Page 1


Tristram Hunt

Friedrich Engels Kommunist i frack

Översättning Stefan Lindgren

Leopard förlag Stockholm 2013


Till D. W. H. H.

Tristram Hunt: Friedrich Engels – kommunist i frack Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © Tristram Hunt 2009, 2013 Originalets titel The frock-coated communist Översättning Stefan Lindgren Omslag Rasmus Kellerman Omslagsbild © Edward Gooch/Hulton Archive/Getty Images Sättning Richard Persson, RPform Tryck Bookwell, Finland 2013 isbn 978-91-7343-415-7


Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Siegfried i Sion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Draksådden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Manchester i svartvitt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 ”Lite tålamod och en smula terrorism” . . . . 5 Den oändligt rika skörden 1848 . . . . . . . . . . . 6 Manchester i nyanser av grått . . . . . . . . . . . . 7 Storlaman på Regent’s Park Road . . . . . . . . . 8 Marx bulldogg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Första fiolen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Slutord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 19 57 91 135 173 203 269 308 354 391

Författarens tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bildförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bibliografi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sekundärkällor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

408 409 411 447 451


Förord Den 30 juni 1869 lämnade Friedrich Engels, fabriksägare i Manchester, sitt arbete i familjeföretaget efter nästan 20 år. Hans älskarinna Lizzy Burns och hans gäst Eleanor Marx, dotter till hans gamle vän Karl, väntade på honom vid stigen till hans lilla stuga i förorten Chorlton. ”Jag var hos Engels när han nådde slutet av sitt tvångsarbete och jag såg vad han måste ha gått igenom alla dessa år”, skrev Eleanor senare om Engels sista dag på arbetet: Jag ska aldrig glömma hur han triumferande utbrast ”För sista gången!” när han drog på sig stövlarna på morgonen för att gå till sitt kontor. Några timmar senare stod vi vid grinden och väntade på honom. Vi såg honom komma över det lilla fältet mitt emot huset där han bodde. Han svängde sin käpp i luften och sjöng, ansiktet strålade. Sedan dukade vi upp till en fest och drack champagne och var lyckliga.1

Friedrich Engels var textilmagnat och rävjägare, medlem av stadens råvarubörs, Manchester Royal Exchange, och ordförande i stadens Schillerinstitut. Han var begiven på utsvävningar, dryckenskap och livets goda: hummersallad, Château Margaux, pilsner och dyra kvinnor. Men i 40 år finansierade Engels också Karl Marx, sörjde för hans barn, lindrande hans raseri och blev den ena hälften i historiens mest berömda ideologiska partnerskap: medförfattare till Kommunistiska manifestet och en av grundarna till det som skulle komma att kallas marxism. Under nittonhundratalet 9


friedrich engels

skulle olika yttringar av denna fängslande filosofi kasta sin skugga över gott och väl en tredjedel av mänskligheten, från ordförande Maos Kina, Stasistaten i DDR, den anti-imperialistiska kampen i Afrika till själva Sovjetunionen. Ledare i den socialistiska världen skulle oftare hänvisa till Engels än till Marx för att förklara sin politik, motivera sina överdrifter och stötta sina regimer. Tolkad och misstolkad, citerad och felciterad, blev Friedrich Engels, den viktorianske bomullsmagnaten i bonjour, en av den globala kommunismens arkitekter. Idag börjar en resa till Engels på Paveletskij-järnvägsstationen i Moskva. Från denna slitna romantiska byggnad med rötter från tsartiden avgår vid midnatt ett tåg med rostiga sovvagnar mot Volgabäckenets slätter omkring åttio mil sydost om huvudstaden. En gnisslande ryckig fjorton timmar lång resa lindras endast av en puttrande samovar i konduktörens kupé och tar dig till sist till staden Saratov med dess breda, trädkantade gator och behagliga atmosfär av bedagad storhet. Fastskruvad vid detta blomstrande provinsiella centrum sträcker sig en vittrande sexfilig motorväg över den mäktiga floden Volga och ansluter Saratov till dess föga älskade systerstad Engels. I avsaknad av all Saratovs förfining är Engels en ful, bortglömd plats dominerad av järnvägens lastkajer och rostande skrot från lättindustrierna. Stadens centrum upptas av Engelstorget: en dyster paradplats omgiven av bostadshus, ett sjabbigt köpcentrum med sportbarer, kasinon och DVD-butiker på rad och en rondell igenproppad med Lada- och VAZ-Sputnik-bilar och en och annan Ford. Här, i all denna enerverande smuts, finns det post-kommunistiska Rysslands hyperkapitalism och piratkopierade Americana. Mitt i denna frimarknadsdystopi står en staty av Friedrich Engels själv, strålande i sin långrock fem meter hög uppe på en marmorsockel. Han kramar ett hoprullat exemplar av Kommunistiska manifestet och blickar ut över välskötta kommunala blomsterrabatter. Över hela det forna Sovjetunionen och östblocket har statyer av Marx (liksom av Lenin, Stalin och Berija) tagits ner. Halshuggna och lemlästade samlas deras kvarlevor på kyrkogårdar för statyer 10


Förord

till ironisk uppbyggelse för turister i det kalla krigets kultur. Oförklarligt nog har Engels fått stå kvar och kan fortsätta att vaka över staden han lånat sitt namn. Som korta samtal med ortsborna under tidiga kvällspromenader på Engelstorget avslöjar, är hans närvaro här varken produkten av kärlek eller beundran. Det förekommer förvisso en viss fientlighet mot honom som en av kommunismens grundare, men mest en trött apati och nonchalant okunnighet om den gestalt med obevekliga ansiktsdrag som många dagligen passerar. Liksom de artonhundratalsgeneraler och för länge sedan bortglömda sociala reformatorer som står avbildade på otaliga socklar utströdda över torgen i Västeuropas huvudstäder, har Engels blivit ett anonymt och obemärkt inslag i denna urbana miljö. I hans födelsestad Wuppertal som ligger vid Rhen och idag är en förort till finans- och modecentret Düsseldorf råder ett liknande ointresse. Det finns en Friedrich Engels-gata och en Friedrich Engels-allé, men föga tyder på att staden är särskilt angelägen om att fira sin mest berömde son. Huset som Engels föddes i förstördes i ett av Royal Air Forces bombangrepp år 1943 och på den alltjämt öde platsen är det enda som markerar hans ankomst till världen ett smutsigt granitmonument som försynt noterar att han var ”en av den vetenskapliga socialismens grundare”. Skymd av järnek och murgröna står minnesstenen inträngd i ett skuggigt hörn av en nedgången park som vetter mot några rostfärgade plåtfasader och en vandaliserad telefonkiosk. I det moderna Ryssland och Tyskland, för att inte tala om Spanien, England eller Amerika, har Engels slunkit ur historiens vresiga grepp. En gång var hans namn på miljoners läppar som Marx stridskamrat, författare till Socialismens utveckling: från utopi till vetenskap (världskommunismens bibel), den dialektiska materialismens teoretiker, ett namn som revolutionära rebeller och vänsterinriktade kommunstyrelser med sådan förkärlek inympat på gator och torg, en man vars visionära, skäggiga ansiktsdrag återgavs på sedlar och mynt, trycktes i läroböcker och tillsammans med Marx, Lenin och Stalin stirrade ner från stora banderoller och sovjetrealistiska affischtavlor på förstamajparader. Idag nämns knappt hans namn i vare sig öst eller väst. År 1972 kunde en offi11


friedrich engels

ciell DDR-biografi som en självklarhet hävda att det ”idag knappast finns ett hörn på vår jord där man inte hört talas om Engels, där betydelsen av hans arbete är okänd”.2 Idag är han så ofarlig att hans statyer inte ens tas ner. Detsamma kan inte sägas om hans kollega, Karl Marx. Två decennier efter Berlinmurens fall och Francis Fukuyamas övermodiga utropande av ”historiens slut”, åtnjuter Marx en anmärkningsvärd renässans. Under senare år har han förvandlats från att vara ett odjur ansvarigt för massakrer i Kambodja och arbetsläger i Sibirien till den moderna kapitalismens mest insiktsfulla analytiker. Med rubriken ”Marx aktier stiger till en 150-årstopp” uppmärksammade New York Times 150-årsdagen av Kommunistiska manifestet, en text som mer än någon annan ”insåg kapitalismens oemotståndliga välståndsskapande kraft, förutspådde att den skulle erövra världen och varnade för att den oundvikliga globaliseringen av de nationella ekonomierna och kulturerna skulle få splittrande och smärtsamma konsekvenser”.3 När västerländska regeringar, företag och banker runt millennieskiftet skördade den bittra frukten av den fria marknadsfundamentalismen – finansiella härdsmältor i Mexiko och Asien, industrialiseringen av Kina och Indien, decimering av medelklassen i Ryssland och Argentina, massmigration och en global ”kris för kapitalismen” som inleddes 2007–2008 – började Marx Cassandralika röst att eka genom decennierna. Det nyliberala bygget efter 1989, Fukuyamas slutpunkt för mänsklighetens ideologiska utveckling, som var tänkt att resa sig på kommunismens historiska ruiner, tycktes nu vackla. Vem väntade i korridorerna, om inte Marx? ”Han är tillbaka”, skrek Times hösten 2008 när börserna föll, banker summariskt nationaliserades och Frankrikes president Sarkozy fotograferades bläddrande i Das Kapital (som sålde så bra att den klättrade upp på de tyska bestsellerlistorna). Även påven Benedictus XVI förmådde sig att berömma Marx ”stora analytiska förmåga”.4 Den brittiske ekonomen Meghnad Desai hade i ett arbete, som ingick i ett växande flöde av Marxlitteratur, kallat fenomenet för ”Marx hämnd”: kapitalismens återuppvaknande och statssocialismens död.5 Det var nu en universell sanning att Marx var den förste att kart12


Förord

lägga kapitalismens kompromisslösa, obevekliga, tvångsmässigt ikonoklastiska natur. ”Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’ ”, som Kommunistiska manifestet uttryckte det. ”Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.”6 Det var Marx som avslöjade hur kapitalismen skulle krossa språk, kulturer, traditioner, ja, hela nationer i sitt kölvatten. ”Med ett ord: bourgeoisien skapar sig en värld efter sitt eget beläte”, skrev han långt innan globaliseringen blev en synonym för amerikanisering. I sin bästsäljande biografi från 2005, Karl Marx ou l’esprit du Monde, identifierade den franske politikern och bankiren Jacques Attali Marx som globaliseringens första stora teoretiker. För Attali var Marx ”en häpnadsväckande modern tänkare, för när man ser på vad han har skrivit är det inte en teori om hur ett organiserat socialistiskt land bör se ut, utan om hur kapitalismen kommer att vara i framtiden … han ansåg att kapitalismen skulle upphöra först sedan den blivit en global kraft … när nationerna försvunnit och när tekniken var i stånd att omgestalta livet i ett land”.7 Även Economist, den stora veckovisa förkunnaren av nyliberala dogmer, gav honom äran av att ha ”förutsagt kapitalismens fruktansvärda produktivkraft”, som tidningen medgav år 2002 i en artikel med rubriken ”Marx efter kommunismen”. ”Han såg att kapitalismen skulle sporra innovation i en hittills oanad grad. Han hade rätt i att gigantiska storföretag skulle komma att dominera världens industrier.”8 Samtidigt bidrog Attalis bok, tillsammans med Francis Wheens populära biografi om Marx som journalist och intellektuell flåbuse (Karl Marx, 1999) till att framställa honom i en sympatisk dager som en kämpande författare och kärleksfull far skamligt förföljd av myndigheterna.9 Sedan 1960-talet och Louis Althussers ”upptäckt” av den ”kunskapsteoretiska brytningen” mellan den unge och den mogne Marx – mellan de Ekonomiska och filosofiska manuskriptens Marx, sysselsatt med alienation och moral och den senare, materialistiske Marx – hade vi lärt känna Karl Marx tidiga filo13


friedrich engels

sofiska humanism. Nu erbjöds vi det biografiska komplementet till en mångfacetterad, engagerande och påfallande modern individ. Men var kommer Friedrich Engels in i denna välvilliga nya inriktning? I avsaknad av den sortens biografier (den senaste verkligt populära Engelsbiografin tillgänglig på engelska är översättningen av Gustav Mayers banbrytande arbete från 1934) och kanske som en del av en avsiktlig glömska efter 1989 har Engels raderats ur det allmänna medvetandet.10 Eller också, vilket är mer bekymmersamt, har han i vissa ideologiska kretsar gjorts ansvarig för en del fruktansvärda överdrifter begångna i namn av 1900-talets marxismleninism. Ty medan Marxaktien har stigit, så har Engels sjunkit. Trenden har i växande utsträckning varit att skilja ut en moralisk och humanistisk Karl Marx från en mekanisk, vetenskapsfixerad Engels och beskylla den senare för att ha skänkt välsignelse åt statliga brott begångna i det kommunistiska Ryssland, Kina och Sydostasien. Redan i mitten av 1970-talet noterade E. P. Thompson att man försökte göra ”gamle Engels till en syndabock, och anklaga honom för varje försyndelse man väljer att anklaga senare marxismer för … Jag kan inte acceptera de pläderingar som alltid finner Marx och Lenin oskyldiga och lämnar Engels ensam på de anklagades bänk.”11 På liknande sätt kommenterade Richard N. Hunt hur ”det på sistone blivit på modet i vissa kretsar att behandla Engels som den klassiska marxismens soptunna, en bekväm behållare i vilken man kan sopa ner alla fula rester av systemet, och som därmed också får skulden för allt som senare gick snett”.12 Den attraktive Marx i anteckningsböckerna från Paris jämförs med och kontrasteras ofördelaktigt mot den Engels som skrev Anti-Dühring. Den marxistiska forskaren Norman Levine har exempelvis inte hyst några tvivel om att ”engelismen [sic] ledde direkt till Stalinerans dialektiska materialism … Genom att hävda att det finns en fastlagd historisk utvecklingsväg i historien och genom att påstå att denna förutbestämda historiska utveckling leder till socialismen fick engelsismen Sovjetryssland att framstå som historiens fullbordan eftersom det redan hade uppnått socialism … Under Stalinepoken var det man uppfattade som marxism egentligen engelsism.”13 Plötsligt lämnas Engels kvar med 1900-talets ideolo14


Förord

giska extremism som ett barn i famnen medan Marx ompaketeras som en godtagbar, post-politisk siare om den globala kapitalis­men. Det är naturligtvis sant att vi till stor del känner till och är intresserade av Friedrich Engels på grund av hans samarbete med Marx, ett partnerskap där den hängivne Engels alltid var noga med att framställa sig själv som ”andrafiolen”. ”Marx var ett geni, vi andra var i bästa fall begåvade. Utan honom skulle teorin vara långt ifrån vad den är idag. Därför bär den med rätta hans namn”, meddelade Engels slutgiltigt efter sin väns död.14 Det är lika sant att mycket av 1900-talets marxism-leninism sökte bekräftelse på sin officiella ideologi, hur falsk den än var, i delar av Engels senare kodifiering av marxismen. Men precis som det nu är möjligt, när det polemiska dammet från debatten efter 1989 håller på att lägga sig och Marx och Engels socialism inte längre automatiskt förmörkas av Sovjetunionens långa, leninistiska skugga, att ta en förnyad titt på Marx, kan vi också börja närma oss Engels på nytt. ”Kommunismen befläckade och plundrade det radikala arvet”, har Tony Judt skrivit om den ”diktatoriska avvikelse” som kännetecknat dess perverterade tillämpning under nittonhundratalet. ”Om vi idag står inför en värld där det inte längre finns någon stor berättelse om sociala framsteg, inget politiskt trovärdigt projekt för social rättvisa, är det till stor del för att Lenin och hans arvingar har förgiftat brunnen.”15 Eftersom den historiska floden äntligen börjar ebba ut är det nu möjligt och värdefullt att återvända till de båda ”gamla Londonbornas” liv och verk för att undersöka delar av deras läror i en värld i huvudsak fri från 1900-talets statssocialistiska experiment. De erbjuder inte bara en insiktsfull kritik av den globala kapitalismen, utan också nya perspektiv på modernitet och framsteg, religion och ideologi, kolonialism och ”liberal interventionism”, globala finansiella kriser, urban teori, feminism, liksom darwinism och reproduktiv etik. Till allt det gjorde Engels djupgående bidrag. När han ledde sitt bomullsföretag i Manchester mitt i den viktorianska epoken, i daglig kontakt med världshandelns ekonomiska kedja från odlingar i den amerikanska södern över Lancashires fabriker till det brittiska 15


friedrich engels

styret i Indien, var det hans erfarenheter som vävdes in i Marx Das Kapital, precis som det var hans erfarenheter av fabriksarbetet, livet i slummen, väpnade uppror och röstfiske gata för gata som genomsyrade den kommunistiska doktrinens utveckling. Dessutom var det Friedrich Engels som var den betydligt mer äventyrlige när det kom till att tillämpa hans och Marx tänkande på frågor som familjestruktur, vetenskaplig metod, militär teori och kolonial frigörelse. Medan Marx under 1800-talets andra hälft alltmer fördjupade sig i ekonomisk teori och primitiv rysk kommunism, strövade Engels fritt bland frågor om politik, miljö och demokrati, med oväntat modern tillämplighet. Om Marx röst åter gör sig hörd idag, då är det också dags att skala bort Engels blygsamhet och låta hans rikt ikonoklastiska idéer utforskas i sin egen rätt, bortom minnet av Marx. Men det som gör Engels till ett fascinerande ämne för en biografisk studie är den personliga bakgrunden till denna filosofiska bravur; de rika motsättningar och den gränslösa självuppoffring som kännetecknade hans långa liv. Det var ett liv som dessutom utspelades i 1800-talets stora revolutionära tidevarv: Engels var med chartisterna i Manchester, på barrikaderna 1848–49, manade på kommunarderna i Paris 1871 och vittnade om den brittiska arbetarrörelsens plågsamma födelse i 1890-talets London. Han var en man som trodde på praktiken, på att leva sin revolutionära kommunistiska teori i handling. Ändå var den största besvikelsen i hans liv att han så sällan fick chansen, eftersom han alltifrån sina tidigaste möten med Marx hade bestämt sig för att avstå från sina egna ambitioner till förmån för vännens geni och större nytta för den kommunistiska saken. I tjugo långa år, i sin krafts dagar, uthärdade han en tillvaro i självförsakelse som bomullspamp i Manchester för att Marx skulle få resurser och frihet att slutföra Das Kapital. Begreppet individuella uppoffringar, så centralt i den kommunistiska självbilden, fanns där redan från rörelsens födelse. Denna utomordentliga aktning för Marx intellekt gjorde långa perioder av Engels vuxna liv till en tid av smärtsamma motsägelser. Symboliskt, i hjärtat av den marxistiska teorin om dialektisk materialism, stod just denna dynamiska motsägelse – hur växel16


Förord

verkan mellan motsatser och negationens negation förklarar utvecklingen i såväl natur- som samhällsvetenskap. Redan vid sin konvertering till kommunismen, levde Engels i det spänningsfältet på ett lätt genomskådat personligt plan. Därför handlar denna biografi också om en rävjagande man: om hur en kvinnotjusare och champagnedrickande kapitalist hjälpte till att grunda en ideologi som både gick stick i stäv med hans klassintressen och under årtiondena skulle förvandlas till en tråkig, puritansk tro i bjärt kontrast till grundarnas karaktär. Engels själv skulle aldrig erkänna att det fanns någon motsättning mellan hans livsstil som gentleman och hans egalitära ideal – men hans kritiker gjorde det då och gör det förvisso nu. Kanske varje personlig redogörelse för en enskild marxists liv med nödvändighet rymmer den typen av motsägelser eftersom, skulle många marxistiska historiker hävda, man bör fokusera på massornas historia och inte på en enskild människas biografi. Det skulle emellertid vara att ge efter för en onödigt restriktiv tolkning av marxismen och att försumma Engels eget tilltalande icke-doktrinära tänkande. Han hade inte bara ett bestående intresse för biografier (särskilt brittiska armégeneralers), utan var övertygad om att ”människor gör sin egen historia … genom att varje människa strävar efter sitt eget medvetet önskade mål, och det är just resultatet av dessa många viljor som verkar i olika riktningar och deras mångfaldiga effekter på världen utanför som utgör historien”. Historien är därför delvis en fråga om individuella önskemål. Viljan bestäms av lidelserna eller av eftertanken. Men de hävstänger som i sin tur omedelbart bestämmer lidelserna, eller eftertanken, är av ytterst olikartad karaktär. Dels kan de vara rent yttre föremål, dels ideella bevekelsegrunder: … personligt hat eller också rent individuella griller av olika slag. … Å andra sidan reser sig den nya frågan: vilka drivande krafter är det som i sin tur står bakom dessa bevekelsegrunder, vilka är de historiska orsaker som i de handlandes huvuden antar formen av dylika bevekelsegrunder?16

17


friedrich engels

Den här biografin har ambitionen att frilägga de passioner, det begär och personliga hat och de individuella nycker som – förutom samhälleliga drivkrafter och historiska orsaker – drev en man som gjorde sin egen historia och som fortsätter att forma vår.

18


kapitel 1

Siegfried i Sion Gläd dig med mig, högt älskade Karl, att den gode Herren har hört vår bön och sistlidna tisdagsafton, den 28 november vid niotiden, skänkt oss ett litet barn, därtill en frisk och välskapt gosse. Vi lovar och prisar Honom av allt vårt hjärta för detta barn, och för den nådiga hjälp och vård som mor och barn ha erfarit under nedkomsten.1

I slutet av november 1820 kunde affärsmannen Friedrich Engels för sin svåger Karl Snethlage glatt tillkännage födelsen av sin förste son och namne. I omedelbar omsorg om barnets andliga tillstånd uttryckte Engels också sina förhoppningar om att Herren ”beviljar oss visdomen att uppfostra honom väl och i Gudsfruktan och att ge honom den bästa undervisningen genom vårt exempel!” Denna bön skulle förklinga spektakulärt ohörd. Barnet Friedrich invigdes i en familj och en kultur som inte gav minsta antydan om hans revolutionära framtid och som han snart nog intensivt skulle vända sig emot. Där fanns ingen splittrad familj, ingen förlorad far, ingen ensam barndom, ingen mobbning. Däremot ett par kärleksfulla föräldrar, överseende mor- och farföräldrar, en stor syskonskara, stabilt välstånd och en känsla av strukturerad och meningsfull familjär tillvaro. ”Antagligen hade ingen son född i en sådan familj någonsin beträtt en så totalt avvikande bana. Friedrichs familj måste ha betraktat honom som ’den fula ankungen’ ”, reflekterade Eleanor Marx 1890, när såren i klanen Engels ännu inte hade läkt. ”Kanske de fortfarande inte förstår att 19


friedrich engels

’ankungen’ var en ’svan’ ”.2 Engels uppväxt i staden Barmen i Rhenlandet utspelade sig i en säker, avgränsad stadsdel där en stor del av hans släkt fanns samlad. På andra sidan vägen mitt emot hans hem stod ett fristående, fyra våningar högt hus i senbarock där hans egen far var född (idag det nedslitna museet Engels-Haus); i närheten bodde hans farbröder, Johann Caspar III och August; och utspridda däremellan de ångande, stinkande garnblekerier som hade finansierat deras pråliga herrgårdar. Fabriker, arbetarkaserner och köpmanshus blandades i vad som liknade en tidig industriell mönsterby. Ty Friedrich Engels levererades rakt in i artonhundratalets smältugn. De historiska omvandlingar som han skulle ägna sitt livsverk – urbanisering, industrialisering, samhällsklasser och teknik – fanns där vid hans födelse. ”Den ansedda familjen Caspar Engels fabrik och stugor tillsammans med blekerierna bildade nästan en liten halvcirkelformad stad”, bekräftade en rapport om bostadssituationen i Barmen 1816.3 Det fuktiga och sanka området som sluttar ner mot floden Wupper kallades officiellt ”Träskrötan” och i början av 1900-talet var det fortfarande allmänt känt som ”Engels träsk”. Medan Engels familj kan spåras tillbaka till gårdar i Rhenlandet under sent 1500-tal, började familjens välstånd med ankomsten av Johann Caspar I (1715–1787), Engels farfarsfar, i Wupperdalen under 1700-talets senare hälft. När Caspar bytte jordbruket mot industri drogs han till det kalkfria vattnet i Wupperfloden, en biflod till Rhen, och de rikedomar från lingarnsblekning som den lockade med. Med bara 25 daler i fickan och en korg på ryggen (enligt familjelegenden) valde han att bosätta sig i den lilla staden Barmen, som klamrade sig fast vid sluttningarna till den djupa Wupperdalen. Som den energiske företagare han var byggde han upp en mycket framgångsrik garnrörelse, komplett med blekeri, och därefter en verkstad för en banbrytande mekanisk tillverkning av spetsar. När han lämnade över företaget till sina söner var det ett av Barmens största företag. Men Caspar Engels och dennes söners entreprenörsanda stod för mer än bara kontantflödet. I en tid när rangordningen mellan arbetare och mästare var mer subtil än den fullt utvecklade indust20


Siegfried i Sion

rialiseringen senare skulle tillåta, förenade företagarna Engels ett patriarkaliskt ledarskap med inriktning på vinst. De var vida kända för sin välvilja mot arbetarna och vägran att använda barnarbete. I generation efter generation tillhandahöll Caspar Engels ättlingar hem, trädgårdar och även skolor åt sina anställdas familjer och en kooperativ spannmålshandel startades när det rådde livsmedelsbrist. Följden var att unge Friedrich tillbringade sina barnaår bland bandmakare, snickare och andra hantverkare och fostrades i en klasslös sorglöshet som senare skulle komma honom väl till pass i Salfords slum och Paris kommunistiska klubbar. Johann Caspars söner fortsatte i familjeföretaget och utvidgade verksamheten till att omfatta produktion av sidenband. Vid tiden för hans död 1787 hade familjens kombination av kommersiell framgång och högsint filantropi säkrat dem en framträdande social ställning i Wuppertal: Engels farfar, Johann Caspar II, utsågs till rådman 1808 och blev en av grundarna till Barmens förenade protestantiska kyrka.4 Men när företaget övergick till den tredje generationen – Engels far och farbröder – vittrade familjedynamiken sönder. Efter upprepade gräl drog de tre bröderna 1837 lott om vem som skulle ärva företaget. Friedrich Engels d.ä. förlorade och startade ett nytt företag tillsammans med två holländska bröder, Gottfried och Peter Ermen. Där avslöjade han snabbt sin större företagarbegåvning och hans nya företag, Ermen & Engels, diversifierades från linneblekning till bomullsspinning och startade en rad sytrådsfabriker i Manchester och sedan i Barmen och närliggande Engelskirchen 1841. Det blev den elitära värld av grosshandlare och fabrikörer som Friedrich Engels växte upp i: en barndom präglad av industri och handel, medborgerliga plikter och familjekänsla. Naturligtvis skyddades så förmögna familjer som Engels från industrialiseringens mer tarvliga följder, för de bodde ju, som en iakttagare uttryckte det, i ”stora och överdådiga hus, ofta med fasader av huggen sten och i de bästa arkitektoniska stilar”. Men de kunde inte helt undvika den samhällsomvandling som följde; i spåren på Johann Caspar traskade tiotusentals arbetare längs Wupper, lika fast beslutna att få sin del av industrins löften. 21


friedrich engels

Barmens befolkning växte från 16 000 år 1810 till över 40 000 år 1840. Barmens och Elberfelds sammanlagda befolkning kom upp i 70 000 och blev därmed av ungefär samma storlek som Newcastles eller Hulls år 1840. Wuppertals arbetskraft bestod av 1 100 färgare, 2 000 spinnare, 12 500 vävare i olika material och 16 000 bandvävare och appretörer. De allra flesta utförde sitt arbete i anspråkslösa hem och mindre verkstäder, men en ny generation av stora blekningsanläggningar och bomullsfabriker tillkom så att det på 1830-talet fanns nästan 200 fabriker verksamma längs dalen. ”Det är en långsträckt och vittförgrenad stad som kantar båda sidor av floden Wupper”, beskrev en besökare på 1840-talet. ”Vissa delar är välbyggda med prydligt stensatta gator, men merparten av staden består av extremt oregelbundna och mycket smala gator … Själva floden är vämjelig, öppen som den är för alla avlopp, och den döljer de olika tinkturer den mottar från färgningsanläggningar i en skum ogenomtränglig nyans, en syn som får främlingen att rysa.”5 Vad som en gång kan ha jämförts med den trevliga blandningen av landsbygd och industri i fabriksstäderna i Penninerna eller Derwent Valley i Derbyshire – kullar krönta av gröna fält och skogar över djupa dalar på vars botten klara, strida strömmar gav den ursprungliga kraften till fabriker och verkstäder – kom snart att likna ett förorenat och överbefolkat ”tyskt Manchester”. ”Den smala flodens purpurröda vågor flyter ibland snabbt, ibland långsamt mellan rökiga fabriksbyggnader och garnkantade blekargårdar”, beskrev Engels senare sin födelseort. ”Den klara röda färgen härrörde dock inte från någon blodig strid … utan endast och allenast från de många färgerier som använde turkiskt rött.” Engels var från barnsben utsatt för industrialiseringens häxbrygd: den fräna stanken från verkstäder och blekargårdar, utsläppen som fick ögon och näsa att rinna, en skriande fattigdom och vräkigt välstånd. Som en lättpåverkad ung pojke såg han allt och det kom att prägla honom.6 Förutom industrin var det något annat som besökare i Wupperdalen lade märke till. ”Både Barmen och Elberfeld är platser där det råder starka religiösa känslor. Kyrkorna är stora och välbesökta, och varje plats har sina egna bibelsällskap, missionsförbund och 22


Siegfried i Sion

föreningar för spridning av kristen litteratur.”7 Samtida skisser avslöjar en skog av kyrktorn som trängdes om utrymmet bland skyhöga fabriksskorstenar. För Engels var Wupperdalen inget mindre än ”mörkmännens Sion”. Den anda som dominerade Barmen och Elberfeld var en påträngande form av pietism, en rörelse inom den tyska lutherska kyrkan som först hade framträtt i slutet av sextonhundratalet och betonade ”en mer intensiv, hängiven och praktisk form av kristen fromhet”.8 När rörelsen utvecklades och diversifierades distanserade den sig ofta från den lutheranska kyrkans formella strukturer och teologi och längs Wupperdalen allierade den sig med en kalvinistisk etik som predikade personlig frälsning och en försakelse av världen som räddning från synd. Å ena sidan förutsatte detta en introspektiv religion som såg Guds hand verka i alla livets små mysterier, vilket brevväxling mellan Engels föräldrar tydligt vittnade om. När Engels mor Elise vårdade sin döende far år 1835 manade hennes make henne att förlita sig på Guds allsmäktiga nåd. ”Jag är glad och tackar Gud att du så fattad tar dig an din älskade fars sjukdom”, skrev han från familjens hem. ”Vi har all anledning att tacka Herren för hans vägledning så långt … Han [Elises far] har haft ett på det hela taget lyckligt liv fyllt av kraft och hälsa och nu verkar den gode Herren vilja ta den gamle till sig försiktigt och utan smärta. Vad mer kan en dödlig människa önska?” Guds vilja kunde också ta sig banala uttryck i de mest triviala händelser. ”Det ser inte bra för ut för din potatis, min käre Elise”, varnade Engels d.ä. olycksbådande sin hustru när hon var på semester i Ostende, ”de såg så fina ut, men nu har de också smittats av denna sjukdom som sprider sig överallt … Den har aldrig tidigare skådats i denna form men återfinns nu i nästan alla länder som en pest.” Lärdomen var tydlig. ”Det är nästan som om Gud ville visa mänskligheten i denna gudlösa tid hur beroende vi är av honom och hur mycket vårt öde vilar i hans händer.”9 På sant protestantiskt vis anslöt sig Wupperdalens pietister till ett prästerskap som ansåg att alla troendes frälsning fanns i enskild bön tillsammans med en krävande biblisk exegetik. Kyrkorna fyllde en nyttig religiös funktion, men det var genom broderskap och predikande, snarare än firandet av Herrens heliga nattvard, som 23


friedrich engels

de fullgjorde sitt uppdrag. Barmens fabrikörer iakttog en närmast puritansk moral (Sittlichkeit) som värdesatte askes, studieflit, individuell ärlighet och besinning. Mycket av den psykologiska skörheten hos Friedrich Engels d.ä. kan spåras till denna djupt personliga, ofta gränslösa tro. Åtminstone till att börja med delades den tron av hans äldste son. Friedrich Engels den yngre döptes i Elberfeld reformerta evangeliska kyrka, som var ”välkänd som en exemplarisk reformert kyrka, sunt kalvinistisk i sin lära, väl bevandrad i Skriften, och vördnadsfull i bön”.10 År 1837 firade Engels sin konfirmation med en lämplig evangelisk dikt. Herre Jesus Kristus, Guds ende son, Å, nedstig från Din himmelska tron och rädda min själ. Å, kom med Din salighet, Du glans av Faderns härlighet, Give, att jag blott väljer Dig.11

I motsats till sådana evangeliska subtiliteter innebar pietismen å andra sidan en hänsynslös kamp med världens materiella realiteter, byggd på det kalvinistiska begreppet predestination: i tidernas begynnelse bestämde Gud vem som skulle frälsas och vem som var fördömd, men eftersom ingen kunde vara säker på sin status som utvald eller dömd, var ett av de säkraste tecknen på utvaldhet världslig framgång. Som Max Weber långt senare skulle konstatera var den protestantiska etiken och kapitalismens anda i hårt arbete bland kyrkor och fabriker. Flit och välstånd var i Wupperdalen tecken på nåd och de ivrigaste pietisterna var ofta de mest framgångsrika köpmännen, däribland Johann Caspar II, vars nyktra förstånd dikterade hans moral i både religion och affärer. ”Vi måste se till vår egen fördel även i andliga frågor”, sade han till sin son Friedrich Engels d.ä. 1813. ”Jag tänker som en köpman även i dessa frågor och söker det bästa priset, eftersom ingen människa i vars sällskap jag skulle vilja slösa en timme på triviala saker kan ge mig tillbaka en enda minut av det.”12 Om all tid var Guds tid och det var en synd att slösa bort en enda 24


Siegfried i Sion

minut, så var livet verkligen inte ämnat för njutning och umgänge. Som Engels första levnadstecknare Gustav Mayer påpekade skrev de evangeliska församlingarna i Elberfeld-Barmen i början av artonhundratalet till regeringen och invände mot inrättandet av en lokal teater och hävdade att scenens lockelser inte kunde samexistera med arbetsamheten i Wupperdalen. För pietisterna var ”nöje” en av de hedniska hädelserna.13 Poeten Ferdinand Freiligrath fördömde Elberfeld som ”ett förbannat näste, världsligt, småstadslikt, dystert och förkättrat som inget annat” och den vuxne Engels mindes alltid med en rysning stadens kärva offentliga kultur.14 ”[V] i kälkborgerliga Wuppertalbor, för oss var Düsseldorf alltid Lilla Paris, där de fromma herrarna från Barmen och Elberfeld hade sina mätresser, gick på teater och roade sig kungligt”, berättade han för den tyske socialdemokraten Theodor Cuno, innan han til�lade surt: ”Men där man har sin reaktionära familj är himlen alltid blygrå.”15 Sådan puritansk offentlig moral var produkten av ett nära förbund mellan den politiska makten och kyrkans auktoritet. Elberfelds mäktiga kyrkoäldste styrde församlingarna men bestämde också över de kommunala institutionerna med en auktoritet som spände över både andliga och världsliga riken. Kyrkans makt växte ständigt i inflytande. I kölvattnet av en jordbrukskris och ekonomisk nedgång på 1830-talet blev det pietistiska budskapet alltmer doktrinärt, mystiskt och rentav kiliastiskt. En väckelserörelse ledd av en karismatisk predikant, doktor Fredrik Vilhelm Krummacher, fick grepp om Wupperdalen. ”Han springer omkring i alla riktningar i predikstolen, böjer sig åt alla sidor, bankar i träkanten, stampar som en stridshäst och skriker därtill så att fönsterrutorna skallrar och folk på gatan rycker till. Sedan börjar hans åhörare snyfta; först de unga flickorna, de gamla kvinnorna faller in med en hjärtskärande sopran och de kraftlösa brännvinspietisterna … fulländar dissonansen med sina jämmertoner. Hela detta ylande överröstas av Krummachers väldiga stämma som mal fram otaliga förkastelsedomar eller diaboliska scener över hela församlingen.”16 Familjen Engels var inte så heta protestanter. Detta gudfruktiga uppsving var så häftigt att många ledande Barmenfamiljer börja25


friedrich engels

de dra sig tillbaka från kyrkans verksamhet under 1840-talet för att istället koncentrera sig på hem och härd. Precis som den evangeliska väckelsen i England banade väg för det viktorianska firandet av patriarkat och hemliv (tänk på William Cowpers sentimentala poesi, John Claudius Loudons trädgårdsestetik eller Hannah Mores romaner) strävade man i de pittoreska köpmannahemmen i Barmen efter ett liv i mer sammansvetsade hushåll. Detta lidelsefulla försvar av familjen tog sig uttryck i vad som närmast liknar en förortsetik: en högborgerlig önskan att dra för gardinerna tätt, utestänga den korrumperande omvärlden och söka andlig förnyelse i familjeritualernas enkla nöjen – läsning, broderi, pianoaftnar, julfirande och födelsedagskalas. ”Det är verkligen angenämt och hemtrevligt att ha ett piano!” förklarade Engels far med närmast kälkborgerlig förtjusning.17 Under de kommande åren skulle denna salongskultur sammanfattas i det träffande begreppet Biedermeier, som kombinerade adjektivet bieder, tyska för präktig, naiv och hederlig, med det vanliga efternamnet Meier som beskrivning av medelklassens tidstypiska visuella stil, litteratur och värderingar.18 Trots de senare gliringarna var detta en säker och omsorgsfull om än inte alltid glad miljö för Friedrich och hans tre bröder och fyra systrar att växa upp i. Bäst av allt var att föräldrarna verkligen älskade varandra. ”Du kanske inte tror det men jag har tänkt på dig hela dagen och ingenting i hela huset var till min belåtenhet”, skrev Engels far till hustrun Elise, som var på besök hos sina föräldrar i Hamm, innan han avslutade brevet med ”några ömma ord till dig … Och se, plötsligt känner jag mig som någon upp över öronen förälskad igen. På fullaste allvar kan jag känna en plats för längtan under min väst (den med pärlemorknappar, du vet). Jag tror inte att jag kommer att stå ut i fyra veckor.” Hans korrespondens från tidigt 1820-tal är fylld av de mest passionerade kärleksbetygelser till hustrun. ”Sanningen att säga, kära Elise, längtar mitt hjärta efter att återförenas, för jag känner nu ett ständigt behov av att dela allt med dig.”19 Engels mor härstammade från en familj av intellektuell snarare än kommersiell läggning (i familjen van Haar hade det funnits flera rektorer och språkvetare) och var av en mycket mer 26


Siegfried i Sion

generös, humoristisk och till och med omstörtande natur än sin make. En jul gick hon så långt som att skänka unge Friedrich en bok med Goethes diktning – en författare som i allmänhet ogillades i Barmenkretsar som ”en gudlös man”, men som för Engels blev ”den störste av tyskar”.20 Samtidigt invigde Elises egen far, pastor Gerhard van Haar, den unge Engels i den klassiska mytologin – ett ämne som föll i god jord i barnbarnets livliga fantasi. ”Å, kära farfar”, började Engels ett poetiskt tackbrev: som alltid bemöter oss så godhjärtat Som alltid hjälper oss när arbetena går trögt! Som berättade så vackra historier för mig när du var här, Om Kercyon och Theseus, om den hundraögde Argus; Om Minotaurus, Ariadne och Aegeus, som drunknade i havet; Om det gyllene skinnet, argonauterna och Jason …21

Engels far porträtteras traditionellt, inte minst på grund av sonens senare bittra beskrivningar, som en olycklig, inskränkt religiös och penninghungrig filisté. Filisté, ska tilläggas, var Engels favorittillmäle som han hade lånat från Goethe: ”Ett filisté är en tom tarm full av rädsla som hoppas att Gud kommer att vara honom nådig.” Men en läsning av Engels seniors brev till Elise avslöjar en helt annan sida av mannen: kommersiellt sinnad, ja, patriotisk och gudfruktig, men också en tillgiven son, en kärleksfull far och undergiven make, som delade många affärsbeslut med sin hustru och ofta sökte hennes råd. Trots sitt puritanska rykte var han också en hängiven musiker som kunde spela piano, cello och fagott och det var få saker han njöt lika mycket av som en familjekonsert. Inte desto mindre var det modern som Engels skulle stå nära långt efter den bittra splittringen med fadern. ”Vore det inte för min mor, som var sällsynt rik på medkänsla … och som jag verkligen älskar”, skrev Engels några år senare, ”skulle det inte falla mig in för ett ögonblick att göra ens den minsta eftergift för min bigotte och despotiske far.”22 Även om han då och då under sin barndom verkade kippa efter andan under tyngden av all handel och fromhet, fick han också en varm start i livet med musik, skratt och kärlek. 27


friedrich engels

”Friedrich hade en ganska genomsnittlig rapport [från skolan] förra veckan. Som du vet har han blivit mer artig utåt, men trots den hårda tuktan han tidigare har fått verkar inte ens fruktan för bestraffningar lära honom ovillkorlig lydnad”, skrev Engels far strängt till Elise i augusti 1835, när hon var hemma i Hamm för att ta hand om sin döende far. ”Så idag upptäckte jag till min bedrövelse en oanständig bok från lånebiblioteket i hans skrivbord, en berättelse om riddare på tolvhundratalet. Det vårdslösa sätt som han lämnar sådana böcker liggande i sitt skrivbord är anmärkningsvärt. Måtte Gud vaka över hans böjelser, tänker jag ofta oroligt om denna i övrigt utmärkta pojke.”23 Till sin fars stora förtret började Friedrich från tidig ålder reta sig på de pietistiska begränsningarna av livet i Barmen. Sin första undervisning fick han i den lokala stadsskolan, där intellektuella ambitioner i allmänhet inte uppmuntrades. Vid fjorton års ålder överfördes han till det kommunala gymnasiet i Elberfeld, där han bodde inneboende hos en lutheransk skollärare. Med rykte om sig att vara en av de finaste skolorna i Preussen främjade detta mer liberala gymnasium säkert Engels språkbegåvning och under handledning av en doktor Clausen (”den ende som kan väcka en känsla för poesi bland eleverna, en känsla som annars skulle vara dömd att ömkligt gå under bland Wuppertals kälkborgare”) närdes hans växande intresse för forntida germanska romantiska myter. Som hans slutbetyg från skolan uttryckte det: ”Engels visade ett lovvärt intresse för den tyska nationella litteraturens historia och läsning av de tyska klassikerna.”24 En romantiserad patriotism var faktiskt en av den unge Engels tidigaste intellektuella influenser. Under senare decennier skulle han ofta med orätt omtalas som en tråkig, mekanistisk marxist – ja, själva marxismen skulle ofta beskrivas som en förenklad utlöpare av upplysningstidens tänkande – men de första groddarna till Engels filosofiska utveckling återfinns i några av de mest idealistiska skrifterna i västlig kulturkanon. Över hela Europa var en blomstrande romantik en del av svaret på den franska revolutionens överdrifter och upplysningens universalistiska rationalism. För upplysningens vägledande princip, som den förklarades i den franska filosofen Marquis de Condorcets isande kartesian28


Siegfried i Sion

ska Esquisse d’un tableau historique des progrès de l’esprit humain (på svenska: Människosläktets andliga förkovran; 2002) med dess förutsägelse om ändlös mänsklig utveckling, skulle snart förlöjligas som ett vanvettigt övermod. Även om upplysningen skiftade med nationella sammanhang delade Immanuel Kant, David Hume, Jeremy Bentham, Voltaire och de franska encyklopedisterna en kollektiv vördnad för det universella, mänskliga förnuftets styrka. Deras apostel var Isaac Newton, vars upptäckter om gravitationen hade avslöjat Gud som matematiker och universum som ett urverk. I denna nya mekaniska tidsålder nollställdes skillnaderna mellan nationer och kulturer, tillsammans med värdet av sedvanliga auktoriteter, religion och tradition, inför en obeveklig vetenskaplig kalkyl. I detta nya kosmopolitiska samförstånd var människan i grunden densamma i alla tider och överallt och lagstiftarnas uppgift – Fredrik den store i Preussen, Josef II i Österrike, Katarina den stora i Ryssland – var att möjliggöra det mänskliga tänkandets utveckling genom att befria förnuftet. Motståndet mot detta upplysningsideal var lika gammalt som rörelsen själv och få ledde reaktionen med mer bravur än den konservative politikern och filosofen Edmund Burke.25 ”Vi är inte lärjungar till Voltaire”, meddelade han sina brittiska landsmän och redan innan bödelskärrorna började mullra genom Paris gator kopplade hans Reflektioner om franska revolutionen samman upplysningens fruktansvärda rationalitet med franska revolutionens blodsutgjutelse. Upprorsmakarna 1789, som ”föraktar erfarenhet som obildade människors visdom” och ”reducerar människor till lösa brickor enbart för det enkla räknandets skull”, antog att blotta förnuftet skulle räcka till att konstruera en folkstat. De så kallade ”människans rättigheter”, bedyrade Burke, var ingen ersättning för det långsamma, elementära mysterium som en stat och ett civilt samhälle utformat av generationer utgör. ”Men ridderlighetens tid är förbi. Sofisternas, ekonomernas och kalkylatorernas har trätt i dess ställe; och Europas ära har slocknat för alltid.”26 Men ridderlighetens tid var exakt vad romantikerna hade i åtanke. Från slutet av 1700-talet hävdade på nytt språk, kultur, tradition och sedvänjor sin ställning i hela Europas kulturliv. I Skottland led29


friedrich engels

des rörelsen av den keltiske mytskaparen James Macpherson och sedan av Walter Scott, författare till Waverleyromanerna. I Frankrike vördade Chateaubriands Le Génie du Christianisme (Kristendomens ande) den hårt fördömda katolska kyrkan, medan Joseph de Maistre hudflängde upplysningen för dess ytliga förståelse av den mänskliga naturen. I England uppehöll sig Wordsworths, Blakes och Coleridges poesi vid de unika egenskaperna hos en nationell tradition med ”Rime of the Ancyent Marinere”, en medveten förolämpning mot varje kosmopolitisk föreställning om en gemensam kultur och gemensamt språk och förnuft. ”I England, Tyskland och Spanien fick gamla infödda traditioner, och även vidskepelse, ny kraft och respektabilitet”, som Hugh Trevor-Roper uttryckte det. ”De gamla sedvanliga samhällsorganen, de gamla invanda trosföreställningarna, som hade verkat så föraktliga för Encyklopediens rationalister, fick nu en ny värdighet.”27 Det gällde i Tyskland ännu mer än i andra länder. Som en estetisk, kulturell och politisk rörelse som sträckte sig över många decennier och antog komplementära och motsägelsefulla former, är det fortfarande besvärligt att kodifiera romantiken. Men om upplysningen förlitade sig på en enhetlig och förutsägbar mänsklig natur, betonade romantiken motsatsen – det irrationella, emotionella, fantasifulla och en rastlös längtan bland dess anhängare att fly det snäva, prosaiska nuet.28 När det gäller den tyska traditionen skulle man kunna börja med Sturm und Drang-dramatikernas verk eller Goethes märkligt passionerat självförsjunkna roman Den unge Werthers lidande (1774). Intellektuellt kan den tyska romantiken spåra sina rötter till Johann Gottfried von Herders och J.G. Hamanns skrifter från mitten av sjuttonhundratalet, som i båda fallen reagerade mot den upplysta franska upplysningskulturen genom att understryka det jordnära tyska språkets roll i uppbyggnaden av den nationella kulturen. I sin essä Abhandlung über den Ursprung der Sprache (1772; Avhandling om språkets ursprung) beskrev Herder språket som en lyra med en helt egen ton och en säregen produkt av ett enskilt folk. Som sådant kunde det följas genom varje folks primitiva folksagor, sånger och litteratur; ett märkligt demokratiskt kulturbegrepp som bidrog till att sporra ett växande intresse 30


Siegfried i Sion

för det tysknationella, i synnerhet den medeltida historien. Strasbourgs höga gotiska katedral, den katolska kyrkan från tiden före reformationen, uråldriga sagor och Dürers konst blev alla unika symboler för Tysklands kollektiva storhet. Som Madame de Staël uttryckte det i sitt bästsäljande historieverk De l’Allemange hade det teutoniska folket, på grund av att det aldrig erövrats av romarna, gått direkt från barbari till medeltida kristendom. ”Deras fantasi tar sig uttryck i gamla tinnar och torn, omgivna av riddare, trollpackor och spöken; och en drömsk och enslig naturs mysterier är den främsta tjusningen i deras poesi.”29 Friedrich Schiller bidrog till att estetisera denna romantiska impuls med sin inflytelserika essä från 1795, Über die ästhetische Erziehung des Menschen (Om människornas estetiska bildning) som siade om konstens och kulturens roll i formandet av människor. Schiller menade att sammanbrottet för det medeltida samhällets organiska sammanhållning – som Herder hade vördat och Edmund Burke sett upplösningen av i det revolutionära Paris – endast kunde vändas med en bred etik grundad på skönhet och kreativitet. Detta var den utmaning som bröderna Schlegel antog 1798 när de lanserade den tyska romantikens guldålder med tidskriften Athenaeum, utgiven från Jena. I den intog den romantiske konstnären, poeten, vandraren eller mystikern en central roll och förkroppsligade tidsandan, samtidigt som man brottades med den personliga ångest som följde med denna högre kallelse. Caspar David Friedrichs stämningsfulla målningar av heroiska gestalter som kämpade med sig själva mot en fond av stora skogar och dånande vattenfall; E. T. A. Hoffmanns svårgripbara, övernaturliga berättelser och Schillers poesi om frihet, uppror och svek fångade denna introspektiva, romantiska anda i vilken den individuella erfarenheten betydde allt. Men medan Schiller och Schlegels betonade konstnärens kall att återknyta de sociala banden försökte de samtida filosoferna Novalis och Johann Gottlieb Fichte återuppliva Herders protonationalistiska idéer. Hans patriotiska begrepp Volk (”det osynliga, dolda medium som länkar samman sinnen genom idéer, hjärtan genom böjelser och impulser, känslor genom intryck och former, det civi31


friedrich engels

la samhället genom lagar och institutioner”) visade sig särskilt välfunnet i efterdyningarna av 1806 då Preussen dukade under för den franske kejsaren Napoleon Bonapartes styrkor i slaget vid Jena.30 Trots det efterföljande kejserliga franska styrets allmänt upplysta natur – med dess civillag som beviljade större yttrandefrihet, konstitutionell frihet och rättigheter för judar än Hohenzollernmonarkin hade medgett i Preussen – är utländsk ockupation sällan något populärt tillstånd och åren av franskt styre tjänade endast till att intensifiera en känsla av kränkt germansk identitet. Fichte vårdade denna känsla med en provokativ serie föreläsningar, ”Tal till den tyska nationen”, som hölls i Berlins vetenskapsakademi 1807– 1808, där han upphöjde Herders idé om nationen till känslomässigt nya höjder. Endast genom nationen och folket kunde individer förverkliga sin fulla frihet, meddelade han en Berlinpublik som led under franskt styre, ty nationen själv var en vacker, organisk enhet med en själ och ett syfte. Resultatet blev en förnyad ström av intresse för modersmålets historia, vilket förkroppsligades av landets mest kända filologer och sagoentusiaster, bröderna Jacob och Wilhelm Grimm. Efter att ha utgett en tidskrift med titeln Altdeutsche Wälder (Gamla tyska skogar), som meddelade historiska rön om tyska seder, lagar och språk, utfärdade de år 1815 en vädjan. ”Ett sällskap har grundats med avsikt att spridas över hela Tyskland i syftet att bevara och samla in alla existerande sånger och berättelser som förekommer bland den tyska allmogen.” Det var ett verk av ”fantasifullt statsbyggande” och trots att många av de folksagor som bröderna Grimm publicerade i sina bästsäljande Kinder- und Hausmärchen kom från medelklassdamer av franskt hugenottursprung lyckades de tillföra en ny uppfinningsrik aspekt till den tyska nationella traditionen.31 Bakom poesin, folksagorna, operorna och romanerna mullrade romantikens hårda politik. När freden slutligen kom till Europa 1815, efter Napoleons nederlag vid slaget vid Waterloo och den efterföljande diplomatiska uppstyckningen på Wienkongressen, annekterade Preussen Rhenlandet från Frankrike. Det fritänkande, industriella, urbana Rhenlandet underkastades nu Hohenzollernmonarkin i Berlin och dess torra junkeretik, som satte hierarki och auktoritet 32


Siegfried i Sion

långt över någon demokratisk tysk kultur. Men över hela Preussen – liksom i andra furstendömen, kungadömen och fria städer som senare skulle utgöra Tyskland – mobiliserade romantiska, progressiva patrioter uppfödda på Novalis poesi och Fichtes nationalism stöd för en mer enhetlig och liberal tysk nation. Inspirerad av de påhittade traditionernas legender och språk ville radikaler nu undanröja spåren av den franska ockupationen och upplysningens övermod med en förnyelse av den nationella känslan. Från 1815 började studentföreningar (Burschenschaften) i Jena att kämpa för en konstitutionell reform byggd på idén om ett tyskt fosterland. De klädde sig i svart, rött och guld, samma färger som Lützowvolontärerna (en patriotisk frikår som påstås ha bestått av beväpnade studenter och intellektuella som hjältemodigt kämpade mot fransmännen i slaget vid Leipzig 1813) och svor lojalitet till fosterlandet istället för till den obeslutsamme preussiska kungen Fredrik Vilhelm III, som senare skulle återkalla sina planer på en författningsreform. En del av denna patriotiska kult kom till uttryck i de 150 gymnastikklubbar och den 100 000 röster starka körsångsrörelse som spirade över Preussen, sjöng ballader och organiserade festivaler till fosterlandets lov. Rörelsens höjdpunkt kom i oktober 1817, då studenter från hela Tyskland samlades i slottet i Wartburg (där Martin Luther hade översatt Nya testamentet till tyska) för att fira 300-årsdagen av reformationen och fjärde årsdagen av slaget vid Leipzig. Genom en radikal politisk idé uppbyggd kring en stark uppsättning patriotiska symboler vävdes det preussiska kriget mot Napoleon in i en större berättelse om en framväxande tysk nationsbildning.32 Alltsammans var djupt oroande för kungarna och förste ministrarna i Österrike och Tyska förbundet, som trodde så starkt på dynastier istället för nationer och på monarkier istället för demokratier. De svarade med Karlsbaddekreten från november 1819, som förbjöd studentföreningarna, satte stopp för allt tal om en skriven författning, ställde universiteten under polisövervakning och upphävde pressfriheten. 1820-talet bevittnade en skicklig kampanj för att på kungahusens vägnar undertrycka den tyska romantiska radikalismen, en kampanj dirigerad av den machiavelliske öster33


friedrich engels

rikiske ”hus-, hov- och statskanslern”, furst Klemens von Metternich, vars kompromisslösa skrämseltaktik hade utövat ett påtagligt inflytande på de preussiska myndigheterna. Hur mycket av denna romantik nådde Barmen, detta inåtvända ”mörkmännens Sion”? Kom ihåg att man där betraktade Goethe som blott ”en gudlös människa”. Men uppmuntrad av dr Clausen, och sin läsning av medeltida äventyrsromaner, upplivades den unge Friedrich Engels fantasi av denna pånyttfödda tyska nationalism. År 1836 skrev han en liten dikt som var avgjort mindre gudfruktig än hans konfirmationsode och lovprisade sådana romantiska legender som Wilhelm Tell, den korsfarande Gottfrid av Bouillon och Siegfried, hjälten som dödade draken i den medeltida Nibelungensången. Han skrev artiklar som förespråkade den demokratiska traditionen i de tyska folkböckerna och bröderna Grimms verk. ”De har för mig en utomordentlig, poetisk tjusning, dessa gamla folkböcker med sin ålderdomliga ton, med sina tryckfel och sina dåliga träsnitt”, meddelade han muntert, ”de förflyttar mig från våra konstlade, moderna ’förhållanden, förvillelser och fina anspelningar’ till en värld som är mycket närmare naturen.”33 Han skrev fler dikter som hyllade den tyska portalfiguren, boktryckarkonstens fader, Johann Gutenberg, och även panteistiska betraktelser över den tyska landsbygdens gudomliga härlighet (”… blickar ut över den Rhendal som doftar av vinstockar, över de blånande bergen som flyter samman med horisonten, de gröna fälten och vingårdarna översvämmade av gyllene solljus …”).34 Under hela sitt långa liv övergav Engels aldrig denna ungdomliga kulturella patriotism. Också när han kämpade för proletariatets internationella solidaritet och var bannlyst under hot om dödsstraff från sitt hemland, behöll Engels en oväntat känslomässig empati för Siegfrieds heroiska värld och det episka öde han representerade. Men det var aldrig en sympati som han delade med sin far. Trots Engels önskan att fortsätta i skolan, och glödande rapporter från hans rektor, hemkallades han 1837 utan vidare från gymnasiet för att invigas i familjeföretaget. Fadern, som oroades av litterära böjelser och vacklande fromhet, hade inga betänkligheter mot att rycka bort 34


Siegfried i Sion

honom från de avvikande intellektuella kretsarna kring dr Clausen. Friedrichs förhoppningar om att få studera juridik vid universitetet och kanske komma in i statsförvaltningen eller rentav bli poet grusades. Det var möjligheter som rektor J.C.L. Hantschke hade antytt i sin slutrapport där han också talade om att Engels hade ”förmåtts välja [affärer] till sitt yrke istället för att ägna sig åt studierna som han tidigare tänkt”.35 Nu tvingades han ägna tolv mödosamma månader åt att invigas i linnets och bomullens tråkiga mysterier, liksom i spinning, vävning, blekning och färgning. Sommaren 1838 inledde far och son en affärsresa runt om i England för att ordna med sidenförsäljning i Manchester, inköp av grège (råsiden) i London och se över Ermen & Engels affärsförbindelser. De återvände via Bremen i Nordtyskland, där Friedrich skulle inleda nästa steg i sin kommersiella lärlingsutbildning: en snabbkurs i internationell kapitalism. Den kustnära luften i Bremen, en fristad och hansestad, visade sig avgjort mer tilltalande för Engels än Barmens låga dimmor. Naturligtvis var även Bremen en plats för fromhet (”deras hjärtan har skrubbats med Johann Calvins läror”, klagade en Bremenbo över stadens befolkning), men som en av Tysklands största hamnar var det ett centrum för intellektuellt och kommersiellt utbyte. Under lärlingstiden hos den saxiske konsuln och linneexportören Heinrich Leupold arbetade Engels som kontorist i handelshuset och bodde inneboende hos en vänlig präst, Georg Gottfried Trevinarus. Efter Barmens kvävande Biedermeieranda verkade Trevinarus mer avspända hushåll som rena kalabaliken. ”Vi la en ring i en kopp mjöl och lekte sedan den välkända leken att försöka få upp ringen med munnen”, skrev han till en av sina systrar om en söndageftermiddags tidsfördriv. Vi turades alla om – prästfrun, flickorna, målaren och även jag, medan prästen satt i hörnet på soffan och tittade på det roliga genom ett moln av cigarrök. Prästfrun kunde inte sluta skratta när hon försökte få upp den och täckte sig om och om igen med mjölet … Efteråt kastade vi mjöl i ansiktet på varandra. Jag svärtade mitt ansikte med bränd kork, vilket de alla skrattade åt, och när jag började skratta fick det dem att skratta ännu mer och ännu högre.36 35


Tristram Hunt: Friedrich Engels  

Friedrich Engels föddes i en välmående handelsfamilj i Tyskland och flyttade senare till England där han njöt av den bekymmersfria tillvaron...