Page 1


Kajsa Norman

Bron รถver Blood River Afrikanderna i det nya Sydafrika

Leopard fรถrlag stockholm 2015

3

Blood river inlaga TRYCK.indd 3

2015-06-21 09.36


Kajsa Norman: Bron över Blood River Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Kajsa Norman 2015 Omslag Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsbild Kajsa Norman Sättning Gunnar Palmgren Tryck Bookwell, Finland 2015 ISBN 978-91-7343-616-8

4

Blood river inlaga TRYCK.indd 4

2015-06-21 09.36


Innehåll

Förord: De ständigt nya resenärerna 9 Förortsfästningens uppgång 13 På Blood Rivers flodbank 22 16 december 1838 – Slaget vid Blood River 25 JC 35 Bröderna Gregory 39 16 december 1866 – Blood River faller i glömska 44 Det nya hemlandet – Orania 45 16 december 1881 – Afrikandnationalismens uppgång 61 Den nya vandringen 64 16 december 1912 – Att återuppbygga en afrikand 74 Goda vita 75 Skeppsbrutna i regnbågsnationen 83 Vagina Dentata 88 Duschmannen 91 16 december 1938 – Ett folk räddar sig självt 96 Brödraskapet 102 Oranias fixare 105 En obekväm ungdom 113 Skjut boern 122 Bra staket skapar goda grannar 127 5

Blood river inlaga TRYCK.indd 5

2015-06-21 09.36


16 december 1949 – Hotnivå röd 131 Kyrkoherden 133 16 december 1961 – Det andra slaget om Blood River 139 Väst blundar 140 Dina vid monumentet 145 Början på slutet 151 16 december 1988 – Bleknande ära 154 Kyrkoherden mister sin flock 159 16 december 1998 – Ncome museum kapas 162 Satan och djävulen – Bröderna från Sunshine Corner 165 Omvänd apartheid 172 Brödraskapet förrått och förändrat 181 Terrence Pelser kommer aldrig att flyga 190 16 december 2006 – Ett monumentalt slag 195 Schack med översten 200 16 december 2008 – Afrikandens återuppståndelse 206 Slaget om historien 211 Det riktiga Afrika 218 16 december 2011 231 Afrikas vita stam 236 April 2012. På återbesök i Orania 241 En fråga om överlevnad 249 16 december 2011 – Bron över Blood River 257 Källförteckning 263 Noter 267

6

Blood river inlaga TRYCK.indd 6

2015-06-21 09.36


Förortsfästningens uppgång

Barbarstammarna var i färd med att rusta sig, påstod ryktet. Kejsardömet borde vidta försiktighetsåtgärder, för det skulle säkert bli krig. Av denna oro såg jag själv ingenting. I mitt stilla sinne noterade jag att en gång varje generation spred sig ofelbart en våg av hysterisk barbarfruktan över landet. Det finns inte en kvinna i gränsområdena som inte har drömt att en svart barbarhand har skjutit upp underifrån sängen och huggit tag om hennes vrist, inte en man som inte har skrämt upp sig med visioner av barbarer som rumlar om i hans hem, krossar porslinet, sätter eld på gardinerna och våldtar hans döttrar. Dessa drömmar är följden av ett liv i övermättnad. Visa mig en barbararmé, så ska jag tro på dess existens.1 J.M. Coetzee i I väntan på barbarerna

D

et är en tidig oktoberdag 2011 när jag anländer till Johannesburg från Sverige. Jag har svårt att bestämma mig för vad som är mest påträngande, hettan eller den kroniska rädsla som också tycks dallra i luften. Jag färdas genom staden men ser inga hus, bara murar. Att hitta någonstans att bo är en mardröm. Taggtråd och fönster täckta av järnstänger får mig att känna mig som en fånge. Vart jag än blickar påminner Johannesburg mig om att det är en av världens farligaste städer. Höga väggar och elektriska staket har förvandlat medelklassens hem till fästningar. Om man 13

Blood river inlaga TRYCK.indd 13

2015-06-21 09.36


bortser från någon enstaka tiggare så ser man inga vita promenera på gatorna. De flesta vita stannar inte ens vid trafikljus på kvällen eftersom de är så rädda att bli car-jacked eller bilnappade, som det kallas när ens bil blir stulen och man själv antingen kastas ur eller dödas. Jag hamnar till slut i ett torn i den förmögna förorten Sandton. Bara våning fem, men tillräckligt högt upp för att slippa järnstänger för fönstren. Från min balkong ser jag kåkstaden Alexandra breda ut sig. Jag får höra att man kan se brottslingarna ”pendla” från Alex till Sandton varje dag. Man vill tydligen inte begå brott i sina egna kvarter. Enligt den logiken borde kåkstäderna vara de tryggaste platserna att bo. Men för en utomstående sägs det vara förenat med livsfara att bege sig in i fel område. Innan solen blir för het brukar jag sitta på min balkong i hopp om att få en glimt av denna ström av brottslingar. Men jag ser aldrig något. Om man inte förutsätter att alla fattiga svarta som rör sig i grupp är kriminella, har jag ingen aning om hur man kan komma fram till denna slutsats. Lokala vita bekanta insisterar på att jag måste följa några grundläggande säkerhetsregler. Alltid låsa bildörrarna. Inte köra efter mörkrets inbrott. Och om jag måste köra efter mörkrets inbrott, inte stanna vid ”robotar” som sydafrikanerna kallar sina trafikljus. Alltid veta exakt vilken väg jag ska åka. Inte bege mig in på gator eller kvarter som jag inte känner till. Vara uppmärksam på fordon eller hinder som blockerar vägen. Inte nyttja kollektivtrafiken. Inte lita på polisen; de kommer att lura mig. Inte promenera någonstans; jag kommer att bli rånad. Inte prata med främlingar; de kommer att skjuta mig. Inte lämna min fästning; jag kommer att dö. Eftersom tanken på att köra i Joburg skrämmer mig mer än att bli knivhuggen på en statlig buss, struntar jag till slut i 14

Blood river inlaga TRYCK.indd 14

2015-06-21 09.36


alla varningar om att undvika kollektivtrafiken. Med återhållen nervositet vinkar jag in en av de ökända och överfulla små minibussar som färdas längs Johannesburgs gator. Jag är den enda vita ombord, men jag blir varken antastad eller rånad. Tvärtom är föraren ytterst vänlig och förklarar noggrant för mig hur jag ska ta mig vidare till min slutdestination, och var jag kan ta en minibuss tillbaka. Resan kostar fem rand, men när jag tar fram plånboken för att betala vill han inte ta emot mina pengar. – Första åkturen är gratis! skriker han med ett brett leende och kör iväg med tjutande däck. För att ta mig in i mitt nya hem måste jag skanna mina fingeravtryck tre gånger. En gång för att komma in i hissen, en gång till för att komma in på mitt våningsplan och så en sista gång för att komma in i själva lägenheten. Här räcker det inte med fingeravtryck utan jag måste också knappa in en hemlig kod. Alla dessa steg övervakas av kameror och beväpnad vaktpersonal så att ingen ska försöka manipulera fingeravtrycksskannern eller på annat vis forcera sig in. Det tar ett tag att vänja sig vid att knappen vid min säng inte är en strömbrytare till sänglampan utan en så kallad panic button – ett paniklarm som genererar blixtsnabb beväpnad utryckning. Jag oroar mig för att komma åt den oavsiktligt. Jag sover dåligt. Balkongen har några växter och ibland kommer en trädgårdsmästare för att vattna och titta till dem. Det ingår tydligen i hyran. När han kommer eskorteras han av en beväpnad vakt. Svarta män ur arbetarklassen kan uppenbarligen inte til�låtas att på egen hand vistas i en vit kvinnas bostad. De svarta hembiträden som också ingår i hyran får däremot komma och gå som de vill. De städar på förmiddagarna och tittar sedan in igen på eftermiddagen för att utföra så kallad turndown 15

Blood river inlaga TRYCK.indd 15

2015-06-21 09.36


service då de gör sängen klar för natten, puffar till kuddarna, viker undan täcket och lägger en liten chokladbit på nattduksbordet. Ibland lämnar de också en färsk röd ros i mitt badrum. Det hela gör mig besvärad. Första dagen försöker jag småprata med städerskan och bjuda henne på kaffe. Hon skakar kraftigt på huvudet, studerar mig misstroget och börjar sedan skratta. – No, ma’am! No, ma’am! upprepar hon bara och fortsätter att skaka på huvudet. Jag är osäker på om det beror på att man inte brukar göra så, eller om hon helt enkelt inte kan tänka sig att dricka kaffe med mig. Min första fredagskväll i stan går jag ut och äter middag med Mark, en vit entreprenör. Han bor som de flesta vita i en gated community, ett litet kvarter med likartade hus, välskötta trädgårdar och gemensam pool, som omges av höga murar, taggtråd och beväpnade vakter vid grinden. Men trots den rigorösa säkerheten förekommer inbrott. – Vakten är värdelös. Han öppnar grinden för vem som helst, speciellt om du är vit, säger Mark. Vanligast verkar dock vara att inbrottstjuvarna mutar städpersonalen att släppa in dem. – Jag visste inte att jag var rasist när jag växte upp. Det verkar kanske dumt, men så var det. Jag föddes på en gård i Zimbabwe och visste att jag alltid skulle ha pengar, att jag alltid skulle köra en bil som den här, säger Mark och smeker sin stålblå BMW cabriolet, ett intressant val i bilnappningarnas huvudstad. På restaurangen börjar jag med att beställa vatten och Mark Coca-Cola. Hans Cola kommer omedelbart, men mitt vatten dröjer. – Hur går det med vattnet? Behöver du hjälp eller? Hur svårt 16

Blood river inlaga TRYCK.indd 16

2015-06-21 09.36


kan det vara? kommenterar Mark till den nervöse svarte servitören. Hans ton håller i sig. Efter några missförstånd om vilka vinsorter som finns tillgängliga säger Mark: – Låt mig berätta för dig vad du måste göra. Ta hit en flaska av varje vinsort du faktiskt har, berätta vad var och en kostar och sedan kommer vi att välja en! Jag känner mig mer och mer illa till mods. Mest för att servitören är svart och vi är vita. Jag kompenserar genom att vara överdrivet artig, men stämningen förblir tryckt. Jag kan inte hjälpa att undra om Mark är färgblind. Använder han denna mästrande ton för att servicen är dålig eller anser han fortfarande att svarta är underlägsna? Hur går man från att betrakta svarta som fienden till att betrakta dem som jämlika landsmän? Mark brukade döda svarta. Det är det många vita sydafrikanska män som har gjort. Tanken får mig att studera hans ansikte mer ingående, granska varje drag efter tecken på ondska. Under apartheid var alla vita män tvungna att genomföra värnplikt. Värnplikten påbörjades när man fyllt 16, eller efter att man gått ut gymnasiet, och pågick i två år. Så nästan alla vita, sydafrikanska män som nu är mellan 35 och 60 år har burit sydafrikanska försvarsmaktens bruna uniform. Mellan 1967 och 1994 genomförde runt 600 000 unga män sin värnplikt eller diensplig. Att beviljas undantag var väldigt svårt och smitare kunde dömas till sex år i fängelse. De som till varje pris ville undvika värnplikten flydde oftast landet. Men de allra flesta tjänstgjorde och liksom i Sverige kom många att betrakta värnplikten som en sorts mandomsrit. Allteftersom förlusterna ökade blev värnplikten alltmer omdebatterad. Det är fortfarande oklart hur många som dog i ”försvaret” av den sydafrikanska republiken, men man talar om minst ett par tusen. 17

Blood river inlaga TRYCK.indd 17

2015-06-21 09.36


Efter 1961 skickades de unga soldaterna direkt från utbildning till tjänstgöring i gränskrigen mot grannländerna. De deltog i strider i Angola, Moçambique och Rhodesia (nu Zimbabwe) för att skydda det sydafrikanska folket mot rooi/swart gevaar – den rödsvarta faran, det vill säga det kombinerade hotet av kommunism och afrikansk nationalism. Och när den inhemska situationen förvärrades och upplopp utbröt i Sydafrikas svarta kåkstäder skickades värnpliktiga dit för att förstärka polisen i vad regeringen bedyrade var legitima försök att förhindra inbördeskrig. I verkligheten handlade dessa uppdrag ofta om att understödja en aggressiv och lynnig polisstyrka. Mark berättade en gång att vissa poliser betraktade dessa patruller i kåkstäderna som en sorts game drive och dess svarta invånare som lovligt villebråd. Många vita sydafrikanska män har dödat, upprepar jag igen i mitt huvud, långsammare den här gången. De som inte själva skar halsen av någon, var åtminstone medhjälpare, om de nu inte flydde landet eller hamnade i finkan för desertering. Mark har definitivt dödat, så mycket vet jag. Och inte på något kallt kliniskt avstånd med en bössa och ett kikarsikte, nej, alldeles nära, med en kniv skar han halsen av fienden. Han har gjort klart att han inte tycker om att prata om den här perioden i sitt liv. Som de flesta har han kämpat hårt för att trycka ned de jobbiga minnena i glömskan. Att ena militären var det uppenbara första steget i Sydafrikas försoningsprocess. Men att förena de olika arméerna var förstås en utmaning. Helt plötsligt skulle soldater som krigat mot varandra slåss sida vid sida, med ömsesidigt förtroende och respekt. Det hände till och med att individer som mötts i strid kände igen varandra. Efter omständigheterna hanterade de 18

Blood river inlaga TRYCK.indd 18

2015-06-21 09.36


flesta det väl. Man skyllde på politikerna och förstod att soldater på båda sidor bara följt order, såsom soldater gör. Och nu hade dessa order förändrats. För befälen var integrationen tuffare. Det var ju trots allt de som hade utfärdat alla order och även om också de hade agerat i en viss politisk kontext, var deras handlingar svårare att rättfärdiga, inte minst inför dem själva. Många levde i förnekelse in i det sista och vägrade att anpassa sig. Andra fogade sig så småningom när de ställdes inför hotet att mista sitt jobb. Ytterligare andra lämnade landet och blev legosoldater i diverse afrikanska krig. Att övertyga de svarta om att förlåta de vita visade sig vara lättare än väntat. Att övertyga de vita om att förlåta sig själva var, och förblir, mycket svårare. Sydafrikas våldsarv är troligen den viktigaste förklaringen till landets hemska brottsstatistik. Sedan 2000-talets början har det årligen begåtts närmare tjugo tusen mord2 och flera hundra tusen våldtäkter i Sydafrika. När man hör den typen av statistik tillräckligt ofta och bilder av de dagliga offren möter en så fort man slår upp tidningen, är det svårt att inte påverkas. Rädsla smittar och det dröjer inte länge innan jag, liksom Sydafrikas vita afrikander, känner mig tacksam varje kväll för att ha klarat mig oskadd genom ännu en dag. Efter apartheid har den privata säkerhetsindustrin blomstrat i Sydafrika. De flesta sydafrikaner har accepterat att säkerhet är något man köper och ju mer man betalar, desto säkrare är man. Att anlita privata säkerhetsbolag med beväpnade responsenheter är ofta ett krav för att få teckna hemförsäkring. Men det anses inte räcka. I många medelklassområden turas invånarna själva också om att patrullera sitt kvarter dygnet runt. En av Marks vänner anordnar till och med kurser i gisslan19

Blood river inlaga TRYCK.indd 19

2015-06-21 09.36


fritagning där kursdeltagarna får lära sig hur man använder sprängmedel för att ”snabbt och säkert” ta sig in i sitt eget hem och frita nära och kära om de skulle ha blivit tagna som gisslan där. Få litar på att polisen skulle dyka upp i tid eller vara kapabla att göra något meningsfullt i en sådan situation. När vi är tillbaka i hans bil tar Mark fram och visar ett antal knivar som han alltid har med sig. Han bär förstärkta, armerade handskar när han kör och har en stilettkniv bredvid plånboken i sin ficka. Om någon försöker bilnappa honom drar han bara fram kniven och slår ett knytnävsslag där han medvetet missar målet så att knivbladet skär upp magen på förövaren. – Då ramlar hans inälvor ut i en blodig sörja och hans kamrater måste rusa och hjälpa honom vilket lämnar mig fri att fly, förklarar han. Ingen färdas utan vapen i Joburg, hävdar han. När valet 1994 närmade sig, gick många av de afrikander som motsatte sig apartheids fall i ide. De bunkrade mat och gömde sig i hopp om att på så sätt undslippa utrotning. Andra greppade sina vapen och sina biblar och förberedde sig för krig. De förväntade sig ett folkmord och var fast beslutna att slåss till sista man. Men inget hände. Det kom ingen attack. Medierna lyckades fånga några omtöcknade och skäggiga afrikander på väg ut från sina gömställen, smutsiga, förvirrade och förödmjukade. De hade väntat på att barbarerna skulle komma, men de enda barbarer de såg var sin egen slitna spegelbild som stirrade tillbaka på dem från teverutor runt om i landet. Afrikanderna ställdes inför två valmöjligheter; att erkänna sitt misstag och be om ursäkt eller att förneka uppriktigheten i de svartas intentioner. Många valde det senare. Det måste vara någon sorts trick, en illvillig plan att skjuta upp folkmordet tills 20

Blood river inlaga TRYCK.indd 20

2015-06-21 09.36


dess att de vita sänkt garden, menade de. Det visade sig vara omöjligt att bara förkasta ett helt trossystem över en natt. Vissa nöjde sig med att vänta bakom höga stängsel och tolkade varje händelseutveckling i värsta tänkbara ljus. Andra började fabricera hot och tillverka rädsla. Medvetet eller omedvetet närde de mardrömmen om den svarte barbaren som lurade i buskarna utanför sovrumsfönstret. När vi är på väg hem ställer sig Mark plötsligt på bromsen. Bilen stannar med ett ryck just som en grupp svarta ungdomar oväntat dyker upp för att korsa vägen. – Jag har dödat nog med barn, säger han. Den natten har jag svårt att somna där uppe i mitt torn. Självklart finns det afrikander som är integrerade i det nya Sydafrika, som färdas utan vapen och som somnar utan rädsla. Men det finns också många som likt Mark fortfarande tänker och agerar som om de befann sig i krig. Deras ständiga beredskap sprider känslan av att leva i en konfliktzon. Överväldigad av alla intryck kan jag inte sluta fundera över vad det är som hindrar dem från att släppa taget om det förflutna? Hur har all rädsla och konflikt format dem och hur fortsätter det att påverka deras framtid i regnbågsnationen? För att bättre förstå dessa motståndsmän och vad det egentligen är de slåss för, bestämmer jag mig för att resa till platsen där allt började – slagfältet vid Blood River.

21

Blood river inlaga TRYCK.indd 21

2015-06-21 09.36


På Blood Rivers flodbank

E

n armé av blåsvarta moln kraftsamlar vid horisonten. Luften är tjock. Jag håller andan i ett fåfängt försök att ta syret gisslan. Spänningshuvudvärk får tinningarna att bulta. Jag befinner mig på ett fält i KwaZulu-Natal, mittemellan samhällena Dundee och Vryheid, inte långt från Blood Rivers brungrumliga vatten. Jag kämpar med att sätta upp ett lånat tält. Det känns tunt och billigt och när jag nu packar upp det för första gången märker jag att det finns en reva i taket. Jag tar fram tältpinnarna, som mer liknar kasserade stålgalgar, och inser att jag är illa ute. Igår natt sov jag i ett stadigt trähus bland grönskande kullar i Zululand och ändå skakade vinden huset så kraftigt att jag trodde det skulle lyftas från marken. Åskan lät som briserande bomber utanför mitt fönster. Om nattens storm blir hälften så våldsam kommer man att finna resterna av mitt tält i Madagaskar. Jag står villrådig och försöker fundera ut en lösning när jag ser tre grovhuggna män närma sig. De stegar rakt fram till mig och säger något jag inte förstår på afrikaans. Jag har blivit varnad att engelsktalande personer inte är populära i dessa trakter och att jag gör bäst i att ligga lågt. Det tog inte lång stund för den planen att spricka. – Har du familj här? frågar den störste på engelska med stark afrikaansbrytning. – Nej. Jag är journalist. Jag skriver om Sydafrika och hoppades kunna närvara vid era festligheter. De studerar mig misstänksamt och pratar sinsemellan. 22

Blood river inlaga TRYCK.indd 22

2015-06-21 09.36


– För att lära mig mer om afrikandkultur, tillägger jag försiktigt. Fortfarande inget svar. – Är du brittisk? – Nej. Svensk. Det verkar hjälpa något. De släpper mig med blicken och börjar istället syna min undermåliga campingutrustning. De suckar när de inser hur utlämnad jag är. Efter en kort inbördes överläggning låter de meddela att de tänker hjälpa mig och beger sig mot sina egna läger. När de återvänder med armarna fulla av redskap är den tryckta stämningen borta. De ersätter mina obrukbara tältpinnar med massiva järnstänger som de driver så djupt ned i jorden att jag misstänker att jag aldrig mer kommer att få loss mitt tält. De lappar revan i taket och knyter slutligen fast tältet vid ett träd. Jag försöker tacka dem, men de viftar bara bort det. – Det är för vår egen skull. Så att vi inte måste komma och fiska upp dig ur floden mitt i natten. Det har hänt förut förstår du. Tro inte att ditt tält inte kan flyga iväg bara för att du är inuti det. – Är det ofta sånt här väder här? frågar jag. – Nästan varje dag så här års, svarar den störste och nickar mot sitt eget läger där varje del är ordentligt fastsatt med tjocka rep och järnkrokar. Det är tydligt att några mörka åskmoln inte avskräcker någon i dessa trakter. Det är den 15 december, dagen före det årliga firandet av slaget vid Blood River. Afrikandfamiljer har rest från hela landet till denna avlägsna, heliga plats. Slaget firas på olika ställen runt om i Sydafrika, men det var här, på flodbanken vid Blood River, som all23

Blood river inlaga TRYCK.indd 23

2015-06-21 09.36


ting började. Vissa afrikander tillbringar en hel vecka på denna plats och frossar i afrikandkultur. De spelar jukskei, den 200 år gamla boerfolksport som påminner om hästskokastning. De samlar lera från floden i hinkar och tävlar om vem som kan skulptera den bästa leroxen. De spelar traditionell boermusik, inte alltför olik svensk folkmusik med dragspel och akustisk gitarr. De ber. Och de grillar sin braai – en närmast andlig version av amerikanernas barbecue. När männen är klara med min campingplats skulle det krävas en tornado för att rubba den. Den störste räcker fram handen och ler mot mig för första gången. – Johan, säger han. Johan Currie. Välkommen till Blood River.

24

Blood river inlaga TRYCK.indd 24

2015-06-21 09.36


Bron över Blood River av Kajsa Norman  

Nelson Mandela är död och i Sydafrika bleknar hans dröm om en regnbågsnation. Tjugo år efter apartheids fall präglas landet av segregation,...