Page 1

”Det är en stark bok och det märks av de känslo­upplevelser den ger dig som läsare. Den efterlämnar en blandning av nos­talgi, vrede, smärta men också sympati och tillgivenhet för vissa av bokens personer.” — L’ESPRESSO

Tjugoårige Rocco tillhör ett gäng knark­­langare som arbetar åt maffian, ’ndranghetan, i en av Milanos slitna förorter. När hans bäste vän Luca mördas på order av maffian blir han besatt av att hämnas och bestämmer sig för att vittna mot den allt mäktigare ’ndranghetan. I utbyte erbjuder staten honom beskydd och möjlighet att börja ett nytt liv. Men en månad före rätte­gången förlorar Rocco vittnes­skyddet och blir sviken av staten. Varför? Fabrizio Gatti wallraffar i Roccos förort och avslöjar sanningen om den italienska statens hemliga samarbete med maffian. Författaren visar hur den organiserade brottsligheten påverkar såväl vanliga medborgares vardag som toppolitikernas beslut.

FABRIZIO GATTI  PESTÅREN

FABRIZIO GATTI (född 1966) började som kriminalreporter 1991 på dagstidningen Corriere della Sera. Sedan 2004 arbetar han på den italienska veckotidningen L’Espresso, där han publicerat en rad uppmärksammade och pris­ belönta reportage. Hans främsta arbetsmetod är att wallraffa i de miljöer han vill skildra. På svenska finns sedan tidigare ”Viki som ville gå i skolan” (Karneval 2010) och den mycket uppmärksammade ”Bilal – på slavrutten till Europa”  (Celanders 2013).

Italienska maffian inifrån.

PESTÅREN — FABRIZIO GATTI

LEOPARD FÖRLAG

ISBN 978-91-7343-606-9

Omslag: Johannes Molin Författarfoto: Barbara Leonardi www.leopardforlag.se

Av författaren till Bilal – på slavrutten till Europa

”Jag ser hans hand dyka ner i den orange­färgade jackans högra ficka. Jag förstår att han griper tag i någonting. Han drar upp handen. Sträcker ut högerarmen. Och med vänster hand gör han så en rörelse som utlöser ett metalliskt ljud. Ett tydligt och snabbt klickljud, i den totala tystnaden på den tomma vägen. Han har nu laddat sitt vapen. Han har lagt i en kula i loppet. När han vänder sig om har han pistolen riktad mot mig, i huvud­ höjd. Nu har jag vapnet mitt framför mig. Kaliber 7,65, som det tycks. Svart, mycket svart.”


fabrizio gatti

Peståren Översättning och noter av Margareta Zetterström

Leopard förlag Stockholm 2015

Peståren inlaga.indd 1

2015-06-26 10.55


Till Bilals läsare Till Pancia

Utgiven med bidrag från Stiftelsen C. M. Lerici Fabrizio Gatti: Peståren Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se copyright © Fabrizio Gatti 2013 originalets titel Gli anni della peste översättning och noter Margareta Zetterström Omslag Johannes Molin sättning Gunnar Palmgren Tryck Bookwell, Finland 2015 isbn 978-91-7343-606-9

Peståren inlaga.indd 2

2015-06-26 10.55


Innehåll kapitel 1 Har du nånsin dödat nån? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 kapitel 2 Målskjutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 kapitel 3 Jag säger det för din egen skull . . . . . . . . . . . . . . . . 72 kapitel 4 På grund av ett knytnävsslag i ett öga . . . . . . . . . . 91 kapitel 5 Bussfärd med ministern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 kapitel 6 Pesten är vår räddning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 166 kapitel 7 Den där fläcken på väggen är ett barn . . . . . . . . 199 kapitel 8 Vi tänkte skjuta dig i benen . . . . . . . . . . . . . . . . . 223 kapitel 9 Gammelmor ’Ndranghetas karameller . . . . . . . 260 kapitel 10 Utpressning som regel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291 kapitel 11 Född den 4 november . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 341 Tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 351

3

Peståren inlaga.indd 3

2015-06-26 10.55


Ingenting kommer någonsin att förändras: det är sicilianarnas, nej italienarnas, tänkande som alltid kommer att vara sådant. För här handlar det inte om att korsfästa Sicilien. Det är ett helt land som är medskyldigt. Rosaria Costa*

Det är så att hjärtat kan brista när man ibland på de första raderna, på platser reserverade för våra myndigheter, även ser personer vars vandel framstår som en ren negation av de värden, rättvisa och legalitet, för vilka du gav ditt liv. Personer med tvivelaktigt förflutet eller pågående tvivelaktig aktivitet, personer vars liv, för att nu använda dina egna ord, utsöndrar just den stank av komprometterad moral som du avskydde så starkt och som är raka motsatsen till frihetens friska doft. Roberto Scarpinato, till minne av Paolo Borsellino**

* Rosaria Costa: änka efter polisen Vito Schifani som dödades i sprängattentatet mot domaren Giovanni Falcone den 23 maj 1992. Själv var hon då 22 år gammal. Maken var 27 år och arbetade som livvakt i Falcones eskort. Tillsammans hade paret en son på fyra månader. Rosaria Costa höll ett gripande och uppmärksammat tal under begravningen i Palermo. Citatet är hämtat från en intervju i tidningen La Stampa, 20 år efter attentatet. ** Roberto Scarpinato: åklagare som arbetade tillsammans med domarna Falcone och Borsellino i Antimaffiapoolen i Palermo. Paolo Borsellino mördades av maffian den 19 juli 1992.

5

Peståren inlaga.indd 5

2015-06-26 10.55


kapitel 1

Har du nånsin dödat nån? Men om du får veta nånting, är du då också tvungen att skriva det? Nej, inte nödvändigtvis. Men du måste berätta det för polisen eller för domarna och åklagarna? Nej, nej. En journalist är inte tvungen att skriva. Och inte ens rapportera vad han eller hon vet. Det finns något som heter tystnadsplikt. Så vida man inte får veta att någon står i begrepp att begå ett attentat, en massaker eller ett mord. I sådana fall har varje medborgare skyldighet att anmäla det han eller hon vet. Men du, som journalist, har du nånsin dödat nån? Va? Varför frågar du mig det? Jag vet inte, man kan aldrig så noga veta med journalister. Jag har haft tur i livet, jag har aldrig dödat någon. Jag har behov av att få prata med dig. Men då får du inte berätta för nån enda människa det som jag kommer att säga till dig. Och inte ens skriva om det. Låt höra. Nej, inte här. Min pappa har alltför många vänner här inne. Okej, som du vill. Vi kan ses nån annanstans, säg själv var. Om du betalar min pizza kan vi ses i kväll på pizzerian. Ja, om du föredrar det, så ses vi i kväll på pizzerian. Lia är en ung flicka. Mager. Tunna händer. Långa fingrar. Rosalackade naglar. Svart hår samlat i en fläta. Brun hy som alla från Syditalien. Men ögonen är mycket ljusa och glänsande. Gröna som akvamarin. Sådana ljusa och vackra ögon kan bara ha ett enda ursprung. Kalabrien. Det vet jag alltsedan en ung gängledare i ’ndranghe7

Peståren inlaga.indd 7

2015-06-26 10.55


tan* lät hälsa att han skulle bryta av mig benen. Han basade över ett torg nära Drogfortet i Milano. De kallade honom just Kalabrien. Han hade samma ögon. Eftersom jag var rädd om mina ben lärde jag mig att på långt håll identifiera dessa ögon. En dag ringde jag på en dörr. Jag letade efter en balkong varifrån jag uppifrån skulle kunna spana ner på en grupp heroinlangare. En flicka öppnade. Även hon hade samma ögon. Först då kollade jag efternamnet bredvid ringklockan. Det var samma som gängledarens efternamn. Hon var syster till honom. Det här var lägenheten där de bodde. Kalabrien var själv hemma. Jag kände igen hans röst när han på sitt grovhuggna sätt frågade systern: vem fan ere? I utstuderat artig ton sa jag att jag tagit fel på dörr. Och gick ut på gatan igen med benen oskadda. Lia arbetar som städerska på ett hotell i Sanremo, i Ligurien. Det är blommornas huvudstad. Kasinostaden. Scenen för den italienska populärmusikens stora festival. Det är här som Lia är född och uppvuxen. Vår mötesplats ligger nära den tomma och öde stenstranden. På vintern, vid kvällstid, är det som om havet över huvud taget inte existerade. Ingen går ner till stranden när havet är så svart att man inte ens ser det. Det är redan mörkt. På vintern mörknar det tidigt. Vågorna kommer in i havsbukten i grupper om fem. Därefter lugnar de ner sig. Sedan tar de sats igen. När de bryts mot stenarna sker en explosion av skum och salt. Ibland överraskas några småfiskar av vågornas bryska slut. De hamnar nakna på den järnhaltiga och rödfärgade berghällen. Och glimmar som silver i ljuset från gatlyktorna. De kämpar för sitt liv. Slår med stjärten. Hoppar från spricka till spricka. Från vågkam till vågkam. Ända tills klippan åter sänker sig ner i vattnet. * La ’ndrangheta (med betoning på första stavelsen) är namnet på den maffiaorganisation som har sitt ursprung i regionen Kalabrien (på den italienska stövelns tå). Den anses numera ekonomiskt starkare och farligare än t.o.m. Cosa Nostra på Sicilien och camorran i Neapelområdet. ’Ndranghetan ägnar sig åt sedvanlig maffiabrottslighet, med tonvikt på narkotikahandel. Den har förgreningar speciellt i Norditalien och regionerna Lazio och Toscana och även i många andra länder och världsdelar, från Kanada till Australien.

8

Peståren inlaga.indd 8

2015-06-26 10.55


Utan den blåa skyddsrocken, som är hennes arbetsuniform, ser Lia ännu yngre ut. Typiskt tonårsansikte. Aningen läppglans och mascara. På en ung kvinnas kropp. Ursäkta mig, Lia, men jag har ännu inte frågat dig. Hur gammal är du? Nästan nitton, viskar hon, jag har alltså ännu inte fyllt nitton, tillägger hon med ett leende. Kan vi ta en promenad innan vi äter? Nej, vi går och äter på en gång, säger hon. Här bakom finns en pizzeria, den enda som har öppet så här års. Jag vill inte att de ser mig tillsammans med dig. Vilka är det som inte får se dig? Min fars vänner. Hon går snabbt, Lia. Försöker därigenom slippa svara på fler frågor. Hon svänger in på en gångstig bakom hotellet där hon arbetar. Och får syn på en helt vitklädd man. De granskar varandra utan att ens hälsa. Mannen står i köksdörren och tittar på oss. Han står fortfarande kvar när Lia tar av till vänster ut på riksvägen. Han står rak som en stolpe, som om han höll utkik. Hans vita rock avtecknar sig i den bristfälliga gatubelysningen. Idiot, mumlar Lia. Vem? Den där, köksmästarn. Är han köksmästare på ditt hotell? Köksmästare och idiot. Det är inte bra att han såg oss. En riktig idiot, upprepar hon flera gånger utan att vända sig om, nu vet han att vi har träffats. Lia fortsätter att gå. Hennes ögon tycks koncentrera sig på trottoarens släta asfalt. Pizzerian ligger några hundratal meter bort. Två stora fönster fyllda av ljus vid själva riksvägen. Tung dörr, av trä och smidesjärn. Av den framställda fiskens friska ögon att döma tycks det också vara en bra restaurang. Lia sätter sig med ryggen mot väggen. Hon öppnar inte ens matsedeln. Hon vill ha pizza. Beställer en med skinka och svamp. Hennes favoritpizza, avslöjar hon. Och en liten öl. Hon talar om allt möjligt. Frågar vad det är som får en journalist att stanna så länge på hotellet. Just på det hotell där hon jobbar. Under lågsäsong, berättar hon, är det annars bara 9

Peståren inlaga.indd 9

2015-06-26 10.55


pensionärer och dötrist. Hon lyssnar till mitt svar. Ler. Sedan sitter hon tyst igen. Ända tills sista pizzabiten. Och sista klunken öl. Därefter är stunden kommen att höra sig för om orsaken till detta vårt möte. Varför frågade du mig om jag nånsin dödat nån människa? Ren nyfikenhet, svarar hon och ser mig rakt i ögonen. Det är inte normalt att döda en annan människa. Det är undantagshändelser, och alla människor gör det definitivt inte. Tack och lov. Men min far gör det. Lia fortsätter att rikta sina lysande ögon mot mig. Nu framstår hon inte längre som en liten flicka. Borta är de två skrattrynkorna vid den lilla munnen. Hennes blick är nu snarare fylld av smärta. Min far är en som har låtit döda flera personer. Och som kommer att döda ännu fler. Din far är en … En som räknas. Räknas, hur då? Känner du till ordet ’ndrangheta? Ja, tyvärr. Min far tillhör ’ndranghetan. Vilken grad har han? Hög, men det är inte graden som är det viktiga. Om de får veta att jag äter middag tillsammans med dig kommer jag att råka ut för nån olycka. Han, den där, såg oss ju tillsammans. Vem då, köksmästarn? Men han är bara idiot. Tala då om vad det var du ville säga till mig. Men är du verkligen inte tvungen att skriva det jag berättar, eller ange mig för snuten? Jag är inte tvungen, allt som du berättar för mig stannar mellan oss två. Såvida du inte planerar att ha ihjäl mig förstås. Men om du har ändrat dig så … Jag har inte ändrat mig. Problemet är just min far. Han har flyttat hit till Ligurien, från Kalabrien, med uppgift att sköta affärerna här, fattar du? Men redan när jag var tolv, tretton år gammal lovade han att gifta bort mig med sonen till en boss där nerifrån. 10

Peståren inlaga.indd 10

2015-06-26 10.55


Från Kalabrien? Ja, där nerifrån, från Kalabrien. Nu när jag blivit myndig är jag tvungen att gifta mig med den där sonen. Min far ville rentav att jag skulle gifta mig redan när jag fyllde sjutton. Vad vill du själv då, Lia? Självklart vill jag inte gifta mig med en sån där typ. Jag bryr mig inte ett skit om honom. Jag vill leva mitt eget liv, vill vara en hederlig tjej, vill vara fri. Jag vill inte ha nåt att göra med de saker som min far håller på med. Har du pratat med din far om det? Tror du att min far är en sån som man kan prata med? Du kan väl ändå försöka. Du vet tydligen inte hur det fungerar hos oss i Kalabrien. Hur fungerar det då hos er? Att vara från Kalabrien är inte automatiskt samma sak som att tillhöra ’ndranghetan. De flesta kalabrier lever som gisslan hos ’ndranghetan. Min far är inte någons gisslan. Han tillhör ’ndranghetan. Det där är urgamla traditioner och regler. De går många århundraden tillbaka i tiden, och en flicka som jag kan inte ändra på dem. Nån måste ändå börja. Ja, och i så fall hamnar jag under jord, säger Lia och ler åter ett sekundsnabbt leende. Vad tänker du göra då? Det är just det jag vill fråga dig om. Du måste väl ha stött på såna här fall, som mitt, tidigare? Faktiskt inte. En dotter som överlämnas, som gåva, till en klan inom ’ndranghetan. Nej, det har jag hittills aldrig stött på. Vilka möjligheter till räddning har jag? Först nu tycks det bestämda uttrycket i Lias ögon svikta. Hennes röst, när hon uttalar ordet räddning, är inte längre klar och ogrumlad. För ett ögonblick spricker rösten, som om den fastnat i halsen. Har du nånsin pratat med nån om det här? Jag menar utanför din fars krets, med dina egna vänner eller så? Jag är tvungen att umgås med min fars krets av vänner och deras söner. Jag har praktiskt taget alltid min pappas gorillor runt mig. Utanför den gruppen har jag inga vänner. Har du redan sagt till dem hur du tänker? 11

Peståren inlaga.indd 11

2015-06-26 10.55


Nej, aldrig, bara det faktum att de gick med på att skjuta upp giftermålet lite grann var för mina anhöriga nånting högst onormalt. Nu utsätter de mig för påtryckningar. Jag vet inte längre vad jag ska hitta på för att komma undan. Så jag är alltså den första person du pratar med om det här? Ja. Och din mamma kan inte hjälpa dig? Nej, svarar Lia torrt och eftertryckligt. Min mor, tillägger hon, är fullständigt slav under min far. Hon är en underkuvad kvinna. Hela min familj är antikt gammalmodig. Min mor skulle berätta allt för min far. Hon saknar mod totalt. Vi sitter länge tysta. Ser på varandra. Jag tror att du bara har tre möjligheter. Den första: acceptera giftermålet. Helt uteslutet. Då tar jag hellre mitt liv. Men jag tycker alldeles för mycket om att leva, erkänner Lia. Vilka är de andra möjligheterna då? Andra möjligheten är att fly så långt bort som möjligt. Du känner inte min far. Han skulle låta sina kumpaner leta rätt på mig. Nej, jag vet inte vart jag i så fall skulle ta vägen. Utomlands. Du hittar ett arbete nånstans och börjar leva ett annat liv än här. Jag kan hjälpa dig att hitta ett kontaktnät som kan hjälpa dig … Min fars män finns överallt, även utomlands. Nej, jag skulle ändå bara leva i ständig skräck. Sista möjligheten är att vända dig till polisen eller karabinjärerna. Vad händer då? De ger dig ett skyddsprogram och en ny identitet som täckmantel. Hur då? Ett nytt namn. Men först kommer de att be dig berätta allt du vet om din far och hans klan. Leder det till att de grips? Det leder till att de grips. Finns det inget sätt att be polisen om hjälp utan att behöva berätta nåt? 12

Peståren inlaga.indd 12

2015-06-26 10.55


Det tror jag inte, Lia. Det handlar om ett avtal. Staten hjälper dig med beskydd, men då måste du ge nånting i utbyte. Hur ska jag kunna göra nånting som leder till att min far grips? Min far är ändå alltid min far. Det har du förstås rätt i. Men jag ser inga andra möjligheter. Om du vill kan jag försöka kontakta nån bra präst som engagerat sig i kampen mot maffian. De har möjlighet att ta emot … Nej, strunt i det. Jag har förstått. Det här är inget beslut som du behöver ta redan i kväll. Men om du inte vill att dina anhöriga grips och inte vill gifta dig med den där mannen där nerifrån, finns bara denna tredje möjlighet. Lia blir ledsen på nytt. Skakar på huvudet. Nej, låt det vara, säger hon, nu har jag förstått hur det ligger till. Du får lov att betala för mig, de låter mig inte ha några pengar på mig. Vi går nu, är du snäll. När vi öppnar den tunga dörren av trä och smidesjärn hör vi på avstånd att havet är upprört. I mörkret där nere vid klippstranden fortsätter osynliga vågor att brytas. Lia säger inte längre någonting. Vi promenerar under tystnad på riksvägen. Mot gränden där hon ställt sin moped. Några hundra meter öde gata. Till vänster nerdragna plåtjalusier för skyltfönstren. Till höger en bensinmack som är stängd för kvällen. Trottoaren är för trång. Man kan inte gå i bredd. Det är precis i det ögonblicket som en bil stannar till. Den kör upp bakom oss. Tvärbromsar så det skriker om däcken. Det är en grå bil, av ett vanligt märke. Men de har trimmat den och gjort om den så att den är helt omöjlig att känna igen. Nersänkt chassi. Spoiler därbak. Breda tävlingshjul. Svagt färgade rutor. Fyra killar i bilen. Lia tycks ha känt igen dem. För hon stelnar till och blir stående som en stenstod. Nu är vi verkligen illa ute, ropar hon förskräckt. Killen vid ratten vevar ner rutan. Han som sitter bredvid vräker sig, över förarens ben, för att nå fram till fönstret. Hon är duktig, vår lilla flicka, säger han direkt. Så nu har du alltså gått och blivit förrädare. Lia lyssnar. Lägger armarna i kors över bröstet, som för att skydda sig. 13

Peståren inlaga.indd 13

2015-06-26 10.55


Journalisterna klarar vi själva av, fortsätter samma kille, gå och skvallra för snuten du. Men du kommer att få stå till svars inför din far, flicka lilla. Bilen startar med ett öronbedövande dån och försvinner i fjärran, bort från oss. Skithög. Vilken skithög som tjallat för min fars gorillor, säger Lia. Vem har tjallat? Kocken? Nej, inte den idioten. Min väninna alltså. Din väninna? Jag hade berättat för henne att jag skulle träffa dig i kväll. Driver du med mig? Du ber mig om största tänkbara diskretion och så talar du själv om för din väninna att vi ska träffas. Du … Hon är min allra bästa vän. Jag bara måste berätta för henne. Vad menar du med måste? Som jag har fattat saken har vi inte träffats för att prata musik. Vad gör vi nu? Men vilka var de där? Min fars gorillor. Han som pratade med oss genom fönstret är mitt ex. Min far vet ingenting om det, men vi har varit ihop. Det var märkligt. Tala om för mig vad vi nu ska göra, envisas Lia. Men vi hinner inte överväga vad som bör göras. Bilen kommer tillbaka. Den före detta pojkvännen stiger ur. Mörka jeans. Stor orangefärgad jacka. Långa ben. Han kommer emot oss. De väntade uppenbart på oss. Skuggade oss rentav. Stopp, lyssna nu så ska jag förklara för dig. Det är inte du som ska förklara, svarar han, det är hon där, förräderskan, som måste tala om för mig vad hon tänker göra. Rösten är grumlig. Han är påverkad av alkohol. Eller kokain. Det ena alternativet värre än det andra. Lia väntar på honom några steg bakom. Om det är en fråga mellan tidigare älskande är det kanske bäst att de får göra upp ensamma. Bara han inte tar till våld. Du är en jävla förrädare som börjat prata med journalister, säger han förebrående där han står rakt framför henne. Lia svarar något med svag röst. Det hörs inte vad hon säger. Ögonen, hennes akvamarinfärgade ögon, upphör inte för en enda se14

Peståren inlaga.indd 14

2015-06-26 10.55


kund att vara på sin vakt. Trotsigt möter hon den före detta pojkvännens blick. Han fortsätter med hög röst. Det är en monolog. Vad ska jag säga till din far? Att du tänker gå och skvallra och berätta saker för snuten? Du gör mig riktigt förbannad. Så här får du bara inte uppföra dig. Ingen kör förbi. Riksväg 1, via Aurelia som från franska gränsen går ända ner till Rom, ligger öde. Vi står alla tre mitt på vägen. Med de andra tre gorillorna bakom oss. De fortsätter att bevaka oss från bilen som står kvar där den stannat, med dörren öppen. Om det åtminstone kunde komma en bil, en cykel eller en fotgängare, då skulle kanske ett sånt störningsmoment vara tillräckligt för att få Lias ex att ge sig. Och gå sin väg. I stället befinner sig alla den här stadens invånare inomhus. Det sipprar fram lite ljus genom de nerfällda persiennerna. Klockan är halv elva, det är onsdagskväll. Och italienarna sitter vid den tiden framför sina tv-apparater och tittar på de europeiska fotbollsmatcherna. Fotboll är alltid fotboll. Vi borde ta till flykten, men det finns inte ens nån flyktväg. På vår sida av vägen en rad av butiker med nerdragna plåtjalusier. På andra sidan den stängda bensinmacken och en lång mur utan öppningar. Om jag skulle försöka gripa tag i Lias arm och föra henne därifrån skulle vi ändå inte klara oss. Det är bara att vänta på att gorillans ego slutar koka. Det är just då som frasen uttalas. Jag hör den mycket tydligt. För jag har köpt mig ett vapen, för två veckor sen, och jag brinner av längtan att få använda det. Jag har honom fortfarande bakom mig. Hans massiva kroppshydda döljer nu fullständigt Lias smala gestalt. Jag försöker tolka varje rörelse han gör. Jag ser hans hand dyka ner i den orangefärgade jackans högra ficka. Jag förstår att han griper tag i någonting. Han drar upp handen. Sträcker ut högerarmen. Och med vänster hand gör han så en rörelse som utlöser ett metalliskt ljud. Ett tydligt och snabbt klickljud, i den totala tystnaden på den tomma vägen. Han har nu laddat sitt vapen. Han har lagt i en kula i loppet. När han vänder sig om har han pistolen riktad mot mig, i huvudhöjd. Nu har jag vapnet mitt framför mig. Kaliber 7,65, som det tycks. Svart, mycket svart. Gorillan som bevakar Lias framtid kommer närmare. Med tre eller fyra långa steg, mer behövs inte. Vapnet stannar 15

Peståren inlaga.indd 15

2015-06-26 10.55


en handsbredd framför ögonen på mig. Jag brer omedelbart ut armarna. Öppnar händerna. Fixerar den lilla mörka öppningen mitt i det rör där hans samlade vrede är beredd att explodera. Hans hand skälver. Jag kan se hans ansikte mycket tydligt. Hans blonda hår. Kortklippt. Rakat över öronen. Och kanske även i nacken. Ett ansikte rött av kokaineufori. Magert, kantigt. Som om det vore skulpterat utan nåd. Nej, jag har inte tid att vara rädd. Jag är alltför upptagen med att tolka varje tecken, varje rörelse han gör med ögonen, händerna och benen. Nu fattar han pistolen med båda händerna. Jag försöker undvika allt som skulle kunna skrämma honom. Och få hans pekfinger att pressa ner avtryckaren. Jag söker mentalt de rätta orden för att lugna ner hans galenskap. Och händerna. Och den kula som han stoppat i loppet för att döda mig. Runt omkring mig finns inte längre någonting. Inte Lia. Inte några hus. Inte ens ljusen från fönstren bakom vilka folk sitter och halvsover under andra halvlek av fotbollsmatchen på tv. Lönlöst att börja skrika och ropa på hjälp. Lönlöst och farligt. Det råa ljudet av ett vrål kan få honom att reagera instinktivt. Hans irrationella vilja att inviga vapnet, som han köpt för två veckor sen, skulle då kunna detonera. Här krävs rationellt tänkande. Och stort lugn. Jag anstränger mig att andas långsammare. Jag hoppas att han, när han märker att mitt bröst rör sig i en lugnare takt, ska börja göra likadant. Ett slags telepati. Jag sträcker ut armarna ännu mer. Öppnar händerna så mycket jag någonsin förmår. Så att han ska se att de är tomma och oskyddade. Ingenting annat än våra ögon existerar. Mina i hans. Och hans ögon fästa på pistolens sikte. Han fortsätter att darra. Men vad gör du? Titta på mina händer, ser du inte? Jag är obeväpnad. Han förefaller krama vapenfästet ännu hårdare. Tycks klamra sig fast vid vapnet som är en förlängning av händerna och kroppen och som han kanske hoppas ska få honom själv att framstå som en man i ögonen på Lias far, bossen. Lägg undan pistolen. Du ställer till bråk om ingenting. Lägg undan pistolen och låt oss talas vid. Du har inte fattat ett skit. Låt oss talas vid så kommer du att inse att du inte har nån nytta av den där pistolen. Det tjänar inte ens nåt till att prata med honom, tycks det. Han 16

Peståren inlaga.indd 16

2015-06-26 10.55


står kvar orörlig. Med benen lätt isär. Armarna utsträckta framför ögonen. Vapnet fortfarande riktat mot mig. Rakt mot mitt ansikte. Han andas för snabbt, fortfarande. Det märker jag på hans nästan omärkliga, men rytmiska, rörelse med pistolpipan. Han är mycket spänd. Jag drar upp pannan så att jag kan öppna mina ögon så mycket som möjligt. Kolla mina händer. Jag har ingenting i dem, titta på dem. Lägg bort pistolen. Du tänker skjuta på en som inte har gjort och inte tänker göra dig nånting. Du tänker skjuta på en obeväpnad. Men du får livstid om du skjuter på en som är obeväpnad, vet du inte det? Lägg undan pistolen. Man skulle kunna se dig från nåt av fönstren. Ser du att lamporna är tända där? För första gången vänder han blicken bort från pistolsiktet. För första gången tittar han åt vänster, lite ovanför mitt huvud. Jag hoppas att ljuset bakom mig, bakom persiennerna, fortfarande är tänt. Han gör en grimas med munnen. En grimas av självtillräcklighet. Och förakt. Jag upptäcker i detta ögonblick att han är så ung att han inte ens har nån riktig skäggväxt på kinderna. Han är säkert i samma ålder som Lia. Han ser mig fortfarande i ögonen. Kanske är han feg. Han upprepar den föraktfulla grimasen. Sänker pistolen och stoppar ner handen i den orangefärgade jackans högerficka. Och så rör han sig. Tar ett steg och är nästan över mig. Jag drar mig snabbt undan. Han går då bort mot den grå bilen, till sina tre medbrottslingar som avvaktande betraktar oss. Han slår igen bildörren. Ja, som tur är för mig så är han en feg stackare. En som fortfarande är oförmögen att skjuta in i ett par uppspärrade ögon som tittar på honom. Motorn går upp i varv. Bilfönstret är nu stängt. Det är bra. Det betyder att för tillfället tänker han inte inviga sitt nyinköpta vapen. Ett tjut från däcken, och den grå bilen med den stora spoilern kör i väg in mot centrum. Lia står kvar där, vid vägkanten. Med naglarna i munnen. Och händer som darrar. Nu är vi ensamma. Ensamma med ljudet från den trimmade motorn som drar i väg på högsta varv. Den avverkar alla växlarna på riksvägen, i det gula skenet från vägbelysningen. Tvåan. Trean. Dubbeltramp. Fyran. Femman. Lia, låt oss gå härifrån. 17

Peståren inlaga.indd 17

2015-06-26 10.55


i?

Förlåt, förlåt, viskar hon. Såg du nu vilken värld jag tvingas leva

Lia rör sig inte ur fläcken. Hon är förlamad av skräck. Hon pratar men rör sig inte. Jag måste dra henne i armen. Vi måste genast bort härifrån. Om de där kommer tillbaka skjuter de oss genom bilfönstret. Hon verkar inte förstå. Hon går i stället för att springa. Lia, nu måste du springa så fort du nånsin kan. Och du får inte ramla omkull. Just då hörs det kyliga gnisslet av en inbromsning. De har säkert vänt bilen genom att dra i handbromsen. De har tänkt om. De kommer tillbaka. Ettan. Dubbeltramp. Tvåan. Dubbeltramp. Trean. Äntligen springer Lia. Jag drar henne med mig i riktning bort från det vredgade motordånet. Fyran. Femman. Fortfarande ingen flyktväg att vika in på. Nerdragna plåtjalusier till vänster. Och en lång mur till höger. Men knappt hundra meter framför oss slocknar precis en hotellskylt. Om den släcktes måste nån levande varelse ha släckt den. Lia snubblar. Vänder sig om. Inte ramla nu. Du får bara inte ramla. Lia, kom nu, vänd dig inte om nåt mer. Vi måste ta oss dit där ljuset nyss släcktes, du såg väl det? Vi är nästan framme, ta i lite nu, spring, fortare, spring. Under den släckta skylten finns en stängd grind som ett avbrott i den långa mur som kantar bilvägen och trottoaren på höger sida. Om grinden går att öppna är vi räddade. Om den är låst är vi förlorade. Motorn kommer hela tiden närmare. Nu går den ner i varv. Ner på en lägre växel. Femman. Fyran. Det är kurvan före bron över forsen. Därefter är det raka spåret. Grinden är stängd men inte låst. När man öppnar den kommer man in på en kort grusväg dit vägbelysningen nästan inte når. Några steg och vi är framme vid en glasdörr. Ingången till ett litet pensionat. Där inne är allt släckt. Öppna. Öppna. Öppna … Handens slag mot glaset ekar mot den mörka fasaden som är täckt av slingrande murgröna. En lampa tänds. En lång och korpulent man går trappan ner till receptionen. Han vrider om nyckeln. Och blir nästan omkullvält. 18

Peståren inlaga.indd 18

2015-06-26 10.55


Lås omedelbart dörren igen! Han tittar förvånat på oss. Utför ordern utan att säga ett ord. Och medan glasdörren går igen, just när det bara är ett par centimeters dörrspringa kvar, tränger det sträva motorljudet in genom den trånga öppningen. Vi ser den grå bilen komma farande som en pil på andra sidan grinden. Kanske saktar den in. Kanske är det bara dopplereffekten. När dörren är helt stängd hörs inte längre ljudet från det som händer där utanför. Lia säger ingenting. Hon tittar ner. Står kvar orörlig, med ryggen mot dörren. Receptionen fortsätter in i ett rum bredvid. Och där bakom, en trappa som leder till de övre våningarna. Ta skydd här, bakom den här väggen. Lia avlägsnar sig från dörren och sätter sig på en stol. Skulle jag kunna få be er om en tjänst. Jag måste ringa ett samtal och behöver en telefonkatalog. Jag hämtar den direkt, säger mannen som öppnat dörren för oss. På väggarna sitter foton av hotellgäster uppsatta, och av dessa foton att döma torde han själv vara pensionatets ägare. Han frågar inte ens vilka vi är, vad som har hänt och om vi är i behov av hjälp. Som om allt vore helt normalt. Lia viskar någonting. Hon talar så tyst att jag inte lyckas höra vad hon säger. Hon upprepar meningen med aningen högre röst: Vad gör vi nu? Vad vi gör? Vi har två möjligheter, Lia. Antingen ringer vi polisen eller också ringer jag en vän och ber honom komma och hämta oss. Jag ber dig, säger hon tyst medan ägaren letar efter telefonkatalogen i skrivbordslådorna, jag ber dig, om du ringer polisen kommer de där att ha ihjäl mig. Här är katalogen, säger ägaren till slut och lägger fram den på skrivbordet. Ni kan använda vår telefon, om ni vill. Tack. Lia fortsätter att bita på naglarna. Sittande på stolen betraktar hon en obestämd punkt mellan golvet och taket. Som om jag och ägaren inte vore där. 19

Peståren inlaga.indd 19

2015-06-26 10.55


Receptionen, god afton. God afton, rum 325, tack. Var så god. Gaetano svarar på fjärde signalen. Ursäkta mig, Gaetano, hade du redan somnat? Ciao, nej, jag tittar på matchresultaten i tv. Är det redan slut? Ja, det slutade precis nu. Ursäkta att jag stör så här sent på kvällen, men jag behöver hjälp. Ut med språket. Är du redan iklädd pyjamas? Så här dags, ja. Släng då över dig nånting. Om det inte är för mycket begärt måste jag be dig att sätta dig i bilen. Kör ut från parkeringen vid ditt hotell. Ta av till vänster och kör ut på riksvägen. En liten bit före forsen, fortfarande på vänster sida, finns ett pensionat. Det är det enda pensionatet där, du kommer att se en skylt som är tänd. Lia, vart tog ägaren vägen? Hon hinner inte svara innan ägaren tittar fram bakom det mörka draperiet. Vad önskas? Skulle ni vilja vara så vänlig och tända skylten utanför? Jag gör det på en gång, svarar ägaren. Gaetano? Jag är kvar. Ja, du kommer alltså att se en tänd skylt. Där finns en grind, den är inte låst, bara stängd. Kolla att det inte kommer nån ute på vägen och kör in genom grinden. Där finns en liten trädgård. Stanna där. Okej. Det är jag och en annan person. Kör oss tillbaka till mitt hotell. Aha, jag förstår … Nej, det är inte alls som du tror. Okej, då är det inte som jag tror. Lyssna på mig nu, Gaetano, det här är mycket viktigt. Om du i närheten av grinden ser folk till fots eller en grå Fiat med tjock spoiler bakpå, då ska du inte köra in: återvänd i så fall till hotellet, till ditt rum, och invänta där att jag ringer dig igen. Uppfattat? 20

Peståren inlaga.indd 20

2015-06-26 10.55


Jag kör tillbaka till hotellet och inväntar att du ringer. Men vad är det som händer egentligen? Skit i det för tillfället, kan du komma på en gång? Jag ska bara klä på mig. Men ligger det långt bort, det där pensionatet? Högst tre minuter med bil. Jag kommer. Lia, var är ägaren? Utan ett ord pekar hon med hakan i riktning mot glasdörren vid ingången. Ägaren kommer snart in igen. Jag har tänt skylten och öppnat grinden, säger han. På det viset går det fortare för er vän att ta sig in. Tack, jag beklagar att vi stört er vid denna sena timma. Det gör ingenting, jag var fortfarande vaken. Såg ni om det var nån ute på vägen? Nej, jag tror inte det. Däckens knastrande mot gruset tillkännager Gaetanos ankomst. Bilen stannar några få meter från glasdörren. Lia reser sig från stolen men går inte ut på en gång, det är som om hon inväntade beskydd. Gaetano öppnar bakdörren och låter henne stiga in. Pensionatets ägare släcker åter skylten. Därefter ledsagar han till fots den stora metallblå bilen fram till grinden. Han tittar åt höger och åt vänster. Med en gest med handen meddelar han att där inte finns nån annan bil i sikte. Och besvarar, fortfarande med samma hand, våra godnatthälsningar. Jag tänker inte fråga dig nånting. Tack Gaetano, fråga ingenting. Jag vågar inte ens gissa vad du kan ha hittat på, tillägger han omedelbart med låg röst. Du bör verkligen inte gissa nåt. Då gissar jag ingenting, säger han och ler. I morgon ska jag förklara för dig. Kör in där och stanna, där ligger mitt hotell. Lia väntar lite innan hon kliver ur bilen. Gaetano har öppnat bilörren åt henne. Sedan går han några steg bort och tänder en cigarrett. 21

Peståren inlaga.indd 21

2015-06-26 10.55


Lia, kom nu så går vi. Ja, säger hon bara, suckar och kliver ur. Lyssna nu Lia, om du nån gång måste välja väg så kan det här vara rätta ögonblicket. Vad borde jag göra då? Vi går till polisen. Jag ringer en vän till mig som jobbar i utryckningspatrullen. Jag säger åt honom att skyndsamt bege sig till polisstationen och så berättar vi allt. Det som hänt i kväll och allt det andra. Nej, nej, jag kan inte. Men Lia, det är du som har kontaktat mig. Du ville prata med mig. Och om du ville prata med mig var det för att du hade en anledning. Du står inte längre ut med din tillvaro, med giftermålet som de arrangerat åt dig, med gorillorna som spionerar på dig. Du är en ung kvinna, du har hela världen som väntar på dig. Varför ska du då avstå från din frihet? Nej, nej, tjata inte. Jag kan inte. Jag tjatar inte, men som jag sa, så är det faktiskt du som kontaktat mig. Ja, men jag har ändrat mig. Du såg väl hur de är, de där? Jag klarar det inte, jag skulle aldrig mer få se min mor och mina bröder. Det skulle vara som om de vore döda. Nej, jag kan inte så här på en gång ta beslutet att för alltid avstå från min mor. Tror du inte att du en dag kommer att ångra dig? Det här är mitt öde. Jag är född kalabrier, jag kommer att dö som kalabrier. Lia, förolämpa inte din hembygd. Alla i Kalabrien tillhör inte nån maffia. Men det finns faktiskt såna som är mafiosi. Och deras offer. Jag befinner mig på båda sidor. Och kalabrier är jag också. En flicka från Kalabrien som har hela livet framför sig. Det är inte andra människor som ska forma ditt liv. Du bör inte låta andra bemäktiga sig ditt liv. Men om det är det du föredrar … Det är inte så att jag föredrar det. Det bara är på det viset, eftersom jag inte har nåt val. Jag kommer aldrig att kunna leva mitt liv utanför min fars liv. 22

Peståren inlaga.indd 22

2015-06-26 10.55


”Det är en stark bok och det märks av de känslo­upplevelser den ger dig som läsare. Den efterlämnar en blandning av nos­talgi, vrede, smärta men också sympati och tillgivenhet för vissa av bokens personer.” — L’ESPRESSO

Tjugoårige Rocco tillhör ett gäng knark­­langare som arbetar åt maffian, ’ndranghetan, i en av Milanos slitna förorter. När hans bäste vän Luca mördas på order av maffian blir han besatt av att hämnas och bestämmer sig för att vittna mot den allt mäktigare ’ndranghetan. I utbyte erbjuder staten honom beskydd och möjlighet att börja ett nytt liv. Men en månad före rätte­gången förlorar Rocco vittnes­skyddet och blir sviken av staten. Varför? Fabrizio Gatti wallraffar i Roccos förort och avslöjar sanningen om den italienska statens hemliga samarbete med maffian. Författaren visar hur den organiserade brottsligheten påverkar såväl vanliga medborgares vardag som toppolitikernas beslut.

FABRIZIO GATTI  PESTÅREN

FABRIZIO GATTI (född 1966) började som kriminalreporter 1991 på dagstidningen Corriere della Sera. Sedan 2004 arbetar han på den italienska veckotidningen L’Espresso, där han publicerat en rad uppmärksammade och pris­ belönta reportage. Hans främsta arbetsmetod är att wallraffa i de miljöer han vill skildra. På svenska finns sedan tidigare ”Viki som ville gå i skolan” (Karneval 2010) och den mycket uppmärksammade ”Bilal – på slavrutten till Europa”  (Celanders 2013).

Italienska maffian inifrån.

PESTÅREN — FABRIZIO GATTI

LEOPARD FÖRLAG

ISBN 978-91-7343-606-9

Omslag: Johannes Molin Författarfoto: Barbara Leonardi www.leopardforlag.se

Av författaren till Bilal – på slavrutten till Europa

”Jag ser hans hand dyka ner i den orange­färgade jackans högra ficka. Jag förstår att han griper tag i någonting. Han drar upp handen. Sträcker ut högerarmen. Och med vänster hand gör han så en rörelse som utlöser ett metalliskt ljud. Ett tydligt och snabbt klickljud, i den totala tystnaden på den tomma vägen. Han har nu laddat sitt vapen. Han har lagt i en kula i loppet. När han vänder sig om har han pistolen riktad mot mig, i huvud­ höjd. Nu har jag vapnet mitt framför mig. Kaliber 7,65, som det tycks. Svart, mycket svart.”

Peståren av Fabrizio Gatti  
Peståren av Fabrizio Gatti  

Tjugoårige Rocco tillhör ett gäng knarklangare som arbetar åt maffian, ’ndranghetan, i en av Milanos slitna förorter. När hans bäste vän Luc...