Page 1

fyra unga skriver om Värmlands museums samlingar

EXKLUSIVA

BILDER

QUIZ ! VAD KAN DU?

ROBERT RECENSERAR

DRÖMRECEPT

Spännande mode

40 BLOGGINLÄGG


Innehåll Inledning 2 Presentattion 3 von Echstedska gården 4 Spännande mode 7 Djupt inne i bildarkivet 8 Hos konservatorn 12 Torsby finnkulturcentrum 16 Drömrecept 18 Arkeologisk utgrävning 19 Långbans gruvby 22 Dyvelstens flottningsmuseum 25 Museets magasin 28 Då och nu 31 Sluttext 33

Blogg: http://museibloggenvarmlandsmuseum.wordpress.com/ Instagram: @varmlandsmuseum #VäMublogg Facebook: Värmlands Museum


Inledning

Fyra ungdomar och fyra veckor på turné i Värmland. Kunde det bli annat än bra!? Besöken blev många och varierade. Vi fick veta allt om svedjebruk, flottarkojor, mineralarter, rokoko och konserveringsmetoder. När vi inte besökte någon spännade plats var vi på Region Värmlands kontor och deltagarna skrev om sina tankar och upplevelser. Initiativtagare till projektet var Josefin Berger, Kulturutvecklare på Region Värmland. Hon hade sett att Sörmlands museum hade en blogg där ungdomar bloggade om museets samlingar och tanken väcktes att göra något liknande i Värmland. Värmlands museum tyckte att det var en bra idé och projektet drog igång. Fyra ungdomar och en handledare anställdes av Region Värmland för att blogga om museet och dess filialer under några sommarveckor. I detta magasin ser du reslutatet av våra resor och av vårt bloggande. Det blev fyra fantastiska veckor och det var en förmån att få jobba med ett så trevligt gäng! /Linnea Hjelm, handledare

Deltagarna fick skriva om sina förväntningar på bloggandet Här sitter vi nu, fyra vitt skilda personligheter, framför våra datorer med en sommar full av nya erfarenheter och upptäckter framför oss. Vi ska nu få möjligheten att för er, genom denna sommarblogg, bjuda på våra perspektiv och tankar kring saker vi kommer få uppleva och ta del av. Vi tror att vi genom våra texter kanske kan väcka någons intresse där ute för Värmlands fantastiska historia, med allt från bortglömda museiföremål till storslagna gårdar. Vi hoppas alla får en underbart härlig sommar, med sol bad och självklart mycket fängslande läsning av vår spännande sommarblogg. /Linnéa Dedorson, Robert Åberg Chapman, Sofia Smederöd, Ebba Abelsson 2


Presentation Ebba Abelsson Ålder: 18 år Bor: Kristinehamn Sysselsättning: Ska börja tredje året på Samhällsprogramet, inriktning samhäll på Brogårdsskolan Dold talang: Är sjukt bra på ”Hela havet stormar”!

Robert Åberg Chapman Ålder: 17 år Bor: Hammarö och Karlstad Sysselsättning: Ska börja andra året på Samhällsprogramet, inriktning media på Sundstagymnasiet Dold talang: Kan äta fler bullar än någon annan!

Linnéa Dedorson Ålder: 15 år Bor: Hagfors Sysselsättning: Ska börja första året på Bild och formgivning på Sundstagymnasiet Dold talang: Kan alla repliker från alla Tim Burton-filmer!

Sofia Smederöd Ålder: 17 år Bor: Narnia Sysselsättning: Ska börja andra året på Restaurang och livsmedel, lärling Dold talang: Kan göra många olika roliga ljud!

3


von Echstedska gården Följ med bakåt i tiden till 1700-talet och till dess forna glans! Låt oss glömma mobiltelefoner och datorer för ett slag och träda in i en värld där män och kvinnor var uppklädda från topp till tå. På utsidan av den vackra gården är huset och dess 2 flyglar ganska enkla men fina. Men den von Echstedska gårdens insida är fylld av elegans och detaljrikedom i blomstrande rokoko! Besök herr och fru Echstedts två skilda sovrum, provsitt i hemlighetshuset och gissa vilka dem olika bibliska motiven i salongen föreställer. Avsluta gärna din visit med lite fika och sitt och njut av den fina trädgården.

Detaljer vackra och lätta penseldrag, har dom jobbat fram varenda liten detalj bit för bit under flera timmar för att göra herrskapet von Echstedt nöjda med sitt dåtida moderna hem. Det ryser i mig när något är så omsorgsfullt målat så man riktigt kan se alla penseldragen och få en liten skymt av vilka tekniker som användes. Man kan ju tänka sig att bara det allra bästa var bra nog för paret, eftersom att alla insidor av husen på gården är så elegant utsmyckade. Det är rent ut av en inspirationskälla för mig. Det finns många vackra och unika målningar på väggar, i tak och till och med i hemlighuset. (dvs. dasset!) Möblerna var också noga utsmyckade med vackra dekorationer av bland annat; blommor, fåglar, hästar och eleganta former. Min absoluta favorit var nog den underbara klockan i gröna kammaren! Utsidan av den von Echstedska gården har en karolinsk prägel och är inte alls lika detaljerad som insidan som går i rokoko.

Detaljerna på ett konstverk eller klädesplagg är det som ”brings the image together” enligt mig. Allt från färg, teknik, kvalitet och textur på materialet spelar in och påverkar den slutliga tavlan eller det färdiga plagget. Och jag älskar verkligen detaljer ska ni veta! ör mig så är det jättesvårt att ta det lugnt och inte stressa iväg med ett pågående projekt, ända sedan jag var liten och höll på att teckna så hade jag alltid så bråttom (jag har för många idéer helt enkelt). Jag ville inte ens färglägga mina teckningar för att det skulle gå undan så att jag kunde börja på nästa och sedan fortsatte det bara så. Men idag kämpar jag med att inte rusa iväg med mina projekt. För att något ska bli så bra eller fint som möjligt så behöver det oftast ta sin lilla tid. När jag syr så är det enkelt att tänka så efter alla fula och halvslarviga slöjdprojekt jag gjort genom åren i skolan. I tecknandet känns det fortfarande svårt. Det sitter väl så fastetsat i mig, haha.

Jag antar att den gamla men så sanna klyschan ”Döm inte en bok för dess omslag” genast blir relevant i detta fall. (Fast jag tyckte att utsidan av huset också var riktigt fint.)

Det är därför som jag verkligen uppskattar all tid människorna som målat hela von Echstedska gården har lagt ner. Med

/ Linnéa Dedorson

4


Som gäst i Smedby gård pigorna på alla fyra och räfsar bort ogräs och tar hand om den övriga trädgården. Vi går och sätter oss i lusthuset med målningar av trädgårdsarbete, jag betraktar målningarna och beundrar de fina detaljerna som konstnären applicerat. Vi pratar lugnt med varandra och har väldigt trevligt. Klockan börjar närma sig middagstid och pigorna är i full fart med att förbereda den fina maten vi ska bli serverade. Det ska komma besök från en adlig granngård och bli kalas. Det börjar mörkna men luften är fortfarande varm, det känns som en ljummen atmosfär då solen värmt gården hela dagen för att sedan släppa taget och låta kvällen träda fram. En vagn som dras av häst träder fram i allén, i den sitter det tjusiga adelsparet från granngården som ska gästa Smedby gård. De hälsas välkomna och sedan vandrar vi upp mot huset där maten precis blivit klar. I salongen med de bibliska motiven skådar vi ett vackert dukat bord med porslin av högsta kvalitet, vi sätter oss och inväntar förrätten. I väntan börjar männen dricka brännvin som har bryggts på gården, de dricker som om någon skulle ta det ifrån dem, även fast de har i överflöd. Kvinnorna dricker också men inte i en lika rask takt. Förrätten kommer nu in och vi blir serverade gravad lax med syltlök och oliver – som sväljs ner med mer brännvin. Det tillfredsställer våra smaklökar, men det får inte nå kistan, förrän en tjänsteman kommer runt med fjädern för att kvinnorna ska kräkas upp det som inte nått magen på grund av det åtsittande snörlivet. Efter den dramatiska gesten går vi in på varmrätten som innehåller kokad kyckling, rotsaker, vitsås och potatis. Det smakade fantastiskt men vi fick upprepa samma groteska handling efter denna också. Männen började nu bli fångade i berusningens grepp och ögonen började flacka och allting blir hemskt roligt. Desserten glider in i rummet, en lyxig paj gjord på gårdens egna äpplen, den serveras med mer brännvin. Efter middagen umgås vi och om det någon gång blir en lite oönskad tystnad börjar vi diskutera den uppstoppade tuppen som är placerad mitt på bordet. Vi umgås in till de sena timmarna tills ingen orkar dricka mer.

När jag vaknar skådar jag vackra väggmålningar, noggranna detaljer och solen skiner in genom fönstret. Jag kan höra slamret från köket som är i full gång med frukosten, sängen är behaglig och jag väljer att ligga kvar en stund till. Jag vaknar åter igen när min tjänsteflicka Alma kommer in i mitt sovrum. Hennes kropp är nätt och liten, nästan mager. Hon ler stilla mot mig och börjar göra iordning kläderna jag ska bära idag. Jag stiger upp och känner att kroppen värker från det åtsittande snörliv jag bar dagen innan, om man vill vara fin så får man lida pin. Pudret Alma lägger på mitt ansikte får mig att se blek ut. Hon markerar mina ögon lite lätt och målar läpparna lysande röda, samt applicerar hon en skönhetsprick strax ovanför läppen. Sedan sprejar hon parfym på mig och den starka doften får mig att känna en lätt yrsel, men den luktar ju gott. Alma ger mig en fin särk som är behaglig och figursydd för mig. Men den välbekanta värken sprider sig i min kropp när snörlivet ska på, hon drar åt den rejält och jag får grimasera för att inte stöna till av trycket. Alma sätter vant på mig den stora krinolinen vilken får mig att se ut som en enorm spindel, sedan åker fyra underkjolar i olika tyger på. Tjänsteflickan tar vördnadsfullt fram min favoritklänning i rött siden med flera vackra detaljer som hon hjälper mig att få på. Till det får jag bära ett par nätta skor som ingen kommer få se på grund av den stora klänningen. Den eländiga peruken ska förstås också hjälpa till att framhäva skönheten, även fast den kliar. När jag kommer ut i den stora salongen, som ligger precis utanför mitt sovrum så är pigorna i full gång med att duka fram frukosten. Väggarna i salongen är dekorerade med olika bibelmotiv som jag betraktar under tiden som de sista maträtterna läggs fram, rummet som annars är ganska mörkt är upplyst av solen. Alma drar ut min stol och jag får slå mig ner, hon försvinner sedan kvickt in i köket. Efter bara några minuter kommer Bengt von Echstedt och hans fru Catharina Herwegh in i salongen och hälsar mig god morgon. På bordet ligger nybakat barkbröd som ser knaprigt och gott ut, till det får vi ost och nykärnat smör. En tjänsteflicka serverar mig exklusivt te som luktar himmelskt. Efter frukosten går jag och Catharina ut i trädgården, mina ögon skådar vackert landskap och en allé. I örtagården går

Efterord – Såhär skulle det kunnat se ut en dag som gäst i Smedby gård, nuvarande von Echstedtska gården. Jag vet ju inte absolut säkert eftersom jag inte var där på 1700-talet, men jag gissar och fick fram en liten novell. Var det bättre förr? / Sofia Smederöd

5


Med tiden har svåra saker blivit LÄTTA

Mystiskt föremål

På den spektakulära von Echstedska gården fanns det mycket att lägga ögonen på, inte nog med alla gamla möbler och prylar så fanns en vacker utställning av diverse glasprydnader av Ingalena Klenell. Det fanns så mycket att fundera kring att tankarna sprang vilt i hjärnan. Det var inte för än vi trädde in i köket det slog mig. Mitt därinne bland alla urtida köksredskap och maskiner (om man nu kan kalla det för det) stod en smörkärna i all sin prakt. Smör är en produkt som för oss idag är lika självklar som luften vi andas. Ska man äta macka, då ska det vara smör på, punkt slut. Inte nog med det, kan ni tänka er den ofantliga mängd tårar alla LCHFare där ute skulle fälla om deras smör inte längre var tillgängligt. På 1700-talet var det dock inte bara att gå till närmaste ica, rota lite i kyldisken, för att sedan hitta ett paket med smör. Då var det både en slitsam och tidskrävande process. För att kärna krävs det i första hand, en kärnare såklart, men även grädde som man kunde få av gårdens kor. Pigorna fick då gå upp i ottan för att mjölka. Nästa steg var sedan att separera fettet från mjölken och på så sätt få fram grädden som var tvungen att stå till sig i allt från dagar till veckor. Grädden i sig skulle sen slås i kärnaren då smöret blev allt mer likt det vi associerar med smör idag. Att produktionen av smör var så mycket mer mödosam och långsam förr kan man applicera på det mesta. Jag menar majoriteten av de stormarknadsvaror vi veckoligen har i våra varukorgar skulle vara en bedrift att få fram för vilken 1700tals tjänare som helst. Om vi på 5 minuter skulle kasta fram en tallrik med snabbmakaroner till dem skulle de antagligen tro att vi bedrev svart magi och bränna oss på bål för häxeri. Så vi må kanske vara nöjda över vår fantastiska utveckling med alla de produkter vi har i våra kylskåp och skafferi som vi kan skaffa fram på kort tid, men om vi stod där utan våra maskiner, mackapärer och matvarubutiker skulle vi vara ganska chanslösa mot 1700-talets pigor och tjänare. All den kunskap de hade om framställning av råvarorna till mat finns inte motsvarighet till i dagens samhälle. Så när vi sitter vid frukostbordet med vår limpa och vårt paket med LÄTTA kan vi kanske fnysa åt deras uråldriga och långsamma tillvägagångar. Skulle vi dock stå utan alla våra självklarheter hade hela världen varit i panik och jag vet precis vilka som skulle retsamt skratta åt oss uppe i himlen. Ps. Om det är någon petig där ute som tänker ”Nej nu är Ebba allt fel ute” så vill jag klargöra att jag faktiskt vet skillnaden mellan smör och LÄTTA margarin, men de används ju idag på liknande sätt därav liknelsen.

När jag först såg den von Echstedska gården tyckte jag inte att det såg så speciellt märkvärdigt ut. Huset är avlångt men ändå ganska stort, man skulle nästan kunna få det till en skokartong. När man kommer in möts man genast av den klassiska ”gamla saker-lukten”. Man lägger genast märke till att alla väggar man kollar på är som målningar och väldigt fint gjorda. Alla går in i matsalen där vi ska lyssna på en som arbetar där berätta lite om gården. Det mesta var väldigt intressant, hon sa att vi skulle kolla på ett speciellt föremål i köket och försöka gissa vad det är för något. De enda ledtrådarna hon hade till den var att den användes i köket och skulle hänga på en tråd. Detta tyckte jag det lät intressant och trodde mig kunna lista ut vad det var för något. När jag sedan såg föremålet såg jag också att det var en ved-kubb med handtag. Efter att ha grubblat i ungefär 6.7 sekunder kom jag fram till att jag inte visste vad det var för något och fortsatte rundturen. Jag hade kvar föremålet i huvudet och försökte lista ut vad det var för något, även fast jag var ganska säker på att jag inte skulle klara av det. När det började dra sig mot hemresan tänkte jag att jag var tvungen att veta vad det mystiska föremålet var. Hon berättade att den kallades för jäst-kubb. Den var till för att förvara torkad jäst utanpå barken. Man doppade kubben i en degvätska för att det ska bli en jästlösning. När man lyfter kubben har ny jäst fastnat på den som man kan använda nästa gång. En jäst-kubb kunde användas ända upp till 60 år. Jäst-kubben var kanske inte så intressant i sig som jag hade trott men det var en ganska spännande resa dit. Nu för tiden kan man ju helt enkelt skaffa en jäst-kub istället för en jäst-kubb och använda till bullbaket istället för att behöva stoppa ner en stock i degen. Det är en stor fördel med vår tid att det inte är för krångligt att få tag på bullar. /Robert Åberg Chapman

/ Ebba Abelsson

6


Kvinnans hår skulle vara upsatt i knut och gärna pudrat i vitt eller grått. Solfjädern var ett lyxföremål på 1700-talet som alla damer i högre klasser gärna bar med sig. En särk bars alltid underst. Man hade inga underkläder. Korsett var ett måste! Midjan och magen drogs in så mycket som möjligt. Idealet var att mannen skulle kunna omfammna kvinnans midja med sina händer.

Krinolin och ett gäng med underkjolar bars under själva klänningen och över särken. Krinolinen var det som gav den breda vidden på klänningen.

Rokokon var väldigt lekfullt. Det skulle vara mycket detaljer, dyra tyger i olika mönster. Rosetter, pärlor, blommor, broderier och spetsar var populärt. Männen hade ofta vita eller gråa peruker upsatta i låga hästsvansar med en rosett.

En liten rund tyglapp kallad mouche gjord i taft för att täcka över orenligheter i huden. Även känd som skönghetsprick och skönhetsfläck.

En lite kortare broderad rock i ljusa färger bars gärna av männen.

En vacker käpp bars av männen och symboliserade makt.

Knälånga byxor.

Knästrumpor. Man skulle framhäva sina vader.

Såhär skulle männen och kvinnorna kunnat sett ut. Det är min vision av hur dom klädde sig på 1700-talet.

Låga skor.

/Linnéa Dedorson

7


Djupt inne i bildarkivet Värmlands museums bildarkiv är en trevlig tjänst där man som bara nyfiken eller intresserad kan kolla runt bland flera tusen olika bilder! Hur såg Värmland ut förr i tiden? Finns det där vackra huset mormor alltid berättat om kvar? Hur såg min hembygd ut förr i tiden? Svaren kanske bildarkivet har! Värmlands museums bildarkiv har ca 1 miljon bilder. Alla finns tyvärr inte på internet. Det handlar om allt från negativ och diabilder till pappersbilder. Bilderna som finns på hemsidan är alla utvalda för att dom har allmänt intresse och om Värmlands historia i sig. Tjänsten är utrustad med en rolig zoom funktion. Många av bilderna är högupplösta så man kan se dom mycket tydligt. Man kan zooma in på många bilder och kan kanske se en och en annan gammal dam kika ut genom fönstret och undra på vad det är som pågår. www.varmlandsbild.se /Linnea Dedorson

Lyckliga ögon

En kylig vinterdag i Karlstad 1938 går en äldre kvinna med två andra som skulle kunna vara hennes dotter och ett barnbarn. Det verkar som att de ska resa bort eftersom de är runt stationshuset, men de har inte heller så mycket packning. Kvinnan håller i en bukett rosor och verkar väldigt glad och ler vant mot kameran, som om hon gjort det innan. Den äldre kvinnan ser lite obekväm ut och har kanske inte låtit sig acceptera att det fotograferas hur som helst. Mina ögon fastnade på den lilla flickan som ser ut att vara runt åtta år gammal, det kan vara det första fotografiet som hon får vara med på. Hennes ögon glänser och det verkar vara en magisk känsla som strömmar genom henne. Att bli fångad på bild som kan betraktas i all stillhet. Det finns ingenting som liknar glädjen i ett barns ögon. Jag vill kalla bilden enkel. Den är inte förberedd på något sätt, bortsett från blommorna då kanske. Jag tycker den lilla flickan ser mest engagerad ut, hon känner sig smickrad och ler stort mot kameran. Det verkade förgylla hennes dag och jag kan tänka mig att hon inte kunde sluta prata om det för resten av dagen. – Den här lyckan på grund av ett enkelt fotografi verkar tonas bort nu när framtiden närmar sig och dåtiden läggs på hyllan och täcks av damm. Nu blir vi fotograferade ofta och det är inget speciellt med det, bortsett från studentkort och bröllopsfoton. Bilder som inte har någon koppling till en speciell händelse tappar betydelse i takten med tidens gång. Missförstå mig inte, jag älskar att man kan ta bilder helt själv när som helst. Som när de första touchskärmarna kom, så ung är jag, då blev i alla fall jag imponerad av tekniken även fast den redan var komplicerad innan. Hur reagerade då inte människorna när de fick reda på att man kunde fånga ögonblick och förvara dem på väggen?

Kajsa Rothman från Karlstad på en bild från 1938. Hon var den första svenska medborgaren, som redan på plats i Barcelona, anmälde sig till frivilligtjänst i Röda Korset för regeringssidan dagen efter Francos kupp den 18 juli 1936. Fotograf Dan Gunner

/ Sofia Smederöd

8


Reklam då Reklam har alltid varit något som intresserat mig, det finns gigantiskt stor variation på reklam. Reklam finns både i din dator och i din brevlåda, hur mycket man än stör sig på det kommer man aldrig ifrån det. Reklam har alltid funnits i den moderna världen och har genomgått stor förändring genom åren. På bilderna jag valt är det lite äldre reklam, det första jag tänker på när jag ser dem att de ser mycket mer prydliga ut än dagens reklam på något sätt. Det är någonting som den äldre reklamen har gemensamt som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. I skyltfönstret med skor i står det ”svenska skor i världsklass” så är det inte så många företag som skulle skriva om sin produkt nu för tiden, det känns lite kliché. Även om reklamen kan vara överväldigande idag, finns det ändå en del bra reklamer och framtiden kan bringa ännu bättre. /Robert Åberg Chapman

bild 1: år 1944, bild 2: traditionella fars dags-presenter år 1933, bild 3: år 1961, bild 4: okänt.

9


Gå på bio Året är 1940, du har varit exalterad hela dagen. Ikväll var en sådan kväll som alltid var en av dina favoriter. Trots att den återkom ett flertal gånger i veckan pirrade ändå förväntan i din maggrop. Din favoritklänning låg redo på sängen och om du bad extra snällt så kanske, men bara kanske, skulle din mamma låta dig låna hennes nya hatt som du älskar och som skulle passa perfekt för tillfället. Timmarna tills du skulle iväg verkar gå långsammare än någonsin, men snart, snart är kvällen äntligen här. Du ska nämligen få komma ut, mingla runt bland andra ungdomar, äta konfekt och framförallt: SE PÅ BIO. Så kan det faktiskt ha varit för 1940-talets ungdomar då att gå på biograf var ett av vardagens stora nöjen. Biografen blev till en stor träffpunkt och att skramla ihop 1 krona och 55 öre var värt mödan för en kvällsbiljett med allt vad det innebar. Jag avundas det glammiga i deras biografkvällar. Idag när man går på bio sitter man i tystnad uppkurad i de numera stora fåtöljerna, med mjukisbyxor, en stor dricka och popcorn som kräver all självkontroll i världen för att inte sluka innan filmen ens har börjat. Nog för att även det har sin charm, men jag skulle vilja att för en kväll få uppleva den kittlande förväntan hos en 40-tals-ungdom som förbereder sig för en kväll på biografen. Där håller inte mina joggingbyxor längre måttet. / Ebba Abelsson

Första bilden: Biograf Röda Kvarn vid torget, numera krog, fotograf okänd. Stor bild: Biografinteriör i Karlstad på 1930-talet, fotograf okänd.

10


En skev bild av verkligheten När jag ser på gamla bilder från förr så får väldigt ”stora” känslor. Nästan som när man tänker på rymden, sådana känslor får jag. Jag tycker det både är fantastiskt och sorgligt att se dessa bilder. Fantastiskt är det för att det är innan man själv fanns på jorden och sorgligt eftersom att många av de vackra husen man ser är rivna, och i stort sett alla människor man ser på bilderna är döda. Jag tycker att bilden jag valt är så fin. Bilden föreställer två söta flickor med sina dockor. Vilka fina rosetter dom har i håret. Dom är för söta! Såhär såg dockor alltså ut innan Barbiedockan fanns. Barbie var nämligen den första dockan som föreställde en vuxen istället för små barn (oftast flickor) i 3-4 års åldern. Det gör mig så glad att veta att denna bild är tagen 1919, långt innan tiden då unga flickor och kvinnor jämförde sig med den 45 cm smala midjan på Barbie. Dessa flickor behövde aldrig hetsa över sina egna kroppar vid sin ålder, dom var allt för upptagna med att vara barn, idag är verkligheten tragiskt nog en helt annan för många unga flickor. Jag lekte själv med dockor när jag var liten. Jag älskade det. Jag tyckte om att designa kläder till dem, klippa håret och måla på dem. (Idag gör jag allt detta på mig själv istället, haha!) Jag själv tänkte inte så mycket på hur smala dockorna var, jag lekte med Bratz-dockor (en docka med ett mycket mer seriefigurliknande utseende med variation i kläder och miljöer, inte hela prinsess-, diva, bröllopsgrejen som barbie har allt för ofta) och deras huvuden var ju gigantiska så jag förstod ju redan att dom var orealistiska. Men många leker med Barbie och hon har ju ett betydligt mindre huvud så många kanske inte förstår det orealistiska i det som jag gjorde då. Tänk om inte varenda docka idag såg exakt likadana ut? Tänk om det fanns dockor med lite varierande utseenden? Lite putmagar här och lår som går ihop där, lite kortare hår och breda vader? Tänk på hur det skulle bespara så många unga tjejers farhågor över att inte vara ”normala”. / Linnéa Dedorson

11


Hos konservatorn Konstens alla ansikten

Är det alltid konstigt?

Det är antagligen det som gör en riktigt bra konstnär, någon som inte bara målar av motivet utan fångar hela essensen av dess karaktär. Någon som kan med sitt fångande av endast ett ögonblick i tiden få beskådarens hjärna att bilda en hel historia utifrån egna reflektioner och erfarenheter.

Konst har en tendens att provocera människor för att det är t.ex. väldigt simpelt, eller inte föreställer något. Jag kan tycka att människor som tycker så kan vara lite trångsynta eftersom det måste faktiskt finna konst för alla olika smaker. Det är även en sak som ger en mycket speciell aura till tavlan när den är öppen för egen reflektion. Konstverket som jag har valt har inte riktigt den stämpeln då den är ganska detaljerad och välgjord.

När man kliver in i Ulvsbys konstsamling är det omöjligt att undvika alla de okända blickar man möter. Trots att ingen av dem varken har puls eller andas så är det som om de stirrar rakt in i en. Varje blick väcker en känsla, om det så är rädsla när man ser en herres isiga glysande eller om det är glädjen som infinner sig hos ett nyfött barn. Trots att stilarna och konstnärerna skiljer sig åt totalt, så har de alla en sak gemensamt, de har en själ. En själ som egentligen bara till beståndsdelarna är en duk, färg och konstnärens känsliga drag, men trots detta bär på så mycket liv.

Konst har nästan alltid varit ett intresse för mig. Jag gillar både att beskåda konst och skapa konst. Ända sedan jag var liten har jag gillat konst även fast jag inte är så värst duktig gillar jag att syssla med det. Just att man inte behöver vara jätteduktig för att kunna tycka om konst gör det så intressant. Man kan även fundera på om det finns ”dålig konst” alla konstverk är förmodligen ansedda som ”dåliga” i någons ögon.

När jag såg bilderna ovan bildades långfilmer i min hjärna kring varje individ. Personerna stod som huvudroller, där t.ex. tanten var en ensam lärarinna, den arga mannen var en hämndlysten greve och flickan i högra hörnet var en filmstjärna. Att kolla på konst och speciellt porträtt kan vara en härlig omväxling till att se på film. Man får istället löpa fritt och utforma en historia helt i sin egen smak, om det så är action, komedi, romantisk eller sci fi. Det är bara att bli helt förlorad i sin egna imaginära Hollywoodrulle där du tar rollen som regissör likt James Cameron.

Den här tavlan tilltalade mig mest av alla bilder på konstsamlingen av två anledningar. Det är precis sådan konst jag tycker om att kolla på och Jag tycker väldigt mycket om att måla sådant själv. Då kan jag kan skapa egna tavlor som har en slags mystik. Just mystiken i konstverket och att jag inte har en blekaste aning vad det föreställer gör att den tilltalar mig så. Fast människor tycker att konst kan vara konstigt tycker jag att det är konst i sig att tycka om det. /Robert Åberg Chapman

/Ebba Abelsson

12


På stolen i kammaren Jag älskar att analysera penseldragen och arbetet som konstnären lagt ner. Kan stå med ansiktet upp i en målning och bara gräva ner mig i hur personen arbetat för att få fram detaljer, det är något alldeles personligt för varje kolorist. Jag hittade en vacker tavla av Viggo Madsen, som inte enbart talade till mig i hur dess drag var konstruerade. Bilden innehöll en liten flicka sittandes i mitten av ett rum. Hon har en blond fläta och en söt klänning på sig. Rummet är fint inrett och något som man speciellt ska lägga märke till är bordet intill högra väggen som har ett blänk av en ljusstake som står på byrån där bakom. Jag blir imponerad av detaljerna i ljusstakarna, som egentligen bara är målade i olika nyanser av gul. Som sagt, blänket i bordet är välgjort och inger en naturlig känsla av att det är blankt. När jag frågade konservatorn Cecilia vad flickan gjorde så fick jag svaret att hon sitter och syr. Men mitt första intryck var att hon gjort hyss, kanske rivit ner en vas eller varit spydig mot en vuxen och sitter sedan i sin kammare och skäms. Målningen uttrycker en känsla men lämnar ändå utrymme för betraktaren att analysera. Jag som är nörd fördjupade mig i penseldragen och lade märke till det tunna lagret med färg, fick dessutom en puff av Cecilia som pekade ut kanterna som det nästan inte låg någon färg på alls. Antingen var konstnären lat, eller så ville han fästa full fokus på föremålen i mitten – jag tippar på det sistnämnda. Jag gillar den typen av teknik då man lämnar huvudobjektet i mitten och låter kanterna i stort sett förbli orörda. Det tunna lagret med färg avslöjar duken bakom, förutom på detaljerna som det verkar vara meningen att man ska lägga märke till mer. Jag vet inte hur gammal bilden är eller vad den heter, men i koppling till nutid, eftersom den ser ganska gammal ut, så tänker jag att det

inte är så vanligt att små flickor syr. Hon ser ut att vara klädd så som på bilden till vardags och kommer antagligen från en lite finare familj med mycket pengar. Nu är det ju inte så värst vanligt att tjejer går med söta utsmyckade klänningar till vardags, eller att de hamnar på en stol mitt i ett rum när de varit stygga – men det var ju min egen tolkning. /Sofia Smederöd

13


I ögats blickfång I mitten av rummet, mitt på väggen inne i konstsamlingen i Ulvsby hänger en tavla med en guldfärgad ram som hamnar direkt i ögats blickfång. Tavlan som föreställer kung Adolf Fredrik är så stor och så otroligt vacker att man helt enkelt inte kan kliva in i konstsamlingen utan att blicken dras ditåt rent automatiskt. Det är så härligt med konst i samma slag som denna tavla, konst som nästan liknar fotografier fast ändå inte. Man ser ju att det är en tavla men den är väldigt detaljerad och elegant målad. Både jag och Sofia (en av sommarbloggarna) har tagit oss lite tid de två gångerna vi varit i konstsamlingen att stå och studera konstnärens penseldrag och vi kom överens om att den var verkligen otroligt fint målad. En annan häftig sak med konst i samma slag som denna tavla är att ögonen på Adolf Fredrik är så fint målade att dom liksom följer dig med blicken när man går runt i konstsamlingen. Och ramen får man ju inte heller glömma, den otroliga ramen i guldfärg som faktiskt bokstavligt talat har kronan på verket. Ramen har fina former som sticker ut från den lite mer i hörnen vilket gör det till en vacker detalj. Sedan har vi det otroligt realistiskt målade tyget som sveper kring Sveriges dåtida konung. Vartenda lilla veck är noga framförda av konstnären och man måste ju förstå varför eftersom att det gäller en konung. Jag har tänkt det här kring porträttbilder av konungar och adelsmän. Att konstnären försöker framhäva dem som mäktiga det kan man ju tänka sig. För hur mäktiga skulle dom se ut om dom satt slappt på en stol? Om man tar den här tavlan som exempel, så kan vi inte göra annat än förlita oss på att den här bilden som konstnären har målat av Adolf Fredrik, utseendemässigt stämmer överens med verkligheten. På den tiden så fanns det ju inga kameror som kunde ta bilder, så vi har inget annat att förlita oss på. Varför skulle det då inte kunna vara så att konstnären kanske kan ha förskönat kungens utseende lite grann? Ni vet, som i photoshop! Han kanske hade ögonen lite längre isär från varandra än vad som framförs i tavlan, eller en fläck på näsan. Det kan ju konstnären lätt ha fixat. Och i så fall, hur roligt skulle det inte vara att jämföra två tavlor som föreställer samma person, fast den ena tavlans konstnär skulle ha ”photoshoppat” medans den andra varit extremt ärlig? / Linnéa Dedorson

14


Känner ni igen oss? Vi målade varandra utan att kolla på pappret och jag tycker personligen att vi blev superfina! Undrar om de här bilderna kommer hamna hos konservatorn någon gång!

15


Torsby finnkulturcentrum Praktiska skogsfinnar

Magi i svartvitt

På Måndagsmorgonen bar det av till Torsby, jag som bor i Hagfors åkte då direkt ifrån min hemstad och upp till Torsby med buss, den folktomma 303:an . Busschauffören var en äldre herre som efter att jag kommit fram till Torsby sagt att han nu hade kört ”Hagfors vackraste flicka till lilla Torsby”. Så fint sagt.

Vi har varit på Torsby finnkulturcentrum, vi fick en rundtur i museet som var mycket lärorik. Det som gjorde mig mest intresserad var att de använde sig av magi. Det kändes så uråldrigt och skrockfullt. Jag tror att det är svårt att hitta någon som seriöst tror på magi nu.

Besöket på finnkulturcentrum var lärorikt. Jag greps dock lite smått av panik i början när inte min kamera fungerade som den skulle, men efter ett tag så repade den sig. Vi fick väldigt mycket information om hur skogsfinnarna hade det i Sverige. Hur dom bodde och varför dom bodde som dom gjorde. Man kan ju säga att deras livsstil verkligen blir en kontrast till rokokon i von Echstedska gården man jämför dem båda. Jag tror nog inte att skogsfinnarna tänkte så mycket på inredning och utsmyckningar på det sättet som man gjorde på von Echstedska gården, det mest praktiska prioterades nog först och främst. Tekniken som dom använde sig av för att kunna odla kallas för svedjebruk. Svedjebruket använde dom sig flitigt av i våra Värmländska skogar. Tekniken innebar att man brände ner skogen tillfälligt och använde marken till sädesodling. Och att det var väldigt varmt och jobbigt att stå därute i den nyss ner brunna skogen och vända på jorden, det kan man ju förstå. En till sak bland flera som nämndes var att man hade på sig skor gjorda av näver för att inte bränna sig. Det första jag tänkte då var att det inte borde skydda så mycket, men sedan förstod jag att man flätade nävern diagonalt med i flera lager. Björknäver står nämligen emot både väta och värme plus att den är bakteriedödande. Vad smarta finnarna var!

Finnarna kunde använda sig av både vit magi och svart magi. Vit magi är så kallad ”god magi” den kunde man använda som till exempel botande av värk eller fiskelycka. Det förekom också att människor ristade in saker på dörrar för att bland annat skydda mjölk och smör. Svartmagi brukar man säga är den ”onda magin” den kunde man använda för att skada någon man ogillar på ett voodoo-likt sätt. Det fanns även ett sätt att få bättre mjölk-lycka men på bekostnad av att någon annan får dålig mjölk-lycka. Jag har alltid tyckt att det är ganska intressant med magi och liknande. Det är speciellt intressant med svart magi då det är ondskefullt och påverkar andra på ett negativt sätt för att gynna sig själv. Vit magi kan också vara intressant, bland annat man kan använda sig av en ”umpipo” (se bild). Den ser ut som en cirkel av trä som man ska ta sig igenom för att bota olika slags typer av smärta. På museet fanns det även en stav som användes för att förbättra den utövandes magiska krafter. Jag kan inte säga att jag har någon tro på magi, men jag tror inte att det är omöjligt att det skulle existera. Även om magin existerar eller inte så har människorna som trott på det förr i tiden gjort en intressant historia för oss att upptäcka och läsa om. /Robert Åberg Chapman

Sedan var det ju det här med rökstuga, som jag verkligen inte visste ett skvatt om. Skogsfinnarna bodde i en speciell typ av stuga kallad rökstuga. Vad som gör en stuga till en rökstuga är att huset har en eldstad men saknar rökgång och skorsten. Den varma röken hålls kvar strax under taket. Röklagrets tjocklek reglerades med ventiler, rökutsläpp i taket och luftinsläpp via golvet. Borde det inte vara jobbigt att leva i en stuga fylld med rök tänker du? Jag tror nog att skogsfinnarna var mycket mer härdade än vad vi var. Hälsan bordet de ju också påverkas tycker man men enligt vår guide Monica så påverkades inte hälsan alls. Men kanske hjälpte också de sakerna som skogsfinnarna gjorde för att förhindra det onda in i livet, som att rita pentagram framför hus och sjunga sånger. Jag tycker det är intressant och vill tro att det faktiskt fungerade, och det kanske det gjorde om man trodde på det tillräckligt mycket. /Linnéa Dedorson

16


Motivation i en trälåda

Näver say näver

Min dröm började glöda när jag såg den, ett stränginstrument. En kropp som endast en person med konstnärsfingrar kan behärska med all försiktighet. Jag hade inte lagt märke till det vackra föremålet förrän vår guide Monica talade om vad det var, en kentele. Ett stränginstrument som folk från förr lärde sig bemästra i rökstugorna. Men det finns självklart människor som spelar på dem än idag. Jag är väldigt förtjust i stränginstrument. När jag gick i lågstadiet så bestämde jag mig för att börja spela fiol, jag kämpade mig igenom svåra läxor och det resulterade i frustration och tårar. Kan ha att göra med att ribban som jag fick var lite för hög i förhållande till min erfarenhet och ålder. Men jag lärde mig låten ”Grannens bastu” och spelade mig sedan över trösklar i fyra år. Jag hade väldigt roligt och tycker personligen att jag blev ganska duktig, även fast jag vägrade lära mig noter. Men problemet var att jag trodde att jag skulle behöva stå och blänga ner i ett notpapper och spela i stora orkestrar i hela mitt liv. Jag som är en väldigt sprallig och spontan person kände att det inte stämde riktigt. Så jag gav upp, det var nog ett av de värsta besluten jag fattat i mitt liv. Men nu står jag här, tre år senare och har nog med motivation för att ta upp träkroppen igen till hösten. För jag har insett att det blir vad man gör det till, om man vill spela hårdrock på fiol, så ska man göra det! Men så långt hade inte fjortonåriga Sofia tänkt. Det var min lilla stränghistoria som flög förbi i mitt huvud när jag såg den vackra kentelen hänga där. Motivation, ännu mer motivation!

På Torsby Finnkulturcentrums övervåning hittade jag den perfekta kombinationen av tre saker jag älskar: mode, historia och ordvitsar. Framför mig stod en väska flätad i näver gjord av Aia Jüdes. Hon har här tydligt inspirerats av Louis Vuittons typiska trendväska med dess lätt igenkännliga tryck. Väskan är en del av Jüdes kollektion Näver say Näver, som innehåller diverse accessoarer och har inspirerats av de stora modehusen och deras klassiska modeller. Som självutnämnd ordvitsare kunde jag inget annat än fnissa och ta humorhatten av för Aias klyftiga kollektionsnamn. Hon har låtit näver TRÄDA in i framtiden. (Som sagt självutnämnd ordvitsare)

/ Sofia Smederöd

/ Ebba Abelsson

En våning ner, i Finnkulturens grundutställning, kunde man hitta en snarlik väska. Den var dock till skillnad från den andra väskan inte till för utsmyckning. Detta var en tålig väska som skogfinnarna kunde använda i deras slitsamma svedjebruk. Trots att hundratals år skiljer dem åt är de väldigt lika, bara att den ena är mer raffinerad. Det tycker jag är en ganska bra metafor på det som skiljer oss människor från de som levde då överlag. Till grunden behöver vi detsamma som dem; mat, vatten, luft, kärlek och en familj. Dock nöjer vi oss inte längre med att en sak är praktisk och enkel, nu vill vi ha så mycket mer. Den ska nu vara snygg, smidig, modern, kompakt och om den kan uppkopplas till någon av våra hundra teknikprylar är det ett stort plus. Vi strävar konstant efter att uppdateras, och vi gör det varje dag. Antagligen kommer det vara så att om ytterligare 100 år är det vi som är oraffinerade i jämförelse och det kommer vara våra saker som finns i moderna tappningar.

17


Skrädmjölsdrömmar När vi gått på den guidade turen så var det dags för fika. Det finns alltid plats för det i sommarbloggarnas magar! Vi blev bjudna på skrädmjölsdrömmar, det var så gott så vi bestämde oss för att skriva med receptet! räcker till 20 småkakor 75 g smör 2 dl socker 1,5 dl skrädmjöl 1 dl vetemjöl 1 tsk hjorthornssalt 1 tsk vaniljsocker Smöret ska vara rumsvarmt, skär det i kuber. Blanda alla ingredienser till en kakdeg på bakbordet. Dela degen i två längder och skär varje i tio delar, som rullas till små bollar. Lägg bollarna på en plåt med smörpapper och platta till dem. Grädda dem i ugnen 160 grader i 15 – 20 minuter! Hoppas det smakar bra!

18


Arkeologisk utgrävning Ett sållande besök

Göra en höna av en fjäder

Och där stod jag och sållade det som man kan tro är vanlig jord med en för mig okänd man. Då kan man först undra vad som menas med att ”sålla”. Jo, man använder sig av ett slags sil-liknande föremål för att sila jord. Nu kommer förmodligen följdfrågan varför? I jorden fanns det massor av arkeologiska efterlämningar som kom fram i jorden. Efterlämningar så som gamla djurben och tegel.

Arkeolog, är likt brandman, polis och prinsessa, ett typiskt drömjobb för många barn. Man har bilden av att i något exotiskt land gräva upp stora skelett från urtida människor, mammutar och självklart dinosaurier. Om man hade riktigt tur kanske man även kunde hitta en skattkista full med guldmynt och juveler och leva i evig rikedom. Likt många andra är detta bara en romantiserad bild av ett jobb ur ett ungt barns naiva ögon. När vi fick veta att vi skulle få åka på en arkeologisk utgrävning, väcktes det där unga barnet i mig återigen. Det var dock en helt annan verklighet jag mötte när vi anlände på Kartberget i Karlstad. Det var inget dinosaurieskelett så långt ögat kunde nå. Istället berättade Hans Olsson om en gård som låg där under 1500-talet. Det hade varit en stor gård som antagligen ägts av en förmögen familj. Trots att det inte kom på tal om någon skattkista eller någon mammut så lyssnade jag engagerat. Arkeologjobbet är så mycket mer än det där jag som liten hade trott. Det är ett slitsamt jobb där det inte bara är att gräva lite för att sedan finna precis det man letat efter. Det är snarare som att finna en nål i en höstack. De får utifrån minimala benbitar, porslinskärvor, tegelflisor och dylikt dra slutsatser om hur livet på den försvunna gården såg ut. Man skulle kunna säga att en arkeologs jobb är att göra en höna av en fjäder, i de positivaste av bemärkelser. Trots att det inte är någon tyrannosaurus rex de finner så är det ack så viktigt. De finner ledtrådar om hur livet var förr och kan svara på frågor om hur de levde som vi tidigare inte hade någon aning om. Jag tycktes nästan se samma glimt i Hans ögon när han listade ut en detalj han inte tänkt på tidigare som om han hittat den största av skattkistor.

Jag kan hålla på hur länge som helst och svara på era förutspådda frågor men det hade blivit väldigt tråkigt. Hur som helst så var vi på en arkeologisk utgrävning där Romstad gård brukade ligga innan det brann ner. Vi fick en rundvisning och förklaring var det ovanligt stora huset stod, var allt skräp slängdes och de andra husen som hörde till gården. Det enda som fanns kvar var aska och husgrunden som var gjord av sten. Som alla andra barn så ville jag också bli en arkeolog när jag var liten. Jag har alltid tänkt på en arkeolog som någon som gräver upp gamla dinosaurieben och missat hela delen med att man gräver upp saker från lite senare år. För mig var det mycket intressant att åka på en arkeologisk utgrävning då jag aldrig varit på en förut. Jag är väldigt nöjd med besöket eftersom det var mycket intressant och lärorikt. /Robert Åberg Chapman

/ Ebba Abelsson

19


Arekologdrömmen

Skräp blir till guld

Att en av den här veckans upplevelser skulle uppfylla en gammal barndomsdröm, hade jag ingen aning om.Vi begav oss iväg på lånade cyklar till Kartberget. Det var första gången jag skulle cykla i en storstad så jag var lite nervös. Som tur var så var det inte så mycket trafik där vi skulle åka på morgonen så allting gick bra. När vi kom fram till Kartberget såg vi en stor byggarbetsplats. Det var verkligen inte vad jag hade föreställt mig i mitt huvud innan, stora grävmaskiner som dundrade och körde runt fanns inte alls i min idé om hur en arkeologisk utgrävning såg ut. Vi fick utrustning bestående av en hjälm och reflexväst och gick ut till utgrävningsplatsen som inte var en byggarbetsplats. Den låg precis bredvid den stora byggarbetsplatsen. Vid det här laget så pirrade min mage och jag kunde höra den lilla flickan inom mig med den här arkeologdrömmen tjoa och hoppa runt av glädje. Jag fick både testa att gräva lite och sålla bland all jord och grus. Jag gjorde inget större fynd utan hittade bara lite djurben som större delen av fynden präglades av. Arkeologen Hans Olsson som visade oss runt verkade vara väldigt entusiastisk till sitt yrke. Han hade jobbat som arkeolog i 20 år och hade aldrig varit på en liknande utgrävning förut. Denna utgrävning hade nämligen haft ovanligt mycket fynd. Orsaken ska ha varit att medeltidshuset samt 1700-tals huset som stått här på samma plats, givetvis under olika tidsperioder, ska ha brunnit ner. Då har allt bråte som blivit kvar efter bränderna lagt sig över och skyddat sakerna lite inne i husen. Vi fick en guidad visning av Hans på plats och fick se att husgrunden var kvar väldigt tydligt på ett av ställena, golvplankor i trä hade förkolnats men kunde fortfarande skymtas av ögat. Vad är det som har hänt vid dessa två tillfällen, under helt olika tidsperioder som gjort att de husen brunnit ner kan man ju bara fantisera om. Det här är en typisk grej som kan vara väldigt bra inspiration åt min konstnärshjärna. Var det en olyckshändelse att dessa husen brann ner? Varför letade man inte efter sina ägodelar efter branden? Hade dom som bott här på 1700-talet bränt ner sitt hus för att dom hade något att gömma inne i själva huset? Nu vid det här laget när du läser det här inlägget på bloggen så är utgrävningen slut och vi lär aldrig någonsin riktigt få veta vad som orsakade dom två bränderna på Romstads gård. Men en lycklig tjej är jag som fick vara arkeolog, även om det bara var för några timmar. Jag som grävde i mitt grönsaksland när jag var liten och tyckte det var coolt att hitta lite porslin. Jag som drömt så många gånger om att få vara med på en utgrävning när jag satt där i min säng och läste böcker relaterade till arkeologi.

Utsikten tog mig tillbaka till mina något mindre professionella utgrävningar i barndomen. Jag tillbringade timtal i träkojan vi hade hemma i skogen. I närheten av den fanns det guld – en skräpgrop från förr. Sittandes på huk fumlade jag omkring i den rostiga röran, försiktigt så jag inte skulle skära mig på glasbitar. Jag hittade skatter i form av plåtburkar, glödlampor, en kalles kaviartub, en potta och mycket mer. Det var sopor som min morfars föräldrar som bodde i huset innan oss slängt i skogen för att bara bli av med det. Jag tror inte de kunde ha gissat att deras barnbarns barn skulle finna det högst intressant. Jag vill jämföra det med vad vi såg på utgrävningen på Kartberget. Sådant som jag betraktade som skräp i sophögarna i min skog tog de vara på och tog prover på. Sådant som jag betraktade som smuts och jord kunde vara viktigt för kunskapen om historia. På den riktiga utgrävningen hittade de saker som vi kan betrakta som grus och bara sparka undan, men det visade sig att det kunde varit benrester från djur, tegelbitar och järn. Fnys inte nu, det är värdefullt. Utifrån benbitarna så kan de ta reda på vad människorna åt och på så vis veta hur den familjen hade det ställt. Järn beskrevs av vår guide Hans som något mycket värdefullt att hitta, något som är så självklart för nutidens folk men inte för dåtidens. De hade dessutom hittat ett medeltida mynt och det lät på dem som om det var det häftigaste de hittat. Ju mer vi gräver i historien desto mer lärdom får vi om de som levde innan oss och jag ställer mig frågorna – visste de om att vi skulle vilja gräva i deras historia? Trodde de att världen skulle bli mer komplicerad än den redan var? Visste de att benresterna de försökte bränna skulle vara så värdefulla flera hundra år senare? Kommer vår historia vara lika intressant för framtidens människor? Jag undrar om de kommer gräva upp en Ipad om 300 år och betrakta det som historiskt och utställningsmaterial. /Sofia Smederöd

/Linnéa Dedorson

20


Hur blir man arkeolog? Alla vi sommarbloggare har haft drömmen om att bli arkeologer. Det har mest varit önsketänkande sen vi var små och satt med våra spadar i högsta hugg redo att dyka ner i sandlådan i hopp om att finna dinosaurieben. Ett litet intresse väcktes hos oss när vi besökte utgrävningen på Kartberget och därför kollade jag upp vad som egentligen krävs för att bli arkeolog. En grundläggande utbildning i arkeologi är en självklarhet. Huvudämnena i en arkeologisk examen är vanligtvis: förhistoriskarkeologi, medeltidsarkeologi eller marinarkeolgi. Utbildning varar i minst 3år men det varierar beroende på vilken inriktning du väljer. För att komma in krävs är grundläggande behörighet, alltså godkänt i alla ämnen, och man ska ha haft kursen historia A. Det finns många olika högskolor och universitet runt om i Sverige som erbjuder utbildningen. Tyvärr är det idag ett överskott på arbetskraft, alltså finns det fler utbildade än vad det finns jobb. Det finns jobbmöjligheter utomlands därför bör man om man vill satsa helt på arkeologin vara redo på att eventuellt flytta. I Asien, mellanöstern, Afrika och Syd Amerika finns bra förutsättningar för heltids jobb då man kan jobba året om utan frusna marker och där finns gott om fyndigheter. Jobbet som arkeolog måste dock inte innebära att gräva och leta reda på saker i marken. Man kan även sköta inventering, dokumentation och ta hand om fyndmaterial i museums samlingar. Vill du bli arkeolog gäller det att du inte är rädd för att få skit under naglarna. Vi lärde oss efter en dag på Kartberget att jobbet kräver tålamod, men när man väl hittar det man sökt är det värt mödan. /Ebba Abelsson

Linnéa 13 år

Robert 11 år

Ebba 11 år 21

Sofia 13 år


Långbans gruvby Döden i gruvan

Livsviktig dödsfälla

Livet i gruvorna var svårt och krävde både mental och fysisk styrka, under de tidiga åren som man bröt berget så avgjordes allt på männens styrka och uthållighet. Tänk er själva, att vi är ett gäng män som ska ner i den kalla, mörka gruvan tidigt på morgonen.Flera 100-tals meter ner under ytan med hotfulla bergsväggar som omringar oss och kan rasa ner när som helst. Jag blir klaustrofobisk bara jag tänker på det. Fast jag kanske inte direkt är gruvarbetar-material heller? Men vilka egenskaper är det då som gör en man till gruvarbetare?

När vi stod vid kanten av det 150 meter djupa hålet, Lokaschaktets lave, kunde jag känna hur min mage knöt sig som råbandsknop. Mina ben gav även vika och huvudet kändes tomt och disigt. Att jag och höjder inte är bästa vänner blev då tydligare än någonsin. Samtidigt berättade vår guide Anna om hur man innan den första personhissen 1908 skickade ner gruvarbetarna i svajande tunnor ner för schaktet. Tänk dig att tillsammansmed omkring fem arbetskamrater trängas på kanten av en tunna som då och då slår i den hårda bergväggen. Ju längre ner du kom desto mer mörkt och dunkelt blev det. Du har ingen aning om hur långt det är till botten för den är obefintlig och du ser inget annat än ljuset från hålets topp och lampan du har i handen. När jag tänker på det ställer sig håret på mina armar rakt upp.

Jag tror personligen bara att männen tog det jobb som fanns och var nöjda med att dom fick lön, hellre något än inget. Jag tror också att dom vande sig lite att arbeta under dessa förhållanden efter ett tag. Nu sitter jag inte här och skriver att jobbet var lätt när man väl hade vant sig, för det krävdes ju fortfarande styrka och uthållighet. Det går ju inte att tänka sig idag hur svårt dessa tidiga gruvarbetares jobb måste varit. Man söp gärna till i gruvorna för att orka med det påfrestande arbetet.Dom blev ju inte så gamla heller. Kroppen blir utsliten och förstörd. Sjukdomar som stenlunga och lunginflammation var vanliga dödsorsaker. Det är ju inte så konstigt när man tänker på vilka arbetsförhållanden dessa män arbetade under. Man kunde också lätt få något i huvudet eftersom att det gick gruvorter i gruvan ovanför varandra med mindre hål i, där man kastade ner stenar och då kunde man inte alltid vara säker på att det inte var någon precis under.

Som klaustro-mörkrädd&höjdrädds -fobiker är nog inte en gruva en ideal plats. Jag är lyckligt lottad som nu, hundratals år senare, bara behöver skriva om detta. Det kan vara så att om jag hade stått där, för hundratals år sedan, vid kanten av schaktet hade sett på det annorlunda. Dödsfällan som störtar 150 meter ner i det okända kanske egentligen var min enda källa till överlevnad. Den som försedde mig med mat på bordet och tak över huvudet. Antagligen skulle jag då bortse mina fåniga rädslor och sätta mig på tunnans kant, skakande likt ett asplöv. Fobier var nog lika vanligt då som nu, fast då stod valet mellan trotsa fobier eller ställas inför den största rädslan av alla, döden.

Vår guide Anna som verkligen var en begåvad berättare förklarade för oss om en hemsk olyckshändelse där gruvan rasade in och tre gruvarbetare blev fast där nere. Grejen var den att dom satt fast där nere och visste att dom skulle kvävas av syrebrist om ca två veckor eller alternativt svälta ihjäl. Dom bad och bönade om att få bli dränkta istället. Under denna tid i Sverige så var man tvungen att fråga kungen om lov först, så dom fick skicka iväg någon till Stockholm för att få tillstånd om detta. Det tog ett tag, att resa fram och tillbaka och när kungen väl hade gett tillstånd om detta, så hade dom redan dött. Ett sådant hemskt öde dessa tre gruvarbetare fick möta där nere i gruvan. Vad mörkt och eländigt det måste varit. Så fruktansvärt hjälplösa de måste känt sig.

/ Ebba Abelsson

Jag tror att vi människor ofta glömmer bort att vi inte är de överlägsna varelser som vi tror att vi är. Visst vi har åstadkommit en massa som ingen annan levande varelse har lyckats med på jorden, vi har byggt stora städer och långa vägar jorden runt men inför naturen ger alla levande varelser vika om moder natur så vill. Nu för tiden så är gruvorna dränkta i vatten och vi kan inte längre gå ner i dom, inte mig emot även om det skulle vara förbaskat intressant. Antagligen så ligger det kvar ett antal skelett kvar där nere, kvarlevorna efter dem som slitit nere i gruvorna. / Linnéa Dedorson

22


Tiberg hade stenkoll Under vår guidning gick vi in i en söt liten stuga med gröna karmar. Jag trodde att vi skulle mötas av ett gulligt litet gammaldags kök med vedspis och slitna bänkar. Men det visade sig vara ett museum över stenar som Hugo Viktor Tiberg omsorgsfullt gjort i ordning under sina aktiva år i Långban. De flesta kan nog tycka att stenar inte är något att hurra över, men om det forskas vidare i det så får vi fram så otroligt många olika typer av stenar som hjälpt oss i alla tider. Som husgrunder, verktyg och smycken, ja det finns så otroligt mycket som vi kan tacka det hårda naturmaterialet för. För mig var det svårt att urskilja skillnaden på de flesta av dem, medan vår guide Anna kunde stenarna på sina fem fingrar. Jag blev så imponerad av hur hon kunde dem på rak arm, men med tillräckligt intresse så fastnar information fort! Tiberg hade alltså samlat ihop olika typer av stenar och mineraler, sedan organiserat upp dem i en liten stuga, som vi nu hundra år senare kan kika på. Många av stenarna i samlingen var olika de som man kan hitta på en grusgång, de hade annorlunda färger, former och skimmer.

Stelnat i tid När jag var liten gick jag hos en dagmamma. En dag skulle vi ut på en spännande skattjakt så tog vi fram hammare och påsar och begav oss. När vi kom fram till en bro som var slutdestinationen förstod jag ingenting. Man kunde se att det fanns gröna fläckar under bron som vi skulle slå bort bitar ifrån. Bitarna som vi samlade var skatten vi var ute efter, vi la dem i en påse och fick med oss dem hem. Precis innan vi skulle gå in i hyttan, där hela masugnsanläggningen och rostugnen fanns, hittade jag något på marken. Det jag fann var en sten men såklart ingen vanlig sten. Det var såklart en likadan sten som stenarna vi tagit loss från bron, en skatt. Stenen blänkte och var grönaktig, jag plockade genast upp stenen för att kolla på den. Man kunde se att det egentligen inte var en sten utan någonting annat. Jag fick senare förklarat att det var slagg, det är en av restprodukterna som blir kvar när man utvinner metall.

Jag fick syn på stenar som hade väldigt konstiga utseenden och fick veta att de var slagg som blivit till under smältning, de hade tagit konstiga former och blivit givna till Tiberg som gåvor. Skämtsamma sådana, alltså! Jag fick en favorit av dem, en figur som med lite fantasi liknade en häst. En pålle utan öron, men med ett böjt huvud precis som en springare. Jag fäste ögonen på den rätt fort och hajade till, men ändå undrar jag om det var det som gåvan föreställde eller om jag fått det helt om bakhoven.

Slagg är ofta relativt värdelöst och har ingen speciell användning. Den vanligaste användningen för slagg är byggmaterial till oftast fabriker och annat som man inte bryr sig om utseendet på. Även om de är värdelösa kommer de alltid vara en skatt för mig. /Robert Åberg Chapman

/Sofia Smederöd

23


Långban-quizet Testa hur bra koll du egentligen har på långbans gruvby 1. Långban är en av världens mineralrikaste platser, men ungefär hur många mineralerarter finns det där? 1. 100

X. 200

1 X 2

2. 300

1 2 3

2. Utöver den stora mängd mineraler som finns där, hur många är unika för just denna plats? 1. 50

X. 70.

2. 90

3. På platsen utvann man tre olika saker, järnmalm, manganmalm och dolomit. När Långban stängdes 1972 var det endast en som fortfarande utvanns, vilken var det? 1. Järnmalm X. Dolomit

4

2. Manganmalm

4. Långban är födelseort till det kända brödraparet Nils och John Ericsson. John var mycket känd i Usa, men varför?

5

1. Han var en stor filmstjärna och flickidol X. Han uppfann ett pansarfartyg som användes i Amerikanska inbördeskriget. 2. Han blev anklagad för spionage och satt i livstids fängelse trots att han var oskyldig.

6

5. Gruvorna letar sig långt ner i marken, men hur djup är egentligen den djupaste gruvan? 1. 320 meter X. 460 meter

2. 780 meter

6. Tibergs Udde är ett vackert naturreservat som är känt för att ha vackra blommor av en specifik sort, vilken? X. Orkidéer

2. Pelargoner

Jag tror minsann du antigen varit på en av de fantastiska rundturerna eller jobbat som gruvarbetare i ett tidigare liv. När det kommer till Långbans gruvby har du likt Tiberg stenkoll. 3-5 rätt: Inte pjåkigt. Du kan allt ett och annat om Långban men det finns fortfarande en hel del spännande att utforska. 0-2 rätt: Bakläxa till dig, jag vill att du inom en snar framtid planerar in ett besök för att även du ska kunna ta del av all fantastisk historia som finns där bland gruvorna utanför Filipstad.

RÄTT SVAR 1-2, 2-X, 3-X, 4-x, 5-1, 6-X

1. Rosor

6 rätt:

24


Dyvelstens flottningsmuseum Det som ersattes Onsdagen den 4/7 besökte vi Dyvelstens flottningsmuseum. Ronny som jobbade där gav oss en guidad visning. På flottningsmuseet finns lite av allt möjligt som har med flottning att göra. Vi kan rekommendera upplevelserummet där man som barn eller barnslig kan testa att bygga sin egen båt. Och varför inte ha en egen båttävling? Mitt första intryck jag hade av flottning var när jag var liten och läste sagor i en bok om troll. En trollpappa stod och flyttade runt stockar i vattnet med en lång ”pinne”. Jag förstod inte riktigt vad det var men tyckte det såg farligt ut. Jag var väldigt försiktig när jag var liten så att stå i strömt vatten och flytta eller ännu värre, stå på hala stockar var inte något som jag skulle gjort. Flottning förr i tiden var ett vanligt sätt att transportera timmerstockar i strömma vattendrag. Timret samlades ihop i stora flot, som hölls hop med hjälp av kedjor. Timret följde med det stömma vattnet i bland annat älvar som Klarälven. Älven var en lämplig transportled och timmer flottades i Klarälvledens nedre lopp redan under 1600-talet. Flottningens 400-åriga epok gick i graven hösten 1991 när den sista stocken flutit förbi. Dom flesta andra flottningsleder lades ner på 80-talet så Klarälvsleden var den sista flottningsleden i Sverige. Trollet i boken hade ingen båt som han använde sig av men det hade flottare på 1900-talet för det kunde vi se på en informativ film på flottningsmuseet. Att ha båtar måste ju ha underlättat något. Det hade nämligen inte skett någon drunkningsolycka på länge tack vare båtarna. Det skulle nog lätt kunna hända om man står på en hal stock och ramlar och kommer under stockarna och inte kommer upp. Om man inte hade en flottarkamrat i närheten som kunde hjälpa en så var man så gott som död. Kamratskapen var stor bland flottare som satt och åt tillsammans vid älvens kant. Det har hållits festivaler för att hålla minnet och traditionen med flottningen vid liv. Många människor arbetade med flottning i Klarälven så det berörde många när det lades ner. Idag körs ju timmer med lastbilar med stora släp och det var det som ersatte flottningen. Jag kommer tänka på det från och med nu när jag åker buss till Karlstad och ser flera lastbilar med timmer på morgonen. Flottning är och förblir alltid en del av Sveriges, men framförallt Värmlands historia. /Linnéa Dedorson

Kvinnor, kan mer än resa flagg Att flotta timmer på de krokiga och svåra vattendragen i Klarälven var ett farligt mansgöra. Männen hoppade omkring bland de hala timmerstockarna som sällan låg stilla. De drog och slet med sina stora vassa hakar för att få timret att färdas i rätt riktning. Detta arbete krävde teknik, styrka och mod. Att kvinnor skulle arbete där var bara nonsens. Helst skulle de, under sommarhalvåret, ta hand om allt i hushållet inklusive barnen medan männen jobbade på Klarälven. Det fanns ett arbete som passade för kvinnor under flottningen, det var att vara flaggvakt. Som flaggvakt skulle man om en farlig bröt uppstod, resa en lång stång med en vit trasa. På så sätt varnade man en annan flaggvakt uppströms som kunde förmedla faran till männen. Man vet inte om kvinnorna fick ersättning för sitt jobb som flaggvakt eller om de bara förväntades att göra arbetet för att skydda sina män. På den tiden sågs kvinnorna endast vara kapabla till hushållsarbete. Detta är något som gör mig så frustrerad. Jag är glad att den synen på kvinnor sakta men säkert börjar suddas bort. Vilket arbete man är lämpad för är något som ska ses till individ och inte kön. Jag kan tänka mig att det finns hundratals killar som aldrig skulle passa som timmerflottare likaså som det finns massor av tjejer som är som klippta och skurna för det. Nog för att det finns mycket kvar i arbetet med jämställdhet, så gläder det mig att vi tjejer inte längre nöjer oss med att vifta på en liten flagga för att skydda våra män. Nu är vi inte rädda för att ta i, ta plats och vi kan, vi vill och vi vågar. ( Oj, förväxla mig inte med Gudrun Schyman nu ) /Ebba Abelsson

25


Tillbaka till barnsben Efter en seriös guidning där vi fick ta in mängder av information fick vi släppa lös barnen i oss där museet anordnat en liten stuga med workshops! Jag är en väldigt kreativ person men dock inte lika teknisk, så när vi skulle bygga egna motorbåtar var det mer en lek för mig än ett projekt. Med min låga ambition för båtbygge dekorerade jag istället båten med sugrör och ett värdelöst segel med en rosa Jolly Roger på. Robert och Ebba blev som galna eftersom det var tävling på gång, medan jag och Linnéa lugnt och fint klistrade fast sugrör och brydde oss inte om att bygga någon motor. När det var tävlingsdags så visste vi båda att oddsen inte var goda för vår del, men spänningen steg när det stod mellan Robert och Ebba som lyckats med sina båtar. Ebbsans båt svek henne eftersom hon använt sugrör som propeller, vilka var för lätta och satt lite för löst så de gav vika under vattnets tryck. Robert använde jungfruben som propeller och tog därför hem segern eftersom de kunde besegra vattnet med sin hårda yta. Hans pris blev äran och han verkade helnöjd!

Unikt museum När man kommer till Dyvelstens Flottningsmuseum så märker man ganska snabbt att det inte är som ett vanligt museum. Eftersom det inte är mer än ungefär 20 år sedan den sista flottningen ägde rum och verkstaden lades ner. Verkstaden som de arbetade i finns alltså kvar nästan helt orörd som de lämnade den. På övervåningen fanns det en utställning som handlade om flottningens historia där man bland annat kunde se på film. Det fanns även ett nyare tillägg för barn där man kunde experimentera och bygga båtar.

Efter den hektiska tävlingen tog vi till lugna puckar och blåste lite sopbubblor – På något sätt känns det som att jag aldrig kommer växa ifrån den barnsliga kärleken till det! Att döma av min stil kanske det verkar som att jag bara föredrar den svarta kulören men bubblorna gör mig tokig eftersom de skimrar i olika färger. Det är som att jag blir fem år igen och vill bara klappa och skratta som en säl.

Jag tyckte att det var ett intressant och unikt museum som levererade ett bra intryck från flottningen.

/Sofia Smederöd

/Robert Åberg Chapman

26


Cafét på flottningsmuseet Jag tyckte att upplevelsen på flottningsmuseet i Dyvelsten var en bra upplevelse. Jag blir alltid lika glad när jag blir bjuden på gratis fika. Fikat bestod av saft, kaka och en glass. Man kunde välja att fika inuti ett mysigt café eller utomhus med utsikt över älven. Hela fikaupplevelsen får 3 av 5 Robert.

Fakta om flottning Flottning höll på i sverige ända tills 1991 Slutränsningen av virket kunde kallas för ”rumpan” Sandslåns timmerslinje tog 1952 rekord i sorterade stockar, hela 22 758 152 stycken! I en relativt liten flottarkoja kunde det bo 12-16 personer samtidigt

27


Museets magasin Smått, smått, smått

Ett instruments historia

Det sista besöket i Ulvsby kändes väldigt vemodigt. Jag trivs ju väldigt bra i Ulvsbys magasin bland alla underbara föremål och deras spännande historia. Deras historia berättar om människor som jag aldrig fått chans att träffa, långt innan jag fanns på denna jord. Vi började dagen med att bli lite guidade av en trevlig kvinna som hette Birgitta med en underbar skånsk dialekt. Vi skulle efter det få gå runt själva i magasinet med speciella handskar och röra försiktigt vid sakerna. Jag blev överlycklig för att det känns som att jag kommer själva föremålen närmare om man får hålla i dom. Det känns som någon form av kraft, någonting som finns kvar hos föremålen från svunna tider. När vi senare hade strosat runt i över en timme så hittade jag några så underbara små saker som jag inte kunde slita mig ifrån. På hyllorna bland dockor och gunghästar så fanns det ca. fyra hyllor som var fyllda med dockhusmöbler! De här pyttesmå handgjorda dockmöblerna kommer från Filipstad. Det föremål som jag fastnade mest för var det eleganta skrivbordet som går i stil med resten av möblerna. Den är så fint målad och polerad, och det som är så häpnadsväckande är att man till och med skymtar sidorna i böckerna på skrivbordshyllan. När jag ser något så otroligt fagert skapat så slår mitt konstnärshjärta volter flera tusen gånger om. Det handlar inte om leksaker längre, utan rent utav konst. Att någon har lagt ner så mycket tid och omtanke på små, små detaljer som tillsammans bildar något så vackert. Detta är möbler till ett dockhus som säkert, i verklig storlek passa bra i den von Echstedska gårdens ljuva kammare. Idag ska allt alltid vara så himla enkelt. Förvisso så är det ju mer praktiskt men det blir tråkigt i längden. Leksaker idag är ofta gjorda helt i plast och i fabriker i u-länder. Väldigt opersonligt om man jämför med dom vackra leksakerna som fanns förr enligt mig. Man la helt enkelt ner mer tid på att göra något fint och värdefullt förr i tiden. Det är det jag saknar väldigt mycket i våra dagar. Man får aldrig lägga ner lite extra tid eller omtanke på någonting. Jag tycker att världen ibland har blivit lite för enkel, lite för bekväm helt enkelt. Anledningen är nog antagligen att världen är så stressad, vi är alla stressade i vardagen och glömmer ofta bort att leva i nuet. Det har jag stor erfarenhet av, tyvärr. Det är vår tid som är nu på jorden, så ta vara på den!

I tisdags så blev vi frisläppta i magasinet för att söka efter något som skulle ta vår uppmärksamhet. Som jag tydligt nämnt i tidigare inlägg så är jag riktigt intresserad av stränginstrument och hittade till min förtjusning en nyckelharpa i magasinet. En stor kropp med många olika knappar, jag kunde inte göra mig påmind om att jag hört hur en sådan låter men jag blev förälskad i dess utseende. Birgitta som visat oss runt plockade ner den så jag kunde få kolla på den, kameran flög fram! Men jag ville samtidigt bara betrakta den – fundera på hur den här kan låta och vem som kan ha spelat på den, var i världen den varit och vems öron den tillfredsställt. Den har ett liv, en historia som jag lugnt och fascinerat skulle lyssna på om den hade talets förmåga i ord. Precis innan jag lade fingrarna på tangentbordet och började skriva idag så sökte jag upp hur nyckelharpan låter och nu behöver jag hitta min haka eftersom jag tappade den. Vilket instrument! Det låter som en fiol, men på ett annat sätt, nästan som att det är två olika fioler som spelas på samma gång. Jag skulle kunna gå på en konsert för att höra ett proffs spela på den och bara luta mig tillbaka för att njuta av de höga tonerna. Jag hittade dessutom en fiollåda som liknade min egen. Jag blev genast nyfiken och fick kolla på den också. När vi öppnade lådan så liknade det inte min egen lådas insida, den här var blommig och hårdare. Men den var mycket finare än min eftersom det var ett blommigt mönster medan min är enkelt orange. De var likadana till designen och jag hajade till av det, ställer mig frågan om de tillverkades under samma tid. Det låg en fiol i lådan som saknade stämskruvar, strängar, stall, stränghållare och hakstöd. Den var ändå mycket fin, men enkel på ett sätt. Jag jämförde den med min egen och kom fram till att min var mer prydlig och blank. Men den här såg flitigt använd ut och kan jämföras med en leksak som blivit älskad av ett barn genom många år. Den tillverkades av gran och björk år 1707, så den är väldigt gammal och jag kan kanske inte kalla den välbevarad eftersom den är sprucken i sargen. Av alla föremål i hela magasinet så föll jag för just de här instrumenten, men vem kan inte bli förälskad i något så vackert? /Sofia Smederöd

/Linnéa Dedorson

28


Upplevelse i Ulvsby

Elektriska stolen eller spolen

När vi var i magasinet i Ulvsby visste man inte riktigt vart man skulle börja leta. Det kändes som om det fanns hur många hyllor som helst. När jag gick där och visste att jag skulle välja ut ett av dessa föremål kändes det lite stressigt först.

Jag trodde jag hade fått syn på något i stil med en elektrisk stol när vi klev in bland de större sakerna i Värmlands museums magasin i Ulvsby. På dessa maskiner hängde sladdar i massvis och med olika spakar kunde man styra styrka och volt. Min hjärna började osökt spela upp scener ur filmen The green mile, som handlar om fångar på ”death row” som utsätts för just elektriska stolen.

När jag gått där ett tag och hittat flera olika intressanta föremål tänkte jag att det inte var så farligt i alla fall. När jag sen hittade en ställning med flera gevär uppställda blev jag mycket glad och visste genast vad jag skulle skriva om.

Det visade sig att jag var helt ute och cyklade. Maskinerna var inget mindre än frisörredskap som använts under tidigt 1900tal. Kvinnor var alltså uppkopplade till de här dödsmaskinerna för att få deras hår att ligga i perfekta lockar som ramade in deras ansikten. Birgitta berättade skräckhistorier om hur kvinnor fick uppbrända och förstörda hårbottnar tack vare detta, men ska man vara fin får man lida pin som det uttjatade ordspråket säger.

Jag har alltid varit fascinerad av gamla gevär, de har alla en väldigt speciell design och många är nästan som ett unikt konstverk. Ett av gevären på hyllan fick jag berättat för mig att det används i det finska kriget 1808-1809. Ett annat ganska intressant gevär som jag hittade inne på jaktavdelningen istället fångade genast mitt intresse. Geväret var fint utsmyckat med en text där det stod: ”Jag är skänkt af Konung Fredric till C.G Löwenheilm justice cantzler 1747”, texten var skriven med guldfärg. Geväret var ett flintlockgevär med inristade mönster av hög kvalitét.

När det kommer till skönhet är det som om smärta avdramatiseras, den är överkomlig då utdelningen är stor för den ytlige. Det injiceras, noppras, vaxas, piercas, skärs, rycks i hopplösa försök för att uppfattas som attraktiv. Är det inte fånigt egentligen, det vi utsätter oss för. Hur dåtidens kvinnor praktiskt taget utsatte sig för livsfara för lite lockar, lika så som många gör det idag genom att lägga sig under kniven. Borde vi inte en gång för alla begrava ”om man ska vara fin får man lida pin”? Är det inte dags nu efter alla dessa år? Satsa mer på:

Jag vet inte riktigt helt säkert varför jag fastnade för gevären, kanske är det alla filmer och spel som har hjärntvättat mig. Eller så är det bara den fantastiska designen och mitt intresse för äldre saker som gjorde att de attraherade mig. Jag tyckte att det var väldigt kul i Ulvsby att få gå runt och kolla ordentligt mer än bara en liten snabbis. Jag tyckte att det var en mycket lyckad dag och är väldigt nöjd med den.

Skippa att vara söt om det innebär att få stöt. Varför vara fin om det tar bort ens flin. Du slösar ditt liv, om du bara tänker på att vara attraktiv.

/Robert Åberg Chapman

/ Ebba Abelsson

29


30 bild 2 föreställer en gul cacaoburk, färgen gul kan man koppla till solen och solen kopplas såklart till Karlstad. På bild 4 ser man en cykel, och det finns ju cyklar i Karlstad. På speglarna i bild 1 kan man tydligt se två fåglar, då associerar i alla fall jag de till fåglarna på rådhuset i Karlstad. Då tror ni nu att bild 3 ska bort eftersom alla andra hör ihop med Karlstad. men så är inte fallet, på bilden finns det två bullar. Eftersom man inte kan ta bort en bild på bullar så ska bild 1, 2 och 4 bort.

SVAR:

4 3 1

2

Vilken bild ska bort?


Då och nu Munken

Hänger det på håret?

Den första bilden är på företaget Branzells AB´s skyltfönster där de sysslade med bilelektronik och batteritillverkning. Det står inget direkt årtal när bilden är tagen men ungefär runt 1923 är den tagen.

Av min presentationstext att döma så kan vi ju märka att jag älskar musik och det kanske syns att jag aldrig går till frisören. Så jag tycker personligen att det är synd och skam att musikaffären inte fick stå kvar för alltid. Vi har ju 4sound kvar och det är ju en toppenaffär och lite andra musikbutiker jag inte sett. Men jag tycker så mycket om musik så jag skulle bli helt förtjust om hela Karlstad kryllade av liknande butiker!

Jag valde den första bilden eftersom jag såg att det var Munken och visste att Munken har en speciell historia. Det var från början en byggnad som kyrkan byggt för att bevara döda i, ett bårhus helt enkelt. Samtidigt så tjänade munkar extra pengar genom att ta emot betalande gäster för övernattning. Huset har även fungerat som brandstation en gång i tiden.

Musikaffären stod på platsen år 1928, så jag antar att det inte var elgitarrer, trumset och basar som såldes då. Men jag har lärt mig att man ska försöka uppskatta alla tiders musik för de har alla sin charm. Fast jag har väldigt svårt att tro att jag kommer uppskatta det som går på radio nu för tiden om tjugo år, men vem vet.

Där bilden är tagen ligger nu restaurangen Munken. Just den ingången som är på bilden är inbyggd i en ute-plats, istället så tog jag en bild på ingången bredvid. Det har inte skett alls stor förändring på byggnadens utsida då det såg ut som det fortfarande var samma färg och dörr.

Jag önskar att jag kunde beskriva hur mycket jag älskar musik men det är väldigt svårt att sätta ord på det. Det har en otrolig påverkan på människor som kan få oss att minnas, drömma, gråta, skratta eller bara le. Beroende på humör så väljer vi olika genrer som kan passa. När jag känner mig trött och lite seg så älskar jag att lyssna på till exempel Rush eller Marillion. Sedan när jag har jättemycket energi så kan jag hoppa omkring och lyssna på Alice Cooper eller Journey – med mera, med mera! Musik är inte bara något som man lyssnar på, det brukar påverka en människas klädstil och kultur. Jag vill gå på festivaler med publiksurfing och vrålande gitarrer, medan andra kanske föredrar att slå på radion på väg till jobbet och njuta av det. Musik kommer alltid vara där, håret växer ut.

/Robert Åberg Chapman

/Sofia Smederöd

31


Tur och retur

Stora torget i all sin prakt

Dåvarande tågstationen i mitt lilla Hagfors, Idag ett ställe som jag besöker varje vecka i jakt på gamla oönskade ting som jag kan ge nytt liv. För länge sedan lades tågförbindelsen ner i Hagfors. Jag tycker det verkligen är jättesynd, skulle vara så himla mysigt om man kunde åka tåg till Karlstad istället för buss som omväxling. Jag tycker att det passar att det blev en secondhandbutik av tågstationen i modern tid. Båda tingen har ju sina egna historier. Jag tycker att byggnaden är väldigt vacker och på insidan så ser man lätt att det har varit en tågstation. Tur och retur är det lite fyndiga namnet på secondhandaffären som ligger där. Jag tror det finns en tandläkare i huset också. Det finns även ett nyöppnat litet café som jag tyvärr inte hunnit besöka än. Jag älskar att gå på secondhandaffärer och hitta sådant som andra tycker är ”skräp” men som för mig är en skatt. Det är ett ganska begränsat sortiment men jag tror att det bara har fått mig att se saker med andra ögon och fått mig att tänka ännu mer kreativt! Secondhandaffärer är även ett trevligt ställe att bara gå och titta på gamla prylar. När jag ska flytta hemifrån så tänker jag köpa väldigt mycket secondhand. Har sett väldigt eleganta stolar och bord i min smak fast jag skulle klä och måla om dom. Jag älskar att skapa saker direkt från mitt eget huvud och min egen lilla drömvärld. Jag drömmer ofta om alla saker jag ska skapa till mitt första egna boende. Mitt nuvarande rum hos mamma är halvt den visionen. Skulle nog beskriva mitt rum som en elegant gotisk cirkus för älvor. Jag är glad att den gamla tågstationen är kvar i Hagfors. Tänk på alla Hagförsingar som rest fram och tillbaka på järnvägen och på deras bakgrund. Det är en bit av Hagfors historia. Kommunen har nämligen en tendens att riva allt som folk vill ha kvar, tyvärr.

Två bilder, så lika men ändå så olika. Båda föreställer Stora torget i Karlstad men nästan femtio år skiljer dem åt. Under dessa femtio år har massor av olika saker hänt på denna plats. Hundratusentals olika individer med olika liv och ursprung har traskat på de kuperade stenarna. På detta torg har folk hurrat och skrikit då Färjestad flertal gånger vunnit SM-guld. Folk har dansat med till pop-låtar under Rix Fm festival. Olika marknadsstånd har kommit och gått. Man har kunnat köpa frukt och grönsaker men även kläder och accessoarer. Diverse blommor har stått som utsmyckning och fontänen har porlat. Olika saker har med njutning förtärts. Kanske har det varit en klassisk kulglass i solen eller varför inte nytillskottet och det lite mer exotiska: strutpizza. Som bakgrundsljud har man hört ett konstant brummande från Karlstads stadsbussar och ett myller av skratt och prat. Som ett av Sveriges största torg och en av Karlstads stora samlingsplatser är det trots sin enkelhet värt ett besök. Där kan man insupa den trevliga värmländska atomsfären. Om du har tur skiner även solen i Karlstad extra starkt över dig och Fredsmonumentet som står stolt och spejar ut över Karlstad. / Ebba Abelsson

/Linnéa Dedorson

32


Sluttext Robert

Ebba

Det här är första gången jag har haft ett riktigt sommarjobb, jag måste säga att det var ett riktigt kul sådant också. Det har inte varit riktigt som alla andra sommarjobb, samtidigt som alla andra sålde jordgubbar och jobbade för kommunen så fick jag betalt för att gå på museum.

Här sitter jag nu och spånar på mitt sista inlägg. Hur ska jag på ett bra sätt kunna sammanfatta dessa fyra veckor som tycks ha sprungit förbi i Usain Bolt-fart? Det är med stort vemod jag kommer ta adjö av min post som sommarbloggare. Jag kan inte tänka mig ett mer intressant och lärorikt sommarjobb än det jag har haft. Jag menar, hur många kan säga att de under sommaren har haft som jobb att åka runt på museum och magasin i Värmland för att sedan skriva om dem? Inte nog med det har jag haft möjlighet att göra det med fyra andra superhärliga personligheter som jag definitivt kommer sakna att spendera mina dagar skrivandes, snackandes och skrattandes med. Att under denna period välja en favoritplats, sak eller upplevelse är ungefär lika svårt som för en förälder att välja sitt favoritbarn. Allt har sin egen charm. Att få uppleva kontrasterna är just det som gjort det så bra. Ena dagen var vi på den vackra von Echstedtska gården som inte var sparsamt med sina pråliga detaljer, medan den andra var vi i skogsfinnarnas rökstugor som var mycket mer avskalade. Ibland fick vi lyssna på sorgliga berättelser om hur folk dog på hemska sätt i Långbans gruvor vilket gjorde oss gripna över deras öden. Ibland fick vi istället leka av oss genom att bygga motorbåtar vilket gjorde att vi som barn log från öra till öra. Stundvis kunde vi skita ner oss totalt, T.ex. när vi letade fyndigheter på Kartberget. Stundvis var vi dock tvungna att bära handskar för att inte smutsa ner de historiskt värdefulla föremålen på Ulvsby magasin. Allt detta i en perfekt blandning och jag känner att jag nu, mer än någonsin, verkligen uppskattar vårt kära Värmland och dess historia. Så som om jag stod på den stora scenen på Oscarsgalan och ska hålla mitt tacktal vill jag först och främst tacka Värmlands museum för att få denna möjlighet. Jag vill tacka mina bloggkompanjoner Sofia, Linnea och Robert för alla fina minnen. Min handledare Linnea som botat mig från mitt hemska särskrivningshandikapp och slutligen min familj och ”all the fans out there” (skämt åsido). Så tack för mig och hoppas alla som läst vår blogg får en underbar sommar!

Jag tyckte att alla museum var intressanta på sitt egna sätt så jag kan inte välja någon som favorit, jag tyckte även att det var väldigt kul att få besöka magasinet i Ulvsby. Skulle också vilja passa på att tacka Värmlands museum och handledare Linnea Hjelm för ett mycket bra jobb! Under sommaren tycker jag själv att jag har förbättrat min skrivkunskap och min förmåga att ge kritik till andras texter. Jag tycker även att jag har haft väldigt tur med mina kollegor som alla är väldigt snälla. Det var väldigt imponerande att nästan alla museum hade bullar tillgängliga, sådant uppskattar jag verkligen. Om jag skulle gradera sommarjobbet på Robert skalan får den hela 5 av 5 Robert.

/Robert Åberg Chapman

/ Ebba Abelsson

Mina egna bullar som såklart alltid får 100 av 100 Robert!!

33


Linnéa

Sofia

Nu sitter vi här igen framför våra datorer. När jag skriver det här så är det sista dagen på sommarjobbet. Det är blandade känslor. Det känns konstigt att jag inte ska sitta på bussen kl 6.53 på måndag igen. Hela jag är så fasligt trött och hela den här morgonen var kaos med glömd lunch och allt. Det ska på ett sätt bli skönt att få sommarlov och att få sova ordentligt, (jag är jättetrött) Tid till att måla och sy. Jag har ett sånt vackert tyg som väntar på mig där hemma. På ett sätt så känns det jättetråkigt att det är slut nu. Det har varit jättekul. Det känns som att jag fått ny inspiration till skrivandet igen eftersom att vi skrivit så mycket. I början kände jag mig ringrostig i mitt skrivande men efter dessa veckor så känner jag mig riktigt ’’uppvärmd’’ igen. (Idag är jag ju tyvärr så trött så jag vet inte riktigt hur texten blir. Förlåt mig!)

Det är lätt att säga att tid gått fort och det kan jag lugnt säga att de här fyra veckorna gjort. Vi har lärt känna varandra och fått mycket inspiration av olika miljöer. De här veckorna har betytt mycket för ett av mina största intressen – att skriva. Men det har betytt avsevärt för mitt kulturintresse då vi fått gå bakom kulisserna på olika sätt och på så vis lära oss mer än en guidad tur kan ge. Ulvsby, där museets föremål är, har gett väldigt mycket då vi fick blanda in så mycket olika uppfattningar och tolkningar. Alla grunkorna har en historia som inte alltid är dokumenterade. Men då fick vi hitta på en egen och det är alltid spännande. Min allra största favorit bland besöken var von Echstedtska gården och det var dessutom det roligaste inlägget att skriva! Hela stämningen runt gården var perfekt och det vackra vädret gjorde det hela ännu bättre. Men alla ställena var intressanta på sitt vis men det är ju förstås svårt att undgå att skaffa en favorit! Jag hoppas att ni som följt vår resa har tyckt att det gav mycket. , för det har vi tyckt. Detta förblir ett minne för livet, som jag antar att en sommar som jordgubbsförsäljare inte blir. Jag tror mitt skrivande blivit förbättrat tack vare mina ”kollegor” som givit mig inspiration och feedback. Det känns som att jag kommer vilja fortsätta på egen hand att dokumentera mitt kulturintresse genom foton och målningar i bloggform.

Mitt favoritbesök var (som det kanske har märkts på mina texter) von Echstedska gården. Miljön var underbar, konsten var vacker och så med ett väldigt trevligt café på det! Rokokon är en av mina favoriteror från förr just för att det finns så mycket att titta på. Så många vackra detaljer och mycket lekfullhet i kläder och inredning. Kan det bli bättre än så? Jag älskade också att få gå runt i magasinet i Ulvsby. Jag har fått lära mig mer om Värmland och dess spännande historia. Jag personligen uppskattar faktiskt Värmland mycket mer efter dom här 4 veckorna. Mitt första sommarjobb var minst sagt ett roligt och givande jobb. En perfekt övergång mellan Hagfors och Karlstad för mig. Jag har skrattat och haft det trevligt varje dag.

/Sofia Smederöd

Men nu är det dags att säga adjö. Tack till Värmlands museum och region värmland för att jag fick göra det här och valdes ut som sommarbloggare! Jag vill även tacka dom andra sommarbloggarna och våran handledare Linnea för fyra underbara jobbveckor som gett mig så mycket skratt. Ni är för underbara allihop! /Linnéa Dedorson

34


#V채Mublogg

BLOGGEN  

Fyra unga bloggade om Värmlands museums samlingar.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you