Page 1


MICHAEL AZAR AMERIKAS FÖDELSE Korset, guldet och svärdet i Nya världen

Stockholm 2015

124503_den_adla_doden.ORIG.indd 3

2013-05-27 15.48


Michael Azar: Amerikas födelse Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Michael Azar 2015 Omslag Rasmus Kellerman Omslagsbild ”Virgen de los Navegantes” (Sjömännens skyddshelgon), Alejo Fernández, 1531–36, Real Alcázar de Sevilla Sättning RPform, Richard Persson Tryck ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-7343-499-7


INNEHÅLL

Inledning 9 I. Americus upptäcker America II. ”Indianerna” III. Erövring och undergång IV. Det romerska exemplet V. Guldfeber VI. Gud vill det! VII. Den som inte tror skall bli dömd VIII. Auktoritetens grundvalar

21 39 63 77 89 107 121 141

Epilog 161 Tack! 169 Noter 171 Litteratur 205


INLEDNING ”Upptäckten av Amerika och av vägen till Ostindien via Godahoppsudden är de två största och viktigaste händelserna som noterats i mänsklighetens historia.” Adam Smith, En undersökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker (1776)

Det är den 12 oktober 1492. Efter mer än två mödosamma månader till havs skymtar Christofer Columbus manskap äntligen land och det som i europeisk historieskrivning kallas för ”upptäckten” tar sin början. Få tilldragelser i mänsklighetens historia har väckt så stor fascination som detta första möte mellan två för varandra tidigare okända civilisationer. Händelsen har blivit en symbol för en rad genomgripande omvälvningar i mänsklighetens historia. Spanjorernas ankomst brukar till att börja med framhävas som ett startskott för den massiva spridningen på global skala av europeiska idéer, institutioner, teknologier, språk och varor. Det är först nu som jordklotets landmassor på allvar börjar integreras ekonomiskt och politiskt, med Västeuropa som spindeln i nätet. Redan under andra hälften av 1500-talet trafikerar spanjorerna en handelsrutt som löper mellan Acapulco i 9


Mexico och Manila i Filippinerna. Bosättarna i den nyupptäckta världen konsumerar asiatiskt siden och porslin, samtidigt som den gamla världen importerar tomater, majs, potatis, tobak och kakao från den erövrade kontinenten. En ny internationell arbetsdelning vecklar ut sig med den transatlantiska slavhandeln som grundval och med det amerikanska silvret som hårdvaluta. Det aldrig sinande kravet på ny arbetskraft åderlåter Afrikas riken på livskraft, minnen och framtidshopp. Miljoner och åter miljoner slavar forslas över till de spanska bosättningarna för att hålla den nya ekonomin i gång. I takt med att allt större kapital ansamlas i privata händer träder en ny revolutionär aktör, borgerskapet, fram på arenan med vittomfattande ambitioner. Hos Marx och Engels länkas feodalismens sönderfall och den moderna kapitalismens födelse samman med just koloniser­ ingen av den nyupptäckta kontinenten; det är den därmed växande världsmarknaden som skapat ”en ny terräng för den uppåtgående bourgeoisin”. Den spanska erövringen representerar vidare början på slutet för en rad civilisationer. Undergångens krafter har många skepnader. Med införandet av nya ekonomiska och politiska institutioner rycker spanjorerna – och därefter portugiser, engelsmän, fransmän med flera – undan grunden för kontinentens forna livsformer. Till denna utveckling bidrar européernas överlägsna vapenteknologi i form av stridshundar, skarpslipade stålsvärd, rustningar, hakebössor och kanoner. För att inte tala om den bakteriologiska bomb som de spanska besättningsmännen ovetande för med sig och som lämnar oräkneliga miljoner lik bakom sig. På en kulturell nivå kommer det mest avgörande slaget från ett annat håll: det triumferande korset. Spanjorerna bär inte bara med sig kapital, vapen och smittkoppor, utan också en lära med universella anspråk på det goda, det sanna och det rätta. De har kommit för att frälsa själar och uppresa en 10


ny värld i Kristi tecken. Redan Columbus understryker spanjorernas heliga uppdrag: ”Låt Kristus glädjas på jorden, såsom han gläder sig i himlen, när han förutser att så många själar bland folk som hittills varit förlorade kommer till räddning.” Spanjorernas önskan att kristna den nya kontinentens befolkningar präglas av en inkvisitorisk anda som vuxit fram ur religiöst sanktionerade utrensningar på hemmaplan. Det var i Kristi namn som den spanska kronan sedan flera sekel gått till angrepp mot muslimer, judar och misstänkta kättare på den iberiska halvön. Det så kallade återerövringskriget (la reconquista) och den statliga inkvisitionens förföljelser hade tillsammans gett form åt en lika expansiv som våldsam monoteism i den spanska statsapparatens tjänst. Kravet på trohet (mot Gud) och lydnad (mot kronan) strålade samman i de omvändelseultimatum som riktades mot Spaniens icke-katolska befolkningar. Mötet mellan den gamla och den nya världen genomsyrades av samma religiösa lidelse: det påtvingade valet mellan korset, exilen och döden överfördes till de spanska kolo­ niernas befolkningar. Efter att Hernán Cortés trupper erövrat och ödelagt aztekrikets huvudstad sommaren 1521 noterar en överväldigad spansk krönikör att ”bruket av krut mot hedningarna utgör ett rökoffer till vår Herre”. Det betyder ingalunda att alla spanjorer som talar om Gud talar om samma sak eller på samma sätt. I diskussionen om Spaniens roll i Nya världen blir Gud ett stridsrop för motstridiga intressen, ett namn som alla försöker lägga beslag på, vare sig det är för att rättfärdiga eller för att kritisera den spanska erövringen. Det hör till sammanhanget att kristendomen håller på att undergå reformationens splittringsprocesser. Martin Luther och Hernán Cortés är jämnåriga när de i Herrens namn träder in på den historiska scenen, men medan den ene tar på sig uppgiften att sprida kristendomen till den nyupptäckta 11


världen bidrar den andre till att klyva kristenheten i den gamla. Den gamla världens besittningstagande av den nya kontinenten markerar också upptakten till en djupgående intellektuell revolution och en radikal omprövning av tidens samlade vetande. Först och främst måste den gamla världskartan göras om i grunden. Man tvingas en gång för alla att överge den kartografi som lämnats i arv av de antika mästarna Ptolemaios och Strabon. Allteftersom erövrarna lade alltfler områden under sig började landmassorna att ritas upp från norr till söder och man kan följa expansionen i ständigt förändrade avbildningar, från Martin Waldseemüllers Cosmographiae Introductio (1507) via Sebastian Münsters epokgörande kartor (från mitten av 1500-talet och framåt) till Gerardus Mercators stora projek­tion (1569). Den dramatiska utvidgningen av den kända världen ställer de lärda skikten inför hisnande frågeställningar. Om den klassiska lärdomen så grundligt tagit miste vad gällde jordklotets utseende kunde den väl också ha gjort det på andra områden? Det var inte bara förtroendet för de antika tänkarna som fick sig en törn. Den italienske historikern och statsmannen Francesco Guicciardini anmärkte mot slutet av 1530-talet att nyheten om upptäckten inte bara satte i fråga de antika källorna utan också väckte oro beträffande tillförlitligheten i de heliga skrifterna. Varför fanns det inte en enda rad i Bibeln om denna enorma världsdel med dess många folk och riken? Alla nya frågor och insikter gav vid handen att det krävdes nya tankegångar på snart sagt alla områden. De gamla auktoriteterna hade bevisligen inte alltid rätt. I engelsmannen Francis Bacons tolkning var alla de nya upptäckterna ett indicium på att antikens lärare var otillförlitliga. Världen måste utforskas på nytt, bortom de vördade traditionernas alla ingrodda fördomar. På en mer social och politisk nivå gav mötet med den nya 12


världens befolkningar upphov till utvidgade reflektioner kring människolivets villkor. Var människan sig lik överallt eller förändrades hon genom historien? Var den mänskliga historien cyklisk eller rörde den sig framåt? Hur skulle man förklara uppkomsten av alla dessa skilda sätt att tolka och utforma människornas relation till det eviga, till döden, till sexualiteten och till det förflutna? Fanns det universella värden och hade man i så fall rätt att tvinga alla samhällen att följa dem? Under inflytande av dessa diskussioner gav den spanske 1500-talsfilosofen Juan Luis Vives uttryck för den omskakande känslan att ”hela världen nu i sanning blivit öppnad för mänskligheten”. Fransmannen Montaigne reste i sin tur frågan om det verkligen fanns något annat ”riktmärke för sanning och förnuft än mönstret av åsikter och vanor i det land vi lever i”. Under lång tid figurerade upptäckten som fond för de stora ödesfrågorna om kunskapens grunder (auktoriteten eller erfarenheten), om moralens rättesnören (universalism eller partikularism), om människans ursprung (polygenism eller monogenism), om maktens legitimitet (Guds nåd eller folkets styre) och om mänsklighetens möjligheter (dystopism eller utopism). Termen ”Nya världen” (Mundus novus) – sannolikt myntad i början av 1500-talet av samme Amerigo Vespucci som år 1507 fick ge namnet ”Amerika” åt det väldiga området – kommer i den europeiska föreställningsvärlden att inbegripa betydligt mer än blotta namnet på en ny kontinent. Det öppnar också för nya historiska, politiska och kosmologiska perspektiv som tenderar att förändra villkoren för uppfattningen av människans hem och öde i världen. Tidsandan genomsyras av provokationer mot traderade sanningar. Bara under 1500-talets första hälft möter vi Machiavelli som avlägsnar Gud från den politiska sfären, Luther som utmanar påvedömet i sina grundvalar, Rabelais som i sina satiriska verk gör narr av den medeltida skolastiken, 13


Copernicus som undergräver fundamenten för den klassiska astronomin, Vesalius som revolutionerar den antika anatomins principer och Sofonisba Anguissola som både förskjuter gränserna för vad som var möjligt att avbilda inom porträttkonsten och för den kvinnliga konstnärens värv inom den – för att bara nämna några namn. Den klassiska medeltida världens relativa slutenhet ger efter för nya livsstilar, tänkesätt och samhällsformer som inte endast kommer att förbinda tidigare åtskilda världsdelar, utan med tiden också upphäva den antika klyftan mellan himlens och jordens sfärer till förmån för ett enhetligt universum underkastat samma krafter och lagar. Det är hög tid att introducera det mer precisa ämnet för denna essä: den lärda reflektionen i Spanien om erövringen av Nya världen. I de tidiga spanska upptäckarnas släptåg följer en eldfängd intellektuell debatt där teologer, jurister och andra skriftställare på olika sätt försöker fixera den omtumlande expansionens innebörd, värde och legitimitet. I synnerhet fem teman står här i centrum. Det första temat avhandlar frågan om de så kallade indianernas natur. Vad var det egentligen för varelser som Spanien hade upptäckt och lagt under sig? Var de fredliga eller krigiska, ädla eller grymma? Var de på samma sätt som spanjorerna Adams ättlingar, skapade till Guds avbild och utrustade med ett eget förnuft, eller hade man kanske att göra med en ny kategori av djur eller rentav monster? Diskussionen i Spanien böljade fram och tillbaka. Det var mycket som stod på spel. Frågan om hur indianerna skulle skildras var inte möjlig att separera från frågan om hur de skulle värderas och behandlas. Det fanns de som menade att kontinentens befolkningar måste tillerkännas vissa rättigheter i enlighet med den gudomliga och naturliga lagen. De var att betrakta som människor och skulle därmed 14


behandlas som herrar över sig själva, sina kroppar och sina egendomar. Kristus hade gått i döden också för deras synders skull. Andra röster gjorde gällande att de inhemska befolkningarna saknade förmåga att styra över sig själva. Man jämförde dem med kvinnor, barn och djur. Spanjorerna kunde med gott samvete ta över deras områden och förvandla dem till den spanska kronans undersåtar. Det var för indianernas eget bästa. En högre stående civilisation hade kommit för att rädda dem. Kristendomens härförare skulle leda de förnuftsklena och vantrogna till det tidlösa rike som inte var av denna världen – och det enda de förväntade sig i gengäld var guld och muskelmassa i jordelivet. Det andra berör frågan om spanjorernas natur. Till att börja med: var spanjorerna ens ett folk? Och vad var det i så fall som utmärkte detta folk? Spaniens lärda skikt (los letrados) ställde spanjorer, judar, muslimer och indianer emot varandra i en sinnrik dialektik i syfte att tydliggöra det erövrande folkets karaktär. Var det kristna Spaniens enorma militära framgångar på den nya kontinenten inte ett uppenbart tecken på att Gud välsignat spanjorerna med särskilda förmågor? Somliga deklamerade att spanjorerna var ”de nya romarna” och att de erhållit en särskild mission att återupprätta pax romana. I sin skildring av Francisco Pizarros erövring av inkariket i början av 1530-talet gick den spanske krönikören Francisco de Jerez ett steg längre. Han slog fast att inte ens romarna skulle kunna jämföra sig med Spaniens män: ”aldrig tidigare”, påstår han, ”har vi sett sådana storslagna bedrifter genomföras av så få mot så många.” En direkt motsatt bild finner vi hos dominikanmunken Bartolomé de Las Casas som istället liknar spanjorerna vid ”vilda bestar”. Han skonar inte läsaren från de fasansfulla övergrepp han säger sig ha bevittnat med egna ögon. Medan de spanska soldaterna sjöng hymner till Guds ära ”sprättade 15


de upp magarna på oskyldiga barn, gamla och havande”. De kristna trupperna ”ryckte småbarn från mödrarnas bröst, slungade dem och krossade deras huvuden mot klippblock”. Det tredje diskussionsämnet handlar om erövringskrigens rättfärdighet. Med vilken rätt, om någon, hade spanjorerna underkuvat den nya kontinentens befolkningar? Kunde den kristna doktrinen om ”det rättfärdiga kriget” omfatta Spaniens krigföring i Nya världen? Det var en sak, menade vissa författare, att med stöd i denna lära föra krig mot muslimerna i den kända världen (de hade inte bara bemäktigat sig kristendomens heliga platser, utan också angripit kristenhetens hjärtländer), en helt annan att berättiga angreppskrig mot befolkningar som aldrig hade hotat den kristna världen. Erövringskrigen måste därför i alla avseenden fördömas. Andra förfäktade att likheterna var så stora att man hade rätt att intervenera också på den nya kontinenten. Kampen för fred och rätt måste föras överallt. Kristus efterföljare är förpliktigade att ingripa överallt där synden breder ut sig. Indianernas avgudadyrkan, sodomi och rituella offrande av människor måste motarbetas med alla medel. Både krigets apologeter och deras vedersakare blir tvungna att lägga i dagen minutiösa argument för sina respektive ståndpunkter. Det fjärde kretsar kring frågan om missionens former och villkor. Den 4 maj 1493 utfärdade Alexander VI en rad bullor som bemyndigade de nyupptäckta områdena till det katolska kungaparet i Spanien (los reyes católicos). I utbyte mot denna storslagna gåva fordrade påvestolen att de spanska monarkerna skulle ta på sitt ansvar att utvidga ”det kristna imperiet” och ”frälsa nya själar”. Uppdraget återkommer ideligen i kronans egna skrivelser till de spanska expeditionerna. Indianerna skulle räddas från den eviga fördömelsen. Oroad över rapporter om de spanska soldaternas ogudaktiga beteenden understryker 16


den spanske kungen Karl I (Carlos I) år 1520 att missionen måste ske enligt ”de vägar som Kristus anvisat”. Frågan var bara exakt vilka dessa var. Skulle budskapet om uppståndelsen förmedlas med ordets makt allena? Eller fanns det tillfällen då man måste förkunna läran med hjälp av tvång och våld? Det femte temat, slutligen, ventilerar frågan om auktoritetens grundvalar. Att Gud representerar den yttersta auktoriteten ifrågasätter ingen av debattörerna. Frågan är emellertid hur man vet vad Gud vill. I ovan nämnda bullor fastslår som sagt påven,  i egenskap av Vicarius Christi,  att de områden som upptäcks av de spanska expeditionerna skulle tillfalla den spanska kronan. Det var likväl oklart exakt vilken rättslig status sådana påvliga skrivelser hade. Hade Petri efterträdare överhuvud auktoritet att fatta dylika beslut? Varför skulle den nya världens befolkningar, eller för den delen rivaliserande europeiska stater, acceptera ett sådant åläggande? Det berättas att den franske kungen Frans I (François I) skall ha önskat att med egna ögon få se ”den klausul i Adams testamente” som gett påven en sådan världslig myndighet. De intensiva debatterna under medeltiden om förhållandet mellan det världsliga och det andliga svärdet, mellan kejsaren och påvestolen, mellan imperium och sacerdotium, återkommer här med full kraft. Den lärda diskussionen i Spanien reser sig över en till synes bottenlös problematik beträffande hur de klassiska auktoriteterna skulle viktas mot varandra i alla de problemkomplex som var förbundna med erövringen. Fanns det sakfrågor där hedningen Aristoteles argumentation kunde väga tyngre än kyrkofadern Augustinus? Vilket av evangeliernas påbud skulle ges företräde när det gällde frågan om det rättfärdiga krigets principer? Var Paulus och Thomas av Aquinos uppfattningar om till exempel kätteriet och missionen likvärdiga? Kunde man med hjälp av de 17


auktoritativa föreskrifterna avgöra om den spanska erövringen väckte Guds välsignelse eller fördömande? * I det följande skall vi stifta bekantskap med en rad tongivande spanska teologer, jurister, krönikörer och erövrare. I deras sällskap skärskådar vi den intellektuella miljö – med dess frågor och svar, argument och motargument – som växer fram ur upptäckten och erövringen under 1500-talets första hälft. Genom att fördjupa oss i tidens kontroverser ämnar studien avtäcka några av de fundamentala motsättningar som skakar det framväxande spanska imperiet, om det så är ekonomiska (där kampen står mellan kronans krav på intäkter och den nya jordägande aristokratins intressen på andra sidan havet) eller politiska (där striden står mellan de gamla institutionerna, påvedömet och kejsarmakten, och den nya framväxande samhällsformation som går under namnet den absoluta staten). Den uppslitande kampen om kapital och suveränitet avspeglar samtidigt sammandrabbningen mellan två rivaliserande produktionssätt: den feodala ordningen, med dess livegenskap, naturahushållning och gudomligt motiverade sociala hierarkier, utmanas på alla fronter av den ökande internationella varuhandeln, den växande privata kapitalackumulationen, den förfinade produktionsteknologin och den moderna statens krav på en byråkratisk och meritokratisk ordning bortom den adliga elitens inflytande. På en mer specifik nivå granskas det sätt på vilket spanjorerna ger mening åt den pågående historiska processen genom att utvärdera den i ljuset av för dem redan välkända föreskrifter, förebilder och exempel. Vi kommer att tala om detta meningsskapande i termer av inskription – det sätt på vilka det okända i 18


den nya världen (befolkningar, territorier, djurarter, samhällsformer etc.) skrivs in i den gamla världens kända kategorier. Den spanska expansionen aktiverar ett diskursivt maskineri som tar den främmande kontinenten i besittning, inte bara genom våld, utan också genom att foga in den i välbekanta begreppsliga mönster där avvikelsen värderas och klassificeras utifrån det normala, det enskilda utifrån det allmänna och skillnaden utifrån likheten. ”Närhelst människor inte kan skapa sig en idé om avlägsna och okända ting”, skriver den italienske 1700-talshistorikern Giambattista Vico, ”dömer de dem efter det som är bekant och för handen”. Så kan till exempel indianerna registreras som ”barbarer” i enlighet med Aristoteles föreskrifter och aztekriket skildras som ett ”nytt Sodom och Gomorra” efter de bibliska berättelserna. Spanjorernas krigföring kan i sin tur beskrivas som en förlängning av ”pax romana” eller som en fortsättning på ”korstågen” i linje med andra förebilder. När tidens krönikörer skildrar Cortés bragder hänvisar de till ryktbara exempel från västerländsk historia: den spanske erövraren blir alltifrån en ”ny Moses” till en ”ny Paulus” och en ”ny Julius Caesar”. Valet av inskription inskärper ett visst sätt att positionera sig i de debatter som omsluter det spanska äventyret i Nya världen. Så debatterar till exempel Juan Ginés de Sepúlveda med Bartolomé de Las Casas, två av diskussionens mest tongivande protagonister, om vilka som är de egentliga barbarerna: indianerna eller spanjorerna. En första ödesmättad inskription möter vi redan när Columbus den 12 oktober stiger i land på den allra första ön och döper den till San Salvador som en hyllning till frälsaren. Trots att han inte är säker på var han befinner sig ger han namn åt det som i hans ögon förmodas sakna namn, eller åtminstone ett riktigt namn. Columbus inleder domesticeringen av den nya världsdelen genom att skriva in dess befolkningar – ”indierna” 19


eller ”indianerna” (los indios) som han kallar dem – i ett kristet-europeiskt rike av tecken, föreställningar och drömmar. Erövringen och namngivningen, svärdet och korset, döden och pånyttfödelsen, vävs samman när den gamla världen försöker omstöpa den nya världen efter sitt eget beläte.

20


I. AMERICUS UPPTÄCKER AMERICA ”Spanien blev en nation genom att resa svärd med korstecknet på fästet.” Eduardo Galeano, Latinamerikas öppna ådror

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är en man vid namn Christofer – Kristusbäraren – som först bär med sig den gamla världens drömmar över havet. Vi gör bekantskap med honom några decennier tidigare, när han som tjugofemåring anländer till Lissabon år 1476. Columbus har lockats från sitt födelseland Italien till den färgrika kuststaden, ett av Europas mest livaktiga centrum för sjöfart, slavhandel och upptäcktsfärder.1 Under första hälften av 1400-talet har prins Henrik Sjöfararen gett vind i seglen åt omfattande portugisiska expeditioner i Atlanten och längs Afrikas västkust. Sedan erövringen av Ceuta i nuvarande Marocko år 1415 har expansionen intensifierats såväl söderut som västerut. Ett av de viktigaste motiven var att finna nya vägar till den Indiska oceanen och till Asiens omtalade rikedomar. I syfte att övertrumfa konkurrensen från både det expanderande ottomanska väldet och de norditalienska städerna drömde portugiserna om att runda Afrikas sydspets och öppna för en direktväg till Indien. Målet förverkligades i maj 1498 med 21


Vasco da Gamas epokgörande ankomst till staden Calicut på Indiens västkust. När italienaren bosätter sig i Lissabon är prins Henrik redan död, men de skolor för nautiska och kosmografiska studier som han grundat har satt en tydlig prägel på landets ekonomiska och politiska orientering. Portugal var i färd med att upprätta ett mäktigt imperium som med hjälp av överlägsna krigsfartyg strävade efter att vinna kontroll över sjöfarten och handeln från den Iberiska halvön till Östafrika och ända till Moluckerna. Skeppsbyggnadstekniken firade stora triumfer, liksom bruket av alltmer avancerade navigationsinstrument. Portugiserna hade inte bara utvecklat den kinesiska kompassen utan också förbättrat det antika astrolabiet (vars precision i mätningen av himlakropparnas läge gjorde det möjligt att bättre än någonsin tidigare beräkna tiden på dygnet). Därtill kom portugisernas flitiga utnyttjande av tidens mest avancerade vapen, från hakebössor till mobila kanoner, vilka visade sig vara användbara i räderna kring Afrikas och Asiens kuster. Vasco da Gama gav prov på sitt lands förödande militära slagkraft genom beskjutningarna av såväl Calicut som av civila fartyg i Indiska oceanen. Det är oklart exakt när och hur genuesaren Columbus får idén att ta sig till Indien genom att korsa Atlanten, men det är sannolikt att denna livliga och självmedvetna sjönation (bland portugisiska kartografer, vetenskapsmän, sjöfarare och inve­ sterare) inspirerar honom till att både utmejsla och förtydliga hans stora dröm. Han deltar tidigt i expeditioner söderut längs de portugisiska slavforten vid Guldkusten på Afrikas västkust. Det florerar rykten bland besättningsmännen som säger att märkliga artefakter skall ha drivit i land från Atlanten och att okända öar skall ha siktats långt västerut. Han får höra gåtfulla historier om Grönland, Vinland och om en annan mer obemärkt ö som kallas för Antilla. Dunkla anmärkningar i 22


de antika och bibliska källorna ger ytterligare stöd åt de spekulationer som frodas i den driftige sjöfararens inre. Hos den grekiske geografen Strabons Geographica, utgiven på spanska 1469, hittar han inte bara idén om antipoderna, utan också tanken att man skulle kunna segla direkt från Spanien till Asien över Atlanten. Han studerar Ptolemaios återupptäckta världskarta, publicerad i en nyutgåva i slutet på 1470-talet, och fördjupar sig i fransmannen Pierre d’Aillys världsbeskrivning Imago mundi från början av 1400-talet. I samma anda ger de enigmatiska reseskildringar, från slutet av 1300-talet, som signerats ”Sir John Mandeville” vingar åt hans förhoppningar, liksom landsmannen Marco Polos skildringar av sina resor i Kublai khans rike från andra hälften av 1200-talet. Det är också från den senare som han hämtar föreställningen om de väldiga rikedomarna i Cathay (Kina) och Cipangu (Japan), de mest mytomspunna rikena i det enorma område som tidens lärda benämner som ”Indien” eller mer bestämt: ”Indierna” (las Indias).2 Den viktigaste samtida inspiratören är förmodligen den florentinske humanisten Paolo del Pozzi Toscanelli. I en brevväxling med Columbus driver Toscanelli hypotesen att avståndet till Indien (”kryddornas land”) västerut måste vara betydligt kortare än vad som tagits för givet och att det därför borde gå att lasta tillräckligt med proviant för en sådan resa. Uppmuntrad av Toscanelli gör Columbus beräkningen att Indien borde befinna sig drygt 600 mil väster om Kanarieöarna. Det är förvisso ett misstag, men det anger samtidigt nästan exakt avståndet till den okända världsdel han inom några år kommer att stiga i land på.3 Den alltmer övertygade Columbus inleder en mödosam kamp för att finna finansiärer för sin efterlängtade upptäcktsfärd. När han år 1484 vädjar om stöd från den portugisiske kungen möter 23


han emellertid den första i en lång rad av motgångar. Kungen antar nämligen att det borde vara lättare att ta sig sjövägen till Indien österut och besviken tvingas Columbus istället att vända sig till den spanska kronan. De spanska monarkerna Ferdinand II och Isabella I är dock alltför upptagna av andra ärenden för att låta sig lockas av italienarens löften. Regenternas nybildade spanska union, som via äktenskapet mellan Ferdinand och Isabella år 1469 förenat de största kungadömena Aragonien och Kastilien i en personalunion, skakas av svåra inre motsättningar mellan regioner, småriken och mäktiga ätter. De befinner sig därtill i slutfasen av det som eftervärlden kommit att kalla la reconquista, det vill säga ”återerövringen” av den Iberiska halvön från landets så kallade ”morer” (los moros).4 LOS REYES CATÓLICOS, INKVISITIONEN OCH ÅTERERÖVRINGEN Några ord om Spanien under de båda monarkerna är på sin plats innan vi går vidare med Columbus vågspel. Det nygifta kungaparet navigerar i den Iberiska halvöns turbulenta politiska landskap med hjälp av de klassiska taktiker som kännetecknar dynastiernas Europa: upprättandet av äktenskapsförbindelser i syfte att utvidga den egna ättens maktbas (vilket kommer att mynna ut i barnbarnet Karl V:s väldiga imperium), lanserandet av erövringskrig som ett sätt att utvidga den territoriella basen och stärka ekonomin (i form av nya jordar att exploatera, nya befolkningar att beskatta och ny arbetskraft i form av krigsslavar), etablerandet av oheliga strategiska allianser (med målet att konkurrera ut rivaliserande lokala och internationella makter) etc. Kungaparet genomför också djupgående reformer i syfte att utmanövrera den mäktiga högadeln. De begränsar militärordnarnas befogenheter, inför förbud mot 24


privata fejder, upprättar ett slags nationell poliskår (La Santa Hermandad) och utförsäljer högadelns traditionella ämbeten till välmeriterade undersåtar i syfte att skapa en lojal och effektiv ämbetsmannakår (los corregidores).5 Kungaparets strävan efter att centralisera makten tar sig vidare uttryck i den inkvisitoriska anda som belägrar landet. Staten och kyrkan, det världsliga och det andliga svärdet, strålar samman i ett obönhörligt imperativ: antingen är ni med eller emot Gud, antingen väntar himmel eller helvete. Gudomens självutnämnda företrädare går till storms mot alla former av avgudadyrkan (de yttre fienderna) och kätteri (de inre fienderna). Om återerövringen hör till den förra kategorin (den formuleras som ett korståg mot de otrogna muslimerna) sorterar landets nya inkvisitionstribunal, Santo Oficio, under den senare. Det spanska kungaparet lyckas förvandla dem båda till samverkande redskap för att stärka sin egen och kronans makt.6 Den religiösa nitälskan går till angrepp mot alla som avviker från kungaparets visioner. Inkvisitionsapparaten förklarar sig i ett första skede vara riktad mot skenbart omvända judar, men utvidgas gradvis till att omfatta även omvända muslimer, misstänkta lutheraner, humanister, lollarder, spiritualer, homosexuella och oppositionella i allmänhet. Inkvisitionen blir totalitär och innesluter snart sagt alla i misstankens järngrepp. Kristi fiender sägs finnas överallt, också där man minst anar det. Envar är suspekt till dess att motsatsen är bevisad. Men hur motbevisar man sådana misstankar? Och hur bevisar man sin oskuld? Genom att visa sig så rättrogen och lojal som möjligt, vilket i praktiken innebär att man aktivt måste sluta upp bakom inkvisitionen och ta del i den intensiva jakten på kättare. Härmed blev det i betydande utsträckning folket självt som utförde inkvisitionens arbete. Det blev ett tecken på dygd 25


att ange sin nästa, en yttring av otrohet att inte göra det. Man skulle inte bara bekänna sina egna synder utan även avslöja sin nästas. Den som inte var med Kristus var emot honom.7 Det ömsesidiga angiveriet uppmuntrades dessutom av en nymodighet i den rättsliga proceduren: det var tillåtet att vittna anonymt. Alla börjar frukta varandra. Man försöker förekomma sina grannar. Det gäller att ange sin nästa innan hon hinner göra det. Bara under inkvisitionens första 50 år räknas upp till 50 000 personer ha prövats i domstol och i staden Sevilla allena skall mer än 100 personer ha bränts på bål mellan åren 1481 och 1488, merparten anklagade för att i lönndom ha hållit fast vid judiska dogmer och ritualer. Det hör till saken att det inte bara var de misstänkta som riskerade att dömas. Även släkt och vänner drabbades i flera led. Inte ens de döda gick säkra. Vid fällande dom skulle deras lik grävas upp för att brännas offentligt.8 Den totalitära inkvisitionsapparaten saknade inbyggda spärrar gentemot sin egen paranoida struktur: eftersom den i förväg definierade alla former av invändningar som bevis på kätteri var den oförmögen att godta minsta kritik mot missbruk och excesser. Den gjorde inte ens halt när påvestolen och kyrkliga dignitärer ventilerade sin oro över att den hade gått för långt. För att bara ta ett exempel: den forne inkvisitorn, ärkebiskop Bartolomé de Carranza, hamnade år 1550 själv i inkvisitionens klor på diffusa grunder. Trots påvliga protester tvingades han tillbringa tio år i en fängelsehåla.9 Ur kyrkans synvinkel skulle inkvisitionen bidra till att särskilja de rättrogna från de otrogna. Den stora frågan var hur man säkert skulle kunna avgöra vilka som hörde till vilka mot bakgrund av att den dyrbara mänskliga själen förblev osynlig. Som den mäktige franske predikanten Bernhard av Clairvaux uttryckte saken under 1100-talets första hälft: hur förhindrar man att Kristi fiender nästlar sig in mitt bland Kristi vänner? 26


Synliga yttre fiender är mindre farliga än de som verkar inifrån, i det fördolda.10 Lösningen bestod i att få människorna att blotta sig. Högmedeltidens mäktiga påvar introducerar ständigt nya ritualer för att avslöja de mänskliga ogudaktigheterna. Det blir en plikt att bikta sig och att på andra sätt manifestera sina förvillelser och synder. Kättaren proklameras som fienden par excellence eftersom hon inifrån riskerar att locka de troende på avvägar. Hon måste tystas, tvingas till botgöring. I sista hand tillintetgöras. I Femte Mosebok finner man en vägledande föreskrift: Om din egen bror, din son eller din dotter eller kvinnan i din famn eller din närmaste vän i hemlighet söker förleda dig och övertala dig att tjäna andra gudar […] då skall du inte ge efter eller lyssna till en sådan person. Visa ingen förskoning eller barmhärtighet. Skydda honom inte utan ta hans liv. Du skall själv vara den förste som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra på samma sätt (5 Mos 13:6–10).11

Under hela högmedeltiden återkommer variationer på detta tema. Kättarna utgör det största hotet mot den kristna enheten. Man måste ständigt vara uppmärksam på djävulens lömska intrigspel. I slutet av 1200-talet betygar Thomas av Aquino att kättarna är så farliga att de bör dömas till döden: Det är en mycket allvarligare sak att förfalska tron, som ger själen dess liv, än att förfalska pengar, som uppehåller det timliga livet. Om därför falskmyntare och andra förbrytare med rätta döms till döden av världsliga furstar, desto mer kan då kättarna, så snart de överbevisats om sitt kätteri, icke blott exkommuniceras, utan även med rätta dödas.12

27


Amerikas födelse av Michael Azar  

När Columbus landsteg i Nya världen, Amerika, möttes två för varandra helt okända civilisationer. Vad som kunde ha blivit ett givande utbyte...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you