eresa, som kort efter att de flyttat till La Cascada gav upp T grafologistudierna och utbildade sig till landskapsarkitekt i stället, och trots att hon egentligen inte behövde arbeta tyck tes hon alltid vara på jakt efter nya kunder; det var som om det betydde mer för henne att erövra en ny kund än att få en ny trädgård att ta sig an. I Teresas trädgård fanns inga viss na eller sjuka växter, inga växter som slagit rot på ett visst ställe av en slump, för att ett frö hade råkat landa just där, där fanns inga myrstackar och inga sniglar. Gräsmattan var som en perfekt, jämnt djupgrön heltäckningsmatta. En imaginär linje, precis där gräset ändrade färg, markerade gränsen mel lan trädgården och golfbanans sjuttonde hål, och från huset kunde man se en sandbunker till vänster och ett vattenhinder i form av en liten konstgjord damm till höger. Teresa gick in genom dörren vid parkeringen. Hon behöv de ingen nyckel för att öppna, i Altos de la Cascada låser vi aldrig våra dörrar. Hon säger att hon blev förvånad över att det var så tyst i huset, att hon inte hörde vare sig röster eller skratt från Tano och hans vänner. Våra vänner. Fylleskratt. Men då behövde hon å andra sidan inte gå in och hälsa, och det var skönt, för hon var trött och orkade inte lyssna på de ras tjatiga gamla skämt, sa hon. Precis som alla andra tors dagar hade männen träffats för att spela kort och äta middag tillsammans, och fruarna hade som vanligt varit på bio. Alla utom Virginia, som sedan en tid tillbaka alltid kom med nå gon ursäkt för att slippa följa med. Vi andra hade inte orkat forska i vad som egentligen låg bakom, men alla trodde att 19
122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 19
2012-07-04 13.32