Page 1


tills vattnet stiger Översättning Helena Böhme

Leopard förlag

Stockholm 2014


Babakar kastades ut ur den ljumma sömnen vid stormnattens tjut och landade, omtöcknad, fångad i larmet. Åskan mull­ rade. Takplåtarna gnisslade. Trädgrenarna knakade innan de krossades mot marken medan mangofrukterna föll som stenar den ena efter den andra. Under sömnen hade han sett sin mor, leende och strålande och med blåklintsögonen lysande och friska som om hon mitt i elementens kaos kom med en olivkvist. Hon kom och meddelade att sorgens svarta blad hade vänts och att löftet om lycka äntligen började avteckna sig. Klockan visade 23.15. Han tänkte på männen som just nu drack äkta rom, spelade tärning eller domino och smekte kvinnornas styvnade bröstvårtor innan de kysste dem. Själv sov han redan i randig bomullspyjamas. Ingen förstod något av den här regnperioden. Den borde ha tagit slut för flera veckor sedan. Men regnet piskade oavbrutet naturen med våldsam kraft och översvämmade de mest dolda ravinerna. Huttrande i fukten drog Babakar på sig en morgonrock och smög på nakna fötter genom raden av rum i den smaklöst och hafsigt möblerade villan. Hus uttrycker sig på sitt eget sätt. Det här talade om ensamhet och uteslutning. 7

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 7

11-08-24 12.06.21


I köket hällde han upp ett glas mjölk som han drack så hastigt att han sölade ner sig på hakan. Han rörde aldrig alkohol, inte för att han brydde sig om religionen utan för att det gav honom halsbränna som förvärrade hans redan så motbjudande liv. Han fyllde ännu ett glas när ringklockan, som en orolig hand tryckte på, ljöd häftigt vid ingången. Babakar gick ut på verandan, och trots regnet sprang han över gräsmattan, de nakna fötterna sjönk ner i sörjan innan de rycktes upp med ett sörplande läte. En man stod bakom grinden och skyddade sig med ett bananblad. Han var ung. Vacker. Såg rädd ut. Var svart. Väldigt svart. Klädd i trasor, men märkligt nog iförd röda converseskor som läckte in vatten från alla håll. Det var tydligen en haitier, som det fanns otaliga av i området trots polisens alltmer hänsynslösa arresteringar och utvisningar. Han stammade fram: – Fô li vini kounye-a. Li pral mouri! [Han måste komma nu. Hon håller på att dö!] Babakar hade inte tagit fel: han kände igen den haitiska kreolen som han förstod lika lite av som den från Guadeloupe och frågade på franska: – Vem gäller det? En av mina patienter? Mannen nöjde sig med att upprepa starkare: – Li pral mouri! Babakar gick tillbaka in i huset för att klä på sig och hämta väskan. Sedan gick han tillbaka till haitiern som hade krupit ihop i ett hörn av garaget med huvudet mellan händerna. De 8

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 8

11-08-24 12.06.21


satte sig i den gamla Mercedesen, som han hade köpt för en spottstyver av en volontärarbetare som åkte hem till Angou­ lême när kontraktet gick ut. Det var en av dessa nätter när det egendomliga och bisarra kunde uppstå. Under en sådan natt måste Gud ha skapat människan med alla de missräkningar som detta hade fört med sig. Efter en kurva kom de in i en liten by som låg dold i ett gytter av grönska. – Nou rivé [Vi är framme], sa haitiern. Han pekade på ett hus i skydd av en dunge med vackra ebenholtsträd som var raka som spjut. En gammal man med gråsprängt hår och en mullig kvinna i tårar stod framför ingången. När de närmade sig gjorde mannen korstecken och sa: – I pati, Movar. I pa atan ou …[Movar, hon har lämnat oss. Hon väntade inte på oss …] Han gjorde korstecken på nytt medan kvinnans snyftningar ökade och den unge haitiern i sin tur föll i gråt. – Hon lider inte längre, sammanfattade mannen och såg teatraliskt på Babakar … Babakar tyckte sig känna igen denna högtravande neger som var värdigt inklämd i en sliten kostym från förkrigstiden. Mannen räckte honom handen: – Jag heter Cyprien Aristophane, doktorn, jag är rektor på den kommunala skolan Pierpont III. Han presenterade de andra: – Det här är Yvelise Dentu och det här är Movar Pompilius, haitier som den avlidna, Reinette Ovide. 9

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 9

11-08-24 12.06.21


Plötsligt fortsatte han på kreol: – Pran kouwaj, Movar. [Tappa inte modet.] Den olycklige mannen som satt hopsjunken på marken verkade faktiskt nära att falla i dvala. Babakar kände sympati för denna sorg. Av erfarenhet visste han vad det betydde att förlora en person som man är mycket fäst vid. Han gick in i huset. Det är känt att livet börjar med ett blodbad. Men denna födsel hade varit synnerligen blodig. Det såg ut som om den avlidna hade varit i strid med en fiende som var vida överlägsen henne i styrka. I denna ojämna kamp hade hon förlorat allt blod. Kuddarna, lakanen och madrassen var röda. Frottéhanddukar låg slängda på golvet eller hoprullade i en emaljskål. En stickande lukt svävade över massakern. Babakar gick närmare sängen och stannade häpen. Ingen tvekan: kvinnan som döden just ryckt bort hade han mött några dagar tidigare på mottagningen. Han hade lagt märke till henne. Inte bara för att hon var så vacker utan för hennes ovanliga hållning som var iögonfallande hos en person utan särskilt imponerande axelbredd. Man kunde nästan tro att hon var en liten flicka. Hennes lysande ögon var spefulla. Hennes fylliga läppar som gjorda för skämt och lekfulla kyssar. Granaten på hennes mage lyfte klänningen drygt tjugo centimeter framtill och blottade de släta välsvarvade benen som avslutades med späda vrister och små fötter i ett par gräsliga Nikeskor. Trots denna föga eleganta utstyrsel hade hon en strålande charm. 10

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 10

11-08-24 12.06.21


Hon hade fräckt stått emot hans blick som för att säga: ”Vad sneglar du sådär på mig för, min stilige herre? Det har du inget för. Jag är inte för dig.” Babakar hade blivit omskakad. Inte av denna tysta avsnäsning utan av de känslor som hade väckts inom honom. För första gången hade han svikit Azélia. Bara för ett ögonblick hade han åtrått och fantiserat om att äga någon annan än henne. Skamsen hade han sänkt blicken och dragit sig till­ baka. Och nu stötte han på denna kvinna död, hon också … Alltid dessa grymma vändningar av ett öde som hade svurit på att inte lämna honom i fred! När han undersökte kroppen närmare märkte han att den högra handens fingrar var kro­ kiga och brutna och ett av dem bortslitet. I armvecket på vänster arm upptäckte han ett otäckt märke som liknade ett bett. Ett likadant avtecknade sig nertill på halsen. Allt detta var egendomligt. Borde han inte kräva en obduktion? På nytt gjorde Yvelise korstecken och föll på knä bredvid honom och hans misstankar verkade orimliga. Nu torkade Yvelise det levrade blodet som täckte den nyfödda som ingen hade brytt sig om fram till dess. Hon verkade på intet sätt förskräckt av världen som hon hamnat i. Det var en söt liten flicka, mycket söt, och hennes köns välvda triangel var fyllig mellan de knubbiga låren. – Vem är fadern? viskade Babakar medan han reste sig och närmade sig Aristophane. Är det han? Movar? Aristophane skakade på huvudet och svarade mycket lågt: 11

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 11

11-08-24 12.06.22


– Nej! Det är en väldigt komplicerad historia. Fadern måste ha stannat i Haiti. Reinette kom havande hit för några månader sen. Trots magen flyttade Movar ihop med henne. Det verkar som de hade rest på samma båt. Båda arbetade på Lantbruksskolan, som för övrigt bara anställer papperslösa haitier, illegala invandrare alltså. Jag blev förvånad över att vårdcentralen tog hand om henne i alla fall. Kommunen också. Hon fick mördravårdsbidrag, förstår du. Tonen var upprörd. Om man ändå kunde spärra in alla dessa utlänningar som vistades olagligt i landet och som kommit för att få gratis läkarvård! Babakar böjde sig över den nyfödda igen. Nästintill oskadd av den besvärliga passagen var hon verkligen bedårande med runda kinder och huvudet täckt av tjockt svart fjun. Han smekte ömt den pyttelilla handen och barnet slog upp ögonen. Det var i det ögonblicket allting hände. När hon verkade fästa blicken på honom dök en hjärtslitande känsla upp inom honom medan en tanke smög sig in i hans medvetande. Det var inte av en slump som han hade kallats till Reinette. – Vem ska ta hand om barnet? frågade han med ivrig röst. Aristophane skakade på huvudet: – Med det bedrövliga arbetet som Movar har på Lantbruksskolan har jag svårt att se att han kan mätta ännu en mun. Det blir antagligen Yvelise. Hon är redan mamma till en skock ungar. Sex eller sju, jag vet inte riktigt, alla med olika pappor förstås. En mer eller mindre gör ingen större skillnad. Också nu var den ogillande tonen tydlig. Aristophane be12

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 12

11-08-24 12.06.22


fattade sig inte med sånt. Han var en respektabel man som röstade på högern och var lagligt gift med en sjuksköterska som hade en liten mottagning i byn och en cykel som hon trampade på till behandlingarna i hemmen. ”Hon är min. Hon har kommit för min skull”, insåg Babakar plötsligt överväldigad av denna övertygelse. Tanken som försynt nästlat sig in i hans medvetande exploderade. – Jag tar henne med mig, sa han bestämt. När jag går till kommunhuset i morgon med moderns dödsattest ordnar jag med flickans civilstånd. Jag gör det som måste göras. – Vad då måste göras? frågade Aristophane och rätade på ryggraden som vanligtvis var krökt inför dem som han ansåg var mer betydelsefulla än han själv. Tänker du ta henne? Vad menar du? Med en klump i halsen av upphetsning ville Babakar just inte säga mer om saken. Här hade nu hans barn, som han så förgäves hade sökt, lämnats till honom. Det var det här miraklet som hans mor strålande hade kommit och förutspått i drömmen! Hans själ stämde upp en Marias lovsång värdig Johann Sebastian Bach. Han som inte hade bett på åratal och vars hjärta var som dött hade god lust att falla ner på knä och tacka den Allsmäktige. – Vill du adoptera henne? fortsatte Aristophane alltmer påstridigt. – Ja, just det! sa Babakar för att bli av med den efter­ hängsne. 13

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 13

11-08-24 12.06.22


– Vi är inte … i Darfur nu! protesterade Aristophane för­ olämpad som om saken sårade hans heder. Vi är i Guadeloupe. Så gör man inte här. Guadeloupe är så att säga Frankrike. Vi har lagar. Man adopterar inte ett barn så där bara. Man gör en ansökan, man sätts upp på en lista, man väntar på sin tur. Babakar lyssnade inte längre. Han svepte in barnet i en frottéhandduk för det fanns ingenting varmare, varken ylletyg eller filt, och nattluften var sval för den som kommit ut från en ljum mage. Han reste sig medan Yvelise stirrade ­gapande på honom. – Ta det här, mumlade han och stack i hennes handflata några sedlar som inte var mycket, bara det han hade i fickan. Vet du var du får tag på mig om du behöver mer för begravningen eller vad som helst annars? Känner du till min mottagning? I byn på Grand’Rue eller också mitt arbetsrum på vårdcentralen? Hon gjorde en jakande gest och Movar protesterade inte han heller. Utan att skaka hand med någon flydde Babakar som en tjuv. Ute ruskade den alltmer rasande vinden om ebenholtsträdens kronor och skyndade på molnen. Det tecknet visade att regnet till slut skulle dra åt fanders nån annanstans, till exempel i närheten av Dominica. Babakar lade den dyrbara bördan i baksätet på bilen. Han översvämmades av upphetsad glädje och händerna blev fumliga. Äntligen hade han kommit till sitt lidandes slut. Han hade återfunnit det goda i livet och på 14

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 14

11-08-24 12.06.22


samma gång fått tillbaka ett existensberättigande. I taklampans svaga sken försökte han tyda hälsointyget, som verkade vara den enda legitimation som Reinette hade. Mödravårds- och barnavårdscentralen Namn: Reinette Ovide Kön: Kvinna Födelsedatum: 6 juni 1980 Nationalitet: Haitier Vikt: 50 kilo Längd. 1,58 m Blodgrupp: A Han vände otåligt blad. Alla medicinska tester som hon hade gjort hade varit negativa. Varken aids. Eller tuberkulos. Eller äggvita. Eller kolesterol. Ingen påvisbar sjukdom. Hon verkade frisk. Och ändå hade hon slocknat som ett ljus på nolltid. Vilken gåtfull sjukdom dolde detta unga och friska yttre? Ändå var det inget märkligt med det eftersom döden ständigt segrar över livet. När han gjorde sig redo att backa ut bilen fick han syn på Movar som stod och tittade på honom från balkongen. Babakar vinkade farväl men den där drummeln besvarade inte hälsningen. När han kom ut på stora vägen trampade han gasen i botten. Kvinnans olycka är att hon måste visa upp sitt moderskap. I nio månader måste hon skylta med sin mage, som är synlig 15

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 15

11-08-24 12.06.22


för alla. Mannens överlägsenhet är att han är herre över sin säd och planterar den var han vill. Nog vore väl den listig som kunde påstå att han inte hade känt Reinette. Om så bara för en natt. Nog vore väl den djärv som kunde säga emot hans ord som läkare och försäkra att barnet var fullgånget, eller inte. Babakar for i full fart de femton krokiga kilometer som skilde honom från hemmet. När det dök upp försänkt i mörker tyckte han att det verkade ödsligt, nästan olycksbådande. Knappast gjort för att tjäna som juvelskrin åt ett spädbarn som återfunnits genom ett mirakel. Det var en byggnad uppförd av Sogéma: Nou ni bel kaz [Vi har fina hus], ljög reklamen utefter landsvägarna och motorvägarna. Det var byggt i den falskt traditionella stil som ersätter trä, kampeschträ, dikorynia och trä från norr med betong. Taken var inte längre målade i rött utan i blått, fråga mig inte varför. Just när han skulle köra in började den nyfödda plötsligt gallskrika. Babakar insåg att även om kvinnomagar inte rymde några hemligheter för honom så visste han inget om spädbarns behov. – Gråt inte! viskade han som om hon kunde förstå. Jag är så innerligt lycklig att jag har funnit dig. Hon brydde sig inte om hans uppmaning utan vrålade högre. Han kom in i garaget och såg hur rörigt och smutsigt det var, vilket han aldrig hade gjort förut. Han stoppade barnet innanför jackan och sprang genom trädgården. När han väl var inne i vardagsrummet försökte han lugna den lilla krop16

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 16

11-08-24 12.06.22


pen som spände sig i en båge av oförklarlig vrede, och han njöt av dess oförlikneliga humusdoft. Den sedan så länge hårt åtdragna knuten i bröstet löstes upp och lyckan överväldigade honom. Impulsivt kysste han det lilla barnet. – Jag kallar dig för Anaïs, för det är namnet på den första haitiska kvinna som jag kände, den första kvinna som jag älskat förutom min mor. Jag var tretton år när min mamma gav mig boken med den poetiska titeln. Jag läste den om och om igen. Den fick mig att drömma. Du är den återfunna källan som ska bevattna andefattigheten i mitt liv. Babakar var en lidelsefull person, en enstöring, inte av någon särskilt utåtriktad natur. Sedan han hade övertagit mottagningen av Dr Martial, som var född i landet och som alla kallade ”Papa Martial”, liksom man på Martinique säger ”Papa Césaire”, hade han levt i den mest fullkomliga ensamhet. Han umgicks inte med någon och ingen umgicks med honom. Han hade bara en vän: Hugo Moreno, en gammal colom­bian som varit gift med en flicka från landet som han hade begravt under järnträden. Efter hennes död hade han fallit illa och drabbats av halvsidig förlamning. Varje kväll kom Babakar och sköt hans rullstol längs de branta strandklipporna. Han gick aldrig in från norr i det stora huset av trä som var målat med ett tjockt lager grön färg, utan tog rull­ stolen där Bobette, tjänstekvinnan, ställde den i ett hörn av verandan som vette mot gräsmattan i samma höjd. Vad sa de två männen till varandra? undrade de nyfikna grannarna. ”Under 1900-talet”, förklarade Hugo, som var före detta 17

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 17

11-08-24 12.06.22


meteorolog, ”har havsytan höjts med ett tiotal meter. Om det här fortsätter kommer allt att försvinna en dag. Den här ön kommer snart att ligga under vatten som alla andra i området. Först kommer invånarna som flyr från de översvämmade dalarna att ta sin tillflykt uppe på kullarna och bergen. Men det kommer inte att räcka. Havet kommer att hinna ifatt dem och täcka dem. Karibien blir ett minne blott. Allt kommer bara att vara violetta vågor krönta med vitt skum.” Vad det gällde kärleken, eller sexet som man hellre kallar det för, hade Babakar en älskarinna, Carmen. Hon var hårfrisörska och kom från Santo Domingo, som de alla gör. Två eller tre gånger i veckan kom hon och lagade god mat, tvättade och strök hans tvätt och sov vid hans sida utan att bli avskräckt av hans tystlåtenhet och mardrömmarna som slet sönder hans nätter. Vid ett sånt här tillfälle fann Babakar ingen annan råd än att ringa henne och be om hjälp i hopp om att hon inte hade dragit ur jacket och att hon trots den okristliga tidpunkten skulle svara.

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 18

11-08-24 12.06.22


Solen, som i veckor hade gått upp bleknosig och ynklig, strålade nästa morgon med ett bortglömt sken. Den folkliga visdomen säger ju att efter regn kommer solsken. Babakars fullständiga namn var Babakar Traoré Jr. Människorna var eniga om att han var välväxt, till och med vacker enligt kvinnorna trots att han var så svart och hade ett ärr som orsakats av ett trubbigt oidentifierat föremål. En machete, en dolk eller en flaskbotten? Ärret gick från vänster ögonvrå nerför kinden och försvann in i det täta skägget på hakan. Han talade och log inte särskilt mycket och visade alltid upp en min som om han hade begravt sin far, sin mor och sin farmor, vilket var fallet. Han parkerade bilen på den nyligen anlagda parkeringen. Sedan begav han sig i riktning mot kommunhuset. Lucien Lucius, den kommunala gatsoparen, såg på honom med dolsk blick. Han tyckte inte om utlänningar. Inte heller Firmin Théolade, som var anställd på folkbokföringen på första våningen längst bort i korridoren till höger, dolde sin motvilja när Babakar närmade sig. Efter en hastig granskning sköt han tämligen oförskämt ifrån sig mappen som Babakar hade räckt fram och sa arrogant: – Den här Reinette Ovides papper är inte i sin ordning. Det finns inget uppehållstillstånd. Ännu en illegal kvinna. 19

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 19

11-08-24 12.06.22


Babakar beväpnade sig med tålamod: – Illegal eller inte så är hon död. Hon dog igår. Klockan tjugotvå. Jag är förlossningsläkare. Här är dödsattesten som jag har utfärdat. Nu gäller det barnet. Hon är i högsta grad levande. Anaïs Traoré, min dotter, vår dotter. Förbryllad stirrade Firmin på Babakar. – Menar du att du är hennes barns far? – Ja! försäkrade Babakar beslutsamt. Det är jag. De tjugo år som Firmin hade slitit med papper på samma ställe, mot samma fönster som vette mot de två förkrympta kungspalmerna på torget med den neonkantade skylten med matchande grönt kors på apotek Danikal i bakgrunden, hade försett honom med ett enastående väderkorn. Hela affären luktade bluff långa vägar. Arrogant sa han: – I så fall, om det är ditt barn, får du vända dig till ditt konsulat för att registrera barnets födelse. Som alla utlänningar! Babakar ryckte på axlarna: – Jag är ingen utlänning. Jag är lika fransk som du. Och om du nu vill veta allt så hör jag till den här ön genom min mor. Minerve. Har du hört talas om den släkten? Firmin skakade förbittrad på huvudet. När Babakar en timme senare kom ut från kommunhuset hade Lucien Lucius slutat fösa kvasten över alla gropar och satt och rökte på en omkullstjälpt soptunna. Han skrattade fortfarande åt sitt spratt, han som skrattade så sällan. 20

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 20

11-08-24 12.06.22


Låt oss gå tillbaka i tiden. Ungefär fyrtio år tidigare när klockan slog åtta på morgonen – värmen klibbade redan mot huden som fuktiga gamla kläder – gick Babakar Traoré I, som var rektor vid låg- och mellanstadieskolan i Tiguiri i norra Mali, med en smal käpp under armen och stora mekaniska steg tvärs över skolgården. Den här skolan var då inte särskilt lysande, börja absolut inte inbilla er saker! Det var bara en rad monteringsfärdiga delar som var uppställda i en fyrkant bakom en mur i lertegel. Babakar Traoré I läste favorittidningen Patrioternas röst, det enda blad som vågade driva med männen vid makten. I mörkbrun tunika och med en liten kalott i ljust skinn var han respektabiliteten personifierad. Han glömde aldrig att han tillhörde en förnämlig bambarafamilj som härstammade från Ségou som, efter att ha försett de fetichistiska och rumlande kungarna med rådgivare, hade gett islam dess första martyr, Tiékoro Traoré. Den familjen hade sedan utmärkt sig i kampen mot kolonisationen och hårdnackade Traorésläktingar satt och möglade i fängelsehålor eller dog i exil på Seychellerna. På grund av dessa kverulanters attityd gentemot den regim som tillträtt vid självständigheten hade de numera förklarats icke önskvärda. De som inte kunde fly utomlands (man hit21

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 21

11-08-24 12.06.23


tade bland annat en Lansana Traoré vid marinbiologiska avdelningen på Chicutimiuniversitetet i Kanada) levde ett glanslöst liv i hemlandet. Babakar Traoré I:s öde undgick detta mönster. En tid hade han varit minister. Vad var han nu för minister? Ingen visste längre. Huvudsaken är väl ändå att man en dag blir minister med en titel som man bär ända till sin död? Tyvärr hade han snart förlorat sitt dyrbara ämbete och blivit skickad som skolrektor till denna håla, utan hopp om att komma därifrån. När han hade läst klart tidningen gjorde han sig redo för att gå till kontoret när den gamla vakten med inklämt bråck och otidsenlig fez à la Ya bon Banania närmade sig med en kortvuxen men välformad flicka. Hennes ansikte var slå­ ende: svart sammetslen hud översållad av födelsemärken, utsökt rundad haka med en liten grop, en drottnings hållning, tyvärr smaklöst klädd i svarta blekta haremsbyxor, som var ett manligt plagg, och en formlös t-shirt. Uppenbarligen utländska, för ingen afrikan skulle spöka ut sig på det där sättet. På kontoret hade hon tagit av sig de jättelika mörka glas­ ögonen som delvis dolde hennes bedårande näsa och han hade fått en elektrisk stöt av hennes blå ögon, javisst blå, något så oväntat i detta mörka ansikte. Hon låtsades nonchalera intrycket som hon hade gjort och presenterade sig naturligt: – Thécla Minerve. Jag är lärarinnan som ni bett om till sex22

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 22

11-08-24 12.06.23


årsklassen. Skolinspektionen måste ha meddelat att jag skulle komma. Babakar I hade låtsats öppna lådor, bläddra i papper och leta i en hög med mappar. Men han visste att det inte var mödan värt. De där människorna i Bamako hade inte skickat honom något brev. Vad spelade det för roll? Han var beredd att ta emot främlingen! – När kom du till Tiguiri? hade han frågat. Hon hade suckat, sedan hade hon blinkat med sina ena­ stående ögon och blivit pratsam. – Mitt i natten med bussen. I Bamako varnade de mig och tyckte inte att jag skulle ta flyg eller båt. Nu vet jag att det var dåliga råd. Bussen är helt säkert det värsta sättet. Vi åkte i tre eller kanske fyra, fem dar, jag vet inte riktigt. Vi fick motorstopp massor av gånger. Vi var tvungna att sova under bar himmel i närheten av Mopti. Praktiskt taget var tionde kilometer blev vi stoppade för kontroller och för att vi skulle få vara i fred måste de som hade pengar ta fram plånböckerna. Man var tvungen att ge polisen mutor … – Du har tur som fortfarande är i livet, hade Babakar I skrattat, och att du inte är i händerna på något gäng som plundrar resande! Herregud! Det är det nya Afrika, det som ingen vågar tala om. Var steg du av? – Vid Caravansérail! Finns det något annat hotell här? Han hade rest sig upp. – Kom, jag ska följa dig dit. Efter ett sånt äventyr är du förtjänt av en eller två dagars vila. Du börjar på torsdag. 23

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 23

11-08-24 12.06.23


Med muntra blickar såg lärarna och eleverna roat på nykomlingens utstyrsel när de gick och satte sig i Babakar I:s Skoda. Utan Joliba – fransmännen kallar den floden Niger – skulle Tiguiri, som är en by byggd på den högra stranden med unge­ fär tusen personer, inte ha någon tjuskraft. Det är Joliba som ger ett poetiskt drag åt Tiguiri under regnperioden när det är högvatten. På morgonen förser den Tiguiri med ett tjockt dimtäcke som Somonofiskarnas båtar far tvärsigenom oförmärkta och tysta som spöken. Vid tolv, när solen står som en glödhet blossande skiva mitt på himlen, återspeglar floden dess våldsamhet. På kvällen slöar floden till och vattnet som tjocknat av dis rinner i ultrarapid mot havet. På grund av läget räknades Tiguiri förr som en viktig slavmarknad. Arabiska schackrare som rusade till från alla håll i Nordafrika kom och försåg sig med eunucker och konkubiner till de kungliga harem. Likaså lade europeiska handelsmän från Spanien och Portugal sedan 1500-talet vantarna på allt som såldes där. – Thécla Minerve? hade Babakar I sagt när han for runt Qadremisha-moskén, som var en förskräcklig fyrhörning i betong nerkluddad med vit färg och som inte hade någonting att göra med sudansk arkitektur. Ni kommer alltså från frans­ ka Västindien? – Ja! Jag kommer från Guadeloupe. Hur kunde du gissa det? Babakar hade förklarat att han hade känt åtskilliga västindiska studerande från Guadeloupe och Martinique vid juridiska fakulteten i Montpellier. De hade speciella efternamn 24

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 24

11-08-24 12.06.23


som de hade fått av prästerna när man införde folkbokföring för nya invånare. Apollon, Socrate, Aristophanes, Salomon, Bacchus, hela den grekisk-romerska antiken passerade förbi. Hon hade inte kunnat dölja sin förvåning: – Har du studerat juridik? Jag med! Han hade förklarat och ansträngt sig att tala enkelt utan att försöka göra intryck, för man klandrade honom för att vara högtravande, och de anade att det var början på ett samtal som skulle vara i många många år, begynnelsen till en lång­ varig kärlek. – Jag har ett tidigare liv som är ganska överraskande. Jag studerade juridik och arbetade som advokat, först i min födelse­ stad Ségou. Där stannade han upp. Thécla sa inget och han fortsatte: – Därefter i Bamako. Sedan försökte jag mig på politiken och jag blev minister i regeringen efter självständigheten. Jag föll i onåd och skickades hit för att begrunda maktens toppar och dalar. Caravansérail var ursprungligen ett läger som var byggt för tyskar som förmodades leta efter strutsfjädrar och ägg i om­ rådet. I själva verket förföljde de unga fulaniherdar. Under den här tiden flödade det av aktiviteter i lägret och långt in på natten ekade accenter ”Bier! Bier!” och ”Trink! Trink!” eller någon annan av dessa dryckeslåtar som den tyska rasen är galen i! När strutsarna varit en hårsmån från att dö ut och blev en skyddad art hade lägret omvandlats till hotell för ”ryggsäcksturister”. Men dessa vågade sig knappast till Tiguiri. Så 25

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 25

11-08-24 12.06.23


Caravansérail förvandlades så småningom till ett dystert ruckel med flagande och blekta väggar, rostiga rör och enorma kackerlackor som kalasade överallt. Bara förälskade bostadslösa kom dit och knullade. Då och då fanns mer ansedda gäster där. Nyligen hade franska filmare som spelade in en dokumentär om flodens liv bott där. Thécla blev inte gammal på Caravansérail. Mindre än en månad efter att hon kommit till Tiguiri flyttade hon ihop med Babakar Traoré I. Två månader senare förrättade imamen, iförd sin bästa tunika av dyrbart kyprat bomullstyg, vigseln. Thécla blev genast illa omtyckt av invånarna i Tiguiri. Först och främst på grund av ögonfärgen. I stort sett hade inte en levande själ från Mali eller ens från hela världen något minne av att ha sett en neger med blå ögon. Förvisso prisade den kände sudanske poeten Magala y Magala sin älskades regnbågsskimrande ögon. Men allt är tillåtet för poeter. Och ”regnbågsskimrande” betyder inte ”blå”. Dessutom gjorde den utsocknes Thécla inga ansträngningar för att lära sig bambara, malinke, songhai eller fulani, kort sagt inget av traktens språk. Trots det järngrepp av illvilja som omgav dem präglades ändå parets första år av lycka, om man får tro Adiza som var deras puckelryggiga hembiträde. Adiza-den-puckelryggige som bara talade fulani förstod naturligtvis inte ett ord av deras samtal utan dömde efter det yttre. Hon påstod att från morgonens första kopp kinkeliba-te var det kyss efter kyss, smekning 26

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 26

11-08-24 12.06.23


e­ fter smekning och leende efter leende. De läste samma saker, räckte varandra böckerna som de var för sig kommenterade i marginalen. De tyckte om samma musik, med en förkärlek för gruppen Bembeya Jazz från Guinea och Bob Marleys reggaemusik från Jamaica. Vid måltiderna satte sig Thécla som ett barn i knät på Babakar I och de åt från samma tallrik. Kort sagt var deras liv som smaken av en tallrik fonio, som var gudarnas mat enligt de franska etnologerna. Det fjärde året av deras äktenskap motbevisades förtalarna som förhastat anklagat dem för att vara ofruktsamma, då hustruns mage började bli rund. I augusti månad, när Jolibas vatten återintar sin plats i bädden, födde hon en son. Han fick heta Babakar i förnamn, som sin far. Babakar Traoré II. Besökare strömmade nyfiket förbi sjukhuset El Hadj Omar Saïdou Tall, som nyligen rest sig ur jorden tack vare en gåva från östtyskarna. De måste hitta på en anledning att gå dit. Den nyfödde hade inte ärvt häxans ögon. Han var en äkta Traoré, som såg på världen genom mörkbruna ögon, som glänste som katrinplommon.

113205_Tills_vattnet.ORI.indd 27

11-08-24 12.06.23


Livet ter sig torftigt och ensamt för läkaren Babakar. Efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i ett Afrika märkt av fattigdom och statskupper, har han slagit sig ner på sin mors hemö Guadeloupe. Slumpen gör att han får ta hand om barnet Anaïs vars mor Reinette dör vid förlossningen. Babakars liv får en helt ny mening och han bestämmer sig för att resa till Reinettes hemland Haiti för att söka efter Anaïs släktingar. Men Haiti plågas av politiskt våld och naturens raseri, och när Babakar börjar söka i Reinettes bakgrund ställs han inför mörka hemligheter …

tills vattnet stiger

ISBN 978-91-7343-534-5

tills vattnet stiger roman leopard förlag

www.leopardforlag.se

Tills vattnet stiger av Maryse Condé (pocket)  

"Tills vattnet stiger" är en gripande berättelse om människans behov av gemenskap och tillhörighet, oavsett släktskap och nationell härkomst...

Tills vattnet stiger av Maryse Condé (pocket)  

"Tills vattnet stiger" är en gripande berättelse om människans behov av gemenskap och tillhörighet, oavsett släktskap och nationell härkomst...

Advertisement