Issuu on Google+

Ett nätmagasin för samtida dokumentärfotografi

1

LE VISEUR 1/2012 •1 MARS 2012


innehåll reportage Det har varit en kall, hård vinter i Lettland Mikael Good............................................................... s. 4 Containrar är den bästa lösningen Johan Lindén............................................................ s. 12

fotografi Micke Borg................................................................ s. 38 Martin Edman........................................................... s. 46 Carina Hedlund......................................................... s. 52 Alf Jagnell................................................................. s. 58 Mikael Johansson..................................................... s. 62 Johan Larsson.......................................................... s. 66 Tommy Lie................................................................ s. 72 Claes Lindberg......................................................... s. 76 Emelie Makrill........................................................... s. 82 Andreas Måneskiöld................................................. s. 86 Dawid Norrvi............................................................. s. 92 Johan Persson........................................................ s. 100 Björn Sjöberg.......................................................... s. 104 Stefan Sjölund........................................................ s. 110 Mikael Stålsäter...................................................... s. 116 Christian Svensson................................................. s. 122 Johan Svensson..................................................... s. 128 Joakim Sundkvist.................................................... s. 134 Vincent Westberg.................................................... s. 142 Anders Westerlund................................................. s. 148 Niklas Wibom.......................................................... s. 152 Pär Wieslander....................................................... s. 156 en sista bild Eva Centergren....................................................... s. 162

Redaktörer och formgivare: Johan Larsson, johanlarsson@mudride.com Johan Lindén, johan@jpa-photography.com Mikael Good, chasid68@gmail.com Redaktionella medarbetare: Dawid Norrvi Johan Svensson Martin Edman 2 • LE VISEUR 1/2012

Facebook: https://www.facebook. com/Le.Viseur.Magazine

Omslagsfoto: Mikael Good

Hemsida: http://www.mudride.com/leviseur.html Twitter: https://twitter.com/#!/LeViseur_se


Le Viseur nummer 1 Det finns i dag ett stort antal fotomagasin i Sverige. De flesta har en bred inriktning, och alla fotostilar måste därför samsas om det lilla utrymme som ges mellan de stora och tilltagna reklamplatserna. I sådana magasin tenderar vissa typer av fotografier att hamna i skymundan eller glömmas bort helt. Ett exempel på en genre som alltför ofta fått ge vika för de mer kommersiellt gångbara stilarna är dokumentärfotografin. Dokumentärfotografin hade sina glansdagar mellan 40- och 60-talen. I dag lever dokumentärfotografin ett undanskymt liv - men den är långt ifrån död. Det finns många fotografer, både i och utanför vårt land, som besitter stora talanger. I första numret av Le Viseur presenteras ett urval av vad svensk dokumentärfotografi har att erbjuda i dag. Och som om inte det vore nog finns även två fotoreportage att fördjupa sig i. Nätmagasinet Le Viseur har blivit verklighet tack vare mycket ideellt arbete och engagemang. Vi ville tillsammans skapa ett fotomagasin fritt från reklam och prylrecensioner. Vår filosofi grundar sig på att den fotografiska bilden måste få ett större utrymme.

Le Viseur är franska för sökaren. Innebörden är tvådelad. Kamerasökare är kanske det mest uppenbara. Vi dokumentärfotografer har även en sökande natur, där vi ständigt är på jakt efter nya upptäckter i vardagen. Ingenting är för litet och ingenting är för stort. Jag skulle vilja sammanfatta dokumentärfotografin med följande ord: iakttagelsen, närvaron och ögonblicket. Dessa tre ledord går som en röd tråd genom samtliga bidag. I det här numret finns tjugofem fotografer representerade. Att gå igenom inkommet material har varit oerhört inspirerande och givande. Det här bådar gott för dokumentärfotografins framtid.

Johan Larsson, johanlarsson@mudride.com

Le Viseur är ett magasin för samtida vardagsnära dokumentärfotografi Ett nätmagasin för samtida dokumentärfotografi

Varje fotograf ansvarar för insänt material Upphovsrätten © ägs av respektive fotograf LE VISEUR 1/2012 • 3


4 • LE VISEUR 1/2012


Det har varit en kall, hård vinter I

Lettland Text & foto: Mikael Good, chasid68@gmail.com

Snön ligger som ett djupt vitt täcke över den lettiska landsbygden, små rökstrimmor stiger upp från husen ute på åkrarna, här och där ser man en vakthund som ilsket skäller mot bilen, hur en gardin dras åt sidan och ett par spanande ögon iaktar vår framfart. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp, de förebådar mera snö framåt eftermiddagen. Biståndsarbetaren Liana Velka och jag är på väg till ett möte med den unga änkan Evita Liepinlauska som bor i den lilla byn Taurupe på den lettiska landsbygen 65 km öster om Riga. Evita som är 32 år och hennes tre barn, Linda 15 år, Oskars 14 år och Everts 3 år, bor i en sliten lägenhet i ett fallfärdigt ladugårdsliknande hus ett par km från byn Taurupes centrum. Evita möter oss ute på gårdsplanen och hon bjuder leende in oss i sin lägenhet, hon känner igen mig och Liana från vårt förra besök för två år sedan och är glad över att vi har kommit tillbaka. Familjens hund ger oss dock en

rejäl och grundlig utskällning. – Tyst med dig, ryter Evita och spänner ögonen i hunden. Hunden kurar gnällande ihop sig under trappan med svansen mellan benen. På landsbygden i Lettland är otryggheten stor och många familjer har skaffat vakthund som skydd mot kriminella ligor som åker runt på jakt efter något att stjäla. I den sotiga hallen möts jag av nyupphängd

tvätt, ett badkar som också fungerar som diskho och en relativt ny tvättmaskin. I det lilla rummet på 15 kvadratmeter som även tjänar som kök bor hela familjen, rummets tak och väggar är täckta av sot från vedspisen. Det är söndag och barnen är lediga från skolan, de har sett fram emot min ankomst, det är inte var dag som de får besök från utlandet.

LE VISEUR 1/2012 • 5


En kvinna med skinn på näsan Evita trivs inte med sin boendesituation men lägenheten är vad hon har råd med. Barnens farmor som behöver hjälp och stöd sedan hon fått problem med höfterna bor i lägenheten bredvid. Evita har städat och fejat för att få det rent och snyggt inför vårt besök men hur hon än gnuggat ville inte sotet försvinna. För att förhindra att kylan sipprar in genom de otäta fönstren har de lagt filtar framför. På kvällen täcker de för dem helt men för att spara el drar de ifrån fönstren när det är ljust ute. Det blyga och lite försagda intrycket som jag fick av Evita för nästan två år sedan, försvinner genast. Nu är hon rapp och framåt i sina svar och försöker inte gömma undan blicken. Evita är helt klart en stark kvinna med skinn på näsan som inte ger upp i första taget. När vi träffades senast hade det bara gått ett år sedan Evitas man dog och hon lämnades ensam med två barn och ett nyfött spädbarn. Hennes man drunknade när han var ute och fiskade. De lever precis på marginalen Även om familjen har så att de klarar sig så innebär det att de äter en torftig och näringsfattig kost. 6 • LE VISEUR 1/2012

– Vi äter potatis i stort sett dagligen det är det enda som vi har råd med, säger Evita. Evita får änkepension som tillsammans med ett litet socialbidrag och barnbidrag ger henne drygt 1600 kronor att leva på per månad. – Man måste överleva men, pengarna räcker inte till mycket annat än potatis, ved, el och hyra, säger Evita men jag kan se på hennes minspel att hon är rejält missnöjd över sin situation. Den ekonomiska situationen har blivit värre för familjen de senaste två åren, Lettland har gått in i en djup ekonomisk depression. Sedan lånebubblan sprack i december 2008, har både barnbidrag och änkepensionen minskat och familjen lever idag precis på marginalen. När jag besökte dem för drygt två år sedan hade de en något bättre ekonomisk situation mycket beroende på att Evita då jobbade extra som hemtjänstassistent. Flera mil till förskolan Efter kommunsammanslagningen med grannkommunen Madliene förra året finns bara posten och affären kvar i Taurupe medan förskola, skola, distriktläkarmottagning och socialkontor finns i Madliene ett par mil bort.

– Jag kan tänka mig att jobba med precis vad som helst bara det är ett hederligt jobb som ger mig pengar. Men jag har ingenstans där jag kan lämna Evert och därför kan jag inte ta något jobb. Närmaste förskola ligger flera mil bort och det skulle ta så lång tid att ta sig dit och kosta så mycket pengar att det skulle äta upp det lilla som jag tjänade, säger Evita och lutar sig tillbaka i soffan med en suck. Familjens lilla kattunge drar blickarna till sig då den utför en balansakt i den högre skolan när den via tvättlinan försöker ta sig till värmen vid vedspisen och alla får ett välförtjänt skratt mitt i allvaret. Barnen är flitiga i skolan Evitas två äldre barn åker skolbuss till skolan i Madliene, de får gå upp tidigt på morgonen för att komma iväg till skolan men de har nära till bussen. Linda och Oskar är flitiga i skolan och deras betyg är höga. – Jag vill bli en grafisk formgivare, säger Linda lite stolt. I avsaknad av en dator får hon formge tidningsomslag och annonser för hand. Hon blir lite ställd när jag säger att jag tidigare jobbat som grafisk formgivare och fastän jag vet att hon har många frågor så vågar hon inte riktigt ställa dem.


LE VISEUR 1/2012 • 7


8 • LE VISEUR 1/2012


– Jag vill bli fotbollsproffs, säger Oskars skämtsamt och alla skrattar. På våren, sommaren och hösten spelar Linda och Oskar mycket fotboll och på vintern sitter Linda helst inne och ritar medan Oskars är ute och spelar hockey på en sjö i området. Evita skulle vilja köpa en bärbar dator till sina barn, en dator med lettiskt operativsystem så att de skulle kunna göra sina läxor, få tillgång till Internet och lära sig hur man jobbar med en dator. – Men det är nog bara en dröm, de pengarna kommer jag aldrig att få ihop, säger Evita uppgivet och rycker på axlarna. Fram till dess att ungdomarna fyller 18 år har de fri läkar- och tandvård, men det kan ta en månad eller två för dem att få en tid, även om det är akut om de inte har råd att ge läkaren eller tandläkaren en personlig gåva vill säga. Evita har inte råd att gå till tandläkaren överhuvudtaget och hennes tänder är mycket dåliga trots att hon bara är 32 år. Tvättmaskinen en välsignelse Evita är mycket glad över att hon har en tvättmaskin, tidigare har hon fått gå till vänner för att tvätta men efter att

ha sparat och gnetat fick hon äntligen råd att köpa en billig tvättmaskin för ett par år sedan. Hon får tvätta i stort sett dagligen då varken hon eller barnen har så mycket kläder att byta med. Något rinnande vatten finns inte i lägenheten och toaletten finns ute på gården. När det var 20 minusgrader för några veckor sedan fick de hacka loss isskorpan i brunnen innan de kunde få upp något vatten. – Det är lite jobbigt att bära in och värma allt vatten till tvättmaskinen, särskilt nu på vintern men jag klagar inte utan är tacksam att jag har en tvättmaskin och kan tvätta, säger Evita med ett litet leende. Jag frågar vad familjen skulle göra om de hade 1 500 kronor över, pengar som de skulle få göra precis det som de ville för: – Köpa ved, mat och nya kläder till barnen, deras kläder är så slitna, säger Evita direkt. Men om du hade pengar till mat och kläder vad skulle du då göra? Frågar jag vidare: – Köpa färg och tapeter och fräscha till lägenheten, säger Evita och tittar runt i rummet. Jag trodde att barnen skulle protestera men de höll faktiskt med sin mamma. Skulle jag ställt samma fråga till en fattig svensk

familj hade säkert svaret blivit: nöjesfält, djurpark, pizza, bio eller något annat kul. För Evitas del var den enda lyxen som hon skulle kunna tänka sig att renovera lägenheten. Familjen jobbar hårt på sommaren På sommaren plockar Evita och hennes barn bär och svamp i skogen som de säljer på den lokala marknaden, de hjälper även lokala bönder med skördearbetet, på så vis får de potatis, ägg och grönsaker. På hösten samlar familjen ved i skogen. Familjen jobbar hårt för att få ihop extra pengar till vintern, då priserna på el och mat stiger. – Jag tar alltid i och jobbar lite extra för att mina barn ska ha tid att leka och idrotta när de är lediga, säger Evita och ser mig i ögonen! Familjen har fått ett nödhjälpspaket från EU, ett paket som var fyllt med torrvaror. Det var ett välbehövligt tillskott som gav dem möjlighet att äta annat än potatis under en vecka. Men trots löften från EU har de bara fått ett nödhjälpspaket och de skulle behöva få minst ett paket i månaden, men behoven i Lettland är mycket stora och det är många som behöver stöd och hjälp och därför räcker inte EU:s hjälp långt trots alla fagra löften LE VISEUR 1/2012 • 9


från både den lettiska regeringen och EU... På min fråga om vad hon tycker om den lettiska regeringen svarar hon med illa dold ilska i rösten: – Jag vill inte använda sådana ord framför mina barn, regeringen tar det lilla som vi har... Ett välfyllt paket Vi har med oss ett paket som är packat med mat och godsaker som vi överlämnar till Evita och hennes barn. Innehållet i paketet kommer att ge dem en mer varierad kost under ett par veckor.

– Tack Gud för att det finns människor som vill hjälpa oss, säger Evita glatt och lyfter sin blick och sina händer uppåt som i en tacksam bön. Everts sitter tyst i sin mammas eller syskons knä under hela tiden som vi är där, han är lite blyg och ovan vid besök. När vi ska gå spritter han dock upp och ropar “hejdå farbror” på lettiska och vinkar glatt åt mig, jag besvarar glatt hans vinkning! Han står sedan och vinkar i fönstret medan vi går iväg. Everts pappa dog när han bara var ett spädbarn och hans storebror Oskar får ofta rycka in som extrapappa.

Mitt namn är Mikael Good och jag är en 44-årig frilansande socialreporter och dokumentärfotograf från Huskvarna som har varit ute på en hel del reportageresor runt om i världen. När jag står bakom kameran är jag stark och har makt. Men jag vill inte ha den makten utan överlämnar den till dem som jag porträtterar genom att möta dem på deras villkor och be om deras tillåtelse för publicering. Jag kanske är naiv men jag tror att fattigdomen kommer att utrotas när

10 • LE VISEUR 1/2012

När jag satt där hemma hos Evita och tittade mot spisen där den lilla katten utfört sin balansakt, kändes det som om jag förflyttades åttio år tillbaka i tiden, till den tiden då Kreugerkraschen lamslog Sverige med massarbetslöshet och fattigdom som följd. Situationen i Lettland påminner mycket om depressionen i Sverige på 30-talet och det var nästan så att jag fick nypa mig själv i kinden för att förstå att det här var på riktigt, att det faktiskt finns människor så nära oss som lider sådan ekonomisk nöd.

fattiga och rika möts. Genom mina texter och bilder vill jag försöka åstadkomma sådana möten. Jag är en förespråkare för rak enkel fotografi, fri från specialeffekter och manupilation. Kärnan i mitt fotograferande är att lyfta fram människorna i bilderna och bjuda in betraktaren till ett personligt möte. För att citera Sebastião Salgado: “För mig handlar dokumentärfotografi om mänsklig värdighet.”


LE VISEUR 1/2012 • 11


CONTAINRAR

är den bästa lösningen Den 14:e maj förra året gav sig fler än femhundra Gdańskbor ut på gatorna i protest mot borgmästarens reformförslag, en reform som skulle innebära drastiska ökningar av hyrorna. “Bostad är en rättighet, inte en vara!” och “Ner med Adamowicz!”, löd de protesterandes paroller. Kaffet stod färdigt på skrivbordet och jag hade precis satt mig för att börja plugga biokemi, när ett ljudligt oljud hördes utanför. Var det ett gäng förlupna fotbollshuliganer, tro? Det brukar ju spelas matcher här på söndagar, tänkte jag. Nyfiken, reser jag mig och går bort till fönstret, som vetter mot centrum. Till min förvåning ser jag en stor folkmassa borta vid Gdańsks Solidaritet-högkvarter, som samlats för vad som verkar vara en demonstration. Instinktivt letar jag fram min 35mm-utrustade M-Leica i byrålådan,

12 • LE VISEUR 1/2012

där den trängs med hårddiskar och filmrullar, men hittills legat skyddad från solens varma, ovanligt påträngande strålar; denna försommareftermiddag. Efter en klunk kaffe, och med ett par åtsittande Converse, är jag redo att bege mig; att hänge mig åt stunden. Plugget får vänta. Vägen jag tar för att komma till demonstranterna är avspärrad och kantas av ett stort polispådrag. Väl framme, ser jag att några agitatorer, på traditionellt Lech Walesa-manér, klättrat upp för ett pansarfordon, som en gång i tiden tillhörde den kommunistiska milisen. När demonstranterna, som till stor del verkar utgöras av äldre, väl värmts upp, börjar det hagla slogans. “Stoppa hyresökningen!” och “Inga containers åt folket!” varvas med “Bostad är en rättighet, inte en vara!” och “Ner med Adamowicz!”.

Huvudsyftet med demonstrationen, som ägde rum den 14:e maj 2011, var att protestera mot borgmästare Adamowicz’s föreslagna, och av fullmäktige godkända, reform av regleringen av så kallat “socialt boende”. 70 000 av Gdańsks ca 450 000 invånare huseras i denna typ av undermåliga och, inte sällan, nästan fallfärdiga bostadshus, vars hyror hittills, till standarden sedd, legat på en rimlig nivå. I staden finns bara några hundra av dessa boenden och innan reformen trätt i kraft hotas redan fler än 1600 familjer av vräkning. Givet att borgmästarens förslag innebär en ökning, av månadshyran, så drastisk som med 150%, kommer antalet avhysningar öka lavinartat. Nämnas bör också att personerna som drabbas tillhör samhällets svagaste och mest utsatta. Reformen innebär vidare att upphandlingen och privatiseringen av de sociala boendena kan


påbörjas; något som verkar stå högre upp på borgmästarens agenda, än att garantera rätten till bostad för den enskilde. Reformen föreslår förvisso anläggandet av ett container-bostadsdistrikt i utkanten av staden, vid oljeraffenaderiet och soptippen, men det säger sig självt att detta inte är någon hållbar lösning på bostadsproblematiken. Det är lika naivt att föreslå något sådant som att uppmåla en förenklad bild av bostadsbristen och de som blir vräkta; inte minst att förtala dem, beskriva dessa personer som “patologiska”, säga att de “borde isoleras” och att “containrar är den bästa lösningen”. Till och med gå så långt att säga “för vissa, är en container för mycket”. Tvärtemot bilden Adamowicz’s mediekampanj gör gällande, nämligen att de drabbade är arbetslösa, bidragsberoende, aggressiva alkoholister; inbegriper de istället ofta ensamstående mödrar, stora familjer och äldre. För att de ska kunna bo kvar när hyrorna höjs, kommer stora avkall på

förnödenheter bli nödvändiga. Om personerna inte förmår stanna kvar i sina hem, väntar inte bara ett liv på gatan eller i kalla, fuktiga containrar i nedbrutna, avlägsna områden, men likväl en ännu mer påtaglig risk att stigmatiseras. Detta kommer ytterliggare försämra denna grupps jobbmöjligheter och tillgång till utbildning, hälsovård och annan social hjälp. Den stundande bostadskrisen är inte mindre intressant mot bakgrunden av att byggandet av, mer överkomliga, “sociala” kommunala bostäder var ett av de 21 postulat, som arbetarna satte upp utanför det lokala Lenin-skeppsvarvet, i samband med den segerrika generalstrejken, för 30 år sedan. På frågan “Varför gjorde ni det?” svarade frontfiguren, Lech Walesa, i efterhand: “För att inleda en ny epok, en epok utan klyftor och oenighet”.

frihet, i sin marknadsföring av Gdańsk till utmärkelsen “Europas Kulturella Huvudstad 2016”. Även om demonstranterna, den 14:e maj, inte lyckades hejda genomdrivandet av bostadsreformen, som trädde i kraft under sommaren, jobbar demonstrationens arrangör, den partipolitiskt obundna gräsrotsorganisationen “Nic O Nas Bez Nas” (“Inget Om Oss, Utan Oss”), trots knappa resurser och smutskastningsförsök, bestämt vidare för att demokrati ska utövas i sin rätta mening, och inte fortsätta skipas av stadens “upplysta elit”, med borgmästare Adamowicz i spjutspetsen.

Johan Lindén

Trots att det socioekonomiskt katastrofala reformförslaget helt går emot vad folk kämpade för, för 30 år sedan, drar sig Adamowicz inte för att hänvisa till minnet av Solidaritet, en symbol för frigörelse och

“Bostad är en rättighet, inte en vara ...”

Johan Lindén är namnet. Jag är en 22-årig medicinestudent i Gdańsk, Polen, hemmahörande i Ystad. Fotografi är, nuförtiden, inte så mycket något jag bara håller på med, som den jag är. Att fotografera har, med andra ord, blivit en central och oskiljaktig del av mig.

Vidare, att vara fotograf är för mig det samma som att vara medmänniska och att ta ett socialt ansvar. En naturlig följd av detta är att stå upp för den lilla människan, som så lätt hamnar i skymundan, och att ge en röst åt dem som varken hörs eller syns.

Jag försöker genom mina fotografier, med ärlighet och uppriktighet, utforska och ifrågasätta aspekter av tillvaron. Jag ser således mitt fotograferande som ett slags sanningssökande.

LE VISEUR 1/2012 • 13


14 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 15


16 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 17


18 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 19


20 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 21


22 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 23


24 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 25


26 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 27


28 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 29


30 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 31


32 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 33


34 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 35


36 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 37


Micke Borg. f. 1962. Stockholm.

Bilderna är tagna under hösten och vintern 2011/12 och är frukten av att jag alltid ser till att ha med mig en kamera och fotografera människor som jag möter i olika situationer.

38 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 39


40 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 41


42 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 43


44 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 45


Martin Edman. f. 1989. Umeå.

Fotografi är mitt sätt att uttrycka mig. Det är personligt. Bilderna är ett axplock av stunder från mars till augusti. De symboliserar mina anspråkslösa försök att uttrycka mig själv och mina tankar just då.

46 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 47


48 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 49


50 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 51


Carina Hedlund. f. 1966. Skellefteå.

Fotografier från en shoppingtur med min mamma och hennes snart 91-åriga granne. Dagen slutade med att Gunborg, mammas granne sa: “Carina, nu känner jag mig som en kändis”. Ändå märkte hon inte en bråkdel av fotona jag tog; hon blev förvånad när hon fick se alla.

52 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 53


54 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 55


56 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 57


Alf Jagnell. f. 1956. Stockholm.

Alf bor i stadsdelen Bromma. Fotografi har han ägnat sig åt sedan 1978.

58 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 59


60 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 61


Mikael Johansson. f. 1987. London, Storbritannien.

Mikael bor sedan ett par år tillbaka i London, där han arbetar som fotograf. Han utbildade sig till fotograf vid University of Cumbria. Mikaels fotografier har ställts ut i bland annat Newcastle, Carlisle och på 591 photography.

62 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 63


64 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 65


Johan Larsson. f. 1986. Jönköping.

Paris den 15:e december 2011. Duvorna flyger över de breda boulevarderna samtidigt som anonyma ansikten skyndar upp ur metron. Dagen är en helt vanlig dag i Paris - men ovanlig i jämförelse med dagar i andra städer. Kommer någon någonsin förstå vidden av den skönhet som vilar innanför Paris stadsmurar? Fotografierna är en del av utställningen Paris Impressions på 591 photography.

66 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 67


68 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 69


70 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 71


Tommie Lie. f. 1959. Vännäs.

Regnigt New York. Fotografierna är tagna i New York 2008. “Regnskurar är ju alltid lika roligt att fota för folk har inte tid att bry sig om vad som händer”.

72 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 73


74 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 75


Claes Lindberg. f. 1965. Kibbutz Beit Kama, Israel.

Fotografierna är tagna i Jerusalem, en stad med många olika ansikten och där det händer saker hela tiden. Claes har bott i Israel sedan 15 år tillbaka. Han är uppvuxen i Vimmerby i Småland.

76 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 77


78 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 79


80 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 81


Emelie Makrill. f. 1990. Jönköping.

Fotar fortfarande med min första riktiga kamera som jag fick efter studenten, en Nikon D60, och är helt självlärd när det kommer till kamerateknik och redigering.

82 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 83


84 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 85


Andreas Måneskiöld. f. 1981. Göteborg.

Att dokumentera och berätta om livet är vad som driver mig när det kommer till fotografi. Jag har bara fotograferat seriöst i ett par år ännu, och aldrig arbetat med det. Ett par uppdrag för band har det blivit och konserter, men allt sådant utan några pengar inblandade.

86 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 87


88 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 89


90 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 91


Dawid Norrvi. f. 1978. Stockholm.

Jag älskar kameran och hur den fungerar. Den är ett fenomen för mig. Ofta fotograferar jag bara för att få se att motivet fastnade på filmen eller i minneskortet. Ibland tittar jag bara genom objektiven för att se hur det ser ut. Det finns ingen agenda med mina bilder. De har inget syfte och jag försöker inte visa dig en annorlunda sida av verkligheten. De är bara dokument över det som var just då. Ingen fara, den tiden är över nu. Jag fotograferar bara det som finns....och det gör jag väldigt ofta.

92 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 93


94 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 95


96 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 97


98 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 99


Johan Persson. f. 1990. Hägersten.

100 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 101


102 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 103


Björn Sjöberg. f. 1977. Rättvik.

104 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 105


106 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 107


108 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 109


Stefan Sjölund. f. 1972. Malmö/Kristianstad.

Jag fotograferar digitalt men har en romantisk syn på det analoga och hoppas kunna fördjupa mig lite i det också framöver. Jag är nog mer åt det okonstlade och inte alltför bildredigerade, mer åt reportage än konstfotografi som jag oftast inte förstår. Dock - en bra bild är en bra bild!

110 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 111


112 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 113


114 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 115


Mikael Stålsäter. f. 1976. Stockholm.

Fotografi är som bäst när bilderna berättar något. Inte bara om själva motivet utan även om personen bakom kameran. Nu är det väl inte så ofta jag når dit själv, men ibland händer det. Och jag gillar det subjektiva. Ett uppklippt stängsel kan förmedla frihet till någon men kanske rädsla för någon annan. Det är en intressant sida av fotografi tycker jag.

116 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 117


118 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 119


120 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 121


Christian Svensson. f. 1980. Haninge.

122 • LE VISEUR 1/2012


Jag tog min första rulle analog film på senvåren 1994, en rulle som nog kan sägas vara signifikativ även för mitt fortsatta fotograferande i hur den ägnades åt skildringar av den urbana miljön, men där perspektivet riktades nedåt - mot marken - och sökte dokumentera de efterlämningar som människor lämnat efter sig från kvällen innan. Skräp, i bokstavlig mening. Denna premiärrulle togs med Canons AF35M, en tidig autofokuskamera, som jag lånat tillfälligt av min pappa. Detta tillfälliga lån visade sig bli långvarigt, och jag använde kameran närhelst jag hittade något jag ville dokumentera eller experimentera med. Tidigt 1997 fick jag så sakteliga tillgång till en systemkamera och köpte mina första rullar Tri-X. Många av dessa gick åt till att utforska de urbana periferierna, nedlagda industriområden, korridorer och källargångar med parallella rörsystem i taken, samt åt allehanda betong- och skrotstudier. Under gymnasietiden hade jag tillgång till olika Canon-systemkameror, i stort sett obegränsat med svartvit film (som jag fick rulla själv) och skolans mörkrum, där jag ibland även fick tillbringa helger på egen hand. Jag fotograferar fortfarande mycket i svartvitt, både analogt och digitalt, och finner den svartvita rymden väldigt tilltalande, då den dels indikerar ett “fotografi” för mig, och dels har ett bidragande autentiskt inslag till bilden – som ”bild” betraktat, och inte som ”verklighet”. Bilderna är tagna i Luma – ett gammalt industriområde i Stockholm som avvecklades vid tiden för fototillfället och där vissa hus var mer eller mindre i ruiner – en mulen vårdag i april 1998, och Tri-X är den film som användes. Bländartalet torde vara 8, och slutartiderna varierade mellan 1/15 och 1/8. Filmen är självframkallad och bär tydliga märken efter den kemiska processen, något som kan liknas vid ett organiskt spår, vilket i sig också är något jag uppskattar mycket med bilder impregnerade på analog film. De kvarlämnade avtrycken från framkallning och sådant som kommit emellan negativet och skannerglaset representerar för mig en påminnelse om att fotografier i sig är något fysiskt, och är ett resultat av fysiska förhållanden. Det finns en röd tråd mellan då och nu som har sin begynnande ände i dessa bilder, och jag ser en kontinuitet mellan dem och vad jag sysslar med rent fotografiskt fortfarande. Självklart är de av ett personligt värde på så sätt, men även som dokumentationer av en miljö som inte längre finns. Fotografierna har med andra ord, och som ofta är fallet med bilder tagna i industriella omgivningar, överlevt den fysiska miljö de skildrar. Detta trots att också de, då de är av fysisk natur, innehar ett förgänglighetens skimmer.

LE VISEUR 1/2012 • 123


124 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 125


126 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 127


Johan Svensson. f. 1968. Gรถteborg.

128 โ€ข LE VISEUR 1/2012


Morbror Leif Leif börjar bli gammal men humöret finns kvar. Han har inte alltid skött sina kort väl, utan snarare levt rövare, supit och fightats i sina yngre dagar. Leif lever ett ganska isolerat liv eftersom han inte har någon närmare kontakt med sina barn. Den enda kontakten han har, förutom med hemtjänsten som kollar till honom emellanåt, är med min morsa. Min morsa fick för ett tag sedan ett samtal från hemvårdens chef. “Leif mår inte så bra ...” När vi kom hade han suttit i sin stol i tre dygn utan att komma upp. Pisslukten som slog mot ansiktet var sanslös och det var skitigt i lägenheten. Jag kan inte annat än beskriva det hela som en misär.

LE VISEUR 1/2012 • 129


130 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 131


132 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 133


Joakim Sundkvist. f. 1970. Umeå.

134 • LE VISEUR 1/2012


Hejdå Smilla! I sagornas Yggdrasil väver Nornorna livstråden. Det är de som vet hur långt ett snöre är. Tiden är utmätt. Med djuren kan vi själva klippa banden. Boka bara tid och plats! I Sverige injicerar veterinärerna Pentobarbital. Samma Pentobarbital som används till dödsdömda i USA och frivilliga i Schweiz.

Bilderna är en delmängd av bilder från utställningen Bara jag kan ta mina bilder, Galleri IBIS, 2011, Vasa Finland.

LE VISEUR 1/2012 • 135


136 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 137


138 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 139


140 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 141


Vincent Westberg. f. 1972. Karperö, Finland.

Mitt fotograferande är uppdelat i kommersiella frilansjobb och privat “knäppande”. Utan en kamera i närheten är det svårt att vara. Därför är det behändigt med mobiler numera och den har långt blivit min “dogmakamera” vid sidan om andra kameror.

142 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 143


144 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 145


146 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 147


Anders Westerlund. f. 1942. Umeå.

148 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 149


150 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 151


Niklas Wibom. f. 1973. Malmö.

Seved är en liten stadsdel i Malmö, en stadsdel som länge varit ett oroligt område p.g.a. våld, gängkriminalitet och narkotikahandel. Polisen har börjat göra insatser i området, men frågan är om det inte är för sent. Jag fick ta dessa bilder med en liten kompaktkamera för att hålla låg profil. Efter 10 minuter insåg jag att gängen inte gillade min närvaro och jag fick fly från platsen i en taxi.

152 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 153


154 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 155


Pär Wieslander. f. 1982. Linköping.

Jag fotograferar både analogt och digitalt, och har under det senaste året hittat en nisch i form av gatufotografering under kvällstid.

156 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 157


158 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 159


160 • LE VISEUR 1/2012


LE VISEUR 1/2012 • 161


En sista bild ...

Eva Centergren. Vendelsรถ.

162 โ€ข LE VISEUR 1/2012


Några tankar kring bilden Det är sällan jag blir särskilt imponerad av att besöka någon av de otaliga fotomötesplatserna som finns på Internet. För det mesta känns det som att bilderna är stöpta i samma mall; likriktningen är total och det finns inget utrymme för dem som inte passar in i den redan givna mallen. Det finns dock undantag, ja, det händer faktiskt att jag blir ruskigt imponerad emellanåt. Den här bilden är ett sådant exempel. Vad är det då som gör den här bilden så bra? Det finns några faktorer som gör att den tilltalar mig. 1. Den har en hög närvarokänsla. Det nästan känns som att man sitter där, i samma rum. 2. Bilden känns äkta och okonstlad. Alldeles för ofta känns porträttbilder konstlade eller rent av krystade. Den här däremot känns äkta rakt igenom. 3. Det finns även en hel del värme och förtroende i bilden. 4. Sist men inte minst, bilden känns tidlös. Det går egentligen inte att sätta ett år på den. Den kunde lika gärna ha varit taget för 70 år sedan som i går. Förutom de ovannämnda faktorerna har bilden även en välgenomtänkt komposition och ett behagligt naturligt sidljus. Gråskalan är harmonisk och skärpan alldeles lagom. Här syns det hur ett omsorgsfullt användande av en gammal Rolleiflex kan leda till fantastiska fotografier. - Johan Larsson

LE VISEUR 1/2012 • 163


Vill du vara med i nästa nummer av Le Viseur? I så fall, skicka fyra till sex fotografier till johanlarsson@mudride.com. Berätta gärna lite om dig själv och uppge namn, födelseår och bostadsort. Fotografierna måste vara minst 1 400 pixlar på längsta sidan. Mindre bilder kommer inte att publiceras. Analogt eller digitalt? Färg eller svartvitt? Valet är fritt! Om du skickar analoga fotografier, se till att dessa är ordentligt avdammade. Vi måste ha ditt bidrag senast den 31:a maj. Vill du skriva ett reportage till nästa nummer? Kom gärna med förslag och idéer. Inga ämnen är för stora eller för små, inte heller för svåra eller lätta. Skicka dina idéer till johanlarsson@mudride.com Fotografierna i ditt reportage måste uppfylla samma kriterier som gäller för bildinskick (se ovan). Vi måste ha ditt reportage senast den 31:a maj.

Nästa nummer av Le Viseur kommer den 30:e juni

164 • LE VISEUR 1/2012

Ett nätmagasin för samtida dokumentärfotografi


Le Viseur - nummer 1