Page 1


Pramoedya Ananta Toer Fotspår

Översättning från nederländska av Per Holmer

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 3

10-02-05 16.15.49


Pramoedya Ananta Toer Fotspår Ordförklaringar (kursiverade i texten) finns på sidan 460 Leopard förlag S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Pramoedya Ananta Toer, 1985 © Leopard förlag, 2010 Originalets titel Jejak langkah Nederländsk titel Voetsporen Översättning Per Holmer Omslagsillustration Stephan Daigle Grafisk form Carl Anders Skoglund Sättning Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryckt hos ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-7343-039-5

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 4

10-02-05 16.15.49


Detta har hänt I Ett barn av alla folk blev Minke ensam kvar med Mama, Nyai Ontosoroh, på Boerderij Buitenzorg efter att Annelies, hans hustru och Mamas dotter, blivit förd till Holland. Panji Darman, hans före detta skolkamrat som på Mamas uppdrag följde med på resan, redogör utförligt för Minke om Annelies sjukdom och död. Minke låter sin vän, konstnären Jean Marais, måla Annelies porträtt. Nijman, huvudredaktör för Het Soerabaaisch Nieuws van de Dag, ber Minke intervjua den unge kinesen Khouw Ah Soe. Intervjun återges helt förvanskad i tidningen. Khouw Ah Soe kommer till Boerderij Buitenzorg och framlägger sina revolutionära och nationalistiska idéer för Minke. Minke bestämmer sig för att börja studera i Batavia (nuvarande Jakarta) och blir antagen till läkarutbildningen stovia. Under ett besök i Sidoardjo lär Minke känna Surati, Mamas brors­dotter, som i likhet med fastern av sin far blev såld som nyai (konkubin) till förvaltaren på sockerfabriken i Sidoardjo, men i protest lät sig smittas av kopporna och på så vis kom att vålla förvaltarens död. Under en vandring stöter Minke ihop med bonden Trunodongso, som fylld av raseri berättar att han blivit tvingad att arrendera ut ytterligare mark till sockerfabriken. Minke skriver artiklar om fallet, som Nijman vägrar ta in i tidningen. Journalisten Kommer menar att S.N. v/d D. är sockerföretagarnas språkrör. Likafullt inför man en notis om att den kinesiske upprorsmakaren Khouw Ah Soe 7

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 7

10-02-05 16.15.49


är död. Minke hinner motta ett brev, antagligen skrivet av Khouw Ah Soe strax innan hans död, med uppdraget att lämna över det på en adress i Batavia. Ett barn av alla folk slutar med att ingenjör Maurits Mellema kommer till Boerderij Buitenzorg för att officiellt meddela att hans halvsyster Annelies är död och överlämna en liten kappsäck med hennes kläder. Det är samma gamla slitna kappsäck som Mama hade med sig då fadern sålt henne till förvaltaren på socker­fabriken. Hon låter konstnären Jean Marais, journalisten Kommer, Minke och hela sin personal närvara som åklagarvittnen vid gästens besök.

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 8

10-02-05 16.15.49


Kapitel 1 Så låg då äntligen Batavia och väntade på mig. Jag drog ett djupt andetag och frambringade tyst en avskedshälsning till allt som jag lämnat bakom mig för gott. Till fartyget. Till havet. Och framför allt till allt som jag hittills fått uppleva. Att träda in i Batavia var varken mer eller mindre än att träda in i nittonhundratalet. Alltså frambringade jag min avskedshälsning även till artonhundratalet. Farväl! Från och med nu sökte jag ryktbarhet, framgång och ära. Allt som hädanefter ville hålla mig tillbaka, skulle jag obönhörligen skjuta åt sidan, även om det inte betydde att jag lydde fältropet ”veni, vidi, vici”. Jag hade inte rest hit för att segra, och hade heller inga planer på att besegra mina medmänniskor. Den som förde Cæsars ord i sitt baner skulle aldrig kunna segra i Batavia. Han skulle genast slås till marken, med baner och allt, och det desto mer brutalt om han ville uppnå sin triumf på en enda natt. Det hade bara Bandung Bondowoso gått i land med. Ingen tog emot mig. Vad gjorde väl det? Det påstås att nuför­ tiden kan endast moderna människor ta sig fram och att mänsklighetens fortbestånd vilar i våra egna händer. Nog vill man väl vara modern? Visst, men då faller man å andra sidan oåterkalleligen offer för alla yttre makter i denna vår värld. Jag var själv en modern människa. Jag hade kastat av mig alla särdrag – nu syntes ingenting på utsidan. Att vara modern medförde ensamhet, ensamheten hos den föräldralöse som är förutbestämd att bryta alla band som inte 9

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 9

10-02-05 16.15.49


längre fyller något syfte: bryta med adat, blod och mark, och till nöds även medmänniskorna. Det kunde kvitta att ingen kom och mötte mig. Jag klarade mig utan andras hjälp! Den som behöver hjälp gör sig ju beroende av andra. Jag var fullkomligt fri! Hädanefter hade jag enbart min egen framtid att ta hänsyn till. Fri till hjärta, kropp och själ slog jag mig ned i ett hörn ombord på spårvagnen. Ett fantastiskt fortskaffningsmedel som än så länge saknades i Surabaya. Det rullade fram längs rälsen, med en kopparklocka som höll mig vaken med sitt pinglande. Grön klass var fullproppad, vit klass, där jag själv satt, däremot så gott som tom. Jag hade anlänt nära nog tomhänt. Allt jag förde med mig var en gammal kappsäck full med bucklor och repor, en kasse och en tavla – före­ställande en kvinna – i vinrött sammetshölje omlindat med en vit bomullsduk. Spårvagnen for fridfullt vidare. Fortfarande kände jag av fartygets gungningar – som om jag ännu måste korsa tusentals vågor. Jag hade hört att det snart skulle finnas spårvagnar som drevs med elektricitet, vilket lät som rent och skärt struntprat. Hur skulle elektricitet kunna sätta en spårvagn i rörelse? Vi for ut ur hamn­ området och in i träskmark med spridda buskar och träddungar. Var det en irrfärd som tog sin början? Luften doftade tungt av ruttnande löv. Aporna skuttade från gren till gren, utan att låta sig bekommas av pinglet från kopparklockan. Fåglar pilade muntert omkring. Somliga till och med pekade mot mig med en liten kvist i näbben. De hade kanske kommit överens om att syna mig närmare i sömmarna, och nu ropade de till varandra på sitt eget språk: ”Titta, det är han! Minke som tror han är en fri människa! Där sitter han, där inne i hörnet! Mustasch har han skaffat sig, men hakan förblir slät. Han där, den infödde som hellre bär europeiska kläder och låtsas själv vara europé. Han tog vit klass, första klass!” Å, den där villan måste vara Gyllene stjärnan. Berömd från vocepoken och alla slavhistorierna. Kanske jag en gång själv skulle få tillfälle att skriva om någon av dem. Villan tycktes vara träskets enda prydnad, som i övrigt visade upp föga av intresse och i själva verket var ganska långrandigt. Ändå hade det uppslukat en tredjedel av Kompani-soldaterna då koloniseringen tog sin början. Det 10

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 10

10-02-05 16.15.49


hade nog så länge stått på de inföddas sida, men under anläggandet av Batavia bringades sextiotusen om livet. De flesta krigsfångar. Den berömde kapten Bontekoe var på vippen att stryka med i träsk­ febern medan han lät forsla hit sand och sten från Tangerang för att höja marknivån. ”Vad heter området här?” frågade jag den europeiske konduktören på malajiska. ”Ancol.” ”Kan båtarna ta sig ända in till Batavia?” frågade jag då på nederländska. ”Givetvis, Tuan, om de seglar uppför Ciliwung”, sa han och gick vidare för att sälja biljetter till övriga passagerare. Spårvagnen for in i Batavia-Kota. Gatorna var lika smala som i Surabaya. Och även här fanns samma slags gamla gulvita stenbyggnader: vad som återstod av svunna tiders Kompani. Gatubelysningen drevs tydligen på gas. Jag hade fått höra att Batavias gator redan var asfalterade, men det visade sig nu vara en skröna. Det går så många historier i denna vår värld. Batavia-Kota. Detta var alltså Ostindiens huvudstad, uppförd under generalguvernör Jan Pietersz Coen, till priset av sextio­tusen inföddas liv. Vem kan någonsin ha räknat alla dessa människor? Batavia. År 1629 blev staden inringad och anfallen av Sultan Agungs arméer. Mina holländska skolkamrater hade ofta hånat mig under historietimmarna. Hur stor var den nu igen, Agungs armé? Tvåhundratusen man. Och hur många hade Kompaniet? Femhundra? Holländarna använde kanoner, men sådana hade Agung också haft. Hur kan det då komma sig att din furstes arméer förlorade? Att han förlorat med besked framgick klart och tydligt. Sedan dess och till dags dato hade området förblivit under holländsk kontroll. Men Coen hade i alla fall omkommit under försvaret av staden som han själv lät uppföra. Han återsåg aldrig fosterlandets jord. Tvåhundratusen soldater, påstod kamraterna. Med kanoner och allt. Jag ville så gärna tro att Agung förfogat över dessa skaror, men vem skulle någonsin kunna belägga att de faktiskt var så många? Tvåhundra tusen! Ingen lyckades framlägga ovedersägliga bevis, och jag visste fortfarande inte om jag kunde tro på siffrorna. 11

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 11

10-02-05 16.15.50


Betawi eller Batavia var i själva verket inte lika hektiskt som Sura­baya. Men väl renare. Här och där hade man ställt ut trätunnor, där man tydligen kunde göra sig av med soporna. Annat var det i Surabaya. Här syntes överallt väl underhållna blomrabatter, som alltid förgyller tillvaron. Det såg man heller aldrig till i Surabaya – där stod bamburucklen tätt på rad, med all brandfara som det medförde. Och därtill sopor överallt. Det var 1901. Tidningen som jag köpt redan i hamnen berättade om handel i Singapore, Hongkong och Bangkok med kvinnor från Priangan. Jag kom osökt att tänka på priserna som Maiko nämnde i samband med rättegången som jag skildrade i Människornas jord. Men sådana funderingar ville jag raskt slå ur hågen. Varför tänka på sådant som hörde till det förflutna? Har väl det förflutna mist sitt värde, slipper man släpa det med sig som en blytung börda. Ledarartikeln var intressant. Kinesisk-malajiska tidningar bekymrade sig än så länge inte om guvernementsdirektivet att hädanefter bruka den av van Ophuysen förordade stavningen. ”Vi tillämpar förvisso inte den malajiska som man lär ut i skolorna, så kallad högmalajiska. De flesta av våra läsare har aldrig besökt någon guvernementsskola och vi vill inte löpa risken att gå i konkurs.” Ledaren riktade vidare klagomål mot postväsendet, där man också förklarat nystavningen obligatorisk. Ingen verkade emellertid bry sig om den nya regeln, och nu hade postväsendet hotat med att sluta betjäna alla som bröt mot den. Det var som att försöka hålla tillbaka havsvattnet med bara händerna. Först nu föll min blick på den främsta nyheten, uppslagen med jättelika bokstäver: Japan kräver tillträde till ön Sabang och i synnerhet kolexporthamnen. Där ser man. Japan gjorde framsteg i stora språng. Var hade de förresten fått den nyheten ifrån? Och så holländarnas syrliga kommentar: ”Lustigkurrarna har fått fnatt”. Men någonstans stod säkert en liten notis om att marinledningen snabbinkallats till överläggningar. Under tiden for den muntert pinglande spårvagnen vidare. Batavia! Batavia! Här kommer jag! Du vet förstås inte vem jag är, men själv känner jag dig, och det riktigt bra. Ciliwung har du rätat ut till någon sorts kanal, som i Holland, med båtar som far av och an och 12

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 12

10-02-05 16.15.50


pråmar som forslar byggmaterial från inlandet. Nästan som i Surabaya. Dina byggnader är storslagna och imponerande. Och själen än mer storslagen och imponerande. Förr i tiden kantades Ciliwung av ståtliga fastigheter, i en lång obruten rad, men nu hade de flesta byggts om till butiker och stora verkstäder, som nästan samtliga drevs av kineser. Mitt i allt detta hörde jag själv till en gynnad grupp. Jag hade skor på fötterna, me­ dan de flesta vandrade omkring barfota. Jag hade filthatt på hjässan, medan de flesta hade stora stråhattar eller destar om pannan. Jag bar europeiska kläder, medan alla andra lufsade runt i fransiga byxor, med bar överkropp och någon gång i pyjamas. Jag såg allt möjligt – och jag kände allt möjligt, ja, mer än så. Jag blev upprymd. Var höll de hus, Prianganflickorna som alla påstod var så vackra, så ljuva, med hy len som sammet? Än så länge hade jag inte sett skymten av dem. Nu fick de allt ta och visa sig. Här är jag! Var finns alla dessa systrar till Nyai Dasima som Francis skrev om? Ingenstans kunde jag upptäcka det jag sökte. Här i första klass satt nästan enbart européer, med sedvanlig torr hy och ytterligt självbelåtna. Bredvid mig satt en europeisk kvinna som ideligen kliade sig på hjässan – hon hade tydligen glömt att avlusa sig. Mittemot mig satt en medelålders man, mager och med en mustasch tjock som en arm. Bredvid honom i sin tur satt en kines försjunken i sin tidning. I all hast råkade jag läsa att en holländsk recitatör hade ankommit och om några dagar skulle deklamera dikter av nederländska skalder och Shakespeare på Komediteatern i Pasarbaru. Enligt artikeln hade han just hunnit avverka några framgångsrika turnéer mellan storstäder i Europa och Sydafrika. Nej, nu ville jag inte tänka på någonting alls. Jag vill se och uppleva Batavia. Nu måste jag ta vara på tiden och titta mig noga omkring, för att ta till mig Batavia. O Batavia, dig som jag så länge hört talas om! Deleman, grobak, dos-à-dos, bendi, landå, victoria, dokar − dessa immigranternas gåvor som pilade av och an. Brokigt utstyrda ryttare. Till och med cyklar – och det hörde sanner­ligen inte till vanligheten. Jag skulle vilja ha en egen. Hur mycket kunde de kosta? Väldigt bekvämt med en sådan tvåhjuling – man bara 13

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 13

10-02-05 16.15.50


trampade ytterst långsamt och kunde överblicka allt. Spårvagnen for ut ur Batavia-Kota, genom ett område med dungar och träsk, och fortsatte ned mot Gambir. Då och då stannade den till för att spotta ut eller svälja nya passagerare – men det var inte lika spännande att observera. ”Nej”, sa en kines bredvid mig. ”Gambir lär nog dröja ett tag. En kvart till.” I grön klass förblev det stojigt. ”Men vad kan man begära”, gnällde kinesen en stund senare. ”Hästkapplöpning, jo, jo. Första gången i Batavia? Visst, nog ser jag det alltid. Här är folk som galna i spel och dobbel – tuppfäktning, bockfäktning, tärning, kortspel, till och med salamanderfäktning. När Pasar Gambir slår upp stånden kommer människor från hela landet, av alla de folkslag och prövar lyckan. Det måste ni absolut gå och titta på.” ”Finns det mycket att göra i kampongerna?” ”O ja, allt möjligt. Musik, dans, teater. Gamelan − det älskar man här i Batavia. Surakarta är ingenting i jämförelse. Gillar ni kroncong? Tuan Longsor är kroncongens okrönte konung. Väldig mustasch, ljuvlig stämma. Folk påstår att han har portugisiskt påbrå. Han bor alldeles bredvid Portugisiska kyrkan.” Min bänkgranne steg av, och därmed var föreläsningen till ända, och gnället likaså. I själva verket förvånade det mig att jag redan behärskade malajiska så pass bra: folk förstod mig och jag förstod dem. En något äldre indo-kvinna satt mittemot och iakttog mig. Hon sa på malajiska: ”Var kommer sinyo ifrån?” ”Surabaya.” ”Är det första gången här i Batavia?” ”Ja, Oma.” ”Titta”, sa hon och pekade ut genom rutan, ”där ligger societetsklubben De Harmonie, där de höga herrarna brukar roa sig, det är den gamla byggnaden. Där släpps inte kreti och pleti in. Man måste tjäna åtminstone fyrahundra gulden i månaden. Så mycket pengar på ett bräde kommer sådana som vi aldrig att se röken av, inte ens om vi får leva ett liv till.” Fyrahundra! Min samlade förmögenhet uppgick till hundrasjuttio gulden plus några cent. Ihopskrapat under många år. Men varför 14

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 14

10-02-05 16.15.50


skulle någon människa tjäna fyrahundra i månaden? För det kunde man köpa tre cyklar per månad och ändå ha råd att leva behagligt på vad som blev över. Stora och bastanta byggnader, vackra fordon – det var en praktfull syn. Jämfört med dem var min egen bendi bara brasved. Rym­ liga breda gator, som påminde om fotbollsplaner. Och där den magnifika bron vid De Harmonie med de båda statyerna. Var det Cupido och Venus de föreställde? ”Det här är Weltevreden: Gambir, säger människorna här. Ändhållplats. Vart ska ni? Torget heter Koningsplein, Lapangan Gambir, det är här man håller marknad. Spårvagnen slutar framför stationen. Ska ni längre, sinyo, så måste ni byta till linjen mot Meester Cornelis. Eller ta en deleman.” Jag kastade en blick på Koningsplein, Ostindiens stolthet. Just nu var det inte särskilt grönt – en gräsplan utan blommor, en kvadratkilometer, platsen där bataviaborna möttes, där de roade sig, med eller utan pengar – missnöjet lämnade de kvar hemma. ”Weltevreden! Slutstation för linjen!” gastade konduktören, först på nederländska och sedan på malajiska. Gambir var en ofantlig järnvägsstation: nästan en hel kampong bredde ut sig under vasstaket. Hit torde tågen forsla detsamma som i Surabaya: välstånd och lycka från byarna, för export. Och importen torde också vara därefter: saker och ting för att få oss att glömma att välstånd och lycka var förgängligt. Man måste hålla i minnet vad storstäder är till för i denna moderna tid: de uppfördes på en bottensats av handel med välstånd och lycka. En deleman tog mig till dit jag skulle. Hur som helst räknade jag mig själv till de moderna människorna. Den som inte vill följa med i utvecklingen blir ohjälpligen nedtrampad. I kavajens innerficka förvarade jag två viktiga papper: examensbeviset och kallelsen till Skolan för infödda läkare, stovia. Inte enbart Batavia, utan även doktorsskolan skulle få lov att slå upp sina dörrar för mig. Sesam, öppna dig!

15

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 15

10-02-05 16.15.50


Jag hade trängt in i fästningen Batavia. Skolbetjänten lyfte ut kappsäcken, kassen och den insvepta tavlan från vagnen och lämnade av alltihop inne på rektorsexpeditionen. Jag visade fram kallelsen. ”God morgon. Er fick vi då vänta på länge, Tuan. Ni skulle ha infunnit er redan i fjol, inte sant? Och nu är ni till råga på allt för­ senad. En hel vecka. Ni ska ha klart för er att endast era goda examensbetyg duger som ursäkt.” Det var ord och inga visor. Jag kände mig kränkt. De ville tyd­ ligen knäcka mig redan innan studierna tagit sin början. Sådana haranger tänkte jag inte tåla. ”Tuan är javanes?” Inga visor nu heller. Jag brydde mig inte om att svara, nöjde mig med ett stint ögonkast. Då slutade han ställa frågor. Han sköt åt mig ett papper och bad mig studera det. ”Har ni lagt allt på minnet nu? Dessa föreskrifter gäller från och med att ni blivit antagen som elev, det vill säga från och med att ni beträder denna byggnad som elev. Dem är ni skyldig att följa, Tuan.” Jag stirrade rakt in i de gula ögonen på europén mittemot. Han var uppenbarligen medveten om att jag inte godtog vad som helst. Han skyndade sig att tillägga: ”Jag säger det nu med en gång. Sedan är det Tuans egen sak att avgöra om ni håller fast vid beslutet att vilja bli elev.” Jag satt kvar utan att säga något. Jag fingrade på filthatten. Vad fanns det för mig i hela Batavia förutom stovia? Alltsammans var så förödmjukande. Mannen höll uppenbarligen på att tappa tålamodet. Han ville fortsätta med sitt arbete. ”Här bredvid finns ett rum. Innan ni skriver under kontraktet, måste ni vara säker på om ni tänker följa rådande föreskrifter.” Ordning och reda var på sin plats, överallt finns regler, men varför all denna förnedring? Javanesiska studenter måste bära traditionell javanesisk klädedräkt: destar, tutup, batik-kaïn, och inga skor – till och med gå omkring barfota! ”Har ni med er javanesisk klädedräkt?” 16

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 16

10-02-05 16.15.50


Det hade jag givetvis, bortsett från destar – vilket kändes ytterst förödmjukande att tvingas tillstå. ”Har Tuan pengar?” Frågorna blev mer och mer oförskämda. Själv tjänade han förmodligen några och sjuttio gulden i månaden. ”Skulle ni sakna pengar, så kan vi betala ut förskott för inköp av utrustning.” Nåväl. Jag accepterade alla elevföreskrifter och bad om tillåtelse att först av allt gå och inhandla utrustning. ”Ni kan lämna pinalerna här tills ni är tillbaka”, sa han. ”Trehundra meter härifrån ligger en stor marknad, Pasar Senen, och där kan ni införskaffa allt ni behöver.” Jag var rejält uppretad när jag gick. Det gick snabbt att hitta en butik där jag kunde köpa en destar. En synnerligen frågvis arab hjälpte mig. Han var hålögd med en lortig svart mössa på hjässan. Till slut fick jag med mig duken för halva priset, vilket förmodligen var alltför mycket även det. Jag kände mig ordentligt tillplattad. Att bli doktor är som att bli en skruv i någon maskin på en sockerfabrik, hade en ny bekantskap på båten sagt. Bagateller av det här slaget måste jag lära mig att stå ut med, men var jag verkligen stark nog? Blotta det faktum att jag gick med på dessa dumheter bar syn för sägen. Tillbaka på expeditionen kände jag mig fortfarande lika upp­retad och kränkt. Jag fördes in i ett särskilt litet gemak – och där bringade jag mina europeiska kläder en sista hälsning. Skorna, byxorna, strumporna. Farväl! Till råga på allt elände måste jag linda en ­destar, som jag inte burit på år och dag, och lämna ifrån mig filt­ hatten. Och de fötter som skyddats av strumpor och skor lyste nakna som två hönsfötter. Blodet började koka när jag kände det kalla golvet. Likt en regnblöt fågel hade jag undertecknat kontraktet. Jag skulle erhålla månatligt vivre på tio gulden från generalguvernementet, kost och logi på internatet var redan betald, och jag förband mig att förbli i guvernementstjänst, till lands eller till sjöss, i lika många år som skolgången varade. En infödd skrivare tog mig till internatet. Nya dofter – alkohol 17

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 17

10-02-05 16.15.50


och kreolin. Det låg ett ambonesiskt sjukhus alldeles intill, avsett enbart för ambonesiska soldater och deras familjer. Vi hann lagom ställa ned packningen i sovhörnan som jag fått mig anvisad, innan resten av studenterna flockade sig omkring oss. Ovanpå kappsäcken i sängen mittemot min egen fick jag syn på en bild från någon tidskrift, ytterst upphetsande. Innan jag ens hunnit se mig omkring ordentligt, kom en stadig bjässe och ställde sig mitt framför näsan. Han började skärskåda min kappsäck med alla bucklor och repor, och utbrast till slut: ”Titta på den! Vilken kappsäck, han kommer säkert raka vägen från djungeln!” Han var tydligen den ende i huset som tilläts bära skor. Han var inte sundanes, inte javanes, varken madures eller balines, inte malaj. Förmodligen en indo. Innan jag visste ordet av, hade han gett min kappsäck en rejäl spark med sin tunga sko. Det var som om jag själv tog emot en spark, det var ett angrepp på min självkänsla, min stolthet. Kappsäcken kanade i väg. Skrivaren lyckades inte förhindra att ynglingen gav den ännu en spark, och sedan blandade sig även de andra i leken. Det här kunde jag självfallet inte bara stillatigande åse. Jag blev rasande. ”Mina herrar”, skrek jag, ”hur skulle det vara om ni struntade i kappsäcken, och gav er på mig i stället! Kom igen bara!” Jag hade aldrig i hela mitt liv slagits på allvar, men å andra sidan heller aldrig tvingats utstå liknande plumpheter. Jag intog en hotfull position: om så krävdes tänkte jag golva dem allihop. Jag stack fram ena benet mellan vecken på min kaïn, och medan jag utmanande skärskådade dem en efter en, började jag knäppa upp jackan med vänsterhanden. Det gjorde inget större intryck – alla brast ut i skratt. Ynglingen i europeisk mundering klev lugnt och sansat fram till mig och försökte klämma åt om näsan som om där satt en pormask, men då jag just stod i begrepp att slå honom rakt i ansiktet med vänstern för att sedan banka högern mitt i bröstkorgen, vek han tillbaka. Satan också. Jag tog ett kliv framåt, vevade med högern – och plötsligt låg jag platt på golvet. Otyglade skrattsalvor. Jag ville fara upp, men innan jag hann kasta mig över honom hade 18

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 18

10-02-05 16.15.51


de redan fattat tag om benen och störtade över mig som ett enda stort berg. De slet av mig min kaïn. De vita kalsongerna flinade mig rakt i synen. Men inte nog med det. Snabbare än ögat hade de flått alla kläderna av kroppen, med undantag av läderbältet och destar. Jag kände mig som en uppfläkt häst. ”Hallå där, herr tuppkyckling! Kom igen, vi vill höra hur vackert du kan gala!” hånade mig indon. Under livligt jubel släppte de mig, och likt Adam utjagad ur paradiset skyndade jag bort till sovhörnet för att skyla nakenheten. ”Han får inte klä på sig än!” skrek man åt skrivaren på malajiska då han ville skrida till undsättning. ”Först ska han skutta runt ett tag på ängen!” Och återigen hördes ljudliga skratt. ”Kom igen, bräk litet för oss!” De släpade mig till mitten av sovsalen, spritt språngande naken som en plockad tupp. Jag höll händerna för skrevet. Jag kunde ha sjunkit genom golvet. ”Skåda den tappre javanesiske riddaren, med bälte och destar!” ”Nej, det är en tupp som glömt hur han ska gala.” ”Låt honom stå så där tills morgonen gryr, då kan rektorn se honom. Visst, gossar?” ”Visst!” Ynglingen i europeisk mundering klev fram på nytt och började dra mig i händerna. Nu var banne mig måttet rågat. Så här kunde det inte få fortgå. Jag föll till marken och sparkade med benen. Jag träffade honom mitt på käken. Ynglingen föll framstupa, spottade i golvet: två tänder och blod. Allmän uppståndelse. ”Adam går till attack!” Att slåss var bättre än att utstå skammen. Jag slutade skyla mitt skrev och störtade över dem. ”Mina herrar, mina herrar! Nu får det räcka!” utbrast skrivaren. ”Slutar ni inte nu, så hämtar jag rektorn!” ”Var så god. Tuppen är riktigt vild av sig.” 19

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 19

10-02-05 16.15.51


”Hämta honom bara!” De trängde in mig i ett hörn. ”Kom igen”, skrek jag. Ingen trädde fram. Allihop stod och skrattade – de hade uppenbarligen inte så onda avsikter och alltsammans var bara menat som ett skämt. Tuppen började gala: ”Är det så här det går till bland intellektuella?” De teg. ”Är det här något ni lärt er av anfäderna?” ”Fåna dig inte! Vad har våra anfäder med saken att göra?” ”Inbilla er bara inte att ni är mer kultiverade än de.” En av ynglingarna kastade åt mig min kaïn. Jag förblev på min vakt medan jag knöt fast den igen. ”Hemma i byn skyltar ni säkert med att vara intellektuella, men folket i kampongen är mer kultiverade än ni är”, gol jag vidare. Fortfarande på min vakt för indon rörde jag mig långsamt bort mot sovhörnet. Larmet hade lagt sig. ”Inte ens djävulen skulle vara lika tarvlig”, bet jag ifrån mig. ”Och packa er i väg, nu.” De blev moltysta. De var tydligen fortfarande förvånade över mitt resoluta uppträdande. Men de gick inte sin väg. Jag klädde på mig igen, lugnt och sansat, som en hög herreman. Sedan lastade jag upp mina pinaler på sängen. Tavlan i det vinröda sidenhöljet och bomullsduken lade jag ovanpå kudden. Under tiden hade skrivaren försvunnit. Han var förstås van vid snarlika scener, och skulle inte skvallra för någon utom möjligen sina grannar eller sin hustru. Jag slog mig ned ovanpå sängen och betraktade dem en gång till. Nu log allihop vänligt. De hade stiliga tänder. De skulle inte mucka något mer gräl. Det hela var uppenbarligen tänkt som någon sorts initiering, men sedan hade allt gått rejält över styr. De hade väl inte behövt vara så grova, tänkte jag för mig själv. På grund av min kappsäck tog de mig för en provinsråtta. I den låg saker och ting som var mer värda än alla dessa blivande läkare sammantagna. Om de bara visste vem de hade framför sig. Där i kappsäcken låg mina bästa tankar: anteckningar, brev från vänner, kärleksbrev, tidningsklipp, manuskrip­ ten till mina romaner – allt som allt över två kilo. Skulle de själva 20

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 20

10-02-05 16.15.51


någonsin komma att äga en lika dyrbar skatt? Och dessutom allsköns andra värdefulla brev, av ett slag som de själva alldeles säkert aldrig fick motta. Till exempel breven från mor – och jag var övertygad om att ingen av dem hade en mor som min. Och så alla dessa anteckningar som jag hunnit göra om mina egna erfarenheter – de skulle bara veta, dessa blivande små statstjänare, dessa blivande löneslavar hos generalguvernementet. Då jag märkte att ingen längre hade lust att besvära mig, kände jag mig skyldig att visa mig från en vänligare sida. ”Jag är ledsen att jag just sparkade ut två tänder.” De började skratta. Utan att bevärdiga dem någon mer blick började jag packa upp kläderna ur kappsäcken och lägga in dem i skåpet. Alla stod kvar och såg på, som om jag ägnade mig åt något trolleritrick. ”Han har inga mer javanesiska plagg”, påpekade en. ”Kanske är han en londo godong.” ”Titta bara, idel europeiska plagg!” Jag slog dövörat till. Då jag var färdig med kläderna, började jag stuva in böcker och papper i skåpet, och sedan lyfte jag upp kappsäcken och kassen ovanpå skåpet. ”Aha”, hördes ett gällt läte. Jag vände mig raskt om. Någon hade dragit upp tavlan ur höljet, alla måste komma och titta. ”Det svunna seklets blomma”, uttydde någon underskriften. Då jag märkte att de lagt tassarna på min målning utan att jag gett min tillåtelse, blev jag helt rasande. Jag hämtade dolken i skåpet, drog ut den ur slidan och gastade: ”Lägg tillbaka den i höljet! Omedelbart!” Ynglingarna låtsades inte höra. ”Eller vill ni få kniven mitt i synen?” ”Gossar, var hyggliga nu och stoppa tillbaka tavlan i höljet”, befallde en. De stod tigande och såg på mig, och på kniven som jag höll i handen. ”Jag räknar till tre”, sa jag hotfullt, ”och har ni då inte stoppat tavlan i höljet, så kastar jag den här dolken.” 21

095107Toer_Fotspar.OK3.indd 21

10-02-05 16.15.51


Fotspår av Pramoedya Ananta Toer  

Tredje delen i Burukvartten. "Det är stor berättarkonst." SvD