Page 1


A NDR E A W ULF

Jakten på Venus Översättning Göran Grip

leopard förlag Stockholm 2012

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 3

2012-03-12 12:01


Till Regan

Citatet på s. 144 ur Eneiden 3.41-44. är översatt av Jöran Adlerbeth 1804. Andrea Wulf: Jakten på Venus Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Andrea Wulf, 2012 Originalets titel: Chasing Venus Först utgiven av William Heinemann, 2012 Översättning: Göran Grip Omslag och grafisk form: Niklas Lindblad/ Mystical Garden Design Omslagsbild: Frederick de Wit/Shutterstock Tryck och bind: ScandBook, Falun 2012 ISBN 978-91-7343-367-9

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 4

2012-03-12 12:01


Innehåll Författarens kommentar....................................................... 10 Dramatis Personae................................................................ 11 Prolog: Utmaningen.............................................................. 13 Del I Passagen 1761 Kapitel 1: Början.................................................................24 Kapitel 2: Fransmännen leder.............................................. 42 Kapitel 3: Engelsmännen blir med i tävlingen...................... 55 Kapitel 4: Till Sibirien......................................................... 68 Kapitel 5: Göra sig redo för Venus....................................... 79 Kapitel 6: Dagen för passagen, den 6 juni 1761................... 97 Kapitel 7: Hur långt ifrån solen?....................................... 118 Del II Passagen 1769 Kapitel 8: En andra chans................................................. 134 Kapitel 9: Ryssland blir med i tävlingen............................. 145 Kapitel 10: Den djärvaste resan av alla.............................. 157 Kapitel 11: Skandinavien eller Midnattssolens land........... 170 Kapitel 12: Den nordamerikanska kontinenten................. 179 Kapitel 13: Kapplöpningen till jordens fyra hörn............... 194 Kapitel 14: Dagen för passagen, den 3 juni 1769............... 216 Kapitel 15: Efter passagen................................................. 232 Epilog: Början på en ny tid................................................244 Författarens tack ................................................................... 253 Lista över observatörer 1761 ................................................. 256 Lista över observatörer 1769 .................................................264 Urval ur bibliografi, källor och förkortningar .......................272 Förslag på mer läsning ..........................................................289 Bildrättigheter .......................................................................290 Noter ....................................................................................294 Register .................................................................................340

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 7

2012-03-12 12:01


Prolog: Utmaningen Babylonierna kallade henne för Ishtar, för grekerna var hon Afrodite och för romarna Venus – kärlekens, fruktsamhetens och skönhetens gudinna. Hon är den starkast lysande stjärnan på natthimlen och är till och med synlig under klara dagar. Somliga betraktade henne som morgonens och aftonens budbärare, som förebådare av nya skeden och olycksbådande tider. Hon regerar som Morgonstjärnan eller Ljusbringaren i 260 dagar varefter hon försvinner, och sedan dyker hon upp igen som Aftonstjärnan och Skymningsbringaren. Venus har inspirerat människor i århundraden, men 1760-talets astronomer trodde att planeten bar på svaret på en av vetenskapens största frågor – hon var nyckeln till vetskapen om hur stort solsystemet är. *

*

*

År 1716 publicerade astronomen Edmond Halley en tiosidig uppsats som uppmanade vetenskapsmännen att gå samman om ett projekt som omfattade hela jordklotet – ett projekt som för alltid skulle förändra den vetenskapliga världen. Halley förutsade att den 6 juni 1761 skulle Venus passera framför solen – under några timmar skulle den klart lysande stjärnan synas som en fullkomligt svart skiva mot solens yta. Han trodde att om astronomerna mätte den exakta tidpunkten och varaktigheten för detta sällsynta astronomiska möte, skulle de få de data de behövde för att kunna beräkna avståndet mellan jorden och solen. Det enda problemet var att den så kallade Venuspassagen är en av de sällsyntaste av de förutsägbara astronomiska tilldragelserna. Venuspassagerna kommer alltid två och två – med åtta års mellanrum – men med ett intervall på över hundra år innan de kommer

13

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 13

2012-03-12 12:01


igen.* Halley berättade att bara en enda gång tidigare hade denna händelse observerats och det var 1639, av astronomen Jeremiah Horrocks. Nästa par passager skulle inträffa 1761 och 1769. Halley var sextio år gammal när han skrev sin uppsats och han visste att han inte skulle leva tillräckligt länge för att själv få se dessa passager (såvida han inte blev minst 104 år gammal), men han ville se till att nästa generations astronomer skulle vara väl förberedda. Han skrev i den tidskrift som publicerades av Royal Society – den viktigaste vetenskapliga institutionen i Storbritannien – och förklarade exakt varför denna händelse var så betydelsefull, vad dessa ”unga astronomer” måste göra och från vilka platser de skulle observera passagen. Genom att skriva på latin, vetenskapens internationella språk på den tiden, hoppades han öka chanserna för att astronomer i hela Europa skulle ta till sig hans idé. Ju fler människor han nådde desto större var chansen att lyckas. Det var av avgörande betydelse, förklarade Halley, att många personer på olika platser på jorden samtidigt mätte detta sällsynta himmelska möte. Det räckte inte att se Venus bana enbart från Europa – astronomerna skulle behöva resa till avlägsna platser på både norra och södra halvklotet för att befinna sig på så långt avstånd från varandra som möjligt. Och det var enbart om de kombinerade sina resultat – genom att jämföra de nordliga observationerna med de sydliga – som de skulle lyckas med något som det dittills hade varit nästan omöjligt att ens föreställa sig: en precis matematisk förståelse av solsystemets storlek, astronomins heliga graal. *  Eftersom Venus och jordens banor har olika inklination, det vill säga olika lutning i förhållande till varandra, passerar Venus, sedd från jorden, vanligen ovanför eller nedanför solskivan (och kan därför inte ses från jorden). Tidsintervallet mellan ett par passager där Venus passerar framför solskivan alternerar mellan 105 och 122 år. Den första Venuspassagen som observerades av en astronom skedde den 4 december 1639. De följande passagerna inträffade den 6 juni 1761, den 3 juni 1769, den 9 december 1874 och den 6 december 1882. Det förekom inga passager under nittonhundratalet, men två stycken på tjugohundratalet – den 8 juni 2004 och den 6 juni 2012. Det kommer att dröja ytterligare 105 år till nästa passage, den 11 december 2117.

14

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 14

2012-03-12 12:01


Halleys uppmaning besvarades när hundratals astronomer anslöt sig till passageprojektet. De samlades i upplysningstidens anda. Kampen för att observera och mäta Venuspassagen blev vändpunkten till en ny era – en tidsålder då man försökte förstå naturen genom att använda sig av förnuftet. Detta var ett århundrade då vetenskapen dyrkades och då mytologin till sist besegrades av den rationella tanken. Människan började ordna världen enligt dessa nya principer. Fransmannen Denis Diderot höll till exempel på att samla all tillgänglig kunskap till sitt monumentala verk Encyclopédie. Den svenske botanikern Carl von Linné klassificerade växter med utgångspunkt från deras könsorgan, och 1751 skapade Samuel Johnson ordning i språket genom att ställa samman det första engelska lexikonet. När nya uppfinningar som mikroskopet och teleskopet öppnade tidigare okända världar kunde vetenskapsmännen både betrakta livets minsta detaljer och se bort mot oändligheten. Robert Hooke hade tittat i sitt mikroskop och gjort detaljerade gravyrer av förstorade frön, loppor och maskar – han var den förste som kallade det biologiska livets grundläggande enhet för en ”cell”. I de nord­ amerikanska kolonierna experimenterade Benjamin Franklin med elektricitet och åskledare och tog därmed kontrollen över något som dittills hade betraktats som ett utslag av gudomlig vrede. Långsamt blev naturens processer klarare. Kometer ansågs inte längre vara tecken på Guds ursinne utan förutsägbara astronomiska händelser, vilket Halley hade visat. 1755 framkastade den tyske filosofen Immanuel Kant tanken att universum var mycket större än vad hans samtid trodde och att det bestod av oräkneliga och gigantiska ”Welteninseln”, ”kosmiska öar” eller galaxer. Allmänt trodde man att mänskligheten var stadd i en utveckling som ledde framåt. Vetenskapliga samfund bildades i London, Paris, Stockholm, S:t Petersburg och i Philadelphia i de nord­ amerikanska kolonierna, för att utforska och dela med sig av den nyfunna kunskapen till varandra. Observationer, undersökningar och experiment var de tre hörnstenarna i denna nya förståelse av världen. Framsteg var seklets ledfyr, och varje generation avun15

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 15

2012-03-12 12:01


dades den kommande generationen. Renässansen hade blickat tillbaka på den svunna Guldåldern medan upplysningstiden hade blicken fast riktad mot framtiden. Halleys idé att använda Venuspassagen som ett instrument för att mäta världsrymden hade sin grund i astronomins utveckling under de gångna hundra åren. Fram till början av sextonhundratalet hade människan observerat himlen med blotta ögat, men nu började tekniken långsamt komma i fatt hennes ambitioner och teorier. Astronomin hade förändrats från kartläggning av stjärnor till en vetenskap där man försökte förstå planeternas rörelser. I början av femtonhundratalet hade Nicolaus Kopernikus framkastat den revolutionerande idén om ett solsystem där det var solen och inte jorden som befann sig i centrum, och att de andra planeterna rörde sig kring den – en modell som hade utvidgats och verifierats av Galileo Galilei och Johannes Kepler i början av sextonhundratalet. Men det var Isaac Newtons nyskapande Principia som 1687 beskrev gravitation och rörelse som de bakomliggande universella naturlagarna som styrde allt och alla. När astronomerna nu tittade på stjärnorna sökte de inte längre efter Gud utan efter de lagar som styrde universum. Vid tiden för Halleys upprop till sina kolleger om att observera Venuspassagen betraktades universum som ett gudomligt skapat urverk, som följde lagar som människorna bara behövde lista ut och beräkna. Planeternas positioner och rörelser betraktades inte längre som slumpmässigt bestämda av Gud utan som ordnade, förutsägbara och styrda av naturlagar. Men människan saknade fortfarande kunskap om solsystemets faktiska storlek – en avgörande bit i det himmelska pusslet. Att förstå solsystemets storlek hade ”alltid varit ett huvudmål för det astronomiska sökandet”, sa den amerikanske astronomen och Harvardprofessorn John Winthrop under Venuspassagens årtionde. Redan i början av sextonhundratalet hade Kepler upptäckt att om man visste hur lång tid det tog för en planet att kretsa ett varv kring solen så kunde man beräkna det relativa avståndet 16

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 16

2012-03-12 12:01


mellan solen och planeten (ju längre tid ett varv tog, desto längre bort befann den sig).* Med hjälp av denna relation hade han kunnat beräkna avståndet mellan jorden och solen i förhållande till de andra planeterna – en måttenhet som har blivit grunden för att beräkna relativa avstånd i universum.** Astronomerna visste till exempel att avståndet mellan jorden och Jupiter var fem gånger så stort som avståndet mellan jorden och solen. Det enda problemet var att ingen dittills hade kunnat bestämma det absoluta avståndet i till exempel mil mellan jorden och solen. Sjuttonhundratalets astronomer hade en karta över solsystemet, men de hade inte en aning om dess verkliga storlek. Utan att veta hur långt jorden verkligen låg från solen var en sådan karta nästan helt värdelös. Venus var nyckeln till hemligheten, menade Halley. Som den starkast lysande stjärnan på himlen blev Venus den perfekta metaforen för det förnuftets ljus som skulle upplysa den nya världen och förinta de sista resterna av den mörka tidsåldern. *

*

*

Till skillnad från de flesta astronomer vars liv styrdes av det enahanda slitet med att göra observationer nattetid hade Halley slagit sig på en mycket mer spännande karriär, och det var nog därför han kunde se framför sig en global armé av djärva och äventyrslystna astronomer. Förutom att han hade tillbringat en och en halvtimme i en dykarklocka nedsänkt nästan tjugo meter i Themsens vatten, hade han också gjort tre expeditioner till Sydatlanten *  Detta var Keplers tredje rörelselag, som sa att ”kvadraten på en planets omloppstid är direkt proportionell mot kuben på halva storaxeln av dess omloppsbana”. Med enklare ord innebär det att Kepler hade skapat en matematisk formel som kunde användas för att beräkna de relativa avstånden i solsystemet med hjälp av radien för planetens omloppsbana och den tid det tog för planeten att kretsa ett varv kring solen. **  Avståndet mellan jorden och solen blev måttstocken för att mäta avstånd i universum – och det avståndet kallas för 1 AU (1 astronomisk enhet). Uttryckt med det måttet är avståndet mellan Jupiter och solen 5 AU och mellan jorden och Venus 0,28 AU.

18

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 18

2012-03-12 12:01


som den förste europé som kartlade den södra natthimlen med hjälp av ett teleskop. Halley ”talar, svär och dricker konjak som en sjökapten”, sa en kollega, men han var också en av sin tids mest inspirerade vetenskapsmän. Han hade förutsagt att Halleys komet, uppkallad efter honom själv, skulle återkomma, han hade gjort en karta över södra halvklotets stjärnhimmel och han hade övertygat Isaac Newton om att han skulle publicera sin Principia. Halley visste att han inte skulle leva tillräckligt länge för att själv kunna leda en global samverkan för att observera Venuspassagen – något som han beklagade ”till och med på sin dödsbädd” medan han höll ett glas vin i handen – och det enda han kunde göra var att lita på kommande generationer och hoppas att de femtio år in i framtiden skulle minnas hans instruktioner. ”Jag önskar i sanning att många observationer av samma fenomen ska göras av olika personer på skilda platser”, skrev han. ”Därför rekommenderar jag det om och om igen för de nyfikna astronomer som (då jag är död) kommer att ha möjlighet att observera dessa ting.”

Edmond Halleys teckning av Venus som under passagen kommer in över solskivan och lämnar den.

Halley bad sina framtida adepter att engagera sig i ett företag som var större och mer visionärt än något annat vetenskapligt projekt som genomförts dittills. De farliga resorna till avlägsna utposter skulle ta många månader, kanske till och med år. Astronomer skulle riskera livet för en händelse som bara varade i sex timmar 19

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 19

2012-03-12 12:01


och som skulle vara synlig bara om väderleksförhållandena tillät det. Passagen skulle vara så kortvarig att till och med korta stunder med moln eller regn skulle göra exakta observationer svåra eller till och med omöjliga. Vetenskapsmännen skulle behöva förbereda sig genom att ordna finansiering för de bästa teleskopen och instrumenten och för resor, uppehälle och löner. De skulle behöva övertala sina respektive monarker och regeringar att stödja deras ansträngningar och de skulle behöva koordinera sina egna observationer med observationer från andra länder. Nationer som låg i krig med varandra skulle behöva samarbeta i vetenskapens namn, för första gången någonsin. Från flera tiotal platser måste hundratals astronomer rikta sina teleskop mot himlen vid exakt samma tidpunkt för att kunna se Venus vandra över den flammande solskivan. Och något som kanske var en ännu större utmaning – om än mindre upphetsande – var att de måste dela med sig till varandra av sina upptäckter. Varje observatör måste bidra med sina observationer till en internationell insamling av mätvärden. De enskilda resultaten skulle vara värdelösa utan alla de andra. För att kunna beräkna avståndet mellan solen och jorden måste astronomerna jämföra sina siffror med varandra och ur dem räkna fram ett definitivt resultat. Tider för passagens varaktighet som hade samlats in från hela världen och där man hade använt sig av flera olika typer av klockor och teleskop måste på något vis standardiseras och göras jämförbara med varandra. Observationerna av Venuspassagen skulle bli det mest ambitiösa vetenskapliga projektet som någonsin hade planerats – ett fantastiskt företag i en tidsålder där ett brev som postades i Philadelphia tog två till tre månader för att nå London, och där en resa från London till Newcastle, ungefär 45 mil, tog sex dagar. Det krävdes en enastående fantasi för att komma på att föreslå att astronomer skulle resa tusentals mil ut i vildmarken långt söderut och norrut, nedtyngda av ett halvt ton instrument. Idén att beräkna exakta avstånd i världsrymden var också djärv, med tanke på att klockorna ännu inte ens var tillräckligt noggran20

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 20

2012-03-12 12:01


na för att man på ett exakt sätt skulle kunna bestämma sin longitud – det vill säga hur långt öster eller väster om Greenwich man befann sig – och det fanns ännu inget standardiserat måttsystem i världen. En engelsk mil var något annat än en mil i tyskspråkiga länder, och även den tyska milen varierade från norra Tyskland till Österrike. En svensk mil var över tio kilometer lång, en norsk var över elva, och en fransk league kunde vara tre kilometer men också så mycket som fyra och en halv. Enbart i Frankrike fanns det tvåtusen olika måttenheter – och de varierade till och med från by till by. Mot den bakgrunden ter det sig omåttligt ambitiöst att samordna hundratals observationer gjorda av astronomer över hela världen för att hitta det eftersökta avståndet. De vetenskapsmän som skulle komma att lämna sina observatorier på lärosätena i Europa för att betrakta Venus från avlägsna utposter i hela den kända världen visade sig också vara märkliga äventyrare. Vid första anblicken framstod astronomerna kanske inte som några hjältemodiga forskningsresanden, men när de väl satte i gång att jaga Venus runt hela jordklotet gjorde de det med dödsförakt, mod och uppfinningsrikedom. Den 6 juni 1761 och den 2 juni 1769 riktade flera hundra astronomer i hela världen sina teleskop mot himlen för att se Venus röra sig över solens yta. De struntade i religiösa, nationella och ekonomiska skillnader och förenade sig i det som blev det första globala vetenskapliga projektet. Det här är deras berättelse.

21

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 21

2012-03-12 12:01


Kapitel 1: Början I mitten av sjuttonhundratalet, i början av passagernas årtionde, sträckte sig de europeiska ländernas ekonomiska imperier över hela jordklotet. Det gick att göra resor på etablerade rutter till avlägsna destinationer i Ostindien och Västindien,* Afrika och Brasilien. Storbritannien kontrollerade stora delar av den nord­ amerikanska kontinentens ostkust och även delar av Indien, vissa karibiska öar och Sumatra i Indonesien. Frankrike betraktade Canada och Louisiana som sina domäner och även plantager i Indien, sockerproducerande kolonier som Haiti och Santa Lucia, och en del öar i Indiska oceanen, medan holländarna organiserade stora delar av den ostindiska handeln från Jakarta och från hamnar som Galle på Sri Lanka och Godahoppsudden i Sydafrika. Men de resande ställdes också inför stora faror – sedan 1756 var en stor del av Europa engagerat i Sjuårskriget, som i Sverige också kallades för det pommerska kriget. Den politiska situationen gjorde passageexpeditionerna till riskfyllda företag. Samtidigt som vetenskapsmän från Frankrike, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Ryssland och andra länder planerade sitt internationella samarbete höll deras arméer på att utkämpa blodiga slag mot varandra i skogarna i Sachsen, vid Östersjöns kuster, i Ohios vildmark och i Indien. Rivaliserande flottor korsade oceanerna från Guadeloupe till Mauritius och stred på så fjärran platser som Pondicherry och Manila men också närmare hemmet, i Medelhavet och i Atlanten. Kriget hade sitt ursprung i de gamla europeiska konflikterna mellan ätten Hohenzollern i Preussen och Habsburgarna i Österrike och i den pågående imperialistiska kampen mellan Storbritannien och Bourbonerna som härskade i Frankrike och Spanien. Storbritannien och Preussen kämpade mot Frankrike som var *  Ostindien, som det kallades, bestod av den indiska subkontinenten och Sydost­ asien, Indonesien och Filippinerna, medan Västindien utgjordes av de karibiska öarna.

24

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 24

2012-03-12 12:01


allierat med Ryssland, Österrike och Sverige. Det var inte bara politisk makt som stod på spel, utan också handel och kommersiell verksamhet – besittningar i de nordamerikanska kolonierna och i Indien, slavhandeln i Västafrika och de värdefulla sockerproducerande öarna i Västindien. När européerna utvidgade sin värld förde de krigen med sig. Det var det första globala kriget – och det slet sönder Europa och dess kolonier i hela världen. Det var i denna turbulenta tid som astronomerna måste ge sig ut på sitt ambitiösa sökande. *

*

*

Den 30 april 1760, var den sjuttiotvåårige Joseph-Nicolas Delisle, den franska marinens officielle astronom*, på väg till ett sammanträde med Académie des Sciences i Paris. Varje onsdag samlades de akademiker som studerade matematik och astronomi för att diskutera experiment, projekt och pågående vetenskapliga undersökningar. Delisle hade bara en kort promenad framför sig. Rummen som Académie des Sciences disponerade låg i Louvren på andra sidan Seine, en och en halv kilometer från hans observatorium i Hôtel de Cluny, som var den kungliga flottans administrativa centrum. Gatorna var trånga men, som Benjamin Franklin påpekade några år senare, ”lämpliga att promenera på”, och de hölls rena genom att man sopade dem dagligen. De kantades av stora hus, och överallt myllrade det av människor till fots och i vagnar. Män och kvinnor bjöd ut varor från sina stånd – från kvastar till ostron, från ägg till ost och frukt. Skoflickare, skärslipare och nasare erbjöd sina tjänster åt förbipasserande. Människor ”av alla typer & tillstånd” blandade sig här, noterade en resande förvånat – från ficktjuvar till en ”Prins av Blodet”. Det var, sa Franklin, ”en häpnadsväckande Blandning av Storslagenhet och Försumlighet”. Andra var mer kritiska och kallade Paris för den ”fulaste, snuskigaste staden i hela universum”. * 

Delisles titel var ”Astronome de la Marine”.

25

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 25

2012-03-12 12:01


Delisle korsade floden på Pont Neuf, en bastant stenbro som var berömd för att den var hemsökt av gatuartister, kvacksalvare och tandutdragare. Bron var för staden ”det som hjärtat var för kroppen – centrum för rörelse och cirkulation”, som en parisare uttryckte det. Delisle tog av åt vänster, och vid nästa gathörn stod han inför Louvrens imponerande fasad. Vid den tiden regerades Frankrike av Ludvig XV, som hade bestigit tronen 1715, vid fem års ålder. Han dyrkade astronomin och deltog regelbundet i de vetenskapliga förevisningarna i Versailles, och lät sig till och med bli uppladdad med elektricitet. Hans farfarsfar, Ludvig XIV, hade grundat Académie des Sciences i Paris under det föregående seklet för att främja vetenskapen (och dess praktiska tillämpningar) och för att förhärliga sin regim. Under de gångna hundra åren hade akademiledamöter träffats där för att diskutera olika vetenskapliga ämnen, alltifrån studiet av insekter och kometer till praktiska uppfinningar som pumparna som drev fontänerna i Versailles och som användes för att rensa hamnarna. Académie des Sciences var den mest betydande vetenskapliga institutionen i landet och dess medlemmar var de främsta vetenskapsmännen. Att bli vald till ”membre d l’Académie” var den allra största vetenskapliga hedersbetygelsen i landet, och ledamöterna bar sin titel lika stolt som om de hade tillhört adeln. Delisles föredrag skulle placera ledamöterna i centrum för det största vetenskapliga projekt som någonsin hade planerats. Han tänkte anmoda sina kolleger att anta den utmaning som Edmond Halley hade gett dem fyrtiofyra år tidigare – att dra i gång ett internationellt samarbete för att observera Venuspassagen som skulle inträffa ett år senare, den 6 juni 1761. Halley hade kommit med den revolutionerande idén att Venuspassagen kunde användas som ett naturligt astronomiskt instrument – ett slags universums måttstock. Om flera personer över hela jorden samtidigt observerade hela passagen, förklarade han, skulle de se Venus passera solen längs något olika banor – högre upp eller längre ner på solskivan, beroende på observatörens position på norra eller södra halvklotet. Därmed skulle Venus bana över 26

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 26

2012-03-12 12:01


solskivan bli olika lång beroende på observationsstationens plats på jorden, och därmed skulle den tid passagen tog bli olika lång.

Tahiti Kajaani

1769

1761

Jakarta

Tobolsk

De olika banorna Venus tar över solen betraktade på norra och södra halvklotet under passagerna 1761 och 1769. Platserna på södra halvklotet skulle se den längre passagen 1761 och den kortare 1769.

Med hjälp av trigonometri skulle dessa olika banor och skillnader i den tid passagen tog kunna användas för att beräkna avståndet mellan solen och jorden. Det var en genial metod, för passagen behövde inte ”mätas” utan bara klockas, genom att man noterade de exakta ögonblick när Venus nådde solskivan och när den lämnade den. Den enda utrustning observatörerna skulle behöva var ett hyggligt teleskop med färgade eller sotade linser (för att skydda ögonen för den starka solstrålningen) och en pålitlig klocka. Ända sedan Halleys upprop 1716 hade astronomer försökt komma på andra sätt att mäta solsystemets storlek. I början av 1750-talet hade franska astronomer försökt beräkna avståndet mellan månen och jorden med hjälp av observationer gjorda samtidigt i Kapstaden och i Berlin. Genom att observera månen från dessa båda platser och använda sig av triangulering, triangelmätning, hade de hoppats kunna mäta avstånd i världsrymden redan 27

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 27

2012-03-12 12:01


före Venuspassagen. Men mätvärdena hade inte varit tillräckligt exakta. I åratal hade Delisle trott att han skulle kunna använda sig av Halleys metod för den mycket oftare förekommande Merkuriuspassagen – han och andra astronomer hade observerat flera sådana – men han hade till slut insett att Merkurius låg för nära solen för att det skulle uppstå några mätbara tidsskillnader. Det var bara Venuspassagen som skulle kunna ge mätvärden som dög att göra beräkningar utifrån. Uppgiften att samordna passageobservationerna från många olika platser på jorden skulle kräva en mycket speciell sorts människa – en person som var så enveten, ihärdig och beslutsam att han skulle lyckas få konkurrerande astronomer och till och med nationer som låg i krig med varandra att samarbeta. Det fanns ingen som var lämpligare för detta än Delisle själv. Han var tvångsmässig, han var inte intresserad av mycket annat än att bedriva vetenskap, och han hade vigt sitt liv åt stjärnorna. Han besatt en encyklopedisk kunskap och hade extremt hög arbetsmoral, och han var en av Europas mest respekterade astronomer. Delisle hade arbetat i tjugotvå år i S:t Petersburg, där han hade introducerat astronomin, byggt ett observatorium och utbildat astronomer. Han hade också gjort sin Rysslandsresa till en bildningsresa – men inte för att se på konst och arkitektur utan för att träffa människor som ägnade sig åt vetenskaperna. I London hade han 1724 träffat den åldrade Halley och diskuterat Venuspassagen. Nu var Delisle själv gammal och änkeman. Han bodde i Paris och tillbringade det mesta av sin tid på Collège de France, där han bodde och undervisade i astronomi, och i sitt observatorium i Hôtel de Cluny, mitt emot. Delisle hade inte bara ägnat hela sitt liv åt astronomin, utan hade också fungerat som ett centrum för informationsutbyte mellan de andra medlemmarna i Europas vetenskapliga samfund. Omfattningen av hans korrespondens med astronomer i utlandet var enorm trots att inte alla gillade hans metoder. Den svenske ambassadören i Paris hade gjort så stora ansträngningar för att få vetenskaplig information utan att få något svar att han kallade 28

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 28

2012-03-12 12:01


Delisle för ”girig”. Den franske astronomen hade rykte om sig att ”ansätta alla och envar” om deras observationer men att hålla sina egna hemliga. Han var en ”uppslukande malström som intet gav ifrån sig”, klagade Jérôme de Lalande, en av Delisles tidigare elever. Kanske var Delisle ibland lite njugg med en del av sina egna resultat, men han ”uppslukade” verkligen all den information om passagen som han kunde komma över och använde sin övertalningsförmåga – för att inte säga sin halsstarrighet – för att få med sig resten av världen på projektet. Under åren före passagen hade Delisle studerat Halleys astronomiska tabeller och kommit fram till att den brittiske astronomen haft en aning fel – inte i sin förutsägelse eller i sitt upprop men i sitt val av de bästa platserna att observera passagen ifrån. För att lyckas med mätningarna måste man välja de rätta observationsstationerna. När Delisle presenterade sin plan och förklarade var Venus skulle synas, tog han med sina kolleger på en tänkt resa jorden runt – från Pondicherry i Indien till Vardø vid polcirkeln, från Peking till Paris. Halley hade förutsagt att i Hudson Bay på den nordamerikanska kontinenten skulle tiden för passagen vara arton minuter kortare än i Ostindien, men ”jag har fått helt andra resultat än mr Halley”, sa Delisle till sina kolleger. Enligt hans egna förutsägelser skulle passagen bara vara två minuter kortare i Hudson Bay, vilket inte var tillräckligt för att vara till hjälp vid beräkningarna, och dessutom skulle större delen av passagen ske på natten. De största skillnader i passagens varaktighet skulle man uppnå om man parade ihop platser på norra och södra halvklotet. Delisle menade att Tobolsk i Sibirien skulle vara ett idealiskt val, och likaså Godahoppsudden – passagens varaktighet observerad från dessa båda platser skulle skilja sig åt med över elva minuter. För att göra valen enklare visade han också en världskarta – hans så kallade ”mappemonde”. Delisle hade ursprungligen studerat till lantmätare och nu hade han kombinerat sin skicklighet i att göra kartor med sina astronomiska kunskaper och gjort en karta i olika färger som visade var passagen skulle synas bäst. I den blå 29

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 29

2012-03-12 12:01


zonen skulle observatörerna bara kunna se Venus när hon nådde solkanten, i de delar av världen som var gula skulle det bara gå att se Venus när hon lämnade solskivan, men i det röda området skulle de kunna se hela passagen.

En mappemonde från 1770. Delisles version hade färgade regioner som markerade var passagen var synlig.

När vetenskapsmännen granskade kartan hittade de omedelbart de bästa platserna, men det stod också klart att många av dem låg långt borta och skulle vara svåra att resa till. Hela passagen skulle vara synlig i Kina, Indien och Ostindien och dessutom i närheten av polcirkeln, i norra Skandinavien och i Ryssland – och man räknade med att platsen i Sibirien skulle ha den kortaste passagen och Ostindien den längsta. Delisles föredrag för kollegerna på Académie des Sciences i Paris var del i en ännu större kampanj. Han hade låtit trycka sin karta och beskrivningen av passagen och skickat den till sina internationella kontakter – över tvåhundra vetenskapsmän och astronomer i Amsterdam, Basel, Florens, Wien, Berlin, Konstantinopel, Stock30

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 30

2012-03-12 12:01


holm, S:t Petersburg och många städer i Frankrike.* Samtidigt tryckte de franska tidningarna kartan och beskrev den och förde därmed ut diskussionen om passagen till allmänheten. Delisle visade sig vara en värdig lärjunge till Halley. Han hade skickat sin mappemonde till varenda kunnig astronom i hela Europa och hade låtit publicera den i flera vetenskapliga tidskrifter. Delisle kunde inte tänka på något annat – hans bostad i Collège de France hade blivit projektets kontrollrum och kommunikationscentral. Innan Delisle bad sina astronomkolleger att ge sig ut på passageexpeditioner hade de flesta av dem levt ett liv som bestod av en oändlig räcka av trista upprepningar – de hade antingen tillbringat kalla nätter under bar himmel eller också sysslat med invecklade beräkningar.** Trots att de stirrade ut i universum dag efter dag, natt efter natt, sträckte sig deras egen värld sällan utanför observatoriets väggar. Det enda tidsfördrivet kunde vara ”böcker om resor”, föreslog en far till sin son som var astronom, eftersom ”resor förströr och utvecklar”. Arbetsbeskrivningen för en biträdande astronom vid det kungliga observatoriet i Greenwich var förkrossande uppriktig: man sökte personer som var ”outtröttligt hårt arbetande & framför allt underdåniga arbetsträlar” – inte precis de egenskaper och krav man normalt ställer på världsresenärer och hjältemodiga upptäcktsresande. Det var ett djärvt projekt. När Delisle hade skickat ut sin uppmaning och det bara var lite mer än ett år kvar till passagen, var det dags för honom att samordna observationerna och besluta om vem som skulle resa vart. De europeiska ländernas kommersiella verksamhet sträckte sig över hela jorden, så det var praktiskt att *  Delisle hade delat ut nästan hälften av upplagan till franska astronomer men hade också skickat omkring tjugo exemplar till de tysktalande länderna, sexton till Storbritannien, sju till Italien och flera exemplar till Sverige, Holland, Ryssland och Portugal. **  En av de biträdande astronomerna i Greenwich sammanfattade vad många upplevde: ”I förtvivlan tillbringar han dagar, veckor och månader med samma långdragna, mödosamma beräkningar, utan någon vän som kan förkorta de trista timmarna, eller någon själ som han kan samtala med.”

31

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 31

2012-03-12 12:01


använda de befintliga koloniala handelsrutterna för resorna till de mest avlägsna platserna. Halley hade föreslagit att man skulle utnyttja imperiernas besittningar i respektive länder – att engelsmännen skulle resa till Hudson Bay och till Indien, fransmännen till sina plantager i Pondicherry och holländarna till sin hamn för handelsfartyg i Jakarta – och det höll Delisle med om. För astronomerna innebar passagen en möjlighet till vetenskapliga upptäckter och en chans att förstå universum på ett nytt sätt, men de visste också att projektet medförde andra möjligheter som de skulle kunna dra nytta av. Om observatörerna på stationerna över hela världen lyckades, skulle de mätningar de gjorde också kunna bidra till navigeringskonsten – något som var av största betydelse för alla handelsimperier och örlogsnationer. För parallellt med att imperierna växte och upplysningstidens ideal spreds blev sjuttonhundratalet också kapitalismens vagga. I takt med att nya import- och exportmarknader växte fram över hela världen blev förmågan att navigera korrekt en gren av vetenskapen som medförde rikedom och makt. Delisle var övertygad om att detta faktum skulle bidra till att övertala monarker och regeringar till att finansiera åtminstone en del av expeditionerna. Det holländska Ostindien var den mest avlägsna platsen och en av de viktigaste observationsstationerna i hela världen, så Delisle skrev till en bekant och kollega i Haag och hörde sig för om hans möjligheter att genomföra en observation från den holländska kolonin. Samtidigt fortsatte han att skaffa stöd på närmare håll genom att be den franske utrikesministern och kung Ludvig XV att finansiera en fransk expedition till Jakarta, och han lät påskina att han redan hade full samverkan från holländarna. Men denna chanstagning lyckades inte. Delisles bekant i Haag kom med dåliga nyheter. Han berättade att holländarna bara var villiga att ordna med resan för en fransk observatör på ett holländskt fartyg, och det var allt. Nederländerna var ovilligt att finansiera en expedition eftersom ”astronomins nytta för mänskligheten inte var tillräckligt uppskattad i det holländska samhället”, svarade han missmodigt. Men Delisle hade kommit på en lösning. Som hans mappemonde 32

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 32

2012-03-12 12:01


tydligt visade fanns det många platser där man kunde observera Venus antingen när hon nådde eller lämnade solkanten. Om man använde Halleys metod med passagens ”varaktighet” (vilket krävde att astronomerna måste kunna se hela Venus passage över solytan) fanns det bara några få platser i världen som skulle vara lämpliga – varav många i likhet med Jakarta var avlägsna och svåra att nå. Delisles nya strategi gjorde att det räckte att observera antingen tidpunkten då Venus nådde solytan eller tidpunkten då hon lämnade den, i stället för att behöva observera hela passagen. Enligt Delisles metod skulle en observation av passagens starttid eller sluttid på ett visst ställe kunna kombineras med en starttid respektive en sluttid på en annan plats långt därifrån. Förutsättningen var att de observerades från samma latitud (det vill säga att båda låg lika långt norr om ekvatorn eller lika långt söder om ekvatorn) och att man kände till denna latitud och också den exakta skillnaden mellan de båda platsernas longituder (det vill säga hur långt öster eller väster om Greenwich de båda platserna låg). Astronomerna skulle sedan kunna slå samman mätvärdena efter passagen och faktiskt kunna beräkna avståndet mellan jorden och solen. *

*

*

Eftersom Delisle var projektets starkast drivande kraft var det inte förvånande att fransmännen var de första att organisera en expedition. Den 26 mars, fem veckor innan Delisle skickade ut sin mappemonde över hela Europa, satte en av hans tidigare elever segel från Brest, en fransk hamn på Atlantkusten, för att i enlighet med Delisles plan resa till Indien. Guillaume Joseph Hyacinthe Jean-Baptiste Le Gentil de la Galaisière var först ut i kapplöpningen. Han föddes 1725 i en liten stad i Normandie och var son till ”en inte särskilt välbeställd man av börd”. Han hade påbörjat en kyrklig karriär i Paris, men blev sedan distraherad av den intellektuella stimulans som storstaden erbjöd. När Le Gentil väl hade hört Delisles föreläsningar om astronomi, övergick han till vetenskapen. I stället för att be el33

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 33

2012-03-12 12:01


ler ägna sig åt ”gagnlösa” teologiska diskussioner, föredrog han nu att observera ”himlavalvet”. Han fick jobb vid det kungliga observatoriet i Paris och blev medlem av Académie des Sciences. Precis som Delisle hade han observerat Merkuriuspassagen 1753, men därefter hade han snabbt riktat sin uppmärksamhet mot den mer användbara men sällsyntare Venuspassagen. Han skrev om den och erbjöd sig att resa till Pondicherry i Indien, där hela passagen skulle vara synlig. I slutet av 1759 hade Le Gentil fått tillstånd att resa. Den vetenskapliga, politiska och ekonomiska makten i Frankrike – presidenten för Académie des Sciences, utrikesministern och finansministern – var övertygade om betydelsen av detta uppdrag och hade helhjärtat stött det. Med löften från det franska Ostindiska kompaniet, som kontrollerade hamnen för handelsfartyg i Pondicherry, om att låta Le Gentil resa på ett av deras skepp organiserades hans resa inom loppet av några veckor. Compagnie des Indes var enligt Le Gentil ”alltid mycket ivrigt” när det gällde ”fördelaktiga” projekt. Två andra franska astronomer var också angelägna om att få ge sig i väg – Jean-Baptiste Chappe d’Auteroche och Alexandre-Gui Pingré, som i likhet med Le Gentil var medlemmar av Académie des Sciences. Båda hade ”med stor iver” frivilligt erbjudit sig att acceptera en inbjudan från Kejserliga Vetenskapsakademin i S:t Petersburg om att resa till Tobolsk i Sibirien. Akademin beslöt att skicka den trettioåttaårige Chappe till Ryssland och den fyrtioåttaårige Pingré till en annan destination, som man skulle bestämma så småningom. Delisle hade länge känt till Chappes precisa astronomiska beräkningar och skickliga observationer och Pingré var en av de mest respekterade astronomerna i Paris. Båda ansågs vara ”värdiga” äran och vara ”perfekta” kandidater för utnämningarna – eller i varje fall trodde akademin det. De var förvisso lysande astronomer, men de var också korpulenta och medelålders – inte precis urtypen för djärva äventyrare. Men ändå var de redo att ge sig ut på den långa resans med alla dess faror. Frankrike var redo att jaga Venus … men Storbritannien kom tätt efter. 34

LEOPARD_WULF_JAKTEN_PA_VENUS_inlaga_sattning_1_MED_REFERENSER_6_3_12.indd 34

2012-03-12 12:01


Jakten på Venus av Andrea Wulf  

Jakten på Venus är den fascinerande historien om hur vetenskapsmän över hela världen slog sig samman i slutet av 1760-talet för att studera...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you