Issuu on Google+


Fredrik S. Heffermehl

Nobels fredspris Visionen som försvann Översättning från engelska av Stefan Lindgren

Leopard förlag Stockholm 2011

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 3

11-06-22 11.01.08


Innehåll

Bildförteckning 10

Förord 11

Tabellförteckning 10 Författarens tack 14

Föreskrifter för de fem Nobelprisen 16

DEL I 19

  1. Inledning 21

  2 En idé som var före sin tid 26

  3. Att tolka Nobels testamente 38

  4. Verkställandet av Nobels testamente 68   5. Fredspriset i fara 86

  6. Efter andra världskriget: Politik förvränger priset 90

  7. Från 1990: Politiker och storföretag tar kontrollen 129   8. Fredsrörelsen: Utsvulten men envis 147

  9. Ett viktigare och mycket nyttigare fredspris 161 10. Hur ska det gå för Nobelpriset? 169 DEL II 179

11. Norge blundar för lagen 181

12. Fredspriset 2009: Obamasusningen 194

13. På spaning efter den Nobel som försvunnit 223

14. 2010 – ännu ett pris kränker Nobel och elementär ­lagstiftning 251 15. En brådskande helomvändning 260

Ett personligt postskriptum 271

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 9

11-06-22 11.01.13


Bilaga 1: Hur man vinner Nobels fredspris 287

Noter 311

Bilaga 2: Utdrag ur Gunnar Jahns dagböcker 291 Bibliografi 320 Register 325

Bildförteckning 1. Alfred Nobels testamente, undertecknat i Paris den 27 november 1895. s. 19 2. Alfred Nobels legitimationskort från världs­ utställningen i Paris 1887. s. 31 3. Bertha von Suttner omkring 1890. s. 52 4. Alfreds Nobels medlemskort från Österrikiska ­föreningen fredens vänner från 1892. s. 56 5. Alfreds Nobels medlemskort från Österrikiska ­föreningen fredens vänner från 1895. s. 56 6. Alfred Nobels medlemskort från Svensk-norska ­klubben i Paris. s. 57

Tabellförteckning 1. Mottagare av Nobels fredspris 1901–2009. s. 83 2. Antalet utdelade och icke berättigade Nobels fredspris per årtionde. s. 86 3. Antalet utdelade och icke berättigade Nobels fredspris fördelat på ordförande i priskommittén. s. 96 4. Antalet utdelade och icke berättigade Nobels fredspris fördelat på sekreterare i priskommittén. s. 99

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 10

11-06-22 11.01.13


Förord Den här boken kommer att förvåna många. Det förvånade förvisso författaren att, när han närmade sig de sjuttio, se sina främsta intressen och erfarenheter i livet plötsligt konsolideras till detta enda projekt. Vid sexton års ålder hade jag brottats med dilemmat att inkallas till militärtjänst och utbildas – och potentiellt beordras – att skjuta medmänni­ skor på grund av historiska tillfälligheter och nationella gränser. Eftersom jag fortfarande var övertygad om att förnuft, moral och omsorg om allas vårt gemensamma bästa borde styra världen, ansåg jag att en så onyttig institution som militären måste avskaffas inom loppet av några år. Senare blev jag affärsjurist med avbrott för ett ytterst givande och intressant år som forskarstuderande vid New York University School of Law, innan jag började arbeta heltid för freden i början av 1980-talet. Min uppfattning om ”fred” och hur den ska uppnås utvecklades under mina år som vice ordförande för Internationella fredsbyrån och Internationella juristföreningen mot kärnvapen. Som ordförande i Norges fredsråd inbjöds jag att delta i alla Nobelceremonier och Nobelbanketter mellan 1989 och 2008. Första gången deltog jag i Nobel­ cere­monin 1958, men det skulle ta 49 år innan jag plötsligt förstod att den dolda sanningen om fredspriset exakt be-

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 11

11-06-22 11.01.13


12

svarade det dilemma jag första gången hade ställts inför vid sexton års ålder. Nobels fredspris är världens viktigaste pris och är inte för inte det pris som syns mest och tillmäts störst prestige. Listan över mottagarna och deras insatser för mänsklig­ heten väcker beundran. Men i augusti 2007 fick utsikterna att det årets pris skulle gå till Al Gore mig att kontrollera Nobels testamente och jag upptäckte då hur långt priset hade avvikit från vad Nobel måste ha haft för ögonen när han skrev det 1895. Det resulterade i boken Nobels vilje (2008) på norska, som utkom i utvidgad engelsk version 2010 och nu på svenska. Del I i den här boken förklarar hur och varför det gick fel och redogör för mina försök att få det norska Stortinget och Nobelkommittén att respektera instiftarens testa­mente. Liknande klagomål har ofta höjts under åren, men min bok tycks vara första gången någon officiellt påpekar att respekten för Nobels avsikter är en juridiskt bindande plikt. Dessutom skulle ett fasthållande vid hans önskningar mer än någonsin vara till största nytta för mänskligheten, det gemensamma syftet för alla fem Nobelprisen. Reaktionen på boken blev emellertid att fortsätta den förda politiken som om absolut ingenting hade hänt. Nobelpris gavs till Martti Ahtisaari (2008) och Barack Obama (2009) och talmannen i norska Stortinget Thorbjørn Jagland blev Nobelkommitténs nye ordförande. Den uteblivna reaktionen gjorde det nödvändigt att med den här boken, som först utkom på engelska, föra ut debatten till en vidare, internationell ­publik och vidga dess ramar. Slutsatsen att fredspriset har blivit något annat och mycket mindre viktigt och nyttigt för världen än Nobel åsyftade, är en för norska politiker obekväm sanning. Hittills har de valt att undvika diskussionen och låtsas som om kraven om respekt för Nobels testamente inte existerade – en teknik leda­möterna i Nobelkommittén är bra på. Som denna nya bok redovisar har de använt den i åtminstone 70 år.

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 12

11-06-22 11.01.13


I del II utreder jag hur långt tillbaka man började ignorera Nobels avsikter. När det väl visat sig möjligt att tränga igenom den absoluta sekretess som omger Nobelkommittén framkom häpnadsväckande bevis. Nanny Jahn Hayes, dotter till Gunnar Jahn, Nobelkommitténs ordförande från 1942 till 1966, försåg mig med avslöjande utdrag ur Jahns privata dagböcker, som publiceras och diskuteras här för första gången. Alla sociala förändringar börjar med en liten grupp hängivna människor. Den här boken är inte bara mitt sökande efter det förlorade Nobels fredspris utan också en studie i en kämpande politisk idé och dess utsikter att vinna framgång mot överväldigande krafter.

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 13

13

11-06-22 11.01.13


Kapitel 1

Inledning Moskva den 19 augusti 1991

Jag vaknade till mullret av stridsvagnar som rullade fram på stadens gator. Under mitt första besök i Sovjetunionens huvudstad blev jag vittne till ett kuppförsök. En grupp äldre och inte helt nyktra officerare förklarade på tv varför de hade mobiliserat krigsmakten för att ”rädda sovjetstaten”. Sanningen var att de ville stoppa Gorbatjovs reformer och liberalisering. Några timmar senare såg jag från balkongen hemma hos en rysk vän, en historieprofessor, den långa kolonnen med stridsvagnar och militärfordon som dånade fram över torget i riktning mot Kreml. Med en rysning uttalade professorn en mening som jag aldrig kommer att glömma: ”Tänk bara vad vi har betalat för det här och nu används alltsammans emot oss.” Berlin, oktober 1990

Ett år efter järnridåns fall var jag på besök hemma hos en östtysk. Förtjust över sin nyvunna frihet tog han fram en dold skatt, ett album med gamla fotografier av livet i Volksarmee (folkarmén) vid ungefär den tid Berlinmuren restes.

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 21

11-06-22 11.01.14


22

En bild var tagen från en kulspruta som pekade ut mot en ändlös öppen gata som huggits upp längs gränsen genom en tät skog. Jag frågade min värd om han någonsin tryckte på avtryckaren för att hindra någon från att fly över gränsen. Han tyckte inte om frågan, men medgav till sist: ”Vi var alla så unga på den tiden.” Dessa båda episoder påminner oss om vilka komplexa frågor som omger den militära makten. Folk tror att det ligger i deras eget intresse att betala för vapen och upprustning. Men militären arbetar ofta för andra syften än folket intalas att tro. Den enorma militära sektorn, med dess underrättelsetjänster och sekretess, påstår sig skydda medborgarna och den demokratiska ordningen men obstruerar den ofta eller blandar sig i den demokratiska processen. Inte heller ger de militära säkerhetsåtgärder som staterna vidtar, skenbart som skydd mot fientliga stater, de egna medborgarna någon säkerhet. Det har blivit alltmer uppenbart att säkerhet inte kan köpas med vapenanskaffning: kapplöpningen för att få en fördel i vapenuppbyggnad och militär teknologi gör världen allt farligare för oss alla och gör oss alla fattigare. Idén om militär ”säkerhet” är följaktligen en farlig illusion. För varje invånare på jorden används nära 200 dollar om året till militär säkerhet – men hur säkra har vi blivit av det? Vi fortsätter att betala astronomiska summor, trots att militären länge varit ett stort hot mot mänskligheten, kanske det största, som ständigt riskerar att utplåna allt liv på jorden. Man kan grubbla över hur det har kunnat bli så, men ännu viktigare är frågan om vi kan och måste fortsätta i denna riktning. I allmänhet ägnas alldeles för lite eftertanke åt dessa grundläggande frågor och debattens ramar är ytterst snäva. Varje år använder världen tre till fyra gånger mer pengar på militär säkerhet än vad det skulle kosta att förse varje medborgare på jorden med en anständig levnadsstandard:

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 22

11-06-22 11.01.14


mat, kläder, tak över huvudet, rent vatten, utbildning och hälsovård. Miljardtals människor lever i ett tillstånd av fattigdom som skulle kunna avskaffas med bara en liten bråkdel av de 1 500 miljarder dollar1 som världen varje år använder på militären. Jag nämnde en gång den här siffran över en kopp te med Indiens ambassadör i Oslo. Hans reaktion var att det är omöjligt att eliminera militärutgifterna i en värld där ojämlikheten härskade. År 1990 klargjorde president Bush sr att Förenta staterna skulle tillgripa våld mot alla som kunde tänkas utmana ”den amerikanska livsstilen”. Men kan vi försvara användning av militär makt som ett medel för att tillägna oss rikedom? Även i fredstid är militären ett dyrbart företag, vad gäller pengar, resurser och miljöförstöring. För att inte tala om kostnaderna ifall militären verkligen används i strid. Med mer avancerade och effektiva vapen har kostnaderna ökat dramatiskt. Den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz har uppskattat att kriget i Irak kommer att kosta Förenta staterna 3 biljoner dollar – och det kommer att kosta resten av världen en jämförbar summa.2 Militärutgifter i både fred och krig reducerar kraftigt livskvaliteten och resulterar i ändlöst mänskligt lidande, förlust av liv och lem, mental smärta och förstörda liv och har sänt ut chockvågor av hat under århundraden. Skulle det verkligen inte vara möjligt att hantera relationer mellan folk och länder på ett bättre sätt? Många har förstått det vansinniga i krig, men som vi har sett i århundraden räcker det inte att önskan om en fredlig värld alltid har haft ett brett folkligt stöd. Även om demokratin innebär att makten utgår från folket och nästan alla önskar fred är det oftast militären som drar det längsta strået. För kritiker som försöker sätta stopp för den ständiga vapenuppbyggnaden är den politiska uppförsbacken alldeles för brant. Alltför många människor skördar fördelarna och alltför få betänker tillräckligt farorna och hur de själva

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 23

23

11-06-22 11.01.14


24

är invecklade i och ansvariga för dem. Alldeles för många människor fascineras av ”våra söner och döttrar” i eleganta uniformer, en viktig källa till nationell stolthet. Flyguppvisningar, militärparader och marscherande musikkårer är trevligare att tänka på än utbombade byar och barn som lemlästats eller förlorat sina föräldrar. Det har blivit svårare att vinna stöd för en icke-våldslig världsordning i en kultur där militären verkar bli en allt viktigare samhällelig kraft: Den militära traditionen är lång och krigsmakten är en lukrativ affärsverksamhet som har betydande politisk makt. Miljontals människor med erfarenhet och utbildning betalas väl för att utföra uppdrag åt militären. Enorma industrier styrs in på att tillverka specialiserad militär utrusning och dessa industrier kan vara svåra att konvertera till civil produktion. Människors karriärer och enorma profiter är kopplade till vidmakthållandet av detta system. Pengar talar – och politikerna förstår deras språk. De som aktivt motsätter sig denna dominanta aktör i samhället har svårt att göra sig hörda. Det spelar ingen roll att argumenten mot krig och upprustning är övertygande. Fredens röster tränger inte fram. Vapenindustrin och militären dominerar i vardagspolitiken. Även om regeringar borde tänka på sätt att ta sig ur det militära försvaret är detta det allra sista de planerar för. Ingen söker någonsin på allvar ett alternativ. Medierna leder inte sin publik i rätt riktning. Samhället debatterar vilken typ av nya attackplan vi bör välja, men ingen grundläggande debatt äger rum om hur vi skulle kunna få slut på kapprustningen. Följden är att det blir ytterst lite resurser över till att främja freden. Kampen för fred och nedrustning försvagas till stor del på grund av brist på pengar och människor. Kampen mot militarismen kan ge ett viktigt bidrag till att rädda vår miljö, men varför är det så mycket lättare att få ekonomiskt stöd till den politiska kampen för att rädda miljön än till kampen för att främja fred?

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 24

11-06-22 11.01.14


Betydande resurser måste investeras i strävandena att uppnå en ny världsordning där militära lösningar får sätta sig i baksätet. Om dessa ansträngningar lyckas kommer det att finnas medel till alla de övriga goda ändamålen: kampen mot svält, sjukdomar, fattigdom, nedsmutsning och miljöförstöring. Demilitarisering skulle erbjuda en enorm chans att angripa och upphäva orsakerna till mänsklighetens stora problem, istället för att förvärra dem. Det finns knappast någon nu levande fredsaktivist som inte någon gång har drömt om att världens rikaste man skulle ge ett ekonomiskt bidrag av verklig betydelse – tänk bara om Bill Gates eller Warren Buffett hade investerat massivt i främjandet av fred. Men fredsarbetare är realister: De vet att den rika onkeln är en avlägsen och helt orealistisk dröm. Eller är det inte så? Tyvärr har även fredsaktivister glömt historien om Alfred Nobel. Var det inte själva kampen för sunda inter­ nationella förhållanden, som inte bygger på militär makt, Nobel ville stödja när han skrev sitt testamente 1895? Kunde Nobel när han inrättade ett pris för ”broderskap mellan länderna … avskaffande eller minskning av militären … [och] främjandet av fredskongresser” ha haft något annat i tankarna än ett pris för att främja en demilitarisering av vår värld? Stabil, varaktig fred förutsätter nedrustning.

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 25

25

11-06-22 11.01.14


Kapitel 2

En idé som var före sin tid Nobel: Människan och hans arv

Många dagar i den internationella kalendern har avsatts för goda ändamål men få drar till sig hela världens uppmärksamhet. Den 10 december är ett av de få undantagen. Rätt många vet att detta är Förenta nationernas dag för de mänskliga rättigheterna. Inte desto mindre överskuggas den globala hyllningen av mänskliga rättigheter, hur viktigt det syftet än är, av ett projekt som startades av en enskild person för över 100 år sedan. Alfred Nobel är mannen som lyckades placera Sveriges och Norges huvudstäder, Stockholm och Oslo, och sig själv i centrum för världens uppmärksamhet en dag på året, varje år, förutom i krigstid, sedan 1901. Den dagen kommer en del av världens mest begåvade och briljanta människor till de båda skandinaviska hu­ vudstäderna för att åtföljda av vänner och familj hedras i praktfulla ceremonier. Högtidligheterna når sin glittrande höjdpunkt i kungligheternas närvaro. Pressens och tv:s be­ vakning når de flesta ställen i världen. I Sverige finns det knappast något mer eftertraktat än att vara en av de 1 000

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 26

11-06-22 11.01.14


personer som inbjuds till den årliga Nobelbanketten i Blå hallen i Stockholms magnifika stadshus. Nobel ”uppfann” denna dag när han skrev sitt testamente 1895 och valde årsdagen av sin död som dagen för utdelning av de fem prisen: ett vardera för tre grenar av naturvetenskaperna, ett för litteratur och ett för freden. Ett år senare, den 10 december 1896, avled han. Följaktligen har nästan varje år sedan 1901 fyra Nobelpris, för litteratur, medicin, fysik och kemi, utdelats i Stockholm och fredspriset i Oslo. Stillhet härskade i det hus där Nobel låg på sin dödsbädd i San Remo i Italien. Han kallade sin ståtliga villa Mio Nido, Mitt bo, men det kan inte ha varit särskilt hemlikt. Den världsberömde, superrike uppfinnaren var ogift och hade inga barn. Hans släktingar informerades om hans sjukdom men ingen av dem kom dit i tid. Ingen vän var där för att trösta honom och endast tjänstefolket fanns i huset. Att Nobel lidit av ensamhet rätt länge framgår av ett brev han skrev nio år före sin död, vid en tidpunkt när en av hans bröder, Ludvig, just hade dött av en hjärtinfarkt och Alfred ­Nobel själv hade täta anfall av angina, vilket var särskilt bekymmersamt för en människa som reste så mycket som han:

27

Under de senaste nio dagarna har jag varit sjuk och har tvingats stanna inomhus utan annat sällskap än en avlönad betjänt; ingen frågar efter mig … När man vid 54 års ålder lämnas så ensam i världen och en avlönad betjänt är den person som hittills visat mest vänlighet, då får man tunga tankar, tyngre än de flesta människor kan föreställa sig. Jag kan se i min betjänts ögon vilket starkt medlidande han känner med mig, men jag kan naturligtvis inte låta honom märka det.1

Nobel var 63 år när han dog. Han hade ett hetsigt och produktivt liv bakom sig, alltid i farten, alltid uppslukad av sitt arbete, huvudsakligen kemiska och tekniska uppfinningar. Han hade hem och laboratorium i flera länder och höll kontakt med många människor. Nobel skrev 50 brev om dagen

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 27

11-06-22 11.01.14


28

för hand. Han arkiverade sin korrespondens, skötte sin egen bokföring och var utpräglat praktisk i allt han gjorde. Vid sin död innehade han 355 internationella patent och var en världsmagnat inom industri- och finansvärlden.2 Hans ensamhet berodde knappast på att han saknade social förmåga: Nobels charm och vältalighet hade ofta varit till stor fördel i affärstransaktioner och förhandlingar. Men att han var så djupt uppslukad av sitt arbete hade avigsidan att han så ofta var ensam. Nobels livsstil var imponerande. Han ägde vackra hus men levde ändå anspråkslöst. Laboratoriet var hans viktigaste rum och att skapa och uppfinna var hans passion. Han var begåvad på många sätt, inte bara med sin uppfinningsrikedom utan hade också den nödvändiga affärsmässiga talangen för att kunna omsätta idéer till praktisk – och lönsam – produktion. Nobel skötte själv både de juridiska och affärsmässiga aspekterna av sina många projekt, mera för att se till att hans idéer omsattes i praktiken än för att förtjäna enorma summor pengar. Men hans färdigheter och arbetsmoral gav stor vinst och han var vid sin bortgång en av tidens rikaste män. Stillheten som omgav hans död kom till ett eftertryckligt slut en månad senare när Nobels testamente offent­ liggjordes. Merparten av de tillgångar han efterlämnade skulle gå till att inrätta fem internationella pris för de bästa ­bidragen till mänskligheten inom medicin, fysik, kemi, litte­ratur och fred. De första fyra prisen skulle utdelas i ­Sverige medan en kommitté på fem personer utsedda av det norska Stortinget skulle utdela det femte, Fredspriset. Nobel hade skänkt mänskligheten en generös gåva men det överraskande testamentet fick ett blandat mottagande. Det väckte sensation och diskuterades i världspressen. ­Nobels släktingar var indignerade och protesterade, men inte bara de ifrågasatte testamentet. Sveriges kung Oscar II var bestört över att stora summor hårdvaluta varje år skulle lämna Sverige. Kungen ansåg att

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 28

11-06-22 11.01.15


30

Nobel hade fallit offer för missledda visionärer och missförstådd internationalism. Det faktum att det norska Stortinget skulle vara ansvarigt för att utdela fredspriset fick återverkningar på det spända och sköra förhållandet mellan Sverige och Norge, som vid ungefär denna tid gått in i slutstadiet av den process som skulle leda till unionsupplösningen mellan de båda länderna. ”Opatriotiskt”, sade kungen, som var så arg att han blandade sig i och bad Nobels släktingar göra sitt bästa för att ogiltigförklara arvsförordnandet. Testamentet reste en viktig praktisk fråga: Vilket land var, med tanke på Nobels nomadiserande liv, rätta platsen för att avveckla dödsboet? I en del länder avgör den avlidnes medborgarskap var avvecklingen av dödsboet äger rum, i andra länder är det den sista bosättningsorten. Nobel hade ägt bostäder i fem länder, men vilket kallade han egentligen sitt hem? Den förvirringen kunde få enorma följder. Hur skulle man avgöra vilket land som hade rätten, jurisdiktionen, att avveckla dödsboet? Alfred Nobel hade vuxit upp i Sverige och levt där till nio års ålder. Det var då hans far, en arkitekt, ingenjör och vapenkonstruktör, gjorde konkurs och hela familjen flyttade till Ryssland, där fadern hjälpte tsaren att tillverka landminor. Därefter levde inte Nobel i Sverige någon längre tid, men han förblev alltid svensk medborgare. Han dog i Italien men hade haft råd att skaffa sig fastigheter över hela Europa. Han pendlade mellan sina olika hem: en stor villa i centrum av Paris, en annan i San Remo i Italien, herrgården Björkborn i Bofors, Sverige, liksom mindre hus i Laurieston, Skottland, och i Krümmel, Tyskland. Alla dessa fastigheter hade laboratorier eller låg i närheten av fabriker som han ägde eller utvecklade. Det fanns ett årligt mönster i hur han cirkulerade mellan hemmen: han tillbringade några månader i ett hus innan han flyttade till nästa, för­ anledd av arbete och klimat – liksom av sin hälsa, som var bräcklig livet igenom. Han led av depression och hade svagt hjärta under det sista årtiondet av sitt liv.

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 30

11-06-22 11.01.16


Testamentet skulle visa sig vara något ofullständigt. Det föreskrev att Nobels tillgångar skulle säljas och en fond inrättas. Vidare beskrev det de fem prisen och syftet med vart och ett av dem och vem som skulle ha rätten att utdela dem, men det gav få svar på viktiga praktiska och admi­nistra­tiva frågor. Mycket var oklart om hur de årliga prisen skulle utdelas. Ingenting sades om den organisatoriska strukturen eller om hur pengarna skulle förvaltas. Den snabba försäljningen av allting som Nobel hade ägt – fabriker, villor, patent och andra tillgångar – påverkade många människor och intressegrupper och skapade osäkerhet och oro. Flera av Nobels släktingar fick problem när Nobels investeringar i deras samägda företag med kort varsel måste ersättas av friskt kapital. När det finns pengar att dela på dyker det som vanligt upp en massa människor. Det stod inte på innan en mängd advokater hade flockats kring arvet. Folk kom med förslag, önskemål och krav och flera rättsprocesser hotade. Krav från tjänstemän, släktingar, anställda, affärspartner och andra intressenter utgjorde en unikt komplicerad utmaning. Svaren berörde olika länder och rättssystem. Uppgiften att rädda tillgångar till de planerade prisen, säkra ett överskott och undvika ett ändlöst rättsligt efterspel skulle ha ställt även en juridisk expert på internationella affärer och avveckling av dödsbon inför sitt livs utmaning.. Ändå var det ingen förstklassig advokat som hade anförtrotts ansvaret att verkställa Nobels testamente. Nobel hade beslutat att förlita sig på två mycket unga ingenjörer. Huvudansvaret lades på en medarbetare som Nobel bara hade känt några år, Ragnar Sohlman. Han var född 1870 och bara 25 år när testamentet skrevs 1895. Ett industriellt imperium skulle likvideras. Det skulle hållas förhandlingar med mäktiga personer i finanskretsar, med stater, kungar och parlament, och det skulle träffas uppgörelser med alla som hade mer eller mindre berättigade krav och förväntningar.

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 31

31

11-06-22 11.01.16


32

Nobel var kompetent på många områden, men hade tvingats tillbringa för mycket tid på rättegångar och advokater under åren. Det var antagligen orsaken till att han inte blandade in några advokater när han skrev sitt testamente, vilket lätt kunde ha spolierat hans plan för prisen. Han hade försummat att kontrollera om de fem myndigheter som han hade utvalt att utdela prisen var villiga att ta på sig uppgiften. Ett avvisande, bara ett enda, skulle ha kunnat ogiltigförklara testamentet. Vad som saknades var en existerande stiftelse eller juridisk person som skulle kunna motta inkomsterna från försäljningarna och förvalta tillgångarna. Först måste man inrätta en juridisk enhet och regler för denna liksom för prisen. En uppgörelse i Frankrike skulle ha kunnat göra testamentet ogiltigt. Prisen skulle också ha kunnat gå förlorade om Nobel hade överskattat Sohlmans förmåga. Hur gigantisk utmaningen var och hur ypperligt Sohlman mötte den är det en historia full av spänningsmoment. Efter några år i Nobels tjänst i olika delar av Europa återvände Sohlman hem för att förvalta tillgångarna, men inkallades omedelbart till militärtjänst och beviljades inget uppskov, på grund av den stigande militära spänningen mellan Sverige och Norge några år före unionsupplösningen 1905. Sohlman kunde emellertid förhandla fram särskilda arrangemang. Han tilläts hyra tre rum i en privat bostad inom militärförläggningen som han kunde använda som kontor för sig själv, en bokhållare och en kontorist, så att han kunde förvalta Nobels egendom på sin fritid. Regementet hade bara en telefon. Den var reserverad för officerare, men soldaten Sohlman kallades oupphörligt till telefonen för samtal med bankirer i Paris, London och Stockholm liksom med ministrar och andra dignitärer. Att det var nödvändigt att handla, och det kraftfullt, framgår av hans egen berättelse:3 Min omedelbara återresa till Paris blev nödvändig genom telegram och brev från generalkonsul Nording, som informerade oss om att Hjalmar och Ludvig Nobel och greve Carl Gustaf Rid-

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 32

11-06-22 11.01.16


derstolpe, ingift i släkten, hade anlänt till Paris för att undersöka situationen med tanke på ett möjligt rättsligt ingripande mot testamentet. Omedelbart efter min ankomst började vi därför över­föra Nobels värdepapper från banken i Paris, delvis till London och delvis till Stockholm, … i assurerade postpaket som måste inlämnas på en särskild Expédition des Finances på Gare du Nord … Värdepapper till ett värde som inte översteg [försäkringsgränsen] två och en halv miljoner franc togs sedan ut dagligen i en vecka från bankvalven och fördes till generalkonsulns kontor där de förtecknades, slogs in i buntar och förseglades. På eftermiddagen togs de till Gare du Nord … Eftersom de faktiska överföringarna till och från generalkonsulatet innefattade vissa risker för överfall och rån vidtogs särskilda försiktighetsåtgärder och man lade ner särskild möda på att undgå uppmärksamhet … sedan värdepappren hade packats ner i en resväska tog vi en vanlig hästdroska först till generalkonsulatet och sedan till Gare du Nord. Med en laddad revolver i handen satt jag i droskan beredd att försvara resväskan om rånare skulle ha arrangerat en kollision med ett annat fordon, vilket inte var någon ovanlig händelse i Paris vid den tiden.

33

Det skulle ha varit lättast för Sohlman att be bankerna att sända aktierna och obligationerna på det vanliga sättet, men han var rädd att det skulle tilldra sig uppmärksamhet och möjligen problem med exempelvis de franska skattemyndigheterna, som var intresserade av arvsskatt på tillgångar i Frankrike. Med en djärv manöver hade Sohlman lyckats överlista både Frankrike och arvingarna. När Nobels släktingar inbjöd Sohlman på middag för att försöka övertala honom om att Paris var Nobels hem och rätta platsen för att avveckla dödsboet, bäddade de för en överraskning. Släktingarna kunde knappt tro sina öron när de upplystes om att en rättegång i Frankrike skulle vara slöseri med tid eftersom aktierna och obligationerna inte längre fanns där. Släktingarnas franska advokater beklagade bittert att de

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 33

11-06-22 11.01.16


34

inte hade lagt beslag på aktierna och obligationerna i tid.4 Sohlmans agerande kan tyckas både fräckt och listigt, men han förklarade varför han hade rent samvete: om frågan hade avgjorts till Frankrikes fördel i en fransk domstol skulle Frankrike beskatta egendomen och släktingarna skulle lyckas ogiltigförklara testamentet på grundval av den stränga franska arvslagstiftningen. Det stod helt klart för Sohlman att Nobel inte hade förutsett möjligheten av ett sådant resultat. Han hade skrivit testamentet på svenska, hade använt två svenska ingenjörer som vittnen, angett två andra svenska ingenjörer som testamentsexekutorer och bett svenska och norska institutioner att ta ansvaret för utdelningen av prisen. Avslutningsvis skrev Sohlman: Om han [Nobel] på något sätt hade förstått att huset i Paris kunde betraktas som hans juridiska hemvist skulle han ha skickat ut aktierna och obligationerna ur landet, precis som vi hade gjort. När han var i livet flyttade han hela tiden aktierna och obligationerna från det ena stället till det andra.

Stiftelsen grundas

Dessa episoder säger oss en hel del om Sohlmans effektivitet, intelligens och initiativkraft. Han hade förmågan att se vad som var viktigt, att gå direkt till sakens kärna. Utan tvivel tillkommer en stor del av äran honom för att tillgångarna inte åts upp av rättegångar och advokatarvoden. En av de viktigaste åtgärder han vidtog var att lösa alla de olika tvisterna genom att visa stor generositet. Dödsboet för­ fogade över goda advokater men de hölls noga i schack och fick ge sig för Sohlman som föredrog en måttligt dyr uppgörelse framför en mycket dyr rättegång. Sveriges kung Oscar II var inte bara besvärad av testamentet. Han ogillade det så mycket att han stödde den ilskna kampanj som utlösts av svenska medier. Nobelfamiljen försökte få testamentet ogiltigförklarat och nå en över-

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 34

11-06-22 11.01.16


enskommelse som innebar att tillgångarna skulle delas mellan familjen och de fyra svenska institutioner som nämndes i testamentet. Fredspriset var det som löpte störst risk. Det var en nagel i ögat på svenskarna som ansåg att medlen skulle användas till att främja svensk kultur och veten­skap och inte läggas i händerna på en kommitté utsedd av det norska Stortinget. Det påstod man skulle skada svenska intressen och förhållandet till Norge.5 Vid en tidpunkt kallade kungen Alfreds Nobels brorson, Emanuel Nobel, till det kungliga slottet för att be familjen hjälpa till att få farbroderns testamente ogiltigförklarat. Särskilt olyckligt var enligt kungen fredspriset, som bara skulle leda till problem och kontroverser: ”Er farbror hade kommit under inflytande av visionärer och särskilt av kvinnor [sic].” Men Emanuel svarade: ”Ers Majestät, jag vill inte utsätta mina bröder och systrar för framstående vetenskapsmän som förebrår oss för att ha tagit pengar som skulle ha gått till dem.”6 När Emanuel efter förhöret berättade för sin advokat att han hade vägrat att hjälpa kungen insisterade denne på att de skulle lämna Stockholm före mörkrets inbrott för att rädda sina liv. Advokaten var ryss och hans fruktan säger en hel del om livet under tsaren. Emanuel Nobel skulle komma att spela en avgörande roll i upplösningen. Han motsatte sig kraftfullt alla försök av familjen att omintetgöra farbroderns sista vilja och det fick till följd att en överenskommelse uppnåddes mellan familjen och testamentsexekutorerna. Alfreds släktingar hade inget att klaga på: båda Alfreds bröder hade tjänat för­mögenheter i sina affärsverksamheter och deras barn fick betydande summor pengar i testamentet och mottog en extra miljon svenska kronor när de gick med på att godta villkoren i testamentet. Det som till sist övertygade de franska myndigheterna att godta svensk jurisdiktion över kvarlåtenskapen, den faktor som gjorde störst intryck på de franska domarna, var att Nobel kort före sin död hade flyttat sina ridhästar till Sverige.7

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 35

35

11-06-22 11.01.16


36

Som ett resultat av dödsboets förhandlingar med Nobels arvingar, institutionerna som skulle utdela prisen och svenska myndigheter bildades en stiftelse och dess stadgar godkändes av alla parter och av kungen. I ingressen till detta dokument anges syftet med stiftelsen – det upprepar testamentets ord om prisen och noterar dessutom att släktingarna har avsagt sig alla ytterligare anspråk och alla försök att påverka Nobelstiftelsens förvaltning på följande villkor: (1) att procedurreglerna för prisutdelningen följs, (2) att alla pris utdelas minst vart fjärde år, (3) att prisen måste uppgå till minst 60 procent av den summa som kommittéerna har till sitt förfogande, och (4) att inget pris delas mellan mer än tre mottagare. Det är inte tillåtet att bestrida beslut om prisutdelning och kommittéledamöterna tillåts inte föra avvikande uppfattningar till protokollet. År 2009 hade Nobelpris utdelats till sammanlagt 761 personer och 20 organisationer. Några mottog Nobelpriset mer än en gång. Sedan 1969 har Nobelstiftelsen behandlat ett ekonomipris som Sveriges riksbank instiftade 1968 som ett regelmässigt Nobelpris, men dessa 41 skenbara Nobelpris har inte tagits med här. De fem prisen har innehållits endast 49 gånger, huvudsakligen under och i viss utsträckning mellan de två världskrigen. Fredspriset har, antagligen på grund av dess politiska natur, innehållits oftare än de andra, totalt 19 gånger, men bara sex gånger på de 60 åren efter 1948 och aldrig efter 1972. Många viktiga och användbara uppfinningar är knutna till Nobels namn: vapen, sprängämnen och krut utgör en betydande del. För honom personligen måste dessa skapelser ha ledsagats av tankar och eftertanke om hans ansvar som uppfinnare, med utgångspunkt från en genuin önskan att bidra till en bättre värld. Det är knappast en överdrift att säga att hans sista ”uppfinning” – Nobelprisen – i det avseendet är hans allra bästa. Prisen diskuteras året om, över hela världen, inklusive prisen som sådana, personerna som

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 36

11-06-22 11.01.16


mottar dem, som kan tänkas motta dem och de som borde ha mottagit dem. Mediebevakningen är enorm och prisen analyseras i böcker och artiklar. I sällan skådad omfattning har prisen och namnet Nobel blivit en etablerad internationell institution. Vi har följaktligen en hel del att tacka Nobel för. Men Nobelstiftelsens finansiella förvaltare förtjänar också tack för att de så framgångsrikt försvarat prisens penningvärde genom olika konjunkturer. (En stor del av den betydande förlusten under 2008 års ekonomiska kris återhämtades 2009.) Under åren har den norska Nobelkommittén, dess sekreterare och rådgivare lyckats säkra fredspriset en unik ryktbarhet. Pristagarna utgör ett sällsynt urval imponerande män och kvinnor. Idéer, visioner, värdefulla erfarenheter och hopp om framtiden förmedlas under ceremonierna, både i hyllningstalen till pristagarna och i deras egna tal, som i stadgarna kallas Nobelföreläsningar. Allt detta kan man snappa upp ur böcker och antologier och de senaste åren även från Internet.8 Tillsammans utgör det en unik och ovärderlig rikedom av strävanden och bedrifter, en höjdpunkt för den internationella kulturen.

37

Genom sina pris och framför allt fredspriset är Nobel fortfarande i arbete över världen, mer än 110 år efter sin död. Åtminstone är detta vad vi intalas. Men hur trogna Nobel är de pris som bär hans namn? Det har ställts frågor rörande alla fem prisen, men inget har varit lika envist kontroversiellt som fredspriset. Ändå är det en fråga som aldrig tycks ha behandlats, trots att den är av central betydelse, och det är testamentet som juridisk handling. Ett studium i ljuset av gällande lag avslöjar grundläggande brister och diskrepanser. I dag återstår faktiskt bara namnet av det pris Nobel önskade instifta.

112106_NobelsFredspris_ORG.indd 37

11-06-22 11.01.17



Nobels fredspris av Fredrik S. Heffermehl