Issuu on Google+


Översättning av Olov Hyllienmark

Leopard förlag Stockholm 2012

122310_Orfilen_ORIG.indd 3

2012-07-05 10.36


Hector

Med ännu slutna ögon, på väg ur en dröm som löstes upp och redan­ var omöjlig att minnas slängde Hector en slapp hand tvärs över sängen. Vad skönt. Aisha hade gått upp. Han fjärtade i triumf och begravde ansiktet djupt ner i kudden för att slippa undan den unkna metanlukten. Jag vill inte sova i grabbarnas omklädningsrum, brukade Aisha klaga vid de sällsynta tillfällen han råkade glömma av sig inför henne. Han hade med tiden lärt sig behärska sin kropp, att bara släppa efter när han var ensam, fisa och pissa i duschen, rapa när ingen annan var i bilen, strunta en hel helg i att tvätta sig och borsta­ tänderna när hon var borta på konferens. Hans fru var inte sjåpig annars men i fråga om manskroppens lukter och uttryck var det som om hon på sin höjd tolererade dem. Själv skulle han inte ha något emot att sova i tjejernas omklädningsrum, omgiven av den fuktiga, berusande doften av ung, härlig fitta. Alltjämt till hälften svävande i sömnens mjuka grepp vände han sig på rygg och rättade till lakanet. Ung, härlig fitta. Han hade sagt det högt. Connie. Blotta tanken på henne gjorde att sömnen släppte sitt grepp. Hade Aisha råkat höra vad han sagt hade hon trott att han var ett pervo. Men det var han definitivt inte. Han bara älskade kvinnor. Unga, gamla, kvinnor som just slagit ut i blom och kvinnor som börjat sloka. Och som ett fån, nästan generad över sin egen fåfänga, visste han att kvinnor älskade honom. Kvinnor älskade honom. 5

122310_Orfilen_ORIG.indd 5

2012-07-05 10.36


Upp med dig, Hector, sa han till sig själv. Dags för programmet. Programmet var en serie övningar som han utförde plikttroget varje morgon. På sin höjd tog det tjugo minuter. Ibland, när han vaknade bakfull eller med huvudvärk eller med en kombination av båda, eller bara med en leda som verkade ha sitt ursprung djupt inne i det som han enbart kunde anta var hans själ, lyckades han klara av hela programmet på tio minuter. Det viktiga var inte att följa det till punkt och pricka utan bara att se till att det gjordes klart – även om han var sjuk brukade han tvinga sig igenom det. Han steg upp, drog på sig ett par träningsbyxor och en T-shirt han haft på sig dagen innan, och inledde med nio olika stretchövningar där han för var och en räknade till trettio. Sedan lade han sig på sovrumsmattan och gjorde hundrafemtio situps och femtio armhävningar. Som avslutning tre stretchövningar. Därefter gick han ut i köket och slog på kaffebryggaren för att sedan gå till jourbutiken längst ner på gatan och köpa tidningen och ett paket cigaretter. När han kom tillbaka hem hällde han upp en mugg kaffe, gick ut på veran­dan, tände en cigg, slog upp sportsidorna och började läsa. I den stunden, med tidningen uppslagen framför sig, ångorna av beskt kaffe i näsborrarna och äntligen drog det första fräna blosset, då kunde inga bekymmer, ingen enda liten skitsak, ingen stress ­eller oro över dagen som varit eller dagen som låg framför honom, då kunde ingenting bekomma honom. I den stunden, om så bara i den stunden, var han lycklig. Redan som barn hade Hector upptäckt att det enda sättet att bekämpa sömnens loja, kvävande välbehag var att bara häva sig upp ur den, tvinga sig att slå upp ögonen och hoppa ur sängen. Men för en gångs skull låg han nu kvar med huvudet på kudden och lät ljuden från familjen varsamt lotsa honom till klarvakenhet. Aisha hade ställt in köksstereon på en kanal med klassisk musik och Beet­ hovens nia dånade genom huset. Från vardagsrummet kom de elekt­ roniska pipen och det plåtiga ekot av ett dataspel. Han låg stilla ett ögonblick, drog sedan av sig lakanet och tittade ner på sin nakna kropp. Han lyfte ena foten och såg den dunsa tillbaka ner på sängen. 6

122310_Orfilen_ORIG.indd 6

2012-07-05 10.36


­ ector, i dag är det dags, sa han till sig själv, i dag är det dags. Han H hoppade ur sängen och satte på sig ett par röda Y-front, drog ett ­linne över huvudet, gick in i badrummet och pissade länge och ljudligt, för att därefter storma ut i köket. Aisha stod och knäckte ägg i stekpannan och han kysste henne på halsen. Köket luktade kaffe. Han stängde av radion mitt i crescendot. – Hördu, jag lyssnade faktiskt. Hector rafsade genom en hög med cd-skivor som låg i en slarvig stapel vid stereon. Han tog en skiva ur fodralet och satte den i spelaren. Han tryckte fram spåret han var ute efter och log när Louis Armstrongs inledande, avspända trumpetslinga hördes. Han kysste sin fru på halsen igen. – Den här dan kräver Satchmo, viskade han till henne. Den här dan kräver »West End Blues«. Han gjorde sina övningar långsamt, räknade sakta till trettio med kontrollerad andning. Mellan varje stretchövning vaggade han en kort stund till jazzlåtens sensuella och allt intensivare vindlingar. Han var noga med att han för varje situp kände efter att magmusklerna spändes och för varje armhävning kände sammandragningarna i triceps och bröstmuskler. Han ville vara varse sin kropp i dag. Han ville känna sig levande, att kroppen var stark och förberedd. När han var klar torkade han svetten ur pannan, plockade upp tröjan som han slängt på golvet kvällen innan och kippade på sig sandalerna. – Behöver du något från affären? Aisha skrattade åt honom. – Du ser ut som en lodis. Själv gick hon aldrig ett steg hemifrån utan smink och anständiga kläder. Inte för att hon använde mycket smink, det behövde hon inte – det var en av de saker med henne som attraherat honom från början. Han hade aldrig gillat tjejer med massor av pancake, puder och läppstift. Det tyckte han var slampigt och fastän han insåg hur löjligt konservativt det var kunde han aldrig få sig själv att tycka att 7

122310_Orfilen_ORIG.indd 7

2012-07-05 10.36


en hårdsminkad kvinna var snygg, hur vacker hon än var objektivt sett. Aisha behövde inget understöd av smink. Hennes mörka hy var len och fräsch och de stora, sneda, djupt sittande ögonen glittrade i hennes avlånga, smala, skarpskurna ansikte. Hector tittade ner på sina sandaler och log. – Skulle den här lodisen möjligen kunna skaffa något åt dig i affä­ren? Hon skakade på huvudet. – Nej. Men skulle inte du till marknaden nu på morgonen? – Ja, det har jag ju redan sagt. Hon kastade en blick på köksklockan på väggen. – Då får du skynda dig. Han sa inget eftersom anmärkningen irriterat honom. Den här morgonen hade han ingen lust att ha bråttom. Han ville göra allt i makligt tempo. Han tog lördagstidningen och slängde en tiodollarsedel på disken. Mr Ling hade redan hunnit vända sig om för att ta fram paketet med Peter Jackson Super Milds men Hector hejdade honom. – Nej, inte i dag. I dag vill jag ha ett paket Peter Stuyvesant. Mjukpack. Jag tar två. Hector tog tillbaka tiodollarsedeln och lade i stället fram en med dubbla värdet. – Bytt märke? – Min sista dag, mr Ling. I dag är sista dagen jag röker. – Det var bra det. Den gamle mannen log mot honom. – Jag röker bara tre per dag. En på morgonen, en efter kvälls­ maten och en när jag är klar för dagen här i affären. – Jag önskar jag kunde göra likadant. De senaste fem åren hade varit rena bergochdalbanan, han hade slutat och sedan börjat igen, lovat sig själv att han kunde röka fem om dagen, varför inte, fem per dag kunde inte göra så stor skada, men sedan kunde han inte hejda sig och stressrökte upp hela pake8

122310_Orfilen_ORIG.indd 8

2012-07-05 10.36


tet. Varje gång. Han avundades den gamle kinesen. Det vore underbart att kunna röka tre, fyra, fem om dagen. Men han klarade det inte. För honom var cigaretter som en svekfull älskarinna. Han kunde finna viljestyrkan, dränka paketet under vattenkranen och kasta det i soporna, fast besluten att aldrig röka mer. Han hade testat att lägga av tvärt, försökt med hypnos, nikotinplåster, tuggummi, och ibland hade han lyckats motstå alla frestelser i några dagar, en vecka, en gång rentav en hel månad. Men så bommade han en cigg på jobbet eller på puben eller efter en middag och genast föll han åter i sin försmådda älskarinnas famn. Och hennes hämnd var skoningslös. Han började åter dyrka henne och överlevde inte förmiddagarna utan henne. Hon var oemotståndlig. En söndagsmorgon när barnen sov över hos hans föräldrar och han och Aisha haft en härlig förmiddag med långsamt, milt, skönt sex och han lagt armarna om henne och viskat »Jag älskar dig, du är min största glädje här i livet, du är mitt allra dyrbaraste«, hade hon vridit på huvudet med ett sardoniskt leende och svarat »Nej, det är jag inte, det är cigaretterna som är din verkliga kärlek, cigaretterna är ditt allra dyrbaraste«. Grälet blev vidrigt och utmattande, de skrek åt varandra i flera timmar. Hon hade sårat honom, knäckt hans stolthet, inte minst när han förödmjukat insåg att den enda anledningen till att han förmådde bibehålla någon sorts behärskning var att han febrigt rökte den ena ciggen efter den andra. Han anklagade henne för att vara en självgod medelklasspuritan och hon gav igen med en lista över hans svagheter: att han var lat och fåfäng, passiv och självupptagen och saknade viljestyrka. Anklagelserna sved eftersom han visste att de var sanna. Och därför bestämde han sig för att sluta. Att sluta på riktigt den här gången. Han orkade inte säga det till henne, han skulle inte ­palla med hennes skepsis. Men han skulle sluta. Det var en varm morgon och han satte sig ute på verandan i bara linnet för att dricka sitt kaffe. Knappt hade han hunnit tända cigaretten förrän Melissa kom rusande ut genom dörren och tjutande kastade sig i hans famn. – Jag får inte spela för Adam. 9

122310_Orfilen_ORIG.indd 9

2012-07-05 10.36


Hon tjöt, han satte henne i knät och strök henne över kinden. Han lät henne grina tills hon var klar. Det här hade han helst sluppit, det här ville han slippa just den här morgonen. Han ville röka sin cigarett i lugn och ro. Det fanns aldrig tillräckligt med lugn och ro. Han snirklade med fingret i sin dotters hår, pussade henne på pannan, väntade tills tårarna slutat rinna. Han fimpade cigaretten och Melissa tittade på röken som löstes upp. – Pappa, du ska inte röka. Du får cancer. Hon härmade förmaningarna hon hört i skolan. Hans barn hade svårt att lära sig åttans multiplikationstabell men att man fick lungcancer av rökning och att oskyddat sex ledde till veneriska sjuk­ domar, det visste de. Han hejdade sig och bråkade inte med henne utan bar i stället in henne i vardagsrummet. Adam satt uppslukad av dataspelet och lyfte inte blicken. Hector tog ett djupt andetag. Han hade lust att sparka till den lata ungjäveln men satte i stället ner dottern bredvid sonen och ryckte åt sig spelkonsolen. – Det är din systers tur. – Hon är för liten. Hon är för dålig. Adam slog armarna tätt om sig och glodde trotsigt på sin ­pappa. Den mulliga magen putade ut över jeanslinningen. Aisha brukade hävda att Adams småbarnshull skulle försvinna när han kom i puber­teten men Hector var inte lika säker. Grabben var besatt av bildskärmar: datorn, teven, sin Playstation. Hans ovilja att röra på sig gick Hector på nerverna. Själv hade han alltid varit stolt över att vara snygg och vältränad. I unga år hade han varit rätt hyfsad på austra­lisk fotboll och en ännu bättre simmare. Han kunde inte låta bli att betrakta sin sons korpulens som ett lyte. Ibland ute bland folk skämdes han över att vara i Adams sällskap. Eftersom han viss­ te att detta var en stötande tanke nämnde han den aldrig för någon. Men han kunde inte låta bli att känna sig besviken och det kändes som om han ständigt tillrättavisade sonen. Måste du sitta framför teven hela dan? Det är underbart väder, varför går du inte ut och leker? Adam reagerade med tystnad, med att sitta och sura, vilket en10

122310_Orfilen_ORIG.indd 10

2012-07-05 10.36


bart gjorde Hector ännu mer irriterad. Han var tvungen att bita sig i läppen för att inte bli oförskämd mot sitt barn. Det hände emellanåt att Adam såg på honom med en så sårad och osäker blick att Hector drabbades av starka skamkänslor. – Kom igen, grabben, låt din syrra prova en gång. – Hon kommer ha sönder den. – Lägg av. Pojken kastade spelkonsolen på golvet, reste sig svajigt, rusade in på sitt rum och slog igen dörren efter sig. Melissa tittade efter honom och hon tog sin pappas hand. – Jag vill spela. Hon hade börjat grina igen. – Spela själv du. – Jag vill spela med Adam. Hector fingrade på cigarettpaketet i fickan. – Det är inte mer än rätt att du också får spela. Det var orättvist av Adam. Om en liten stund ska du se att han kommer och spelar med dig. Han sa det så avsiktligt varsamt att plattityderna kom ut närmast som ett barnsligt nynnande. Men Melissa lät sig inte tröstas. – Jag vill spela med Adam, tjöt hon och kramade hans hand hårdare. Hans första instinkt var att skjuta henne ifrån sig. Skuldmedvetet strök han lillflickan mjukt över håret och pussade henne på hjässan. – Vill du följa med till marknaden? Melissa slutade grina men var ännu inte redo att erkänna sig besegrad. Hon glodde ledset på dörren som Adam smällt igen bakom sig. Hector lirkade loss handen ur hennes grepp. – Du får välja, gumman. Du kan stanna hemma och spela dataspel på egen hand eller följa med till marknaden. Vad vill du helst? Flickan svarade inte. – Okej, sa Hector resignerat och satte en cigarett mellan läpparna. Du väljer själv. Han gick ut i köket med nya tjut i hasorna. Aisha stod och torkade händerna. Hon pekade på klockan. 11

122310_Orfilen_ORIG.indd 11

2012-07-05 10.36


– Jag vet, jag vet. Jag vill bara hinna ta ett enda litet bloss i fred. Han var övertygad om att Aisha skulle sälla sig till den klagokör som denna morgon gaddat ihop sig mot honom, men hon log glatt och pussade honom på kinden. – Jaha, vems fel var det? – Adams. Helt klart Adams. Han satte sig på verandan och rökte sin cigarett. Han hörde Aisha tala lugnt med dottern. Han visste att hon stod på knä bredvid Melissa och spelade med henne. Han visste också att Adam om några minuter skulle komma ut från sitt rum, sätta sig i soffan och titta på när hans syster och mamma spelade. Sedan skulle det inte dröja många sekunder förrän barnen delade på konsolen och Aisha kunde smyga ut i köket igen. Han förundrades över sin frus tålamod, kände hur han själv saknade det. Det hände att han frågade sig om barnen skulle ha någon respekt för honom när de blev äldre – om de älskade honom överhuvudtaget. Connie älskade honom. Det hade hon sagt. Han visste att det varit nästan fysiskt plågsamt för henne att uttala de orden, att hon nästan hade kvävts av dem. Hennes plåga underströk hans eget dåliga samvete. Aisha sa förstås ofta att hon älskade honom, men alltid stillsamt, nonchalant, som om hon ända från starten på förhållandet hade varit­säker på att han älskade henne tillbaka. Att säga till någon att man älskar den borde aldrig få vara ett opassionerat yttrande. Connie hade spottat ur sig orden med fasa, utan att vare sig förutse eller känna förtröstan inför vilka konsekvenser de skulle få. Hon tordes inte se på honom när hon sa det och hade omedelbart börjat tugga på en hårslinga. Med en lugn gest hade han fått henne att släppa den och hade sedan kysst henne på munnen. »Jag älskar dig också«, hade han svarat. Och det gjorde han, det gjorde han verkligen. Under de gångna månaderna hade han varit oförmögen att tänka på särskilt mycket annat. Men han hade inte vågat säga de orden till Connie. Hon hade fått säga dem först. Hon var tvungen att säga dem först. 12

122310_Orfilen_ORIG.indd 12

2012-07-05 10.36


– Har vi valium kvar? – Nej. Han hörde ogillandet i Aishas tonfall och uppfattade hennes hastiga ögonkast upp mot köksklockan. – Det är gott om tid. – Vad behöver du valium för? – Jag behöver det inte. Jag vill bara ha lite. För att avdramatisera festen litegrann. Aisha log plötsligt, ögonen glittrade illmarigt. Han borrade ner cigaretten i askfatet, gick tillbaka in genom glasdörren och fångade sin fru i famnen. – I’ve got plenty of time, I’ve got plenty of time, sjöng han. Han kysste henne på fingrarna och drog in den söta doften av spiskummin och lime. Hon kysste honom tillbaka och knuffade honom sedan milt ifrån sig. – Är du så nervös för den? – Nej, det är klart att jag inte är. Han hade verkligen gärna sluppit ägna lördagskvällen åt att agera värd åt ett sällskap bestående av släktingar, vänner och kolleger, sin sista dag i livet som rökare skulle han mycket hellre gjort något på egen hand. För Aisha var det lilla kalaset ett sätt att gengälda ett otal middagar och fester hon varit gäst på. Aisha ansåg att de var skyldiga sin krets en fest. Hector kände inga sådana förpliktelser. Men han var en god värd och förstod vilken betydelse det hade för hans fru. Och han hade alltid varit stolt över att respekten och toleransen för släkt och familj var något de hade gemensamt. – Jag är inte nervös men jag skulle vilja ha lite valium. Utifall att morsan börjar jävlas. – Det är inte dig hon kommer att jävlas med. Aisha kastade ytterligare en snabb blick på klockan. – Jag vet inte om jag hinner åka till jobbet och hämta. – Det gör inget, jag kan åka förbi själv när jag varit på marknaden. När han stod i duschen och de varma strålarna föll över huvud 13

122310_Orfilen_ORIG.indd 13

2012-07-05 10.36


och axlar och ångan steg omkring honom såg han ner på sin smärta kropp, på sin bastanta slaka kuk, och han svor över sig själv. Du är ett svin, ett lögnaktigt svin. Han blev överraskad över att han sagt det högt. En stöt av förödmjukelse for genom honom och han vred hastigt av varmvattenkranen. Chocken av iskallt vatten förmådde inte jaga bort samvetskvalen. Inte ens som barn hade Hector haft något till övers för vare sig förställning eller undanflykter. Han viss­ te mycket väl att han inte behövde något valium och att den enda anledningen till att han tagit upp frågan var för att kunna åka förbi och träffa Connie. Han skulle lätt kunna åka raka vägen förbi Aishas­ mottagning och låta bli att stanna och hämta tabletterna. Han skulle kunna men han visste att han inte skulle låta bli. Under­ det att han torkade sig med en fuktig handduk som doftade tvål och av honom själv och hans fru tordes han inte möta sin egen blick i spegeln. Först inne i sovrummet när han drog en klick vax i håret hade han mod nog att se sig själv i spegeln. Han såg det gråa vid tinningarna, den orakade hakan, rynkorna runt munnen. Han såg också att huden­ alltjämt stramade över kinderna och runt hakan och att han såg yngre ut än sina fyrtiotre år. Han visslade och pussade sin fru. Han plockade åt sig inköpslistan och bilnycklarna som låg på köksbordet. Han startade bilen och en vidrig skrikig poplåt gick till attack mot öronen. Snabbt bytte han kanal till en som visserligen inte spelade jazz men som i alla fall lade en behaglig ljudmatta. Dagen in­ nan hade Aisha hämtat barnen från skolan och låtit dem bestämma kanal. Själv lät han dem aldrig diktera vad som skulle spelas i bilen och Aisha brukade retas med honom för denna stenhårda hållning. – Nej, fortsatte han att envisas. Innan dom får spela vilken musik de vill måste dom utveckla någon sorts smak. – Men snälla nån, Hector, dom är barn, barn har ingen smak. – Och det kommer dom aldrig att få heller om dom bara lyssnar på sånt där skräp. Jag gör dom en tjänst. Det lockade alltid fram ett skratt från Aisha.

14

122310_Orfilen_ORIG.indd 14

2012-07-05 10.36


Parkeringen vid marknaden var fullpackad och han krypkörde fram och tillbaka mellan raderna tills han lyckades hitta en ficka. Han körde en Holden Commodore – pålitlig, bekväm och tråkig – men det hade varit en eftergift. I raden av tidigare familjebilar hade det funnits en rostig Peugeot av sen 60-talsmodell utan handbroms som de gjort sig av med när Adam föddes, en oöm Datsun 200B från 70-talet som gett upp andan någonstans mellan Coffs Harbour och Byron Bay när Adam var sex och Melissa nyfödd, samt en monstruös Chrysler Valiant av sen årsmodell, en till synes oförstörbar bil som hade tagit familjen fram och tillbaka över landet åtskilliga gånger när de skulle besöka Aishas familj i Perth. Den hade blivit stulen av ett par ynglingar som berusade på sprit och fart krockat den mot en telefonkiosk i Lalor, sedan hällt bensin över hela kupén och tänt på. Hector hade nästan börjat gråta när han fick höra det av polisen. Sedan hade Aisha sagt ifrån att hon vägrade gå med på en bil som hade över tio år på nacken. Hon ville ha en säker bil som var billigare i drift. Motvilligt hade Hector gett med sig. Men han drömde fort­farande om en Valiant – eller en tvådörrars sedanpickup eller en gammal Holden EJ. Han sträckte ut sig i sätet, hissade ner fönstret, tände en cigarett och tog fram inköpslistan. Som vanligt hade Aisha varit noggrann och noterat den exakta mängden för de olika ingredienser hon ville ha. Tjugofem gram gröna kardemummafrön (hon köpte aldrig några stora mängder kryddor åt gången eftersom hon ansåg att smaken gick förlorad för snabbt). Niohundra gram bläckfisk (Hector tänkte be om ett kilo, han rundade alltid av uppåt, aldrig neråt). Fyra auber­giner (följt av en parentes med understrykning: »europeiska, inte asiatiska«). Hector log när han läste listan till slut. Hans frus ordningssinne gjorde honom frustrerad men han beundrade kompetensen och respekterade hennes behärskade lynne. Hade ansvaret varit hans skulle festförberedelserna blivit kaotiska och resulterat i panik. Men Aisha var ett under av god organisation och det var han henne tacksam för. Han visste att utan henne skulle hans liv gå i spillror. Aishas stadga och intelligens hade en välgörande inverkan 15

122310_Orfilen_ORIG.indd 15

2012-07-05 10.36


på honom, det insåg han tydligt och klart. Hennes lugn dämpade riskerna som hans impulsivitet förde med sig. Till och med hans mamma – som till en början hätskt satt sig emot att han hade en förbindelse med en indiska – medgav detta. – Det är tur för dig att du har henne, brukade hon hävda på grekiska. Gud vet vad du hade blivit för en odåga om du inte hade träffat henne. Du har ingen självkontroll. Du har aldrig haft någon självkontroll. Han erinrade sig återigen sin mammas ord när han lastat in kartongen med grönsaker och frukt i bakluckan och promenerade tillbaka mot köttdisken. Jeansen på den unga kvinna som gick framför honom stramade om de kupade, förhäxande små skinkorna. Hon hade långt, svallande, rakt svart hår och Hector gissade att hon var vietnamesiska. Han gick långsamt bakom henne. Slamret och surret från marknaden hade sjunkit undan, det enda som existerade var den fulländade vaggande stjärten framför honom. Kvinnan försvann in i ett bageri och Hector väcktes ur sin dagdröm. Han var piss­ nödig. När han tvättade händerna på toaletten och glodde in i den kladdiga spegeln skakade han på huvudet åt det han såg. – Du saknar självkontroll. Han satt i bilen utanför mottagningen, rökte och lyssnade på Art Blakey and the Jazz Messengers. Han hade alltid tyckt att det ­vassa, skärande blåset på »A Night in Tunisia« var både sensuellt laddat och lugnande. När han märkte att han sträckte sig efter en tredje cigarett stängde han hastigt av musiken, gick ur bilen och korsade gatan. Väntrummet var fullt. En mager äldre kvinna satt och kramade en kattlåda av papp som det kom en ström av plågade, klagande tjut ur. Två unga kvinnor satt i soffan och bläddrade i tidningarna medan en dvärgspets satt och såg ledsen ut på golvet framför dem. Connie pratade i telefon. När han dök upp i dörren bjöd hon på ett litet, 16

122310_Orfilen_ORIG.indd 16

2012-07-05 10.36


anspänt leende och tittade sedan bort. Hon bad nästa samtal att dröja kvar och återgick till det första. – Jag går in, formade han med munnen och pekade bort mot korridoren. Hon nickade. När han passerade den stängda dörren till mottagningsrummet och fortsatte in till operation märkte han att han höll andan. Den här tjejen gjorde honom nervös. Att träffa Connie var alltid knepigt, förbryllande, det var som om alla hans år av mognad rann av honom när han fick syn på henne och han återigen blev den blyge försagde skolpojke han en gång varit. Men han kände också en djup och tillfredsställande njutning, en värme som fyllde hela kroppen. När han var med henne var det som om han klev ur skuggan och ut i det varma, stärkande solskenet. Världen kändes kallare nu när Connie inte var i samma rum. Hon gjorde honom lycklig. – Vad gör du här? Det fanns inget fientligt i hennes fråga. Hon stod med armarna i kors. Det blonda håret var uppsatt i en tjock hästsvans. – Det verkar vara mycket att göra. – Det är det alltid på lördagar. Hon gick och ställde sig vid röntgenbordet och började plocka bort ludd från det ljusblå skynke som täckte apparaten. Från mottagningsrummet hördes en hund jämra sig. Hon undvek att titta på honom. Hon hade ingen aning om hur hon skulle bete sig mot honom när de var bland folk och det fick honom alltid att bli ytterst medveten om hur ung hon var: den lilla­ samlingen kvisslor i mungipan, fräknarna på näsan, axlarnas egendomligt kutiga vinkel. Sträck på dig, ville han säga, skäms inte för att du är lång. – Aisha bad mig åka hit och hämta lite valium. När Connie hörde hans frus namn såg hon på honom och satte sig i rörelse. – Det ligger i skåpet i mottagningsrummet. – Det kan vänta tills Brendan är klar med sin patient. – Det är ingen fara, jag kan gå. 17

122310_Orfilen_ORIG.indd 17

2012-07-05 10.36


Hon skyndade sig bort genom korridoren och kom tillbaka med fem tabletter i en liten plastpåse. – Räcker det? – Javisst. Han tog emot påsen och när han gjorde det strök han med fingret över hennes handled. Flickan tittade bort men drog inte undan armen. – Kan jag få en cigarett? Nu såg hon rakt på honom och de intensivt blå ögonen utmanade honom genom frågan. Brendan var välkänd för sina predikningar om rökningens skadeverkningar och han skulle ta illa upp om Hector bjöd en tonåring på cigaretter. Nej, inte en tonåring. Connie var en ung kvinna. Connies fråga framstod som avsiktligt provokativ, hennes trotsiga blick eggade honom. Han gav henne en cigarett. Connie öppnade dörren till balkongen mot baksidan och han tog ett steg för att följa efter. – Kan du hålla utkik efter Brendan är du snäll? Eller om det kommer någon ny patient. När hon gav sina direktiv lät hon fortfarande som en londonbo. Han nickade och hon drog igen skärmdörren efter sig. Han betraktade henne genom fönstret i operationsrummet där hon stod och rökte, varje detalj hos henne. Det tjocka, ljusa håret, den knubbiga baken och de långa, starka benen i hypertajta jeans. Den stiliga halslinjen. Telefonen ringde och hon lät cigaretten falla, släckte den med foten, plockade upp fimpen och slängde den i den stora soppåsen. På väg till telefonen för att svara strök hon förbi ­honom. – Goddag, ni har ringt veterinärmottagningen på Hogarth Road, ni pratar med Connie, går det bra att dröja? Hon vände sig till honom igen. – Var det nåt mer? Han skakade på huvudet. – Vi ses i eftermiddag. En skugga av förvirring drog över hennes ansikte och han slogs 18

122310_Orfilen_ORIG.indd 18

2012-07-05 10.36


återigen av hur ung hon var, ännu inte vuxen, slogs av den naivitet som hon själv så starkt avskydde. Han ville berömma henne för att hon slängt fimpen i soporna men hejdade sig eftersom han visste att hon skulle uppfatta en sådan kommentar som dryg och beskäftig. Vilket den på sätt och vis vore. – Grillfesten hemma hos oss, påminde han. Utan ett ord vände hon ryggen mot honom. – Tack för att ni väntade, vad kan jag göra för er? Väl hemma hjälpte han Aisha att packa upp maten, gick sedan in i badrummet, lutade sig över toaletten och onanerade ursinnigt. Han tänkte inte på Connie. Han föreställde sig de inbjudande skinkorna hos den vietnamesiska kvinna han smugit efter vid marknaden. Det gick snabbt för honom och han torkade säden av locket, kastade papperet i skålen, pissade och spolade. Han behövde inte fantisera om Connie. Connie fanns i honom. Han såg sig i badrums­ spegeln när han tvättade händerna och lade återigen märke till det gråa bland de svarta stråna på kinden. Han ville drämma knytnäven i det ansikte som stirrade tillbaka på honom. Strax innan det var dags för gästerna att komma började Adam och Melissa att bråka. Aisha hade dukat upp en hel festmåltid på köksbordet: linsgryta, samosapiroger, auberginer i curry, potatissallad och en sallad på dill och svarta bönor. Han stod vid spisen och väntade på att få lägga calamares i den heta pannan när han hörde sin dotters ilskna tjut. Han skulle just till att skrika något när han hörde Aisha komma utrusande ut från badrummet. Hon började medla mellan barnen men Melissas tjut tilltog i styrka och han hörde att Adam också hade börjat gråta. I all denna uppståndelse drunknade hans frus röst. Hector hällde ner hälften av bläckfiskringarna i pannan, sänkte värmen och gick för att ta reda på hur landet låg. Melissa satt med armarna om sin mammas hals, Adam satt på sängen med trotsig och sur min. – Vad hände? 19

122310_Orfilen_ORIG.indd 19

2012-07-05 10.36


Fel fråga att ställa. Bägge barnen började genast hojta. Hector höjde handen. – Tyst med er! Melissa dämpade sig meddetsamma och övergick till att tyst och sorgset jämra sig. Tårarna rann fortfarande nedför kinderna. Han vände sig till sin son. – Vad hände? – Hon kallade mig för ditt tjocka svin. Jamen du är ju tjock. – Och vad gjorde du då? Aisha gick emellan. – Hör på, båda två. Jag vill att ni uppför er ordentligt resten av dan. Jag struntar i vem som började. Jag vill att ni går och sätter er i vardagsrummet båda två och tittar på teve tills gästerna kommer. Kan vi bestämma det? Melissa nickade men Adam fortsatte att grymta. – Det luktar bränt, muttrade han. – Satan! Hector sprang ut i köket och skyndade sig att vända calamaresen. Det skvätte olja på skjortan. Han svor. Aisha stod i dörröppningen och skrattade. – Vad är det som är så jävla roligt med det? Jag hade precis tagit på mig den. – Du borde kanske ha väntat med att byta skjorta tills du hade stekt klart. I ett förbiblixtrande ögonblick såg han för sig hur han kastade stekpannan rakt på henne. Hon ställde sig bakom honom och stack in handen under skjortan. Hennes fingrar var svala och lugnande. – Jag tar hand om det här, viskade hon. Gå och byt om. Det kittlades där hon rört vid honom. Hans föräldrar var de första som anlände. Han såg dem från sovrumsfönstret när de lastade ur kassar och kartonger ur bakluckan. Han gick ut för att säga hej. 20

122310_Orfilen_ORIG.indd 20

2012-07-05 10.36


– Varför har ni tagit med er allt det här? sa han till sin pappa som hade en bricka med kotletter och biffar i händerna. Jag har varit på marknaden och köpt allt kött som behövs. – Seså, Ecttora, svarade hans mamma på grekiska och pussade honom på bägge kinder, med två stora salladsskålar i händerna. Vi är väl inga barbarer eller engelsmän som kommer tomhämta till ett kalas. Det vi inte äter upp i dag kan du och barnen äta i ­morgon. Äta i morgon? De skulle finnas rester kvar till nästa helg. Hans föräldrar ställde brickorna och skålarna på köksbänken. Hans mamma gav Aisha en liten klapp på kinden och fortsatte in i vardagsrummet för att säga hej till barnen. Hans pappa gav Aisha en innerlig kram. – Jag går och hämtar resten i bilen. – Har ni ��nnu mer? Aishas röst var varm och hjärtlig men Hector såg att mungiporna stramade till. – Bara lite dipp och sånt, medlade Hector. – Just det, svarade hans pappa. Lite dipp och dricka och lite ost och frukt. – Vi kommer att ha för mycket mat, viskade Aisha. Strunt i det, ville han säga, dom har alltid varit på det här viset. Dom kommer alltid att vara på det viset. Varför blir du fortfarande förvånad? – Det är lugnt, viskade han till henne. Det vi inte äter upp i dag kan vi ha till lunchlådor resten av veckan. En timme senare var huset fullt. Hans syster Elizabeth kom med sina två barn, Sava och Angeliki. Aisha matade in Toy Story i dvdspelaren, en seglivad favorit. Hector hade ett gott öga till sin syster­ son Sava som bara var ett år yngre än Adam men redan verkade självsäkrare, klipskare och mer orädd än hans egen son. Sava var vig, rörlig och trygg i sin kropp. Han satt nära skärmen och fyllde i dialogen utantill och låtsades vara Buzz Lightyear. Adam satt med be21

122310_Orfilen_ORIG.indd 21

2012-07-05 10.36


nen i kors bredvid. Flickorna, Melissa och Angeliki, satt intill varandra i soffan, tittade på filmen och viskade sinsemellan. – Det är fint väder, ni borde gå ut. De fyra barnbarnen struntade i sin farmor och mormor. – Ingen fara, Koula, låt dom kolla på filmen. Hans mamma låtsades inte höra Aisha och vände sig i stället till Hector på grekiska. – Dom sitter jämt framför den där förbannade teven. – Mamma, det gjorde vi också. – Det är inte sant. Hon stötte undan honom och gick in i köket. Hon tog kniven ur Aishas hand. – Gumman, det där tar jag hand om. Han såg hur hans fru fick något stelt över ryggen. Vädret var perfekt, en överdådig sensommareftermiddag med klar blå himmel. Hans kusin Harry hade kommit med sin fru Sandi och deras åttaårige son Rocco, och strax därpå kom Bilal och Sha­mira med sina två barn. Lille Ibby rusade direkt in i vardagsrummet och satte sig bredvid Adam och Sava, hälsade knappt utan hade redan­ ögonen fastklistrade vid teven. Minstingen Sonja vägrade först att vara med de andra barnen och klamrade sig nervöst fast vid sin mammas ben, men skratten från vardagsrummet lockade alltmer och till sist övergav hon kvinnorna i köket och smög tyst in och ­satte sig på golvet vid tjejerna. Aisha ställde fram ett fat med paj och korv på soffbordet. Barnen kastade sig över maten. Hector gick ut i trädgården på baksidan tillsammans med Bilal. Hans pappa räckte dem varsin öl. Bilal avböjde med en lätt skakning på huvudet. – Kom igen, en öl kan du väl dricka åtminstone? – Manolis, jag dricker inte längre. Det vet du. Hectors pappa skrattade. – Du måste vara den ende aboriginen i hela Australien som inte dricker. 22

122310_Orfilen_ORIG.indd 22

2012-07-05 10.36


– Nej, det är jag inte. Det lär finnas en kille i Townsville också. – Jag hämtar en cola till dig. När hans pappa traskade tillbaka till verandan drog Hector sin kompis åt sidan och bad om ursäkt. Bilal höjde en avvärjande hand. – Det är ingen fara. Han minns fortfarande när jag var full för jämnan. – Jo, det var vi allt. Och det hade de varit när de var unga. Det var under de sista skolåren, på den tiden när Bilal var en kille som hette Terry. Hectors minnen av sina sena tonår bestod av en snudd på enda lång rad fester, klubbar, konserter, knarkande, supande, raggande. Ibland hade det blivit slagsmål – som kvällen utanför Inflation på King Street när en dörrvakt efter en enda snabb blick på Terrys stolta svarta koppärriga ansikte hade vägrat släppa in honom. Hector måt­tade ett slag mot den bastante dörrvakten och träffade honom rakt i nyllet. Dörr­vakten gav till ett vrål och kastade sig över dem båda, slängde upp Hector mot en bil på gatan – han mindes än i dag att det var en Jaguar – och medan dörrvakten höll undan Terry med ena armen pucklade han på Hector frenetiskt i ryggen, ansiktet, magen, skrevet och över käken. Han hade inte kunnat gå på en vecka och till på köpet hade Terry varit ursinnig för att det var Hector som startat alltsammans. »Din dumma jävla vitlökstomte, bad jag dig försvara mig eller?« Hectors mamma hade förstås skyllt alltsammans på hans kompis. »Den där Terry är ett odjur«, hade hon skrikit, »varför är du vän med en sån mavraki, en svarting – det enda han kan är att supa.« Men de hade varit bästisar ända sedan de var bänkgrannar i åttan och vänskapen hade levt vidare och fortsatt att blomstra trots att Terry­ började på en skyltmakarutbildning och Hector handelslinjen på universi­tetet. Nu var de båda drygt fyrtio, alltjämt bästa kom­pisar och bodde kvar i samma område där de vuxit upp och gått i skolan. Det var ett band som båda satte värde på fastän de sällan träffades. Terry hade funnit islam, bytt namn, slutat dricka och ägnade numera all sin tid åt sin nya tro och åt att ta hand om sin familj. Hector 23

122310_Orfilen_ORIG.indd 23

2012-07-05 10.36


såg gillande på när hans kompis tog emot colan som Manolis kom med och tackade på den skolgårdsgrekiska Hector lärt honom när de var fjorton. Han visste att hans vän var lyckligare nu än någonsin tidigare i sitt liv. Bilals raseriutbrott var ett minne blott, han var inte självdestruktiv längre, satte inte livet på spel. Men samtidigt saknade Hector kvällarna när de drack och skrattade och lyssnade på musik och blev stenade. Han önskade att han kunde klyva sin kompis i två: mest av allt ville han att han skulle vara Bilal, men ibland skulle han vilja hänga med Terry en kväll. Det var längesen de haft en sådan kväll. Hectors arbetskamrater på delstatsnämnden kom. Dedjan gjorde entré med en låda öl i famnen, Leanna kom efter med en flaska vin i vardera hand. Bakom dem gick en tyst, svartmuskig man. Han var yngre än de andra två – Hector gissade att han var runt trettio – och han var orakad och butter. Hector kände vagt igen honom. Han undrade om det var Dedjans nya kille eller Leannas. Dedjan ställde ner ölen på gräsmattan och tog tag i Manolis, kramade och kyss­ te honom tre gånger på kinden, som på Balkan. Dedjan gjorde ett tecken åt den okände. – Det här är Ari. Hectors pappa började konversera på grekiska men Ari svarade tafatt och hackigt. Manolis vände sin uppmärksamhet mot grillen i stället. – Strunt i det där nu, pappa. Det är gott om tid tills vi ska äta. – Nej, vakta grillen du, Manolis. Det dröjer några timmar innan den är ordentligt het. – Hör du? svarade hans pappa triumferande. Din fru är klokare än du. Den äldre mannen lade en arm om svärdottern och Aisha kramade hans hand. – Aisha, det här är Ari. Hector noterade den unge mannens gillande blick och kände sig stolt över sin vackra fru. 24

122310_Orfilen_ORIG.indd 24

2012-07-05 10.36


– Du ser bekant ut, Ari. Har vi träffats? – Ja, vi går på samma gym, sa Ari och pekade västerut. Runt hörnet här. – Ja, just det. Nu kände Hector igen honom. Han var en av de där killarna som verkade hålla till på gymmet för jämnan. Hector gick i bästa fall dit sporadiskt. Hans enda regelbundna träning bestod av morgon­ gymnastiken. Veckan som kom måste han gå till gymmet, för att göra sig kvitt den här dagens överflödskalorier. Sedan skulle det återigen dröja veckor innan han gick dit igen. Han misstänkte att Ari var en av alla de där grekerna vars hela tillvaro utspelade sig på Northcote-gymmet, för vilka det var medelpunkten i deras sociala liv. Därnäst kom Aishas vänner Rosie och Gary och deras treåring Hugo. Hugo var ett vackert, kerublikt barn. Han hade samma rågblonda hår som Rosie och nästan samma spöklikt genomskinliga blå nyans på ögonen. Trots det ljuvliga utseendet hade Hector vissa­förbehåll efter att en gång ha blivit vittne till den lille pojkens fruktansvärda temperament. De hade varit barnvakt och Hugo hade sparkat Aisha. Med sina egna barn hade de strikta regler för när de skulle lägga sig men det var inget Hugo var van vid. Han hade gastat och vrålat och sedan börjat sparka när Aisha lyft upp honom för att bära honom till sängen. Han var som ett djur, sprattlade vilt med benen så att Aisha fått en rejäl änkestöt. Hon hade stönat av smärta och närapå tappat honom i golvet. Hector hade haft lust att dunka ungen i väggen. I stället hade han ryckt Hugo ur sin frus ­armar, burit in honom in i deras sovrum och släppt ner honom på sängen. Han mindes inte vad han sagt men han hade vrålat så högt och så tätt intill örat att pojken krupit ihop i fosterställning och börjat yla förtvivlat. När det gick upp för Hector att han skrämt barnet tog han upp honom i famnen och vaggade honom till sömns. – Jaha, vad finns det att dricka? Gary gnuggade händerna och tittade förväntansfullt på Hector. – Jag kan hämta, svarade hans pappa. Vill du ha en öl? 25

122310_Orfilen_ORIG.indd 25

2012-07-05 10.36


– Ja, tack, Manny, jag tar det som finns. – Pappa, jag hämtar. Gary tänkte bli full. Gary blev alltid full. Det hade förvandlats till ett stående skämt hemma hos dem, vilket Aisha ogillade på grund av sin lojalitet till sin vän, Garys fru. Gary och Rosie­ firade vart och vartannat år jul tillsammans med Hectors släkt och varje gång de framåt kvällen skulle åka hem och Rosie som regel fick stötta sin raglande make vände sig Hectors mamma till de ­övriga grekerna med höjda ögonbryn och ondgjorde sig: »Australezi, vad annat kan man förvänta sig av dom? Dom har det i blodet!« Hector tog en öl från det stadigt växande flaskberget som låg på iskylning i badkaret. Från vardagsrummet hördes ljuden från barnfilmen. Han hörde Adam presentera Hugo för sina kusiner och log för sig själv. Adam lät som Aisha, artig, vänlig, välkomnande. Anouk och Rhys hade också kommit. Anouk såg ut som om hon klätt upp sig till ett cocktailparty snarare än en grillfest i en förortsträdgård. Den svarta jeanskjolen slutade strax ovanför knäna och blottade en strimma av glänsande pärlvit hud ovanför de svarta lackstövlarna. Till det hade hon en genomskinlig brunsvart siden­väst över en raffinerat spetsmönstrad svart behå. Hector såg sin mammas mun snörpa ihop när hon fick syn på Anouk och hur hon genast ilsket­ställde sig att skära sallad vid köksbänken. Fast hon sken upp lite när hon blev presenterad för Anouks pojkvän. Rhys var skådespelare i den tevesåpa som Anouk skrev manus till och trots att Hector­ aldrig sett serien kände han vagt igen Rhys till utseendet. Han skakade hand med Rhys. Anouk kysste honom på kinden. Hennes andedräkt var ljuvlig och parfymen berusande – han identifierade honung och någonting bittert och distinkt. Utan tvivel dyra grejer. Hector skulle just sätta på en skiva med Sonny Rollins när någon knackade honom på axeln. Han vred på huvudet och där stod Anouk och höll fram en skiva. – Ingen jazz. Aisha är less på jazz. Hon sa det så bestämt att han lydigt tog emot cd:n. Den var hem26

122310_Orfilen_ORIG.indd 26

2012-07-05 10.36


bränd med orden Broken Social Scene skrivna med bred blå märk­ penna. – Sätt på den. Rhys hade med den. Så får vi höra vad kidsen gillar nuförtiden. Han satte i skivan, tryckte på play, reste sig och flinade. – Sa du kidsen? Då är det väl nån usel r’n’b kan jag tänka. Vid det här laget bolmade röken från grillen och han hejdade impulsen att ropa åt sin pappa. I stället började han mingla och hälla upp mer att dricka åt gästerna medan Aisha bar ut samosapirogerna. Kvinnorna hade en efter en troppat ut från huset och nu stod all­ ihop antingen på gräsmattan eller på verandan och drack och mumsade på de frasiga tilltuggen. Hector såg att Ari avlägsnat sig från de övriga och i stället spankulerade omkring och inspekterade trädgården. Harry stod och skröt för alla som ville höra att han skrivit in Rocco vid en privatskola, vilket Gary genast reagerade negativt på. Hector lade sig inte i. Sandi menade att skolan där de bodde inte passade deras son, att lokalerna var slitna och klasserna för stora. Hon hade gärna sett att sonen gick i en offentlig skola men att det inte fanns några i deras område som höll tillräckligt bra standard. Hector visste att det knappast kunde stämma. Sandi och Harry hade lämnat sin uppväxts västra förorter långt bakom sig och bodde nu i ett stort hus i ett av Melbournes dyraste och snobbigaste områden. – Alltså, avbröt Harry sin fru och Hector märkte att hans kusin blivit irriterad av Garys ifrågasättande. Du behöver inte förklara ett skit för mig om den offentliga skolan, jag gick nämligen teknis på mitt lokala gymnasium. Det var bra på den tiden men jag tänker inte låta Rocco gå på gymnasiet där vi bor nu. Det är inte samma sak nu – det kvittar vem som sitter i regeringen, om det nu är liberalerna eller Labor, för ingen bryr sig ett skit om skolan. Det är bara en massa droger och alldeles för få lärare. – Droger finns det överallt. Harry vände Gary ryggen och viskade på grekiska till Manolis. – Australiensare bryr sig inte ett skit om sina barn. Hectors pappa skrattade men hans mamma tog plötsligt till orda. 27

122310_Orfilen_ORIG.indd 27

2012-07-05 10.36


– Men tänk om alla lät sina barn gå i privatskola. Det vore inte bra för den offentliga skolan. Då kommer bara de fattigaste att gå där och då slutar delstaten ge dom pengar. Jag tycker det är hemskt. Jag är glad att mina barn gick i en vanlig skola. – Thea, det var ju på forntiden. Sen dess har allt gått åt skogen. Nu är det upp till var och en att klara sig själv. Jag är fortfarande för den offentliga skolan, det ska du veta, men jag tänker inte låta mina privata åsikter äventyra Roccos framtid. Sandi och jag är båda två för offentlig utbildning – det har inte förändrats. Bilal hade hittills stått tyst och lyssnat men tog plötsligt till orda. – Men hur går det ihop? Då har ni ju ingen aning om vad som händer i den vanliga skolan. Hur ska ni då kunna sätta er in i frågorna och problemen som mina barn hamnar i? – Jag läser ju för fan tidningen. Bilal log och sa inget mer. Aisha sa fortfarande ingenting. Hector visste att hon ogillade samtalsämnet. Det var ett ämne som allt oftare dök upp i deras diskussioner och med allt otrevligare tonfall. Hon var orolig över Adams svaga skolresultat och ville att han skulle börja i en privatskola. Hector tvivlade på att det var skolan som var problemet – grabben var helt enkelt lite dum i huvudet. Med Melissa var det annorlunda. Hon var visserligen lat men skulle nog klara sig bra i skolan. Och just därför var det hela inget problem i fråga om deras dotter. Northcote High skulle passa henne bra, mycket bra till och med. Han var en inverterad snobb. Han ansåg att privat­skolor var fördärvliga för karaktären. Privatskolepojkar verkade alltid så veka och flickorna högfärdiga och kalla. – Så du har inga betänkligheter om hur den där skolan kommer att påverka din son? Det var som om Gary hade läst hans tankar. Harry låtsades inte om Garys fråga och bad Hector, på grekiska, om en till öl. Men Gary släppte inte taget. – Har du inga betänkligheter om att han bara kommer att umgås med en massa rika snobbungar? – Hörrudu, både Roccos morfar och farfar jobbade på fabrik. 28

122310_Orfilen_ORIG.indd 28

2012-07-05 10.36


Hans pappa är bilmekaniker. Jag tror knappast att han kommer att glömma sina rötter. – Du har eget företag, va? Hector visste att Garys frågor inte var illvilliga utan att han var ärligt nyfiken på människor och hur de levde, att han försökte ta reda på exakt var Harry och hans familj befann sig i samhälls­ordningen. Men Hector visste också att hans kusin avskydde närgångna frågor om sitt privatliv och ansåg därför att det var bäst att gå emellan nu. – Jag tror det börjar bli dags att lägga på korven. Pappa, vad tror du? – Fem minuter. Gary tystnade. Harry hade raskt vänt honom ryggen igen och börjat prata sport med Dedjan. F��r att befästa freden började ­Sandi prata med Rosie om barnen. Gary gav sig också in i det samtalet, först motvilligt, sedan allt livligare, och talade om hur glad han blev av att se Hugo växa till sig och att av att försöka besvara sonens allt knepigare frågor. – Vet du vad han sa häromdan när vi var på väg till parken för att gunga? Han frågade hur fötterna kunde veta hur de skulle ta steg. Jag höll på att smälla av. Det tog mig en bra stund att svara på den frågan. Hallå – vilken unge har inte ställt den frågan? Hector gick bort till Ari som stod och rökte och studerade grönsakslandet och de mörka, fullmogna auberginerna såg ut att när som helst kunna lossna från sina tjocka, ljusa stänglar. – Vill du ha något att dricka? – Jag har öl kvar här. – Det här är säsongens sista melantzanes, vi borde ta hand om dem så fort som möjligt. – Ni får laga moussaka. – Kanske det. Aisha använder dom mycket i matlagningen. Indier älskar auberginer. Männen stod tysta. Hector kämpade för att få igång ett samtal. Aris ansiktsuttryck förblev uttryckslöst, blicken outgrundlig. 29

122310_Orfilen_ORIG.indd 29

2012-07-05 10.36



Örfilen av Christos Tsiolkas