Page 1

DEUTSCHE DEMOKRATISCHE REPUBLIK 1949-1990


Förord

H

ur kan ett helt nytt samhälle bildas, för att sedan gå under bara 40 år senare? Östtyskland är ett unikt kapitel i världshistorien. Landet bildades genom att en nation splittrades, genom ett beslut fattat av utomstående nationer, som hade bestämd plan för hur det ekonomiska och politiska klimatet i landet skulle se ut i framtiden. Sättet som landet uppstod och utvecklades på gjorde att vi, författarna av detta häfte, beslöt oss att jobba om Östtyskland när vi skulle välja projektarbete i höstas. En annan anledning var vårt gemensamma intresse för historia och andra världskriget, något som gjorde detta till en naturlig uppföljning på det intresset. Med tanke på all information som finns, hade vi utan problem kunnat skriva 70 böcker om detta ämne. Vi kände dock att vi ville göra något nytt av vårt historieintresse, och det var så idén till detta häfte föddes. Häftet gör inga anspråk att täcka in hela Östtysklands historia, utan snarare en ytlig, och förhoppningsvis informativ, introduktion till detta land. Innehållet är valt av oss utifrån vad vi personligen finner viktigt och intressant. I så stor utsträckning som möjligt har vi försökt förhålla oss objektiva i vår bearbetning av fakta till detta häfte, även om alla människor skapar en personlig relation till Östtyskland, oavsett om det är positiv eller negativ. Hursomhelst, nu står vi här, med 48 sidor, en Berlinresa i bagaget och diverse böckers innehåll visare, med ett färdigt häfte i handen. Vi hoppas att ni, kära läsare, precis som vi, kommer ha glädje av detta infoblad. Trevlig läsning! Albin Björk - Carl Cederstam Barsk - Linus Larsén Den 1 april 2012, Stockholm

4


Innehåll Historia & Religion Ekonomi Politik Öst & Väst Gränsen Säkerhet Media Sverige & DDR Sport & Kultur Vardagsliv Efter Muren

6 10 13 20 23 27 32 36 38 41 43

5


Historia & religion.


DDR:s Korta Historia

Efter andra världskriget (1939-45) delades Tyskland upp i fyra ockupationszoner, den franska, brittiska, amerikanska och den sovjetiska. Nya gränser drogs upp, och Tyskland förlorade en stor del av Preussen, det land som enat det Tyska Riket 1871. Allt öster om Oder-Neisselinjen (Östtyskland i rötts östra gräns) gick till Polen som kompensation för att Sovjetunionen tog över landområden av motsvarande storlek i östra Polen.

De fyra vinnarna i kriget skulle till en början styra Tyskland genom ett kontrollråd, som under hela sin tid plågades av oenighet. När Sovjetunionen gick ur rådet slopade man alla planer på en enig stat som skulle styras gemensamt via diplomatisk väg. 1949 gav de Västallierade sina zoner till en nyformad tysk stat, med huvudstad i Bonn, den så kallade Federala Tyska Republiken (Bundesrepublik Deutschland), i dagligt tal Västtyskland (Westdeutschland), som syns i mörkgrått på bilden nedan. Samma år skapades den Tyska Demokratiska Republiken (Deutsche Demokratische Republik) i den sovjetockuperade zonen (rött) med Berlin uppdelat mellan västmakterna och Sovjetunionen. Staten kallas i dagligt tal oftast Östtyskland (Ostdeutschland). Walter Ulbricht och Wilhelm Pieck fick Sovjetunionens stöd att skapa en socialistisk stat i de delstater (Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen-Anhalt, Sachsen, Thüringen, Brandenburg och Östberlin) som utgjorde den sovjetiska ockupationszonen. De skapade ett socialistiskt parti som assimilerade existerande kommunistiska och socialdemokratiska partier.

1956 gick DDR med i Warszawapakten, öststaternas försvarsallians. 1961 började man bygga Berlinmuren, som byggdes för att stoppa östtyska medborgare från att fly till väst (se avsnittet om gränsen för mer information). I slutet av 1980-talet började folket i Östtyskland för första gången att protestera mot regeringen. Landets de facto ledare sedan nästan 20 år, Erich Honecker, blev avsatt av partledningen i SED och en halv månad senare, den 9:e november, gav regeringen landets invånare möjligheten att resa ut ur DDR, ett drag som ledde till Berlinmurens fall och kort därpå även slutet på kommunistiskt styre i Östtyskland. Den 3:e oktober 1990 assimilerades Östtyskland av den Federala Tyska Republiken, och Östtyskland gick officiellt i graven. Årsdagen av händelsen firas varje år som Tysklands Enandes Dag (Tag der Deutschen Einheit).

1952 föreslog Stalin att de båda tyska staterna skulle utrymmas av de tidigare allierades trupper och att en enad neutral tysk stat skulle ta deras plats (Se Öst-Väst). De Västallierade tackade nej till förslaget. Östtyskland stod under direkt sovjetisk kontroll fram till 1954, när det erkändes som en suverän stat av Sovjetunionen efter att DDR betalat klart sin krigsskuld.

7


DDR i årtal

1945 - Nazityskland förlorar andra världskriget och delas upp i ockupationszoner av segrarmakterna England, USA, Frankrike och Sovjetunionen som får en zon vardera.

1961 - Den första Berlinmuren byggs.

1949 - Östtyskland skapas i den sovjetiska ockupationszonen.

1970-talet - Ostpolitik - Västtyskland återupptar normala diplomatiska relationer med Östtyskland.

1971 - Erich Honecker tar över makten från Walter Ulbricht med hjälp av Sovjetunionen.

1952 - Stalin föreslår en enstatslösning där Tyskland ska enas till en neutral stat i mit1989 - Die Wende - Massiva protester leder ten av Europa. Västmakterna avslår inviten. till öppnandet av Östtysklands gränser och regeringen tvingar Honecker att avgå. 1953 - Stalin dör. Uppror i Östtyskland 1990 - Midnatt (00:00 Centraleuropeisk den 16-17 juni slås ner med militärmakt. Tid) den 3:e oktober assimilerar Västtysk1960 - President Wilhelm Pieck avlider och land Östtyskland och bildar en enad stat efter månader av förberedande avtal. positionen avskaffas. Walter Ulbricht tar över som ledare för statsrådet.

Händelserna den 16-17:e juni 1953

Den 16:e juni strejkade arbetare mot en planerad lönesänkning. Demonstrationerna växte efterhand när motståndare till regeringen gick med. Under dagen växte demonstrationer fram i resten av landet. Den 17:e juni började massiva protester äga rum i storstäderna. Den maktlösa polisstyrkan Volkspolizei vågade inte gå mot folkmassorna. Det som började som protester mot sänkta löner blev till kravet på att regeringen skulle avgå. Sovjetiska trupper i Östtyskland ryckte in för att

8

återställa ordningen. Trupper gick i regelrätt strid mot demonstranter, vilket resulterade i dödstal som varierar från 55 till 125 beroende på källan. Ett hundratal upprorsmakare avrättades, och tusentals arresterades. Efter Östtysklands fall döptes allén väster om Brandenburger Tor om till Strasse des 17. Juni för att hedra demonstranterna.


Religion

För att förstå hur religionen passade in i den östtyska republiken måste man gå tillbaka till 1500-talet och Martin Luthers reformation. Hundra år senare ägde det trettioåriga kriget (1618-48) rum. I norra Tyskland var och är den överväldigande andelen av folket nominellt sett protestanter. DDR låg i nordöstra Tyskland, ett område som rent historiskt sett har varit protestantiskt sedan minst 1600-talet. En klart mindre andel av befolkningen var nominellt sett katoliker. De mest katoliktäta delarna av landet låg i söder. DDR styrdes av en kommunistisk regering som officiellt sett var för ateism, men i början av landets existens försökte regeringen stå på god fot med kristna samfund, då de hävdade att kristendomen var kompatibel med det kommunistiska idealet. Regeringen försökte dock få bättre kontroll över de unga genom att inofficiellt uppmuntra mobbning

av ungdomar som gick i kyrkan. Relationen mellan staten och den katolska kyrkan var iskall, men kyrkans representanter förföljdes inte och innehade rätten att protestera mot reformer som gick mot deras tro. Den katolska kyrkan tilläts ha kontakt med påven i Rom, men övervakades noga av säkerhetstjänsten. Relationen mellan den protestantiska kyrkan och staten förbättrades över tid, från att kyrkan helt tog avstånd från DDR till en mer neutral hållning på 60-talet. Man accepterade vissa socialistiska idéer och påbörjade en dialog. Historiskt sett var 90 % av Östtysklands befolkning protestantisk, vilket betydde att den protestantiska kyrkan hade ett klart inflytande i befolkningens liv, en utgångspunkt för underhandlingar med regeringen

9


Ekonomi.


Östtysklands ekonomi

För att bättre förstå hur Östtysklands ekonomiska system utvecklades under åren efter andra världskriget och fram till dess undergång i slutet av 1900-talet måste man först undersöka hur det såg ut i Tyskland under mellankrigstiden samt under andra världskriget.

Planekonomi

Eftersom Östtyskland skapades ur den ryska zonen av Tyskland så infördes också samma sorts ekonomiska system som Sovjet använde sig av. Detta systemet kallades planekonomi och gick ut på att produktion och konsumtion i stora drag beräknades i till exempel så kallade femårsplaner av staten eller av en statlig organisation. För att kunna använda sig av planekonomi är det därför viktigt att man har en god koll på konsumenternas behov och preferenser samt alla fabrikers kapacitet och utgifter. Idén med planekonomin är att konsumenten ska kunna påverka produktionen av varor, och att marknaden inte ska kunna styras av privatägda företag som kan styra marknaden och produktionen så det passar sina egna mål om att få ut en maximal vinst. Detta låter bra men kan som sagt vara svårt att sätta i praktiken eftersom många faktorer kan påverka folks konsumtion och arbetsförmåga vilket kan göra planerna missvisande.

Efter kriget

Efter Tysklands nederlag i första världskriget tvingades landet att betala ett skadestånd till segrarmakterna som var otroligt högt. Det har debatterats mycket runt frågan efter kriget om skadeståndet kanske var för högt eftersom det fick Tyskarna att känna sig förödmjukade och att det därför skapades ett stort missnöje som kunde bidra till att oroligheterna i Europa ännu en gång trappades upp och andra världskriget bröt ut. Som om skadeståndet inte var nog så la Frankrike också beslag på Ruhrområdet där tyskarna hade många av sina industrier. Detta ledde såklart till en ännu sämre ekonomisk situation och för att lösa problemen i landet och för att kunna betala tillbaks skadeståndet bestämde sig tyska staten för att trycka mer pengar.

Dock sjönk därmed penningvärdet och inflationen gick i taket, sedlar trycktes som var värda flera miljoner i mark men i själva verket endast motsvarade några dollar. Det var också under denna tiden som Hitler och hans parti NSDAP fick allt mer popularitet i Tyskland med löften om förbättrade livsförhållanden och arbete. Folket ville ha aktion och det erbjöd Hitler och hans parti. Med den ökade populariteten blev Hitler rikskansler i Tyskland den 20 januari 1933 och började där arbetet som till slut gjorde honom till enväldig ledare och ledde Tyskland in i ett av världshistoriens hemskaste krig. Naturligtvis var kriget inte bra för den fortsatta ekonomin i Tyskland särskilt inte eftersom kriget också förlorades. Efter förlusten även i andra världskriget låg Tyskland i spillror, ung bra arbetskraft gick förlorad på slagfälten, industrier och infrastruktur hade bombats sönder. Tysklands rival på östfronten, Sovjet tilldömde också sig ett skadestånd och utförde ett mycket komplext demontageprogram av Tysk infrastruktur där man monterade ner och tog med sig järnvägar, delar av fabriker med mera eftersom tyskarnas framfart i Ryssland förstört stora delar av deras produktionskapacitet.

Comecon

Trots att den tyska ekonomin blev försvagad under 40 och 50-talet av olika länders inblandning och den allmänna återuppbyggnaden av landet kom Tyskland senare att bli en viktig kugge i Comecon. Comecon var ett ekonomiskt samarbete mellan kommunistiska länder. Initiativet till samarbetet tog Sovjetunionen år 1949 och det höll ända till 1991 då de kommunistiska staterna föll samman. Rådet basade över att utforma femårsplanerna för alla medlemsländernas produktion och arbetsfördelning.

Export, produktion och muren

Vad gällde Östtysklands exportvaror så var produktionen av teknik mycket flitig, kameror, sextanter, bilar, gevär och armbandsur var vanliga i fabrikerna. Trots vad som kan kallas framgångar i produktion

11


och ekonomi förblev levnadsstandarden i Östtyskland dålig jämfört med sin granne i väst. Hyllorna i affärer gapade tomma och enorma köer bildades utanför affärerna när efterfrågan översteg utbudet. På grund av detta och många andra problem i det kommunistiska sättet att styra landet flydde många i yrkesverksam ålder till grannen Västtyskland för att söka bättre arbete och levnadsstandard. Detta var också en av anledningarna som gjorde att Berlinmuren uppfördes år 1961. Muren övervakades hårt för att inte illegal in och utvandring skulle ske. Man beräknar att ungefär 2.5 miljoner tyskar flydde landet mellan år 1945 och 1961 innan muren uppfördes. Murens påverkan av utvandringen var mycket effektiv och dödlig kraft användes mot folk som åndå försökte rymma över den hårt bevakade muren. Trots att den ekonomiska situationen stabiliserades med hjälp av Berlinmuren så följde under 70-talet ekonomisk stagnation i hela östblocket, Östtyskland inkluderat. Eftersom det föddes för få barn i Östtyskland var det också svårt att få arbetare som täckte behoven i landet, lösningen blev att importera billig arbetskraft från andra kommunistiska länder. Totalt importerades tiotusentals arbetare. Under denna skakiga tid gjordes också ett försök att producera mikroteknik som misslyckades totalt då den västliga motsvarigheten var mycket billigare. Efter denna skakiga period gick Östtyskland som land bara neråt och när en statistisk genomgång av ekonomin gjordes år 1989 visades chockerande resultat som avslöjade att Östtyskland på mindre än tjugo år lyckats skapa ett

12

underskott på över 150 miljarder mark. Under Östtysklands sista år som stat så bestod exporten mest av politiska fångar som köptes loss av Västtyskland. Även om detta drog in pengar så betydde det dock att man blev allt mer beroende av sin granne i väst och därför sattes också mer krav på Östtyskland från Västtysklands sida.

Intershop

Intershop var statligt ägd detaljhandelskedja i Östtyskland som utmärkte sig genom att bara ta emot utländsk hårdvaluta och senare värdecheckar från Forum. Den östtyska marken accepterades inte. Intershop erbjöd ett sortiment av västprodukter som annars inte fanns tillgängliga i Östtyskland. Intershop startades först för försäljning till utländska besökare men blev senare platsen för östtyskar att köpa utländska varor. Intershop grundades 1962 som ett statligt ägt företag. Målet var att öka inkomsterna av utländsk hårdvaluta där bristen på den blivit ett stort problem. Man riktade in sig på turister och utländska besökare. Den första Intershop-butiken öppnade på gränsövergången på stationen Friedrichstrass i Berlin. Man sålde billiga cigaretter och efterhand utökades sortimentet med bland annat alkohol. Köp kunde göras med alla konvertibel valuta som amerikanska dollar, brittiska pund, schweizerfrancs etc. och inte minst den västtyska marken. Under 80-talet fanns till slut mer än 300 intershopbutiker som omsatte flera miljarder i d-mark.


Politik.


Politiskt system

Politiken i DDR kom under landets dryga 40-åriga existens att domineras av det socialistiska enhetspartiet, Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED). Partiet bildades då det tyska kommunistpartiet och det socialdemokratiska partiet slogs samman 1946 på initiativ av Sovjetunionen, som ockuperade landet sedan slutet på det andra världskriget 1945. Enligt fredsvillkoren i Potsdam efter Andra Världskriget skulle Sovjetunionen stödja upprättandet av en demokratisk nation i den sovjetiska ockupa-

Tysklands administrativa indelningen 1952

14

tionszonen i Tyskland . Sovjetunionen såg dock till att denna ”demokrati” upprättades på landets egna villkor när Östtyskland blev en självständig stat i oktober 1949. I samband med självständigheten upprättades också ett lagstiftande parlament i landet, som till en början bestod av två kammare, Volkskammer, Folkkammaren, dit partier och politiker röstades in genom de allmänna valen i landet, och Länderkammer, en kammare där Östtysklands fem administrativa regioner, förbundsstaterna representerades. Länderkammer avskaffades dock redan 1952, då DDR delades in i mindre administrativa distrikt, och Volkskammer fick hela den lagstiftande makten då enkammarssystemet upprättades. Även om det fanns partier i Volkskammer med andra ideologier än den kommunistiska, så tvingades alla partier som registrerades i DDR att gå med i den Nationella fronten, en politisk allians som omfattade i princip hela den politiska verksamheten i landet och kontrollerades av SED. Inför varje val till Volkskammer sattes en lista ihop, den s.k. kallade ”enhetslistan” med kandidater till valen. På enhetslistan fanns, förutom de fem stora partierna, det socialistiska (SED), det kristdemokratiska (CDU), det nationaldemokratiska (NDPD), bondepartiet (DBD) och det liberaldemokratiska (LDPD), även flera fackföreningar och andra organisationer såsom tyska kvinnoföreningen, östtyska kulturföreningen etc. Listan sattes ihop av SED, som hade full kontroll över politiken i landet och stod under Sovjetiskt inflytande. På listan var fördelningen mellan partier och organisationer i parlamentet redan förutbestämd och de östtyska medborgarna bara rösta ja eller nej till enhetslistans förslag. För att rösta ja till listan, så behövde man bara lägga ned valsedeln i valurnan utan att göra något eftersom kandidaterna redan var förutbestämda. Om man däremot ville rösta nej till listan, var man tvungen att gå till ett öppet valbås, där alla såg vad man gjorde, och kryssa över namnen på kandidater på listan. Detta kunde leda till att Stasi inledde övervakning av individen i fråga, och


Visste du att...? att man miste sitt jobb/sin utbildning. Efter varje val i landet, då en extrem majoritet (ofta saknades bara någon promille från 100 %) godkände enhetslistan som SED satt samman, fördelades de 400 platserna i Volkskammer utifrån denna, alltid så att SED tillsammans med fackföreningarna hade strax över 50 %. Volkskammers enda uppgift blev sedan i praktiken att rösta igenom de lagförslag SED presenterade. Den största oenigheten som någonsin rådde i Volkskammer när ett lagförslag presenterades, som skulle innebära att det blev enklare att göra abort. 14 av de 400 ledamöterna röstade emot, och 8 ledamöter lade ned sin röst. Alla dessa representanter kom från det kristdemokratiska partiet. Förutom Volkskammer, var två andra politiska institutioner viktiga i Östtyskland. Statsrådet, Statsraat, och Ministerrådet, Ministerraat. Statsraat var ett råd som vanligtvis bestod av drygt 20 ledamöter, varav en var ordförande (För det mesta SED:s partiledare), flera viceordförande (ofta så många som 6 stycken), och en sekreterare. Statsraat var DDR:s motsvarighet till en statschef och ansvarade bland annat för landets försvar, utse högsta domstolen, stöd till familjer med många barn, statsbesök etc. Ministerrådet, Ministerraat, var det organ i Östtyskland som utövade regeringsmakten. Det lydde precis som Statsraat under Volkskammer och bestod av representanter från de olika partierna i landet, beroende på hur fördelningen i Volkskammer såg ut. När rådet bildades 1950 bestod av 18 medlemmar. 1989 hade dock detta antal utökats till 44 stycken. Ministerraats ledare var Östtysklands regeringschef. Under hela 22 år var Willi Stoph Östtysklands regeringschef, från 1964 till 1973, och sedan igen 1976-1989.

Ca 25 km norr om Berlin ligger byn Waldseidlung. Här levde Östtysklands maktelit i en zon isolerad från omvärlden av 2 meter höga murar. Tillsammans med dem levde deras familjer, livvakter, folk från säkerhetstjänsten, städare, kockar etc. Hela området var avlyssnat av Stasi. I närheten fanns stora jaktmarker för makteliten. Båda Erich Honecker, mannen med den största politiska makten i landet mellan 1976-1989, och Erich Mielke, ledare för Stasi, var mycket hängivna jägare och spenderade mycket tid på ägorna, jagandes hjort, kanin eller kanske någon av de 200 älgar som den östtyska staten fått i present av Sovjetunionen under ett statsbesök. Waldseidlung kallades av många östtyskar skämtsamt för ”Volvograd”, då många i den politiska eliten i landet åkte i Volvo 264TE-limousiner.

Mitt i Berlins stadskärna ligger Palats der Republik, DDR:s politiska högborg. Här satt Volkskammer, parlamentet, från byggnadens invigning år 1976 fram till 1990. Byggnaden uppfördes på platsen där Berlins stadsslott tidigare låg, som sprängdes på order av Walter Ulbricht 1950. I palatset hölls även många stora kulturevenemang. Flera sändningar av Ein Kessel Buntes (se media) sändes från palatset. Efter att DDR upphörde att existera 1990 stod byggnaden länge oanvänd och det var oklart hur dess framtid skulle se ut. 2003 bestämde det tyska parlamentet att byggnaden skulle förstöras för att på nytt kunna bygga upp Berlins stadsslott. Trots starka protester, framförallt från östtyskar, började rivningen 2006. Återuppbyggnaden av slottet planeras börja 2013 eller 2014.

15


Statschefer

Johannes Dieckmann Staatspr채sident 1949

Wilhelm Pieck Staatspr채sident 1949-1960 Johannes Dieckmann Staatspr채sident 1960 Walter Ulbricht Vorsitzender des Staatsrats 1960-1973 Friedrich Ebert d.y. Vorsitzender des Staatsrats 1973

Walter Ulbircht Vorsitzender des Staatsrats 1960-1973

Willi Stoph Vorsitzender des Staatsrats 1973-1976 Erich Honecker Vorsitzender des Staatsrats 1976-1989 Egon Krenz Vorsitzender des Staatsrats 1989 Manfred Gerlach Vorsitzender des Staatsrats 1989-1990 Sabine Bergmann-Pohl Pr채sident der Volkskammer 1990

16

Erich Honecker Vorsitzender des Staatsrats 1976-1989


Regeringschefer

Otto Grotewohl Vorsitzender des Ministerrats 1949-1964 Willi Stoph Vorsitzender des Ministerrats 19641973, 1976-1989 Hort Sindermann Vorsitzender des Ministerrats 1973-1976 Hans Modrow Vorsitzender des Ministerrats 1989-1990 Lothar de Maizière Vorsitzender des Ministerrats 1990

Willi Stoph Vorsitzender des Ministerrats 1964-1973, 1976-1989

Generalsekreterare i Tysklands Socialistiska Enhetsparti Walter Ulbricht Generalsekreterare 1950-1971 Erich Honecker Generalsekreterare 1971-1989 Egon Krenz Generalsektreterare 1989

17


Walter Ulbricht

Walter Ulbricht är det närmaste man kan komma en landsfader för nationen Östtyskland. Från Östtysklands bildande 1949 fram till 1971 var han mannen som formade nationen och styrde den med järnhand. Walter Ulbricht föddes i en socialistisk familj Leipzig i juni 1893. Inspirerad av sina föräldrar gick Ulbricht själv med i det socialdemokratiska partiet som 19-åring. Han fick dock göra ett uppehåll i sitt politiska engagemang nästan direkt då det Första Världskriget utbröt 1914 och Ulbricht skickades till Östfronten och Balkan för att strida mot Ryssland och Serbien. 1917 deserterade han från den tyska armén, och satt som resultat fängslad fram till den Tyska novemberrevolutionen och Första världskrigets slut i november 1918. Efter frigivningen återupptog Ulbricht sin politiska karriär i det nybildade kommunistpartiet KPD, och blev 1928 invald i riksdagen, Reichstag. Han satt i riksdagen fram tills 1933, då nazisterna tog makten i Tyskland och började förfölja politiska fiender, något som tvingade Ulbricht att fly landet. 1937 hamnade Ulbricht i Moskva, där han under Stalins beskydd började klättra i graderna i det tyska kommunistpartiet. Vid Andra Världskrigets slut 1945, hade han klättrat till det översta maktskiktet av partiet, och återvände då tillsammans med andra ledande kommunister, t.ex. Wilhelm Pieck, till Tyskland och den östra delen av landet, som ockuperades av Sovjetunionen för att på Sovjetunionens initiativ upprätta en kommunistisk stat. Det socialdemokratiska partiet tvingades att gå ihop med kommunistpartiet, på kommunisternas och

18

Sovjetunionens initiativ, och det socialistiska enhetspartiet (SED) bildades. År 1949 bildades Östtyskland i den Sovjetiska ockupationszonen, och SED blev det styrande partiet. Wilhelm Pieck blev utsedd till landets president, men Ulbricht som samtidigt blev generalsekreterare i SED:s centralkommitté fick i praktiken den största politiska makten i landet. När Pieck sedan dog 1960 och presidentposten avskaffades, blev Ulbricht även statschef som ordförande i Statsrådet, Statsraat. Det största avtryck som Ulbricht satte under sin tid som ledare i DDR var uppförandet av Berlinmuren 1961 (muren kallades ibland för Ulbrichtmuren). Muren började byggas i augusti 1961 för att stoppa massutvandringen till Väst. Bara två månader tidigare hade Ulbricht sagt att man inte hade någon avsikt att bygga en mur. (Se muren) Ulbrichts utrikespolitik kom att präglas av en ovilja att närma sig Västtyskland, något som han menade att Östtyskland hade mest att förlora på, samt hans lojalitet till Sovjetunionen. Ulbricht stödde fullhjärtat Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968. En annan viktig reform under Ulbricht tid vid makten var införandet av det nya ekonomiska systemet Neues Ökonomisches System. Systemet infördes 1963 och innebar att ekonomin i landet blev mindre centralstyrd och mer lokalt styrd. Trots att reformen hade mycket lyckade effekter på Östtysklands ekonomi var den impopulär bland Ulbrichts partikamrater och hos Sovjetunionens ledare, Leonid Brezjnev. Detta eftersom man ansåg att det nya systemet både utarmade SED:s makt och stred mot kommunistisk ideologi. Detta, trots Ulbricht ständiga lojalitet mot Sovjetunionen gjorde att relationerna mellan honom och Brezjnev blev kyliga. Konflikten med Brezjnev och partikamraterna var också det som slutligen satte stopp för Ulbrichts inflytande i politiken i landet. 1971 tvingades han att avgå från alla sina politiska poster, och fick endast behålla sin formella titel som statschef. Han ersattes på Sovjetunionens initiativ av Erich Honecker, och levde fram till sin död 1973 utan något ytterligare politiskt inflytande.


Erich Honecker

Erich Honecker var Östtysklands mäktigaste man och absolute ledare mellan 1971 och 1989, då han var ordförande i SED:s centralkommitté. Han är kanske den mest berömde östtysken i omvärlden. Honecker föddes i augusti 1912 i Neunkirchen i västra Tyskland. Hans fader var kolgruvearbetare och politisk aktivist. Efter första världskriget, där Tyskland besegrats, ockuperades Honeckers hemstad av fransmännen. Detta var droppen för Honeckers far, som ansåg att fransmännen utnyttjade arbetarna i området och introducerade sin son för kommunismen. Honecker gick sedan med i kommunistpartiets ungdomsförbund och anslöt sig några år senare, 1929, till själv kommunistpartiet. I samma veva reste Honecker till Moskva för att studera kommunistisk ideologi i två år innan han återvände till Tyskland. 1935 arresterades Honecker av nazisterna, som en politisk fiende. Han dömdes två är senare till fängelse för kommunistiska aktiviteter och satt i fängelse i åtta år tills han befriades i samband med Andra Världskrigets slut. Efter krigets slut återupptog Honecker sin karriär i kommunistpartiet, som formades om till SED, och som nu leddes av Wilhelm Pieck och Walter Ulbricht. Hans första uppdrag blev att skapa ungdomsförening Freie Deutsche Jugend (FDJ, se vardagsliv) som han också blev ordförande för. I början av 50-talet gifte han sig två gånger, andra gången med Margot Feist, som var hans fru fram till hans död och även utbildningsminister i DDR i mer än 25 år. Efter sin tid i FDJ klättrade Honecker inom politiken i DDR. 1958 blev han permanent medlem i SED:s centralkommitté och han kom att ansvara för säkerhetsfrågor. Detta ledde till att han blev ansvarig för uppförandet av Berlinmuren i augusti 1961. 1971 blev Honeckers Östtysklands mäktigaste man då han blev ordförande i SED:s centralkommitté efter att Ulbricht hamnat i onåd hos Sovjetunionen. Under Honeckers ledning reformerades ekonomin i Östtyskland så att fler varor blev tillgängliga för allmänheten. Detta ledde till att

levnadsstandarden i landet ökade, som redan var den bästa i Östblocket. Andra negativa effekter av hans styra var att övervakningen av östtyska medborgare utökades till än mer absurda proportioner. (Se säkerhet) Under Honeckers tid som ledare för DDR sköts även 125 personer som försökte korsa gränsen. När Östtysklands befolkning under 1989 på allvar började uttrycka sitt missnöje för landets ledning och dess politik avsattes Honecker av resten av centralkommittén i oktober 1989 och ersattes av Egon Krenz. Noterbart är att Honecker under omröstningen i kommittén själv röstade för att han skulle avsättas. Efter enandet av Tyskland krävde allmänheten att Honecker skulle ställas inför rätta för de personer som dödats vid Östtysklands gräns när de försökte fly. Honecker flydde då till Moskva. Då Sovjetunionen upplöstes i december 1991 tog han sin tillflykt till den chilenska ambassaden i Moskva innan han utlämnades året efter av Rysslands president Boris Jeltsin. Rättegången mot Honecker fick dock avbrytas då Honecker diagnostiserades med dödlig levercancer och släpptes p.g.a. svag hälsa. Han spenderade sedan sin sista tid i livet i Chile där han dog i maj 1994, 81 år gammal.

19


Öst & Väst.


Öst & Västtysklands relation

Delningen av Tyskland

Efter andra världskriget så stod Storbritannien, Sovjetunionen, USA och Frankrike som segrare och frågan som genast uppstod länderna emellan blev vad man skulle göra av Tyskland som var förlorarna av kriget. Lösningen blev att man delade upp det tyska riket i fyra någorlunda jämna bitar och gav en till varje segrarmakt. Detta var en andrahandslösning efter att den första planen som innebar att Tyskland skulle styras som en enhet av alla fyra länder föll igenom på grund av ökade spänningar mellan Västmakterna och Sovjetunionen. Denna konflikt löste man som sagt med att dela in landet i dessa zoner. Berlin som låg beläget i den Sovjetiska zonen delades också upp på samma sätt eftersom den hade ett stort symboliskt värde.

andra länderna och därigenom få sin vilja igenom. Sovjets aktion blev dock ett stort misslyckande eftersom de allierades ledare utnyttjade bombplan fyllda med mat till en stor effektivitet och kunde på så sätt transportera mat till sitt folk. Efter att Sovjet hävde blockaden så föll Öst/västsamarbetet sönder totalt och resultatet blev bildandet av Västtyskland 1949 genom att slå ihop Frankrikes, Storbritanniens och USAs delar av Tyskland. Bara några månader senare följde Sovjet i samma spår och bildade DDR eller Östtyskland.

“Matbombningar” över Västberlin 1948.

Stalins brev till västmakterna

Tysklands uppdelning mellan segrarmakterna efter andra världskriget.

Berlinblockaden

Berlinblockaden innebar att under nästan ett år så tillät Sovjet inga förnödenhetstransporter att transportera varor till Västberlin, utom genom luftrummet. Hela denna aktionen genomfördes som svar på västmakternas önskan att införa en ny valuta i sina zoner och på grund av faktumet att Stalin ville ta över den västtyska delen av Berlin eftersom att han inte gillade faktumet att det fanns en zon styrd av västmakterna i sin del av Tyskland§. Sovjets syfte med blockaden var att sätta politisk press på de

I mars 1952 anlände ett brev till västmakternas representanter. Brevet i fråga var utsänt av Stalin själv och föreslog en återförening av zonerna för att tillsammans skapa ett enhetligt Tyskland. Dock stoppades planerna på grund av Västmakterna och Sovjets olika ideologier och styrelsesätt. Stalins idé om det enhetliga Tyskland han ville skapa var en stat som inte var influerad av Sovjets ekonomiska system och som skulle hålla hårt på press, yttrande och religiös frihet. I slutskedet så gick aldrig förslaget igenom för att västmakterna insisterade på att ett enhetligt Tyskland skulle få gå med i NATO. Sovjet kunde inte acceptera detta eftersom man senast fick stora delar av sitt land ödelagt av tyska

21


armén under andra världskriget. Det har debatterats i efterhand om vad Stalins verkliga motiv var med hans förslag. Många hävdar att det var en manöver för att försinka Västtysklands integration med västmakterna medans andra hävdar att även om det var en förvånande aktion från Stalins sida så var han ärlig med sitt förslag och endast ville minska chansen till öppen konflikt med USA.

Hallsteindoktrinen

Doktrinen som döptes efter den Västtyske statssekreteraren Walter Hallstein trädde i kraft 1955 och innebar att Västtyskland bröt alla diplomatiska kontakter med länder som i sin tur hade kontakter med Östtyskland. Länder som doktrinen användes mot var till exempel Kuba och Jugoslavien. Dock gjordes ett undantag för Sovjetunionen. Dock fungerade doktrinen mest som ett hinder och skrotades 1969 när Willy Brandt drev sin Ostpolitik.

Vad ledde då Grundfördraget till? Bland annat så fick både Öst och Västtyskland gå med i FN 1973. Även om detta låter bra och de diplomatiska möjligheterna ökade så var grundproblemet fortfarande att de både länderna ansåg sig själva vara det riktiga Tyskland. Ekonomiskt så förbättrades också samarbetet stater emellan och Östtyskland blev en stor låntagare av sin granne i Väst. Dock bidrog ju detta till det redan enormt stora underskottet som Östtyskland skapat sig redan och gjorde också att man blev allt mer beroende av sin granne. På sina sista år som stat så var en av Östtysklands stora exportvaror politiska fångar som man sålde tillbaks till Västtyskland.

Willy Brandt och Ostpolitik

Willy Brandt var en Västtysk Socialdemokrat som 1966-1969 verkade som Västtysklands utrikesminister och senare blev Västtysklands förbundskansler 1969-1974. Vad som utmärkte Willy Brandts ämbetsperioder var att han genom sin ”Ostpolitik” normaliserade förhållandet till Östeuropa som varit svalt innan. Med Ostpolitiken så erkände Västtyskland Östtyskland och fördrag med Polen och Sovjetunionen. Trots att Brandt fick Nobels fredspris 1972 för sitt flitiga arbete så möttes han och hans regering av stort motstånd på hemmaplan och man tvingades 1972 genomgå en misstroendevotering. Voteringen vanns dock. Genom Brandts ostpolitik så närmade sig det två grannstaterna varandra allt mer och år 1972 blev en milstolpe i båda länders historia då man tillsammans skrev på Grundfördraget som var menat att reglera relationen mellan det båda länderna och öka samarbetsvilligheten.

22

Utrikesminsiter (1966-1969), förbundskansler (1969-1974) - Willy Brandt .


Gr채nsen.


Gränsen

Den inre tyska gränsen mellan Öst- och Västtyskland (“innerdeutsche Grenze”) var nästan 140 mil lång och skiljde Östtyskland från Västtyskland. Gränsen etablerades formellt den första juli 1945, något som fick tusentals tyskar att fly västerut från det som skulle bli den sovjetiska ockupationszonen, av rädsla för att hamna bakom det som skulle kallas “Järnridån” av Winston Churchill.

Gränsen i väst

1952 gav Stalin direktivet att landets västra gränser borde stängas till Östtysklands partiledning. Omedelbart började man bygga upp murar och sätta upp taggtrådsstängsel vid gränsen. Marken runtomkring minerades på båda sidor, och i landets egna kartböcker ritades geografin runt gränserna om för att försvåra eventuella försök till “republikflykt”. Ändå fortsatte flyktförsöken, men efter 1952 ägde de flesta flyktförsöken rum i Berlin.

Berlinmuren

Berlin var sedan 1945 en delad stad. USA, Frankrike, England och Sovjetunionen hade var sin del, varav västmakternas delar låg i väster. Fram till Berlinmurens byggande 1961 var staden relativt öppen, och östtyskar lämnade sitt land via den västra delen av staden. Västberlins flygtrafik och väg till väst garanterade dem som flytt fri passage till resten av Västtyskland. Tunnelbanetrafiken i staden utgjorde ännu en möjlighet för östtyskar att fly till väst. När muren var klar stannade emigrationen av. Flyktförsöken fortsatte, men allt färre klarade sig över till Västberlin. Regeringen kallade muren för en “anti-fascistisk försvarsvall”, byggd för att hålla nazistiska element i Västberlin inne och därmed på sikt förhindra ett tredje världskrig. Detta drag möttes med enorm kritik från demokratierna i väst. 1961 bestod muren av en patrullerad taggtrådsremsa som sträckte sig runt Västberlin. Efter det reste man en mur i betong. Till slut bestod muren av två murar med en remsa i mitten. Dödsremsan patrullerades av vakter med hundar och från torn kunde vakterna se allt som skedde på marken. Att forcera

24

muren markvägen hade blivit nästan omöjligt. Istället hoppade desperata östberlinare ut genom fönster till Västberlin, där invånarna stod med madrasser redo för att ge flyktingarna en mindre hård landning. Många flyktförsök slutade dock illa för de inblandade, och under murens historia har mer än ett hundratal dödsfall kopplats till försök till republikflykt, alla på varierande sätt. Det är att jämföra med de cirka 5000 som lyckades fly till Västberlin och de otaliga som endast arresterades under pågående flyktförsök. På hösten 1989 öppnade Ungern sina gränser västerut, och tusentals östtyskar åkte ner till Ungern för att emigrera den vägen. I början av november började regeringen inse att sovjetisk militär hjälp ej skulle komma och började kompromissa med folket. Propagandaministern Günter Schabowski fick i uppdrag att under en presskonferens berätta att gränserna skulle öppnas för privata resor utomlands (bilden nedan). Schabowski visste inte när denna reform skulle träda i kraft, och när den frågan kom (enligt vittnen från Tom Brokaw, utsänd från NBC) svarade han att han antog att så skulle ske omedelbart. Inom kort kände hela landet till vad som sagts. Gränsövergångarna överväldigades omedelbart av folkmassor som forcerade gränsområdet för första gången. Östtysklands folk hade rivit sin mur. I euforin började man riva den “anti-fascistiska försvarsvall” som symboliserat 40 år av kommunistiskt styre i Östtyskland. I början av 1991 återstod endast utvalda delar av muren.

Två livsöden i skuggan av muren

Conrad Schumann Conrad Schumann (1942-1998) stod vakt vid gränsen mellan Öst- och Västberlin när Berlinmuren började byggas. Han äntrade historieböckerna när han, påhejad av västberlinbor, hoppade över taggtråden som stod där muren skulle byggas och flydde till väst. En polisbil körde honom från platsen till säkerhet. Peter Liebing förevigade detta ögonblick i den ikoniska bilden nedan. Bilden är en


av de mest kända någonsin. Schumann reste till Västtyskland, men föll i en djup depression över att han lämnat sin familj kvar i öst. Han plågades av skuldkänslor över att hans familj blev förskjuten av det östtyska samhället som straff för hans flykt. 1998, knappt 9 år efter murens fall, begick han självmord i sitt hem. Peter Fechter Ett av Berlinmurens mest kända fall är Peter Fechter (1944-1962). Peter var en 18-årig man som försökte fly till Västberlin den 17:e september 1962. Muren hade då stått ett år. Tillsammans med en vän tänkte han klättra över muren och in i Västberlin. Vännen klarade sig och lyckades fly till säkerheten i väst men Fechter blev skjuten och föll i ingenmanslandet mellan olika delar av muren. Varken väst- eller östtyska soldater vågade hjälpa honom, ingen ville riskera att hamna i den andra sidans sikte. Fechter dog en timme senare och östtysk polis hämtade kroppen kort därefter. Ett foto av den förblödande Fechter togs, det kan synas till höger.

25


Skarp kritik riktades mot östtyska gränsvakter från väst men ingenting kom av det. Rasande västberlinbor stenade ryska bussar som körde genom Västberlin i respons till skjutningen. Först 1991, efter Järnridåns fall, blev två östtyska gränsvakter åtalade för dråpet på Fechter. Båda fick villkorliga fängelsestraff. En tredje vakt hade hunnit dö innan rättegången.

Emigration, människohandel, utlandsresor och besök från väst

Att emigrera från Östtyskland var i stort sett omöjligt, och fallen sällsynta. DDR:s regering kom på idén att både bli av med sina kritiker inom landets gränser och fylla statskassan genom att erbjuda sig att “sälja” dessa personer till Västtyskland. Präster lär ha givits bort gratis. Pensionärer kunde få utresetillstånd för en semester i Västtyskland, men annars var det svårt att få resa västerut. Semestrar till andra delar av östblocket var mycket vanligare. Ofta kombinerade dessa turister semestern med rymningsförsök. Många kom aldrig

vare sig hem igen eller till väst. Tusentals familjer skiljdes åt av järnridån. De som bodde i Östtyskland hade ingen chans att besöka sina släktingar i väst. Däremot kunde västtyskar väldigt enkelt besöka familjen i öst. Ofta tog de med sig presenter från väst, och diskuterade flyktplaner. Incidenter vid passkontrollerna på vägen hem till väst var inte ovanliga. En historia säger att en moder med sina två söner skulle resa hem efter att ha besökt pojkarnas fader i Östberlin. De hade klippt sig och passen var gamla, så pojkarna liknade inte passfotona helt och hållet. Efter en skärmytsling mellan modern och gränsvakterna kunde familjen återvända till Västberlin när västtyska gränsvakter intervenerade.

Checkpoint Charlie

Den mest kända gränsövergången är naturligtvis Checkpoint Charlie. Den ligger i centrala Berlin och skiljde den amerikanska sektorn från den sovjetiska. Det var en av platserna där östtyskar för första gången korsade gränsen den 10:e november 1989. Platsen har blivit närmast ikonisk för en bevakad gräns mellan Öst- och Västtyskland. I populärkulturen har gränsövergången förevigats i James Bond-filmen Octopussy från 1983. Gränsövergången är idag en av stadens största turistattraktioner, och trots att den riktiga ikoniska skylten och checkpointen ovan är kopior är de inte mindre populära för det.

26


S채kerhet.


Säkerhet

I Sovjetunionen fanns det en KGB-agent på 5830 personer. Under det Tredje Riket i Tyskland fanns det en Gestapoagent på 2000 personer. Om man räknar alla typer av informatörer, fanns det i DDR en övervakare/informatör på 66 personer. Om man utöver detta räknar deltidsangivare etc., sjunker denna siffra till 6,5 personer! Östtyskland var ett övervakningssamhälle som saknar motsvarighet i världshistorien. Detta samhälle var ett verk dels av landets politiska ledning, men främst det ökända Ministerium für Staatssicherheit, känt som Stasi.

1953 avsattes Zaisser då han kommit i konflikt med Walter Ulbricht i samband med demonstrationerna den 16-17 juni. Zaisser efterträddes av Ernst Wollweber som även han hamnade i onåd med Ulbricht efter en maktkamp i SED:s centralkommitté då han stödde Ulbrichts motståndare. Wollweber tvingades avgå 1957 och ersattes av sin ställföreträdare, Erich Mielke. Erich Mielke kom att styra organisationen i 32 år, fram till murens fall, 1989. Under Erich Mielke kom Stasi att växa till en av världens största och mest framstående underrättelsetjänster.

Ledaren

Erich Mielke är känd som Östtysklands mest fruktade man. I mer än 30 år spred han skräck i de östtyska medborgarna med sin effektiva underrättelsetjänst. Erich Mielke föddes i Berlin 1907. Hans far arbetade som vagnmakare. När Mielke var fyra år gammal dog hans mor. Hans barndom påminner mycket om Erich Honecker och Walter Ulbrichts bakgrund.

Historia

Stasi bildades 1950, inspirerat av den Sovjetiska säkerhetstjänsten, MGB. Organisationens Wilhelm Zaisser utsågs till organisationens första ledare, med titeln minister för statssäkerhet. Erich Mielke utsågs till viceminister. Organisationen växte snabbt till att omfatta tusentals heltidsanställda och ännu fler ”inofficiella medarbetare”, dvs. östtyskar som rapporterade till Stasi om sina vänner, arbetskamrater etc.

Båda Mielkes föräldrar var med i det socialdemokratiska partiet. När det tyska kommunistpartiet bildades 1918 gick Mielkes far med. Mielke gick själv med i det kommunistiska ungdomsförbundet 1921 och så fort han fyllde 18 blev han medlem i partiet. Under 20- och början av 30-talet rådde hårda stridigheter mellan kommunister och nazister i Tyskland, och ibland även mellan kommunister och polisen. När en medlem i kommunistpartiet dödades 1931 fick Erich Mielke och en annan medlem i kommunistpartiet, Erich Ziemer i order att hämnas. Den 8 augusti 1931 sköt de en polischef och en av hans kollegor vid Bülowplatz i Berlin. Efter detta flydde Mielke till Moskva där han

28


studerade på Leninskolan, varefter han fick jobb i Sovjetunionens hemliga polis NKVD. Mielke tvingades att stanna utomlands då nazisterna tog makten i Tyskland. I slutet av 30-talet stred han på republikanernas sida i det spanska inbördeskriget. Vad Mielke sedan gjorde under andra världskriget är omdiskuterat, men med tanke på de många ordnar som Stalin gav honom efter kriget finns det mycket som talar att han stred som gerillasoldat bakom de tyska linjerna på östfronten. Efter kriget återvände Mielke till Tyskland och spelade en viktig roll i skapandet av DDR i den sovjetiska ockupationszonen. Från 1950 blev han ställföreträdande chef i det nybildade Stasi samt medlem i SED:s centralkommitté. Från 1957 blev han Stasis ledare och han kom att behålla alla sina poster fram till 1989. 1971 hjälpte han Erich Honecker att komma till makten i DDR genom en kupp. Som kompensation gav Honecker Mielke ökat inflytande och ett nytt stort hus i Waldsiedlung (se politik). Radarparet Honecker och Mielke hade nu den absoluta makten i landet, och Mielke såg till att hans Stasi följde sitt motto: ”Att agera svärd och sköld åt SED”. Skölden och svärdet kunde dock inte stoppa det östtyska folkets missnöje 1989 och Mielke miste sin makt i samband med detta. Efter att Tyskland hade förenats ställdes Mielke, som ledare för Stasi, inför rätta för sitt ansvar för förföljelserna av medborgare i DDR. Trots alla åtalspunkter som riktades mot honom, kunde han 1993 endast fällas för morden på de två polismän han skjutit vid Bülowplatz 1931, 62 år tidigare. För detta dömdes han till 6 års fängelse men han släpptes 1995 p.g.a. svag hälsa. Resten av sitt liv levde han i en lägenhet i Berlin, inte lång från Stasis gamla högkvarter. Han dog den 21 maj år 2000, 92 år gammal. Vid sidan av sin yrkeskarriär var Mielkes stora hobby jakt, och han och Erich Honecker brukade jaga tillsammans kring Waldsiedlung. Han var även

ordförande i fotbollsklubben Dynamo Berlin.

Verksamhet

Under sin storhetstid på 80-talet, hade Stasi 97 000 anställda, och till detta ungefär dubbelt så många ”inofficiella medarbetare”, varav några tusen var västtyskar. Ca 10 000 av Stasis medarbetare var under 18 år. Stasis verksamhet innefattade bl.a. brev- och telefonavlyssning, skuggning av individer, människohandel med Västtyskland, fängslande och undanröjande av regeringskritiker, dokumentera DDR:s medborgare i sitt gigantiska arkiv, utpressning och ”säkerhetsverksamhet i utlandet”. Stasi hade agenter utplacerade på alla offentliga platser, såsom fabriker, skolor, kontor etc. Många hotellrum och liknande platser filmades eller avlyssnades. Människohandeln med Västtyskland innebar att Stasi förhandlade med Västtyskland och sålde individer som de ansåg vara för besvärliga. (Se ekonomi och gränsen).

Förhören

Stasi är ökänt för sin förhörsteknik, som präglades av tortyr i form av sömnbrist. Häktade personer tvingades upp natt efter natt, för att tvingas sitta i förhör i timtal. En person som blir satt i den här situationen går till slut med på vadsomhelst och kan även erkänna brott som han/hon inte begått, allt för att sova. Många av dessa förhör ägde rum i det ökända och fruktade fängelset Hohenschönhausen, där Stasi stängde in sina häktade fångar. Idag är fängelset ett minnesmärke för Stasis offer.

Högkvarteret

På Normannenstraße i stadsdelen Lichteberg i Berlin låg Stasis centrala högkvarter. Högkvarteret bestod av 26 byggnader och var en enorm arbetsplats, som även innefattade Erich Mielkes kontor. I högkvarteret förvarades dokumentationen av östtyska medborgare som övervakades. Stasi försökte förstöra så många som möjligt av dessa doku-

29


ment 1989 innan östtyska medborgare stormade högkvarteren runt om i landet. Uppskattningsvis förstördes 5 % av Stasis dokument. Efter återföreningen av Tyskland beslutades att arkiv för Stasis filer skulle upprättas och bevakas av en egen myndighet. Det beslutades även att landets medborgare har rätt att se sina egna filer i Stasis arkiv samt att det skulle offentliggöras vilka som hade jobbat för Stasi. Idag är dessa arkiv upprättade runt om i före detta DDR. I byggnaderna på Normannenstraße finns idag ett Stasi-museum. Offret, Miriam Weber När Miriam Weber var 16 år 1968 greps hon av Stasi för att ha spridit regeringskritiska flygblad i sin hemstad Leipzig. Hon häktades, placerades i isoleringscell och utsattes för Stasis inhumana förhörsmetoder innan hon erkände och släpptes fri i väntan på rättegång. Miriam beslutade sig då får att lämna Östtyskland, genom att ta sig över muren, och reste ensam, 16 år gammal till Berlin. Vid Bornholmer Brücke i Berlin lyckades hon på ett mirakulöst sätt ta sig förbi taggtrådsstängsel, den upplysta ”dödsremsan” mellan Öst och Väst, förbi vakthundar när hon hade två meter kvar till Väst missade hon snubbeltråden som var dragen tvärs över marken och föll. De östtyska vakterna förde bort henne till Stasis huvudkontor på Normannenstraße. Dagen efter fördes Miriam tillbaka till Leipzig och placerades än en gång i isoleringscell. Miriam förhördes varje natt mellan 22.00 och 04.00 i 10 nätter i rad. Ljusen i hennes cell släcktes 20.00 varje kväll och tändes varje morgon 06.00. En vakt såg till att hon inte sov på dagarna. För att få sova, hittade Miriam på en historia hur hon på egen hand nästan lyckats ta sig över världens mest bevakade gräns. Stasi insåg dock att hon hade ljugit efter ett par dagar och Miriam dömdes till slut till ett och ett halvt år i kvinnofängelse.

30

I fängelset rådde fruktansvärda förhållanden. Kriminella fångar fick privilegier om de misshandlade de politiska fångarna. Miriam och de andra fångarna tvingades gå upp halv fem på morgonen och arbete resten av dagen. När Miriam släpptes från fängelset 1970, hade vistelsen satt djupa ärr i henne. Ganska snart efter frigivningen mötte Miriam sitt livs stora kärlek Karl-Heinz Weber, känd som ”Charlie”. De flyttade ihop och gifte sig. Stasi, som nu övervakade Miriam, kom ofta på besök och sökte igenom deras lägenhet. 1979 hamnade även Charlie under Stasis övervakning. Detta eftersom Miriams syster och hennes make hade försökt fly till Väst. Charlie hade skjutsat dem till gränsen. Året efter ansökte Charlie och Miriam om att få lämna DDR, något som regeringen ibland beviljade ”besvärliga individer” att göra. I Charlie och Miriams fall avslogs dock förfrågan, och de kom istället att misstänkas för brottet ”försök att fly republiken” på grund av sin ansökan. I augusti 1980 greps Charlie av Stasi och häktades. Miriam fick endast ha brevkontakt med honom men lyckades till slut boka in en besökstid i mitten av oktober. Dagen före besöket fick Miriam sitt senaste brev till Charlie returnerat och med ett följebrev där det stod att tillståndet att skriva till Charlie hade upphört och att hennes hon inte längre fick besöka Charlie nästa dag. Två dagar senare knackade en polis på Miriams dörr och berättade att Charlie var död. Miriam tog kontakt med Stasi som berättade att Charlie hade hängt sig. De kunde dock inte svara på Miriams följdfrågor. Miriam lever än i dag i Leipzig. Hon har aldrig fått reda på vad som hände med Charlie. Charlies fil i Stasis arkiv förstördes antagligen innan Sta-


sis högkvarter i Leipzig stormades av folkmassor hösten 1989. Miriam tror att Charlie misshandlades till döds av vakter i häktet den ödesdigna dagen i oktober 1980.

Utlandsverksamhet

Hauptverwaltung Aufklärung (HVA) var de sektioner inom Stasi som var fokuserade på utlandsspionage. HVA betraktas som en av världens mest framgångsrika organisationer för utrikesspionage någonsin. Gruppen leddes av den legendariske Markus Wolf från grundandet 1953 till 1986. Wolf gick under smeknamnet ”mannen utan ansikte” hos många underrättelsetjänster i västvärlden då man kände till hans namn men inte hur han såg ut. Den svenska säkerhetspolisen, Säpo, lyckades dock ta ett foto då Wolf besökte Sverige 1978, något som gjorde det möjligt att identifiera honom. HVA kom att ha mer än 2000 opererande agenter i utlandet, varav de flesta var verksamma i Västtyskland. Bland exempel på HVA:s verksamhet kan nämnas att avslöja utländska agenter, rekrytera angivare utomlands och övervakning av människor. Bland HVA:s mest kända insatser kan nämnas: - Enligt den före detta HVA-agenten Bohnsack, lyckades Stasi och HVA avgöra utgången av misstroendeomröstningen i Västtysklands parlament 1972 mot förbundskanslern Willy Brandt genom att köpa två ledamöters röster genom mutor. - Det var även HVA-inblandning som gjorde att

Brandt tvingades avgå två år senare, 1974. Brandts närmaste medarbetare, Günter Guillaume, visade sig nämligen jobba för HVA - HVA hjälpte även andra kommuniststater som t.ex. Moçambique och Angola att bygga upp hemliga polistjänster. - HVA och Stasi stödde västfientliga terroristorganisationer genom träning och ekonomiskt stöd, bland annat RAF i Västtyskland.

SV Dynamo

SV Dynamo var en idrottsförening för de olika poliskårerna i Östtyskland, inklusive Stasi. De olika Dynamo-klubbarna runt om i DDR hade stora framgångar t ex inom fotboll. Två kända Dynamoklubbar i Östtyska Bundesliga var Dynamo Dresden, som vann ligan 8 gånger, och Erich Mielkes klubb, Dynamo Berlin, som med hans hjälp vann tio raka ligatitlar 1979-1988 genom b.la. mutade domare och orättvisa transferövergångar från andra klubbar.

Armén

Östtysklands armé Volksarmee var en av de modernaste och bäst utrustade arméerna inom östblocket. Från 1962 gällde allmän värnplikt. Soldaterna tjänstgjorde ofta vid gränsen mot Västtyskland. Styrka 1980: 180 000 Landtrupper 18 300 inom Östersjöflottan 53 000 inom flygvapnet 50 000 gränsvakter.

Markus Wolf 1989

31


Media.


Media

”Media ska inte censureras”. Denna rad återfinns i den 9:e artikeln, 2:a sektionen av Östtysklands konstitution. Detta till trots så kom mediebranschen i Östtyskland att präglas av censur och statlig kontroll. Media var ett av det absolut viktigaste sätten för den kommunistiska ledningen i Östtyskland att nå ut med sitt budskap till allmänheten. Detta gjordes med hjälp av TV, radio, tidningar etc.

Censur

Censuren av massmedierna i Östtyskland skedde i två olika nivåer. Den inre censuren respektive den yttre. Den inre censuren sköttes av staten och olika myndigheter medan den yttre censuren sköttes av t.ex. bokförlag.

till det andra landet genom tv. 1950 började Västtyskland testsända några få program, och samma år inledde DDR uppförandet av en tv-station i Berlin. 1951 började även testsändningar i Östtyskland ske och i Västtyskland började reguljära tv-sändningar planeras med start från julen 1952. Konkurrensen fortsatte året efter och en stor tv-mast uppfördes i Östberlin i början av 1952. Den 16 november 1952 började tv-apparater säljas till allmänheten för 3500 östtyska mark.

Avsikten med censuren var att se till att material som publicerades i Östtyskland följde landets partipolitiska linje och grundläggande socialistiska ideologi. Ämnen som censurerades var huvudsakligen kritik mot landet eller dess politik, samt sympati för Väst. Östtyska journalister utbildades på journalistprogrammet på universitetet i Leipzig. Där utbildades de att arbeta i statens tjänst. För att komma in på utbildningen behövde de ansökande skriva ett stort intagsprov där en stor politisk del ingick för att testa studenternas lämplighet. Efter utbildningen kunde journalisterna börja jobba på någon av landets nyhetsbyråer, som ofta fick direkta order från partiet hur de skulle presentera nyheter.

TV

Deutscher Fehrnesehfunk Deutscher Fehrnesehfunk var den statliga televisionen i Östtyskland. Till skillnad från många andra länder i Östblocket, där investeringar i en statlig television prioriterades ned till förmån för statliga sändningar genom radio, så satsade Östtysklands regering friskt på att så snabbt som möjligt utveckla en statlig television. Detta var eftersom Väst- och Östtyskland som grannländer vid Järnridån kunde tävla om varandras tittare och sprida propaganda

Efter en hård kapplöpning kunde Deutscher Fehrnesehfunk sända sitt första program för allmänheten den 21 december 1952 (även om sändningarna fram till januari 1956 kom att räknas som provsändningar), fyra dagar senare sände Västtyskland sitt första program. Efter att en tv-värd välkomnat de få tittare som hade tillgång till en tvapparat sändes sedan nyhetsprogrammet Aktuelle Kamera. Den första tv-kanalen fick namnet DFF 1 Efter den första sändningen byggdes tv-nätet i Östtyskland snabbt ut. Nya master byggdes i Berlin och även i städer som Dresden, Chemnitz och Inselberg. Fler och fler timmar på dagarna täcktes in av tv-sändningar. I slutet av 1959 hade ca 400 000 östtyska hushåll en tv-apparat. Då televisionen från början inte betraktades som massmedia p.g.a. det begränsade utbudet på tv-ap-

33


parater, så klarade sig DFF 1 till en början från den statliga kontrollen och censuren och kunde till och med vara kritisk mot regeringen. Detta förändrades dock efter oroligheterna den 17 juni 1953 då kanalen kritiserade landets lednings beslut att använda sig av militärmakt mot demonstranter. Som ett resultat av detta byttes hela kanalens redaktion ut, och den kom att hamna under samma censurkontroll som gällde för resten av landet. 1969 utökades tv-nätet i DDR med ytterligare en kanal, DFF 2 som också var en kanal i färg. Det dröjde dock länge innan majoriteten av östtyskarna hade möjlighet att köpa en TV med färgfunktion. Anledningen till att tv-kanalen hette Deutscher Fehrnesehfunk var att Öst- och Västtyskland inte erkände varandra före Willy Brandts Ostpolitik och Walter Ulbrichts avgång som generalsekreterare i SED, och därför tävlade med varandra om att vara ”det riktiga Tyskland”. När länderna sedan erkände varandra genom en serie av avtal i början 70-talet(se Grundfördraget), bytte televisionen namn till Fernesehen der DDR år 1972 och landets tv-kanaler till DDR-F1 och DDR-F2. När Öst- och Västtyskland förenades 1990 beslutades det att den statliga tv-sändningen skulle upphöra i före detta DDR och att det nu var upp till förbundsstaterna att välja tv-bolag. Det tv-system som fanns i det gamla Östtyskland var dock inte Det sista tv-programmet på DDR-F (som på slutet bytt namn igen, tillbaka till DFF 1), sändes den 31 december 1991. Västtysk TV i DDR Ca 80 % av befolkningen i DDR hade tillgång till västtysk tv och föredrog i många fall den framför den inhemska televisionen. Detta kan förklaras med att många ansåg att t.ex. nyhetssändningarna från Västtyskland var mer trovärdiga och mindre politiskt färgade. I början av landets existens var det olagligt att titta på västtysk tv och folk som hade antennerna riktade mot Väst riskerade åtal. Tittandet på Västtysk tv var dock så omfattande att

34

de östtyska politikerna snart insåg att alla försök att stoppa folk från att göra det var lönlösa. Istället startade man Der Schwarze Kanal, ett program som granskade och kritiserade tv-sändningarna från Västtyskland. De 20 % av landets befolkning som inte nåddes av de västtyska tv-signalerna bodde huvudsakligen i området Vorpommern i norr och i området runt Dresden i söder. Dessa områden kallades skämtsamt ”de ovetandes dal”. Aktuelle Kamera Aktuelle Kamera var det dagliga nyhetsprogrammet i Östtyskland, som sändes på den statligt ägda kanalen Deutsche Fehrnsehfunk. Programmet började sändas den 21 december 1952, som första program i östtysk TV. Programmet var samma typ av program som Rapport här i Sverige men uttryckte DDR:s kommunistiska lednings åsikter och var ett av deras starkaste propagandaredskap. Från början sändes programmet varje dag klockan 19.00 men då det stod klart att den östtyska befolkningen föredrog att se de västtyska nyheterna som gick samma tid flyttades programmet till 19.30. Unser Sandmännchen Unser Sandmännchen (Lille Sandmannen, i Sverige känt som John Blund) var ett barnprogram i östtysk TV. Programmet handlar om figuren Sandmännchens liv, resor och äventyr. Kritiker har hävdat att det även innehåller en stor mängd kommunistisk propaganda. Programmet är hursomhelst ett av de mest populära och kända exemplen på östtysk kultur. Repriser sänds fortfarande i tysk TV. Der Schwarze Kanal Der Schwarze Kanal var ett program som visades en gång i veckan på DFF 1 från 1960 fram till 1989. I programmet granskades och kritiserades innehållet i västtysk TV och det ”sanna budskapet” presenterades. Ofta anklagades Vässtyskland i programmet för att fortfarande bära anknytningar till nazisttiden.


DDR 1 och 2, en kanal avsedd för hela Tyskland fram till 1971, Deutschlandsender, en internationell kanal på engelska, Radio Berlin International, en kanal för unga med mycket rock- och popmusik, DT64, samt flera lokala stationer runt om i DDR. Totalt brukade Rundfunk sända lite drygt 1000 timmar i veckan. Ungefär halva sändningstiden var pratradio, och resten musik.

Tidningar

Programmet skapades som en reaktion av det stora intresset för västtysk TV i Östtyskland. Initiativtagare och ständig programledare var Karl-Eduard von Schnitzler. Kuriosa: Programmet var aldrig populärt bland TV-tittarna i DDR och det finns en populär vandringsmyt från landet som berättar hur elektriker kämpade för att förhindra elnätet från att krascha när alla östtyskar samtidigt stängde av sina tv-apparater samtidigt när programmet började. Ein Kessel Buntes Ein Kessel Buntes var ett underhållningsprogram som sändes sex gånger varje år i Östtysk tv. Programmet började klockan 20.00 på lördagar (samtidigt som nyheterna på Das Erste, kanal 1 i Västtyskland). I programmet deltog och uppträdde kändisar både från Östtyskland och Väst. Bland berömde gäster kan ABBA nämnas som 1974 uppträdde i programmet med låtarna ”Waterloo”, ”Honey Honey” och ”So Long”. Programmet var mycket populärt och lyckades även locka många västtyska tittare när det sändes.

En av de viktigaste tidningarna i DDR var Neues Deutschland, som var SED:s officiella tidning, och en av partiets viktigaste tillgångar. Tidningen sålde i ca 1 miljon upplagor varje dag innan murens fall. Tidningen finns idag kvar, och är bunden till det tyska vänsterpartiet, Die Linke. Den är dock betydligt mindre, och har idag säljs ca 50 000 upplagor dagligen. En annan stor tidning i Östtyskland var morgontidningen Berliner Zeitung i Östberlin, som har lyckats bättre än Neues Deutschland sedan återföreningen 1990, och som än idag är den tidning i Berlin-området med flest prenumeranter. Tidningen säljer i genomsnitt ca 150 000 upplagor om dagen.

Radio

Rundfunk der DDR var den statliga radiostationen i Östtyskland. Stationen bildades 1952 som en efterföljare till de sovjetiska sändningar som skett under ockupationen efter kriget. Radiostationens huvudkontor låg i Funkhaus Nalepastraße i Östberlin. Stationen hade två nationella kanaler, Radio

35


Sverige & DDR.


Sveriges relation med DDR

Östtyskland arbetade hårt under sina år som stat för att vidga sina internationella samarbeten och naturligtvis innebar detta att vinna Sveriges förtroende och sympati. För att på lättare sätt sprida sitt budskap och sin ideologi utomlands använde Östtyskland sig av infiltratörer som besökte länderna och engagerade sig inom sitt expertisområde. Det kunde handla om politik, läraryrken eller journalister som placerades på svenska mark för att ta del av kulturen men även ta med sig en del av sin egen. Personerna som fick i uppdrag att resa utomlands stod också dem under hård bevakning av Stasi och om minsta lilla lojalitetsbrott upptäcktes så var chansen stor att man skickades hem. Oavsett samhällsnivå i Sverige under den här tiden så var känslorna för Östtyskland blandade. Dock så beundrades Östtyskland också inom till exempel utbildningen där deras modell betraktades som föredömlig och något som man skulle ta efter, och ju längre åren gick så steg tankarna om Östtyskland och det slutade med att på 80-talet så besökte flera av Sveriges ministrar Östberlin och beundrade vänskapen och samarbetsviljan man möttes av. Det allra mest betydande besöket utfördes av Sveriges statsminister Olof Palme år 1984. Palme var beundrad av många i Östtyskland och betraktades där som en av 1900-talets största politiker. Regeringskritikerna i landet blev dock besvikna eftersom Palme brukade attackera våld och förtryck med stor kraft men under statsbesöket hade han inget annat än lovord till landets ledare.

Export till DDR

Av Sveriges många företag så exporterade många av de största varor till Östtyskland, dessa företag var bland andra: Atlas Copco, ABB, Electrolux och Volvo. Många av företagens högsta chefer och andra affärsmän gjorde också besök i Östtyskland för att inspektera marknader och framföra produkter till eventuella köpare. Dessa var under hård bevakning av Stasi och för varje affärsman som kom till landet skrevs en rapport om deras vanor och utseende. Här nedanför följer en rapport som skrevs av svenske företagaren Ingvar Kamprad:

”Han är sparsam, hårt arbetande och skärpt. Han duar sina medarbetare och går ofta klädd i jeans och pullover. Han kör även en två år gammal volvo och hans fru är från Rhenlandet.” Informationen om affärsmännen samlades ihop av civilklädda Stasiagenter men mycket material samlades också in genom buggade hotellrum.

Förbundet Sverige-DDR

Förbundet Sverige-DDR bildades på initiativ av det östtyska regeringspartiet SED och dess syfte var att stärka det internationella samarbetet och utbytet med Sverige. Liknande organisationer bildades också i andra städer i världen med samma syfte. Arbetet som förbundet utförde var diverse resor till Östtyskland och även produktionen av två tidsskrifter som hette: Ddr-Revyn och Sverige-DDR. Det var dock svårt att rekrytera folk till organisationen och som mest så fanns det 1700 medlemmar i Sverige som aktivt medverkade i gruppens verksamhetsliv. Förbundet föll dock samman några månader efter att Östtyskland upplöstes som stat.

37


Sport & kultur.


Östtysklands sport & kultur

Östtysklands kulturliv var mycket reglerat och influerat av det politiska läget i landet till den grad att regimen krävde att litteraturen och teatern skulle spegla ett mäktigt och välfungerande socialistiskt samhälle. Kända Östtyska kulturpersonligheter innefattar blanda andra: Bertolt Brecht, Wolf Biermann, Heiner Müller och Christa Wolf.

Sport

Östtyskland var mycket framgångsrika inom sporter och kunde i olympiska spelen tävla jämlikt med världsmakter som USA och Sovjet. Framgångarna var stora inom simning, friidrott och vintersport. Man kan fråga sig hur ett sådant litet land kunde utmärka sig så väl inom sport men svaret är enkelt. Efter murens fall uppdagades det att idrottsprogrammen på diverse skolor och inom elitsatsande klubbar fått statliga bidrag till att dopa sina elever. Naturligtvis spelade det också in att man plockade upp individer som visade talang inom sport vid en väldigt ung ålder. Det var inte ovanligt att tränare inom idrottsklubbar ombads hålla utkik för talanger bland barn så unga som fem år. Barn som såg ut att ha en lovande framtid sattes snabbt i träning på skolor utsedda för träning på elitnivå och i senare år matades dem mest lovande eleverna regelbundet med främst anabola steroider för att uppnå ultimata resultat. Resultaten fysiskt var fruktansvärda för många av idrottarna som kunde bli impotenta eller få andra problem.

Östtyska idrottare

Ernst Degner, Motorcykelförare 15 grand prixvinster Waldemar Cierpinski, Löpning, Dubbla OS-guld Heike Drechsler, Längdhopp & Löpning 2 OSguld, 2 VM-guld, 4 EM-guld Maxi Gnauck, Gymnast 5 VM-guld Lutz Heßlich, Cyklist Dubbla OS-guld Falk Hoffmann, Simhoppare OS-guld Jan Hoffmann, Konståkare 2 VM-guld, 4 EM-guld Karin Janz, Gymnast 2 OS-guld, VM-guld, 6 EMguld Karin Kania, Skridskoåkare 3 OS-guld Marita Koch, Friidrottare 1 OS-guld, 3 VM-guld Olaf Ludwig, Cyklist 1 OS-guld Henry Maske, Boxare 1 OS-guld

Medaljligan, OS i Montreal 1976 Sovjetunionen, 49 guld, 41 silver, 35 brons Östtyskland, 40 guld, 25 silver, 25 brons USA, 34 guld, 35 silver, 25 brons Västtyskland, 10 guld, 12 silver, 17 brons Japan, 9 guld, 6 silver, 10 brons

Arkitektur

Östtysklands arkitektur var från början mycket influerad av den sovjetiska byggstilen men i takt med att ekonomin blev bättre så ändrades stilen till ett mer modernt och storskaligt byggande. Precis som i Sverige byggdes även stora förorter som liknade miljonprogrammet mycket. Fernsehturm Fernsehturm är ett 368 meter högt tv-torn och en av de mest kända symbolerna för Berlin. Tornet uppfördes mellan 1965 och 1969 på order av Östtysklands ledning som en prestigesymbol för DDR. Tornet har sedan sitt uppförande varit Tysklands högsta byggnad och är även Europas fjärde högsta. Från tornets utsiktsdäck kan man se hela Berlin och stadens omgivningar. Visste du att? När solen skiner på Fernsehturm

39


tyskland i flera orter. Dock uppstod problem efter hans uppträdande i Köln. På grund av det skadliga material som framfördes i sångerna fråntogs han sitt Östtyska medborgarskap och fick inte återvända till landet. Handlingen mot Biermann skapade stora protester i kultureliten i Östtyskland men trots påtryckningar från skådespelare, författare och artister så tvingades Biermann stanna i Västtyskland och fick bosätta sig i Hamburg.

Fernsehturm. reflekteras ibland solljuset i formen av ett kristet kors. Detta fenomen var hade inte förutspåtts när byggnaden planerades, och var problematiskt för landets ledning som förespråkade ateism. Fenomenet började kallas ”Rache des Papstes”(Påvens hämnd) av Berlinarna.

Musik och Wolf Biermann

På grund av Östtysklands restriktioner så var inflödet av västlig kultur och musik begränsad. Dock fanns ändå ett visst inflöde av bland annat västtysk kultur för att deras radio och tv-program gick att få in över nästan hela Östtyskland. Wolf Biermann var en tysk musiker och låtskrivare som vid sjutton års ålder år 1953 flyttade från Västtyskland till Östtyskland för att han lättare skulle kunna uttrycka sina kommunistiska tankar och ideal. År 1976 gjorde han en konsertresa i Väst-

40

Wolf Biermann 1990.


Vardagsliv.


Vardagslivet

Skola

I Östtyskland var det skolplikt för alla barn i åldrarna 6 till 17, och landets ledning satsade mycket på utbildningen. Eleverna började skolan väldigt tidigt, ofta sju eller halv åtta på morgonen, och gick i skolan sex dagar i veckan. Från 1951 var ryska ett obligatoriskt språk för alla elever i skolan. Att skaffa en dagisplats för sina yngre barn i DDR var inget större problem. Mer än 95 % av barnen kunde få plats på dagis och i många av de större städerna var denna siffra över 99 %. De ordinarie dagisplatserna var också helt kostnadsfria. När det gällde den högre utbildningen i landet, dvs. universiteten, var det svårare. Ofta fanns det bara plats för 2-3 elever per klass från den vanliga skolan på universitetet, och de flesta som kom in behövde vara politiskt aktiva.

Skämt

Ett känt fenomen från Östtyskland är skämten som berättades bland landets invånare. Skämten handlade t.ex. om politik, vardagsliv, övervakning och den ekonomiska situationen i landet. Skämten var ett populärt sätt att lätta på stämningen i det auktoritära övervakningssamhället. Några exempel: - Hur fördubblar man värdet på sin Trabant? Man tankar den. - Tjernobyl var ingen olycka. Det var ett sovjetiskt program för att röntga befolkningen. - Vad skulle bli följden om öknen blev kommunistisk? Brist på sand. - Julen har ställts in. Jungfru Maria hittade inga blöjor åt Jesus, Josef blev inkallad och de tre vise männen fick inget resetillstånd. - USA, Sovjet och DDR vill bärga Titanic. USA vill ha juvelerna som tros finnas i kassaskåpet. Sovjet vill ha den toppmoderna tekniska utrustningen, och DDR vill ha orkestern som fortsatte spela fastän fartyget sjönk. - Erich Honecker och Erich Mielke diskuterar sina hobbies. Honecker: ”Jag samlar alla skämt som berättas om mig” Mielke: ”Då har vi nästan samma hobby. Jag sam-

42

lar på dom som berättar skämten. Det var dock inte helt oproblematiskt att berätta den här typen av skämt. Stasi höll koll på personer som drog för många skämt och det resulterade i konsekvenser. Det finns t.o.m. extrema exempel på folk som hamnade i fängelse för den här typen av skämt.

Föreningsliv

En viktig del av folks fritid i DDR var föreningslivet. En viktig organisation var Freie Deutsche Jugend, FDJ. FDJ var SED:s officiella ungdomsförbund, och avsett för personer i åldrarna 14 till 25 år. Ca 75 % av de östtyska ungdomarna var med. Att vara engagerad i det politiska ungdomsförbundet gav avsevärda fördelar i konkurrensen om utbildning och arbete. För yngre barn fanns föreningen Ernst Thälmann Pionär Organisation, döpt efter den kommunistiske ledaren som dog i nazisternas koncentrationsläger Buchenwald under andra världskriget. Andra viktiga föreningar i landet var kulturförbundet, Kulturbund der DDR, Vereinigung der gegenseitigen Bauernhilfe(Jordbrukare), Domowina(Etniska minoriteten Sorbernas förening).


Efter muren.


Vändpunkten och efterspel

Vändpunkten och efter murens fall

Die Wende (Vändpunkten) inleddes med den Fredliga Revolutionen i oktober 1989. Massiva folkmassor på hundratusentals samlades i Östtysklands storstäder. Stasi försökte få folkmassorna att göra regelrätt uppror för att kunna rättfärdiga användandet av vapenmakt mot dem. Men folkmassorna vägrade låta sig luras in på våldets väg. Demonstrationerna ledde till att Erich Honecker tvingades att avgå av regeringen, som förstod att utan kompromisser var Östtysklands dagar räknade. Den 9-10:e november 1989 föll muren efter att ett missförstånd under en presskonferens ledde till att folket tog vara på den rätt att resa utomlands de trodde att de fått och stormade gränsövergångarna. Berlin blev en öppen stad igen. Men staden delades fortfarande av två stater. Regeringen i Östtyskland hade förlorat initiativet till folket. Det första, och enda, fria valet i Östtysklands historia ägde rum den 18:e mars 1990. Den kristdemokratiska unionen vann 40,8 procent av rösterna med löftet att en snabb återförening med Västtyskland skulle äga rum. Alliansen för Tyskland med kristdemokraternas Lothar de Maizière i spetsen vann totalt ca. 48 procent av rösterna. Alliansen påskyndade återföreningen och ratificerade bl.a. en ekonomisk union med Västtyskland. Den 3:e oktober 1990 röstade båda kamrarna i det östtyska parlamentet för att en union med Västtyskland skulle träda i kraft och att deras eget land skulle upphöra

44

att existera. Från de två tyska nationerna återstod nu endast den i väst, som nu kunde kallas Tyskland i dess sanna bemärkelse. De stater som utgjorde Östtyskland före kommunismen (Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen) återupplivades och de första valen i ett enat Tyskland sedan 30-talet hölls. Helmut Kohl blev kansler över den nya Tyska Förbundsrepubliken.


Politik

Efter återföreningen 1990 enades den östtyska grenen av kristdemokraterna med den västtyska. Kristdemokraterna (Christlich Demokratische Union Deutschlands) spelar fortfarande en stor roll i tysk politik, och idag innehar partiet 193 av 620 platser i den tyska motsvarigheten till den svenska riksdagen (Deutscher Bundestag). Efterföljaren till det Socialistiska Enighetspartiet (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) som styrde Östtyskland, PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus) gick 2007 samman med WASG (Arbeit und soziale Gerechtigkeit – Die Wahlalternative) och bildade Die Linke (“Vänstern”), ett vänsterparti med 76 av 620 platser i Bundestag. Die Linke har stort stöd i det forna Östtyskland, vilket kan ses på bilden nedan. När kristdemokraterna 2005 lyckades vinna regeringsmakten blev Angela Merkel, en östtyska, blev Tysklands första kvinnliga kansler. Politiskt sett är Tyskland fortfarande ett splittrat land, det forna Östtyskland är fortfarande underutvecklat jämfört med det forna Västtyskland och många drömmer sig tillbaka till kommunisttiden, ett begrepp som kallas för “Ostalgi”, en blandning av det tyska ordet för Öst, Ost, och Nostalgi, en längtan efter det förflutna.

“Ostalgi”

Efter Sovjetblockets fall 1989-90 kastades Östtysklands då ca.12 miljoner invånare in i en ny värld efter att ha levt i DDR under en stor del av sina liv. En vanlig reaktion var nostalgi, dvs. saknaden av den tid som varit och nu gått om intet. Samtidigt som landet öppnades för omvärlden började nyfikna människor åka till den tidigare stängda staden. En souvenirindustri växte fram, en industri som byggde på att sälja bitar av den nu fallna Berlinmuren, militärattiraljer som gasmasker och hjälmar och nummerplåtar från Trabanter som tagits ur bruk.

Ampelmännchen

Ampelmännchen (singular:Ampelmann) designades av Karl Peglau och introducerades i Östberlin 1961 och blev Östtysklands officiella trafikljussymboler. De enkla och billiga symbolerna producerades av privata aktörer över hela landet. Efter Östtysklands fall började man ta bort de östtyska trafikljusen och införa de standardiserade västtyska, men på grund av stora protester behöll man Ampelmännchen i Berlin och på senare tid börjar de även förekomma i andra tyska städer i det forna Östtyskland. Efter murens fall har Ampelmännchenmärkta produkter blivit populära souvenirer för turister och industrin runt symbolerna omsätter mångmiljonbelopp i euro, och de blir bara mer och mer populära över världen.

Trabant

Trabanterna började produceras 1958 av bolaget VEB Sachsenring. De långa väntetiderna för att få en kombinerat med den dåliga kvalitén gjorde de till impopulära färdmedel, men de dominerade bilmarknaden i Östtyskland trots allt. Efter enandet blev de, likt Ampelmännchen en bestående symbol för landet. Idag är så kallade ”Trabantsafaris” en populär turistattraktion i Berlin.

“(Die Mauer im Kopf) - Muren i huvudet”

Lothar de Maizière sade om den psykologiska skillnaden mellan det Västtyskland som inte upplevt diktaturen i öst, och Östtyskland: “Kom ihåg att Moses ledde sitt folk genom öknen i fyrtio år, och att efter tjugo år började folk klaga...de sade till Moses att livet i öknen var för hårt, att när de var slavar för egyptierna hade i alla fall mat och vatten och en plats att sova. Moses vänner frågade honom hur långe han trodde att folk skulle fortsätta klaga, och han svarade: “Tills den sista personen född under slaveri har dött.”. Vår situation liknar denna. Det psykologiska gapet mellan östra och västra Tyskland kommer kvarstå i minst en generation, eller kanske tills den sista personen född under kommunismen har dött.”

45


Källor

Tryckta källor:

Almgren, B., 2009. Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Buchwald, T., 2011. The Wall: Berlin - the divided city 1961-1989. Berlin: Schikkus Verlag. Butler, R., 2008. Stalins hemliga polis 1917-1991. Skurup: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Cooke, P. 2005. Representing East Germany since Unification: From Colonization to Nostalgia. Oxford: Berg Publishers. Funder, A., 2003. Stasiland. Svenska utgåvan. Stockholm: Forum Bokförlag. Handberg, P., 2009. Släpp Ingen Levande Förbi: berättelser från murens Berlin. Stockholm: Natur & Kultur Huldt, B., 1983. Bra Böckers Världshistoria. Malmö: Bokförlaget Bra Böcker. Jurkunas-Scheynius, I. 2008. Stalin ockuperar Litauen 1940. Skurup: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek Kirsch, F., 2010. Där isen höll nyss. Stockholm: Mångkulturellt centrum. Molloy, P., 2009. The Lost World of Communism. London: BBC Books. Montefiore, S., 2003. Stalin: Den röde tsaren och hans hov. Stockholm: Bokförlaget Prisma Nationalencyklopedin, 1989-1996. Malmö: Bokförlaget Bra Böcker. Palmer, R., Colton, J., 1980. Nya tiders världshistoria II. Stockholm: Esselte Studium. Stanley, D., 1989. Eastern Europe on a Shoestring. Hawthorn: Lonely Planet Publications. Viergutz, V., 2011. The Berlin Wall, Berlin: Berlin Wall Verlag. Bilder är hämtade från Bundesarchiv och Wikimedia Commons enligt gällande lagar om upphovsrätt.


Tidskrift om Östtyskland  

Projektarbete om Östtyskland i form av tidskrift