Här är ett axplock av allt som händer under jubileumsåret 2020. Hela programmet finns att se på vetlanda.se. 31 december Invigning av 100-årsutställning på Vetlanda Museum

8 mars Historisk musikteater på Vetlanda Museum

2 maj Wheelers Crusing i centrala Vetlanda

31 december Nyårsfirande på Stortorget

9 mars Musikcafé med Beatbows i Missionskyrkan

7 maj Nuvabs Kvällsmacka

5, 11, 18, 25, 24, 31 januari och 1 februari Vetlanda Revyn - Vi är som vi är, Withalasalen

12 mars Nuvabs Kvällsmacka 18 mars Poetry Slam länsdeltävling, Vetlanda bibliotek

16 januari Första avsnittet av Lena Philipsson-filmerna premiärvisas på Sagabiografen

29 mars Århundradets konsert i Withalasalen

10 februari Musikcafé Anna Paulin i Missionskyrkan

31 mars Musikcafé med Sinfoniettans Salongsorkester, Missionskyrkan

28 februari Vintermarknad i Näshult 29 februari Konsert Vetlanda Musikskola och 16 Strängar i Missionskyrkan 3 mars Författarkväll med Hanna Olvenmark, Withalasalen 5 mars Fössta tossdan i mass - 100 meter massispantåta på Stortorget och Citymingel i butikerna

23 april Författarkväll med Jens Liljestrand om Wilhelm Moberg, Withalasalen 24 april Näringslivsgala med 100-årsfest i Hydro Arena 25 april Lions Barnens dag, Vetlanda centrum 30 april Valborgsfirande, Kvarndammen

11 maj Musikcafé med Lise & Gertrude, Missionskyrkan 21–24 maj Höglandets konstrunda 30 maj VetlandaFesten med bland annat Lena Philipsson 6 juni Ramkvilla marknad 6 juni Nationaldagsfirande, Forngården 5 juli Mopedrally i Björköby 8 juli Picknickfestivalen i Björköby 9 juli Diggiloo på Tjustkulle 8, 15, 22, 29 juli och 5, 12 augusti Musik i upplyst gruva, Hörnebo skiffergruva 12 september Hvetlanda skvadron, Smålands Husarers Minneshögtid, Apoteksparken

16

JANUARI

Filmpremiär 32

31

DECEMBER


9 JULI

Diggiloo

VETLANDAS

Jubitlleuamnsdkaalefnedseter n Ve 2020

5 november Nuvabs Kvällsmacka

3 september Nuvabs Kvällsmacka

20 november Ljuständning vid stadshusentrén

19 september Smålands traktorrace i Nye

29 november Julmarknad med julskyltning i centrum

28 september-2 oktober Näringslivsveckan

1-24 december Jubileumskalendern på Scenkanten

1 oktober Citymingel i butikerna

2-4 december Jul i stan, Withalasalen

26 oktober-1 november Höstfestival

30 VETLANDAS

20 december Korsbergadagen

Med reservation för att förändringar kan komma att göras.

5

MARS

Fösstasstossdan i ma

MAJ

Jubileumskalender 2020

31

DEC 2019

100-årsutställning INVIGNING AV

33

FOTO: FILIP BORGLIN, ISAK PERSSON, PER JAHNKE, DIGITALTMUSEUM.SE

14-20 september Landsbygdsveckan - upptäck hela Vetlanda


Greta minns barndomens ljud och dofter Klapprande hästhovar och kärror som slamrade över gatstenen, kor som drevs genom staden för att lastas på tågvagnar efter kreatursmarknaden och doften av lack och sågspån som spreds från tändsticksfabriken. Vetlanda, och världen, har förändrats sedan Greta Krig var liten. TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK FOTO: FILIP BORGLIN SAMT PRIVAT

S

ommaren 1926 föds trädgårdsmästarparet Olivia och John Dahlbergs yngsta dotter. Greta, som får smeknamnet Lillan, är årsbarn med kändisar som Ingvar Kamprad, Marilyn Monroe och Elisabeth II. Egentligen är hon döpt till Margareta, men det är det nästan aldrig någon som kallat henne, berättar Greta Krig som hunnit fylla 93 år. - Det är först nu på äldre dagar jag fått lära mig det eftersom det är Margareta de ropar när jag besöker vårdcentralen, säger hon och skrattar. Gretas lägenhet ligger bara ett stenkast från Storgatan 16 där hon växte upp, alldeles intill Apoteksparken och dåvarande Posten. Pappa var trädgårdsmästare och drev en egen handelsträdgård som låg på samma plats. Bara något år innan Greta föddes fick Vetlanda sin första gatsten som ersatte grus och hjulspår på torget, en bit ner på Vitalagatan och bort längs Storgatan mot kyrkan. - Det kom stenläggare från Blekinge och visade hur det skulle gå till. Jag var ju inte med då, men min bror har berättat att det var märkvärdigt att se.

34

På gatorna rullade Vetlandaborna fram på cykel eller med häst och vagn. Särskilt mycket trafik var det under torghandeln, som också på den tiden hölls på tisdagarna. Då kom lantbrukarna till staden med sina vagnar lastade med säsongens råvaror, som potatis, rotfrukter och lingon. När lasten kopplats bort leddes hästarna till ett stall, ungefär där biblioteket ligger idag, där de fick tillbringa dagen medan kommersen pågick. På torget fanns också ett bord där vem som helst fick lov att sälja sina varor. Det brukade vara allt från blommor, frukt och bär, till ägg och smör. - Där stod det alltid tanter i svarta sjaletter, vi barn tyckte att de var väldigt gamla, säger Greta som minns att den torgknalle som rönte mest uppmärksamhet var en herre som sålde hemgjord ost eftersom han kom med sina varor i en bil. En gång i kvartalet ordnades marknad. Greta minns dem som några av barndomens höjdpunkter, hur hon gick runt bland stånden och lät händerna glida över mjuka räv- och ekorrskinn och tittade på trähästar, dragdjur och dockor som såldes av diverse slöjdare. - Och så fanns det karamellstånd. Vi fick alltid en strut när


MÖT EN VETLANDARE

35


det var marknad, med ingefärskarameller, bröstkarameller, marmelad och allt vad det var. Jag kommer ihåg att fru Gyllin, som hade sitt karamellkokeri i Norresand i det område där Stjärnan ligger idag, hade polkagrisar som såg ut som små käppar som vi gärna köpte. Ibland hölls det marknadsfester med tivoli och dansbana som byggdes upp vid Nygatan där Gulf ligger idag men som på den tiden var en obebyggd tomt. - Det spelades Ulla Billqvist hela dagarna och det var väl mest för de vuxna, men vi brukade stå utanför och lyssna. En annan av årets höjdpunkter var kreatursmarknaden som brukade hållas på Oxbacken, mittemot dagens Ica Maxi. Där fanns mycket att titta på, både folk och fä. Fru Krona, som till vardags hade ett stånd på fisktorget strax intill Vetlandabäcken, brukade sälja dricka och smörgåsar till hungriga besökare. En och annan föredrog dock medhavda starkvaror och kreatursmarknaden brukade ofta innehålla både fylla och slagsmål, om än i måttliga former. - Det kom uppköpare till marknaden och köpte kor som sedan skulle transporteras med tåg till bland annat Norrköping. Korna vallades genom staden ner till stationen. Innan de lastades så skulle de handmjölkas. Vem som ville fick anmäla sig frivilligt och mjölken fick man ta hem gratis. Det var många som ville ha ett spann mjölk så de kunde baka ostkaka eller göra smör, säger Greta. Hon stannar upp och letar lite i sina anteckningar där hon spaltat upp sina minnen i tydliga kategorier; industri, föreningsliv, skola. Med förstoringsglaset följer hon de svarta krumelurerna på det linjerade pappret. På äldre dagar har synen börjat svika och Greta berättar att hon har gett bort sina gamla fotoalbum till en släkting. - Det är bättre hon har dem som ser vad det är på bilderna, säger hon osentimentalt och lägger ifrån sig anteckningsblocket på soffbordet. Men minnet är det inget fel på och när Greta börjar prata flyter orden på av sig självt. När hon berättar om hur hon som liten flicka gick längs Industrigatan där ljuden från dåtidens största industri, tändsticksfabriken, blandades med slammer från snickerifabriker och brädgårdar är det nästan som att vara där. - Jag kan fortfarande komma ihåg hur det smällde och levde och hur det doftade av spån, lack och olja. Det var ett helt

Anton hade pengarna i en läderportfölj som han tryckte hårt mot bröstet medan han gick annat liv då än nu, säger hon och berättar om hur ”Anton på Stickan”, alltiallo och trotjänare på fabriken, varje fredag syntes gå längs järnvägsspåret till banken för att hämta pengar. - Stickan var en stor arbetsplats och man delade ut lönen till de anställda på lördagarna. Anton hade pengarna i en läderportfölj som han tryckte hårt mot bröstet medan han gick. Vetlanda stad var relativt liten. Exempelvis tillhörde Östersand landskommunen och gränsen för Bäckseda socken gick vid nuvarande Trädgårdsgatan. Alldeles i närheten av staden fanns en handfull stora gårdar; Tomas gård, Kulla gård och 36

Mogärde. - När jag var i sjuårsåldern flyttade en granne till Pukaregården, där det hade börjat byggas hus. Jag och min syster cyklade dit och när vi kom hem sa vi till mamma att ”där skulle vi aldrig vilja bo, de bor ju i skogen!”, skrattar Greta. Dåtidens stadsungar gick i folkskolan där Mogärdeskolan ligger idag, medan barnen från landskommunen hade sin skola i Norrby bortåt Kvarndammen till. - Barnen i Norrby kallades ”socknabullar” och vi var ”stabullar”, det var lite krig emellan ibland. När Greta slutade skolan som 13-åring började hon jobba i föräldrarnas handelsträdgård. Mamman hade drabbats av hjärtfel och Greta ville finnas till hands och hjälpa till. På tisdagarna skötte hon försäljningen i familjens torgstånd. - Det fanns fyraårig realskola, men den var jag inte intresserad av. Jag var väl lite rebellisk. Senare tog hon anställning på stadsbiblioteket som på den tiden fanns på andra våningen i Apoteksparken. - Jag har alltid tyckt om att läsa, det har jag med mig hemifrån. Det fanns ett litet läsrum där folk brukade sitta efter torget på tisdagarna. På fritiden var Greta med i scouterna som brukade samlas i dåvarande församlingshemmet på Kyrkogatan i den byggnad som senare köptes av Frälsningsarmén. - Vi är några stycken från den tiden som håller kontakten och umgås än idag, säger hon. Greta satt också gärna i publiken när Föreläsningsföreningen arrangerade föreläsningar i samrealskolan, nuvarande Withalaskolan, på måndagarna. - Pappa var engagerad i föreningen och jag och min syster gick gärna dit. Mest spännande tyckte vi det var när upptäcksresande berättade om sina resor ut i världen. Det kom ganska kända personer och talade, Sten Bergman var där och pratade om fåglar en gång och då var det lång kö, säger Greta och berättar att varje tillfälle inleddes med musikunderhållning eller diktläsning som också dessa ibland framfördes av välkända profiler. - Det brukade vara fullsatt. Många hade terminskort och missade aldrig en föreläsning. Under kriget engagerade sig Greta i Kvinnornas beredskapskommitté och stickade hjälmskydd och vantar till de som var inkallade. Det gjordes också babypaket som skickades till Finland och anordnades insamlingar av olika slag. - Det var ett samarbete som spände över både religiösa och politiska gränser. Det fanns en stor gemensam givmildhet. Hon minns när hon tillsammans med en vän gick runt i staden för att samla in pengar, båda prydda med armbindlar med beredskapskommitténs förkortning KBK. - Då stod det några pojkar och ropade: ”Jaha, här kommer kvinnliga brottarklubben!”, skrattar Greta. Som 20-åring gick hon med i SSU. Båda föräldrarna var engagerade socialdemokrater och pappa var invald i fullmäktige i två omgångar. I släkten fanns också en morbror som satt i riksdagen och hemma vid köksbordet var det ofta politiska diskussioner. - Mina föräldrar sa alltid att jag inte skulle bli enögd, att det är nyttigt att se saker från olika håll. Jag fick tidigt med mig att jag skulle läsa flera olika tidningar till exempel och inte bara förlita mig på en källa. Som politiker valde Greta sedermera att fokusera på region-


MÖT EN VETLANDARE Vetlanda fick sin första förskola 1975, vilket var sent med nationella mått mätt. Greta minns att det fanns ett stort politiskt motstånd. FOTO: VETLANDA MUSEUM

frågor. Hon satt bland annat med i direktionen för Höglandssjukhuset och var med och tog beslut om att bygga länssjukhuset Ryhov. Den lokala politiken försökte hon hålla sig ifrån då hon ansåg att det krockade med hennes uppdrag som kommunal tjänsteman. På 1960-talet hade Greta börjat jobba som barnomsorgsassistent, ett uppdrag som låg under dåvarande socialförvaltningen. Hon stödde dock S-kvinnornas kamp kring att få till stånd ett daghem, det vi idag kallar förskola, något som inte blev verklighet i Vetlanda förrän en bra bit in på 1970-talet. - Det fanns ett motstånd mot daghem. Jag tror att många hade svårt att skilja på det och barnhem. Samtidigt fanns det en utbredd syn om att kvinnans plats var i hemmet och att familjen var det bästa för barnen, många trodde att de skulle bli indoktrinerade med allt möjligt konstigt på daghemmen. Dagmammor, som tog emot ett mindre antal barn i det egna hemmet, fanns det dock gott om. Runt 1975 var de drygt 100 stycken, en del av dem tog även emot barn över natten. På andra håll i landet var daghem eller förskola vid den här tiden en självklarhet. När näringslivet expanderade och allt fler flyttade till Vetlanda ökade kraven på barnomsorg även här. -Industrierna låg på och till slut fick politikerna ge sig. Det blev ett enhälligt beslut i fullmäktige om att bygga Stensåkra förskola som blev Vetlandas första förskola och invigdes i september 1975, säger Greta. Förskolan bestod av fyra avdelningar, varav en spädbarnsavdelning, samt deltidsförskola för sexåringar. Huvudsakligen rekryterades nyutexaminerade pedagoger från Jönköping samt en rad barnskötare. Föreståndare blev Yvonne Petrusson från Göteborg. - Personalen gjorde ett fantastiskt arbete med att marknadsföra förskolan. De var ute och berättade om verksamheten och bjöd in bland annat politiker till studiebesök, säger Greta och berättar med ett leende om en pojke i tre-fyraårsåldern som slog sig ner bredvid en politiker som stannat på lunch och såg utforskande på henne. - ”Du har aldrig varit på en förskola innan va? Jag ska lära dig hur det går till!” Och så visade han hur man plockar bort sin tallrik och tvättar händerna efter maten.

Efterfrågan på barnomsorgsplatser ökade stadigt och när Stensåkra varit igång något år restes krav på fler förskolor. - Förskolan accepterades fullt ut och det fanns inte längre något politiskt motstånd. Då blev det snabba ryck, ibland hade vi bara tre månader på oss att fixa fram lokaler, säger Greta. Men om Vetlanda var sent med förskola var vi desto tidigare med deltidsförskola och sexårsgrupper, ofta kallat lekskola eller lekis. Redan på 40-talet startade Barnträdgårdsföreningen sin verksamhet i gamla stadshuset, det tegelhus med adress Stortorget 6B som ligger intill stadshotellet. - Det drevs av ideella krafter och föräldrarna fick betala terminsavgift medan Vetlanda stad höll med lokal, säger Greta. Några år senare byggdes en deltidsförskola på Ölandsgatan där sexåringarna gick tre timmar varje dag. När lagen om allmän förskola kom på 1970-talet byggdes verksamheten ut i rask takt med lekis på i stort sett alla mindre orter i kommunen där både fem- och sexåringar fick plats. - Vetlanda är ju en stor kommun till ytan så vi fick organisera skolskjutsar. För att få ihop det på landsbygden gick barnen tre dagar ena veckan och två dagar nästa vecka. Det var väldigt uppskattat, många bodde isolerat och hade inga lekkamrater i närheten. 1991 gick Greta i pension. Numera är det kulturfrågor som ligger henne varmast om hjärtat och hon är en stor förespråkare av ett kulturhus. - Det behövs fler mötesplatser, de har undan för undan försvunnit. Jag tror att ett kulturhus skulle ge en större genomströmning av folk i centrum, så det blir lite liv. Dessutom tycker jag att en kommun utan kultur - det är inte mycket att ha, säger hon bestämt. Själv är Greta med i två olika läsecirklar eftersom ”det är så roligt och brukar bli så bra diskussioner!” Hon är fortfarande politiskt aktiv och är med i S-märkt diskussionsgrupp som träffas regelbundet. - Jag brukar följa riksdagens öppnande och budgetdebatterna på radio och tv. Agenda är mitt favoritprogram. Jag vill gärna följa med i utvecklingen och veta vad som händer. Det är för lite engagemang i politiska frågor idag, folk sätter sig inte in i sakfrågorna utan bara tycker en massa. n 37


Planerna för det nya stadshuset började dras upp redan under tidigt 60-tal. 1968 invigdes den första etappen och 1970 togs hela huset i bruk. FOTO: VETLANDA MUSEUM

Stadshuset -

hemsk betongklump eller arkitektonisk pärla? 38


Grått och kantigt har stadshuset dominerat stadsbilden i Vetlanda i 50 år. Ett hus som nästan alla har en åsikt om. Fult eller fint, hur kommer det sig att denna märkliga byggnad uppfördes? 1970, samma år som Beatles splittras och färg-tv börjar sändas över hela landet, tas stadshuset i Vetlanda i bruk. En första etapp av bygget, den mot torget, stod klar och började användas redan 1968. - Jag minns att vi var väldigt glada och stolta över våra nya utrymmen. Förvaltningarna hade varit utspridda, nu fick vi jobba under samma tak och det blev en jättefin stämning. Många fick enskilda rum som inte hade haft det tidigare, säger Birger Simonsson som då jobbade som planingenjör, sedermera planarkitekt, på stadsbyggnadskontoret som fick flytta in på tredje våningen. Behovet av ett nytt stadshus sammanföll med kommunreformen där Vetlanda stad och kommunerna Alseda, Nye, Korsberga, Lannaskede, Björkö och Vetlanda landskommun skulle bli enda stor kommun. Kommunsammanslagningen trädde i kraft 1 januari 1971. Planeringen av det nya stadshuset startade redan i början av 1960-talet då en stadshuskommitté tillsattes. Det var en kommitté med visioner, som inte backade för det annorlunda. Det blev den danske arkitekten Bent Jörgen Jörgensen (1915-1999) med kontor i Växjö som fick uppdraget att rita byggnaden, vilket han gjorde tillsammans med Jan Månsson.

Jag beundrar stadshuskommittén för sitt beslut, de var djärva - Jörgensen var en arkitekt som var känd för sin kompetens och sina visioner. En lada kan ju vem som helst rita, det här var något annat. Jag beundrar stadshuskommittén för sitt beslut, de var djärva, säger Birger Simonsson. Jörgensen, som bland annat står bakom Teleborgs kyrka och stadshotellet i Värnamo, skissade från början på en högre byggnad än de åtta våningar som till slut kom att uppföras. - Man pratade om elva-tolv våningar ett tag, säger Birger Simonsson. Med sina råa väggar av gjuten betong och dansk sjösten har stadshuset en nästan brutalistisk karaktär konstaterar byggnadsantikvarien Britt-Marie Börjesgård i sin

Bilden visar hur bebyggelsen såg ut innan rivningsarbetet påbörjades. FOTO: VETLANDA MUSEUM

kulturhistoriska utredning kring Vetlanda centrum utförd på uppdrag av Jönköpings läns museum 2012. Utseendet skapade debatt redan på 1960-talet och byggnadsnämnden vägrade till en början att bevilja bygglov då man hellre hade sett en annan utformning av stadshuset. Fasadens betongelement är tillverkade i Norge, något som det också blev diskussioner kring till en början. - Det skulle vara svenska material, gärna lokalt, säger Birger Simonsson. Således utfördes golv och väggar i den 3 100 kvadratmeter stora byggnaden i bland annat gotlandsmarmor och svensk skiffer. Strids parkettfabrik i Vetlanda fick uppdraget att ta fram parkettgolvet i fullmäktigesalen och all inredning ritades av Karl Erik Ekselius. Ledordet var kvalitet. Byggnads AB Bröderna Harbrecht ansvarade för byggnationen och bland annat eloch vvs-arbeten utfördes av lokala företag. Bygget av stadshuset var beräknat att kosta 14 miljoner kronor, men den slutliga kostnaden landade på 21 miljoner. - Det berodde dels på att det gick fem år från det att planeringen startade tills huset stod klart, vilket innebar prisökningar. Dels att den andra etappen av bygget inte var så detaljberäknad, säger Bengt Isaksson som då arbetade som stadskamrer och som vid kommunsammanslagningen 1971 klev in som kanslichef, dåtidens motsvarighet till kommundirektör. - Det blev mycket diskussioner om det där, inte minst bland politikerna. Jag minns också att Skattebetalarnas förening hade synpunkter på stadshusbygget, fortsätter Isaksson. Besökarna i det nybyggda stadshuset möttes av en damm med porlande vatten och guldfiskar, vilket många inte hade väntat sig.

- Det hände ibland att folk kom in med imma på glasögonen och missade den. Jag minns en herre från Nässjö som trillade i och blev genomblöt, vi fick skicka honom till en herrekipering, skrattar Bengt Isaksson. Guldfiskarna försvann ganska snart, men själva dammen fanns kvar långt in på 2000-talet även om den ändrade utseende genom åren. Numera är den dock ersatt med parkettgolv. I samband med invigningen, som förrättades av landshövding Sven af Geijerstam, murades en tidskapsel in i en av väggarna i foajén. Ett litet, lokalt tillverkat kopparskrin som fylldes med föremål kopplade till tiden då stadshuset byggdes. - Det är ganska vanligt med tidskapslar i offentliga byggnader. Man brukar lägga i dagstidningar, pengar och foton exempelvis, säger Birger Simonsson. Under hans yrkesverksamma år som planarkitekt har han fått många frågor om stadshuset från kollegor över hela landet. - ”Vetlanda? Det är ju ni som har det där annorlunda stadshuset!” Det har jag fått höra jätteofta. Stadshuset har verkligen satt Vetlanda på kartan, säger Simonsson. Till och med kung Carl XVI Gustaf har haft synpunkter på byggnaden. Under hans eriksgata 1975 bjöd kommunen den då 29-åriga monarken på fika i fullmäktigesalen. - När kungen kom in i salen och såg att den var fönsterlös tittade han sig omkring: ”Det här ser ju ut som en bättre nattklubb!”, säger Bengt Isaksson och tillägger att det närmaste fullmäktigesalen kommit en sådan verksamhet är de personalfester som anordnades här i början av 1970-talet. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK

39


n e r å d l u G

1986och 1991

- Årtalen som fortfarande lyser klarast på Vetlandas idrottshimmel

I dag spelar Vetlandas bästa fotbollslag i divison 4. Annat var det förr. En mulen höstkväll 1991 sprang Myresjö IF ut på Nya Ullevi för att möta IFK Göteborg i semifinal i Svenska Cupen. Och det var inte den enda idrottsframgången det året, som så här närmare 30 år senare ter sig som tämligen osannolik. Men ni som kan er Tage Danielsson vet ju att även det mest osannolika faktiskt kan

Storstjärnan Ivan Hansen i kamp med Frölundaspelare.

bli verklighet och så var det detta år. 1991 var Team Boro på väg upp i ishockeyns elitserie medan Vetlanda Bandyklubb något mer planenligt vann sitt andra SM-guld. Och Landsbro IF tog brons i herrstafetten på skid-SM! 40

Hur kunde detta bli möjligt? Frågan går till Leif Hedberg som nära följt bygdens idrottsliv som aktiv i ishockey, bandy och fotboll, som fotbollstränare, bandytränare och speedwayklubbsordförande och inte minst som sportjournalist på VetlandaPosten under många år. Han ser två förklaringar till de stora framgångar som Velandabygden nådde; välvilliga sponsorer och vinnarkultur. - I grund och botten var tre stora företag nyckeln till framgångarna 86-91. Team Boro, Sapa och Myresjöhus. De tre satsade stort på att sponsra den lokala idrotten. Dessutom fick många elitidrottsutövare i de lokala idrottslagen anställningar hos dem, säger han och fortsätter:

- Sedan tror jag att framgång födde framgång just då. Det ena gav det andra, man inspirerade varandra. Och publiken kom till matcherna. Borohallen var ju fullsatt många gånger, på Tjustkulle var det ofta 3000-4000 åskådare och likadant på Vetlanda Motorstadion. Vetlandaborna åt, drack och sov elitidrott under de här åren. Dessutom hakade lokalpressen på. Idrottsframgångarna var egentligen det enda som diskuterades på företagens raster under de här åren!

Framgång föder framgång; Vetlandas storhetstid som idrottskommun inleddes faktiskt redan i mitten av 70-talet. Då spelade Boro/Landsbro, som ishockeylaget då hette, några säsonger i näst högsta serien och mötte lag som HV 71, Malmö IF och Tingsryds AIF. Och 1976 tog Vetlanda Motorsällskap - eller Njudungarna som laget länge kallade sig - sitt första guld i lag-SM. Fem år senare var det dags för Myresjö IF att ta klivet upp i svensk elitfotboll, efter en dramatisk avgörande kvalmatch mot BK Forward i Örebro. Och 1981 var också det år då den kanske mest betydelsefulla idrottskamp med i m värvningen i Vetlandas historia gerö st te” Blom efan Rehn. Patrik ”Put sspelare St ag sl nomfördes - av Vetlanda BK. Lars nd la Göteborgs ustafsson. en Roger G nd Forsell i VBK och Nils Bouveng på ru kg ba I Sapa såg vilken potential som fanns i en


Kent Edlund lyfter guldpokalen 1991.

utflyttad smålänning som först varit rekordung förbundskapten och sedan förvandlat IF Boltic från kvartersklubb i Karlstad till svensk bandys dominant. Det handlade om Curt Einarsson som först sa nej. Och sen sa ja. När han kom till Vetlanda BK fortsatte han den förvandling till stabilt elitlag som Ulf Sainio påbörjat men lyfte också laget till absolut högsta nivå i svensk bandy, med sju SM-finaler. Och när den ekonomi som krävs för att vinna SM-guld på seniorsidan försvann fortsatte vinnarkulturen att frodas i ungdomsbandyn och det gör den fortfarande. 1986 var Vetlanda Bandyklubb mogen för sitt första av tre SM-guld. På Söderstadions andra planhalva fanns Boltic som vunnit sju raka SM-finaler. Det blev seger med 2-1 efter mål av Jonny Ljung och Patrik ”Putte” Johansson. För VBK var detta inledningen på en glansperiod med sju finaler på nio år. På höstkanten var det så dags för Vetlanda kommun att få dubbla SM-guld i stora publiksporter och lagsporter ett och samma år. Vetlanda MS körde då hem klubbens andra SM-guld, med förare som Conny Samuelsson, Conny Ivarsson, Claes Ivarsson och Alf Trofast i laget. Och eftersom detta var det år då även Lena Philipsson slog igenom på allvar i melodifestivalen med ”Kärleken är evig”

hade Vetlanda plötsligt satt sig på kartan hos många svenskar. Plötsligt var Vetlanda synonymt med bandy, speedway och pop på elitnivå! Det var inte bara herridrotten som visade framfötterna. Hvetlanda Gymnastikförening hade ett succéår och tog bland annat hem inofficiella SM i truppgymnastik 1986. 1991 plockade VBK hem sitt andra SMguld genom att besegra Västerås SK på Studenternas med 4-2, och mittfältaren Per Lennartsson gjorde alla fyra målen! 30 oktober samma år hade han också mittfältsrollen, fast då i Myresjö IF:s tröja i semifinalen i Svenska Cupen, mot IFK Göteborg på Nya Ullevi. Där fick han tampas mot spelare som Stefan Rehn och Håkan Mild. - Göteborg vann med 5-0, vi var nog aldrig riktigt där, vår säsong hade slutat tre veckor tidigare och vi hade fått åka till Växjö för att träna i elljus, konstaterar han. Även seriespelet var en stor framgång för Myresjö IF, laget slutade trea i näst högsta serien efter Kalmar FF och Helsingsborgs IF. Till det fantasiska sportåret 1991:s Vetlandaframgångar hör också Landsbro IF:s SM-brons i skidstafetten, där Stefan Grahn, som också tog brons på 15 kilometer, var en av åkarna. Men den allra mest uppmärksammade händelsen var Team Boros elitseriekval.

Kvalspelet var följden av en satsning som inleddes ett par år tidigare med värvningar av Rolf Ridderwall, Anders ”Masken” Carlsson och andra stjärnor. I sista matchen i kvalserien 1991 ledde laget borta mot Västra Frölunda och var under tio minuter i elitserien... Men det blev förlust och andraplats i kvalserien, precis som året efter. Sedan kom Riqumakraschen och hockeyns tid i finrummet var över för den gången. n TEXT: STEWE JONSSON FOTO: VETLANDA-POSTEN

Och som grädde på moset... ... blev Vetlanda kommun utsedd till Årets kommun 1986. Det var ett pris för goda landsbygdssatsningar men med framgångarna för idrotten och Lena Philipsson uppfattade nog många att priset var ett bevis för allmän framgång. Vetlanda fick landsbygdspriset för att kommunen tagit ett helhetsgrepp om landsbygdsfrågor, att kommunen samverkat med olika instanser och att olika grupper, som exempelvis sockenråd, haft möjlighet att påverka.

41


I sitt förra liv var Gunilla Nordberg både fotograf och skribent – ja, åtminstone i fantasin. Följ med henne på en liten tidsresa och möt några välkända personer som levde och verkade när Hvetlanda blev stad. Många av husen som fanns då är borta men en del finns kvar ännu.

FOTO: FILIP BORGLIN

Kåseri

Hellre värna än fjärna Det är vackert det stora huset med sin lummiga trädgård. Handelsmännen Delphin har huserat här i mitten på 1800-talet. Nu skall det bort. Mjölby ullspinneri har köpt fastigheten och skall bygga nytt. Min läromästare Nanny Ekström förklarar för mig medan vi riggar upp utrustningen. Den gamla miljön skall fotograferas innan det är försent. ”Kan fröken Nilla hålla i stativet,” ber hon och jag överväldigas av en känsla. Man bara måste ju dokumentera det som finns nu, för att de som kommer efter oss skall veta. Från Hvetlanda-Postens redaktion vid Mogärde, kliver jag ut i den varma vårluften och hör Hvetlandabäcken porla. Nya uppdrag väntar. Nanny vinkar till mig utanför sin ateljé och då jag når målare Isakssons hus vid paradgatans hörn, genar jag över den vindlande gången genom trädgården till klädeshandlare Alfred Petterssons. Jag rundar hans hus och fortsätter till konditoriet intill. Huset är nyrenoverat. Skylten Grand Café har guldbokstäver och konditor Anton Johansson med personal skall förevigas under den. Det är bokbindare Krantz gamla byggnad. De senaste tolv åren har det varit posthus. Konditorn tackar mig och jag smiter över gatan till min vän Frida Brandel som vill ha bilder på sin uteservering. Där bjuds jag på kaffe och en himmelsk bakelse. Några timmar senare tar jag vägen över torget och sätter mig på en bänk i Karl Johans park mellan husen som upphöjts till stadshotell och stadshus. Hvetlanda, som nyss var en liten köping, har fått stadsrättigheter. Jag tittar ut över torget och ser det stora sparbankshuset, en ståtlig modern tegelbyggnad med hiss upp till våningarna. Sydsvenska banken ligger tvärsöver gatan och bredvid finns manufakturaffären Lindgrens eftr. Kooperativa handelsföreningen hyr in sig i Wilhelm Petris gamla hus. I den andra torghörnan finns det Wictorinska huset med järnaffären och över

42

FOTO: NANNY EKSTRÖM

gatan ligger Emma Lindgrens garnhandel, intill det hus som hennes man Alfred Lindgren lät uppföra. Hans affär i det gamla rödmålade tvåvåningshuset Paulifors brann 1889. Anders Gustaf Tour hade startat affären omkring 1846. Den var en av de första och mest välfyllda i Hvetlanda och det var Tours morfar, häradsmålaren Paul Wadsten, som byggde huset 1784. På den tiden forsade Hvetlandabäcken bakom byggnaden, därav Paul-i-fors. På andra sidan Paulifors finns läkarbostaden och sjukstugan där doktor Önne härskar och lite längre upp i backen skymtar Stensåkra gårds nybyggnad. Sedan tar skogen vid mot Galgabacken och Bäckseda. Mitt på torget ser jag några män stå och diskutera vid det lilla pumphuset. 1883 hade man grävt en brunn, som skulle vara ett skydd om elden skulle komma lös. Nu har jag hört att man skall ta bort det. Jag önskar att de som styr och ställer vill bevara pumphuset. I Hvetlanda har vi ju faktiskt en hembygdsförening sedan tio år, som visat intresse för det. Att förnya är nödvändigt, att samtidigt ta vara på det som har historia är oerhört värdefullt, tänker jag när jag skyndar vidare för att framkalla mina plåtar. Gunilla Nordberg


En tidig selfie Fotografen Nanny Ekström (1869-1953) hade sin ateljé i kvarteret Mogärde. Genom kameralinsen fångade hon sin samtid, hon fotograferade byggnader, händelser, personer och miljöer. Idag finns stora delar av Nannys rika bildskatt hos Vetlanda museum, det går också att hitta hennes foton via databasen på digitaltmuseum.se. Bilden är något så ovanligt som en dåtida selfie, tagen av Nanny i hennes eget hem. Här syns också dåtidens inredningsideal med tunga draperier, mörka möbler och stora växter.

Upptäck Nannys bildskatt på digitaltmuseum.se

FOTO: NANNY EKSTRÖM

43


När Vetlanda blev Smålands Hollywood Som ett yrväder drog han in i Vetlanda med sina kamrater i släptåg och förvandlade staden till Smålands Hollywood för några månader. Det handlar om Nisse. Åsa-Nisse! Äventyret i Skirö 1949 var starten på en 62 år lång filmepok som resulterade i 23 filmer om den klurige, småländske bohemen Nisse på Åsen. De första 22 filmerna spelades in i obruten följd, och hade alla premiär på Sagabiografen i Vetlanda. Från 1969 dröjde det 44

till 2011 till nästa – och kanske den sista – Åsa-Nisse-filmen producerades. Då var det Kjell Bergqvist som hade huvudrollen, men han lär aldrig bli Åsa-Nisse med svenska folket. Nej, den ”riktige” Nisse är John Elfström som gjorde en skrockande figur i de första 21 filmerna. 1969 var han utbytt mot Arne Källerud, och därefter dog i princip Åsa-Nisseepoken ut. Birgitta Karlsson fick stifta bekantskap med John Elfström de där sommarmånaderna 1949. Hon bodde då i föräldrahemmet i Stensäng, i de östra delarna av Skirö socken. Där hyrde filmbolaget in sig


Visste du att�...

Emy Hagman som fröken Elsa tillsammans med Bertil Boo som spelade den sjungande bonden.

…Vetlandaborna fick se den första grävmaskinen användas i samband med att grunden grävdes för SEBO-husen på Torngatan på 1940-talet. Människor från olika håll vallfärdade till platsen för att se ”undret”. …fastigheten vid Kanalgatan,, som kallas Blå Bäret, har fått sitt namn efter Vetlanda marmeladfabriks firmanamn som var just Blå Bäret!

och filmade diverse scener, bland annat en scen med ett bastubygge. - De byggde upp den i vår trädgård, det var bara en långsida och en gavel, minns Birgitta Karlsson. Ett särskilt minne hon har är hur ett gäng i filmteamet trängde ihop sig på deras veranda en regnig dag. Och att Bertil Boo – en av landets mest kända artister – började sjunga på hitlåten Hjärtats saga. Men naturligtvis minns hon också familjens skådespelarinsatser. Pappa Ragnar var en av de Skiröbor som var statister i flera olika scener. Och även Birgitta kom med på ett hörn. - Jag och en grabb skulle komma cyklande och kasta oss i diket, när Åsa-Nisse kom körande med jeepen Eulalia i högsta fart. Då var jag lite rädd! De första Åsa-Nisse-filmerna var kassakor, som sågs av ungefär 1,5 miljoner biobesökare vardera. Bara Sällskapsresan och några få andra svenska filmer har lockat lika stor publik. Bakom succén fanns en medveten strategi som filmbolaget Svensk Talfilms direktör Gösta Sandin tog fasta på. Det handlade om att göra en film som skulle intressera även sådana grupper som vanligen inte gick på bio. Han siktade exempelvis in sig speciellt på frikyrkans medlemmar, för vilka biografen närmast varit en avskydd och syndastämplad företeelse. Därför gjordes en förfilm med sångerskan Lapp-Lisa som fick sjunga Barnatro för alla som kom för att se Åsa-Nisse, som den första filmen kort och gott hette. Dessutom undveks alla grova svordomar och som en tredje åtgärd för att vinna frikyrkofolket som publik undvek man all alkoholkonsumtion och skämt om sprit. Åsa-Nisse

fick nöja sig med att sörpla kaffe. Att Vetlandabygden blev Åsa-Nissebygd var en slump och kanske inte helt rättvist. Det lär nämligen vara Åsen utanför Aneby som var den plats som gav inspiration till Stig Cederholm, som skrev böckerna om Nils Nilsson på Åsen. Och det här med slumpen? Jo, det var så att filmregissören Ragnar Frisk vid ett besök på Vetlanda stadshotell fick rådet att ta en titt på Skirö. Han hade tänkt spela in filmen i Växjötrakten men ändrade sig efter besöket i ”Smålands Trädgård”, dit han kom i sällskap av bland andra Cederholm. I Skirö hittade sällskapet inte bara ÅsaNisses hem utan också smedjan där han reparerade bilen Eulalia, Skirö skola där kommunalstämman spelades in och diverse krokiga grusvägar och vackra nejder, som fick bilda fond för händelserna. Sjökvisten, som spelades av Gustav Lövås, fick ställa sig bakom disken i lanthandeln i Simnatorp strax söder om Bäckseda. I senare filmer återanvändes en del klipp från den första filmen men Åsa-Nisse gjorde i flera filmer besök i Vetlanda centrum, och Vetlanda stadshotell. 1959 spelades en scen in där Nisse och de andra rockade med rockringar på torget och där fanns också många Vetlandabor som statister. - Det var en väldig uppståndelse på torget, minns Inger Bomander, som var en av dem som rockade, då åtta år gammal. n TEXT: STEWE JONSSON FOTO: SVENSK TALFILM AB

Hula hula-klippet finns att se på Youtube: ”Åsa-Nisse Hula-Hula Rock ’n’ Roll”

...Sollinska huset är byggnadsminnesförklarat, vilket innebär att det är skyddat mot rivning, flyttning och större förändringar. Huset uppfördes 1902 av industrimannen C O Nilsson.

…år 1924 köpte Vetlanda stad in sin första lastbil för att hjälpa till vid gatuarbeten.

…år 1921 började Vetlandaborna åka kollektivtrafik, då första bussen kom. Sträckan var Vetlanda-Ramkvilla. Passagerarna satt i början under en presenning på lastbilsflak. Färden gick i max 15 kilometer i timmen och på sträckan behövde 30 grindar öppnas och stängas. Först 1948 började SJ-buss med linjetrafik, innan dess drevs kollektivtrafiken av privata aktörer. 45


Både klassiskt och nytänk i

möbelstaden Vetlanda

Det finns en stark tradition av möbeltillverkning i Vetlanda, med allt från pinnstolar och pianon till sittgrupper och kontorsmöbler. Flera formgivare har eller har haft sin verksamhet i staden och deras design har fått spridning både i Sverige och internationellt.

Designikonen Etcetera kommer från Vetlanda Du har säkert sett den, fåtöljen som ser ut som en mjuk krumelur. Etcetera formgavs 1970 av Vetlandabon Jan Ekselius. Den fick stort genomslag när den presenterades vid möbelmässan i Stockholm i början av 1970-talet. I dag tillhör Jan Ekselius Etcetera-stol de svenska möbelklassikerna och är eftertraktad på andrahandsmarknaden även internationellt. Ekselius, barnbarn till JOC:s grundare och son till Karl Erik Ekselius, gjorde stolen som sitt examensarbete vid Royal College of Art i London. Den producerades av JOC och ingick i företagets sortiment under hela 1970-talet. Stolen har en stomme av stålrör och kallskum täckt med fjädrande väv. Till en början användes en form av metallnät hämtat från bilindustrin. Klädseln består av tyg i stretchvelour. Jan Ekselius tog sedermera fram även en vilstol och en tillhörande fotpall i samma koncept. Sedan 2018 har originalproduktionen av Etcetera återupptagits i samarbete med göteborgsföretaget Artilleriet och tillverkas nu i nio olika färger, bland annat gult, grönt, rött och blått. FOTO: ARTILLERIET AB

46


FOTO: SAPA/HYDRO

Tusentals pianon tillverkades i Vetlanda

Ekselius möbler är lika aktuella fortfarande Med sina tidlösa möbler, inspirerade av dansk design, har Karl Erik Ekselius satt Vetlanda på kartan. Ekselius var influerad både av Carl Malmsten och av den tyska Bauhausskolan. Möblerna skulle vara tidlösa och hantverket stod i fokus. Det var Karl Erik Ekselius far Johan Oskar Carlsson som startade företaget JO Carlssons Möbelindustri, det företag som tillverkat merparten av Ekselius möbler. Verksamheten startade 1930 och låg till en början på Järnvägsgatan, där Kontorsspecial har sina lokaler idag. Först höll man till i tegelbyggnaden men sedermera byggdes lokalerna ut med ett showroom. Karl Erik och brodern Malte tog över verksamheten efter faderns död 1944 och från 1961 drev Karl Erik JOC själv. 1972 flyttade företaget till nya lokaler invid Västerleden. Till en början handlade JOC:s tillverkning och även Karl Erik Ekselius formgivning om stilmöbler och klassiska snitt. Carl Malmsten var en av de samtida designers som JOC knutit till sig och som blev en stor inspirationskälla för den unge Ekselius. Men han ville utvecklas vidare och började därför studera i Berlin där Bauhausskolan var tongivande inom konst, arkitektur och design under 1920- och 30talen med förgrundsfigurer som Mies van der Rohe och Marcel Breuer. Ekselius inspirerades också av danska formgivare som Börge Mogensen och Hans J Wegner, vilket syns i hans möbler både när det gäller materialval och utformning. Det var på H55-utställningen i Helsingborg 1955 som Karl Erik Ekselius fick sitt stora genombrott. Bland annat fick han i uppdrag att inreda biblioteket i FN:s högkvarter i New York. De smäckra kontorsmöblerna var tänkta att passa i både exklusiva styrelserum och enkla kontor och många offentliga verksamheter fanns bland beställarna. När stadshuset i Vetlanda byggdes i slutet av 1960-talet fick Karl Erik Ekselius rita möblerna till bland annat fullmäktigesalen. Under 1970-talet designade Ekselius möbelserien Mondo som togs fram i samarbete med Sapa. Den bestod bland annat av stolar i bockad aluminium och svart skinn och formspråket känns igen från Ekselius trämöbler. Mondo följdes upp av Belmondoserien några år senare. Många av Ekselius möbler känns lika aktuella idag. Ibland hittar man dem på auktionsfirmor som Bukowskis där nya generationer har fått upp ögonen för den genuina kvaliteten och hantverket.

Pianot är inte bara ett instrument utan för många även en vacker möbel. I 60 års tid tillverkades pianon vid Nordiska pianofabriken i Vetlanda. När fabriken var som störst producerades omkring 4 000 pianon varje år och såldes både på den svenska och europeiska marknaden. Allt var handgjort med fokus på kvalitet och i träslag som ek och mahogny. Pianofabriken startades redan 1926 av Emanuel Lager från Skirö som lärt sig hantverket av en erfaren pianobyggare i Stockholm. Lager lämnade så småningom över verksamheten till sina söner och pianofabriken kom att drivas som ett familjeföretag i tre generationer. Som mest hade Nordiska pianofabriken drygt ett hundratal anställda. Till en början låg fabriken i Brunnsgård där man delade lokaler med en snickeriverkstad. Så småningom flyttades verksamheten till Brogårdsgatan där den drevs fram till mitten av 1980-talet. Pianot blev plötsligt omodernt och förlorade sin ställning som statussymbol i hemmen samtidigt som elektriska varianter som synthar började ta över. Sverige hade under många år haft en stor inhemsk produktion men en efter en försvann pianofabrikerna. Vetlanda var en av de som fanns kvar längst.

Pinnstolsfabriken sysselsatte 150 personer Pinnen, eller Hvetlanda stol- och möbelfabrik som den egentligen hette, var stadens främsta möbelindustri under första halvan av 1900-talet. Fabriksbyggnaden vid Järnvägsgatan var 60 meter lång och i tre våningar. Med sin ljusa, putsade fasad och spröjsade fönster var den ett dominerande inslag i stadsbilden fram till 1964 då fabriken revs för att ge plats åt bland annat det hyreshus som kallas för Amerikabåten. På Pinnen tillverkades möbler, inte minst pinnstolar, som såldes över hela landet. Verksamheten startades av snickaren L Friman och hans styvson Fredrik Johanson redan på 1880-talet i Simnatorp utanför Vetlanda, men då i mindre omfattning. 1897 flyttade man in till Vetlanda och lät bygga fabriken på Järnvägsgatan. Som mest hade pinnstolsfabriken runt 150 anställda. Verksamheten lades ner i slutet av 1950-talet. Idag minner gatunamnet Stolmakaregatan om vad som en gång fanns i området. TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK

47


DÅ OCH NU

48

Wictorinska huset vid torget uppfördes år 1889 av affärsmannen Adolf Wictorin. Här bedrevs järnhandel fram till 1970-talet.


Nu Nu

49


FOTO: GÖRAN LINDSJÖÖ, CBS RECORDS

Se klippet från Vetlanda Folkets Park på Youtube: ”Trance Dance på Discotheque Capitol 1988”

50


80-talets

folkparksfester drog storpublik

I slutet av 1980-talet och början på 1990-talet var Folkets park det självklara nöjescentrat för Vetlandas ungdomar med disco på vintern och konserter på sommaren. Artister som Trance dance, Lili & Sussie och Troll fick publiken att vallfärda till parken.

D

Det är mitten av 1980talet och ett gäng teknikoch musikintresserade tonårskillar som tycker att det händer alldeles för lite i Vetlanda bestämmer sig för att göra något åt saken. De ska ordna disco för sina jämnåriga kamrater under vinterhalvåret. De ser sig om efter en lämplig lokal och valet faller ganska snart på Folkets park, ett stenkast från gymnasieskolan. Här finns ett lagom stort dansgolv, en liten scen, plats för dj och mixerbord. - Vi hängde upp tolv lampor i taket som blinkade i otakt och så var det disco. På den tiden behövdes det inte mer. Det kom massor av folk! säger Stefan Lundin. Tillsammans med Michael Schentz, Pelle Krantz, Christer Isaksson, lillebror Peter Lundin och Thomas Widén driver han produktionsbolaget Pleasure Nöjesproduktion på fritiden. De roddar allting själva, från att kånka högtalare till att stå i biljettkiosken. Vid ett bord inne i lokalen säljer de Fanta och andra läskdrycker, arrangemanget är drogfritt. Den första discokvällen hösten 1988 kommer det 400-500 personer. - Det fanns inget annat i Vetlanda för unga under 18 år, säger Stefan Lundin. Uppskattningen från publiken gav killarna mod att fortsätta. Ett par gånger i månaden hela vintrarna körde de sina discokvällar. - Vi tyckte att det var jättekul! Vi ville utveckla det vidare, ge publiken något mer och skämma bort dem med bättre ljud, fränare ljus och artister på scen. Och de drar sig inte för att sikta högt. Pleasure kontaktar artister de själva vill se

och som är bland de hetaste i landet vid den här tiden. Eldkvarn kommer till discoscenen i folkparken för en konsert och Claes Malmbergs humorfigur Ronny Jönsson gör ett bejublat framträdande. Killarna i Pleasure Nöjesproduktion börjar fundera på nästa steg och bestämmer sig för en sommarfest. - I och med att det kom folk hela tiden så vågade vi satsa, säger Stefan Lundin. Det blir en sommarfest där Folkets park lever upp på nytt. Det är disco på dansbanan och dansband inomhus, det är luftgevärsskytte, lotterier, chokladhjul och servering. Allt toppas med en stor konsert på utescenen. Och publiken kommer. - Det var väldigt blandat, från 16-åringar till en äldre publik. Det var aldrig under 1 200 personer. Som mest hade vi runt 2 500 i publiken när Mikael Rickfors stod på scen, minns Stefan Lundin. För Pleasure Nöjesproduktion fortsätter att sikta mot stjärnorna. - Vi var inte blyga så vi bokade de största som fanns då. På den tiden gjorde nästan alla artister sommarturnéer och släppte nya låtar på vårkanten, säger Stefan Lundin. På hans nuvarande kontor hänger inramade affischer med de storheter som gästade parken när det begav sig; Lisa Nilsson, Stefan Andersson, Creeps, Freda och Louise Hoffsten. I mars varje år var Pleasure Nöjesproduktion på plats i Stockholm när alla musikbolag gemensamt aviserade vilka artister som var aktuella för turnéer under den kommande sommaren och vilka perioder. - I stort sett alla nöjesarrangörer från hela Sverige var där. Det fanns ju inget

internet eller mobiltelefoner utan det var såhär man satte turnéscheman. Ibland blev det fajt när vi var flera som ville ha en artist samma dag, säger Stefan Lundin. Det var på väg upp till ett sådant möte som Stefan och gänget för första gången hörde Stefan Anderssons ”Catch the moon” på radion.

Vi var inte blyga så vi bokade de största som fanns då - Vi sa till varandra att ”det här var bra, han kommer att slå”. När vi kom upp till Stockholm var Stefan Andersson en av artisterna som ropades ut, inte en enda arrangör nappade eftersom han var helt okänd, men vi räckte upp handen; ”Vetlanda vill ha honom sista datumet på turnén!”. Alla de andra vände sig mot oss och bara tittade och undrade vad de missat, skrattar Stefan. Några veckor senare slog Stefan Andersson igenom med dunder och brak, turnéschemat fylldes snabbt och priserna för hans konserter gick upp rejält. - Men vi fick honom för halva priset, eftersom vi bokade innan han slog igenom, säger Stefan Lundin nöjt. Varje sommar ordnades mellan fyra och sex utekvällar i parken med storheter som Trance Dance, Jerry Williams, Mikael Rickfors och Lili & Sussie på scen. VetlandaPosten skrev otaliga reportage om folparks51


festerna och SVT gjorde inslag som även sändes nationellt. Killarna från Vetlanda blev snart kända för sina arrangemang även bland musikbolag och artister. - Man tyckte att det var välordnat och istället för att vi låg på fick vi förhandstips om specifika artister och datum, säger Stefan Lundin. Artisterna tog betalt i kontanter som räknades direkt från biljettkassan när spelningen var över. Enda undantaget var när Jerry Williams vid ett tillfälle bad om en check istället. För att slippa ha en stor summa pengar i en väska i parken under festkvällen beslutade de att en av killarna skulle åka hem med dem. - Men när han öppnade bildörren hemma och tog ut väskan så gick den upp och det flög hundralappar och tior över hela gräsmattan, så han fick springa runt och jaga dem. Jag tror inte att det försvann något, men det var tur att det inte blåste den kvällen, skrattar Stefan.

Östra härads folkfest och Hvetlanda GIF:s Idrottskarneval brukade dra storpublik till Folkets park varje sommar. Folkets park invigdes under midsommarhelgen 1915 och byggdes ut under jubileumsåren 1925 och 1935.

FOTO: PRIVAT

FOTO: VETLANDA MUSEUM

Stefan Lundin var i tonåren när han drog igång Pleasure nöjesproduktion tillsammans med sina kompisar och gjorde Folkets park till nöjescentrum för Vetlandas ungdomar.

I sex år arrangerade Pleasure Nöjesproduktion sina sommarfester i parken. 1993 hölls den sista. I samma veva infördes moms på konsertbiljetter med 25 procent samtidigt som musikbolagen började klumpa ihop sina artister för större och mer påkostade arrangemang som Rocktåget och Rock runt riket. Året efter lade Pleasure ner sin verksamhet. Killarna var i 25-årsåldern och hade andra jobb som de ville satsa på, samtidigt som några av dem hade börjat bilda familj. Men Stefan Lundin minns tillbaka på folkparksåren som en rolig och lärorik tid som lade grunden för det han arbetar med idag som producent och eventprojektledare. -Jag tror att det funkade för att vi gjorde det i precis rätt tid. Jag stöter fortfarande på folk ibland som var med då och som berättar om hur kul de tyckte att det var. Vi satte avtryck och det känns häftigt. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK 52

Fest och föreställningar i över hundra år Folkets park i Vetlanda slog upp portarna första gången vid midsommar 1915. Med dans kring stången och mässingsmusik lockade parkstyrelsen besökare till det allra första parkarrangemanget. I annonsen i Vetlanda-Posten utlovades ”stora fästligheter” och inträdet var 15 öre för vuxna medan barnen gick in gratis. Vid starten fanns enbart en dansbana. Först fyra år senare, 1919, fick parkområdet sin första teaterbyggnad och då byggdes också en kiosk för biljettförsäljning. Samma år fick parken elektriskt ljus efter att tidigare använt fotogen- och karbidlampor. Det som idag kan sägas är parkens huvudbyggnad uppfördes 1925 men har byggts om och till ett flertal gånger sen dess. På 1920- och 1930-talen avlöste revyer, operetter och föreställningar varandra. Många av dåtidens stjärnor uppträdde i Vetlanda, bland andra Ernst Rolf och Karl Gerhard med sina revysällskap. I Folkets park hölls också årligt återkommande arrangemang som lockade mycket folk, dels Östra Härads folkfest och dels Hvetlanda

GIF:s idrottskarneval. På 1940-talet drog artister som Lasse Dahlkvist, Åke Grönberg och Nils storpublik till Folkets park. Arne Jacobsson skriver i sin bok Tusen år i Vetlanda om hur parken de två decennierna under och efter andra världskriget hade sin stora blomstringsperiod. Förutom de stora artistuppträdandena gjordes också omfattande investeringar med ny teaterbyggnad, nöjeshall och dansbana. Som kuriosa kan nämnas att Sigge Fürst och Bertil Boo vardera tog 700 kronor i gage och var därmed de dyraste av dåtidens artister. Folkets park var också under många år en viktig plats för bygdens skådespelartalanger som framförde olika lokalrevyer. Artistverksamheten fortsatte in på 1960-talet, men det blev allt svårare att locka publik. På 1970-talet gick folkparksföreningen istället över till att arrangera danskvällar med topporkestrar, men på 1980-talet upphörde även dessa och istället började lokalerna att hyras ut till föreningar och privatpersoner. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK


Tre elitlag som sätter Vetlanda på kartan I Vetlanda finns det gott om föreningar. Vissa är små, andra är större. Vissa är entusiaster av något slag, andra ägnar sig åt idrott. Vissa krigar på i lägre divisioner, medan andra återfinns i Sveriges absoluta toppskikt i sina grenar. Här får du bekanta dig med Vetlandas topptrio.

Är 74-åringen Vetlanda Motorsällskap den den mest framgångsrika klubben i Speedwaysveriges historia? Det är en helt rimlig fråga att ställa sig. Med makalösa nio SM-guld ligger de i alla fall i topp, bakom 70- och 80-talsrivalerna Getingarna. Det första guldet bärgades 1976 när laget hette Njudungarna, men den absoluta storhetstiden ägde rum under nästan hela 2000-talet. Hör och häpna: SM-guld 2004, 2006, 2010, 2012, 2014 och 2015 – det är en rad som heter duga.

Officiellt slog Skirö AIK den första bandylyran 1944, men klubbnamnet användes faktiskt på ortens bandylag redan 1929. Herrarna har gjort tre säsonger i landets näst högsta serie, men det är de framgångsrika damerna som sätter Skirö AIK och Vetlanda på kartan. Flickverksamheten drog igång 2005 och sedan 2011 har klubben även haft ett aktivt damlag. Redan 2013 spelade de sin första säsong i Elitserien och året efter gick de hela vägen till semifinal innan det tog stopp. Våren 2019 spelade Skirös F17-lag hem den första SMtiteln i klubbens historia – den första av förhoppningsvis många fler.

I Elitserien i bandy hittar vi Vetlanda Bandyklubb. De gulklädda snabbskrinnarna äntrade isen för första gången 1945 och efter något av en vansinnesfärd genom seriesystemet i slutet av 50-talet och början av 60-talet hamnade de till sist i den högsta serien. Bortsett från kortare sessioner i näst högsta serien, är det i Allsvenskan eller dagens Elitserien de har befunnit sig sedan dess. Tre SMguld för seniorer och 17 för juniorer har det blivit och under klubbens 75 år (2020) är det framför allt framgångarna i slutet av 80-talet och början av 90-talet som sticker ut mest. TEXT: FILIP BORGLIN FOTO: FILIP BORGLIN OCH STEWE JONSSON 53


BEBYGGELSE

Anna stormtrivs i sitt 60-talshus På Kettilsgatan finns några av Vetlandas kanske mest intressanta hus. En samling rymliga villor uppförda i slutet av 1960-talet av framgångsrika Vetlandabor. I ett av de välbevarade husen där flera av originaldetaljerna finns kvar bor Anna Thorsson med sin familj. Ljuset som silas genom det flerfärgade glaspartiet bredvid ytterdörren spelar på marmorgolvet och fångas upp av väggarnas ekpaneler. Inte en pryl ligger framme i hallen och vid första anblick skulle man inte gissa att här bor en barnfamilj. - En av de saker jag tycker bäst om med huset är att det finns så mycket förvaringsmöjligheter, säger Anna Thorsson och gläntar på en vikvägg i samma ekpanel som övriga hallen. Där bakom finns klädhängare och hyllor som rymmer jackor, skor, mössor, väskor och allt annat som en trebarnsfamilj behöver dagligen. På båda sidor om hallen finns sällskapsrum, rejält tilltagna och med stora fönster som släpper in dagsljuset. Från köket leder en dörr till det L-formade husets privata sfär med sovrum och badrum. 54

- Vi föll för planlösningen, den är helt fantastisk. Jag gillar sättet man tänkte på under 60-talet. Huset är gjort för både familjeliv och socialt liv, det är till för att användas. Det är stora sällskapsytor men det finns ändå rum, den som skapade det har tänkt på hur en familj lever, säger Anna. I källaren finns lika mycket yta till vilket bland annat innebär ett ordentligt tilltaget vardagsrum eller gillestuga. Biljardbordet som finns där ingick i köpet. - Det är inget man flyttar på så lätt. Vi är väl inga biljardfantaster, men det är roligt att ha och barnen är gärna med och spelar. Källaren rymmer också gästrum, bastu, en rejäl tvättstuga, matkällare, förvaring och lekytor för barnen. Anna, sambon John och barnen Alfred, Astrid och Henry flyttade in hösten 2018. Anna beskriver det som att de hittade ett

annat lugn efter att tidigare ha bott i ett hus med öppen planlösning. - Hela familjen trivs här. Och jag som alltid gillat att resa längtar för första gången hem, säger hon. Paret, som är intresserade av inredning och gärna väljer retro från 50-, 60- och 70-talen, har valt att ta vara på husets själ och bevarat de originaldetaljer som finns. Tanken är att kök och badrum, som båda renoverats under 90-talet, ska ses över i framtiden. Senare tillkomna vävtapeter i sovrumskorridoren ska också bort. - Vårt mål är att huset ska återfå sin forna glans, säger Anna. Huset som också kallas Villa Nyström, efter den första ägaren John Nyström, är ritat av arkitekten Tomas Warne och levererades av Fribohus, precis som ett par av de andra husen i området. Bygglovet gavs


Läs mer om Vetlandas bebyggelse på nästa uppslag

1966. Anna har kvar köpebrevet för tomten stämplat i september samma år tillsammans med en hel trave dokument som ritningar, trädgårdsplaner och materialspecifikationer. - Det följde också med i köpet. Det är jätteroligt att ha, vi får verkligen möjlighet att veta mer om vårt hus, säger hon och berättar att de via dokumenten kunnat läsa ut att det tidigare funnits en ljuskupol i hallen vilken de hoppas kunna återskapa. På ett tunt, gulnat smörpapper med ojämna kanter finns det som skulle bli trädgården uppritad med huset i mitten och träd och buskar noga utplacerade runt omkring. På framsidan en pil, 22 kronor, och på baksidan ett par plommonträd för 18 kronor styck. Staketet, som levererades i 2,5-meterssektioner, kostade 38 kronor löpmetern. Mycket av växtligheten finns kvar och på sommaren är trädgården härligt lummig. - Vi har behållit det vi kan. En del har vi planterat om och flyttat, säger Anna. Området med enplansvillor i tegel eller kalksandsten med sina karaktäristiska platta tak ligger på en återvändsgränd med skogen som närmsta granne. Byggnaderna anses vara både välbevarade och tidstypiska och många har sina originalportar i ädelträ som ek och teak bevarade. Husen längst upp på Kettilsgatan har i folkmun kallats för Skattsmitargränd och med ett skratt säger Anna att det är något hon ofta får höra när hon berättar om var hon bor. - Så är det även i min generation, men historien bakom verkar ha tappats bort på vägen. Kanske blev det så eftersom det bodde en del direktörer här uppe, säger hon. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK FOTO: ISAK PERSSON 55


BEBYGGELSE

Stadsmiljön förändrades på 1950- och 60-talen Småland, Jönköpings län och inte minst Vetlanda kommun har en stark tradition av trähusindustri och kataloghus, något som märks i bebyggelsen. 77 trähusindustrier finns eller har funnits i Småland enligt en inventering som länsmuseerna lät göra för femtontalet år sedan. De första startades i Kalmar län, men det var i Jönköpings län som antalet var flest. Här har det funnits 48 industrier, varav många fortfarande finns kvar. Bland dem Myresjöhus som idag är Sveriges äldsta aktiva husföretag. Företaget står bakom både enskilda villor och flerfamiljshus i Vetlanda och har även ritat och uppfört Tomaslundsskolan. I Vetlanda har det funnits flera trähusindustrier. Vetlandahus, som startades 1930, hade sina fabrikslokaler på Brogårdsområdet och producerade hus under namnet AB Egna hem. 1957 köptes företaget upp av Myresjöhus. På 1960-talet startades både Fribohus och Andréens trähus. Fribohus verksamhet var till en början inriktad på fritidshus men kom snart att övergå till villaproduktion. 1924 presenterades det första småländska kataloghuset av Landsbro trävarubolag under varunamnet Borohus. Monteringsfärdiga småhus blev snabbt populära bland allmänheten och snart följde de andra husföretagen efter. Katalogerna handlade inte bara om hus med fyra väggar och ett tak, utan om livsstil. De följde tidens mode, trender och värderingar och gav näring åt drömmar om det goda livet. Villakatalogerna kom att betyda mycket för bebyggelsens utveckling. Ibland var

56

kataloghusen förebild för hus som uppfördes av lokala byggmästare, många ritare och arkitekter knutna till husföretagen hjälpte till med bygglovsritningar utanför sin ordinarie tjänst. Britt-Marie Börjesgård, byggnadsantikvarie på Jönköpings läns museum, skriver i sin kulturhistoriska utredning kring Vetlanda från 2014 att karaktäristiskt för Vetlanda är det finns relativt många putsade hus och en rik variation av dekorputs. På 1920-talet växte egnahemsrörelsen som syftade till att ge arbetarklassen ökade möjligheter till eget boende eller bättre bostadsvillkor genom förmånliga statliga lån. Ofta var lånen styrda av regler som ibland var ganska detaljerade när det gällde exempelvis bostadsyta. Runt om i landet började egnahemsområden växa fram med mindre hus omgivna av trädgårdar där man kunde odla frukt och grönsaker. Vetlanda fick sitt första egnahemsområde 1938-1939 på Bagaregatan som fick sitt namn efter kommunpolitikern, tillika bagaren Victor Sandberg som var en av de som byggde en villa där. Fram till 1940-talet byggdes många villor som tvåfamiljshus, med en lägenhet i varje plan. För många var det ett sätt att finansiera drömmen om en egen bostad. Därefter blev enplansvillorna vanligare och på 1950-talet hade tvåfamiljshusen nästan försvunnit helt.

Under 1950- och 1960-talen rådde något av en byggboom i Vetlanda. Stadens utseende förändrades ganska rejält när äldre bebyggelse från 1800-talet revs för att ge plats åt nya, modernare bostadskomplex, villor och affärslokaler. Det byggdes även flera skolor, bland dem Brunnsgårdsskolan, yrkesskolan vid Kyrkogatan och Centralskolan (nuvarande Mogärdeskolan). Njudungsgymnasiet bygges i slutet av 60-talet och invigdes hösten 1970. Under den här tiden skedde också en kraftig utökning av antalet flerfamiljshus, bland annat i Tomaslunden och i kvarteren Norresand och Mården utmed Storgatan. Samtidigt var efterfrågan på villatomter stor och många av de bostadsområden som finns idag tillkom på 1960-talet, bland annat Karlslund, Stensåkra, Plantskolan, Mellangården och Norrgården. n TEXT OCH FOTO: ANGELICA WILHELMSSON EK


FOTO: VETLANDA MUSEUM

När miljonprogrammet kom till stan

Bostadsområdet Kantarellen uppfattas som en stor cirkel, men är i själva verket 16-kantig. Kvarteret ser i mångt och mycket fortfarande ut som när det byggdes i slutet av 1960-talet. 57


BEBYGGELSE

På 1950-talet får Vetlanda sina första storskaliga flerbostadshus. Storgårdskvarteret i Tomaslunden uppförs liksom HSB:s bostadskvarter på Norresand. Äldre bebyggelse i Vetlandas centrala delar rivs och ersätts av lägenheter och i utkanten av staden byggs det på tidigare obebyggd mark. 1963 bildas kommunala fastighetsbolaget Witalabostäder vars första projekt blir loftgångshusen utmed Järnvägsgatan där Hvetlanda stol & möbelfabrik tidigare låg. Ett år senare tar riksdagen beslut om att en miljon bostäder ska byggas i Sverige under en tioårsperiod. Ambitionen är att lösa bostadsbristen samtidigt som bostadsstandarden för de svenska hushållen ska höjas. Det så kallade miljonprogrammet är fött och kommunerna erbjuds gynnsamma ekonomiska villkor för att bygga flerbostadshus. I Vetlanda hade mark köpts in från Stensåkra gård i Bäckseda socken och här uppfördes nu flerbostadsbebyggelse i varierande former med både bostadsrätter och hyreshus. Ett av dem var Kantarellen med 98 lägenheter runt en vindskyddad innergård. - Vi trivdes jättebra här. Ingen av mina kompisar bodde i området, men det var hos mig på Kantarellen som vi samlades när vi skulle göra något, säger Leif Hedberg som flyttade till kvarteret som 15-åring i början på 1970-talet. Familjen Hedberg, som förutom Leif bestod av mamma, pappa och fyra småsyskon, bodde tidigare i en hyreslägenhet i Karlslund. När den skulle omvandlas till bostadsrätt såg sig familjen om efter andra hyresmöjligheter och fastnade för den rymliga fyran på Kantarellvägen 6. - Vi bodde längst ner och hade en liten uteplats också, jag vill minnas att det var staket runt. Där brukade pappa ligga och sola på somrarna, säger Leif. Tvärs över gården, på Kantarellvägen 30, bodde Leifs mormor och morfar. - Det tyckte vi ju var jättebra att ha dem så nära, jag brukade sova över hos dem ibland. De trivdes också här, mormor bodde kvar i 20–25 år ända till hon gick bort, säger han. Kantarellen ritades av ELLT arkitektkontor i Stockholm vars arkitekter var mycket uppmärksammade för sin modernistiska arkitektur och höga materialkänsla. 1965 tilldelades ELLT landets främsta arkitekturutmärkelse, Kasper Salin-priset, för krematoriet i Gävle. Fasaden på Kantarellen kläddes i mörkrött tegel, här och var med variation i riktningen av tegelstenarna för att skapa dynamik. Bostadssektionerna var raka och länkades ihop av vinklade trapphus där 58

betongen fick vara synlig. Fönstren målades i en dalablå kontrastfärg. Lägenheterna var rymliga och de flesta hade både badrum och toalett. Det var parkettgolv i vardagsrummen och glasade dubbeldörrar. I köken fanns plats för både matlagning och umgänge och det var förberett för tvättmaskin om man skulle vilja installera det. En del lägenheter hade dubbla balkonger, en mot gården och en på andra sidan, vilket ökade möjligheterna att följa med solen eller dra sig undan ljud. - Det var ju väldigt modernt på den tiden. Och blomstrande. Jag kommer ihåg att det fanns många rabatter och planteringar på innergården, det var väldigt välskött, säger Leif Hedberg. Reino Svensson arbetade under många år som vaktmästare på ”Kanta”. - Det var ett levande område och fin sammanhållning. Mycket barn, ofta ville de hjälpa till att räfsa löv eller städa innergården, säger han och skrattar. I stort ser kvarteret Kantarellen i princip ut som när det byggdes 1968. Invändigt genomgår lägenheterna just nu en totalrenovering där bland annat ventilation, avloppsstammar och el byts ut samtidigt som planlösningen kommer att ändras något. Nibal al-Saftawi flyttade till Kantarellen 2007. Här har hennes fem barn växt upp i en fyra på 97 kvadratmeter. - Jag har alltid trivts jättebra. Jag känner mig trygg och vi kan umgås och träffa folk, vi brukar bjuda varandra på fika. Här fick vi nästan allt vi önskade oss, säger hon. Nibal är engagerad i Kantarellens utveckling och har bland annat varit med och drivit flera olika projekt, som läxhjälp och kvinnogrupper. Man har också fått möjlighet att göra om en samlingslokal till en liten moské. - Där kan vi träffas, hjälpa varandra med till exempel översättningar av olika papper, fira högtider. Vi brukar bjuda in våra svenska kompisar att fira tillsammans med oss. Jag tror att det är viktigt med öppenhet, säger hon. Numera är tre av barnen utflugna, men äldsta sonen bor i samma trappuppgång med sin familj och Nibal uppskattar att ha barnbarnen nära. Lägenheten har större ytor än hon behöver och i samband med renoveringen kommer Nibal att flytta tvärs över gården till en mindre. - Det ser jag väldigt mycket fram emot. Och det ska bli skönt med nytt fräscht kök och nya garderober och dörrar, det mesta här är ganska slitet, säger hon. n TEXT OCH FOTO: ANGELICA WILHELMSSON EK

Så tycker vi om Kantarellen

Nibal al-Saftawi har bott på Kantarellen sen 2007 och trivs bra både med sin bostad, grannarna och området. Men både lägenheterna och huset är slitet och hon välkomnar den totalrenovering som inleddes 2019.

Leif Hedberg och hans familj flyttade till Kantarellen i början på 1970-talet där de bodde i en fyra på nedre botten. ”Vi trivdes jättebra här. Det var väldigt modernt och blomstrande” säger han.

Med närhet till natur och förskola och med relativt stora lägenheter är Kantarellen som gjort för barnfamiljer. ”Det har alltid varit mycket barn här. När skolorna slutade på eftermiddagen höjdes ljudvolymen på innergården” säger Reino Svensson.


BILDEN BERÄTTAR

Karnevalsyra Hvetlanda GIF var först med att dra igång karneval i Vetlanda, redan i början av 1900-talet. Ekipagen som drog fram genom staden lockade storpublik och brukade avslutas med festligheter i Folkets park. Även vid Östra härads folkfester förekom karneval. Traditionen med karneval återuppstod under 80- och 90-talen i Njudungsgymnasiets regi, då gick Vetlandaborna återigen man ur huse och trängdes längs gatorna för att se tåget med sambaorkester i spetsen. FOTO: DIGITALTMUSEUM.SE

59


Hjärtan som klappar för grönt och blått Det finns fler än 220 registrerade föreningar i Vetlanda kommun och säkert minst lika många olika intressen. Ingen av dessa föreningar hade varit någonting om det inte var för alla eldsjälar och deras stora hjärtan för föreningslivet.

Lars Gottfridsson (VFF) och Bengt-Göran Löfgren (Hv GIF men som både började och avslutade sin aktiva fotbollskarriär i VFF). FOTO: VETLANDA-POSTEN

60


S

extionio år efter att Vetlanda Fotbollsförenings förste ordförande Gottfrid Adolfsson drämde sin ordförandeklubba i bordet för första gången gick två sjuåriga kompisar till skolan i Östersand. Den ene hade en blå träningsoverall på sig, den andre en grön. ”Det där kan du inte ha på dig!” ropade en gemensam granne från sin veranda och syftade på den grönkläddes dåliga klädsmak. Rivaliteten mellan Hvetlanda GIF och Vetlanda FF har de flesta som bor i Vetlanda någon gång märkt av. Men denna berättelse ska inte handla om sjuåringar på väg till skolan, utan om två andra personer som vuxit upp med gröna och blå overaller. Håkan Johansson är 71 år och Lars-Åke ”Timpa” Adolfsson är 80 år. Båda har många säsonger som spelare bakom sig och efter sina aktiva karriärer har de fortsatt med andra uppdrag i sina respektive föreningar. Vad som till ytan mest har varit gliringar med glimten i ögat, har förstås grundat sig i en genuin kärlek för en förening. För utan den skulle aldrig känslor gentemot andra föreningar uppstå. Precis som med all kärlek här i världen är kärleken till en förening något du inte kan rå för. Det är något som sker. Och sen är det bara så. - Jag föddes in i FF där min pappa spelade på 40-talet, inleder Håkan Johansson. Vi flyttade till Granvägen när jag var sju år. Innan dess bodde vi på Pilgatan, men det blev FF för mig ändå, i och med pappas bakgrund.

- Vi flyttade till Ekstigen 1945, då var det hästar som gick på ängen precis på andra sidan gatan, berättar Timpa. När hästarna försvann byggde vi mål och en fotbollsplan. När det var fotboll gick vi bort och tittade på GIF. På den västra sidan av stan fanns Hvetlanda GIF och på den östra fanns Vetlanda FF. Långt tillbaka finns det till och med historier om GIF:are som inte ville vistas i ena sidan av stan just för att det var en FF-sida. - Det var före vår tid, utbrister både Timpa och Håkan när de får frågan om rivaliteten mellan FF och GIF. - Men visst har man hört om hur GIF:arna och FF:arna gick till olika caféer, fyller Håkan i och hänvisar till Bosse Heindorffs jubileumsbok Vetlanda Fotbollsförening 80 år 2010. - När jag tänker på det så var jag med lite, när jag blev lite äldre, säger Timpa. När vi gick på bio, då gick FF:arna in och satte sig på en rad och sen kom GIF:arna och satte sig på nästa, men det var nog mest en rolig grej. - Men så minns man ju på matcherna att FF-supportrarna alltid stod längs vägen ut mot dammen på Idrottsplatsen. Det var ju en dödssynd om en GIF:are gick och ställde sig där. Jag minns en gång när det var en dam som var ihop med en i laget som gick och ställde sig där. Då var det ett

Hv GIF och VFF i en förbrödningsbild från 1949. FOTO: PRIVAT

väldigt liv i omklädningsrummet kan jag säga. Tuffa derbybataljer genom åren Att kärleken för klubbmärket betyder att det kämpas lite extra för föreningen råder det inget tvivel om. Inte heller om att oskyldiga gliringar mellan gröna och blå byttes till tuffa tag på planen när det vankades derby. - Jag hade bollen och så kom LarsGöran Palmberg, en riktig FF:are, och smällde till. Jag vet inte om det tog på hälsenan eller om det tog på foten, men det gjorde så ont. Och jag bestämde mig för att han skulle få igen. För jag blev så himla arg. Det blev halvtid och tränaren sa åt mig att fokusera på matchen. ”Men jag struntar väl i matchen!” sa jag då. - Men annars var ju Lars-Göran ingen ful spelare, kontrar Håkan samtidigt som han skrattar åt Timpas historia. - Nej det var han inte, men han var lite full i fan. - Och sen i andra halvlek kom mitt tillfälle och jag satte fart. Jag vet inte hur jag gjorde, men det bara small och så låg han där. Och alla FF:are som stod där bara skrek på mig, säger Timpa och fortsätter: - Sen på måndagsmorgonen så åkte jag ner till sjukan. Jag minns inte om det var han eller jag som satt där först, men i alla fall så satt Palmberg och jag där i

61


väntrummet bredvid varandra. Det kom ut en syster och frågade vad det gällde och när vi förklarade för henne så tyckte hon att vi kunde gå in samtidigt. Så när vi kom in till doktor Hässler så frågade han ”jaha, vad är det här då?” - Då tror jag det var Palmberg som sa att ”ja, han sparkade till mig här så jag har så ont”. ”Jaha. Och du då?” sa Hässler. ”Han sparkade till mig på foten”, sa jag då och doktor Hässler bara skrattade. Det tog nog fem minuter innan han slutade skratta åt oss. Alla derbyn genom åren har också inneburit känsloladdade minnen. Inte minst för Håkan. - Den 7 maj 1977 var det derby på Vitalavallen. På förmiddagen var jag ute i trädgården, så kom min hustru ut och sa att värkarna hade satt igång. Vi hade en pojk på tre år sen innan och jag frågade om vi skulle ta och åka direkt. ”Nej, det är inte så akut”, sa hon. ”Jag följer med bort till vallen och är det så att det sätter igång så säger jag till och då får du lova att du kommer bort och byter”. - Så vi spelar den här matchen och under matchen drar jag en frispark från 30 meter rakt upp i krysset. Vi vinner med 3-2. Och när vi går av planen kommer hon bort till mig och säger ”skynda dig på nu, för nu är det dags att åka till BB”. Och ett par timmar senare så är grabb nummer två född. Så den som gjorde den stora insatsen den dagen, det var min fru Britt. Känslorna för märket på bröstet Vi hoppar raskt tillbaka från kärlek i familjeform till kärlek i föreningsform. -Visst har det hänt att man har gått in lite extra för att trycka till någon, konstaterar Håkan. Inte för att skada, men för att trycka till. Det var viktigt i första närkampen när matchen började, att markera och visa att det är stopp. Det blir lite extra så i ett derby. - Det fanns här inne, säger Timpa och pekar mot hjärtat. Jag har den här tröjan och det jobbar jag för. - Men sen är det nog så också att på den tiden fanns inte samma TV- och fritidsutbud. Det var mycket som handlade om GIF och FF, säger Håkan. Vi hade till och med skolväskor i FF- och GIF-färger. Några i klassen hade gröna och några hade blå. Efter ett derby kunde ju de som vunnit vara lite kaxigare i skolan än de andra. Både Håkan och Timpa är noga med att påpeka att dusterna som varit mellan FF och GIF nog alltid har skett med glimten i ögat. Att där finns en ömsesidig uppskattning är inte någon hemlighet. 62

Ett sällsynt ögonblick fångat på bild när en FF:are (Håkan Johansson) passar bollen till en GIF:are (LarsÅke ”Timpa” Adolfsson). FOTO: FILIP BORGLIN

- Jag tror fortfarande det finns lite rivalitet, men ingen osämja, säger Håkan. Och rent fotbollsmässigt är det inte riktigt samma eftersom FF samarbetar med Myresjö i Myresjö/Vetlanda FK. Jag tror det finns mer kärlek än hat mellan FF och GIF. Jag har alltid tyckt att det är pampigt borta på GIF. När de kom ut i trappan från paviljongen med sin pampiga musik.

Jag tror fortfarande det finns lite rivalitet, men ingen osämja Timpa ser ut att försvinna iväg i tankarna och minns hur det var att gå ut från paviljongen på Idrottsplatsen. I högtalarna ljöd Alte Kameraden, den tyska marschen från 1889. - Jag får gåshud bara jag tänker på det. När man klev ut där i trappan, känslan var att man skulle kunna springa hur långt som helst, berättar han. Lika drömsk känns Håkan när han berättar om vad som hände när de drog igång föreningen Gröna hjärtan 2009. - Vi fick tag på en dikt skriven av den gamle frilansskribenten Guy Hedin i samband med att Vitalavallen lades om 1934. Det är en fantastisk dikt. Jag bär runt den i plånboken och tar upp den och läser ibland. Jag ryser varje gång. Föreningarnas betydelse Timpa och Håkan tycker att idrotten ser annorlunda ut idag. Nu för tiden hör det inte till ovanligheterna att du ser ungdomar gå runt i klubblagströjor för brittiska, spanska eller italienska klubbar. Det är en utveckling som Timpa inte tycker om och nästan fnyser när han tänker på.

- Jag tror det fördärvar många ungdomar att man ska nå hit och dit. För oss när vi spelade handlade det om annat. Jag menar, hade man någon tröja på sig så var det väl en GIF-tröja. Håkan nickar medhållande. Han berättar att han aldrig skulle kunna spela i en annan fotbollsförening än FF och menar att klubbhjärtat överväger det mesta. - Det är en känsla av tillhörighet när du är i en förening. Går du ut på match så har du ett mål, men målet måste inte vara att du ska spela i en storklubb. Du har en anknytning när du kommer till ett lag och får kompisar. Det är väldigt viktigt, säger Timpa. Både Hvetlanda GIF och Vetlanda FF har under åren varit två av de största föreningarna i Vetlanda kommun, både till antalet medlemmar och sett till stora ungdomsverksamheter. - Det är en väldigt bra fostran att vara i en förening. Framför allt inom lagidrott, säger Håkan. För i lagidrotten lär du dig så småningom att alla behövs. Alla är inte bra på samma sak. Du kan inte bara sätta ut elva målskyttar på en plan. Alla behövs för att vi är bra på olika saker. Du får respekt för andra och andras uppgifter. Den lärdomen har du nytta av i hela livet sen. - Jag tror det är väldigt viktigt för hela samhället, menar Timpa. Inte minst för alla ungdomar som får en sysselsättning. Det går aldrig att veta var de hade hamnat utan föreningarna. - Jag tror att vårt svenska föreningsliv är lite unikt, säger Håkan. Det är ju massvis av människor som jobbar ideellt för att andra ska få möjlighet att utöva sin sport. Hade vi inte haft alla ideellt arbetande människor som arbetade med ungdomsidrotten, då skulle vi få betala människor som hade fått göra det här. Det hade kanske gått att lösa genom skolan. Eller så hade det inte varit någonting. n TEXT: FILIP BORGLIN


a d n a tl e V n å r f r a s i d Kän

Stickan

Tändstickor har tillverkats i Vetlanda sedan 1860-talet. Det har funnits flera olika fabriker och företag, varav Hvetlanda tändsticksfabrik ”Stickan” kanske är den mest kända. Fabriken, som legat på samma plats sedan 1907, hade som mest cirka 650 anställda. 1913 gick Vetlandafabriken upp i Ivar Kreugers tändstickskoncern. Sedan 1980 drivs verksamheten av Swedish Match som har produktion i Vetlanda och Tidaholm. I Vetlandafabriken tillverkas fortfarande tryckta ytteraskar samt splint, det vill säga tändsticksämnen utan ”knoppar”.

Lönngrens klocka

Lönngrens klocka har visat tiden sedan 1908. Urmakare CA Lönngren öppnade sin affär på Vitalagatan redan 1898. Den kom att drivas i tre generationer innan den upphörde i slutet av 1980-talet. Den stora fasadklockan, som är tillverkad av Westerstrands i Töreboda, ägs numera av kommunen.

Lokaltidningen Vetlanda fick sin första egna tidning eller tidningsblad på 1870-talet. Hwetlanda tidning fanns kvar fram till 1940. 1893 startades Hvetlanda-Posten. I första numret fanns bland annat en annons om linolja från Holsby bruk, ett tillkännagivande om en lösöresauktion i Föreda och ägaren till en ny rak- och frisersalong hälsade kunder välkomna till sin verksamhet bredvid hotellet. Tidningen blev vardaglig morgontidning på 1960-talet efter att tidigare ha kommit ut tre dagar i veckan. Idag finns VP huvudsakligen på webben med nyhetsbevakning sju dagar i veckan. Under några år på 1940-talet fanns eftermiddagstidningen Vetlanda nyheter. Flera andra tidningar har också haft lokalredaktioner i Vetlanda, bland dem Smålands folkblad, Smålands allehanda, EksjöTidningen, Smålands-Tidningen och Smålandsbygdens tidning.

Budapestbakelsen

Skogsnymfen

Hasselnötsmaräng, vispgrädde och frukt, vanligen mandarinklyftor. Budapestbakelsen är en riktig klassiker och serveras på caféer och konditorier runt om i landet. Bakelsen uppfanns av Vetlandabon Ingvar Stridh, som fick inspiration till den när han arbetade som konditor i Schweiz. Numera har godsaken, som ibland kallas Budapestlängd, Budapestrulle eller Budapeststubbe, en egen dag. 1 maj är Budapestbakelsens dag.

Carl Eldhs Skogsnymf är kanske Vetlandas mest kända offentliga konstverk. Bronsstatyn köptes in 1951 och placerades vid dammkanten bland grönskan i Apoteksparken. Där satt hon och blickade ut över vattnet fram till 2007, då statyn plötsligt var borta. Stöldgodset upptäcktes flera år senare i en villaträdgård. Under tiden hann en ny staty gjutas eftersom gjutformen fortfarande fanns kvar. Därför finns numera två Skogsnymfer i Vetlanda, originalet förvaras på museet.

63


Vetlanda torg – en lång tradition som mötesplats

På torget har man kunnat köpa det mesta genom åren, från kläder till matvaror. Ofta har utbudet följt årstidernas växlingar. Men det finns en annan aspekt som är minst lika viktig – den sociala.

64


Tisdagar är lika med torgdag i Vetlanda. Så har det varit de senaste hundra åren och även innan dess, Vetlanda har en lång tradition som marknadsplats. Arne Jacobsson skriver i sin bok ”Tusen år i Vetlanda” att marknaden har anor ända från tidiga medeltiden och att den då även fungerade som tingsplats. Det var här människor träffades för att komma överens om gårdsköp, reglera skulder och diskutera lämpliga giftermål. Idag handlar diskussionerna troligen om annat. Men torget är alltjämt en viktig mötesplats.

Sen jag blev pensionär är jag här varje tisdag - Det är roligt att träffa folk och prata lite, säger Elisabet Topcov som har besökt torget regelbundet i över fyrtio års tid. - När jag jobbade kunde jag inte gå så ofta. Men sen jag blev pensionär är jag här varje tisdag, om det inte regnar, säger hon. Jag handlar mest blommor och kläder. Vi brukar vara här till tvåtiden sen går vi hem och fikar. Carina Svensson driver Bi- och grönsakscompaniet och har funnits med som torgknalle i Vetlanda i närmare 20 år. - Det blir en livsstil. Jag gillar det sociala och gemenskapen. Vi har många stammisar som kommer varje tisdag år efter år, säger hon. Rune Johanson och Sven-Erik Engström är också flitiga torgbesökare. - Det är alltid trevligt att gå hit en liten

sväng och prata med folk. En är väl inte här varje tisdag, men nästan på, säger Sven-Erik som tycker att torghandeln förändrats. - Det har blivit lite mindre genom åren, färre knallar. Jag kommer ihåg förr, då var det mycket mer försäljning. Det fanns bland annat skinn av mård, mink och räv, sådant där som fina damer hade runt halsen, säger han. Just den här torgtisdagen i början av oktober har de inte hunnit handla något ännu. - Men det brukar bli blommor och lite frukt. Sen går vi till missionskyrkan och fikar, det är gott kaffe och mycket kakor. Och så får man prata med folk där också, säger Rune och skrattar. Missionskyrkans kaffeservering har funnits i fyrtio år, sedan kyrkan var nybyggd. Församlingsmedlemmarna turas om att hålla i trådarna och sköter allt från bakning till servering och disk. Kyrkan håller öppet

varje tisdag, enda undantaget är röda dagar och högtider som jul. - Det är väldigt många som har detta som träffpunkt. Man tar en sväng på torget och sen går man hit, säger Sig-Britt Franzén som är en av eldsjälarna i församlingen. I snitt brukar det vara 150 personer som fikar under de tre timmar som serveringen håller öppet. - Jag tror att många uppskattar det, det är en fantastisk möjlighet att komma ut och träffa folk, inte minst för den som är ensam. Och för vår del vill vi att folk ska få en positiv upplevelse av kyrkan, säger Sig-Britt och tillägger att det brinner ett böneljus i samlingssalen för den som vill ha en stunds stillhet och att kyrkans diakon alltid finns på plats. n TEXT: ANGELICA WILHELMSSON EK FOTO: FILIP BORGLIN OCH ANGELICA WILHELMSSON EK

Vetlanda torg i början av 1900-talet. FOTO: VETLANDA MUSEUM

65


DÅ OCH NU

66

Så här såg järnvägsstationen ut i mitten av 1920talet. Stationshuset i trä byggdes 1885 och byggdes ut 1906 och 1914 när järnvägen till Målilla respektive Kalmar togs i bruk. Huset revs 1964.


Nu

67


Vetlanda Vänliga hälsningar

Lyssna på podcasten

Vetlanda fyller 100 år! Det vill vi fira med fyra specialavsnitt i vår podcast Vänliga hälsningar Vetlanda. Förbered dig på en resa bland mystiska jarlar, avrättningsplatser och spöken. Nikke och Angelica får besök i studion av fantastiska arkeologen och historiken Mikaela Steinbach, som med inlevelse och passion berättar historierna om Vetlanda du inte visste fanns. Lär känna personer och de händelser som ligger bakom det som kom att bli vårt Vänliga Vetlanda.

Från stenyxor till järndolkar Vilka var de första kolonisatörerna och vilken roll hade Vetlanda under den blodiga vikingatiden. 1 januari 2020

Kyrkor, borgar och spöken Varför brann Hultaby slottsruin, vem var Erengiesle Sunesson Bååt, och spökar det i Vetlanda kyrka? 5 februari 2020

Guld i berget, handelsplats och industristad Hör historien om Sveriges äldsta guldgruva och tingsplatsen där Vetlandaborna handlat i 1000 år. 4 mars 2020

Vetlanda stad 100 år Mikaela utlovar spännande händelser och historier om personer som präglat vår stad under de senaste hundra åren. 1 april 2020

68

FOTO: FILIP BORGLIN

Vänliga hälsningar Vetlanda finns där du hittar poddar och på vetlanda.se


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.