Issuu on Google+

H E L S I NGB ORG S H ISTOR I A Efter uppdrag av KOM M U N F U L L M Ä K T IG E I H E L SI NG B ORG utgiven av DÄ RT I L L U T S E DDA KOM M I T T E R A DE under redaktion av A N N A C H R I S T I N A U L F S PA R R E (huvudredaktör) M ats G reiff , L ars - E ric J ö nsson T orgn y F ransson , K arin G ustav sson

VIII:1 L a n d sb yg d e n

H E L SI NGB ORG 2 01 0


© Copyright Helsingborgs stad och författarna 2010

Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör) Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson Torgny Fransson, Karin Gustavsson Bildredaktion: Therese Kruse, Sven Olof Larsén, Karin Gustavsson Grafisk form: Lennart Persson

ISBN 978-91-633-6369-6 Printed in Sweden by Elanders, Malmö, 2010


FÖROR D Föreliggande volym av Helsingborgs historia, del VIII:1, är den första i bokserien som fokuserar på stadens omgivningar. De landsbygdskommuner som lades samman med Helsingborg vid kommunsammanslagningen 1971 har tidigare inte skildrats i bokverket och avsikten är nu att i flera volymer berätta landsbygdens historia ur olika perspektiv, med början i förhistorisk tid. Den nuvarande kommungränsen utgör geografisk avgränsning.  Artiklarna i boken har författats av docent Lars-Eric Jönsson, docent Kristina Jennbert, docent Peter Carelli, fil dr Stefan Persson, fil dr Henrik Svensson och fil dr Solveig Fagerlund. Bokens redaktion har bestått av professor Anna Christina Ulfsparre (huvdredaktör), professor Mats Greiff och docent Lars-Eric Jönsson, stadsarkivarie Torgny Fransson samt stadsantikvarie Karin Gustavsson, sekreterare.   För bildredaktion, bildresearch och bildbearbetning har antikvarie Therese Kruse och fotograf Sven Olof Larsén svarat. Kartingenjör Christina Andersson har ritat och bearbetat kartor och fotograf Karin Bernle har gjort kompletterande digital bildbearbetning. Historikkommittén och redaktionen vill rikta ett varmt tack till alla institutioner, organisationer och privatpersoner som har bidragit till att boken har kunnat ges så många och varierade illustrationer.   Historikkommittén önskar också särskilt tacka Kommunstyrelsen och Kulturnämnden i Helsingborgs stad för ett helhjärtat stöd för utgivningen. Generösa ekonomiska bidrag har också lämnats av Sparbanksstiftelsen i Skåne, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen och Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur. Det är vår förhoppning att böckerna i del VIII kommer att berika helsingborgarnas och andras kunskap om och intresse för områdets historia. Helsingborg i mars 2010 Historikkommittén Bengt Lindskog, ordförande

Olof Mathiasson

Nanette Larsson

Staffan Björnberg

Anna Christina Ulfsparre, huvudredaktör

Gunilla Carlborg

Karin Gustavsson, sekreterare


L a n d s b yg d e n s l a n d s k a p Lars-Eric Jรถnsson

17


Landsbygdens landskap

En skylt med texten »Helsingborgs stad« är troligen vad de flesta bilresenärer behöver för att förstå att de nu befinner sig på det territorium som omfattas av Helsingborgs kommun. Liksom de flesta andra svenska större städer passerar resenären ett stycke landsbygd innan han eller hon kommer fram till centralortens yttre bebyggelse. Med tåget är det ännu svårare att registrera var och när kommungränsen passeras. Denna gräns har med andra ord få naturgeografiska motsvarigheter. Landskapet passeras i ett långt flöde där kusten är den linje som tydligast sammanfaller med de kommunala gränserna. För övrigt beskrivs det nordvästskånska landskapet lättast i andra termer hämtade från kulturlandskapets och de naturliga formationernas ordförråd: Kullahalvön, åarna, de låglänta terrängavsnitten i norr och de mer höglänta söder om Råån, skogsdungarnas till synes omotiverade lägen och jordbrukets sätt att organisera marken efter ägostruktur och jordmån.  Sådana rumsliga beskrivningar har en uppenbar tidslig, historisk, dimension. Inget landskap är oföränderligt utan i ständig rörelse. Landskapet kan helt enkelt sägas vara resultatet av denna förändring eller rörelse. Händelser som ger avtryck i landskapet vid en viss tid är i många fall avläsbara långt efter det att händelsen ägt rum. Ett landskap kan i detta avseende liknas vid en palimpsest, en handskrift med många överskrivna texter, som rymmer många meddelanden från flera olika tider. Att se landskapet är att se tid och överlagrade spår av det förflutna samtidigt som det levande. Vi behöver inte vara grävande arkeologer för att se denna tid. Det räcker med att vara seende, att se och försöka förstå det som sticker upp. Hus, växtlighet, anläggningar, naturformationer, vägar och inte minst människors användning av landskapet erbjuder konkreta källor till det förflutna.  Det landskap som omfattas av Helsingborgs kommun genomskärs av två betydelsefulla gränser. Råån skiljer norra delen från den södra. Litet förenklat kan man säga att den andra gränsen delar kommunen i en västlig och en östlig del. I väster återfinner vi centralortens stadsbebyggelse, i öster är det framförallt landsbygdens landskap som möter. Till skillnad från Råån är denna senare gräns rörlig till sin karaktär och mänskligt betingad. Staden växer och tar alltmer av landsbygden i anspråk. Denna stadstillväxt hör industrisamhället till och har ökat påtagligt under efterkrigstiden. Om mötet mellan stad och land i det förindustriella samhället var distinkt i form av en tydlig stadsgräns är det numera flytande till sin karaktär. I stadens utkanter är bebyggelsen låg, utbredd och omgiven av en omfattande trafikapparat. Idag är det inte helt lätt att uppfatta samhällen som Påarp, Bårslöv eller Ödåkra som egna orter. Inte minst i Ödåkra med närheten till Väla köpcentrum, invigt 1974, och Europavägarna 4 och 6 har på ett tidstypiskt vis omfamnats av Helsingborgs nordöstra bebyggelse.   Men det är inte bara sådana sentida förändringar som kan spåras i landskapet. Förändringen som den nuvarande kommunens landsbygd genomgick under 1800-talet är utan motsvarighet i omfattning. Om vi gjorde en tidsresa i 1700-talets 18


Landsbygdens landskap

Landskapet kring Råån är inte bara rikt på fornlämningar. Ån markerar också en gräns som löper genom Helsingborgslandskapet. Norr om ån dominerade fram till 1800-talet risbygden med sina vidsträckta, låglänta fäladsmarker bevuxna med buskliknande vegetation. Trakten söder om ån karakteriserades som slättbygd med relativt sett mindre fäladsmark, intensivare åkerbruk och mer höglänt terräng. Foto från åns östra sida, i riktning mot nordväst. Längst till höger i bild syns Kvistofta kyrka och prästgård. Foto: Mårten Sjöbeck 1935. Lunds universitetsbibliotek

landskap skulle vi förmodligen få svårt att orientera oss. Kanske skulle vi känna igen kyrkorna som stack upp som utropstecken i ett landskap vars vegetation och bebyggelse var av helt annorlunda slag än det vi känner från de senaste 100 åren.   I norra halvan av kommunen, med början strax norr om Rååns dalgång karakteriserades landskapet som risbygd, ett kameralt begrepp som användes av 1700-talets lantmätare. I risbygden dominerade fälads­marken, bevuxen med busk­ liknande vegetation. Ekonomin byggde till största delen på boskaps­skötsel. Men möjligheter fanns även till åkerbruk, vilket gjorde risbygden i stort sett själv­ försörjande med god ekologisk balans. Här var våtmarken ett mycket viktigt inslag. Land­skapet drabbades ofta av översvämningar. Från 1800-talet berättas hur exempelvis Hasslarps­ån kunde svämma över och förvandla landskapet till en grundare insjö. Att en markareal var vatten­sjuk var emellertid knappast någon riktig beteck19


Landsbygdens landskap

ning på förhållandet. Sjuk var den inte. Vattnet var istället en tillgång för den boskapsskötande bonden. Vid översvämningar tillfördes marklagret och betesgräset näring. Också de många vattenkvarnarna var beroende av vattendragen.  Beskrivningarna av det historiska kulturlandskapet mellan medeltid och fram till 1800-talet, präglades av ogästvänlighet och utarmning. Landskapet var sankt och svårodlat. Stora delar av 1700- och början av 1800-talets kartbild av norra kommunen bestod av måsar, kärr och annan sankmark. För en kringresande inventeringsman som Carl von Linné, eller de av staten utskickade lantmätarna, gav till exempel Allerums socken ett beklämmande intryck. Också för vår egen tid är det svårt att förstå det dåvarande landskapets ekonomiska kvaliteter. Markhistorikern Mårten Sjöbeck har däremot visat hur den sanka marken och det strömmande vattnet tillvaratogs av befolkningen. I Allerum byggde ekono­min inte i första hand på åkerbruk, utan snarare på boskapsskötsel.1 Den Skånska rekognos­ceringskartan visar hur skogen och sankmarkerna dominerade socknen. I de sanka markerna växte det bästa gräset och de flesta örterna. Dessutom trivs många av våra lövskogsarter bäst i fuktig terräng. Värdet av den vattenrika marken illustreras tydligt också av hur ännu på 1700-talet – när sockengränserna definierades och markerades på de stora fäladerna – de sidlänta områdena taxerades i högsta skatteklass. Idag kan vi ana de sankaste markerna i lövskogspartierna som ännu finns kvar. Lägger man en historisk karta från tiden före skiftena över en nutida är det ofta så att dagens lövskogsdungar motsvaras av kärr och mossar förr.   I söder, kring och söder om Rååns dalgång tog slättbygden vid. Här var fäladsmarken mindre dominant. Relativt sett upptog vången en större del av markytan. Byarna låg dessutom tätare och socknarna var mindre, vilket tillsammans indikerar ett intensivare åkerbruk och en något extensivare boskapsskötsel. I Helsingborg skiljer sig de bägge landskapstyperna även i höjd över havet. Slättbygdens landskap ligger på höjdplatån i södra delen av kommunen, på flera ställen mer än 60 meter över havet. Risbygden däremot bestod till stora delar av låglänt terräng kring cirka tio meter över havsytenivå.

Byarna, godsen och ensamgårdarna Fram till början av 1800-talet var landsbygdens bondgårdar organiserade i byar – kyrkbyar och bondbyar – och utspridda ensamgårdar. I norra delen av kommunen fanns flera så kallade radbyar. I Allerum låg bondbyns bebyggelse tätt sammanpackad utmed Fleningevägens norra kant. Ett liknande, men mer utspritt mönster tecknar Fleninge bondby. Bybebyggelsen tog sig också mer oregelbundna former. I Kattarps socken bildade Västrabys bebyggelse en slingrande sinuskurva längs med vägen. Tånga bondby illustrerar hur bebyggelsen kunde visa upp ett mer oordnat mönster av typ klungby. Här fanns exempel på hur två gårdar kunde 20


Landsbygdens landskap

vara sammanbyggda till en dubbelgård. Karakteristiskt för bybebyggelsen i norra halvan av kommunen, i risbygden, var hur gårdarna var placerade längs med vägen, antingen utefter ett linjärt mönster eller kurvformat.   I söder, längs Rååns dalgång och den omgivande höjdplatån, var byarna i allmänhet istället grupperade i klungform. Mest utpräglad var Kingelstads bondby, vid början av 1800-talet bestående av ett femtontal kringbyggda gårdar, som bildade en halvcirkel öppen mot sydöst. Fastmårups by i Fjärestads socken är också av liknande slag, fast mycket mindre och endast bestående av tre gårdsbildningar. Denna by skiftades sent enligt laga skifte och det blev aldrig aktuellt med någon utflyttning av gårdarna. Även om dagens gårdsbildningar är av modernare slag, kan vi här få en aning om hur en mindre bondby kunde te sig.   Jordbruksbebyggelsen bestod till övervägande delen av kringbyggda gårdar, ibland ihopkopplade två och två. Byggnaderna var i allmänhet uppförda i korsvirke med klinefyllning. I norra delen av kommunen var också skiftesverket – eller bolverket – förekommande, det vill säga korsvirke med ekplank som fyllning. Under sista halvan av 1700-talet började också bränt tegel användas som fyllnadsmaterial på landsbygden.  Bysamhällets kulturlandskap bestod även av ensamgårdar. Redan under sen medeltid utsöndrades flera av ensamgårdarna från byarna, vilket också det betyder expansion och kolonisering. Pålsköp (Pålsjö) och Tursköp är exempel på namn som indikerar friköp av ett större stycke mark. Ensamgårdar som Fjärestadtorp och Fleningetorp har namnändelser som indikerar utflyttning och kolonisering med utgångspunkt från de befintliga byarna.  De herresäten som grundlades på medeltiden kom med något undantag att expandera till större adelsgods under 1500-talet. Videröra, Rögle, Bälteberga och Kulla Gunnarstorp är domäner som grundlades under sen medeltid och som fortfarande har stora ägor knutna till gårdsbildningen. Ett specialfall utgör Hjälmshult som är belagt från 1400-talet och tidigt utgjorde ett av fyra danska smålän i Kullabygden. Kungsgården var länets huvudgård med 14 underlydande hemman.   Rosendal, Rosenlund och Rosensäte är alla namn som troligen har sitt ursprung i 1400-talet. Det sistnämnda var namnet på en gård invid Svedberga kulle, men är idag spårlöst borta. De bägge andra kom att utvecklas till större adelsgods på 1600-talet, vilket kan sägas vara en spegling av den svenska centralstatens och adelsväldets allt större betydelse. Dessa senmedeltida gårdsbildningar var till en början endast mycket små brukningsenheter. Ekonomin byggde snarare på intäkter från ett stort antal arrendegårdar. Under 1500-talet förändrades flera av gårdarna till större bruknings­enheter, vars arbete utfördes av dagsverksbönder. De stora godsen präglade inte bara den omedel­bara närmiljön och det egna slottsområdet. 1700-talets nyodlingar skedde till stora delar genom de av godsen etablerade torpen.  Kyrkbyarna intog en speciell plats i bysystemet. Här fanns de administrativa 21


Landsbygdens landskap

Flygfoto över Kattarp 1957. Att kyrkan skulle ligga mitt i byn är ett talesätt som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Kyrkan i Kattarp, liksom till exempel den i Fleninge, låg snarare i byns utkant i anslutning till den vidsträckta Kulla fälad. Kanske motiverades denna placering med att fäladsmarken inte bara var en allmän yta för uttag av bete och ved utan också en viktig kommunikationsled. Foto: K. E. Rosenqvist. HM

funktionerna och hit var den andliga och världsliga makten centrerad. Kyrkoherden intog en ledande roll också i den samhälleliga ordningen. Så var han till exempel sockenstämmans ordförande och statens lokale representant. Också kyrkobyggnaderna intog en central plats i byn. Dock inte i fysisk bemärkelse. Kyrkan låg faktiskt sällan placerad mitt i byn, snarare förlades den i byns utkant, i nära anslutning till allmänningen.   »Kattarps kyrkia med tvenne bohl äro bygde ute på fähladzmarken långt ifrån de andra hemman i Kattarps by« skriver prosten Caspar Schönbeck i Kattarp 1729. Många kyrkor placerades i anslutning till fäladsmarken, vilket förmodligen har samband med att denna också användes som kommunikationsstråk. Mårten Sjöbeck drar en parallell till Siljans kyrkobebyggelse som ligger nära vattnet, som var den traktens viktigaste samfärdsmedel.2 Även om kyrkan sedan länge hade intagit en central roll i bylivet, var byn som sådan i allmänhet äldre. Man kan nog våga 22


Landsbygdens landskap

påstå att kyrkan, kristendomen, helt enkelt övertog det redan existerande samhällets infrastruktur.  De medeltida stenkyrkorna är utan konkurrens de äldsta byggnader som finns bevarade i kommunens landskap. Kyrkorna är med andra ord de enda byggnader från vilka vi kan spåra medeltidens mänskliga verksamhet, ett samhälles byggande och förändring. 1200-talets stenkyrkor – de tycks uppförda med en märkbar samtidighet – behöver inte bara tolkas som kristendomens definitiva konsolidering utan också som tecken på ett allmänt ökat välstånd, i grunden resultatet av den framgångsrika, nya och stationära odlingstekniken. På så sätt kan det medeltida odlingssystemet och byorganisationen jämföras med 1800-talets enskiften. Även de medeltida jordreformerna måste ha verkat fullkomligt genomgripande på de människor som tog del i dem. Och även om förändringarna inte varit lika explosiva som 1800-talets, så var de minst lika långtgående.

Vång och fälad Bondesamhällets landskap delades in i tre enheter. Åkern och ängen bildade tillsammans inägan, på skånska vången. Till dessa lades utmarken eller fäladen, det vill säga stora markytor som egentligen inte odlades utan användes till betesmark och allmänna uttag av exempelvis ved, ris och torv. Här uppe i nordvästra Skåne kom stora delar av landskapet att domineras av fäladsmarken. I norr delade flera byar mark i Kulla fälad, som sträckte sig obrutet upp till Kullaberg. Fäladen bestod av lågbevuxen mark med ljung och buskar, av mossar och våtmarker. I norr – i Kattarps, Allerums, Fleninge och Välinge socknar – bestod fäladsmarken till stora delar av den låglänta, styva leran som mycket långt tillbaka hade stått under vatten som sjöbotten. Stora delar av fäladsmarken tycks även ha utgjorts av mark som utarmats under forntiden och på vilken nu exempelvis ljung växte. Endast en mycket liten del av landskapet bestod av åker. Ungefär 90 procent av landskapet kring Helsingborg bestod av grässvål. Landskapet var med andra ord fullkomligt olikt det nutida. Idag finns endast mindre fragment som påminner oss om den vidsträckta fäladsmarken. Vid Björka fälad finns ännu en mindre rest med fårbetad, tuvig och buskig fäladsmark. Nedanför Christinelunds gård, vid Gråläge, finns exempel på hur den näringsfattiga, kustnära fäladsmarken tedde sig.   I byarnas och bondesamhällets kulturlandskap återfanns åkern på de lätta jordarna. Leran var ännu inte odlingsbar med samtidens redskap. Ett signifikativt exempel finner vi på Svedberga kulle, som ännu på 1800-talet var uppodlad medan det kringgärdande lerhavet låg som okultiverad fäladsmark. På den stora moränkullen hade Svedberga by sina vångar. Idag är kullen trädbevuxen, istället är det omgivande landskapet ett fullåkerslandskap.   Ängsmarken var vital för åkerns kraft att bära skördar. Ängen var åkerns moder. Från ängen trans­porterades näringsämnen till åkern via boskapens förmåga att 23


Landsbygdens landskap

Mårten Sjöbecks tolkning av ett stycke av 1700-talslandskapet norr om Helsingborg. I det lilla vattendraget Välabäcken fanns två vattenkvarnar på kort avstånd ifrån varandra. Kvarndammarna är markerade med blått. Skoggömmaregårdens inägor – åker och äng – är markerade i grönt. Övrig omgivande mark är fäladsmark, som nyttjades samfällt för bete, insamling av ved och annat bränsle. Original i Universitetsbiblioteket, Lund. Foto: UB Media

konvertera dessa till gödsel. En hög höproduktion grundlades via djupt rotade grässvålar eller översilning med näringsrikt vatten.   I nordvästra Skåne var stubbskottsängen vanlig. Benämningen kommer av den kraftiga be­skärningen av lövträden. Träden tilläts aldrig bilda några kraftigare eller högre stammar utan beskars regelbundet jäms med markytan. Produktionen användes till bränsle, virke eller stängselvidjor. Resterna av denna typ av ängsproduktion utgörs idag av uppvuxna skogsdungar, vars odlingshistoria lättast identifieras av de flerstammiga träden. Exempel finner vi i Ängen Lunden vid Rosendals slott och de närbelägna dungarna vid Ljungberga, utmed vägen mellan Kropp och Mörarp. Av trädslagen i de fuktiga trakterna dominerade alen. Rester av sådan äng finns i Rååns dalgång.  Kulturlandskapets olika bebyggelseformer knöts samman genom ett finmaskigt och oregelbundet väg­nät. Det finns skäl att anta att vägmönstret i huvudsak, 24


Landsbygdens landskap

Ännu på 1800-talet var landskapet kring Svedberga kulle obrukad fäladsmark. Kullen, en moränrest, var däremot platsen för den sedermera nedlagda byn Svedbergas ängar och åkrar. Idag är förhållandena de motsatta. Kullen är bevuxen med skog medan det före detta lerhavet är ett fullåkerslandskap. Foto från söder. Vid kullens västra sida – till vänster i bild – skymtar byggnaderna vid Svedberga gård. Foto: Jan Thuné, Fototjänst 1953. HM

med mindre förändringar, låg fast sedan medeltiden. På Skånska rekognosceringskartan från början av 1800-talet framgår med hög precision hur vägnätet var ordnat. Från Helsingborgs stad löpte stora landsvägen österut och delades i Kullavägen mot Allerum/Jons­torp samt riksvägen mot Halmstad och Göteborg. Från staden löpte också en väg söderut utmed kusten till Landskrona. En av de viktigaste förbindelserna med övriga landet var inlandsvägen som passerade genom Mörarp och delades strax söder därom för att fortsätta mot Landskrona respektive Malmö. De stora vägarna blev under 1600-talet föremål för en riksomfattande reglering. I och med statsstatens konsolidering fick vägnätet en allt viktigare funktion att fylla, inte minst fortifikatoriskt. Nu förbättrades och byggdes vägsystemet ut. Vad som tidigare mer påminde om transportstråk tycks nu ha antagit formen av regelrätta vägar. 1734 blev vägarna föremål för ytterligare reglering. Utifrån de äldre landskapslagarna hierarkiserades vägnätet i landsvägar, härads- och sockenvägar, vilka vardera skulle hålla en normerad bredd. 25


Landsbygdens landskap

Skördearbete någonstans utmed Kullavägen norr om Helsingborg. Trots mekaniseringen med traktor och självbindare är fyra personer sysselsatta i detta arbete. Idag skulle en eller två personer göra samma arbete med långt större hastighet. På 1950-talet erbjöd jordbruket fortfarande många arbetstillfällen. Landsbygden kring Helsingborg var fortfarande i högsta grad levande och tätbefolkad. Foto: Jan Thuné, Fototjänst 1953. HM

  Under 1600-talet utvecklades och reglerades också skjutshållet och gästgiveriväsendet. Redan under medeltiden hade vägarna kantats av mindre tavernor och krogar. Men 1649 kom denna kost- och logikultur att regleras så att gästgiverier och skjutshåll skulle finnas utmed vägarna med 2–3 mils avstånd, med milstenar som markerade avståndet till nästa station. I Mörarp respektive Fleninge – där gästgivaregården finns bevarad från 1810 – etablerades gästgiverier med skjutshåll. Även i mindre orter fanns skjutshåll. Vallåkra var en sådan hållplats, där det fortfarande finns en sentida skjutsstation bevarad.   Mellan det stora landsvägsnätet löpte likt kapillärer det lokala vägnätet som betjänade byarna och ensamgårdarna. Karakteristiskt var hur byarna låg utefter vägen och hur denna också fungerade som ett slags skiljelinje mellan vång och fälad. I största möjliga utsträckning gick vägarna, eller kommunikationsstråken på fäladsmarken. Fäladen skilde således inte byarna åt, utan snarare band samman dem. 26


Landsbygdens landskap

Ännu 1749, när Linné gjorde sin skånska resa, klagades det över vägarnas beskaffenhet. Strandvägen från Helsingborg till Kulla Gunnarstorp och vidare norrut bestod av stranden själv.3  Den historiska kartbild som vi möter från 1700-talets Helsingborgslandskap präglades, som i de flesta andra delar av Sverige, av en kraftig ägosplittring och komplicerade tegsystem. Inom den nuvarande kommunens gränser fanns ett femtiotal större byar. En lantmäterikarta över vilken by som helst från tiden före storskiftet – det vill säga under andra hälften av 1700-talet – kan visa hur långt ägosplittringen hade gått. I några fall kunde en och samma bonde ha sina ägor utspridda på 30–40 lotter. Systemet kan te sig irrationellt. Men bortsett från att den stora ägosplittringen kan ses som ett resultat av 1700-talets lägre barnadödlighet och därpå följande hemmansklyvningar, fanns det självklart avgörande fördelar. Bysystemet var uppbyggt kring en institutionaliserad solidaritet. Att sprida och splittra sina ägor över ett större område var en form av riskspridning; respektive bymedlem hade del i både dålig och bra jord. Detta förhållande var än viktigare i Helsingborgslandskapet där huvuddelen brukningsenheter byggde sin ekonomi på boskapsskötsel och där åkermarken var förhållandevis liten.

Industrisamhällets landskap 1803 lagstadgades enskiftet för Skåne. Ingen annanstans i landet kom det att få samma genomslagskraft som här. I övriga landet var det snarare laga skifte, stadfäst 1827, som fick störst betydelse. Kortfattat gick bägge skiftena ut på att samla respektive ägor till en eller ett fåtal lotter. Enskiftet var det radikalaste skiftet. Enligt detta sammanfördes varje gårds ägor till en stor yta, vilket bland annat medförde att större delen av den samlade byns bebyggelse måste spridas ut över landskapet för att varje brukningsenhet skulle ligga på respektive äga.4  Enskiftet är också förknippat med de liberala idéer som börjat få genomslags­ kraft i Sverige. Det var inte bara den begynnande penningekonomin som berörde jordbruket. Tanken att individen skulle behöva inordna sig under bykollektivet stämde illa överens med liberala idéer. Bättre rimmade då den enskildes rätt att odla vad han ville, hur han ville och när han ville, men sådana tankar har inte bara en ideologisk bakgrund. Tekniska framsteg, till exempel förmågan att odla upp de styva lerjordarna, försvårade också ett fortsatt jordbruk inom ramen för bykollektivet. Brukningsmetoderna blev allt mindre beroende av traditionens band. Vid 1800-talets början fick hushållningssällskapen större betydelse för reformeringen av jordbruket, och när de traditionella metoderna successivt övergavs för den nya tidens vetenskapliga, blev också den traditionsbundna bysamfälligheten en omöjlighet.   Historikern Alf Åberg anlägger ytterligare en intressant aspekt på bakgrunden till skiftena. I skuggan av franska revolutionen fick skiftena5 även politiska för27


Landsbygdens landskap

tecken. Sekelskiftet 1800 medförde även i Sverige oroligheter bland de lägre stånden. 1801 hade exempelvis ett bondeuppror ägt rum i Skåne. Den skånske generalguvernörens levnadstecknare Carl Wilhelm Liljecrona hade förmodligen fullgoda skäl att vid mitten av 1800-talet skriva följande: Den lätthet, som sålunda visat sig att inom några ögonblick genom budkavlar eller byhorn hopkalla en stor folksamling, blev ett skäl mera att spränga de stora, nära tillsammans liggande byarna.

Med få undantag genomfördes enskiftet i Helsingborgslandskapet under första halvan av 1800-talet. I slättbygdens mer utpräglade jordbruksbyar skiftades gårdarna ut bara några år efter stadfästandet. Fjärestads och Kvistofta byar enskiftades med start redan 1806. I Kattarps socken påbörjades skiftet inte förrän 14 år senare.  Enskiftet startade en process i vars efterdyningar vi fortfarande lever, och som på mycket kort tid kom att fullständigt förändra landskapet. Vid 1800-talet början bestod Skånelandskapet av cirka 12 procent åker. Vid slutet av 1800-talet var motsvarande siffra 52 procent. Bakom siffrorna döljer sig ett ofantligt arbete av utdikningar och nyodlingar. Mest utpräglad var denna process i norra delen av kommunen, där plogen nu sattes i de tidigare okultiverade lerorna. I exempelvis Allerums socken förändrades landskapet fullständigt. På mindre än 100 år dikades sankmarkerna ut, avverkades stora skogsarealer och uppodlades den nyvunna åkerjorden. Bortsett från att några av samhällena numera är större återfinner vi kring sekelskiftet 1900 en kartbild som till stora delar är giltig än idag. De sprängda byarnas gårdar ligger utspridda i anslutning till respektive odlingar. Fastighetsbildningarna visar mönster som faktiskt i någon mån liknar byarnas odlingslotter, fast nu i en helt annan, större skala. Bortsett från Kulla Gunnarstorps, Christinelunds och Hjälmshults ägor bildar lantbruken, sida vid sida, långsträckta ägomönster. Fastigheterna är definierade med linjalens hjälp och gårdarna ligger ofta på linje likt gamla tiders radbyar, fast med mycket längre avstånd mellan gårdsenheterna. Så placerades också de utskiftade gårdarna till Bårslövs kyrkby längs med vägen från kyrkbyn rakt österut mot Bårslövs hed. Här i Bårslöv finns också ett av de mest utpräglade exemplen på att den utskiftade byns odlingsmark kom att utgöras av före detta fäladsmark.   Uppodlingsprocessen var ingalunda oproblematisk. Ett stort problem med det nya odlingssystemet var att den allt större åkerarealens näringstillförsel inte var säkerställd. I det traditionella odlingssystemet hade gödseltillförseln på den förhållandevis mycket begränsade åkerarealen lösts via boskapens transport och konverteringsförmåga. I samband med enskiftet bröts denna tillförsel. Hela 1800talet präglas därför – fram till sekelskiftets konstgödsling – av engångslösningar på näringstillförselproblemet. Den lösning som fortfarande gör sig konkret 28


Landsbygdens landskap

Under andra hälften av 1800-talet inleds vad som kan kallas en urbanisering av lands­ bygden. Hasslarp är ett utpräglat exempel på detta, ett brukssamhälle uppbyggt enkom för sockerfabriken och lokaliserat med stor hänsyn tagen till järnvägens dragning. Hasslarp är inget stort samhälle, men i arkitekturen kan stadsmässiga ambitioner skönjas. Här har ett tjugotal barn och ungdomar ställt upp sig framför kameran riktad mot Västkustvägen. Kanske är just detta avsnitt av Hasslarp det som mest påminner om en mindre stad, med butiker och andra serviceinrättningar samt ett gathörn markerat med torn. Foto: HM

påmind är senare delen av 1800-talets märgling av åkrarna. 1860- och 1870-talen blev märglingens intensivaste period. Från denna tid och i allt lägre grad fram till sekelskiftet 1900 härrör alla de märgelgravar som fortfarande finns i Helsingborgslandskapet.6  Den mest karakteristiska effekten av enskiftet var spridningen av den tidigare samlade bybebyggelsen. Inledningsvis tycks det som att den befintliga gårdsbebyggelsen demonterades och flyttades till sitt nya läge, för att åter byggas upp. Till att börja med plöjdes bokstavligt talat in­vesteringarna ned i jorden. Att investera i nya byggnader fick vänta, vilket möjligen förklarar varför så stor del av enskifteslandskapets bebyggelse är uppförd under 1800-talets senare decennier. Flera av det sena 1800-talets gårdsbildningar är också resultatet av en intensiv hemmansklyvning. 29


Landsbygdens landskap

I likhet med Hasslarp är Ödåkra ett av Helsingborgslandskapets mest utpräglade industrisamhällen, lokaliserat utmed järnvägsspåren och dominerat av spritfabriken. Husen utmed spåren i dessa samhällen var inte sällan uppförda och bebodda av lägre tjänstemän inom järnvägen. Idag är Ödåkra en inpendlingsort till Helsingborg och i praktiken sammanbyggd med stadsbebyggelse via Väla köpcentrum och Berga industri­ område. Foto: 1912. HM

  Flera av de gamla byarna kom att leva kvar i en slags utglesad form. Men några byar kom också att fullständigt raderas ut. En sådan var Kingelstads bondby, bestående av ett femtontal gårdar, vilka samtliga spreds ut i landskapet efter utskiftningen. En variation på samma tema blev Sved­berga by föremål för. I samband med enskiftet grundlades Svedberga gård, vilket skedde med ut­gångspunkt i den befintliga bondbyn, intill kullens sydöstra kant. Som kompensation tycks istället frälsebönderna ha tvingats finna sig i lotten att bli småbrukare med mindre torpliknande gårds­bildningar utlagda på rad väster om kullen, i en av områdets mest vattensjuka marker. En annan sådan utraderad by var Västraby. I och med enskiftet på 1830-talet försvann byn fullständigt men återuppstod 1836 i Västraby gård, en av de allra största gårdsfastigheterna i kom­munen. Sådana stora fastigheter var särskilt vanliga i norr, på det låglänta lerhavet, vilket tidigare inte varit möjligt att odla upp. 30


Landsbygdens landskap

  Även de äldre godsbildningarna tog del i förändringen genom ett större engagemang i jordbruket, som mycket har sin upprinnelse i jordbrukets ökade lönsamhet. Men de gamla godsbildningarna låg också i allmänhet omgivna av gammal fäladsmark. Den till synes lika plötsliga som kraftiga utökningen av den odlingsbara ytan – i samklang med en ny lönsamhet – medförde också flera avstyckningar från de stora godsen. Från Kulla Gunnarstorp avskiljdes vid 1800-talets mitt Christinelund. Utifrån Rosendal bildades Vasatorp och Marielund. Från denna mycket expansiva tid härrör även många av de stora ekonomibyggnaderna, uppförda i gråsten, vid de större gårdarna.  De ekonomiska förutsättningarna för denna odlingshistoriska förändring låg i det svenska jordbrukets övergång från en ren naturahushållning till penning­ ekonomi. Man odlade nu inte längre enbart för det egna hushållet. Naturahushållningen var snart ett avslutat kapitel i det skånska jordbrukets historia. Förändringen var en del i en stor och kompli­cerad förvandlingsprocess, några viktiga faktorer är nämnda ovan. Tillsammans med förbättrade och nya typer av kommunikationer blev det möjligt att starta ett handelsutbyte vars omfattning tidigare varit omöjlig. Jordbrukets del i penningekonomin medförde att bönderna kunde – och till slut blev tvungna att – specialisera sina odlingar.  Denna process kom till uttryck i flera nya bebyggelsetyper med sekundär anknytning till jordbruket. Det mest signifikativa exemplet är kanske de stationssamhällen som byggdes upp längs de nydragna järnvägarna. Vid placeringen av stationerna gjordes för respektive linje ett slags mall, bestående av bangård, stationshus- och godshanteringsområde samt för de större stationerna lokstallsområde. Stationshusen byggdes oftast efter typritningar. För att placera byggnaderna efter mallen krävdes större obebyggda områden för varje station, därför ligger stationssamhällena antingen ett stycke utanför den gamla bykärnan – till exempel Kattarp – eller på helt ny mark utan bebyggelsetradition, som Hasslarp eller Påarp. Vid linjedragning fanns ett flertal faktorer och intressegrupper att ta hänsyn till. Godsen hade stort inflytande, många godsherrar satt i järnvägsstyrelserna och hade dessutom stora markarealer som kunde komma att beröras av järnvägsdragningen (se till exempel Rögle, Välinge socken). Kyrkan var en annan stor markägare som krävde hänsyn. Prästerskapet menade i allmänhet att stationen borde förläggas på behörigt avstånd från kyrkan.  Kring stationerna bildades mindre samhällen vilka kom att överta många av de funktioner som skötts via den gamla bondbyns samfälldhet. Påarp är ett sådant exempel på ett litet samhälle, som tillgodosåg det lokala omlandet med funktioner som bryggeri, mejeri, bageri och mindre verkstäder. Järnvägen kom också att ge möjlighet för flera gamla byar att leva vidare. I Mörarps kyrkby blev stationen tillsammans med gästgiveriet och tingshuset en viktig utgångspunkt för byns fortsatta existens som ett mindre samhälle. I Vallåkra kom järnvägen indirekt att medverka till att samhället blev en kommunal centralort på 1900-talet. 31


Landsbygdens landskap

Vallåkra skjutsstation fyllde i flera århundraden sin funktion som viloplats för resande och deras hästar, en sambandscentral för kommunikation på landsväg. Järnvägens etablering förändrade en månghundraårig kommunikationsstruktur och skjutsstationen hamnade en aning avsides och förlorade i betydelse. Foto: Carl Gustaf Lekholm 1952. Skånes hembygdsförbunds och Regionmuseets arkiv

  Inte bara järnvägarna var en vital förutsättning för den nya tidens kommunikationer. De utskiftade gårdarna krävde också ett helt nytt vägnät, präglat av lantmätarens linjal. Vägarna följde i många fall de nya ägogränserna och visar fortfarande upp ett tidstypiskt mönster av räta vinklar och linjer. 1800-talets vägsystem ersatte emellertid endast med få undantag de större och äldre genomfartslederna. Istället var det nya nätverket av lokal betydelse.   I det äldre bysamhället var bond- och kyrkbyarna ofta direktanknutna till de större genomfarts­lederna. När byarna spreds ut över landskapet försvann också stora delar av den gårds­bebyggelse som kantade vägarna. Men liksom järnvägarna drog till sig ny bebyggelse uppfördes under 1800-talets andra hälft bebyggelsesamlingar, som till formen kom att påminna om en mindre bybebyggelse nära vägen. Dessa samlingar uppkom planlöst och befolkades av det stora, växande landsbygdsproletariat som bildats under 1800-talet. Exempel på sådan spridd bebyggelse finner vi bland annat i Ottarps socken längs med vägen mellan Tågarp och Tjutebro (väg 110). I Tunnby mellan Påarp och Frillestad finns exempel på en mer samlad småfolksbebyggelse.

32


Landsbygdens landskap

Kyrkan och kyrkbyn Liksom kyrkobyggnaderna kan läsas som indikationer på en samhällsförändring under medeltiden kan motsvarande parallell göras beträffande 1800-talets stora kyrkobyggen. Med 1700- och 1800-talens stora befolkningstillväxt ansågs snart de medeltida kyrkorummen alltför små. Som exempel kan nämnas Ottarps kyrka och församling. Vid biskopsvisitationen 1864 befanns den medeltida kyrkan från 1000-talet ha 300 platser. Folkmängden beräknades vid samma tillfälle till cirka 1600 personer. Det gamla bysamhället knakade i fogarna. Bortsett från de växande församlingarna var det kyrkliga livet intensivare än någonsin. En allt större del av befolkningen kunde läsa. Den skrivna texten hade bli­vit ett sätt att förkunna ordet även till allmogen och dessutom ett sätt för den senare att svara överheten och att värna om de egna rättigheterna. För det var inte bara idéerna om nya metoder att bruka jorden som spreds. Väckelserörelsen fick stor betydelse, inte minst genom att man kunde kommunicera via skrift. Även om väckelserörelsen inte fick samma genomslag i helsingborgstrakten som i många andra delar av landet, förändrades den statskyrkliga liturgin till att bli mer folklig. Genom påverkan av väckelserörelsen blev talet – predikan – en central del av gudstjänsten, vilken i allt högre grad kom att fokuseras på församlingen. I det nya kyrkolivet

I Mörarp lokaliserades folkskolebyggnaden till ett läge alldeles intill kyrkan. Sambandet mellan kyrka och skola kan ses i många av kyrkbyarna kring Helsingborg. I Mörarp har just denna skolbyggnad fått ny funktion som församlingshem på senare år, sedan skolverksamheten har expanderat i nya byggnader. Foto: HM

33


Landsbygdens landskap

Välluvs kyrkby, ett månghundraårigt centrum i socknen. När järnvägen anlagts och Påarp blivit stationssamhälle ett par kilometer bort lokaliserades arbetsplatser och olika typer av service dit och kyrkbyn förblev en lummig idyll med ålderdomlig karaktär. Flygbilden togs 1949 och visar den omsorgsfullt skötta kyrkogårdsmiljön, med prästgården med trädgård väster om kyrkan, till vänster i bild. Foto: AB Flygtrafik ©Kulturen i Lund

ansågs de medeltida kyrkorna inte bara vara för små. De var mörka och snarare utformade för att fungera i samklang med en katolsk mystifierande och teatralisk föreställningsliturgi. Kyrkan borde istället för att vara uppbyggd som en teater med scen och publik, fungera som en upplyst föreläsningssal där kommunikationen mellan föreläsaren/prästen och eleverna/församlingen var en vital liturgisk ingrediens.  De nya kyrkobyggena kan också betraktas som resultatet av ett frilagt mervärde från jordbruket. I de flesta fall var tillbyggnaderna genomgripande. Stora delar av de medeltida kyrkorna revs för att byggas upp med större utrymmen. Sådana tillbyggnader kunde ske i olika form. I Bårslöv och Frillestad byggdes helt nya kyrkor 1858 respektive 1877. I några fall byttes långhusen ut. I något fall, till exempel i Kvistofta, tillfogades nya korsarmar till det befintliga kyrkorummet. 34


Landsbygdens landskap

  1800-talets första halvsekel var ur agrarhistorisk synpunkt en stor succé. Ur socialhistoriskt perspektiv får historien skrivas med andra förtecken. Den växande befolkningen och den sociala utslagningen som följde i skiftets spår ger anledning till följande citat: Livsvillkoren försämrades för stora delar av befolkningen, men något fattigvårdsproblem i vanlig mening var detta inte. Därtill var de fattiga för många.7

Landsbygdens fattigvård tog fram till ett stycke in på 1800-talets andra hälft sin rumsliga gestalt­ning i fattigstugorna. Annan fattigvård fanns också i form av rotegång, utackordering och kontant- eller naturaunderstöd. Sedan 1500-talet hade socknarna i kyrkoordning och senare i kyrkolag re­kommenderats att bygga fattighus. I 1734-års lag hade rekommendationen blivit en skyldighet »alle som bo i socknen skola fattigstufwa bygga och uppehålla«. Lösningen på fattigvårdens växande problem tog sig uttryck i fattigstugor i respektive kyrkby. I Fleninge, Väsby, Allerums, Kattarps och Välinge socknar gjordes gemensam sak när Stora huset uppfördes 1868 i Allerums kyrkby. Ett något senare utslag av fattigvård var fattiggården, ett exempel på sådan finns i Lindåkragården, Bårslövs socken.  En av de påtagligare illustrationerna till det myller av liv som landsbygden upplevde under 1800-talet och förra hälften av 1900-talet utgörs av skolbyggnaderna. Särskilt i kyrkbyarna, alldeles intill kyrkan, byggdes i flera etapper skolhus. Till en början mest lika vanliga bostadshus. Men mot slutet av 1800-talet gavs skolbyggnaderna karaktären av en offentlig byggnad med en specifik arkitektonisk form knuten till den speciella funktionen.

Staden och landet Industrisamhällets landskap var präglat av nyodlingar, ett nytt bebyggelsemönster med nya byggnadstyper och en växande befolkning, delvis bestående av en grupp människor utan någon självklar, direkt anknytning till brukandet av jorden. Denna genomgripande process hade sin motsvarighet inne i staden, som både var en förutsättning, men också resultatet av landsbygdens om­vandling. På ett intensivare sätt än tidigare kom staden och landet att bli beroende av varan­dra. De förbättrade kommunikationerna – främst illustrerade av andra hälften av 1800-talets nya järnvägsförbindelser – förband Helsingborg med omnejden. Kommunikationsmöjligheterna var också en av de viktigare förutsättningarna för jordbrukets förnyelse och övergång till penningekonomi.   Helsingborgs förändring från en liten agrar köpstad till en snabbt växande industristad tar också sin utgångspunkt i landsbygden. Jordbrukets omvandling från naturhushållning till penningekonomi förutsatte en mer omfattande avsaluhandel än tidigare. Spannmålshandeln blev grunden för Helsingborgs förvand35


Landsbygdens landskap

Stadsdelen Ringstorp. Under efterkrigstiden tog Helsingborgs stadsbebyggelse stora delar av den omgivande landsbygden i anspråk. Staden expanderade dramatiskt under 1960och 1970-talen ovanför landborgen österut. Ringstorp var en av de stora stadsdelarna som uppfördes under dessa årtionden, en etablering vars storlek och hastiga uppförande byggde på byggprocessens industrialisering. Foto: Lindberg Foto, 1960-talet. HM

ling till industristad. Ur denna handel frigjordes det kapital som gjorde de senare industrietableringarna möjliga.  Kopplingarna mellan staden och landsbygden blev flera och intensivare i industrisamhället. Järnvägssamhällena är kanske det tydligaste uttrycket. Och för tätorter som Hasslarp och dess sockerbruk, Ödåkra och dess spritfabrik, var den utbyggda infrastrukturen en förutsättning. Redan på 1800-talet kan vi med andra ord skönja början på den process som idag innebär en form av urbanisering av landsbygden. Ett steg i samma riktning var också de ekonomiska intressen, representerade av stadens borgare, som investerade kapital i jordbruket. Det mest kända är kanske konsul Petter Olssons köp av Rögle herrgård 1870. En materialisering av spannmålshandeln och det nya utbytet mellan staden och landsbygden är också samme konsuls magasin på Kullagatan (Kullen västra 47), uppfört 1858.  Stadens expansion sammanfaller alltså med en kraftig ökning av spannmålshandeln, vilken i sig var beroende av jordbrukets förändring till ett intensivare åkerbruk. Den nya industristaden och dess verksamheter förutsatte också fler människor. Ännu vid mitten av 1800-talet hade staden endast i lägre grad berörts 36


Landsbygdens landskap

av landsbygdens exempellösa befolkningsökning. Men i början av 1870-talet började folkmängden i Helsingborg växa påtagligt, för att mellan 1880 och 1890 i det närmaste fördubblas från drygt 11 000 till 20 000 invånare. Ökningen sammanfaller med 1880-talets många industrietableringar – företrädesvis på Söder, vilket också blev industristadens första riktigt stora utbyggnadsområde.  Det nya Helsingborgs uppbyggnad löpte ännu parallellt med landsbygdens. I de små tätorterna fanns motsvarigheter i mindre skala till sekelskiftets offentliga byggnader och bostadsområden i Helsingborg. Här och var kan man ännu skönja tätorternas stadsmässiga ambitioner. I Hasslarp byggdes utmed huvudgatan – Västkustvägen – mindre flerfamiljshus, tänkta att bilda sammanhållna stadslika fasader och kvarter. I Kattarps stationssamhälle uppfördes under seklets första årtionden längs med järnvägsspåren – i anslutning till stationen – en rad byggnader, vilka har sin mer monumentala motsvarighet i Helsingborg, i Trädgårdsgatans och Kungsgatans stationsknutna prestigebebyggelse.   Under 1900-talets första hälft var således många av stadens problem och ambitioner även landsbygdens och de små tätorternas. Byggnadsverksamheten på landsbygden och i de små tätorterna var livlig, nu i form av små enfamiljshus. Vanligast var fortfarande att småhusen uppfördes i enkla rader utmed vägarna.  Det är först strax efter 1900-talets mitt som förhållandet mellan stad och land radikalt förändras. Självklart avsatte sig detta i en ny typ av bebyggelse. Den stabila inflyttningen till Helsingborg motsvaras av en bostadsbebyggelse vars omfattning kulminerade med miljonprogrammet under 1960- och 1970-talen. Från och med 1950-talet industrialiserades byggprocessen, vilket möjliggjorde att bostadsbristen kunde byggas bort. Det intensiva byggandet skedde i huvudsak på gammal jordbruksmark. Stadens expansion skedde i långt större omfattning än tidigare på landsbygdens bekostnad, vilket är avläsbart i de nya stadsdelarnas namn, till exempel Ringstorp, Filborna och Ramlösa.   1960-talet medförde också början till en polarisering av landsbygdens bebyggelse. Under detta decennium grundlades de stora småhusområdena i några av de små tätorterna. Ödåkra, Påarp, Mörarp och Bårslöv är tätorter som i fortsättningen främst kom att präglas av seriebyggda småhus. Vid Rydebäcks gård uppfördes ett annat mycket stort småhusområde, dock inte i anslutning till någon redan befintlig samhällsbildning. Den stora landarealen mellan dessa småhusområden har till stora delar antingen omvandlats till expansionsutrymme för den växande staden eller en avfolkad produktionsyta för jordbruket. I hög utsträckning har utbyggnaden av industriområdena fortsatt i traditionella spår, det vill säga, nya industriområden har anslutits till Söder och området kring hamnarna. Stattenas prägel av industriell verksamhet kan i viss mån sägas ha fortlevt i Västra Berga vars utbyggnad österut tar allt större del av landsbygden i besittning. Från och med 1990 är Ödåkra sammanbyggt med Helsingborgs stadsbebyggelse. En liknande process har nått Bårslöv och är snart framme i Påarp. 37


Landsbygdens landskap

Kartor 1911 års ekonomiska kartblad. 1:20.000. Generalstabens karta öfver Sverige. 1:100.000. Topografiska corpsens karta öfver Sverige 1861. Skånska rekognosceringskartan 1812, 1815–1820. 1:20.000. Krigsarkivet, Stockholm. Sammanställning av lantmäterikartor 1700-, 1800-talet, Luggude härad. 1:20.000, Landsarkivet Lund.

Litteratur Andersson, Bror A. 1982. Fleninge, socken i Luggude härad. Fleninge: Fleninge församling. Emanuelsson, Urban 1985. Det skånska kulturlandskapet. Lund: Signum. Fernlund, Siegrun 1982. »Ett Herranom värdigt tempel.« Kyrkorivningar och kyrkobyggen i Skåne 1812–1912. Lund: Konstvet. institutionen. Gillberg, Johan Lorents 1980. Historisk, Oekonomisk och Geographisk Beskrifning öfwer MalmöHus Lähn Uti Hertigdömmet Skåne. Faksimileupplaga. Lund: Ekstrand. Gustafsson, Mats 2006. Bondesamhällets omvandling i Nordvästskåne. Bjärehalvöns agrara utveckling under 1700- och 1800-talet. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Kjellberg, Sven T. 1966. Slott och herresäten i Sverige. Ett konst- och kulturhistoriskt samlingsverk. Skåne, Bd 1, Malmöhus län, Norra delen. Malmö: Allhem. von Linné, Carl 2005. Skånska resa. Stockholm: Natur och Kultur. Pamp, Bengt 1983. Ortnamn i Skåne. Stockholm: Awe/Geber. Persson, Bengt Arne 1963. Resa till skånska gästgivaregårdar. I Gastronomisk kalender 1963. Roosval, Albin 1909. Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. Stockholm. Sjöbeck, Mårten 1967. Det markhistoriska skedet. I Skånes Natur 1967. Sjöbeck, Mårten 1973. Det sydsvenska landskapets historia och vård. Landskrona. Sjöbeck, Mårten 1979. Helsingborgslandskapet belyst av dess markhistoria. I Helsingborgs historia, del 5. Helsingborg. Sjöbeck, Mårten 1947. Kulla fälad. I Kring Kärnan, 1947. Helsingborg: Helsingborgs museum. Sjöbeck, Mårten 1925. Skånska gärdesgårdar: ett bidrag till kunskapen om deras former och utbredning. I Rig, kulturhistorisk tidskrift. 1925, band 8. Sjöbeck, Mårten 1939. Vegetation och bebyggelsehistoria. En historisk studie av den självsådda hed- och ängsfloran i Allerums, Fleninge och Kropps socknar. I Kring Kärnan 1, 1939. Helsingborg: Helsingborgs museum. Svenska gods och gårdar. 1944. 5. Skåne. Västra delen. Uddevalla: Svenska gods och gårdar. Åberg, Alf 1965. När Skåne blev svenskt. Stockholm: LT. Åberg, Gustaf 1940. Kattarp. I Kullabygd 13, 1940. Höganäs: Kullens hembygdsförening. Åman, Anders 1976. Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning. Stockholm: Liber.

Noter

1. Sjöbeck 1947. 2. Sjöbeck 1947. 3. Linné 2005. 4. Emanuelsson 1985. 5. Åberg 1965. 6. Emanuelsson 1985. 7. Åman 1976, s. 126.

38


Kapitel 1