Matens realitet
En berättelse om matsuveränitet och att dräpa ett djur. Anton Sundström
Klockan är 17.30, jag sitter på tricken på väg hem från jobbet, magen kurrar så där skönt och jag inser att det var ett tag sen den där lunchen slank ner. Således blir det ett besök på den lokala Rimi-butiken. Som vanligt går jag några varv inne i butiken, filosoferar vad det ska bli till middag. Som en son av samhället jag lever i inser jag att det är fredag och fredag är ju lika med ”tacomys”. Så i min röda handelskorg flyger in 500 gram nötfärs 45 kr., Santa Maria taco mix 13.90 kr, 4 tomater 10 kr, 1 lök 4 kr, 1 burk mais 5 kr , 1,5 l cola 22 kr. “Bip bip!” säger det när mina varor glider förbi. Kassörskan ger mig en trött blick som att jag inte var den enda.
Klockan är inte 17.30, det är närmare lunch än middag. Jag och Tora blir körda på varsin motorcykel genom Picos de Cima. Destinationen är João’s hus. Där vi ska spendera dagen. På förhand har João berättat att vi kommer slakta en get för att försyna oss, och dels till ära att hans fru kommer tillbaka från en lång studieresa. Dagen inleds med sedvanlig kaffedrickning och småprat. Efter ett tag går vi ut på bakgården. När jag kommer ut ser jag 20 meter fram en vit get som står fastsnörad runt ett träd. João ser på mig med ett dolt skratt i blicken och frågar mig ”vill du dräpa geten?”. Min första tanke är att jag vill inte stå här och se på, men jag svarar ändå ja.
Allt kött serveras inte i fina plast packet. Han ger mig yxan. Jag känner tyngden i mina händer. João visar mig vart jag ska träffa för att göra processen kort. Han ler inte längre och jag blir så tagen av allvaret att jag läger min hand på getens huvud och säger ”av jord är du kommen av jord skal du bli”. Det är som geten förstog mina ord och ger ifrån sig ett panikskrik: ”Eeeeeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!”. Efter grepar jag yxan och slår; geten faller ihop och det är över. Efter att João nogrant tagit vara på allt som går att bruka, börjar vi laga mat tillsammans med Nene, João’s fru. Riset och bönerna kommer från bosättningens kollektiva jordbruk. Sallad, tomater och lök kommer från småbruket runt huset, och likaså frukten i den nypressade juicen vi dricker. Att jag dräpt en get var något som jag hade tänkt ta med mig till graven. Jag hade inte lust att berätta för någon, speciellt
inte mina kära brigadistvänner, då 6 av 11 är vegetarianer eller veganer. Men i den digitala tidsålder vi lever i kom det fram att min brigadistpartner Tora i smyg filmat hela processen. Men även efter att sanningen kommit fram blev jag varken lynchad eller isolerad. För att gå tillbaka till handlingen och varför jag svarade ja när jag egentligen inte ville är svaret enkelt men ändå inte helt. Jag ätit kött hela mitt liv men ändå varit borta ifrån realiteten av det jag ätit. Realiteten är att varje gång jag ätit en korv, kyckling eller kött, så har en slakt genomgåtts och hur denna processen sett ut har jag och många andra aldrig behövt konfrontera. Känner jag till realiteten av dom perfekta tomaterna som skiner helt utan skavanker där i Rimi-butiken, tja nej egentligen inte.
Mera salt skrek bonden! 16
17