Page 1


Henning Mankell

Den orolige mannen

leopard fรถrlag stockholm 2013

Nyastartsidor121115.indd 3

2012-11-15 09.28


Henning Mankell: Den orolige mannen Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Henning Mankell, 2009 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild: © Yellow Bird/Baldur Bragason Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryckt hos Bookwell, Finland 2013 Tredje upplagan, första tryckningen, etthundrasjuttiosjunde tusendet isbn 978-91-7343-460-7

Nyastartsidor121115.indd 4

2012-11-15 09.28


Prolog Historien börjar med ett plötsligt raseriutbrott. Men just innan rådde morgonens stillhet på det svenska regeringskansliet, där händelsen utspelades. Orsaken till det hela var en rapport som föregående kväll avlämnats och som den svenske stats­ ministern nu satt vid sitt mörka arbetsbord och läste. Det var en tidig vårdag i Stockholm 1983, med ett obestämbart fuktigt dis som hängde över staden och träd som ännu inte påbörjat sin lövsprickning. På Statsrådsberedningen talade man naturligtvis lika mycket om vädret som på andra arbetsplatser. Åke Leander, som arbetade som vaktmästare i Regeringskansliets allra heligaste domäner, var den som alla vände sig till när det gällde väder och vind. Han hade, ansågs det, alltid de säkraste väderuppgifterna att komma med. Leander hade några år tidigare fått en titel som lät förnämare än enbart vaktmästare, kanske var han ”expeditionsföreståndare” eller något liknande. Själv betraktade han sig dock fortfarande som vaktmästare och hade inga som helst tankar på att han var i behov av en ny yrkestitel. Åke Leander hade alltid funnits där, ständigt i närheten av stats­ ministrarna och statssekreterarna som kommit och gått, något av en inventarie, plikttrogen och diskret. Någon hade skämtsamt föreslagit att han efter sin död borde bli Regeringskansliets skyddshelgon, en vänlig fantom som vakade över deras ansträngningar att styra det land som hette Sverige. Att han kunde så mycket om väder och vind berodde på den hobby

9

093411Den orolige.ORIG.indd 9

09-08-21 13.29.44


Åke Leander hade vid sidan av sitt arbete. Han var ogift, bodde i en inte alltför stor lägenhet på Kungsholmen, och det var där han höll sig med ett världsomspännande nät av vänner som han nådde genom ivriga­ amatörradiosändningar. Han hade för länge sedan lärt sig de flesta koderna inom radioamatörernas förkortningsjargong utantill. Inte bara att QRT betydde ”avbryt sändningen” eller att AURORA förklarade störningar i sändning och mottagning på grund av högfrekvent norrsken. Nästan varje kväll satt han med hörlurarna över öronen och sände sitt QRZ: ”Ni anropas av…” och sedan sitt namn. En legend visste berätta att en gång för mycket länge sedan hade den då­ varande statsministern av någon okänd anledning behövt få veta vilket väder som rådde i oktober och november månad på Pitcairn ­Island, den avlägsna ö i Stilla Havet där sjömännen som gjort myteri mot kapten Bligh på Bounty bränt det beslagtagna skeppet och sedan blivit kvar för alltid. Åke Leander hade dagen efter meddelat stats­ministern de väder­uppgifter han begärt. Och naturligtvis frågade Åke Leander inte om varför. Han var, som redan påpekats, mycket diskret. Åke Leander är en man som ingen ens på UD kan mäta sig med när det gäller internationella kontakter, brukade man lite elakt säga om honom, när han med långsamma steg passerade förbi i korridorerna. Men som sagt, inte ens han hade kunnat förutse det raseriutbrott som skulle bryta lugnet. När statsministern hade blivit färdig med den sista sidan reste han sig och gick fram till ett fönster. Utanför virvlade måsar genom luften. Det gällde ubåtarna. De förbannade ubåtarna som under hösten 1982 antogs ha tagit sig in på svenskt territorialvatten och kränkt Sveriges gränser. Mitt i alltihop hade Sverige gått till val och Olof Palme hade av talmannen fått uppdraget att bilda en ny regering, efter att de

10

093411Den orolige.ORIG.indd 10

09-08-21 13.29.44


borgerliga hade förlorat ett antal mandat och försatt i ett parlamentariskt underläge. Vid sitt makttillträde hade den nya regeringen omedelbart tillsatt en kommission som skulle försöka reda ut händelserna med ubåtarna som man aldrig hade lyckats tvinga upp till ytan. Sven Andersson hade varit ordförande för kommissionen och nu hade resul­tatet av dess arbete lagts fram. Olof Palme hade läst utredningen. Och han förstod ingenting. Utredningens slutsatser var alldeles obegripliga. Han blev rasande. Men det bör noteras att det inte var första gången som Olof Palme hetsade upp sig mot Sven Andersson. Egentligen gick hans motvilja tillbaka ända till den junidag 1963, alldeles innan midsommar, när en gråhårig 57-årig man i eleganta kläder blev gripen på Riksbron mitt i centrala Stockholm. Det gick så diskret till att det inte uppfattades av någon som vid det tillfället råkade befinna sig i närheten. Mannen som greps hette Wennerström, var överste i flygvapnet och från och med detta ögonblick på Riksbron även avslöjad storspion för Sovjet­ unionen. Samtidigt som han greps befann sig den dåvarande svenske statsministern Tage Erlander på väg hem från en utrikes resa, en av hans fåtaliga semesterveckor, som tillbringats på en av Resos anläggningar i Riva del Sole. När Erlander steg ur planet och stormades av journalister var han inte bara totalt oförberedd, han var också i det närmaste helt okunnig om ärendet. Han visste ingenting om gripandet, ingenting om någon suspekt flygöverste Wennerström. Möjligen hade nam­ net och misstankarna virvlat upp som gammalt damm någon gång när försvarsministern haft en av sina oregelbundet återkommande enskilda föredragningar för honom. Men ingenting allvarligt, ingenting att egentligen fästa sig vid. Det låg alltid misstankar mot ryska spioner och flöt omkring i det grumliga vatten som utgjorde det kalla

11

093411Den orolige.ORIG.indd 11

09-08-21 13.29.44


kriget. Erlanders svar blev därför som de blev. Den man som varit svensk statsminister i en oavbruten rad av år, noga räknat 17, stod som ett fån och visste inte vad han skulle svara, eftersom varken försvarsminister Andersson eller någon annan som var insatt i ärendet hade meddelat honom vad som var i görningen. Under den sista delen av flygresan, den knappa timmen från Köpenhamn till Stockholm, kunde han ha blivit tillräckligt insatt i det chocke­rande ärendet och haft möjlighet att förbereda sig inför mötet med de upphetsade journalisterna. Men ingen hade mött honom på Kastrup och gjort honom sällskap. Även om det aldrig helt kom ut till offentligheten, var det under de följande dagarna nära att Erlander hade avgått från sin post som statsminister och ledare för det socialdemokratiska partiet. Aldrig tidigare hade han varit så besviken på sina kollegor i regeringen. Och Olof Palme, som redan då hade börjat framstå som Erlanders kandidat till att en dag efterträda honom, delade naturligtvis lojalt hans ilska över den nonchalans som lett till den erlanderska förnedringen. Olof ­Palme vakade över sin Mästare som en ilsken blodhund, brukade man säga i de kretsar som stod regeringen nära. Ingen hade för vana att säga emot. Olof Palme kunde aldrig förlåta Sven Andersson det han hade utsatt Erlander för. Många undrade senare varför Olof Palme ändå tog med Sven Andersson i sina regeringar. Det var egentligen inte särskilt svårt att förstå. Hade Olof Palme kunnat hade han naturligtvis avstått. Men det var helt enkelt inte möjligt. Sven Andersson hade stor makt och mycket inflytande ute i partidistrikten. Han var en arbetarson i motsats till Olof ­Palme som hade direkta kopplingar till gammal baltisk adel, hade officerare i släkten – var själv dessutom reservofficer – men framförallt kom han från den burgna svenska överklassen. Han hade ingen som

12

093411Den orolige.ORIG.indd 12

09-08-21 13.29.44


helst förankring i partidjupet. Olof Palme var en överlöpare som nog menade allvar med sin partipolitiska övertygelse, men som ändå var en främmande politisk pilgrim som kommit på ett livslångt besök. Åke Leander, som passerade i korridoren utanför statsministerns rum med ett ilsket formulerat utskick i händerna om att tjänstemännen på Statsrådsberedningen slarvade med att låsa dörrarna om kvällarna, hörde när raserianfallet bröt ut. Han stannade till helt kort och fortsatte sedan som om ingenting hade hänt. Olof Palme kunde inte längre behärska sitt ursinne. Han vände sig om mot Sven Andersson, som satt och hukade i den grå soffan på statsministerns kontor. Han var illröd i ansiktet och hade de egendomliga ryckningar i armarna som kännetecknade hans ögonblick av vrede. – Det finns ju inga bevis, röt han. Bara påståenden, antydningar, il­ lojala marinofficerares halvkvädna visor. Den här utredningen för oss inte fram till klarhet. Den leder tvärtom rakt ut i de politiska träskmarkerna. Några år tidigare, natten till den 28 oktober 1981, hade en sovjetisk ubåt gått på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Det var inte bara svenskt territorialvatten utan dessutom militärt skyddsområde. Ubåten hade beteckningen U 137 och kaptenen ombord Anatolij Michajlovitj Gusjtjin, hävdade att ubåten kommit ur kurs på grund av ett okänt fel på gyrokompassen. Svenska marinofficerare och vanliga fiska­re var av den bestämda uppfattningen att bara en mycket berusad kapten hade kunnat lyckas med konststycket ta sig in så djupt i skärgården utan att tidigare gå på grund. Den 6 november bogserades U 137 ut på internationellt vatten och försvann. I det fallet rådde alltså inga tvivel om att det var en sovjetisk ubåt som varit inne på svenskt vatten. Men om det var en medveten

13

093411Den orolige.ORIG.indd 13

09-08-21 13.29.45


kränkning eller sjöfylleri blev inte klarlagt. Eftersom ryssarna höll fast vid den felande kompassen togs det allmänt som en bekräftelse på att kaptenen verkligen var full. Ingen flotta med självkänsla erkänner naturligtvis att en av deras befälhavare är berusad i tjänsten. Då hade bevisen funnits. Men var fanns de nu? Vad den tidigare försvarsministern hade att säga till sitt eget och utredningens försvar är det ingen som vet. Själv gjorde han inga minnes­anteckningar och Olof Palme som mördades några år senare, lämnade heller ingen vittnesbörd efter sig. Inte heller Åke Leander gjorde några kommentarer, muntligt eller skriftligt, till raseriutbrottet på statsministerns kontor. Han lämnade sin tjänst vid nyår 1989 och drog sig tillbaka till sin lägenhet och vännerna ute i etern. Han avtackades varmt av den dåvarande statsministern och ingen hade sedan någon känsla av att han återkom som spöke­ på Statsrådsberedningen när han i all stillhet avled under hösten 1998. Det var alltså med detta raseriutbrott som allting började. Historien om politikens villkor, resan in i de träskmarker, där sanning och lögn bytte förtecken med varandra och ingenting egentligen till sist gick att nå klarhet om.

093411Den orolige.ORIG.indd 14

09-08-21 13.29.45


Del 1 INTÅGET I TRÄSKMARKERNA

093411Den orolige.ORIG.indd 15

09-08-21 13.29.45


1 Samma år som Kurt Wallander fyllde 55 förverkligade han till sin egen förvåning en dröm som han burit på under mycket lång tid. Ända sen skilsmässan från Mona som nu låg nästan 15 år tillbaka i tiden hade han tänkt att han skulle lämna Mariagatan där det satt så många svåra minnen i väggarna och flytta ut på landet. Varje gång han kom hem på kvällarna efter en mer eller mindre tröstlös arbetsdag blev han påmind om att han en gång hade levt där med en familj. Nu stirrade möblerna på honom med en sorts övergiven anklagelse. Han kunde aldrig förlika sig med att det var där han skulle bo tills han blev så gammal att han kanske inte längre klarade sig själv. Trots att han ännu inte ens hade fyllt 60 påminde han sig allt oftare sin fars ensamma ålderdom och han visste att det var något han själv inte ville upprepa. Det räckte med att han såg sitt ansikte i spegeln på morgonen när han rakade sig och insåg att han blev alltmer lik sin far. När han var ung hade han haft ett ansikte som påmint om moderns. Men nu var det som om hans far höll på att ta över honom, som en löpare som legat långt efter men nu långsamt segade sig ikapp, ju närmare det osynliga målsnöret han kom. Wallanders världsbild var tämligen enkel. Han ville inte bli en bitter ensling, som skulle åldras i ensamhet och bara få besök av sin dotter och kanske någon av sina forna kollegor, som plötsligt påminde sig att han fortfarande var i livet. Han bar inte på några uppbyggliga religiösa förhoppningar om att det väntade något på andra sidan den

17

093411Den orolige.ORIG.indd 17

09-08-21 13.29.45


svarta floden. Där fanns bara samma mörker som han en gång hade kommit från. Fram till dess han fyllde 50 hade han burit på en oklar rädsla för döden, det som varit hans personliga mantra, att han skulle vara död så länge. Han hade sett alltför många döda människor i sitt liv. Det fanns knappast något i deras stumma ansikten som tydde på att en himmel tagit emot deras själar. Han hade, som så många andra poliser, upplevt alla tänkbara varianter av död. Vid något tillfälle, just efter att han hade fyllt 50 och ­firats med tårta i polishuset och ett intetsägande tal med ett antal standardfraser av den dåvarande kvinnliga polischefen Liza Holgersson, hade han i en nyinköpt anteckningsbok börjat återkalla ur minnet alla de döda människor han stött på. Det hade varit en makaber sysselsättning som han själv inte alls förstod varför den lockade honom. När han nådde fram till den tionde självmördaren, en man i 40-års­åldern, en missbrukare med praktiskt taget alla problem man kunde föreställa sig, gav han upp. Mannen hade hängt sig på vinden i det rivningshus där han logerade. Den döde, som hade hetat Welin, hade hängt sig på ett sådant sätt att nacken skulle knäckas och han inte riskerade att bli långsamt strypt. Obducenten hade sagt till Wallander att mannen hade lyckats. Han hade varit sin egen dugliga bödel. Vid den punkten hade Wallander gett upp självmordsfallen och dumt nog ägnat några timmar istället åt att försöka minnas de ung­domar eller barn han hittat döda. Men han gav snart upp det också, det var alltför motbjudande. Efteråt skämdes han, brände anteckningsboken, som om han hade sysslat med något som var både perverterat och förbjudet. Egentligen var han i grunden en gladlynt person. Det gällde bara att han tillät sig att bejaka just den sidan av sig själv. Men döden hade alltid varit hans följeslagare. Han hade själv dödat några människor i tjänsten men aldrig, efter det att de obligatoriska utredningarna avslutats, blivit anklagad för att ha brukat onödigt våld.

18

093411Den orolige.ORIG.indd 18

09-08-21 13.29.45


Att ha dödat två människor var det alldeles egna kors som han fick släpa på. Skrattade han inte så ofta berodde det på det han tvingats gå igenom. Men en dag fattade han alltså ett avgörande beslut. Han hade varit ute i närheten av Löderup, inte långt från det hus där hans far en gång hade levt, och samtalat med en lantbrukare som varit utsatt för ett otäckt rån. På vägen tillbaka mot Ystad hade han sett en skylt från en fastighetsmäklare som visade in mot en mindre grusväg, där ett hus var till salu. Beslutet kom från ingenstans. Han stannade till, vände bilen och letade sig fram till det hus som skulle säljas. Redan innan han steg ur bilen hade han förstått att det var en fastighet som behövde repareras. Huset hade tidigare varit som en u-formad gård med korsvirke. Nu var en av längorna borta, kanske hade den brunnit. Han gick runt på gården. Det var en dag tidigt på hösten. Han kunde fortfarande minnas att ett streck av flyttfåglar var på väg söderut, i en bana rakt ovanför hans huvud. Han kikade in genom fönstren och insåg snart att det bara var taket som var i behov av en ordentlig översyn. Utsikten var hänförande, han kunde ana havet långt borta, kanske till och med en av färjorna som var på väg mot Ystad från ­Polen. Den eftermiddagen i september 2003 utvecklade han en omedelbar kärlekshistoria med det ensamma huset. Han for raka vägen till mäklaren inne i Ystad. Priset var inte högre än att han skulle kunna ta ett lån som han klarade av att amortera ner. Redan dagen efter var han tillbaka med mäklaren, en ung man som talade forcerat och tycktes befinna sig någon helt annanstans. Husets senaste ägare hade varit ett ungt par som flyttat ner från Stockholm men som nästan genast, innan de ens hade hunnit möblera det, hade bestämt sig för att skiljas. Men i det tomma huset fanns ingenting gömt i väggarna som skrämde honom. Och det viktigaste av allt fram-

19

093411Den orolige.ORIG.indd 19

09-08-21 13.29.45


stod alldeles klart och tydligt; han skulle kunna flytta in direkt. Taket skulle nog klara sig ännu några år. Det enda han behövde göra var att måla om några rum, kanske byta badkar och eventuellt också köpa en ny spis. Men värmepannan var inte mer än femton år gammal, rör och elektriska installationer knappast äldre. Innan de for därifrån frågade Wallander om det fanns ytterligare någon spekulant. Det fanns en, sa mäklaren och anlade en bekymrad min, som om han önskade att Wallander var den som skulle få huset, med den tysta och underförstådda varningen att han genast måste bestämma sig. Men Wallander hade inte för avsikt att köpa en gris gömd i en säck. Han talade med en av sina kollegor vars bror utförde husbesiktningar och lyckades få denne att gå igenom huset redan dagen ­efter. Han hittade inga andra brister än de som Wallander själv hade upptäckt. Samma dag besökte Wallander sitt bankkontor och fick veta att han var betrodd att få ett lån som var tillräckligt stort för att betala huset. Under alla år i Ystad hade Wallander tankspritt men regelbundet sparat en del pengar. Det räckte nu till kontantinsatsen. På kvällen satte han sig vid köksbordet och gjorde en detaljerad ekonomisk kalkyl. På något sätt upplevde han situationen som högtidlig. Vid midnatt hade han bestämt sig; han skulle köpa detta hus som bar det dramatiska namnet Svarthöjden. Trots att det var sent ringde han sin dotter Linda som bodde i ett nybyggt bostadsområde vid utfarten mot Malmö. Hon hade inte somnat när han ringde. – Kom, sa Wallander upprymt. Jag har nyheter. – Mitt i natten? – Jag vet att du är ledig i morgon. Det hade kommit som en överraskning för honom några år tidigare när Linda en dag, under en promenad på Mossby Strand, hade berättat för honom att hon hade bestämt sig för att passa in sina egna fötter

20

093411Den orolige.ORIG.indd 20

09-08-21 13.29.45


i hans fotspår. Det hade inte tagit honom många minuter att inse att hennes beslut gjorde honom glad. På något sätt var det som om hon gav en förnyad mening åt alla de år han själv hade varit polis. När hon väl hade genomgått sin utbildning började hon arbeta i Ystad. De första månaderna bodde hon hemma hos honom på Maria­gatan. Det hade varit mindre bra, eftersom han var som en gammal hund van att sitta var han ville och dessutom hade svårt att betrakta henne som fullvuxen. Deras förhållande räddades av den gonggong som det innebar att hon fick tag på en egen lägenhet. Den kvällen berättade han för henne vad han tänkte göra. Dagen efter följde hon med honom ut till huset och sa direkt att det var just det han borde köpa. Inget annat hus, just detta, vid änden av en väg, på en svagt sluttande kulle med utsikt över havet. – Farfar kommer att spöka för dig, sa hon. Men du behöver inte vara rädd. Han blir som ett skyddshelgon. Det var en stor och lycklig stund i Wallanders liv när han undertecknade köpe­kontraktet och plötsligt stod där med en diger nyckelknippa i handen. Den första november flyttade han in efter att ha målat om två rum men avstått från att köpa en ny spis. Han lämnade Maria­gatan utan spår av tvivel på att han gjorde rätt. Det blåste en frisk sydostlig storm den dag han tog sitt nya hus i besittning. Redan första kvällen, i den hårda stormen, gick strömmen. Plötsligt satt Wallander där i sitt nya hem i kolmörker. Det bände och vred i takets bärande bjälkar och han märkte plötsligt också att det regnade in på ett ställe. Men han ångrade ingenting. Det var här han skulle bo. Ute på gårdsplanen fanns en hundkoja. Ända sedan han var barn hade Wallander drömt om att ha en hund. När han fyllde tretton hade han gett upp hoppet om att någonsin få en, men då kom den som pre-

21

093411Den orolige.ORIG.indd 21

09-08-21 13.29.45


sent från föräldrarna. Han hade älskat den mer än något annat. Efteråt hade han tänkt att det var hunden, Saga, som lärt honom vad kärlek faktiskt kunde vara. När hon var tre år blev Saga överkörd av en lastbil. Sorgen och chocken hade varit värre än något han upplevt tidigare i sitt liv. Wallander hade inga svårigheter att erinra sig alla de kaotiska känslorna, trots att händelsen nu låg mer än 40 år tillbaka i ­tiden. Döden slår, kunde han tänka. Den har en kraftig och obarmhärtig näve. Två veckor senare skaffade han en hund, en svart labradorvalp. Den var inte alldeles renrasig, men beskrevs ändå av ägaren som av yppersta klass. Wallander hade redan på förhand bestämt att hunden skulle heta Jussi, efter den svenske stortenoren, en av Wallanders största hjältar. I början av december bjöd han sina kollegor på polishuset till en inflyttningsfest. Även den kvällen gick strömmen, men nu var han förberedd med stearinljus och de två gamla fotogenlampor han hade ärvt av sin far. Efter en knapp timme kom strömmen tillbaka. Det hade blivit en kväll som Wallander bestämde sig för att minnas. Ännu var han inte för gammal för att våga bryta upp. Ännu hade han vänner, inte bara kollegor som kom av någon sorts tvivelaktig pliktkänsla. Sent på natten, när de sista gästerna hade åkt därifrån, tog Wallander en promenad med Jussi. Han hade en ficklampa i handen för att inte snubbla i mörkret. Nykter var han inte och det fanns många dolda diken runt åkrarna som till sommaren skulle lysa gula av raps. Han släppte Jussi som försvann i mörkret. Himlen var kall och klar, blåsten hade avtagit. Långt borta vid horisonten anade han ljusen från ett fartyg. Hit har jag kommit, tänkte han. Jag vågade ett uppbrott, jag till och med skaffade mig en hund. Frågan är nu bara vart jag går från den här punkten?

22

093411Den orolige.ORIG.indd 22

09-08-21 13.29.46


Jussi kom tillbaka som en ljudlös skugga ur mörkret. Men inte heller hunden bar något svar i munnen på den fråga Wallander hade riktat rakt ut i nattmörkret. Nästan fyra år senare, i början av 2007, drömde Wallander om just det ögonblicket, natten efter festen i hans nya hus. Frågan hänger fortfarande i luften, tänkte han när han vaknade. Det har gått fyra år och ännu vet jag inte vart jag är på väg. Det var efter trettondagen, en tisdag. Under natten hade ett kortvarigt snöoväder dragit förbi över södra Skåne och sedan försvunnit ut över Östersjön. En snödriva täckte infarten till huset. Redan strax efter­ sex på morgonen var Wallander ute och skottade, medan Jussi ivrigt vittrade efter harspår i den vitklädda åkerrenen. Wallander skulle börja dagen med att besöka den läkare som höll kontroll på hans blodsocker. Det var nu mer än tio år sedan han hade fått sin diabetes konstaterad. Till en början hade han klarat att hålla sina sockervärden på rimliga nivåer genom en ändrad kosthållning, motion och tabletter. Men sen några år tillbaka tog han också sprutor varje dag. Efter läkarbesöket skulle Wallander fortsätta med den spaningsutredning som hade upptagit all hans tid sen början av december. En äldre vapenhandlare och hans hustru hade blivit illa misshandlade av några rånare som kommit över ett stort antal vapen. Mannen låg fortfarande nersövd och hans tillstånd var livshotande. Kvinnan var vaken men skulle bli blind på ena ögat och hade fått skallbenet knäckt. När Wallander som en av de första kommit till brottsplatsen, ett vackert hus med stor trädgård en dryg mil norr om Ystad, hade han upprörts av det ursinniga våld som drabbat det gamla paret. De hade blivit slagna medvetslösa, bundits med rep och lämnats att dö. Mannen som hette Olof Hansson hade bedrivit en vapenaffär från sitt hem. Han hade övertagit affären från sin far. Tillsammans med

23

093411Den orolige.ORIG.indd 23

09-08-21 13.29.46


hustrun Hanna hade de specialiserat sig på revolvrar och pistoler, ofta unika samlarobjekt. Rånarna hade varit väl förberedda. Wallander och åklagaren Erik Petrén hade tillsammans med de andra utredarna i den grupp som nu bedrev spaningarna sett igenom bilderna från bevakningskamerorna. De kunde räkna till fem inblandade, alla maskerade. En av kamerorna hade fångat det ögonblick när Olof Hansson träffats av en träpåk i bakhuvudet. Ett halvkvävt stönande hördes i rummet. Wallander återvände i minnet till ett annat gammalt par som för snart tjugo år sedan hade mördats i Lenarp. I Wallanders privata kalendarium var den utredningen en av de mest intensiva han hade haft ansvar för under alla sina år i Ystad. Två asylsökande flyktingar hade begått övergreppet efter att ha sett hur den gamle lantbrukaren tagit ut en stor summa pengar på ett bankkontor. Det var som om han nu såg det ske ännu en gång, en fasa som upprepade sig. Det som hänt för länge sedan blandades samman med det som han arbetade med just nu. Samma bestia­liska våld, en brutalitet som skrämde honom lika mycket idag som den gången. I en dryg månad hade de nu arbetat för att gripa gärningsmännen. De första veckorna hade de alldeles saknat handfasta spår eller uppslag. Att det hela var mycket väl planerat var dock ett spår i sig för Wallander. Gärningsmännen skulle med största sannolikhet återfinnas bland redan kriminellt belastade. Vid ett tillfälle hade Wallander lämnat Ystad för att besöka Hässleholm. Där hade Wallander talat med en man som hette Rune Berglund. De hade träffats i kvälls­ skuggorna utanför stadens idrottsplats. Berglund hade ett förflutet som rånare och hade även vid två tillfällen blivit dömd för grov misshandel. Så hade han plötsligt blivit frälst och till allas häpnad verk­ ligen avslutat sin brottsliga bana. Berglund hade ett omfattande kontaktnät trots att han inte längre sysslade med brottslig verksamhet.

24

093411Den orolige.ORIG.indd 24

09-08-21 13.29.46


Wallander hade vid ett tillfälle fått honom till låns som informatör av en kriminalpolis i Malmö. Efter det hade Wallander då och då återkommit när han behövt upplysningar. Priset var alltid detsamma, två hundralappar i kollekthåven. Berglund arbetade mellan 7 och 4 på en däckfirma och tillbringade all sin lediga tid i den frikyrka där han hittat Jesus. Eller kanske var det omvänt, att Jesus hade hittat honom? Wallander tvivlade aldrig på att hans hundralappar verkligen hamnade där de skulle. Berglund hade inte blivit förvånad när Wallander förklarat sitt ärende, vapenstölden utanför Ystad hade fått stor uppmärksamhet i media. Berglund hade menat att det sannolikt kunde vara ett beställningsarbete av utländska intressenter. Trots att Olof Hansson hade omfattande säkerhetsinstallationer i sitt hus, var det ändå ingenting mot vad man kunde finna nere på kontinenten. Det kunde alltså vara enklare för tillräckligt förslagna vapentjuvar att välja Hanssons hus framför något utländskt mål. Han lovade att höra av sig om han fick reda på någonting. Berglund återkom verkligen till Wallander dagen innan julafton med ett tips om att det kunde vara ett sammansatt gäng av svenskar och inhyrda polacker. På julaftonen dog Olof Hansson. Därmed tog ärendet steget från grovt rån och misshandel till mord. Det var framförallt två kvinnliga poliser, Ann-Louise Edenman, som kommit från Lund och Kristina Magnusson, som följt samma väg som Wallander och flyttat till Ystad från Malmö, som arbetade med fallet. Utan att någon hade bestämt det var det Wallander som ledde utredningen. Då och då påminde han sig hur det hade varit den gång han hade haft den erfarne kommissarien Rydberg som sin närmast överordnade. Det hade varit under den första tiden i Ystad. Sedan hade Rydberg drabbats av cancer och avlidit. Wallander hade saknat honom under alla år, i många perioder tänkt på honom nästan dagligen. Det hände fortfarande att

25

093411Den orolige.ORIG.indd 25

09-08-21 13.29.46


Wallander ibland tog en promenad till graven med en blomma, om han var inblandad i någon motsträvig utredning. När han stod där framför den enkla liggande stenen, frågade han sig, vad Rydberg skulle ha gjort. Och han undrade ibland om Edenman eller Magnusson någon gång i framtiden skulle fråga sig vad Wallander skulle ha gjort i den situation där de befann sig. Han visste inte. Och ville nog egentligen inte heller veta. Den 12 januari förändrades i ett enda slag Wallanders hela liv. Först uppnådde de ett genombrott i utredningen. Kristina Magnusson kom instormande på hans kontor, där Wallander satt och gick igenom några rapporter om vapenstölder som Rikskriminalen hade skickat. Wallander såg på hennes ansikte att någonting hade hänt. Han kände igen sig själv. Det hände fortfarande att han också stormade in med viktiga nyheter på sina kollegors kontor. – Hanna Hansson har börjat tala, sa hon. Hon har börjat minnas. – Vad säger hon? – Att hon kände igen åtminstone två av männen. – Dom var ju maskerade? – Hon säger att hon kände igen rösterna. Männen hade tidigare varit på besök i affären. – Utan masker? Kristina Magnusson nickade. Wallander hade genast insett vad det kunde betyda. – Dom finns alltså på gamla övervakningsfilmer? – Det är inte omöjligt. Wallander värderade informationen han just hade fått. – Är du säker på att hon inte misstar sig? – Hon gav intryck av att vara klar i huvudet. Och mycket bestämd.

26

093411Den orolige.ORIG.indd 26

09-08-21 13.29.46


– Vet hon om att hennes man är död? – Nej. Hennes två döttrar är på sjukhuset, men läkarna har bett dom att inte tala om att pappan är död. Wallander skakade tveksamt på huvudet. – Om hon är så klar i huvudet som du säger vet hon redan om det. Hon ser det i ögonen på sina döttrar. – Du menar alltså att vi lika gärna kan tala om det för henne? Wallander reste sig ur stolen. – Jag menar bara att vi inte ska låta lura oss. Hon inser att mannen är död. Hur länge hade dom varit gifta? I 47 år? Nu samlar vi ihop allt folk vi har inne och börjar gå igenom filmerna från dom där kamerorna. När Wallander kommit ut i korridoren några steg efter Kristina Magnusson, som han gärna i hemlighet betraktade bakifrån, ringde telefonen inne på hans kontor. Han tvekade om han skulle svara, men vände och gick tillbaka. Det var Linda. Hon hade några dagar ledigt efter att ha arbetat under den ovanligt hetsiga nyårsaftonen med många familjebråk och misshandelsfall i Ystad. – Har du tid? – Egentligen inte. Vi kanske kan börja identifiera några av dom som stal vapnen. – Vi behöver träffas. Wallander hörde att hon lät spänd. Han blev orolig, som alltid när han trodde något hade hänt henne. – Är det något allvarligt? – Inte alls. – Vi kan träffas klockan ett. – Mossby Strand? Wallander trodde att hon skämtade. – Ska jag ta badbyxor med mig?

27

093411Den orolige.ORIG.indd 27

09-08-21 13.29.46


– Jag menar allvar. Mossby Strand. Men inget bad. – Vad ska vi dit ut att göra i kylan och blåsten? – Jag är där klockan ett. Och det är du med. Hon la på luren innan han hade hunnit ställa någon ytterligare ­fråga. Vad var det hon ville? Han blev stående och letade efter svaret utan att lyckas. Sen gick han in i det mötesrum där de hade den bästa teveapparaten och satt i två timmar och gick igenom filmer från Hanssons övervakningskameror. När klockan närmade sig halv ett hade de fortfarande hälften av filmerna kvar. Wallander reste sig och sa att de kunde fortsätta efter två. Martinsson som var en av de polismän Wallander hade arbetat med den längsta tiden i Ystad betraktade honom förvånat. – Ska vi bryta nu? Mitt i? Du har väl aldrig haft bestämda lunchvanor? – Jag ska inte äta. Jag har ett annat möte. Han lämnade rummet och tänkte han att han hade varit onödigt skarp i stämman. Martinsson och han var inte bara kollegor, de var också vänner. När Wallander hade haft sin invigningsfest i huset utanför Löderup hade det naturligtvis varit Martinsson som hållit ett tal för honom och hunden och huset. Vi är som ett gammalt strävsamt par, tänkte han när han lämnade polishuset. Ett gammalt par som träter med varandra, mest för att hålla oss i form. Han gick till sin bil, en Peugeot han hade haft de senaste fyra åren, och körde därifrån. Hur många gånger har jag kört den här vägen? Hur många gånger till ska det upprepas? Medan han väntade vid ett rödljus erinrade han sig något hans far en gång hade berättat, om en kusin Wallander själv aldrig hade träffat. Kusinen hade kört färja mellan några öar i Stockholms skärgård, en kort överfart, passagen tog inte mer än fem minuter, år ut och år in, samma sträcka. En dag hade något brustit för honom. Färjan hade varit full med bilar, en sen efter-

28

093411Den orolige.ORIG.indd 28

09-08-21 13.29.46


middag i oktober. Då hade han plötsligt lagt om ratten och börjat ­styra rakt ut mot havet. Efteråt berättade han att han visste att den diesel som fanns i tankarna på färjan skulle göra det möjligt för honom att ta sig till någon av de baltiska staterna. Men det var också allt han sa, när han omsider blev övermannad av upprörda bilförare och kustbevakningen som ryckt ut kunde få färjan på rätt kurs igen. Han hade aldrig gett någon förklaring till varför han gjort som han gjort. Wallander tänkte att han på något oklart sätt förstod honom. Enstaka moln jagade fram över himlen när han körde västerut längs havet. Genom sidorutan såg han mörka ovädersbankar som tornade upp sig vid horisonten. På morgonen hade han i radion hört att det var risk för snö till kvällen igen. Strax innan han passerade avtagsvägen till Marsvinsholm blev han omkörd av en motorcykel. Föraren vinkade och Wallander tänkte att det var något av det han fruktade mest; att Linda en dag skulle råka ut för en olycka med sin motor­ cykel. Han hade varit helt ovetande när hon några år tidigare hade svängt in på hans gårdsplan med sin nyinköpta maskin, en HarleyDavidson där kromen glänste. Hans första fråga till henne när hon hade tagit av sig hjälmen var om hon hade mist sitt förstånd. – Du känner inte till alla mina drömmar, hade hon svarat med ett stort lyckligt leende. På samma sätt som jag säkert inte vet allt du drömmer om. – I alla fall ingen motorcykel. – Synd. Då kunde vi ha åkt tillsammans. Han hade gått så långt som att han vädjande lovat att köpa en bil till henne och betala all hennes bensin om hon gjorde sig av med motorcykeln. Men hon vägrade och han visste redan från början att slaget var förlorat. Hon hade ärvt hans envishet, motorcykeln skulle han inte lyckas ta ifrån henne vad han än försökte fresta henne med. När han svängde in vid parkeringen på Mossby Strand som låg

29

093411Den orolige.ORIG.indd 29

09-08-21 13.29.46


övergiven i blåsten hade hon tagit av sig hjälmen och stod uppe på toppen av en sanddyn med håret fladdrande i vinden. Wallander slog av motorn och blev sittande och såg på henne, dottern i den mörka skinnklädseln och de dyrbara stövlar hon låtit sy upp på en fabrik i Kalifornien och betalat nästan en hel månadslön för. En gång var hon en liten flicka som satt i mitt knä och jag var hennes största hjälte i livet, tänkte Wallander. Nu är hon 36 år, polis som jag, och har ett skarpt huvud och ett stort leende. Vad mer kan jag begära? Han gick ut i blåsten och kämpade sig upp i den mjuka sanden tills han stod vid hennes sida. Hon log mot honom. – Det hände nåt här, sa hon. Minns du vad? – Du avslöjade för mig att du skulle bli polis. Det var här. – Jag menar nånting annat. Wallander förstod plötsligt vad hon syftade på. – Det drev iland en gummibåt här med två döda män, sa han. För så många år sen att jag inte minns riktigt när. Det var händelser som utspelade sig i en annan värld, kan man säga. – Berätta om den världen. – Det var väl knappast därför du bad mig komma hit? – Berätta i alla fall! Wallander slog ut med handen mot havet. – De länder som låg på andra sidan visste vi inte mycket om. Vi låtsades nog ibland som om dom inte fanns. De baltiska staterna som var våra närmaste grannar var vi avskurna från. Och dom från oss. En dag drev gummiflotten iland här och utredningen förde mig till Lettland, till Riga. Jag gjorde ett besök bakom den järnridå som inte finns längre. Välden var annorlunda då. Inte värre, inte bättre, bara annorlunda. – Jag ska ha barn, sa Linda. Jag är gravid. Wallander höll andan, som om han inte förstått vad hon hade sagt.

30

093411Den orolige.ORIG.indd 30

09-08-21 13.29.47


Sedan började han stirra på hennes mage som doldes bakom de svarta skinnkläderna. Hon brast i skratt. – Naturligtvis syns ingenting. Jag är bara i andra månaden. Efteråt skulle Wallander minnas varenda detalj från mötet med Linda och det stora avslöjandet hon gjorde. De gick ner på stranden och hukade i motvinden. Hon berättade för honom det han ville veta. När han kom tillbaka till polishuset, en timme försenad, hade han nästan glömt den utredning han hade ansvar för. Strax före fem den dagen, just innan det började snöa igen, hade de lyckats få fram bilder på två män som sannolikt hade varit inblandade i vapenstölden och det brutala mordet. Wallander sammanfattade det alla kände, att de nu hade tagit ett stort steg mot att klara upp fallet. Just när mötet var över och alla samlade ihop sina papper och pärmar kände Wallander en nästan oemotståndlig lust att berätta om den stora glädje som plötsligt hade drabbat honom. Men han sa naturligtvis ingenting. Det låg helt enkelt inte för honom. Så nära släppte han inte sina kollegor, aldrig någonsin.

31

093411Den orolige.ORIG.indd 31

09-08-21 13.29.47


Profile for Leopard forlag

Den orolige mannen av Henning Mankell  

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer, Håkan von Enke, under sin dagliga promenad i Lilljans skogen. För Kurt Walland...

Den orolige mannen av Henning Mankell  

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer, Håkan von Enke, under sin dagliga promenad i Lilljans skogen. För Kurt Walland...

Advertisement