Page 1

H E L S I NGB ORG S H ISTOR I A Efter uppdrag av KOM M U N F U L L M Ä K T IG E I H E L SI NG B ORG utgiven av DÄ RT I L L U T S E DDA KOM M I T T E R A DE under redaktion av A N N A C H R I S T I N A U L F S PA R R E (huvudredaktör) M ats G reiff , L ars - E ric J ö nsson T orgn y F ransson , K arin G ustav sson

VIII:1 L a n d sb yg d e n

H E L SI NGB ORG 2 01 0


© Copyright Helsingborgs stad och författarna 2010

Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör) Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson Torgny Fransson, Karin Gustavsson Bildredaktion: Therese Kruse, Sven Olof Larsén, Karin Gustavsson Grafisk form: Lennart Persson

ISBN 978-91-633-6369-6 Printed in Sweden by Elanders, Malmö, 2010


FÖROR D Föreliggande volym av Helsingborgs historia, del VIII:1, är den första i bokserien som fokuserar på stadens omgivningar. De landsbygdskommuner som lades samman med Helsingborg vid kommunsammanslagningen 1971 har tidigare inte skildrats i bokverket och avsikten är nu att i flera volymer berätta landsbygdens historia ur olika perspektiv, med början i förhistorisk tid. Den nuvarande kommungränsen utgör geografisk avgränsning.  Artiklarna i boken har författats av docent Lars-Eric Jönsson, docent Kristina Jennbert, docent Peter Carelli, fil dr Stefan Persson, fil dr Henrik Svensson och fil dr Solveig Fagerlund. Bokens redaktion har bestått av professor Anna Christina Ulfsparre (huvdredaktör), professor Mats Greiff och docent Lars-Eric Jönsson, stadsarkivarie Torgny Fransson samt stadsantikvarie Karin Gustavsson, sekreterare.   För bildredaktion, bildresearch och bildbearbetning har antikvarie Therese Kruse och fotograf Sven Olof Larsén svarat. Kartingenjör Christina Andersson har ritat och bearbetat kartor och fotograf Karin Bernle har gjort kompletterande digital bildbearbetning. Historikkommittén och redaktionen vill rikta ett varmt tack till alla institutioner, organisationer och privatpersoner som har bidragit till att boken har kunnat ges så många och varierade illustrationer.   Historikkommittén önskar också särskilt tacka Kommunstyrelsen och Kulturnämnden i Helsingborgs stad för ett helhjärtat stöd för utgivningen. Generösa ekonomiska bidrag har också lämnats av Sparbanksstiftelsen i Skåne, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen och Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur. Det är vår förhoppning att böckerna i del VIII kommer att berika helsingborgarnas och andras kunskap om och intresse för områdets historia. Helsingborg i mars 2010 Historikkommittén Bengt Lindskog, ordförande

Olof Mathiasson

Nanette Larsson

Staffan Björnberg

Anna Christina Ulfsparre, huvudredaktör

Gunilla Carlborg

Karin Gustavsson, sekreterare


A k t รถ r e r pรฅ t i n g e t Solveig Fagerlund

311


Aktörer på tinget

Vad hände egentligen på tinget i äldre tid? Vilka var de människor som framträdde inför häradshövding och nämndemän, och vilka ärenden hade de? På landsarkivet i Lund bevaras hyllmeter av domboks- och rättegångsprotokoll från Luggude häradsrätt. Den äldsta är från 1667, då dansk lag fortfarande tillämpades i Skåne. Det finns en del luckor i materialet, i några böcker har texten bleknat bort, och i andra har pergamentet ätits upp av fukt och mögel. En del protokoll är så överklottrade att man knappt kan tyda texten, men de flesta böcker är fullt läsbara. Låt oss genom några nedslag i dessa böcker, från den senare delen av 1600-talet och fram till slutet av 1800-talet, följa häradets innevånare.  Genom att lyfta fram några av de tvister och brott som behandlades vid tinget vill jag förena två syften. Det ena är att med hjälp av de ofta detaljerade vittnesprotokollen skapa en bild av hur vardagslivet kunde te sig för människor som annars inte lämnat efter sig så många spår, och visa hur detta liv påverkats av samhällsförändringarna. Det andra är att visa hur rättsystemet förändrats över tid, både med avseende på vem som använde sig av det, vilka ärenden som behandlades och hur dessa behandlades. De tvister som valts som exempel är sådana som på ett eller annat sätt dominerat bland målen, de utspelade sig både mellan och inom olika samhällsklasser och de handlade till största delen om konflikter kring jordens ägande och brukande samt om boskap. De brott som lyfts fram har valts ut

Luggude häradsrätts arkiv på Landsarkivet i Lund. Foto: Niklas Hertzman

312


Bakgrund

för att de visar hur synen på brott har förändrats under de två hundra åren. Fokus i denna artikel sätts framför allt på de människor som trädde inför rätten som målsägare, anklagade och vittnen. Även om rättens funktionärer var viktiga aktörer, får de här spela en andrahandsroll. De domböcker som studerats närmare är från åren 1668, 1684, 1727, 1749, 1777, 1840 och 1875. För år 1749 har enbart sak­ öreslängderna använts. Innan vi tar del av de tvister och brott som behandlades, måste först en bakgrund ges.

Bakgrund Luggude härad De rättsliga arenorna i Helsingborgs stad i äldre tid var rådstugan och kämnärsrätten (under dansk tid bytinget). Dessa har behandlats grundligt i tidigare utgåvor av Helsingborgshistoriken. Motsvarande forum för landsbygdens innevånare

Luggude härads tingshus i Mörarp. Det äldsta tinghuset, till vänster i bild, uppfördes 1704. Det revs 1987 och ersattes, i syfte att återskapa miljön kring tingsplatsen, med en ny byggnad som idag används som bostad. Det nya tingshuset, till höger i bild, byggdes 1828 och användes som sådant fram till 1896 då tingsförhandlingarna flyttades till Helsingborg. Huset står fortfarande kvar och innehåller idag även detta bostäder. Foto: Mårten Sjöbeck 1935. Lunds universitetsbibliotek.

313


Aktörer på tinget

var häradstinget. Luggude härad innefattade förutom de landsbygdsförsamlingar som numera ingår i Helsingborgs stad, även nuvarande Bjuvs kommun, staden Höganäs och de landsbygdsförsamlingar som idag tillhör Höganäs kommun och delar av nuvarande Svalövs kommun. Häradet bildade fram till år 1691 gemensam domsaga med Bjäre härad och under perioden 1691–1851 med Onsjö och Rönneberga. Efter detta utgjorde det en egen domsaga fram till år 1971. Från de tidigaste bevarade rättsprotokollen finns inte platsen för tinget antecknad, men mycket tyder på att det varit ambulerande. År 1681 är det känt att det hölls i Väla, andra kända tingshus eller tingsplatser är Västra Ramlösa, Fleninge, Ringstorp och Rödemölla. Från och med 1704 fungerade Mörarp som fast tingsställe ända fram till 1896, då järnvägens ökade betydelse ledde till att tingsförhandlingarna flyttade till Helsingborg. 1971 uppgick Luggude härads domsaga i Helsingborgs tingsrätt.1

Ting i förändring Under de drygt tvåhundra år som är aktuella i denna artikel genomgick rättssy­ stemet, liksom samhället i övrigt, stora förändringar. Under medeltiden anses domstolarna i Norden främst ha varit ett redskap för att lösa konflikter mellan individer i lokalsamhället. På 1600-talet, den tid som vi har möjlighet att studera, hade staten och kungamakten börjat ta kontroll över processförfarandet och använda tinget för att kontrollera befolkningen. Utbildade jurister fick inflytande över rättsprocessen och ett mer formellt system växte fram. I modern tid beskrivs rätten som en byråkratisk institution som är svårbegriplig för den vanliga människan. Utvecklingen från medeltidens informella, lekmannastyrda rättssystem fram till 1900-talets formella och expertisstyrda har, trots att det inte var fråga om någon plötslig, utan en väldigt långsam förändring, kallats den judiciella revolutionen. I detta begrepp innefattas också vilka typer av mål som behandlades och vilka straff som utmättes.2   De nordiska rättssystemen hade fram till 1600-talets början mycket gemensamt som skilde dem från övriga Europa. Några av de gemensamma dragen var att lekmän spelade en stor roll, civilmål och brottmål behandlades av samma domstol, rättegångsförfarandet var informellt muntligt och kärande och svarande stod som likställda parter mot varandra, tortyr var mindre vanligt än på kontinenten och i England, och det fanns möjlighet att appellera domar givna i en lägre. Förutom detta fanns det stora likheter i lagarna. Att Skåne gick från dansk till svensk överhöghet innebar därför inte så stora skillnader på det juridiska planet. I Sverige hade man kommit längre fram i formalisering och centralisering av det juridiska systemet vid mitten av 1600-talet än vad man hade i Danmark. Detta gör att det kan se ut som om de förändringar som faktiskt sker i Skåne enbart berodde på inkorporeringen i Sverige. Men Danmark genomgick samma process, och med införandet av enväldet 1660 och den Danske lov 1683 skedde där så 314


Bakgrund

genomgripande förändringar att lekmännens roll radikalt minskade och fattiga människor fick svårt att använda sig av tinget.3  Efter freden i Roskilde 1658, då Skåne inkorporerades med Sverige, beslöts att Skåne skulle behålla dansk lagstiftning så länge den inte bröt mot svenska fundamentallagar. Vid Malmö recess 1662 togs ett nytt beslut om att svenska lagar och förordningar efterhand skulle införas vid sidan av de danska, men bara som ett supplement. Härefter, och fram till att svensk lagstiftning blev gällande åberopades både svensk och dansk lagstiftning i de skånska häradsrätterna.4 I protokollen från Luggude härad 1667–1669 ser man främst hänvisningar till Jyllandslagen, till Kristian III:s recess från 1558, Kristian IV:s »lilla recess« från 1615 och hans »stora recess« från 1643. Några hänvisningar till Skånelagen förekommer inte.5  Redan under det skånska kriget 1675–1679 började förberedelser för att införa svensk rätt i Skåne, Halland och Blekinge. År 1680 gjorde Karl XI sig enväldig och den maktcentralisering och uniformitet han genomförde efter detta innebar att Skåne helt skulle inkorporeras i Sverige, och inte som tidigare vara en provins. Den 20 juli 1683 infördes formellt svensk lag och svenskt rättegångsförfarande i Luggude härad. Även om det fanns stora likheter mellan svenskt och danskt rättegångsväsende så fanns det också en del betydelsefulla skillnader. Låt oss se på de förändringar som skedde.   Det danska häradstinget sammanträdde var fjortonde dag. Som domare satt häradsfogden eller tingsfogden, en bonde som ofta inte var juridiskt skolad, ibland inte heller läskunnig. Häradsfogden hade sedan början av 1600-talet ensam domsmakt förutom i trolldomsmål och grövre våldsmål. En tingsskrivare förde protokoll och förvarade tingböckerna, men länsmannen hade ett visst överinseende över dem. Åtta stockemän bevittnade rättegången. Namnet kommer av att männen satt på stockar under den tid då rättsförhandlingarna hölls under bar himmel. Deras roll var endast att bevittna det som hände på tinget. De utsågs av domaren, men hur de rekryterades, frånsett att de skulle vara bönder, är lite oklart. Möjligen kan avståndet till tinget ha varit avgörande, och om så är fallet borde man med hjälp av stockemännen kunna utläsa var tinget hölls.6 I protokollen från Luggude häradsting kan en förändring över tid skönjas, som tyder på att tinget under perioden mellan 1667 och 1672 rörde sig från norr till söder. I periodens början är det bönder från Jonstorps, Brunnby, Väsby och Farhults socknar som framträder som stockemän. Under denna period finns få representanter från de södra häradsdelarna med. Några år senare har representationen förskjutits söderut. Under sommaren 1671 är de flesta stockemännen från trakterna kring Allerum. Under våren 1672 är det bönder från Filborna som dominerar och i november samma år tycks tinget ha hållits i Köpinge.   Förutom stockemännen fanns det andra nämnder i det danska rättsystemet.7 I Luggude kunde dessa nämnder bestå av fyra, sex, åtta, tolv eller till och med sexton män, och här kallades de antingen Uwildige män (oväldiga, rättvisa, opartis315


Aktörer på tinget

ka), eller helt enkelt de fyra eller åtta männen. Deras funktion var att besiktiga boskap, fast eller lös egendom och gränser i samband med ägobyte, vid begäran om skattelindring, vid skador eller gränskonflikter. Det brukliga var att det endast var bönder som var funktionärer vid tinget, men de opartiska männen bestod av »ärliga byamän« som ansågs ha kunskap om de aktuella frågorna, och som också kunde vara hantverkare. När Raus kyrka skulle synas var det timmermannen Sjunne Andersson i Fjärestad, en murmästare i Bårslöv, Pål skomakare och glasmästaren Jöns Sörensson på Råå som tilldelades uppdraget. Inför sin resa till riksdagen i Stockholm i juni 1668, som representant för häradet, begärde Lauridz Rasmussen från Ingelsträde åtta mäns granskning för att bedöma hur stor reseersättning han skulle få.8 De opartiska männen spelade en aktiv, men inte alltid så tacksam roll. I en strid om hägnader på 1660-talet underkändes de åtta männen av en av parterna för att de ansågs vara i svågerskap med motparten och för att undvika partiskhet var rätten tvungen att utnämna 16 män från Södra Åsbo härad.9   Den svenska häradsrätten sammanträdde normalt tre gånger om året. Förhandlingarna vid dessa lagtima ting kunde dock pågå under flera veckor i taget. Vid särskilt brådskande ärenden kallades till urtima ting. I det svenska rättsystemet var häradshövdingen, oftast en adelsman, formellt domare, men i praktiken var det hans utsedda lagläsare som ledde förhandlingarna och som också förde protokoll.10 År 1680 avskaffades lagläsaren och det föreskrevs att häradshövdingen skulle vara bosatt inom lagsagan och själv tjänstgöra vid tingen. Nämnden fick i och med detta en försvagad roll, men de deltog ändå i dömandet tillsammans med häradshövdingen. I 1734 års lag beslutades att endast en enig nämnd kunde överrösta domaren. Nämnden i Sverige bestod av tolv bofasta män och hade sedan 1400-talet varit en permanent institution som vid behov kompletterade sig själv. Hur länge enskilda nämndemän satt kvar på sin post kunde variera.11 Representationen från de olika geografiska områdena i Luggude härad var relativt jämnt fördelad, och i den första nämnden efter det svenska rättsystemets införande var också hälften av nämndemännen frälsebönder.12 Vid slutet av 1700talet tycks den ha koncentreras till de södra delarna. År 1768 var inte mindre än fem nämndemän från Frillestads socken. Vad detta berodde på är svårt att säga. Möjligen kan det här ha uppkommit en elit som favoriserade sina grannar när nya nämndemän skulle tillsättas. Att sådant förekom i Sverige visar det faktum att det kring sekelskiftet år 1800 började framföras klagomål över att nämnderna förnyade sig själva godtyckligt. År 1823 fick därför bönderna rätt att välja nämndemän på sockenstämman och 1872 utökades denna rätt till alla röstberättigade.13 Om det var till följd av de nya reglerna år 1823 går inte med säkerhet att säga, men den starka koncentrationen av nämndemän till Frillestad socken mattades av kring 1830-talet. Några av nämndemännen därifrån, Anders Jönsson i Frillestad och Jöns Andersson i Rycketofta, höll emellertid sina poster ända fram till 1849. Jöns 316


Bakgrund

Uppslag ur Luggude häradstings dombok från år 1777. Landsarkivet i Lund. På vänster sida ser vi en avskrift av en inlaga till det mål som avslutade sommartinget. På höger sida inleds hösttingets protokoll. Överst ser vi att en renskriven kopia av protokollet har sänts in till hovrätten. Sedan förklarar häradshövdingen att han på angivet datum anställt ting tillsammans med de nämndemän som namnges. Om vi hade kunnat vända på sidan hade vi sett att prästen, som brukligt, hållit gudstjänst före tinget. Foto: Niklas Hertzman

Andersson hade då varit nämndeman i 53 år. De svenska nämndemännen anses ha haft en större roll än de danska stockemännen genom att de hade viss beslutanderätt tillsammans med domaren, och detta kan vara riktigt, men i denna jämförelse har man inte uppmärksammat den aktiva roll som rättskipande institution som de danska oväldiga männen hade. En viktig men relativt anonym rättstjänare var skrivaren. Det är hans penndrag vi följer när vi försöker tyda den bleknande texten, men det är sällan hans namn nämns i de protokoll han nedtecknat.   Den som ville ställa en person inför rätta skulle lämna in en stämningsansökan. Denna kunde vara muntlig eller skriftlig. I det danska rättsystemet skulle man genom två kaldsmen lämna fram stämningen till svarandeparten fjorton dagar 317


Aktörer på tinget

före tinget. Dessa skulle inför tinget intyga att kallelsen skett på laglig väg. Annars kunde stämningen underkännas. Den som blev kallad på laga sätt, vare sig som svarandepart eller vittne, var skyldig att mot böter infinna sig vid tinget. Någon språklig motsvarighet till dessa kaldsmen fanns inte i Sverige. Efter 1683 var det häradsskrivaren eller underlänsmannen, utsedd av kronans befallningsman, som utförde dessa sysslor. Vid tinget kunde man framträda själv eller genom ombud. Några krav på juridisk skolning ställdes inte på dessa. Det var också målsägarens ansvar att själv skaffa fram vittnesmål eller andra bevis för sin sak. I protokollen från 1660-talet ser man ofta att parterna begär in fyra eller åtta mäns »avsikt« om tvistefrågan. I en del tvister framgår det att denna nämnd inte bara skulle utreda sakfrågan, utan också försöka få parterna att enas. Även i det svenska rättsystemet var det praxis att målsägaren förde sin egen talan. I svårare brottmål skulle länsmannen väcka åtal om inte målsägaren själv gjorde det, eller om det inte fanns någon målsägare. Under 1700-talet kom kronolänsmannen och landsfiskalen att spela en allt större roll som åklagare i brottmål och i förseelser mot statliga förordningar, men ända fram till 1864 års strafflag var det enskilda åtalet jämställt med det offentliga.14  Kvinnan spelade i äldre tid en andra rangens roll i rättssammanhang. Endast män kunde vara funktionärer vid tingen. Kvinnas rätt att agera som part och vittne i mål var också kringskuren enligt lag och i många fall syns de i protokollen enbart då de stod som anklagade. Senare års forskning har dock visat att de i praktiken agerade i större utsträckning än vad lagen tillät. Vid kämnärsrätten i Helsingborg utgjorde kvinnor cirka 20 procent av parterna i mål under åren 1681–1709.15 Vid Luggude häradsting tycks de inte ha utgjort lika stor andel av de agerande.

Övriga instanser Från det danska häradstinget kunde man appellera till landstinget och därifrån vidare till Kungens rättarting. Förutom häradsrätterna fanns på landsbygden birkerätter. Innehavaren av dessa, antingen adliga eller kyrkliga, hade rätt att tillsätta en fogde och att utdöma och verkställa kroppsstraff över sina underlydande förutom i svåra brottmål. Även i Sverige hade adelsmännen viss domsmakt över sina underlydande, men bara i rent disciplinära frågor.16  I Sverige fanns lagmansrätten som andra instans över häradsrätten. Hit kunde man överklaga i tvistemål. Med hovrätternas införande på 1600-talet fick denna instans mindre betydelse och den avskaffades 1849. Hovrätten var första instans för vissa grövre brott som exempelvis högförräderi, och överklagande instans för övriga brott. Dessutom hade den som uppgift att kontrollera så att rättegångarna i underrätterna skett på korrekt sätt. Därför skulle underrätterna varje år skicka in kopior på rättegångsprotokollen (så kallade renovationer) till hovrätten. Döds318


Ekonomiska tvister

straff utdömda i underrätterna skulle granskas av hovrätten innan de verkställdes. Oftast mildrades domarna i hovrätten.17 Fram till år 1821 var Luggude härad underordnat Göta hovrätt i Jönköping, efter detta inrättades en hovrätt över Skåne och Blekinge med säte i Kristianstad. Som fjärde och högsta instans fanns kungen och hans råd, och sedan 1789 högsta domstolen.   Alla brott och tvister behandlades inte av häradsrätten. Den mosaiska lagen hade stort inflytande över den världsliga lagstiftningen under 1600-talet och kyrkan spelade under hela perioden en viktig roll i konflikthantering mellan enskilda, i utdömande av vissa straff och när det gällde att föra en brottsling in i den kristna gemenskapen efter avtjänat straff. Kyrkans straffande funktioner minskades i hög grad i och med 1686 års kyrkolag, men avstängning från nattvarden, som uppfattades som ett strängt straff, fanns kvar under hela 1700-talet. Den uppenbara kyrkoplikten var egentligen inget straff, utan innebar att syndaren skulle bekänna sina synder i kyrkan och därefter återupptas i den kristna församlingen, men den uppfattades som ett skamstraff. Under 1700-talet kunde sockenstämman eller kyrkorådet ta sig an fylleri och slagsmål, men också frånvaro från kyrkan eller husförhör och sabbatsbrott. På landsbygden togs fler saker upp vid sockenstämmorna än i städerna.18 Inom byarna fanns också en lokal organisation, byalaget, som löste jordbrukets kollektiva frågor.19

Ekonomiska tvister Under hela den period som studerats var ekonomiska frågor det som tog upp störst andel av tingets ärenden. Även om det under 1600- och 1700-talen kan vara svårt att dra en skiljelinje mellan ett formellt ärende, en tvist eller ett brott, kan man konstatera att både de ekonomiska frågorna och de formella ärendena ökade markant fram till 1800-talets slut. De exempel som valts ut kanske inte alltid är de som dominerade tinget rent kvantitativt, men de kunde dominera genom att de upptog en stor del av tingets tid. Medan ett mål gällande en obetald skuld för en häst, som var ett vanligt mål under 1668, kunde avklaras ganska snabbt, kunde ett mål som rörde ett arv pågå i mer än två år, och ibland involvera hela lokalsamhället. Därmed säger också dessa mål mer, inte bara om agerandet på tinget, utan också om det vardagsliv vi är på jakt efter.

Skatter, landgillen och arrenden Vid tiden för Roskildefreden ägde adeln 54 procent av jorden i Skåne, kronan ägde 27 procent, kyrkan 11 procent och de självägande bönderna 8 procent. De självägande bönderna, skattebönderna, betalade skatt till kronan. De övriga bönderna betalade istället landgille, eller ränta, till jordägaren. Skatten eller räntan 319


Aktörer på tinget

betalades oftast i natura eller genom dagsverken. Sedan 1600-talet krävde kronan in mantalsskatt (i Danmark terminsskatt). Då den inte var satt till en fast summa utan berodde på bärighet räknades den som »oviss tunga«. I Danmark och Skåne räknades skattekraften i en »hel« eller »halv« gård. Mantalsskatten var från början tänkt att betalas av alla vuxna, men adeln och deras underlydande kom att befrias ifrån den. Utöver dessa avgifter tillkom särskilda skatter, samt plikter man hade att utföra, till exempel skjutsplikt. Förutom underlydande bönder på säterierna hade en stor del av den skånska adeln så kallade veckodagshemman. Bönderna på dessa hemman var skyldiga att göra ett eller flera dagsverken i veckan till adeln. Antalet veckodagsbönder ökade betydligt under loppet av 1600-talet och adeln utvidgade också rätten att kräva dagsverken av bönder som bodde utanför socknen, »utsocknes veckodagsbönder«. Efter Roskildefreden fick den skånska adeln behålla sina privilegier, vilket gav dem mer rätt över sina underlydande bönder än vad den svenska adeln hade över sina.20 Detta system skapade en viss förvirring då staten ibland fordrade in skatter för alla bönder, oavsett vilken status de hade, medan den skånska adeln ansåg att just deras bönder var befriade från denna skatt, eller ansåg sig ha rätt att själva utkräva den.  När kronobefallningsmannen i Luggude härad, Johan Olsson, skulle kräva in skatt möttes han ofta av protester från både bönder och adelsmän. Onsdagen den 8 april 1668 blev han instämd till tinget av Nils Rasmussen från Filborna och sex andra veckodagsbönder för att lyssna på vittnesmål om hur deras »kontribution« sett ut jämfört med övriga bönders under dansk tid. En av dem kunde vittna om att under de femtio år han kunde minnas tillbaka hade veckodagsbönderna inte »kontribuerat uti oviss kunglig tunga [mer] än för en halv gård emot andra bönder«. Anders Jörgensen, tidigare slottsskrivare i Helsingborg men nu rådman, lade inför rätten fram räkningar och kvittenser från 1651 som visade att bönderna då bara gett en halv gårds skatt.21   Mårten Nilsson, ridfogde på Pålsjö, stämde den 18 december 1667 godsets underlydande bönder för resterande landgille och terminsskatt. Veckodagsbonden Olle Larsson i Långeberga framträdde själv på tinget och svarade att eftersom han arbetat på Pålsjö med både skörd och övriga sysslor så skulle han liksom alla andra bönder i landet njuta frihet från övriga avgifter. Borgmästaren Bengt Pihl i Helsingborg framträdde på två av böndernas vägnar. Pihl hade köpt deras gårdar och därför skulle dessa bönder svara till Bengt Pihl och ingen annan. Nu förräntade de korn, lamm, höns och smör i landgille till Bengt Pihl. Som veckodagsbönder till Pålsjö hade de fullgjort sitt arbete. Och sådant arbete menade Pihl skulle »skattas långt högre än tillbörligt terminsskatt«. Eftersom bönderna också haft besök av »den skadliga gästen ildebranden« menade Pihl att de måste mötas »med kristen barmhärtighet och inte totalt ruineras«. Av formuleringarna i häradsprotokollet kan man få intrycket att Bengt Pihl var en ytterst givmild man emot sina underlydande. Men det finns inget som visar att så skulle vara fallet, utan istället 320


Ekonomiska tvister

utgör formuleringen en del av tidens sätt att uttrycka sig. De andra bönderna tyckte att de också borde förskonas eftersom de också gjort dagsverke på Pålsjö. De utsocknes bönderna hade dessutom själva betalt terminsskatt till kronan. Häradsrätten ansåg att bönderna, förutom de vars gårdar numera hörde till Bengt Pihl, skulle betala landgillet, men vad terminsskatten beträffade blev de befriade från denna, med hänvisning till Kristian IV:s recess som sade att »ingen adelsman eller annan, får söka eller taga av sina bönder något oskäligt pålägg«.22   Även om adelns underlydande bönder var befriade från skatt till kronan, skulle de betala tionde, både till prästen, till kyrkan och till kronan. Tiondet betalades i natura. I en del socknar hade säteriägaren patronatsrättighet över kyrkan. Innehavaren till denna hade rätt att utse präst i församlingen och att uppbära tiondet. Mot detta skulle han eller hon ansvara för kyrkans byggnads- och underhållskostnader. Under år 1668 pågick en strid mellan dåvarande innehavaren till Rosenlund, Anna Jespersdotter, änka efter doktor Hans Jörgensen och allmänt kallad Anna doktors, och överste Sten Holck, ägare till Gedsholm i Ekeby socken. Enligt ett fästebrev från år 1663 hade översten rätt att ta upp tiondet från Mörarps socken. Samma år som detta brev utfärdades hade Anna doktors köpt gården Skaglarps hus i Mörarp. På gården bodde hennes kusk Pål Larsson och hans hustru som var kokerska på Rosenlund. Dessa hade under tre år inte betalat något tionde till Mörarps kyrka. Sten Holck, företrädd av sin fogde Christoffer Bendixon, stämde Pål, och även Anna doktors i egenskap av hans husbonde, inför häradsrätten. Pål berättade att under de tre år han bott där hade han på Annas begäran betalat allt tionde, både kronans och kyrkans, till henne. Ett år i skäppor och de två sista året i nekar. Annas fullmäktige på tinget, Christen Knutsson påstod sig först inte veta något om tiondet, men efter hand visade det sig att han till och med kvitterat tiondet vid ett tillfälle, vittnen kunde också intyga att Pål kört till Rosenlund med råg för att betala tiondet. Christen Knutsson hävdade att det var till Anna de skulle betala eftersom de var hennes tjänare, medan Sten Holcks fullmäktige menade att eftersom Pål och hans hustru vände sig till Mörarps kyrka för att lyssna på Guds ord, för att döpa sina barn och begrava sina döda, så skulle tiondet gå till Mörarp. Efter hand visade det sig att Anna i ett annat ärende skrivit ett brev till prästen i Frillestads socken, och förklarat att Pål och hans hustru hade rätt att besöka den kyrka som gården låg under, det vill säga Mörarp, och inte Frillestad. Trots detta ansåg hon inte att de skulle lägga tionde till Mörarp, då gården och marken tillhörde henne, hon hade köpt den och betalat med silver och säden som odlades där var till henne, och inte till folket som bodde i gården. Orsaken till att de bodde där var att de skulle ha uppsikt över hennes skog så att den inte höggs ned. Dessa skäl godkändes inte av häradsrätten utan Pål Larsson blev tillsagd att, som andra sockenmän, betala tionde till den kyrka han och hans familj tillhörde.23 I detta sammanhang bör det tilläggas att det under denna tid pågick en annan konflikt mellan Sten Holck och Anna doktors. Sten Holck hade 321


Aktörer på tinget

på grund av ekonomiska svårigheter sålt Rosenlund till den rika änkan Anna år 1663. Han försökte senare köpa tillbaka godset, men Anna vägrade sälja. Ofrälse personer hade emellertid inte rätt att äga adliga gods under längre tid, och med stöd av en hovrättsdom tvingades Anna lämna ifrån sig godset år 1669.24 Det är möjligt att frågan om Pål Larssons tionde inte hade fått så stora proportioner utan den pågående konflikten mellan godsägarna, men detta kan vi tyvärr inte veta med bestämdhet.   Både staten, kyrkan och adeln krävde avgifter av bönderna. Ibland hamnade bönderna i kläm mellan olika krav, och då fick rätten träda in. Som vi såg ovan hade bönderna ett visst stöd i lagen: ingen fick kräva något »oskäligt« pålägg av sina bönder. Men vad som ansågs oskäligt för bonden kanske sågs som skäligt av adelsmannen. Lagarna fanns, som historikern Bengt Ankarloo så träffande beskrivit det, inte för friheten, utan för att kornet skulle rinna från dem som producerade till dem som ägde.25 Rätten såg till att ordningen upprätthölls, den garanterade adelns eller kronans överhöghet, men för att göra detta måste den skydda de underlydande från alltför hårt förtryck. De typer av konflikter mellan adeln och kronan om rätten till räntor som vi sett prov på ovan, förekommer inte i domböckerna från 1700-talet. Detta kan med all säkerhet kopplas till omorganiseringen av indelningsverket under slutet av 1600-talet. Denna innebar att merparten av hemmansräntorna indelades till officerares och soldaters löner. Varje befattningshavares uppehälle och varje institutions försörjning var kopplad till ett visst hemman eller en viss grupp av skattebetalare.26 Detta betyder inte nödvändigtvis att skatten blev mindre betungande. Även under 1700-talet ansökte man om skattelindring på grund av tillfälliga svårigheter, det blev också alltmer vanligt att bönder, eller hela byar, ställdes inför rätta för att ha vägrat att utföra skjutsplikt åt kronan, för att ha vägrat att betala brobyggnadsarbeten, eller för att ha fuskat vid mantalsskrivning. Det som förändrades var att reglerna kring vad var och en skulle betala, och till vem, blev mer lättöverskådliga.

Husbönder och underlydande De stora sociala skillnaderna under 1600-talet motiverades av de styrande genom att samhället betraktades som en kropp, där var och en i sitt stånd hade sina av Gud givna uppgifter. Relationerna mellan överhet och undersåte, mellan man och kvinna, och mellan medlemmar i ett hushåll reglerades i treståndsläran. Luthers lilla katekes innehåller den så kallade hustavlan som förklarar hur denna lära skall förstås. Varje stånd hade föreståndare som hade erhållit sin myndighet av Gud. Kungen var den högsta föreståndaren i värjeståndet eller »det världsliga regementet«. Inom läroståndet var prästerna föreståndare och inom näreståndet, eller hushållsståndet var det husfadern som härskade. Ett adelsgods betraktades ur det perspektivet som ett hushåll, där adelsmannen var husbonde. Denna ideo322


Ekonomiska tvister

logi var ett sätt för överheten att legitimera den rådande hierarkin. Om ideologin omfattades av alla i samhället är omtvistat.27  Exakt hur förhållandet mellan bonde och herre såg ut vid bestämda tidpunkter var ständigt föremål för förhandling eller strid. Många av konflikterna vid häradstinget under 1660-talet visar, som vi redan sett exempel på, hur man från vartdera hållet försökte befästa sina positioner. I sin egenskap av husbonde var godsägaren bondens juridiska överhuvud. Detta innebar att han kunde agera som bondens försvarare gentemot andra, men det innebar också att han hade viss domsrätt över honom. Både i Sverige och i Danmark hade adelsmannen rätt till del av böter från sina underlydande. I Danmark hade han dessutom möjlighet att utdöma kroppsstraff och på en del håll utvecklades dessa straff till ren tortyr. Bilden av de danska böndernas rättsställning är skiftande. På Fyn och Jylland tycks det under vissa perioder ha rått en större rättssäkerhet än på Själland och i Skåne. Eftersom vi i rättsprotokollen enbart ser de fall som behandlades vid häradsrätten och inte de fall där godsherren själv straffade sina underlydande kan vi inte med säkerhet uttala oss om vilken rättssäkerhet som rådde. Även om bönderna var förtryckta, och även om de inte kunde läsa, så anses de ha varit medvetna om vilka rättigheter lagen garanterade dem.28   Adelsmannen och bonden möttes inte öga mot öga vid rätten. För att kunna upprätthålla hierarkin var det viktigt att hålla ett visst avstånd mellan herren och tjänaren. Åtminstone tycks detta ha gällt för de största godsägarna.29 Det var fogdarna som stod för den dagliga kontakten mellan herrskap och tjänare och det var också de som företrädde adelsmannen, adelsfrun eller jungfrun på tinget.  Godsherren hade inte rätt att avhysa sin bonde annat än om de försummade sina plikter eller visade olydnad. Att gå till tinget med anklagelser om olydnad kunde därför vara ett sätt att antingen bli av med en misshaglig bonde eller att inpränta lydnaden hos honom. På Jylland kunde bonden i sin tur hota med att gå ifrån sin gård som ett förhandlingsvapen för att få till stånd bättre villkor. På Själland var detta vapen begränsat, där rådde vornedskabet, som innebar att en bondson inte fick lämna det gods där han var född utan ägarens tillstånd. Vornedskabet upphävdes 1702, men 1733 infördes i Danmark stavnsbåndet som innebar att män från bondeståndet mellan 14 och 36 år inte fick lämna sina gods.30 Vilka möjligheter hade bönderna i Skåne att använda detta vapen? Under tider då det rått arbetskraftsbrist hände det att godsägare försökte och lyckades med att inskränka sina bönders möjlighet att säga upp arrenden. Så var speciellt fallet efter krigen i Skåne kring slutet av 1600-talet och början av 1700-talet då många gårdar låg öde. Under senare delen av 1700-talet gjorde både inordningen i det svenska rättssystemet och ett överflöd på arbetskraft att sådant varken var möjligt eller nödvändigt.31   Att lämna sin gård var inget alternativ för åbon Lars Nilsson i Kungshult. I juni 1668 blev han stämd av ridfogden Anders Hising på Hjälmshult för att inte ha 323


Aktörer på tinget

betalt landgillet i tid, för att ha visat olydnad mot husbonden då han trots förbud avverkat ekar, och för att utan lov sålt hö och torv. Lars Nilsson uppgav vid tinget att han faktiskt hade köpt mer torv och hö till gården än vad han hade sålt, landgillet erbjöd han sig att betala vid tinget och beträffande ekarna sade han att han använt dessa till att reparera på gården. Som vittne kallade han bland andra sin syster som bodde hos honom på gården. Anders Hising ansåg att systern var partisk och inte kunde godkännas som vittne. Dessutom kom det faktum att hon bodde hos Lars att bli ytterligare en anklagelsepunkt. Som husbonde var jordägaren ansvarig för alla som bodde inom hans gränser. Därför kunde han förbjuda sina åbor att hysa »löst folk«, oavsett om det var släktingar eller inte. Lars ansåg sig ha rätt att hysa »ärligt folk«, men enligt fogden var han skyldig att be om lov till detta hos husbonden. Vid efterföljande tingsförhandling visade Lars upp en kvittens på att han betalt sitt »smörlandgille« för innevarande år. Kvittensen hade Anders Hising själv skrivit under. Detta räckte inte för att slippa en fällande dom. Eftersom Lars själv erkänt att han fällt ekarna, att han sålt torv och hyst »åtskilliga folk« utan husbondens tillåtelse hade han förbrutit sitt fäste, och om inte hans husbonde ville benåda honom skulle han tvingas från gården.32 Fallet visar att det inte alltid var klart vilka rättigheter som låg under arrendeförhållandet. En del kunde vara stadfästa sedan »Arilds tid«, men ibland kunde rättigheter omprövas och ett förbud utfärdas, exempelvis mot torvbrytning. Sådana förbud skulle offentliggöras i kyrkan eller vid sockenstämman, och det var inte säkert att alla fick del av dessa tillkännagivanden, åtminstone kunde man påstå att man inte fått det. Åbon Per Skräddare stämdes för motspänstighet och motvillighet för att han utan lov brukat ett stycke av fäladsjorden. Per erkände, men motiverade sitt handlande med att »det är brukligt att man tar sig en liten linlycka«. Anders Hising svarade då att Per flera gånger förbjudits att bruka fäladsjord utan herrskapets minne. Per dömdes att inom 15 dagar infinna sig hos sin husbonde och »tala sig i minne« med honom eller att plikta.33 Att tala sig till husbondens minne kan ses som en form av förlikning på husbondens villkor. Rätten lämnade här avgörandet till husbonden. I begreppet »utan herrskapets minne«, bör minne snarare tolkas som samtycke. Rätten kunde också överlämna en tjänare till husbondens nåd, som i Lars Nilssons fall. Nåden hade en viktig funktion i ett system med stränga lagar. Genom denna kunde kungen, domaren eller godsherren demonstrera sin makt samtidigt som de stärkte lojalitetsbanden.34  I Skåne var det vanligt att man höll ollonsvin. Svinen var belagda med så kallad ollonskatt som skulle betalas i form av fläsk. Ursprungligen var detta en skatt till kronan som »ersättning« för att svinen åt sig feta i ek- eller bokskogarna, de skogar som hörde till kronan, men adeln i Skåne hade utverkat rätt att ta upp skatten från sina underlydande. År 1667 hade varit ett bra ollonår och året därpå ställdes Nils Assarsson i Mörarp inför rätta för att inte ha levererat ollonsvin till sin husbonde på Rosenlund, »men tvärt emot, med fri vilja låtit sin olydighet tillkänna, i 324


Ekonomiska tvister

det han inte som andra bönder och tjänare sig presenterat, varken hos husbonden eller hos hans fullmäktige«. Christen Knutsson, som också i denna sak agerade som fullmäktig på Anna doktors vägnar (hennes namn nämns inte, man talar bara om husbonden) ansåg att Nils hade förbrutit sig mot herrskapet och nu borde ställa sig »i husbondens nåd och onåd«. Nils sade att han aldrig fått veta att han skulle erbjuda sina svin till husbonden, men erbjöd sig att betala en riksdaler istället för svinet. Detta ansåg inte Knutsson vara någon ursäkt, då det var »ordentligt skick«, att leverera svinen, det hade Nils styvfader gjort före honom. Nils borde, som en lydig tjänare, inställa sig till husbondens minne eller straffas som en motvillig tjänare. Rätten dömde Nils till att, liksom alla andra halvgårdsbönder, betala sin del av ollonsvinskatten.35   Många konflikter som gällde arrenden berodde på att kontrakten var muntliga och därmed gav möjlighet till olika tolkningar. Att hänvisa till sedvana och att »det är brukligt« var därför ett vanligt argument, och kunde vara framgångsrikt, om inte motparten kunde visa upp starkare argument för motsatsen. Efterhand som det skriftliga förfaringssättet gjorde intåg i samhället kom de som innehade skriftliga kontrakt att ha fördel framför andra.   1660-talets förhållande mellan bönder och adel formulerades på tinget i termer av lydnad och underdånighet. Om bönderna verkligen kände sig underdåniga kan vi inte veta. De som använde ordet lydnad var överheten eller deras fullmäktige, inte bönderna själva. Men man använde sig ändå av ett språk som visar att man, åtminstone officiellt, förhöll sig som lydiga tjänare. Skriftspråket var formaliserat och säger egentligen inte så mycket om hur man uppfattade sig, men låt oss ändå se ett prov på hur det kunde se ut. I ett brev från underlydande bönder till jungfru Margareta Rosencrantz på Kulla Gunnarstorp, i en annars okänd sak, skriver man att man inte vill att deras »gunstige fromme välborne husbonde« skulle få anledning att tingföra dem, vilket kunde förorsaka »hennes fromhets förtret och harm«, och därför gör man »sin välborna goda husbonde, så väl som hennes fogde«, till viljes.36

Medborgare Adelns dagsverkskrav över bönderna levde på en del håll i de forna danska landskapen kvar ända fram till 1870. På de stora godsen avlöstes dessa långt tidigare av statsystemet, som i många fall har beskrivits som en modern form av livegenskap men vars former och villkor har varierat. Under 1800-talet blev det också vanligt med modernare former av arrendeförhållande. I ett fall som pågick åren 1839 och 1840 ser vi exempel på ett sådant. Här ser vi också att tonen mellan hög och låg förändrats betydligt jämfört med den som rådde under 1660-talet. År 1839 hade greve Carl Johan Wachtmeister på Rögle stämt Ola Sandberg, före detta torpare i Sandbäckshus, för obetalat arrende av ett torp och för åverkan genom att 325


Aktörer på tinget

han bland annat fört bort spannmål och gödsel därifrån. Rätten dömde Ola att betala 80 riksdaler och 12 skilling. När de män som skulle överlämna häradsrättens beslut kom till Ola var dörrarna alltid stängda, men till slut lyckades de övertala hans hustru att öppna så att de kunde spika upp beslutet på stugdörren. Ola hade flyttat in i torpet på hösten 1838. Då bodde där redan två soldater med familj. Dessa hade greven enligt Ola lovat att avhysa. När han inte gjorde det ansåg Ola att »kolonin blev för trång« och valde att flytta därifrån. Arrendet skulle inte betalas förrän den 25 maj 1839 och eftersom Ola ansåg att det var greven som brutit kontraktet innan dess betalade han inte. 1840 blev han åter stämd för att fortfarande inte betalat, samt att ha brutit den kvarstad som blivit ett resultat av den obetalda skulden. I ett brev till häradsrätten förklarade Ola att han såg sig orättvist behandlad och att han »trodde att högvälborne herr greven, generaladjutanten och riddaren Wachtmeister på Rögle gods skulle upphöra med att förfölja en av honom ruinerad medborgare som i förtroende till grevens icke hållna utfästelser med hustru och barn nu är försatt i bekymmersammaste tillstånd«. Ola skrev också att han föreslagit greven förlikning, men »skola nu prova lag«. Han ansåg inte att greven skulle »missunna mig de rättegångsförmåner parter utan avseende på börd äga. Att göra och få rätt samt att avsyna ingångna förbindelser anstår varje svensk man«.37  Rätten dömde Ola att betala för arrendet och för åverkan, då det framstod utan allt tvivel att han faktiskt tagit torpet i bruk på hösten 1838. Däremot friades han från att ha brutit kvarstaden. De argument som Ola förde fram för att inte vilja betala arrendet, bland annat att greven låtit andra personer bo på torpet, tog man inte hänsyn till. Detta berodde på att Ola inte lyckades skaffa fram några vittnen till stöd för detta. Orsaken till detta kan vara att han faktiskt hade fel, och att det därför inte fanns någon som kunde stödja honom. Det kan också ha varit så att de som visste något inte tordes vittna mot greven. Vilketdera kan vi inte veta något om. I ärendet förekom också andra frågor som vi kan lämna därhän, men det som slår betraktaren i de inlagor som Ola Sandberg lämnat in är att han använder sig av uttryck som visar att han betraktar sig som grevens jämlike.38 Detta innebar inte att 1840-talets samhälle var jämlikt, men möjligheten att formulera detta tankesätt fanns, till skillnad från vad som var fallet tidigare och som vi sett exempel på i brevet till Margareta Rosencrantz. Detta fall visar också exempel på hur rättegångsförfarandet ändrats i förhållande till det skrivna ordet. Under 1600-talet ser man ofta prov på hur rättens tjänare uppsökt anklagade eller vittnen och muntligen kallat dem till tinget. I detta fall var rättstjänarna som skulle meddela rättens utslag noga med att komma in i hans hus för att kunna lämna det skriftliga utslaget, och eftersom ingen ville ta emot det spikade de upp det på dörren. Då skrivna inlagor under 1600-talet förekom i rätten var det uteslutande adel, präster eller deras tjänare som stod för dessa. Under 1700-talet börjar skrivna inlagor bli vanligare, men när bönder eller andra längre ned på den sociala skalan lämnade 326


Ekonomiska tvister

in sådana anges det att de hållit sin hand på pennan då deras underskrift nedtecknats, eller så har de infogat sitt bomärke eller sina initialer mellan för- och efternamn. Torparen Ola Sandberg tycks ha skrivit sin inlaga till rätten själv.   Ovan har vi sett exempel på hur häradsrätten fungerade som stötdämpare i ett samhälle med stora sociala skillnader. Samtidigt som man garanterade dessa skillnader, skyddade man de mest utsatta mot alltför hårt ekonomiskt förtryck. Men konflikterna kring jorden och dess brukande förekom inte bara mellan godsherrarna och deras underlydande bönder. Ibland stod hela byar mot varandra.

Fäladen, den gemensamma marken Jordägandet i 1600- och 1700-talens bondesamhälle hade flera dimensioner. Med »jordägare« menas i regel de som hade rätt att ta upp ränta på jorden. Bonden som betalade räntan kunde ändå betrakta jorden som sin, eftersom åborätten ofta gällde innehav av jorden under livstid, och inte sällan gick i arv från far till son. Förutom att flera personer kunde betrakta ett och samma jordområde som sitt fanns det också mark som flera grupper hade rätt att använda, som fäladsmarken.39  På vägen mellan Mörarp och Tågarp finns en busshållplats. Skylten talar om att man befinner sig vid Bårslövs hed. Bredvid vägen ligger ett sädesfält. En bit längre söderut mot Tågarp, vid gården Rosersberg, finns en inhägnad beteshage med betande kor. Ungefär så ser hela landskapet omkring ut, sädesfält i rutor blandat med betesmark, inhägnade med elstängsel. Namnet Bårslövs hed antyder att området har varit utmark till Bårslövs by.   För trehundra år sedan var hela området från Hässlunda i norr ner till Råån i söder gemensam utmark (fælledsmark) till de omkringliggande byarna och hela området benämndes enligt markhistorikern Mårten Sjöbeck Tjute hed.40  Närmast byarna, på inägorna, fanns de gödslade åkrarna och slåtterängar av olika slag. På fäladen, den gemensamma utmarken, släpptes kreaturen ut för att beta. Det var viktigt att hägnaderna, gärdena, mellan inägorna och utmarken var i så gott skick att de betande djuren inte skadade den odlade marken på de så kallade vångarna. Varje bonde var ansvarig för att så skedde, den som vägrade, och som därmed inte såg till att »vångafreden« upprätthölls, belades med böter enligt lagen.41 Hur den gemensamma marken skulle hägnas stadgades i byordningarna. Dessa kunde gälla både inom en by och mellan byar. Byalagen hade möjligheter att själva straffa dem som bröt mot vångafreden. Om djur påträffades på sädesfält kunde de tas i beslag, det kallades innam. Man kunde också gemensamt gå hem till den skyldige och beslagta, panta, saker i hans bohag tills han betalade böter eller i övrigt rättade sig efter bestämmelserna.42 Om konflikterna inte gick att lösa inom byalagen vände man sig till häradstinget. Ibland kunde ängsmark ligga insprängd bland vångarna eller på utmarken och då kunde det 327


Aktörer på tinget

Utsnitt ur Gerhard Buhrmans Skånekarta från 1684. På bilden ser vi Tjutehed, fäladsmark till bland andra byarna Hässlunda, Ekeby med Gedsholms gods, Bårslöv, Ottarp och Fjärestad. Kartan visar att byarna utgjorde öar i hedlandskapet. Landsvägarna från Mörarp till Landskrona och Lund skar genom heden. Markerat med blått är Djuremosse eller Djurekärr, norra gränsen för den omtvistade hägnaden. Original i Krigsarkivet

uppstå konflikter mellan byarna om vad som var gemensam betesmark och vad som var ängsmark och därmed skulle fredas från boskapen.   Under åren 1667 och 1668 pågick en sådan tvist mellan Gedsholms gods i Ekeby socken, byamännen i Hässlunda och Ekeby samt några av Gedsholms underlydande bönder å ena sidan, och å andra sidan byamännen i Bårslöv och Fjärestad, samt Bältebergas och Lunds akademis bönder i Ottarps socken. Den omtvistade marken kallades Rönnen, eller Thyde (Tjute) gårds hed. Enligt de östra byamännen var denna mark en fredad äng. De hävdade, att eftersom de västra byamännen inte ville »förfärdiga och vidmakthållna sina hägnader« kom boskap från de västra byarna in på ängen och »förorsakade stor ofred« på östra byarnas gröda. De västra byamännen ansåg tvärtemot att den omtvistade marken enligt hävd var en hage som brukade släppas fri för bete efter »Larsmäss«, då rågen var skördad. Därför ansåg de att godsägaren på Gedsholm borde hägna sin sädesmark från ängen så att de övriga byarna skulle kunna släppa ut sin boskap när ängen var skördad. Vem hade egentligen rätt? Byarna hade tvistat om denna mark under lång tid. Ridfogden på Gedsholm, Christoffer Bendixon, som agerade som fullmäktig för Gedsholm och de östra byamännen, av vilka de flesta var underlydande bönder till Gedsholm, kunde visa fram kopior på en tolvmannadom och 328


Ekonomiska tvister

två landstingsdomar från 1500-talet som föreskrev hur hägnaderna skulle skötas. Han hävdade att då de västra byamännen hade brutit mot dessa stadgor hade de också brutit mot både Jyllandslagen, Kristian III:s och Kristian IV:s recesser. Jyllandslagens 57:e kapitel stadgade bötesstraff för den som inte skötte om sina gärden. Ombudet för de västra byamännen, Lars Jönsson från Fjärestad, menade att om det fallit en dom i saken så borde denna lästs upp årligen på tinget så att alla byamän visste vad de hade att rätta sig efter.43  Åtta opartiska män fick i uppdrag av häradstinget att granska hägnaden från Djurekärrs södra sida i Hässlunda till Råå bäck. Dessa åtta män, och ytterligare fyra män, skulle sedan »syna och döma« i tvisten. De tolv männens »avsikt« som presenterades på häradstinget den 18 september 1667 kan sammanfattas på följande vis: Byamännen skulle tillsammans hägna gärdet från Djurekärrs södra sida till Norra Vallåkra med sten, stavar och ris. Byamännen i Hässlunda, Bårslöv, Fjärestad, Bunketofta, Ballarp och Gödstorp hade enligt tidigare domar blivit tillskiftade att, förutom runt sina egna egendomar, för varje ko de hade inhägna 20 famnar (ca 30 meter). Byamännen i Ekeby, Elestrop, Tjutegården och Tulle Bengts gård i Lunnom skulle inhägna 16 famnar för varje ko. De gemensamma gärdena skulle vara färdiga före första maj, brott mot denna bestämmelse skulle straffas med böter. De som fullgjort hägnaden hade rätt att panta boskap från dem som inte fullgjort sitt arbete. Ingen av byamännen fick leda in sina kreatur på andras ängar förrän dessa hade skördat sin gröda. Den som bröt däremot skulle ersätta skadan och böta. Inga kreatur fick ledas in på betesmarken utan herde.

De åtta männen ansåg att de största bristerna var på Bårslövs gärden och att det därför var deras ansvar att rätta till bristerna samt att ersätta de östra byarnas förluster. När granskningen presenterades lämnade Lars Jönsson in en protest mot de åtta männen på grund av att dessa inte var opartiska. De var »besvågrade« med de östra byamännen. Genom att kalla in vittnen som kunde bevisa att man sedan gammalt brukat marken som hage försökte Lars Jönsson styrka att marken av »hävd« var att betrakta som hage.   Som hävd räknas juridisk besittning eller annan rättighet som grundar sig på långvarigt brukande. Då äganderätt till jorden i modern mening inte förekom under 1600-talet var det brukanderätten som skulle försvaras. Vem hade rätt att bruka viss mark, och vad skulle den brukas som? I en rättskultur som byggde mer på muntlighet än på skriftlighet var det vanligt att man tillgrep urminnes hävd 329


Aktörer på tinget

som bevisföring. De argument man kunde påtala för rätt till egendom var dels att man brukat mark under lång tid, att man försvarat sin rätt mot andra, att man hade lagt ner arbete, till exempel röjt mark, att man hade större behov av marken än motparten, att man betalade skatt, att man tidigare agerat som ägare eller att man varit släkt med tidigare innehavare. Under 1600-talet åtnjöt urminnes hävd stor respekt i rättssamhället, men under 1700-talet blev man alltmer skeptiskt till detta rättsinstitut, och i 1734 års lag kom det att begränsas.44  Ett av de vittnen som kallades in var Peter Nilsson från Fjärestad. Han mindes sedan 60 år tillbaka att »den omtvistade ängen har kallats hage, och vid tiden för sankt Lars dag öppnats för Fjärestads, Bårslövs, Fastmårups, Vallåkras, Ormastorps, Tjutegårds, Elestorps och Hässlundas fä. Han mindes också att Ormastorp, Tjutegården och Vallåkra hade hägnat sin sädesjord från hagen. Olle Kristensen, också han från Fjärestad, mindes också att det alltid följt en herde med varje hjord.45   Christoffer Bendixon ansåg att de västra byarna bara försökte förhala saken genom att åberopa hävd. Trots detta kallade även Bendixon in liknande vittnen. Assar Hansson i Valleberga hade 43 år tidigare sedan tjänat Nils Nilsson i Ormastorp. Han kunde dra sig till minnes att på den tiden hade västra byarna en vångagömmare som ansvarade för att boskapen inte skulle gå över gärdena. När han sedan kom till Valleberga och bodde där i 39 år så hade de »ofred« på ängarna eftersom de västra gärdena mellan ängen och fäladen inte hade varit ordentligt inhägnade.   Albrect Jacobson i Lunnom vittnade om ett tillfälle 28 år tidigare när han skulle köra till en marknad. Flera andra hade varit med och då de körde förbi de omtvistade gärdena hade de sett att det gick boskap på ängen. »Djuren har det gott där«, hade Albrect sagt, och undrat hur det kom sig att de gick där. Han hade då fått som förklaring att det kom sig av att Bårslövs gärden var nedfallna. Några vångagömmare förhördes och berättade att de ofta fått köra ut boskap från ängarna. Mårten Svensson från Elestorp kunde berätta att boskapen kom ifrån de västra byarna och gjorde stor skada på de östra byarnas gröda och eftersom de västra byarna inte ville lösa ut sina djur då de pantats så hade han varit tvungen att köra ut dem på fäladsmarken igen.46  Eftersom Lars Jönsson inte godkände de tolv männen gick fallet vidare till landstinget, där man utsåg 16 nya opartiska män, nu från Södra Åsbo härad, till att granska de föregående männens uppdrag.47 När dessa 16 män var på plats för att granska gärdena hade de blivit uppvaktade av byamän från Ormastorp och Kingelstad. Dessa bönder ansåg att de borde höras i frågan då de, liksom bönderna från Tollarp, Mörshög, Kastlösa och Assarstorp också hade del i de gemensamma gärdena. Inför de 16 männen vittnade de om att de västra byarna alltid skyddat de vångar som vätte mot ängsheden med hjälp av herdar eller vångagömmare. Detta hade däremot, enligt deras vetskap, inte Gedsholm eller några av de 330


Ekonomiska tvister

östra byarna gjort. De östra byarna körde varje år in sina kreatur på ängsheden före de västra byarna. De hade aldrig hört talas om att några gamla domar skulle ha varit upplästa på tinget där de västra byarna anmodats att »göra fred« på de östra byarnas säd och korn. Enligt dessa vittnen skulle det också ha funnits andra gamla gärden än det omtalade mellan Djurekärr och Vallåkra. Gärdena skall ha bestått av diken, jord och sten, och skall ha legat öster om utmarken och således varit de östra byarnas ansvar. Detta motsades av Christoffer Bendixons vittnen och domaren ansåg inte att det fanns skäl att förhöra dessa män då de gamla domarna inte rörde dessa byar.48   De 16 männens granskning gav stöd för de östra byarna då man menade att de västra byarna misskött sitt ansvar över gärdena så som det stadgades i de gamla domarna från 1500-talet. Häradstingets dom, som också bekräftades av landstinget, följde de 16 männens åsikt, och eftersom de västra byarna orsakat »trätan« så fick de betala rättegångskostnaderna.49   Den som reste målet var överste Sten Holck på Gedsholm. Under häradstingets förhandlingar var han dock bara närvarande en gång, de övriga tillfällena skickade han sin ridfogde, men när saken behandlades vid landstinget, som ju var en högre och därmed mer prestigefylld instans, var det han som förde talan. Lars Jönsson i Fjärestad, som var fullmäktige för de västra byarna, var skattebonde. Bakom sig hade han emellertid ridfogden på Bälteberga gods, Wilhelm Andersson. Vid ett tillfälle var Bendixon sjuk och kunde inte delta på tinget.50 Hans frånvaro skulle kunnat vara orsak till att fallet försenades ytterligare, och de inkallade vittnena hade då fått gå hem utan att höras, men eftersom alla parter ville ha ett slut i saken, och av hänsyn till de 16 männen från Södra Åsbo härad, gick han med på att vittnen förhördes utan hans närvaro. Detta överseende hörde inte till vanligheterna. I dåtidens rättskultur var det vanligt att på alla sätt försöka fördröja mål genom att exempelvis hävda att man inte blivit kallad på tillbörligt sätt. Det var också vanligt att man försökte underkänna motpartens vittne. Anledningen till att rätten var tvungna att kalla in opartiska män från Södra Åsbo härad var ju att Lars Jönsson ansåg att de förra var »besvågrade« med de östra byamännen. Lars Jönsson underkände också Assar Hansson för att denne varit Sten Holcks tjänare och dessutom bodde i Ekeby. Christoffer Bendixon hävdade i sin tur att Lars Jönssons vittnen från Ormastorp var partiska då Fjärestad och Ormastorp var i »vide och vedtäkt« med varandra. Uttrycket vide och vedtäkt kan fritt översättas med byförordningar. Det danska ordet vide är mångtydigt och används ibland som liktydigt med byförordning, men ordets ursprungliga betydelse är »böter« och hänsyftar troligen till att brott mot byförordningarna var bötesbelagda.51   Sakfrågan kan ur ett kortsiktigt perspektiv tolkas som den typ av konflikt som kan uppstå mellan grannar som skall samsas om gemensamma utrymmen, då en part slarvar med ordningsreglerna, men ur ett långtidsperspektiv kan den tolkas som ett led i jordbrukets omvandling, där allmänningarna fick ge vika för de 331


Aktörer på tinget

enskilda ägorna. Denna tog inte riktigt fart förrän 100 år senare, men redan nu skedde en ökad uppodling av jorden. De som hade intresse och ekonomisk förmåga att satsa på ökad spannmålsodling var de som tog initiativ till ett mer preciserat ägande av jorden. I det här fallet var det godsherren på Gedsholm. Den långsiktiga tolkningen förefaller rimlig när vi ser att ägaren på Gedsholm även hundra år senare tar initiativ som påverkar övriga socknar. Under 1700-talet skedde stora förändringar inom jordbruksteknik och ekonomi som gav möjlighet till ett effektivare utnyttjande av jorden. Men för att detta skulle kunna ske krävdes att de små splittrade åkertegarna som jordbruksmarken bestod av slogs ihop till större. År 1757 kom den första storskiftesförordningen i Sverige, och den följdes av nya instruktioner 1760 och 1766. Kaptenen och riddaren Johan Uggla, dåvarande ägare av Gedsholm, begärde redan i maj 1760 avmätning och skifte av fälads- och betesmarken i Hässlunda by, där han ägde utsocknes frälsehemman.52 För att kunna skifta inom byarna var det nödvändigt att klargöra gränserna mellan byarna.

Den trehörniga stenen Det som utmärkte gränserna, råmärkena, kunde i äldre tid bestå av stenar, träd, bäckar, stigar eller pålar nedstuckna i jorden. Dessa råmärken kunde av olika skäl försvinna under tidens lopp. Ett stort träd kunde fällas av blixten, pålen kunde ruttna, bäcken kunde ändra lopp. Då spelade det mänskliga minnet stor roll. Men delade alla samma minne? Den 9 mars 1761 hölls delningskonferens i Fjärestad mellan Fjärestads, Hässlundas, Bårslövs och Frillestads byar. Lantmätare Caspar Espman hade förordats att sköta delningen, och jordägarna eller deras fullmäktige samt åborna var närvarande. Man kom överens om att de gamla råmärkena skulle anses som lagliga och giltiga. Rålinjen mellan Bårslöv och Frillestad sades gå från väster till öster från Tullstorps södra hörn på gärdesgården och söder om Bunketofta i en rak linje till Hedakroken. Rålinjen mellan Frillestad och Hässlunda gick, enligt Hässlundas byamän, från det västra hörnet av Gödstorps gärdesgård och rätt i söder till en stor trehörnig sten öster om Bunketofta. Frillestads byamän ansåg att råmärket hade en annan sträckning och för att, som man skrev, undvika vidlyftiga rättegångskostnader hade några av männen efter konferensen i Fjärestad begivit sig till Bunketofta och platsen för skiljemärket. Ingen slutlig delning skedde vid detta tillfälle men i november 1763 stadfäste häradstinget Caspar Espmans karta över Hässlunda bys fälads- och betesmark med gränserna markerade på det sätt som Hässlunda byamän föreslagit. Den trehörniga stenen som utgjorde råmärkets södra gräns angavs också vara gräns mellan de tre socknarna Hässlunda, Frillestad och Bårslöv.53   Hässlundas rågång mot Frillestad och Bårslöv låg alltså klar, men rågången mellan Bårslöv och Frillestad tog lång tid att fastställa. När protokollet från del332


Ekonomiska tvister

Diura kärr och Måsse

En stor trehörning sten är skillnad emellan Hässlunda, Frillestad och Bårslövs fälader

Södra delarna av Hässlunda socken enligt en geometrisk avmätning från 1762. Längst i väster är den trekantiga stenen utmärkt. På kartan syns också den numera försvunna byn Ballarp, liksom Djuremosse. Även de vägar som ledde från de omgivande gårdarna till Hässlunda, samt den gamla och nya projekterade prästvägen mellan Frillestad och Ekeby är utmärkta. Original i Lantmäteristyrelsen arkiv L 94-6:1.

333


Aktörer på tinget

I en skiss från 1768 går fäladsgränsen mellan Bårslöv och Frillestad längre norrut än vad den kom att göra enligt häradsrättens beslut 1777. Skissen är tecknad i väst-östlig riktning och inte helt proportionsenligt. Tullstorps gård ges intryck av att ligga utanför markägorna. Lantmäterimyndigheternas arkiv, 12-bår-7, rågångsåtgärd från 1768.

334


Ekonomiska tvister

ningskonferensen blev känt protesterade de byamän som inte deltagit, mot att Tullstorps gärdesgård angivits som råmärke eftersom denna gärdesgård flyttats. Dessutom ansåg de att detta hörn inte utgjorde det gamla råmärket, detta låg istället vid gärdesgården till Söndregård i Frillestads socken. Vid tre häradsting, år 1766, 1775 och 1776 kallade man in vittnen till stöd för sin sak.54 År 1768 mättes en ny rågång upp på begäran av Bårslövs byamän. På en kartskiss beskrivs gränserna för Bårslövs fälad från Tullstorps gärdesgård och norrut mot Söndregård i Frillestad, vidare förbi Bunketofta till den trehörniga stenen och fram till Hedakroken. Det gamla och det nya södra hörnet av Tullstorps gärdesgård finns också markerat.   Den 10 juni 1777 begärde Frillestads åbor och jordägare vid häradsrätten att få stadfäst en annan karta. På grund av den tvist som fortfarande rådde mellan socknarna kallades nu representanter för alla jordägare och åbor i Frillestads och Bårslövs socknar.55   Vid två rättegångstillfällen försökte man komma fram till en lösning genom att bland annat utröna vad som egentligen hade hänt vid delningskonferensen sexton år tidigare. Efter konferensens slut i Fjärestad hade ju en del av männen gett sig iväg till Bunketofta. Hade de tre representanterna från Frillestad gett bort ett stycke av byns mark, helt utan att vara befullmäktigade därtill, som påstods, eller var det Bårslövs representanter som gett bort något av denna bys tillhörigheter? Och hur var det med den trehörniga stenen, var den råmärke mellan alla tre byarna? Hur långt söderut sträckte sig egentligen Bunketoftas mark?  Noteringen på Hässlundas fäladskarta från 1763, om att den trehörniga stenen utgjorde gräns mellan de tre socknarna, tog talesmannen för Bårslöv, häradshövdingen och stadsnotarien i Landskrona, Lars Malmgren, som belägg för att rågången mellan Frillestad och Bårslöv gick i rät linje från Tullstorp till denna sten. Dessutom, menade han, hade Bårslöv varit tvungna att betala delningskostnaderna. Detta hade inte kunnat hända om man inte gränsat med sina ägor till Hässlunda, varför skulle man betala för delning om man utestängdes från det som delades?56   Bårslövs byamän stödde sig också på de vittnesmål som getts under tidigare förhör. År 1766 hade husmannen Johan Olsson i Bårslöv vittnat om att 40 år tidigare, då han var vallhjon med byherden för Frillestads och Bårslövs byar, den då 70-årige Olof Olsson, hade denne berättat att »rågången gick från Söndregård i Frillestad gärdes hörn fram till Bunketofta fähusdörr, därifrån till en sten åt öster från Bunketoftamaden och vidare till Hedekroken«. Han hade också berättat att »åbon på Bunketofta hade ej mer fälad än det han kunde stå i fähusdörren och hålla kon i svansen på den sidan till Bårslövs fälad«. När Johan Olsson förhördes tio år senare skilde sig hans utsaga på några punkter från den förra. Detta utnyttjades av Frillestads byamän som hävdade att man inte behövde bekymra sig om något jäv emot vittnena, då de jävade sig själva.57 Ett annat vittne hade famlat efter en sten som han inte hittade, i övrigt hade hans vittnesmål varit mer till 335


Aktörer på tinget

En sammanställning av kartan över Hässlunda från 1762, enskifteskartor från Bårslöv 1806, Frillestad 1807, och hemmanet Tullstorp i Bårslövs socken 1826 visar hur gränserna mellan socknarna kom att se ut. Rågången mot Tullstorp rätades ut redan vid skiftena 1806 respektive 1807. Då kartorna är ritade socken för socken, vid olika tillfällen och med den tidens mätinstrument råder det vissa förskjutningar i bilden. På kartan ser vi att Bunketoftas mark sträcker sig en bit söderut från den trehörniga stenen till skillnad från skissen i bild nr 5. Infälld till höger i bild är en modern karta. Markerat i rött är platsen för den trehörniga stenen. Lantmäteristyrelsens arkiv; Frillestad L55 3:3 1807, Bårslöv L36 3:5 1806, Hässlunda L 94-6:1 1762, Lantmäterimyndighetens arkiv, Bårslöv 12-Bår-14. Bearbetning Christina Andersson

336


Ekonomiska tvister

Vy över gränsen mellan Bårslöv, Frillestad och Hässlunda sedd från Bunketofta. Foto: Sven Olof Larsén 2009

fördel för Frillestad än Bårslöv, hävdade man. Eftersom vittnena dessutom grundat sina berättelser på det de hört, inte av opartiska vittnen, utan av Bårslövsbornas egna förfäder, ansågs de inte vara något av värde. Frillestads talesman hävdade att man aldrig erkänt att den trehörniga stenen skulle vara råmärke mellan fler byar än Frillestad och Hässlunda. Även om den var gränsmärke mellan de tre byarna, utgjorde den endast den punkt där gränserna stötte vid varandra. Gränserna för Hässlunda by var de enda som var aktuellt på denna karta, menade man, och gränserna mellan Frillestad och Bårslövs kunde ligga var som helst och ändå stöta samman vid denna sten. Att Bårslövs åbor sade sig ha deltagit i delningskostnaderna utan att få någon lott kommenterades bland annat med att det »torde gå efter ordspråket: att den mest får blir minst nöjd«. Några av parternas ombud krävde att man skulle göra en ny häradssyn, men med tanke på de dryga kostnaderna för en sådan lade man saken i rättens händer. Häradsrätten beslutade i enlighet med delningskonferensen den 9 mars 1761 till förmån för Frillestads by.58 På enskifteskartan över Bårslövs by från 1806 kan man se att Frillestads fäladsmark sträcker sig en bit söderut från Bunketofta jämfört med den plats där de tre socknarna möts.   Storskiftet i Skåne, som syftade till att skapa större sammanhängande enheter av jordbruksmarken men också rättvisa förhållanden mellan bönderna, krävde först att gränserna mellan byarna skiftades. Som vi sett ovan skedde inte detta utan konflikter. Så länge byarna hade samfälld utmark var det inte nödvändigt att vidmakthålla råmärkena, de kunde försvinna, förändras och glömmas bort. Den precisering av äganderätten som skiftena innebar gjorde det nödvändigt att exakt kunna bestämma gränserna. Alla jordägare och åbor skickade sina representanter till häradsrätten för att hävda sina rättigheter. Jämfört med tvisten kring gärdena 337


Aktörer på tinget

100 år tidigare har det i denna konflikt skett en del förändringar i det sätt man agerar. År 1669 företräddes Bårslövs byamän av bonden Lars Jönsson, 1777 lät de sig företrädas av den juridiskt kunnige häradshövdingen och stadsnotarien från Landskrona, Lars Malmgren. En av aspekterna av den judiciella revolutionen var bland annat att rätten på 1600-talet fungerade utifrån ord och begrepp som låg nära den vanliga människans vardag, och därför var åtkomlig för lokalsamhället, medan den moderna rätten kännetecknas av byråkratiska rutiner och ett specifikt språk som gör att den för vanliga människor framstår som avlägsen och svårbegriplig.59 Detta var en långsam utveckling och exakt när de byråkratiska rutinerna tagit överhanden går inte att säga med bestämdhet, men Lars Malmgrens intåg på scenen ger en vink om att bönderna i Bårslöv inte kände sig så säkra i rättssammanhang som deras förfäder gjort 100 år tidigare. En annan aspekt av rättens förändring är att synen på urminnes hävd förändrats jämfört med den syn som rådde hundra år tidigare. I 1734 års lag fanns begreppet kvar, men hade inte lika stark ställning som tidigare.60 Till följd av ökad skriftlighet i samhället, liksom lantmäterimyndighetens utbyggnad, kom den kunskap om förhållanden i äldre tid som gamla människor bar på, inte längre att skattas så högt av den juridiska expertisen. Det preciserande av ägandet som skiftena innebar, kom i sin förlängning att leda till en marknadsinriktad utveckling av jordbruket. För en del bönder innebar detta ett ökat välstånd, medan andra tvingades ifrån jorden. Många bönder investerade stort i ökad spannmålsproduktion, men det fanns också andra sätt att omsätta sitt ägande i pengar.

Jordbruksmark och kolbrytning Stenkolsbrytning har förekommit i nordvästra Skåne sedan medeltiden, men gruvdriften var fram till år 1855 på grund av gällande stadgor inte möjlig eller lönsam för andra än större bolag. Detta år kom en gruvstadga som underlättade för både dem som ville inmuta ett område för mineralutvinning och för mark­ ägarna av dessa områden. Stadgan ledde till en omfattande spekulation i utfärdande av mutsedlar. Under perioden 1865–1872 utfärdade bergmästaren i Helsingborg flera tusen per år. Även i sådana områden där det var geologiskt omöjligt att finna kol.61 Detta ledde till starka reaktioner i riksdagen, man befarade bland annat att ett alltför vidlyftigt stenkolsinmutande skulle vara till skada för jordbruket. De argument man använde sig av för att upphäva inmutningsrätten var att stenkolet, till skillnad från andra mineraler låg ytligt och tog stor areal i anspråk, men också att det förekom i mer folkrika och bördiga områden än andra mineraler. En kungörelse den 24 maj 1872 förbjöd tills vidare utfärdande av inmutningar av stenkolsfyndigheter och en stenkolslag antogs år 1886.62   Det godtyckliga utgivandet av mutsedlar ledde till långtgående rättskonflikter mellan å ena sidan jordägare och arrendatorer och å andra sidan muträttsinneha338


Ekonomiska tvister

vare. År 1874 och 1875 tar dessa konflikter upp en stor del av häradsrättens protokoll. Två av aktörerna i dessa konflikter var brukspatron Carl af Ekström i Eslöv och grosshandlare J. C. Billow 63 i Stockholm, grundarna av Vallåkra stenkärlsfabrik. De blev bland andra stämda av lantbrukaren Edvard Hansen i Västraby i Kattarps socken och ett flertal bönder i Bårslövs socken. Billow och Ekström hade dessutom överlåtit 161 tillståndsbevis på grosshandlare Torsten Nordenfeldt i London. Bevisen gällde bearbetandet av stenkolsfyndigheter på mark inom Allerums socken. Över femtio jordägare och arrendatorer hade gett tillåtelse åt Billow och Ekström att bryta kol på deras mark. I nedanstående kontrakt ser vi vad de förväntade sig av överenskommelsen: Kontrakt, bilagd som kopia i häradsrättens protokoll 1875-09-01 § 63. Undertecknad ägare av ½ hemman n 2 i Allerums socken i Luggude härad Malmö hus län förklarar det jag icke har något att invända emot de stenkolsinmutningar som blivit gjorda eller kommer att göras å mina och angränsande hemmans ägor härmedelst avstår hela min jordäganderätt till vad gruvdriften vinnas kan, till förmån för herrar grosshandlare J. Billow och brukspatronen Carl af Ekström såsom rättsinnehavare på följande villkor: 1. Såsom ersättning förbehåller jag mig för varje utmål på mina ägor där kolhuggning bedrives årligen tio tunnor stenkol av bästa kvalitet inom samma utmål under året erhålles. 2. Förbehåller jag mig full och laga ersättning för all den skada som genom gruvdriften åsamkas min egendom, såväl till byggnader som till jord, och skall nämnda ersättning där den ej vid laga utmålsläggning av bergmästaren och gode männen bestämmes genom av gruvinnehavaren och jordägare gemensamt tillkallade gode män uppskattas och värderas samt den sålunda bestämda ersättningen vid varje års slut likvideras. 3. Förbehåller jag mig i den mån jag sådant medhinna förmånsrätt till allt arbete eller körningar vid gruvorna å mina ägor, emot de vid andra gruvinnehavares här i trakten tillhöriga gruvor bestämda priser. 4. Gruvinnehavaren äger rätt att utan mitt vidare hörande, när och på vad tid han så för gott finna, hos bergmästareämbetet söka och erhålla vilotillstånd å de stenkolsinmutningar som är sökta eller kommer att sökas å mina ägor. 5. Gruvinnehavaren äger icke rättighet att utan mitt särskilda tillstånd öppna schakt på närmare avstånd från hemmanets åbyggnader eller tomtplats än 50 famnar. Allerum den 24 februari 1870 Måns Nilssons arvingar genom Ola Månsson.

I december 1872 hade Nordenfeldt beviljats utmål på alla områden. Detta innebar att han fick äganderätt till själva fyndigheten och nyttjanderätt till marken. I september 1874 krävde före detta statsrådet greve Baltzar von Platen på Kulla Gunnarstorp samt 51 jordägare och arrendatorer i Allerums socken att häradsrätten, på grund av bergmästare Ekenstams »godtyckliga och lagstridiga förfarande« 339


Aktörer på tinget

skulle frånkänna Nordenfeldt rätten till gruvdrift. För det första, menade man, hade Nordenfeldt själv aldrig bevistat områdena för inmutningarna utan alltid uppträtt via ombud, det ena efter det andra, och en av dem hade inte haft någon originalfullmakt. En av arbetskarlarna hade bara skrivit under med sitt eget namn på ett av tillståndsbevisen, och på de övriga låtit sitt namn tecknas av »gossen Johan Pettersson«, utan att ens se på intygen. En annan arbetskarl, »som varken kunde läsa eller skriva skrivstil«, hade låtit Johan Pettersson skriva sitt namn på alla bevisen utan att veta vad som stod i dem. Som om detta inte var tillräckliga skäl för stämningen så hade en person fått en annans tillstånd. Kärandeombudet godkände inte heller de försvararbeten som ansågs vara gjorda. Skälet till detta var att den som ledde detta arbete, August Pihl, inte var »ingenjör eller i lantmäterigöromål så förfaren att hans uppgifter kunde vitsordas«. Utmålen hade dessutom blivit lagda i strid med gruvstadgan och gränserna för dem hade inte utmärkts.   Mot detta hävdade Nordenfeldt att även om inte hans ombud hade haft originalfullmakt, så hade han haft en styrkt kopia. Utmålsprotokollen utgjorde enligt Nordenfeldt bevis på att regelrätt gruvborrning hade förekommit. Att utmålen blivit lagda i strid mot gruvstadgan tillbakavisades med att hänvisning till § 31 i gruvstadgan som säger att bergmästaren har rätt att bestämma utmålens form allteftersom fältet läggs ut. Nordenfeldt hävdade också att några av de som agerande som svarande inte hade rätt till detta, då de enbart var arrendatorer, och alltså inte kunde anses ha jordäganderätt. Detta yrkande togs inte i beaktande, då enligt 1855 års gruvstadga brukanderätt likställdes med äganderätt. Det faktum att bergmästaren mot gällande gruvstadga hade fortsatt utmålsförrättningen, trots att Nordenfeldt inte personligen hade inställt sig och att hans ombud inte kunnat visa upp originalfullmakt, ledde till att häradsrätten dömde till kärandenas fördel och upphävde förrättningen till all kraft. Rättegångskostnaderna skulle dock kvittas lika.64   Som vi sett tidigare kunde under 1600- och 1700-talen flera olika anspråk riktas mot samma stycke jord, vilket innebar att den enskilde individens handlingsutrymme inte var så stort. Men vid slutet av 1800-talet hade äganderättens innebörd förändrats. Lagändringar under 1700-talet gav rätt till skatte- och frälsebönder att friköpa sina hemman, vilket ledde till ett större antal självägande bönder. Avskaffandet av begränsningar för innehav av frälsejord ledde också till att städernas köpmän kunde bli stora jordägare. Skiftena innebar att den enskilde bonden blev självständig gentemot byalaget. Flera bönder och andra jordägare över hela Luggude härad hade, med hopp om att tjäna pengar på den kommande gruvdriften och i en del fall också försäkrat sig om arbete med transport, under loppet av några år skrivit kontrakt där de medgav gruvdrift på sin mark. Dessa förhoppningar grusades snart. Någon gruvdrift kom inte till stånd i Allerum.   Förutom processerna kring stenkolsutmätningarna upptogs också häradsting340


Arv

et år 1875 av ärenden som rörde försäljning av fast egendom. Tidigare hade möjligheten till försäljning av jord begränsats av bördsrätten, men när den avskaffades 1863 hade den redan förlorat sin betydelse.65 Vid slutet av 1800-talet hade jorden blivit en vara som var och en kunde handla fritt med. En förutsättning för denna handel var den växande kreditmarknaden. Under 1700- och 1800-talen formaliserades kreditlagstiftningarna till förmån för fordringsägarna. Framförallt gynnades de fordringsägare som hade klara skuldebrev och själv bevakade sina skulder genom att begära inteckning. Under 1800-talets lopp kom formella ärenden och tvister kring skuldfrågor att dominera de svenska häradsrätternas aktiviteter.66 Bara under år 1875 gjordes 385 inteckningar för skuld i Luggude härad. Skulderna ledde i många fall till att bönder tvingades sälja sina gårdar. Under året begärdes 254 lagfarter på fast egendom, som alla visserligen inte behövde ha berott på skuldsättning. De som inte lyckades lösa in sina skulder begärdes, eller valde att själva begära sig, i konkurs. Under 1875 behandlades tretton konkurser.67 Vad som är intressant att notera i detta sammanhang är att även om häradsrätten höll sina sammanträden i Mörarp ända fram till 1896 så hölls konkursförhören på hotell Öresund i Helsingborg åtminstone sedan 1886. Möjligen kan detta ha varit för att underlätta för kreditorerna, av vilka många var handelsmän och bankmän i staden.   Agerandet på tinget kring år 1875 skilde sig på betydande sätt från vad som var fallet drygt 200 år tidigare. Det som faller betraktaren i ögonen enbart då man öppnar domböckerna är den stora mängden av skriftliga inlagor. En av orsakerna till dessa är att rättens aktörer inte tillhörde lokalsamhället i samma utsträckning som förut. Luggude härad utgjorde nu en del av den internationella marknaden. Men också samhällets och rättsväsendets formalisering hade lett fram till det ökade användandet av skrivna inlägg. Medan protokollen från 1600- och 1700talen återgav vad personerna i rätten sade så återger protokollen från 1875 vad personerna skrivit. Av protokollen framgår att Nordenfeldt, Ekström och Billow var juridiskt kunniga även om de vid tillfälle använde sig av juridiska ombud. Även en del hemmansägare tycks ha känt sig så hemma i det juridiska språket att de talade i egen sak, men bönderna från Allerum lät sig företrädas av ett juridiskt ombud under hela processen.

Arv De tvister vi hittills tagit del av rörde alla på något sätt ägandet och brukandet av jorden. De kunde uppstå mellan husbönder och underlydande, mellan grannar, mellan byar eller mellan olika ekonomiska intressenter. Men även inom familjer kunde det uppstå tvister om ekonomiska frågor som kunde pågå i flera år. En stor del av dessa rörde arv, både av fast och av lös egendom. 341


Aktörer på tinget

De tre bröderna Det var en gång tre bröder, heter det i sagan. Där är det ofta den yngste brodern, som fått ärva minst, som med flit och list ändå lyckas bra i livet och gör rikedomen större, medan de två äldre bröderna som fått en bättre arvslott mister allt. Verklighetens tre bröder stämde varandra inför tinget. Den tidigaste bevarade domboken från Luggude häradsting efter freden i Roskilde börjar den 18 september 1667, men då har processen mellan Anders Person i Bensinge i Kågeröds socken å ena sidan och hans bägge bröder Pål Person i Frillestad och Mikael Person i Böketofta å andra sidan redan pågått under en tid, och vi kommer in mitt i handlingen.   Den 13 maj 1657 hade det förrättats arvskifte efter den avlidne Peter Jönsson i Askegården i Kågeröds socken. Av de sex barnen var tre gifta och dessa hade fått ut sin hemgift. De tre bröderna Anders, Pål och Mikael, som då var ogifta, fick bland annat tillsammans ärva två hingstar, ett sto och ett antal nötdjur. Eftersom man inte kunde enas om vilka hästar som var mest värdefulla avstod man från att dela upp dem. Stoet hade bröderna haft hand om ett år i taget. Det hade fått ett föl, och dött en tid därefter. Vem som hade rätt till fölet tycks man ha stridit om under lång tid och vid ett tillfälle hade Pål och Mikael försökt att gömma undan det för Anders. Enligt Pål och Mikael hade man gemensamt delat upp alla nötdjur utom en kalv som var sjuk och som ingen ville ha, och som dött under den kalla vintern 1658. Pål och Mikael hade ingen egen gård, utan hade tillsammans hyrt in en ko och en kalv hos en bonde. När stutkalven var fyra år, hade en fjärde broder tagit den till sig under en tid och tämjt den. Sedan hade den blivit inhyrd ett par år till och därefter hade de sålt den. Anders hävdade att han hade del i stuten, men det förnekade Pål och Mikael, som stödde sig på det faktum att Anders inte påtagit sig någon del av kostnaden för att lösa ut djuren från bonden som haft den inhyrd hos sig. På våren 1667 hade Anders dömts att betala en skuld till Pål. Då Anders inte betalat godvilligt skulle man mäta ut skulden i hans hem, men utmätningen hade inte kunnat genomföras på grund av Anders motstånd. Vid en ny exekution togs en hingst och ett sto mitt under skörden, vilket Anders ställde bröderna till svars för på tinget. Anders ställde också bröderna inför rätta för att ha nekat honom del i stutkalven. I oktober 1668 föreslår häradsdomaren att man skall förlikas och fyra opartiska män utses som skiljedomare. Dessa lyckas emellertid inte nå fram till någon enighet mellan bröderna. Jöns Simonsson i Frillestad konstaterade på de fyra männens vägnar att: Vi gjorde vår allra största flit att kunna förlika dem i all den stridighet och träta som råder mellan dem, men ju mer flit vi använde, desto längre från förlikning kom de.68

De fyra männen ansåg att eftersom bröderna hade lika del i det sto som hade dött 342


Arv

så skulle man dela på förlusten för detta. Angående stutkalven så fanns det inget som bevisade att Anders hade haft någon del i denna. Anders godkände inte de fyra männens utslag utan processen gick vidare till landstinget som återremitterade den till häradstinget där den pågick en bit in på år 1669. Om man kom till något egentligt slut är oklart.69  Rätten fungerade inte bara som en stötdämpare i konflikter mellan hög och låg, utan i detta sammanhang också som ett forum för konfliktlösning mellan likar. Denna process visar hur komplicerat ett arvskifte kunde bli då det mesta byggde på muntliga överenskommelser och det som skulle ärvas var levande djur. Rättsprocessen växte också, som den tenderade att göra i den informella, muntliga och lekmannadominerade rättstraditionen, till att inte bara gälla själva sakfrågan mellan de ursprungliga kontrahenterna. I detta fall kom den också att innefatta Jöns Simonsson, häradsfiskalen i Mörarp som Anders hade överfallit då han försökte utföra utmätningen hos Anders på våren 1667. Jöns stämde Anders för motvärn och okvädande. Även om Jöns handlade som en kronans representant så hade han inte mer auktoritet i rätten än sin motpart. Fallet kom också att kompliceras av beroendeförhållandet mellan husbönder och underlydande. Både Anders och Mikael var underlydande under Sten Brahe på Knutstorp i Kågeröds socken. Medan Anders företräddes av Nils Nilsson, ridfogden på Knutstorp, talade Mikael i sin egen sak. Den tredje brodern Pål företräddes av häradsfiskalen Jöns Simonsson, som ju för övrigt själv var part i mål mot Anders. Eftersom Påls och Mikaels saker sammanföll hände vid ett par tillfällen att Simonsson också talade i Mikaels sak. Nils Nilsson anklagade då Mikael för olydnad för att han tagit andra än sin husbonde som försvarare. Mikael vädjade till rätten om intyg och bevis på att han varje tingdag mött upp och inte haft någon fullmäktig och därmed tycktes saken vara ur världen.70

Barnagods må varken sjunka eller brinna I fallet ovan var det de vuxna bröderna som tvistade om arvet, men många gånger dog föräldrarna då barnen var små. Då utsågs en förmyndare, värja, som skulle förvalta arvet tills barnet, om det var en man, blev myndig, eller om det var en kvinna, blev gift. Vid moderns död var det oftast fadern som utsågs till barnens förmyndare. Om fadern dog kunde modern bli förmyndare, men då med faderns manliga släktingars »råd och samtycke«. Om den överlevande föräldern gifte om sig skulle arvet avvittras i samråd med den döde förälderns släktingar.71   Förmyndaren, eller värjan, skulle vara den närmaste manliga släktingen, men detta förutsatte att denne inte var för sjuk, för gammal eller för fattig för att kunna axla ansvaret. Han skulle ha lika stor egen förmögenhet som godset var värt. När värjemålet övertogs skulle godset värderas, och en inventarielista skulle upprättas. Om arvet bestod av kapital skulle detta lånas ut mot ränta, och räntan skulle 343


Aktörer på tinget

bekosta barnens uppehälle. Ett sådant förmynderskap kunde vara fördelaktigt för värjan, som ju själv kunde låna pengarna. Men för samhällets lägre skikt var detta knappast aktuellt. Jord fick inte säljas. Ofta bestod arvet inte av pengar eller jord utan av möbler, kläder och boskap. Att sälja detta gods och omvandla det till pengar har inte alltid varit tillåtet. I medeltida danska lagar var det endast vid hot om svält som hade man rätt att avyttra det. Dessa regler kom efter hand att ändras och i den svenska förmyndarförordningen från år 1669 sades det att lös egendom helst skulle säljas. Förmyndaren skulle också driva in skulder för de omyndigas räkning. När barnet blev myndigt eller gifte sig var förmyndaren skyldig att återbörda samma värde som han fått hand om. Det medeltida talesättet »barnagods må varken sjunka eller brinna«, där ordet barnagods innebär »minderårigas medel«, visar vilket ansvar som vilade på förmyndaren och många försökte slippa undan ansvaret.72 Följande fall visar vilka konsekvenser ett förmynderskap kunde få.   Sidsela Jönsdotter i Höghult i Välinge socken lämnade efter sig nio barn när hon dog 1661 eller 1662. Henne make levde, men han räknades inte som vederhäftig, varför framkommer inte, men det innebar att han inte hade rätt att förvalta sina barns modersarv. Hans bror, Sjunne Jeppson i Laröd och en annan släkting vid namn Tyge Pettersson i Höghult hade efter Sidselas död utsetts som förmyndare. År 1667 vände sig Sjunne till häradstinget för att slippa ifrån förmynderskapet. Visserligen, skrev han, skulle farbrodern enligt lag vara barnets förmyndare, men eftersom fadern fortfarande levde men inte var vederhäftig och dessutom inte skulle lämna ifrån sig något arv, borde man inte tolka lagen bokstavligt. Dessutom var Sjunne nu så gammal, fattig och sjuk att han på två års tid inte kunnat värja för sig själv. Därför ansåg han att moderns släktingar skulle ta över förmynderskapet, vilket man kom överens om. Fyra opartiska män utsågs till att värdera godset.73  Enligt skiftesbrevet som hade upprättats i januari 1662 skulle var och en av de tre pojkarna ha 13 1/2 daler och 10 1/2 skilling. De sex flickorna skulle enligt lagen ha hälften mot pojkarna. Tre av barnen hade redan gift sig och fått sitt gods, nu skulle man dela upp det som tillkom de övriga.   Hos Sjunne Jeppson i Laröd fanns, enligt de fyra värderingsmännen, fyra kor värda fem daler var, en kviga och en tjur värda 7 daler och 2 mark, ett sto för sex mark, två föl för 9 daler och 2 mark och ett stycke lin för sex daler. Sedan hade Sjunne inte mycket av värde kvar. Då gav Mikael Andersson i Laröd honom ett sto som blev värderad till åtta daler, man sökte också hjälp hos Bengt Andersson i Söndergård och fick i reda pengar 12 daler, 3 mark och 2 skilling. När de släktingar som skulle ta över förmynderskapet delat upp det som fanns hos Sjunne Jeppson skulle man ta återstoden hos medförmyndaren Tyge Persson i Höghult, men där fanns enligt värderingsmännen bara obrukliga boskap. De släktingar som varit närvarande under värderingen ville inte befatta sig med godset och de fyra männen hade inte kunnat värdera det eftersom ingen ville ha det. Sidselas 344


Arv

släktingar ansåg att det var Sjunne Jeppsons ansvar att skaffa fram »dugligt gods«. Sjunne hänvisade då till att då man lämnat över saken till de fyra männen för värdering så skulle man rätta sig efter deras mening. Visserligen, sade Sjunne, hade de fyra männen talat om odugligt gods, men detta gods hade varit odugligt redan då det värderades vid skiftet. Domarens utslag blev att förmyndarna skulle ta det gods som fanns i Höghult, även det odugliga, men för det resterande värdet skulle Sjunne Larsson »förnöja« dem. Att förmyndarreglerna formulerades främst med tanke på adelns barn, och inte på fattiga bönders förstår man då man ser till Sjunne Larssons villkor. Hur skall man på bästa sätt förvalta en oduglig ko?   Betecknande för arvs- och förmyndarrätten under 1600-talet var att jorden skulle bevaras inom släktled och att minderårigas medel prioriterades före andra skulder. Enligt arvejordssystemet fick inte ärvd jord testamenteras bort, och den jord som mannen eller hustrun ärvt före äktenskapet kunde inte tas i anspråk av den andre parten. Vid försäljning av ärvd jord skulle enligt bördsrätten släktingar erbjudas förköpsrätt. Under 1800-talet kom dessa regler att förändras då individen kom att få företräde framför släkten. Arvejordssystemet avskaffades 1857 och bördsrätten 1863. Det blev alltså lättare att sälja jord utanför släktkretsen. Att minderårigas medel prioriterades i skuldfrågor ansågs ha en hämmande effekt på kreditmarknaden eftersom förmyndare fick svårt att få kredit, därför undanröjdes detta hinder 1860.74 Vad fick detta för konsekvenser för de omyndiga barnen?  År 1875 stämde den då 26-åriga Ingrid Jönsdotter sin far Jöns Palm i Norra Vallåkra angående klander av testamente. Ingrid var enda barnet till Jöns Palm och Anna Jönsdotter. Paret hade köpt hemmanet Norra Vallåkra nr 5 av Annas far år 1849. Redan 1848 hade de skrivit ett gemensamt testamente där bägge i händelse av den enes död gav den andre parten rätt att behålla både fast och lös egendom utan »att arvingarna skulle hava det ringaste med densamma att beställa förrän efter bådas död«. Anna Jönsdotter dog 1852 och då blev en kusin till Ingrids far, Jöns Olsson, utsedd som förmyndare åt Ingrid. År 1875 stod fadern, som nu var omgift, i begrepp att sälja hemmanet. Med hjälp av kantorn i Ottarp, Johan Killberg, skrev Ingrid detta år till häradsrätten att hon »numera som myndig« ifrågasatte både faderns och den nu döde förmyndarens agerande. Hon begärde att man skulle häva det testamente som hon aldrig fått se, trots att hon begärt det. Ingrid krävde att fadern skulle avträda hennes del i fastigheten, det vill säga hälften, samt del av dess årliga avkastning. Hon ifrågasatte också hur det kom sig att en kusin till hennes far, och inte någon från hennes mors sida blivit utsedd till förmyndare. Denne förmyndare hade dessutom varit »begiven på starka drycker«, och understundom helt oräknelig, vilket flera vittnen kunde intyga. Detta menade Ingrid gjorde att han inte hade företrätt hennes intressen på bästa sätt gentemot fadern, och sedan förmyndarens död år 1860 hade fadern ensam stått som förmyndare för Ingrid. Ingrid, eller hennes företrädare, hänvisade till den paragraf i ärvdabalken som stadgade att förmyndaren inte fick sälja omyndiga barns jord 345


Aktörer på tinget

och fasta gods, »utan i nöd och trångmål«. Denna paragraf i 1734 års lag krockade emellertid med rätten att testamentera. Ärvd jord fick före 1857 inte testamenteras bort, men i detta fall rörde det sig inte om arvejord, eftersom Ingrids föräldrar köpt jorden av hennes morföräldrar. Det fanns ändå restriktioner kring att sälja förvärvad jord om det fanns bröstarvingar. Om Ingrids förmyndare hade kland­ rat testamentet är det möjligt att man kunnat förhindra att fadern sålde hemmanet. Men testamentet hade undertecknats och lämnats in för granskning till häradsrätten utan att någon protesterat. Därför gällde det som stod däri, att den överlevande maken hade rätt att göra vad han ville med både löst och fast gods. År 1869 hade fadern lämnat uppbud på hemmanet. Om Ingrid då varit myndig, eller haft en företrädare som bevakade hennes sak kanske man kunnat förhindra en försäljning, men så skedde inte. Häradsrätten ogillade käromålet och Ingrid dömdes att betala 50 kronor i rättegångskostnader.75 För Ingrid Jönsdotter innebar förändringarna i arvs- och förmyndarrätten att Ingrid Jönsdotter kom att stå ensam mot sin egen far, och att hon inte kunde hävda rätten till det hemman som hennes föräldrar och morföräldrar brukat före henne.

Tvist eller brott? Att dra en klar skiljelinje mellan formella ärenden, tvistemål och brottmål under 1600-och 1700-talen är inte alltid möjligt. Visserligen fanns det ett samhälleligt intresse av att beivra brott. Av de böter som utdömdes gick en tredjedel till kronan eller frälset, en tredjedel till häradet och en tredjedel till målsägaren. Men då det, förutom vid grövre brott, låg på målsägarens ansvar att väcka åtal, kunde rättegångarna ta form av tvister mellan enskilda. Efterhand kom staten alltmer att gripa in för att beivra vissa förseelser, åklagarna kom att agera i målsägares ställe och under 1800-talet infördes en klarare skillnad mellan rättegångsförfarandet i brottmål respektive civilmål.76 Vad som av samhället betraktas som ett brottsligt beteende har också skiftat över tid och därför kan under en del perioder vissa brott dominera, för att senare helt försvinna. Genom att studera saköreslängderna får man en bild av vilka brott som beivrats under vissa år. Den första bevarade sak­ öreslängden för Luggude härad är från 1749 och där kan vi se att flest personer dömts för lägersmål. Men redan från 1683 och senare under hela 1700-talet utgör brott mot sexuallagarna en stor del av häradsrättens ärenden. Hur kommer det sig?

Utomäktenskaplig sexualitet Fram till och med 1500-talet behandlades utomäktenskaplig sexualitet som »mökränkning«, och mannen som kränkt en mö fick för detta brott böta till kvinnans 346


Tvist eller brott?

familj. Enligt kyrkan utgjorde emellertid den utomäktenskapliga sexualiteten ett brott mot Guds lag, och efter reformationen, då den mosaiska lagstiftningen fick inflytande över den världsliga lagstiftningen, kom kvinnan också att betraktas som brottsling i sådana sammanhang. I Sverige bekräftades denna syn i lagen år 1694 genom att rubriceringen »mökränkning« försvann och ersattes av »lönskaläge«. En ännu större synd var hor, sexuellt umgänge mellan personer där ena eller bägge parterna var gifta på annat håll. Dubbelt hor straffades i Danmark sedan 1537, och i Sverige sedan år 1608 med döden. Under perioder bestraffades också enkelt hor med döden. I Sverige verkställdes de flesta dödsdomarna aldrig i praktiken, utan omvandlades till böter av hovrätten. Efter att ha fullgjort det världsliga straffet skulle syndaren sona sitt brott i kyrkan. När man inför prästen förklarat sig botfärdig skulle man avlösas offentligt inför församlingen på kyrkans pliktpall. Under tiden från det att man anklagats för lönskaläge till dess att man genom återupptagandet i församlingen var man utestängd från nattvarden, något som av många uppfattades som ett hårt straff i sig.77 I Danmark behandlades lägersmålen sällan vid tinget, utan man betalade böterna direkt till fogden, antingen kungens eller godsherrens. Först om den utpekade fadern nekade eller man vägrade betala böterna kom saken upp på tinget.78 I många fall kunde man få ett lindigare straff om man lovade att gifta sig. Vid Luggude häradsting utgör därför sexualbrotten knappt en bråkdel av målen under 1668. Med övergången till svensk lag sker en märkbar förändring som således inte beror på en strängare syn på sexualbrott i Sverige utan på skillnad i rättspraxis. Genom 1686 års kyrkolag blev kyrkans rättskipning underordnad statens, och kyrkoplikten skulle träda i kraft först efter en fällande dom i den världsliga rätten. Redan 1682 började man utarbeta den nya kyrkolagen och vid vintertinget år 1684 hade man av allt att döma redan försökt få in prästerna i den nya processen. Vid detta ting behandlades nio lägersmål. I några fall hade prästen låtit syndarna stå skrift i kyrkan innan fallen kom upp i den världsliga rätten. Kyrkoherdens agerande »tvärtemot utgångna order« remitterades till biskopen och konsistoriet. I ett fall noteras att böterna inte skulle tillfalla herrskapet på Kulla Gunnarstorp, under vars jurisdiktion syndarna hörde, utan tillföll kronan eftersom herrskapet underlåtit att rapportera brottet.79   Böterna för lönskaläge var fram till och med år 1776 fem daler silvermynt för kvinnan och tio för mannen. År 1740 motsvarade en drängs årslön omkring sexton daler silvermynt och en pigas åtta daler. För hor spelade könstillhörigheten ingen roll för bötesbeloppet. Den gifte parten betalde 80 daler och den ogifte 40. År 1776 genomfördes en myntreform och året efter ser vi i saköreslängden att den gifte parten nu istället betalade 26 riksdaler och 32 skilling för enkelt hor, för lönskaläge betalade mannen 3 riksdaler och 16 skilling och kvinnan 1 riksdaler och 32 skilling. Böterna höjdes sedan om man dömdes flera gånger för samma brott. Förutom dessa böter skulle både mannen och kvinnan före myntreformen 347


Aktörer på tinget

betala 2 daler, och efter reformen 32 skilling till kyrkan. Det vanligaste under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var dock att böterna omvandlades till ris för kvinnan och spö för mannen. Efterhand kom kroppsstraffen att ersättas med fängelse på vatten och bröd. De flesta fick sitta av sitt straff på Landskrona fästning, men i 1749 års saköreslängd ser vi även en kvinna som i brist på medel att betala böterna skulle sitta sju dagar i häradets fånghus, samt en man och en kvinna som blev dömda till fjorton respektive sju dagar på Malmö fästning.80   Många ogifta kvinnor stod inte ut med tanken på skammen och de ekonomiska följderna som en utomäktenskaplig födelse innebar och dödade därför sina nyfödda barn. Som ett led i att försöka minska barnamorden ersattes 1741 den uppenbara kyrkoplikten med enskild, man behövde alltså inte sitta på pliktpallen inför hela församlingen. Detta ledde inte till att barnamorden minskade. Den sjunde augusti 1778 blev »kvinnfolket« Helena Ivarsdotter halshuggen och därefter bränd på bål på Mörarps rättareplats för att ha fött sitt barn i hemlighet och sedan dödat det »medelst halsens avvridande«.81 Samma år som detta hände antogs det så kallade barnamordsplakatet, som ytterligare skulle skydda den ogifta modern från skam och vanära då hon tilläts föda i anonymitet. Enligt en annan av punkterna i plakatet slapp modern att uppge faderns namn. Efter barnamordsplakatet ökade de utomäktenskapliga havandeskapen i Sverige. Om detta berodde på att lagen gett männen möjlighet att vara mindre försiktiga i sexuella relationer eller om samhällsförändringarna ledde till att de traditionella formerna för social kontroll försvann och barnamordsplakatet bara legitimerade en utveckling som redan påbörjats är man oeniga om inom forskningen.   Den utomäktenskapliga sexualiteten kom senare alltmer att betraktas som en förseelse än som ett brott. Efter år 1810 blev kvinnan ställd inför världslig rätt först efter »tredje resan lägersmål«. Däremot måste hon göra enskild plikt i kyrkan redan efter första »resan«. Bara i Allerums socken antecknades mellan åren 1827 och 1835 mellan fem och tolv kvinnor årligen som erlagt böter till kyrkan för lägersmål eller hor. En av dessa kvinnor var Svenborg Jonsdotter i Dompäng. Den tredje april år 1832 blev hon dömd vid häradsrätten för »fjärde gången« lönskaläge att betala 13 riksdaler och 16 skilling, samt 1 riksdaler och 16 skilling till kyrkan. I en räkenskapsbok över bötesmedel som Allerums kyrka mottagit, noteras det att Svenborg inte haft några pengar att böta med och därför blivit dömd till vatten och bröd samt till arbete vid kyrkan.82 Att det inte var något lättare arbete hon fick utföra kan vi ana då det var just mellan åren 1830 och 1840 som denna kyrka genomgick en omfattande ombyggnad. I födelseböckerna ser vi att Svenborg fött fyra barn mellan åren 1823 och 1830. Av dessa dog tre innan de nått ett års ålder, år 1837 fick Svenborg ytterligare ett barn, men detta dog redan vid födseln. Det första barnet anges vara ett trolovningsbarn med drängen Pär Nilsson i Dompäng. Vad som hände med fadern och den äldste sonen är okänt. De övriga barnen var födda utom äktenskapet och faderns namn anges inte.83 Den lag som kom till för att 348


Tvist eller brott?

skydda kvinnan från den skam det ansågs vara att tvingas att uppge namnet på barnafadern ledde i förlängningen till att många män kom undan försörjningsplikten och kvinnor som Svenborg stod ensamma.84   Under 1800-talet kom frågor om försörjningsbördan av utomäktenskapligt födda barn att avlösa 1600- och 1700-talens lägersmål vid domstolarna, och i och med 1864 års lag kom utomäktenskapliga förbindelser att ligga under enskilt åtal. När pigan Maria Månsdotter från Påarp i november 1874 stämde drängen Knut Nilsson från Östra Ramlösa angående barnuppfostringshjälp nekade han till att vara far till barnen och påstod att han inte hade haft »köttsligt umgänge« med Maria under den aktuella tiden. Maria anhöll då om vittnesförhör, och en statdräng berättade att när han under vintern 1873 hade arbetat på samma ställe som Maria och Knut så hade han en gång sett Knut och Maria ligga på den otröskade säden på loggolvet och hört Maria säga: Låt bli mig Knut, om någon kommer så ligger vi här så vackert. Maria kunde inte själv försörja sin son som därför blev utackorderad på socknen med 50 kronor årligen. Nästa gång Knut ställdes inför rätta var det av fattigvårdsstyrelsen i Välluvs socken som krävde honom att betala dessa 50 kronor fram till barnet blev femton, eller till dess han själv kunde försörja sig. Eftersom Knut fortsatte att neka till faderskapet ålades han att med ed betyga att han inte »haft köttslig beblandelse å sådan tid att han kan vara fader till hennes barn«. Knut fullgjorde aldrig edgången och genom att han »eden brustit« ansågs han ha övertygat rätten om att han var fader till barnet och dömdes att betala underhållet.85   Maria valde, trots sin fattigdom, att föda barnet och ställa barnafadern inför rätta. Men vid denna tid, närmare hundra år efter att barnamordsplakatet kom till, fanns det fortfarande ogifta kvinnor som i sin förtvivlan över vad ett oäkta barn skulle leda till tog livet av fostret. År 1861 avskaffades dödsdom för sådana brott, och ersattes med straffarbete i högst tio år. Att barnamord därmed kom att bestraffas mildare än övriga mord berodde på att lagstiftarna tog hänsyn till den ogifta moderns svåra situation.86 I rannsakningen av barnamörderskan Johanna Svensdotter år 1875 framgår det att rätten tog särskild hänsyn till om mordet var överlagt eller inte. Johanna, som en gång tidigare fött ett oäkta barn, hade på kvällen den 23 augusti detta år gått upp på vinden till gamla huvudbyggnaden på Kulla Gunnarstorp, för att i enslighet föda det barn som hon dolt att hon varit havande med. När barnet var framfött hade hon »med full sans och i överlagt uppsåt att om det var levande kväva detsamma, hårt omvirat dess huvud med ett par linnekalsonger och en linnetuta, därefter gömt fostret i en låda och ovanpå för att hindra upptäckande därpå lagt ett taktegel och en tegelsten«. Läkaren som obducerade liket fann att det varit levande vid födseln men dött av kvävning. Johanna dömdes av häradsrätten till straffarbete i fyra år och sex månader samt att ersätta obduktionskostnaderna.87   Synen på den utomäktenskapliga sexualiteten har genomgått stora föränd349


Aktörer på tinget

ringar i lagstiftningen. Från att ha varit en sak som främst rört släkten kom den att bli ett brott emot Gud för att så småningom avkriminaliseras. Även om häradsrätterna bara följde lagen då de dömde sexualförbrytare till stränga straff tyder mycket på att det fanns en stor uppslutning kring lagstiftningen inom lokalsamhället.88 Trots avkriminaliseringen under 1800-talet kan villkoren för de ogifta mödrarna och deras barn knappast sägas ha förbättrats, eftersom kvinnorna lämnades ensamma med försörjningsbördan. Blickar vi framåt i tiden så ser vi att begäran om uppfostringsbidrag från kvinnor upptar en stor del av häradsrättens ärenden så sent som 1948.

Våld I böteslängderna figurerar också de som fällts för våldsbrott av olika slag. Liksom när det gäller synen på den utomäktenskapliga sexualiteten har synen på våld förändrats över tid. Här har det inte bara varit frågan om hur hårt man slog och i vilket sammanhang det skedde, utan också vem som slog vem.

Husaga Den som inte själv förestod ett hushåll som bonde, borgare eller torpare, var enligt tjänstehjonsstadgan från 1723 tvungen att träda i tjänst hos en annan. Den som inte hade tjänst saknade »laga försvar« och kunde bli tvångsutskriven till armén om det var en man och till offentliga arbetsinrättningar om det var en kvinna. Tjänstehjonsstadgorna garanterade arbetskraft åt bönderna samtidigt som de garanterade skatteinkomster åt staten, då det var husbönderna som betalade skatten för sitt tjänstefolk. Enligt tjänstehjonsstadgorna hade också husbonde rätt att aga sitt tjänstefolk om det ansågs »skäligt«.  Kvartermästare Wilhelm Westman i Tågarp, i nuvarande Svalövs kommun, hade på sommaren 1727 kommit ut på gårdsplanen där drängarna Pål och Per stod och pratade med pigan Pernilla. Kvartermästaren anklagade tjänstefolket för att de »inte förtagit sig«. En ordväxling uppstod som ledde till att Westman slog omkull Pål. När Pål reste sig upp fick han ett slag till, och kvartermästaren sade att han inte ville ha dem mer i sitt bröd. Med »dem« menade han Pål och Pernilla som genast begav sig av till Gluggstorp, byn längst söderut i nuvarande Helsingborgs stad. Westman stämde Pål och Pernilla inför häradstinget för att »olovandes gått ur sin tjänst« och Pål för att han satt sig upp emot sin husbonde då han skulle aga honom »enligt skälighet«. Pål och Pernilla stämde i sin tur Westman för olaglig uppsägelse ur tjänsten, för att ha hållit inne deras lön och för att ha slagit Pål illa. Pål sade sig ha fått två blodvite och sex blånader, vilket en granskningsman kunde intyga. Om Westman blev dömd att betala för Påls blodviten framgår inte 350


Våld

av protokollet, som inte är bevarat i sin helhet. Däremot dömde man Westman att betala Pål och Pernilla nio daler i innehållen lön. I domslutet tog man hänsyn till att Westman brukat onödigt hårt våld emot Pål och att tjänstefolket bett att få komma tillbaka till sina tjänster. Pål stämde inte Westman för att han slagit honom utan för att han slagit honom för hårt, och han var trots våldet beredd att återvända till husbonden.89   Det var bara husbonden som hade rätt att aga en underlydande, ingen annan, vilket fallet mellan prostänkan Anna Katarina Hammar och klockaren Jonas Karlsson i Hässlunda visar. Anna Katarina stämde klockaren för att ha slagit hennes piga Pernilla då hon hade kommit till klockaren i sin husmors ärende. Klockaren förklarade sitt handlande på följade sätt: Byn var delad i tre delar och klockaren bodde mitt i. När det kom tiggare till byn så fick han dem från alla tre ställena. Han hade klagat hos kronobefallningsmannen som sagt att han inte skulle ta emot tiggare då det stred mot kungens förordning. Strax efter detta hade Pernilla knackat på dörren, och då han trodde att hon var en tiggerska hade han tagit henne vid armen och föst ut henne genom dörren. Hon hade då »brukat stor mun«.   Änkan berättade då att även hon bodde mitt i byn, mellan två kronobetjänter, länsmannen och fjärdingsmannen, och alla dessa skickade tiggare till henne. Om det rådde förbud mot att ta emot tiggare, borde väl de om någon veta detta, tyckte hon. Dagen ifråga hade en gammal tiggarkvinna kommit till henne. Det var en gammal krympling från Ormastorp i Ottarps socken som hjälpte sig fram med kryckor, som grannarna hade skickat till henne. Nu var det svåra tider, och man kunde inte ha tiggare hos sig alltför länge. Därför bad hon pigan att hon skulle följa tiggerskan till klockaren. Pernilla tog tiggarens påse och tröja men eftersom »käringen« inte kunde gå så fort så gick hon i förväg. Hon ställde sakerna i farstun hos klockaren som sade att hon skulle ge sig iväg och slog henne med en käpp över armen och axeln. Klockaren svarade på detta att han inte visste hur det gått till, och han mindes inte heller att han slog henne med käppen, men eftersom hon brukade stor mun förmodade han att hon förtjänade det. Häradsrätten dömde klockaren att betala såramålsböter med hänvisning till domarereglerna som sade att människor skall behandlas med lag, inte med slag.90 Rätten att aga en underlydande fanns kvar ända till 1920, även om den inskränktes år 1858. Under hela 1800-talet förekommer fall då häradsrätten dömer husbönder eller andra överordnade för att ha använt »oskäligt« våld. Hur mycket av det våld som husbönder utövade mot sina underlydande som aldrig kom upp i rätten vet vi inget om. Tjänstehjonslagstiftningen kan ha utgjort ett hinder för drängar och pigor att anmäla husbonden för våld, men grov misshandel bör ha uppmärksammats av andra än de inblandade och i sådana fall lett till rättssak. Återigen ser vi här rättens uppgift att skydda de mest utsatta för maktmissbruk samtidigt som man garanterade att hierarkin bestod. Att ifrågasätta rätten för en husbonde att aga sitt tjänstefolk var inte möjligt. Men agan fick inte gå för långt, då skulle grunderna 351


Aktörer på tinget

för hustavlan rämna. Slagsmål mellan unga män var däremot brottsligt, särskilt om det skedde på allmän plats.

Slagsmål Inom forskningen talar man om en civilisationsprocess från medeltid till nutid. Denna innebar bland annat att våldet mellan individer minskade. Människan blev alltmer »civiliserad«. Om detta verkligen skedde, eller om våldet flyttade till andra arenor, är föremål för diskussion. Likaså är orsakerna till det minskade våld som behandlades vid rätterna omdiskuterat. Medan några framhåller förmågan till ökad empati hos människan, pekar andra på att staten tog monopol på våldet.91 Under 1668 behandlades på Luggude häradsting bara sju våldsmål som utspelat sig på Helsingborgs landsbygd. Under 1600-talet och det tidiga 1700talet var våldet ett socialt accepterat sätt att försvara sin ära på. Detta kan man tydligt se i staden Helsingborg under denna period.92 Där är förekomsten av mål som rör våld och ärekränkning betydligt mer förekommande än på landsbygden. I städerna kan det ha varit viktigare att anmäla en örfil eller en knuffning inför tinget, då våldet oftast uppstod som en följd av ett okvädande inför åskådare. Att man inte anmälde våld i så stor utsträckning på landsbygden kan bero på att man inte ansåg det värt kostnaderna. Den ekonomiska vinning målsägaren hade var en tredjedel av de böter förövaren dömdes till. Vid allvarligare våldsbrott, där man var tvungen att söka upp en fältskär eller en apotekare fick den dömde betala dessa kostnader och i sådana fall kunde det löna sig att göra rättssak av det hela, dessutom var man skyldig att anmäla grova brott. Men om skadorna inte var allvarliga, och förövaren dessutom så fattig att han inte kunde betala böter utan istället fick dessa omvandlade till kroppsstraff, var det ingen ekonomisk fördel att anmäla denne.93 Vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet märks ett ökat antal våldssaker vid tinget. Om dessa speglar att våldet faktiskt ökade eller om det var myndigheterna som på ett mer aktivt sätt än förut försökte ta kontroll över de mellanmänskliga konflikterna går inte med säkerhet att säga. Den ekonomiska utvecklingen på landsbygden under 1700- och 1800-talen ledde till en social och ekonomisk polarisering, där de egendomslösa grupperna i samhället, såsom drängar, arbetare och gesäller, blev fler. Dessa kom att betraktas som särskilt våldsbenägna av myndigheterna, som genom stadgor och förordningar försökte disciplinera dem. Fylleri och »oljud« på allmän plats och slagsmål i samband med detta beivrades aktivt och detta kan göra att det i källorna ser ut som om våldet ökade, fast det inte gjorde det i praktiken. Under vissa perioder då det rådde social oro, kan våldet faktiskt ha ökat.94   Ända sedan freden i Roskilde 1658 har närheten till Danmark vid Helsingborg utgjort ett problem för myndigheterna. I krigstider kunde spioner ta sig över i fiskebåtar, och under fredstid gjorde smugglare och rymmare att myndigheterna 352


Våld

ibland kände sig tvingade att bevaka kusten. Rymmarna var inte bara brottslingar som genom att ge sig av till ett annat land hoppades kunna undgå rättvisan. De var också unga män som rymde från den militära utskrivningen och tjänstefolk som rymde från sina husbönder. Pigor som blivit med barn kunde också rymma över till »andra sidan« för att slippa skammen. Under Gustav IIIs första regeringsår rådde fredliga men misstänksamma förhållanden mellan grannländerna. Konflikterna mellan England och Frankrike efter det nordamerikanska frihetskriget, som brutit ut år 1775, ledde också till en viss oro vid kusterna.   Detta tänkte kanske inte drängarna från Gummarp så noga över när de på valborgsmässoafton år 1777 gett sig ut för att »efter gammal sed« sjunga in maj, trots att det var förbjudet. De hade först begivit sig till Hittarp, där de sjungit för Lars Persson. När de skulle ge sig vidare hade en soldat ropat åt dem att komma ner till honom vid stranden. Först vägrade de, men när han hotade att skjuta dem om de inte kom lydde de honom. Christoffer Flink, som tillhörde det Sprengportska regementet, var ditkommenderad för att hålla vakt efter rymmare vid stranden och frågade vilka de var och vad de gjorde. Drängarna var misstänksamma mot soldaten och ville ta med honom till ett fiskarhus för att få veta mer om honom. När de stod utanför huset hade han hotat med att skjuta dem om de gick in i huset, och satt musköten för bröstet för en av drängarna, Jöns Nilsson. Han tvingade dem att gå mot ett annat hus, och medan de gick slog han Jöns flera gånger över ryggen. För att freda sig hade Jöns tagit soldaten om livet och kastat ner honom i sanden. Efter ett tag hade de tagit varandra i handen och soldaten lovade Jöns att han inte skulle röra honom om han blev släppt. Jöns och de andra drängarna litade inte på detta, utan sprang sin väg. I flykten snubblade Jöns på en sten så Flinck hann ifatt honom och högg honom med sabeln. Jöns lyckades ta sabeln ifrån honom och fick in ett hugg mot honom. Under tiden hade de andra drängarna sprungit bort. Enligt soldaten Flinck hade bråket uppstått för att en av drängarna hade en släkting som tänkt rymma till Danmark. Då Flinck hade hejdat denne man hade drängarna överfallit honom. Den som anmälde saken till rätten var varken någon av kombattanterna eller landsfiskalen, utan hovjunkern Diedrich von Conov på Kulla Gunnarstorp. I egenskap av markägare anklagade Conov Flinck för att ha orsakat slagsmålet, men erkände att »drängen i och för sig kunde ha gått för långt« och borde i så fall också böta. Förutom målsägandedelen förbehöll han sig också frälsedelen i böterna. 1777 års dombok är på sina ställen väldigt svårläst på grund av överstrykningar, och exakt vad rätten beslutar i ärendet framgår inte klart. Flera vittnen kunde intyga att soldaten var berusad och ibland ges intrycket av att drängarna skulle frias. I saköreslängden kan man där­ emot se att drängen Jöns Nilsson dömdes att böta 7 riksdaler och 14 skilling, vilket motsvarade ungefär en och en halv månadslön för en dräng. Det brukliga med slagsmålsböter var att en del gick antingen till kronan eller till frälset, en del till häradet och en del till målsägaren. Målsägare var inte alltid den som utsatts för 353


Aktörer på tinget

våldet utan den som väckte åtalet. Av Jöns Nilssons böter gick en del till kronan medan två delar gick till målsägaren. von Conov fick alltså inte den frälsedel han begärt. Under åren 1775–1781 gick för övrigt inte någon bötesdel till frälset. Någon förklaring till varför häradsrätten avstod sin andel till förmån till målsägaren är svår att finna. Möjligen var inte Conov den enda målsägaren. Om soldaten Flinck fick något straff framgår inte, eftersom detta i sådant fall avdömdes i krigsrätten.95   Av de 18 våldssaker på Helsingborgs landsbygd som häradsrätten behandlade år 1777 anmäldes tio av kronolänsmannen eller landsfiskalen, och som vi sett också av den som ägde marken där slagsmålet skett. Om ingen annan väckte åtal kunde åklagaren göra anspråk på målsägarens andel.96 Att detta blev allt vanligare under 1800-talet syns i saköreslängderna där målsägarens del i böter ersatts med åklagarens. Om häradsrätten fungerade som stötdämpare i ett ojämlikt samhälle i fråga om husaga så kan den ses som ett forum för överhetens kontroll i fråga om slagsmål på allmän plats. Att åklagaren fick del av böterna måste ha varit en viktig morot för dem att anmäla våldet. Våldet kunde också ta andra former, vilket följande visar.

Uppror Under 1700-talets senare del kom den gamla samhällsordningen att ifrågasättas alltmer. Mellan åren 1772 och 1776 rådde det stort missnöje mot de hårda dagsverkskraven bland frälsebönder i de forna danska landskapen. I Halland, men till viss del också i Skåne, ledde missnöjet till att man författade besvärsskrivelser och vägrade att utföra dagsverken. De enda resultat missnöjesyttringarna ledde till var att ledarna fick stränga straff och många av deltagarna vräktes från sina hemman.97 Några år senare bevittnade Europa revolutionen i Frankrike där hela den äldre samhällsordningen vändes över ända. Händelserna i Frankrike kom att påverka den militära internationella situationen i flera årtionden. Inom Sverige stärktes böndernas ställning gentemot adeln och år 1809 antogs en ny författning som byggde på maktdelningsprincipen.  År 1810 förklarade Sverige krig mot Storbritannien. För att kunna försvara kusterna mot väntade angrepp från den engelska flottan beslöts det att nya reservtrupper skulle sättas ut. Detta skulle ske dels med extra rotering, dels med utskrivning av förstärkningsmanskap. Under sommaren 1811 förekom protester på flera håll i Skåne mot utskrivningen. Man krävde att den extra roteringen vid herrgårdarna skulle gå före inkallandet av förstärkningsmanskap och att uttagningen till detta inte skulle ske genom lottnig. De våldsamma protesterna slogs ner av militär, och 40 människor miste livet. Protesterna har länge förklarats med de unga bonddrängarnas rädsla för att tas ut till lantvärnet, men det finns mycket som pekar på att protesterna innehöll moment av social kritik mot godsägarna.98 354


Våld

  De 10 juni skulle representanter för Luggude härad sammanträda i Helsingborg för att besluta om hur förstärkningsmanskapet skulle tas ut. Eftersom myndigheterna befarade oroligheter skulle mötet ske i Helsingborg. 92 beridna och 38 oberidna husarer och 25 man av kungliga regementet hade tagit ut för att se till att inga obehöriga kom in till staden. Vid Ringstorp utanför staden samlades omkring 500 personer, främst drängar, från hela häradet. På mötet i Helsingborg lämnade drängen Ola Persson från Esperöd fram en skrift där han »å egna och samtliga så unga som gamlas vägnar« skrev att man alls inte vägrade att delta i försvaret av fosterlandet, men »så länge ännu här i landet exerceradt manskap finnes ännu overksamt onyttigt, så borde vi ingalunda utfordras på sätt nu synes påsyftas.« Skriften uppfattades som upprorisk och Ola Persson arresterades och fördes till Landskrona fästning. Efter mötet skingrades militären med vapen de fredliga drängar och åskådare som inte redan gått hem. Det efterföljande häradstinget hölls märkbart nog inte i tingshuset i Mörarp utan på rådstugan i Helsingborg. Det framkom då att det inte varit Ola Persson själv som författat skriften, utan den före detta prästen Petrus Timelin i Fleninge. Häradsrätten remitterade målet till hovrätten som dömde Timelin till ett års fästning. Flera av de inblandade fick strafflindringar, men inte på grund av att de ansågs ha rätt i sitt handlande utan för att »snarare okunnighet och missledda begrepp än elakt uppsåt vållat allmogens olagliga förfarande«. 99   Militärens våld mot den fredliga folksamlingen var inte något som häradsrätten gav stor vikt. De styrandes rädsla för ett upproriskt våld och behovet att stävja detta ansågs viktigare. I ett förhörsprotokoll med bonden Hans Persson i Allerum framgår detta. Hans, som också blivit förd till Landskrona fästning, ansågs nämligen »orolig och uppeggande bland allmogen«.100 I frågor som rörde konflikter mellan enskilda kunde rätten som vi sett ställa sig på de underlydandes sida gent­ emot husbönderna, och försvara den svage mot den starke. Men i frågor där det bestående samhället stod på spel, stod rätten på makthavarnas sida.

Straffen – androm till skräck och varnagel Även om synen på våld har varierat inom rättskipningen har man alltid sett allvarligt på mord, vilket följande exempel visar. Den 40-åriga Kerstina Persdotter som var gift med skepparen Bengt Nilsson Hall i Bölsåkra i Jonstorps socken hade fattat tycke för drängen Jöns Andersson. Känslorna var besvarade och kärleksparet kom överens om att Jöns skulle döda maken. På morgonen den 25 juli 1791 smög han sig därför in i sovkammaren och skar skepparen i halsen med en rakkniv. Skepparen vaknade emellertid och lyckades ta sig upp ur sängen trots att hustrun försökte hålla honom kvar. Jöns förföljde skepparen genom huset och slog honom flera gånger i huvudet för att till slut skära halsen av honom. Både Kerstina och Jöns dömdes att på rättareplatsen i Mörarp »sina liv, jämte var sin 355


Aktörer på tinget

Ägobeskrivning över Mörarp från 1749. På gränsen mellan Assarstorp och Mörarp låg avrättningsplatsen. Lantmäterimyndighetens arkiv, Malmöhus län, Akt 12-Mör-1. Bearbetning Christina Andersson

356


Våld

Betecknar en plats söder om tingshuset som avsatt är för allmogen enär ting och andra samlingar påkommer vid gästgivaregården för folk och deras hästar att stå på etc. Betecknar en skarp rättarplats som observerat är vid mätningen och är på mark belägen emellan Assarstorps och Mörarps byaskäl.

högra hand mista«. Efter att de halshuggits skulle Jöns steglas och Kerstina brännas på bål.101  Åttio år senare, den 26 september 1873, blev änkan Johanna Nilsdotter funnen död i sin lägenhet på Fältabacken. När liket upptäcktes förhörde polisen genast grannarna i huset, den före detta artilleristen August Krok och hans hustru Gunilla Nilsdotter. Dessa berättade att de inte kommit överens med änkan, och att de ofta grälade. Kvällen innan de hittade henne död hade de hört henne svära och väsnas på vinden. Nästa morgon när de gav sig av hemifrån hade de, enligt överenskommelse, knackat på hennes fönster för att väcka henne, men inte fått svar. När de kom tillbaka på kvällen och såg att hennes dörrar var låsta, tillkallade 357


Aktörer på tinget

Avrättningsbila och stupstock. De härrör från Kristianstad och är daterade till 1740. Foto: Viveca Olsson, Kulturen i Lund

de några grannar, och då man brutit upp en dörr på baksidan fann man änkan liggande död på rygg med en stege över sig. Efterson kroppen hade skador som inte ansågs ha kunnat komma sig enbart av fallet från loftet gick ärendet vidare till häradsrätten där paret förhördes var för sig. Gunilla Nilsdotter uppgav då att Krok varit ute på kvällen efter det att de hört änkan väsnas på vinden. Då de funnit henne död hade han fällt några yttranden som gjort henne misstänksam, och när hon frågat honom om han mördat änkan hade han inte förnekat det. Vid ett andra förhör erkände Krok att han med berått mod strypt änkan, och han dömdes till livstids straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende. Med tanke på de motstridiga uppgifter Gunilla lämnat misstänktes hon för att vara delaktig i själva mordhandlingen, eller åtminstone gått gärningsmannen tillhanda. Eftersom det inte fanns något som styrkte detta kunde man inte döma Gunilla mot hennes nekade, och hon friades.102  År 1791 dömde rätten enligt den princip som gällt från medeltiden om vedergällning samt som det hette »androm till skräck och varnagel«.103 Men redan under denna tid hade man börjat ifrågasätta dödsstraffet, inte så mycket av humanitära skäl som för att fängelsestraff ansågs mer avskräckande än dödsstraff. Under 1800-talet började man istället argumentera för att brottslingarna skulle förbättras i fängelserna och när August Krok dömdes till livstids straffarbete hade frihetsberövande kommit att bli den vanligaste strafformen.104 358


Våld

Andra brott och förseelser Förutom vålds- och lägersmålen fanns det vissa brott som under en del år var mer vanligt förekommande vid rätten än andra år. År 1727 utgjorde stölderna 13 procent av tingets ärenden, vilket är en hög andel jämfört med de andra åren som studerats. Undersökningar av stöld- och tillgreppsmål i andra delar av Sverige har visat att dessa kunde variera i omfång från ett år till ett annat, men att de hade en klar koppling till dåliga skördar eller ekonomiska konjunkturnedgångar. Vanliga stöldmål vid Luggude häradsrätt gällde häst- och kreatursstölder. Här kan vi ana en skillnad mellan staden och landsbygden som blir tydlig också i fråga om andra brottskategorier. Ända sedan medeltiden koncentrerades handeln till staden genom tullar och regleringar. Lika länge som regleringarna funnits har det begåtts brott mot dem. Vid årtiondena kring sekelskiftet 1700 var brott mot handelsrestriktioner återkommande ärenden vid domstolarna i Helsingborg, och åren kring 1870 var omkring 35–40 procent av de bötfällda dömda för smuggling. En stor del av smugglingen hade sin bas utanför stadsgränserna, särskilt i Råå, och många fiskare och bönder var delaktiga, men förövarna ställdes inför rätta vid stadens domstol. På landsbygden reglerades antalet krogar hårt, och de vanligaste brotten kopplade till rusdrycker var brott mot brännvinstillverkning eller rusdrycksförsäljning.105 Vid Luggude häradsrätt dömdes relativt få för fylleri, fram till slutet av 1800-talet, då 15 procent av de dömda anklagats för detta brott.

Frihetsberövande kom att avlösa kroppsstraffen under 1800-talet. Bild av häradshäktet i Mörarp. Till höger skymtar det äldsta tingshuset. Båda byggnaderna revs på 1980-talet. Foto: Carl-Gustaf Lekholm 1952, Skånes hembygdsförbund och Regionmuseets arkiv

359


Aktörer på tinget

Detta kan jämföras med cirka 30 procent i Helsingborg under åren kring 1870. Detta behöver inte betyda att landsbygdens innevånare söp mindre av dem som fälldes för fylleri i staden var en stor del drängar eller bönder från landsbygden. Även andra brott och förseelser mot statliga förordningar blev allt vanligare under 1700- och 1800-talen, vilket tyder på att häradet alltmer kommit att bli ett forum för statlig kontroll.106  En förseelse som blev allt vanligare vid slutet av 1700-talet och början av 1800talet var uteblivande från domstolen. I hela häradet dömdes 60 personer för detta brott år 1777, vid 1840 års vinterting dömdes 57 personer. Detta kan jämföras med 20 personer fällda för våld år 1777 och nio på vintertinget 1840.107 Mängden uteblivande tyder på att man inte längre såg rätten som en nära lokal angelägenhet.

Edens vikt och vådan av mened Inte bara strafformerna, utan även bevisföringen kom att ändras under loppet av 1800-talet. Under medeltiden och fram till och med 1600-talet hade en anklagad möjlighet att svära sig fri genom edgärdsmannaprocessen. Om den svarande parten nekade till det påstådda brottet kunde denna styrka sitt nekande med värjemålsed av tolv, ibland färre, edgärdsmän. Dessa var inte ögonvittnen, utan kände den anklagade och svor på att han eller hon talade sanning.108 Denna form av bevisföring, som byggde på att man hade förtroende i lokalsamhället, avskaffades 1695, men även senare fanns det i lindrigare brottmål möjlighet för en anklagad att svära sig fri genom ed, om det inte fanns tillräckliga bevis på hans skuld. Den legala bevisprövningen hade kommit att få allt större inflytande i Sverige under senare delen av 1600-talet och fastställdes i 1734 års lag. Den innebar att två vittnen ansågs som fullt bevis vid en rättegång. Ett vittne innebar halvt bevis, och det var mot sådant som svaranden kunde »med ed sig värja«.109 Den som svär en ed över något som är heligt pantsätter sin själ. Om man svär falskt så straffas man av den högre makt till vilken man svurit eden, i detta fall Gud. För att få fullgöra eden krävdes det att man kände till dess fulla innebörd. Därför var den som ålades att fullgöra värjemålseden tvungen att bege sig till sin »själasörjare« med en kopia av häradsrättens beslut i frågan. Denne skulle se till att han fick undervisning om edens vikt och vådan av mened och efteråt skriva ett intyg på att personen i fråga hade de tillräckliga kunskaperna, eller om så inte var fallet, att han inte bedömdes kunna begå eden. Om man vägrade fullgöra eden blev man dömd mot sitt nekande. Denna form av edgång användes särskilt i fråga om faderskapsmål, då det ofta inte fanns annat vittne än ett, det vill säga kvinnan som påstod att mannen gjort henne med barn.110 Men även i andra sammanhang förekom krav på värjemålsed.  År 1874 anklagade tegelbruksägarna Hans Petersen och I Christofferson i Gultarp slaktaren Carl Bengtsson i Gultarp, Per Olsson i Folmestorp, förre husaren 360


Våld

Erik Sandgren och drängen Alexander Bengtsson i Videröra för skadegörelse på tegelbruket i Gultarp, då bland annat en tegelbruksmaskin hade slagits sönder och tio fyrhålsdörrar hade förts bort. Förre husaren Olof Rolf vittnade om följande:  En sommarnatt när han var på väg genom skogen vid Gultarp hade han fått se en man komma springandes. När Rolf ropade på mannen hade han sagt: Hade du sett vad jag sett så hade du sprungit utav Helvete! Strax därefter kom två andra män springandes. Rolf blev då så rädd att han gömde sig under en buske. En stund senare stod fyra eller fem män vid platsen helt nära honom. Han kände igen tre av dem och kunde tydligt höra vad de talade om. Bland annat hade de sagt att »detta skall kosta danskarna lika mycket som far fick betala för vägen«, och nämnt några dörrar som var väl gömda. Den springande mannen visste ingen vem det var, därför var Rolf det enda vittnet. Alla anklagade nekade till det påstådda brottet.   Vid tingsförhandlingarna i Mörarp på hösttinget 1874 blev flera personer vittne till hur de anklagade först försökt att få Rolf att ta tillbaka sitt vittnesmål, sedan misshandlat honom. Rolf hade, medan tingsförhandlingarna pågick, suttit vid ett bord på gästgivargården och ätit en smörgås. Då hade Ola Persson, far till en av de anklagade, och hans svåger skomakaren Måns Bengtson, kommit och satt sig ner bredvid Rolf och en av dem hade sagt: –Jag skall lära dig att vittna. De hade sparkat honom på benen och nupit honom i armarna, och när Rolf reste sig för att sätta sig vid ett annat bord hade Måns slagit till honom både med knytnäven och med en käpp i huvudet så att det, enligt Rolf, strömmade »säkert ¼ kanna blod av mig«.   Vid vintertinget i januari 1875 var flera personer kallade att vittna om våldet mot Rolf, märkbart är då att flera av dessa påstås vara sjuka och skickar in skriftliga vittnesmål. Kan möjligen den våldsamma behandling som Rolf utsattes för ha gjort att vittnena av rädsla för samma behandling drar sig för att komma till tingshuset?   Varken häradsrätten eller hovrätten i Kristianstad, dit en av de anklagade hade besvärat sig, fann någon anledning att betvivla Rolfs vittnesmål. Hans ensamma vittnesmål räckte emellertid inte som fullt bevis mot de anklagade och Carl Bengtsson och Sandgren kunde inte fällas mot sitt nekande, eftersom de »icke äga den frejd att värjemålsedgång kan dem anförtros«. Carl Bengtsson hade på våren 1874 blivit dömd till fyra månaders straffarbete samt förlust av medborgerligt förtroende under tre år. Dessa män blev alltså friade liksom Alexander Bengtsson, mot vilken det helt saknades bevis. Måns Bengtsson dömdes för att ha misshandlat Rolf, till straffarbete i fyra månader. Dessutom ålades han att betala för den fångtransport som skickats att hämta honom till tingshuset i Mörarp. Det hårda straffet kom sig av att det varit uppenbart att misshandeln varit föranledd av Rolfs vittnesmål mot Bengtsons systerson Per Olsson. Per Olsson själv däremot, ålades att »om han det gitter, med sin ed intyga, att han icke natten mellan den 4 och 5 361


Aktörer på tinget

juli sistlidet år förövat eller verksamt deltagit i den uppgivna skadegörelsen vid målsägarnas tegelbruk«. Den förste november 1875 inställde han sig vid häradsrätten med intyg från församlingspastorn om att han undervisats om edens vikt och vådan av mened. Han tilläts därför att under ed intyga sin oskuld och därmed gick också han fri.   Den legala bevisprövningen innebar alltså att kända brottslingar kunde frias tack vare att de inte ägde det medborgerliga förtroende som krävdes för värjemåls­ eden. Detta hade under 1700-talets början inneburit att rätterna hade börjat använda sig av tortyr för att pressa fram ett erkännande. Med 1734 års lag förbjöds tortyr att användas på detta sätt, men man kunde använda sig av »hårdare fängelse«. I svåra fall ställde man målen på framtiden eller satte in den anklagade »på bekännelse«. Under 1800-talets senare del kom allt mer kritik mot den legala bevisteorin och domare började alltmer att under inflytande av utländsk rätt tilllämpa fri bevisföring, och att avkunna domar enbart på indiciebevisning.111   Men låt oss se på detta fall ur ett annat perspektiv. Ägarna till tegelbruket i Gultarp var vid denna tid arvingar till konsul Alfred Hage i Köpenhamn. Det var dessa »danskar« som enligt Rolfs vittnesmål skulle få betala »lika mycket som far fick betala för vägen«. Troligen hade denna oförrätt behandlats vid tinget vid något tillfälle utan att denne »far« kunnat få rätt. I sådant fall kan skadegörelsen på tegelbruket ses som ett uttryck för att man inte såg häradsrätten som ett forum som tillvaratog lokalbefolkningens intresse gentemot sådana som man uppfattade som främlingar, och därför tog saken i egna händer genom att hämnas på dessa främlingar, »danskarna«.

Avslutning De tvister som behandlades vid Luggude häradsting rörde framförallt konflikter kring ägandet och brukandet av jorden, och rätten att tillägna sig det som jorden producerade. Här kunde konfliktlinjen gå mellan husbönder och underlydande, mellan byar och mellan familjemedlemmar. Medan konflikterna under 1600- och 1700-talen främst rörde sig om gränser för ägande och brukande, och om villkor mellan ägare och brukare, rörde det sig under 1800-talet alltmer om ekonomiska skulder och ägobyten. Även om tvisterna dominerade vid häradstinget upptog brotten också en stor del av verksamheten. Synen på vad som utgjorde ett brott har förändrats över tid, framför allt blir detta tydligt ifråga om utomäktenskaplig sexualitet, som under 1600-talet betraktades som ett brott mot Gud, men som vid slutet av 1800-talet alltmer blev en fråga om barns försörjning. Synen på våld som brott har inte alltid varit entydig, och var långt in på 1800-talet kopplad till för­ övarens sociala ställning.   Beskrivningen av de förändringar inom rättsystemet som har kallats den judi362


Avslutning

ciella revolutionen stämmer väl in på Luggude häradsting. År 1668, då det danska rättssystemet fortfarande var i funktion, framstod rätten som lättillgänglig för gemene man, även om adelns domsmakt över sina underlydande innebar att alla inte kunde utnyttja systemet fullt ut. Målen drevs av privatpersoner även om en del använde sig av ombud, och rätten strävade efter förlikning mellan parterna. Efter hand ökade formaliteten alltmer. Mängden skriftliga inlagor ökade och juridiskt skolade ombud användes i allt högre grad, och ekonomiska intressenter utan personlig anknytning till lokalsamhället blev viktiga aktörer.   Det har nämnts att rätten fungerade som en stötdämpare i ett ojämlikt samhälle. I andra sammanhang kan man tala om rätten som ett forum för lokal konfliktlösning mellan sociala likar, och i andra som ett forum för statlig kontroll. Alla funktionerna har funnits under hela perioden, men under det sena 1800talet bör man också kunna tala om rätten som en formell handhavare av dokument rörande egendomsöverföring.  Kan man tala om att rättssystemet var mer rättvist under en period än under en annan?  Rättegångsprotokollen ger ingen hänvisning till hur domare och nämndemän resonerat sinsemellan, det enda som framgår är att häradsrätten dömde efter lagen, och den som starkast kunde argumentera för att han hade lagen på sin sida vann. De som hade resurser till att skaffa fram vittnen eller skriftliga attester, att tillbringa tid i rätten eller att betala ett ombud, bör självklart ha haft mer möjlighet att vinna en tvist än de som saknade medel till detta. Under ståndssamhället garanterades ojämlikheten formellt i lagar och privilegier, och rättvisa var inte detsamma som jämlikhet, men i häradsrätten fanns det möjlighet för den enskilde aktören att förhandla om innebörden i lagarna. Under 1800-talet genomdrevs lagar som syftade till frihet och jämlikhet. Den ekonomiska utvecklingen i samhället innebar emellertid att de sociala klyftorna mellan rik och fattig, mellan besutten och obesutten, ökade. Det finns inget som talar emot att rätten även under det sena 1800-talet hade en stötdämpande funktion, men om lagarna i praktiken kom att gynna de rika, och rättsystemets formalisering gjorde att det fanns mindre rum för förhandling för den enskilde aktören, kanske man inte kan tala om att rättvisan ökade eller minskade. Rättssystemet bör väl snarare ses som en spegling av, och en garant för, det bestående samhället.  Genom rättsprotokoll har vi följt invånarna i Luggude härad från 1600-talets adelsvälde fram till det liberala och kapitalistiska 1800-talets slut och fått prov på hur man i häradsrätten löste konflikter som uppstod i lokalsamhället. Då syftet också har varit att genom rättsprotokollen levandegöra människornas vardagsliv har berättelser om individer ibland getts företräde framför en djupare analys. Endast en bråkdel av det tillgängliga källmaterialet har studerats, vilket innebär att det finns stora möjligheterna för vidare studier i ämnet.

363


Aktörer på tinget

Otryckta källor Landsarkivet i Lund Allerums kyrkoarkiv, inkomna böter. Jonstorps kyrkoarkiv, dödböcker. Välinge kyrkoarkiv, dödböcker. Bondeupprorets i Skåne 1811 arkiv. Luggude häradsrätts arkiv, domböcker 1683–1875, koncept till statistik. Skånska generalguvernementskansliets arkiv Landsarkivet i Vadstena Göta hovrätts arkiv, Dödsdomar.

Digitala källor Landsarkivet i Lund. Birgitta Tufvesson, Luggude härads dombok 1667–1669. Lund, 2007. Demografisk Databas Södra Sverige, DDSS. Ordbog over det danske sprog, Dansk i perioden 1700-1950, http://ordnet.dk http://www.lantmateriet.se/

Tryckta källor och litteratur Ankarloo, Bengt 1987: »Kornets väg: om bönders fattigdom i 1600-talets Skåne«. I Över gränser: festskrift till Birgitta Odén. Ingemar Norrlid (red.), Lund. Appel, Hans Henrik 1999: Tinget, magten og æren. Studier i sociale processer og magtrelationer i et jysk bondesamfund i 1600-tallet. Odense. Aronsson, Peter 1993: »Hustavlans värld – folklig mentalitet eller överhetens utopi?«. I Västsvensk fromhet: Jämförande studier av västsvensk religiositet under fyra sekler. Västsvensk kultur och samhällsutveckling. Rapport nr 2, Göteborg. Bergenlöv. Eva 2004: Skuld och oskuld. Barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680–1800. Lund: Historiska institutionen. Bergkvist, Anna 1999: Mörarpsbygdens historia: Folkliv vid ting, gästegiveri, kyrka, fattighus, gårdar, hus, från 1600-talet till 1900-talet. Helsingborg. Dribe, Martin, & Mats Olsson 2006: Spelade äganderätten någon roll? Om friköp av frälsejord i Skåne under 1800-talet. Lund: Nordic Academic Press. Fagerlund, Solveig 2002: Handel och vandel: vardagslivets sociala struktur ur ett kvinnoperspektiv: Helsingborg ca 1680–1709. Lund. Furuhagen, Björn 1996: Berusade bönder och bråkiga båtsmän. Social kontroll vid sockenstämmor och ting under 1700-talet. Stockholm/Stehag: Symposion. Heuman, Lars 1973: Målsägande. Stockholm. Ighe, Ann 2007: I faderns ställe: Genus, ekonomisk förändring och den svenska förmyndarinstitutionen ca 1700–1860. Göteborg Inger, Göran 1980: Svensk rättshistoria. Lund. Jarrick, Arne och Johan Söderberg (red.) 1994: Människovärdet och makten: Om civiliseringsprocessen i Stockholm 1600–1850. Stockholm: Stockholmia. Johansen, Jens Christian Vesterskov 2003: » Skåne og retsvæsendet 1658–1684«. I Da Østdanmark blev Sydsverige. Skippershoved. Jyske lov, Danmarks gamle landskabslove med kirkelovene, Brøndum-Nielsen, Johannes (utg) Det Danske Sprog- og Litteraturselskab, Bd 2, text 1, København: Gyldendal, 1926

364


Tryckta källor och litteratur Lindstedt Cronberg, Marie 1997, Synd och skam : ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880, Lund. Lindstedt Cronberg, Marie 2002: »Från målsägare till brottsoffer : målsäganderätten i ett historiskt perspektiv« i Offer för brott: våldtäkt, incest och barnamord i Sveriges historia från reformationen till nutid. Lund: Nordic Academic Press. Modéer, Kjell Åke 1992: Skånska advokater. Från prokuratorer till samfundsadvokater. Lund: Studentlitteratur. Olofsson, Magnus 2006: »Det blir nödvändigt att göra rebellionskrig.« Revolten i Malmöhus län 1811 i nytt perspektiv«. I Gods och bönder från högmedeltid till nutid. Lund: Nordic Academic Press. Olsson, Mats 2001: »Att inte understå sig lämna sina hemman«. I Historisk tidskrift 2001. Olsson, Mats 2005: Skatta dig lycklig: jordränta och jordbruk i Skåne 1660–1900. Hedemora: Gidlund. Pleijel, Hilding 1970: Hustavlans värld. Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige. Stockholm. Rosén, Ulla 1994: Himlajord och handelsvara. Ägobyten av egendom i Kumla socken 1780–1880. Lund. Salomonsson, Karl 1975: Luggude häradsrätt. Helsingborg. Sjöbeck, Mårten 1979: »Helsingborgslandskapet, belyst av dess markhistoria.« I Helsingborgs historia V:1. Helsingborg. Smedberg, Staffan 1972: Frälsebonderörelser i Halland och Skåne 1772–1776. Stockholm. SoU 2000:89, Minerallagen, markägarna och miljön. Sundin, Jan 1992: För Gud, staten och folket. Brott och rättskipning i Sverige 1600–1840. Lund. Thunander, Olof 1993: Hovrätt i funktion. Göta hovrätt och brottmålen 1635–1699. Rättshistoriskt bibliotek 49. Stockholm. Ulfsparre, Anna Christina 1992: »Inte bara överlevnad.« I Helsingborgs historia VII:1, Helsingborg. Ullgren, Peter 2004, Lantadel. Adliga godsägare i Östergötland och Skåne vid 1600-talets slut, Sisyfos förlag. Weibull, Martin 1876: »Brev och handlingar rörande bondeupploppet i Skåne 1811«. Samlingar utgifna för de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening. Lund. Widgren, Mats, red. 1995: Äganderätten i lantbrukets historia, Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria. Stockholm: Nordiska museets förlag. Ylikangas, Heikki; Jens Christian Vesterskov Johansen; Kenneth Johansson; Hans Eyvind Næss 2000: »Family, State and Patterns of Criminality: Major Tendencies in the Work of the Courts, 1550–1850. I People meet the law. Control and conflict-handling in the courts. Oslo. Ågren, Maria 1992: Jord och gäld. Social skiktning och rättslig konflikt i södra Dalarna ca 1650– 1850. Uppsala. Ågren, Maria 1997: Att hävda sin rätt. Synen på jordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutionen urminnes hävd. Stockholm, Institutet för rättshistorisk forskning. 1997 Österberg, Eva 1991: »Kontroll och kriminalitet i Sverige från medeltid till nutid. Tendenser och tolkningar«. I Scandia 1991. Österberg, Eva 2000: »Sega gubbar? Den skiftande offentligheten och bonder I rätten under trehundra år«. I Rätten: En festskrift till Bengt Ankarloo. Lund: Nordic Academic Press. Österberg, Eva & Sölvi Sogner red. 2000: People meet the law. Control and conflict-handling in the courts. Oslo.

365


Aktörer på tinget

Förkortningar GHA Göta hovrätts arkiv HT höstting LLA Landsarkivet i Lund LHA, Luggude häradsrätts arkiv SKG Skånska generalguvernements­kansliets arkiv SKL Skåninge landsting LMS lantmäteriet

p uppslag r höger sida RoM Rådhusrätt och magistrat ST Sommarting v vänster sida VT Vinterting

Ordförklaringar Barnamords- Gustav den tredjes cirkulär till hov- och överrätterna från den 17 oktober plakatet 1778 innehöll nio åtgärdspunkter som syftade till att förbättra situationen för lägrade kvinnor för att på det sättet hindra de många barnamorden kallas allmänt för barnamordsplakatet. Besutten En person som äger eller arrenderar tillräckligt stor fast egendom för att kunna försörja sig (och sin familj). Domsaga I äldre tid område för häradshövdingens jurisdiktion. Fälad Betesallmänning, byallmänning. Fäste Liktydigt med arrende, i äldre tid ofta på livstid. Fästebrev Kontrakt som innehöll de villkor mot vilka en jordegendom var fäst. Försvarsarbete Minsta mängd arbete som gruvägare är skyldig att årligen verkställa inom inmutat område eller utmål för att bevara sin rätt till fyndigheten. Hor Juridiskt uttryck för förhållande där en eller bägge av parterna i en utomäktenskaplig förbindelse var gift. Vid enkelt, eller enskilt, hor var en part gift, vid dubbelt, bägge. Inmutning Att anmäla mineralfynd hos vederbörande myndighet och att därmed förvärva den rätt att bearbeta det som enligt lag tillkommer upptäckaren (inmutaren), Kaldsman Person som tillkännager stämning (ordbog over det danske sprog). Konsistoriet Juridiskt forum för mål som föll under andlig domsrätt. Kontribution Skatt eller tillfällig pålaga. Kämnärsrätt Underrätt i stad. Landgille Liktydigt med arrendeavgift. Larsmäss 10 augusti. Lägersmål Samlag mellan man och kvinna som inte är gifta med varandra, också juridisk term för mål rörande sådant. Lönskaläge Samlag mellan man och kvinna som inte är gifta med varandra. Mutsedel Tillståndsbevis för inmutning som utfärdas av bergmästare. Nekar Sammanbundna kärvar. Tunga Skatt, pålaga. Oväldig Opartisk. Recess Lag, förordning eller dylikt som utfärdats av kungen efter förhandlingar med riksråd eller annan myndighet. Ridfogde Tjänsteman hos kronan eller adelsman med uppgift att förestå förvaltning och uppbörd samt övervaka skötsel av jordegendom. Skäppor Rymdmått för torra varor av varierande storlek, ofta 1/6 tunna. Stegling Att placera en avrättads kroppsdelar på en eller flera pålar för beskådande. Supplement Kompletterande tillägg.

366


Ordförklaringar Såramål Rättegångsmål angående misshandel av ringare art då blodvite uppkommit. Uppbud Obligatoriskt tillkännagivande på ting före försäljning av fast egendom. Utmål Arbetsområde för gruvdrift. Utsocknes Hemman underordnat ett frälsegods som låg utanför huvudgårdens frälsehemman sockengränser. Vång Åker och äng. Vångagömmare Beteckning på en herde som hade till ansvar att vårda (gömma) vångarna från de skador som boskapen kunde förorsaka. Sedan Arilds tid Äldre uttryck i Skåne med samma betydelse som »Sedan urminnes tider«. Smörlandgille Landgille=arrende som skulle betalas i smör. Åbo Landbo=bonde.

Noter 1. Salomonsson, 1975, sid. 2, 58. 2. Se bl. a. Sundin, 1992, sid. 447 ff, Österberg/Sogner, 2000, flerstädes. 3. Appel, 1999, sid. 650. 4. Österberg & Sogner, 2000, sid. 30, Johansen, 2003, sid. 61 f. 5. Jens Christian Vesterskov Johansen har studerat hänvisningar till olika lagar i sex häradsting i Skåne efter 1658 och har funnit att det endast 3 gånger hänvisades till Skånelagen. Se denne, 2003, sid. 68. 6. I sina studier av stockemännen i Skast härad på Jylland har Hans Henrik Appel funnit att det var bönder från de socknar som låg närmast tingsstället som dominerade som stocke­ män fram till 1660. Se denne sid. 561 ff. 7. Under 1500-talet fanns det fler fasta nämnder i Danmark, exempelvis sandemän och ransnævninger. Under 1600-talet kom de att spela mindre roll och vid Luggude härad 16671669 nämns inte dessa funktioner (Appel sid. 560 ff). 8. LLA, SKG, A I, 1668.04.22. p 171 v. 9. LLA, SKL protokoll, 1667, nr 10, 1668, nr 62. 10. Sundin, 1992, sid. 60 ff. 11. Österberg, 2000, sid. 296 ff. 12. Salomonsson, 1975, sid. 46. 13. Österberg, 2000, sid. 293. 14. Heuman, 1973, sid. 15 ff. 15. Fagerlund, 2002, sid. 112, 132, Se även Österberg & Sogner, 2000, sid. 167 ff. för en forskningsöversikt. 16. Österberg & Sogner, 2000, sid. 40 ff. 17. Thunander, 1993. 18. Sundin, 1992, 299 ff. 19. Bl. a. Furuhagen 1996, kap. 4,5, Österberg & Sogner 2000, sid. 237 ff. 20. Olsson, 2005, sid. 28 ff. 21. LLA, SKG, A I, 1668.06.08, p 161 r ff. 22. LLA, SKG, A I, 1667.12.18, p 94 v. 1668.02.05, p 122ff. 1668.02.20, p 134ff. 1668.07.15, p 226 ff. 23. LLA, SKG, A I, 1668.07.15, p 224 r, 1668.07.29, p 241 r ff. 1668.08.12, p 254 r, 1668.09.16, p 269 ff, 1669.01.13, p 330 v. 24. LLA, SKG, A I, 1668.09.16, p 267 ff, 1668.09.23 p 279 ff, Bergkvist, 1999, sid. 39 f, 53. ( Om Rosenlunds och Anna doktors vidare öden, se Bergkvist, 1999.) 25. Ankarloo, 1987, sid. 14 ff. 26. Olsson, 2005, sid. 31. 27. Se bl.a. Pleijel, 1970, sid. 34, Aronsson, 1993, sid. 36.

28. Olsson, 2001, sid. 13, Appel, sid. 299 ff, Ankarloo, 1987, sid. 14 ff. 29. Ullgren, 2004, kapitel IX. 30. Appel, 1999, sid. 355 ff. 31. Olsson, 2001, sid. 26 f. 32. LLA, SKL 1668, p 188 v. ff, p 197 r ff, p 213 r, p 225 v. f, p 246 v. 33. LLA, SKL 1668, p 173 r . 34. Appel, 1999, sid. 320 f, Ordbog over det danske sprog, Minde II, 5. 35. LLA, SKG, A I, 1668.09.16, p 273 r. 36. LLA, SKG, A I, 1667.10.09. 37. LLA, LHA, A I, 1840, VT, nr 91, ST, nr 48. 38. LLA, LHA, A I, 1840, nr 48, 91. 39. Ågren, 1992, sid. 19, Widgren, 1995, sid. 5ff. 40. Mårten Sjöbeck, Helsingborgs historia V:1, 1979, sid. 35. 41. Jyske lov, kapitel 57. 42. Appel, 1999, sid. 243 ff. 43. LLA, SKG, A I, 1667.09.18, p 37 ff. 44. Ågren, 1997, sid. 114 ff. 45. LLA, SKG, A I, 1668.03.05, p 145 r ff. 46. LLA, SKG, A I, 1668.02.05, 130 v ff. 47. Sjöbeck, M, 1979, sid. 35 48. LLA, SKG, A I, 1668.01.22 , p 112 v ff. 49. LLA, SKL, protokoll, 1668, nr 62, SKL, domar, 1668 nr 69. 50. LLA, SKG, A I, 1668.03.05, 145 r ff. 51. Se bl.a. Appell sid. 244. 52. Lantmäteristyrelsen, Malmöhus län, akt L 94-6:1. 53. Ibid. 54. LLA, LHA, A I, 1766.12.01, 1775.11.18, 1776.03.20. 55. LLA, LHA, A I, 1777.05.10, §51, 1777.07.05. § 33. 56. LLA, LHA, A I, 1777.05.10, §51. 57. LLA, LHA, A I, 1766.12.01, §65, 1775.11.18, §98, 1776.03.17, § 113. 58. LLA, LHA, A I, 1777.07.05, §33. 59. Se bl.a. Österberg, 2000, sid. 305 f. 60. Ågren, 1997, sid. 220 ff. 61. SoU 2000:89, sid 82. 62. SoU 2000:89, sid 83. 63. Några namn bakom initialerna J. C. förekommer inte i källorna. 64. LLA, LHA, A I, 1874.09.18, 1874.11.08, 1875.02.06, 1875.03.18, 1875.11.18, 1875.12.30.

367


Aktörer på tinget 65. Se bl.a. Ågren, 1992, sid. 17 ff, Rosén, 1994, sid. 78 ff, Dribe & Olsson, 2006, sid. 172ff. 66. Ågren, 1992, sid. 258 ff. 67. LLA, LHA, Koncept till statistik, 1875. 68. LLA, SKG, A I, 1668.11.25, p 312 r. 69. LLA, SKG, A I, 1667.09.18, p 36 v f, 1668.04.22, p 168 v ff, 170 v ff, 1668.05.20, p 180 v, 1668.06.03, p186 v ff, 1668.06.17, p 216 v ff, 1668.07.01, p 216 v ff, 1668. 07.15, p 227 v f, 1668.07.29, p 243 r ff, 1668.08.12, p 256 v f, 1668.09.23, p 282 r f, 1668.10.21, p 295 r f, 1668.10.27, p 311 v ff, 1669.01.27, p 337 r f, 1669.03.04, p 355 v. 70. LLA, SKG, A I, 1668.09.16, p 271 r. 71. Ighe, 2007, sid. 50. 72. Ibid. 66 ff. 73. LLA, SKG, A I, 1667.11.20, p 83 r 74. Se bl. a. Rosén, 1994, sid. 38 ff, Ighe, 2007, sid. 123 ff. 75. LLA, LHA, A I, 1875, HT, §10, 96. 76. Inger, 1980, sid. 118 f, 176 ff. 77. Lindstedt Cronberg, 1997, sid. 89 ff. 78. Appel, 1999, sid. 451 ff. 79. LLA, LHA, A I, 1684, VT, nr 31. 80. LLA, LHA, A I, 1749, saköreslängder i dombok. 81. Göta hovrätt, dödsdomar, Malmöhus län 1778, nr 24, LLA, Välinge kyrkoarkiv C:2, 1778.07.10. 82. För en diskussion kring detta, se bl.a. Lindstedt Cronberg, 1997, sid. 66 ff, 179 f. 83. LLA, Allerums kyrkoarkiv, LV:1 Räkenskaper över bötesmedel. 84. LLA, Allerums kyrkoarkiv, födelsebok, dödbok. 85. LLA, LHA, A I, 1874 HT, § 7, 27, 1875 HT, §127, 172, 1876 VT § 50. 86. Bergenlöv, 2004, sid. 429 ff. 87. LLA, LHA, A I, Urtima ting, 1875.09.14. 88. Se bl.a. Lindstedt Cronberg, 1997 sid. 131 f.

368

89. LLA, LHA, A I, 1727, ST nr 37, HT, nr. 24,49. 90. LLA, LHA, A I, 1727, ST nr 27. 91. Se bl.a. Österberg, 1991, Jarrick & Söderberg 1994, Appel, 1999, sid. 31 ff, Ylikangas m.fl., 2000, 116 ff. 92. Fagerlund, 2002, sid. 130 ff. 93. Lindstedt Cronberg, 2002, sid. 32 f. 94. Sundin, 1992, sid. 229 ff. 95. LLA, LHA, A I, 1777.06.30, saköreslängd samma år. 96. Heuman, 1973, sid. 15 ff, Lindstedt Cronberg, 2002, sid. 32 f, 97. Smedberg, 1972, se bl.a. sid. 113 ff, sid. 155 ff. Ett besvärsbrev kom från Rosenlund inom Luggude härad. I detta brev klagade man över ”hård medfart”. 98. Olofsson, 2006, sid. 362-390. 99. Weibull, 1876, sid. 55-69. 100. LLA, Bondeupprorets i Skåne 1811 arkiv. Förhör vid Luggude häradsrätt 1811.07.08. 101. GHA, Dödsdomar, Malmöhus län nr 170, 1792.01.25, LLA, Jonstoprs kyrkoarkiv 1792.08.22. 102. LLA, LHA, A I, Urtima ting, 1973.11.04. 103. GHA, Dödsdomar, Malmöhus län nr 170, 1792.01.25, LLA, Jonstorps kyrkoarkiv, 1792.08.22. 104. Inger, 1980, sid. 159 ff. 105. Ett särskilt avsnitt om förbudet mot brännvinsbränning kommer att presenteras i Helsingborgs historia VIII: 2. 106. Ulfsparre, 1992, sid. 427 ff, LLA, LHA, A I, 1727, Saköreslängder 1749, 1777, 1840. 107. Statistiken från saköreslängderna innefattar hela häradet, i övrigt avses landsbygden inom nuvarande Helsingborgs gränser. 108. Inger, 1980, sid. 52 f. 109. Inger, 1980, sid. 158. 110. Lindstedt Cronberg, 1997, sid. 155 ff. 111. Inger, 1980, sid. 155 ff, 229 ff, 296 ff.

Kapitel 6  

HELSINGBORG 2010 Efter uppdrag av KOMMUNFULLMÄKTIGE I HELSINGBORG utgiven av DÄRTILL UTSEDDA KOMMITTERADE under redaktion av ANNA CHRISTINA...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you