Page 1


ART ABOVE ALL Dana Sederowsky 18.2 – 14.5 2017 Våren 2017 presenterar Dunkers kulturhus stolt en av de största separatutställningarna hittills med Dana Sederowsky – ART ABOVE ALL. Dana Sederowsky, född i Helsingborg 1975, bor och arbetar i Malmö och är utbildad vid Fotohögskolan och Valands Konsthögskola vid Göteborgs Universitet. Med repetition och monotoni som konstnärlig metod undersöker och gestaltar Dana Sederowsky effektfullt olika dimensioner av att vara människa. Ofta med ett bisarrt, kraftfullt och tragikomiskt tilltal. Hon tar fasta på människans psykologi, språkets olika nyanser och betydelser, liksom livets skenbara meningslöshet. Utifrån sitt eget strikta regelsystem regisserar och agerar Dana Sederowsky alltid själv i sina verk. Verken handlar om tid, upprepning och våra mänskliga tillkortakommanden. En central tanke är att ofrånkomliga försök och misslyckanden skapar utveckling i våra liv. Utställningen ART ABOVE ALL innehåller ett flertal nyproducerade verk som har direkt dialog med de tidigare, liksom en unik performance och installation, The Writer, där Dana Sederowsky vid utsatta tider befinner sig i utställningshallen innesluten i arbete.

Videoperformanceprojektet Special Announcements – viktiga meddelanden – som påbörjades 2006, är ständigt pågående och i utställningen visas fem nya tankeväckande meddelanden som kompletterar de äldre. Sedan några år har också Dana Sederowskys arbete allt mer handlat om det handskrivna ordet. ART ABOVE ALL är en platsspecifik textinstallation som delar samma titel som utställningen. I verket bildar de tre orden varierade betydelser beroende på hur de utläses. Ett poetiskt organiskt system helt tillägnat konsten. Varmt tack till Sara Arvidsson för katalogtexten om Dana Sederowskys konstnärskap, och tack till alla som varit med och förverkligat utställningen och katalogen till ART ABOVE ALL. Innerligt tack till Dana Sederowsky för en angelägen utställning om konstens och livets innersta. Charlotta Jönsson, curator och utställningsproducent


ART ABOVE ALL Tiden är aktiv, den är av verbal beskaffenhet, den medför. Vad medför den då? Förändring! Nu är inte då, här inte där, ty mellan dessa två ligger rörelse. Thomas Mann, Der Zauberberg

Av Sara Arvidsson, konstkritiker och skribent


Dana Sederowskys expansiva Special Announcements påbörjades redan 2006 och börjar allt mer ta formen av ett livstidsprojekt. I dessa korta videoperformanceverk – vissa varar bara några få sekunder – agerar konstnären själv framför kameran. Hennes ansikte är tydligt accentuerat, med rödmålade läppar och sotade ögon. Den mörka fonden bakom henne är stum och monokrom. Hon är majestätisk, onåbar och isolerad. Nästintill gudalik. Men vad säger hon? I det tidiga verket Special Announcement: Politics från 2006 lyder tillkännagivandet: ”Can’t you see, can´t you see, that there is nothing wrong with this picture?” Sederowskys rollfigur kniper envetet ihop sina ögon samtidigt som hon ger intrycket av att repetera ett politiskt tal: meningen intoneras och prövas upprepade gånger. Orden lägger sig som en tjock hinna mellan henne och betraktaren; de fungerar likt ett pansar, ett försvar. Hennes agerande och språk är tvångsmässigt. Det verkar som hon försöker övertyga sig själv. Special Announcements-projektet genomsyras överlag av ett grandiost tonfall men trots det – eller kanske just därför – vilar det också något komiskt och sårbart över Sederowskys karaktärs bedyranden. Det självupplyftande språket tycks avslöja en underliggande rädsla och osäkerhet. Eftersom verken är tvetydiga och självrefererande – de handlar lika mycket om kamerans tekniska förutsättningar som om mänsklig psykologi – riktas udden även mot fotografins absurda premisser.

För denna utställning har Sederowsky skapat flera nya sekvenser, där tilltalet liksom tidigare är genomgående bisarrt och humoristiskt. En av dessa heter Special Announcement: All This (2016), vars titel erinrar om en tidigare utställning av konstnären – All this for what – som visades på Galleri 21 i Malmö förra året. I verket som nu visas på Dunkers kulturhus adresserar hon konstpubliken på ett ovanligt direkt sätt. Hon gestikulerar med en svepande rörelse ut över rummet och betraktarna medan hon kastar ur sig: allt detta för vad? Frågan har en smått aggressiv klang och kan framstå som en anklagelse. Vilka är vi att döma och komma med utlåtanden? Samtidigt tycks verket uppmuntra till en dialog, som cirkulerar kring åskådarens egen tillvaro och arbetssituation. Det bidrar sålunda till tankar om vad vi väljer att prioritera i våra liv, och hur vi vill minnas den gångna tiden när våra liv börjar närma sig sitt slut. Till skillnad från många andra konstnärer som ofta tar hjälp och råd av assistenter eller av sin närmaste omgivning, är Sederowskys konstnärskap väldigt självständigt och introvert. Hon gör allting på egen hand. Det nyproducerade verket Special Announcement: A Committee (2016) fungerar som en kommentar på det dagliga ensamarbetet. Med en enkel gest och en mening – Sederowskys karaktär håller upp ett finger och säger bestämt: ”A committee of one, get things done” – lyckas hon på ett effektivt sätt illustrera den ombytliga och paradoxala styrkan som krävs av henne för att skapa konst. Det är framförallt inte de praktiska frågorna som är besvärliga i detta avseende, utan snarare självtilliten som måste uppbådas varje gång. Hon är mentor, regissör och skådespelare, lika mycket huvud som kropp.


A committee of one, get things done


Dana Sederowskys verk handlar i mångt och mycket om tid. Liksom konstnären Roman Opalka, som från 1968 tog dagliga fotografier på sitt eget ansikte, skildrar hon tidens långsamma men säkra förlopp. Hon bearbetar aldrig sina videor eller fotografier i efterhand, alla misstag får finnas kvar. Hennes arbeten synliggör människans drift att uppföra sig så egenmäktigt och felfritt som möjligt men likaså hur den tillrättalagda fasaden förr eller senare riskerar att krackelera. När Sederowskys röst börjar staka sig, fylls jag av lättnad och glädje men också av ruelse, eftersom den påminner mig om mina egna improvisationer och felsägningar. Hennes persona fungerar därmed som en projektionsduk för människans vackra och oundvikliga tillkortakommanden. I den franske filosofen Gilles Deleuzes snirkliga text Différence et Répétition från 1968 beskrivs den repetitiva processens dilemma och styrka: hur den aldrig kan bygga på samstämmighet eller likhet med den ”första” upplagan. Den mänskliga faktorn spelar in – en pjäs artar sig olika från dag till dag, även om uppsättningarna utgår från ett och samma manus. Deleuze liknar upprepningsmekaniken vid en teater, full av masker. Men det är framförallt inte de enskilda maskerna som intresserar honom, utan snarare passagerna mellan en mask och en annan. Sederowskys konst hade förmodligen intresserat Deleuze, eftersom den på många sätt tycks exemplifiera hans tes. Hennes repetitiva praktik flyter ständigt ut i nya variationer samtidigt som ”originalmodellen”

dekonstrueras. Hon fungerar som en symbol för mänskligheten och spelar sålunda en roll. Till detta hör även ensamarbetets krav på flexibilitet, då uppgifterna avlöser varandra och uppblandas. Framställandet av konsten, blir i hennes fall, liktydigt med att genomgå en metamorfos. I fotosviten Black Knot från 2013 har de dynamiska skiftningarna mellan olika masker tillika identiteter övergått i ett permanent tillstånd av vaghet. Allt går ton i ton, det är mörkt; från den klassiska fotostudiomiljön till den porträtterade människan som döljer sitt ansikte och sin kropp i en tajt, svart strumpa. Svärtan blir i många avseenden synonym med den man finner i fotonegativ. Här finns inga referenser till kön, rum eller tid, bara en anonym hopslingrad gestalt som verkar försöka vrida sig ur sin fysiska kropp. Glaset som omsluter fotografierna reflekterar i sin tur betraktaren – allt blir ett. Det är en ambivalent serie som kan te sig både hoppingivande och kuslig, beroende på vilka associationer den triggar hos åskådaren. Dana Sederowskys bildintresse väcktes tidigt. Som barn följde hon ofta med sina föräldrar på utställningar och kom i kontakt med såväl modernistisk som samtida konst. Hon minns särskilt de frekventa resorna till Louisiana i Humlebæk, och museets permanenta samlingar, där bland annat Yves Kleins och Dennis Oppenheims stilbildande verk ingick. 1996 var hon en av de yngsta eleverna som antogs vid Fotohögskolan i Göteborg. Fotografin var emellertid inte ett självklart val: ett


repetition is a strength


tag övervägde hon istället att söka in vid en teaterutbildning. Men trots att Sederowsky valde fotografin som huvudsakligt uttrycksmedel, verkar fascinationen för skådespeleri och det talade och skrivna ordet dröja sig kvar. Den har absorberats i hennes arbeten och blivit ett tongivande signum. Sedan några år tillbaka har hennes produktion allt mer kommit att inkorporera och kartlägga det skrivna ordet. Projektet Text Walls, som påbörjades 2013, innefattar flera platsspecifika verk där det handskrivna ordet har tilldelats en given huvudroll. I exempelvis utställningen practice makes progress som presenterades på Göteborgs Konsthall 2015 utförde Sederowsky en minst sagt utmattande handling när hon under utsatta tider fanns på plats i utställningen och skrev med tuschpenna direkt på en tio meter lång och sex meter hög vägg. De tre fraserna som upprepades, om och om igen, utan punkter, med kommateringar, var: monotony is a virtue, repetition is a strength, practice makes progress. Med ryggen vänd mot betraktaren verkställde hon sin performance, som märkligt nog var mer introvert än många av hennes videoverk. Orden var identiska vid varje tillfälle, fast som all handskriven text påverkades de givetvis av hennes dagstillstånd. Sederowskys konst är alltid minutiöst planerad och styrd utifrån ett konceptuellt regelverk. ART ABOVE ALL är en helt ny textinstallation, som likaså har satt titeln på denna utställning på Dunkers kulturhus. Den rymmer 1044 handskrivna A4-ark, vilka har monterats i ett sche-

matiskt mönster som påminner om det periodiska systemet. Bakgrunden, som arken har spikats upp på, går i exakt samma himmelsblåa nyans som imessage-bubblorna vi kan se i våra mobiler. Färgen är associativ och leder tankarna till både gudomlighet och modern teknologi. Parollen ”ART ABOVE ALL” sprider ut sig på arken. I processen byter orden plats och bildar fyra nya meningar, med varierande betydelser, som kan utläsas diagonalt, vertikalt och horisontalt. Omfördelningen bidrar till ett flödande kretslopp och till att maktordningen ständigt förskjuts och utmanas. Med denna figur har Sederowsky upprättat ett lekfullt och personligt system, helt tillägnat konsten. De handskrivna orden skapar en organisk rytm som känns igen från flera av hennes tidigare verk. Här uppstår en spännande krock mellan den nyckfulla handskriften och den torra sakligheten, som vanligen brukar förknippas med diagram. Att upphöja konsten över allt annat i livet skulle kunna tyda på ett tillstånd av monomani. En monomaniker har ett särintresse eller en idé som hen med jämna mellanrum, nästintill tvångsmässigt, väljer att återvända till. Till beteendemönstret hör olika ritualer och en besatt längtan efter varaktighet. I texten Monomania: The Flight from Everyday Life in Literature and Art beskriver Marina van Zuylen hur historiska kulturpersonligheter, som konstnären Piet Mondrian och författaren Gustave Flaubert men också fiktiva karaktärer som Hans Castorp i Thomas Manns roman Der Zauberberg från 1924, skapade försvarsstrategier för att hålla godtyckligheten borta. Mondrian kände ovilja inför


ART ABOVE ALL


den realistiska naturen och valde därför att omskapa den efter eget tycke i sina nonfigurativa målningar, Flaubert var obotlig perfektionist och irriterades av den otillräckliga korrespondensen mellan verkligheten och den litterära idén medan sanatorieinkvarterade Castorp fyllde livet med dagliga sjukdomsrapporter och drömsk musik. Konsten, litteraturen och musiken kan vara en tillflyktsort som både kan stjälpa och hjälpa: här ryms löftet om en oas – ett eget, avgränsat rum – som konstant riskerar att uppslukas av kaosartad bristfällighet. Dana Sederowskys konst tangerar monomanins gränser, kanske allra tydligast i det nya performanceverket och installationen The Writer (2017). På bestämda dagar och tider befinner hon sig i utställningshallen innesluten i arbete. Passen är tre timmar långa och sker två gånger per vecka, under en månads tid. Här sitter hon vid ett skrivbord samtidigt som hon är inburad i en klaustrofobisk glaskur. Hon skriver, orden censureras och ibland knycklar hon ihop papperet och kastar irriterat iväg det. Glaskuren fylls sedan sakta men säkert med de hopknycklade arken och slutligen, både bildligt och bokstavligt talat, översköljs den skrivande konstnären av sina ratade texter. Många som skriver på regelbunden basis känner säkert igen sig i denna inåtvända procedur och likaså i den påföljande ilskan, när orden inte räcker till. Ibland kan tillståndet liknas vid ett drucket sömngångarläge, andra gånger vid ett fängelse. Man är där i person men samtidigt inte, eftersom man är totalt uppslukad av sin egen produktion. Men känslan av att befinna sig i en bubbla eller i en bur är inte strikt bunden till

skrivandets praktik, den uppenbarar sig även i andra stunder i livet. I Sederowskys konst intar det talade och skrivna ordet alltid en central roll, även när det utesluts. I åtskilliga verk strömmar meningarna rytmiskt ur hennes mun eller penna och förändras gradvis. Tiden påverkar innehållet, det kan man aldrig komma ifrån. Och jag slås av tanken att fotografin och språket har en del gemensamt. De väljer bort och ramar in och tycks därför inte heller kunna gestalta verklighetens eller känslolivets gytter till fullo. Att realiteten inte kan översättas precist i skrift eller i bild, eller vice versa; att idén omöjligen kan förvandlas till verklighet, har säkerligen upprört många, däribland Flaubert. Det är ett obalanserat förhållande man gärna skulle vilja stabilisera. Samtidigt hade konsten troligen aldrig funnits utan denna instabilitet, då den fungerar som en drivkraft och ett hinder som aldrig kan överbryggas. För mig är det nog just utforskandet av detta både frustrerande och gäckande glapp – mellan det man egentligen skulle vilja uttrycka och det som avtecknar sig på papperet eller tränger ut i luften, ömsom för uppbrutet, ömsom för generaliserat – som utgör en av de viktigaste trådarna i Sederowskys konst. Hennes verk blottlägger den ärelystna jakten efter varaktighet, liksom det ofrånkomliga fallet, som alltid måste ske. Litteratur: Gilles Deleuze, Différence et Répétition, 1968, Paris (engelsk utgåva, London, 1994) Thomas Mann, Der Zauberberg, 1924, Berlin (svensk utgåva, Köpenhamn, Pössneck, 2015) Marina van Zuylen, Monomania: The Flight from Everyday Life in Literature and Art, Ithaca, London, 2005


Dana Sederowsky


CV Dana Sederowsky är född 1975 i Helsingborg, bor och verkar efter många år i Göteborg numera i Malmö. Hon är utbildad på Högskolan för Fotografi (1999) och Valands Konsthögskola (2006) i Göteborg. Hennes verk har visats på ett flertal platser såväl i Sverige som internationellt, till exempel Muséo de La Ciudad, Querétaro i Mexiko, BALTIC Newcastle, Center for Contemporary Art i Ekaterinburg och Moskva i Ryssland, och Kaunas Biennal i Litauen. Hon har haft separatutställningar på bland annat Göteborgs Konsthall, Fotografiska, Borås Konstmuseum, Göteborgs Konstmuseum samt Hasselblad Center. Hon finns representerad på Hasselbladstiftelsen, National Centre for Contemporary Art Collection, Ekaterinburg Ryssland, Göteborgs Konstmuseum och Dunkers kulturhus i Helsingborg. Dana Sederowsky är även aktuell med sin första artist’s book: monotony repetition practice, utgiven på Kerber Verlag.


Kolofon Utgiven i samband med utställningen ART ABOVE ALL på Dunkers kulturhus i Helsingborg. 18.2 – 14.5 2017 Curator och redaktör: Charlotta Jönsson Texter: Sara Arvidsson, Charlotta Jönsson Översättning: William Jewson, Michelle Marie Roy Grafisk form: Sitisak Forsberg Fotografer: Dana Sederowsky, Anna Bank, Christian Odeholm Tryck: Göteborgstryckeriet ISBN: 978-91-979890-0-8 © Dunkers kulturhus, konstnären och författarna Vi vill rikta vårt innerliga tack till alla er som gjort denna utställning möjlig!


Help (1995) stills from videoperformance


Special Announcement: Hey Man! (2016) still from videoperformance


Special Announcement: Mouth (2016) still from videoperformance


Special Announcement: The Exit (2016) stills from videoperformance


Special Announcement: A Committee (2016) stills from videoperformance


Special Announcement: All This (2016) stills from videoperformance


Special Announcement: Politics (2006) still from videoperformance


Special Announcement: Religion (2006) still from videoperformance


Special Announcements Edition Two: Stucked (2007) still from videoperformance


Special Announcements Edition Two: Good News! (2007) still from videoperformance


Special Announcements Edition Two: Thinking (2007) still from videoperformance


Special Announcement: Background (2010) still from videoperformance


Hasselblad Announcements (part of triptych) (2010) still from videoperformance


Head from the project D.E.A.D (2012) still from videoperformance


Black Knot # 1 – 8 (2013) fotografi


monotony repetition practice (2016) Artist´s book i 500 ex


ART ABOVE ALL (2017) detalj ur textinstallation


ART ABOVE ALL (2017) detalj ur textinstallation


The Writer (2017) performance / installation


The Writer (2017) performance / installation


The Writer (2017) performance / installation


Schema för The Writer, en unik performance / installation där konstnären befinner sig i utställningen innesluten i arbete:

Schedule for The Writer, a unique performance / installation in which the artist is present in the exhibition absorbed by her work:

Torsdag 2 mars kl. 16:00 – 19:00

Thursday, March 2 at 16:00 to 19:00

Söndag 5 mars kl. 12:00 – 15:00

Sunday, March 5 at 12:00 to 15:00

Onsdag 8 mars kl. 12:00 – 15:00

Wednesday, March 8 at 12:00 to 15:00

Lördag 11 mars kl. 12:00 – 15:00

Saturday, March 11 at 12:00 to 15:00

Torsdag 16 mars kl. 16:00 – 19:00

Thursday, March 16 at 16:00 to 19:00

Söndag 19 mars kl. 12:00 – 15:00

Sunday, March 19 at 12:00 to 15:00

Onsdag 22 mars kl. 12:00 – 15:00

Wednesday, March 22 at 12:00 to 15:00

Lördag 25 mars kl. 12:00 – 15:00

Saturday, March 25 at 12:00 to 15:00

Torsdag 30 mars kl. 16:00 – 19:00

Thursday, March 30 at 16:00 to 19:00


Walk (2017) still from videoperformance


All this for what (2017) objekt, neonkonstruktion


ART ABOVE ALL Dana Sederowsky 18.2 – 14.5 2017 This spring 2017 Dunkers kulturhus proudly presents ART ABOVE ALL, one of the largest solo exhibitions of Dana Sederowsky’s work to date. Dana Sederowsky was born in Helsingborg in 1975 and is currently based in Malmö. She studied at the School of Photography and Valand Art Academy at Gothenburg University. Employing repetition and monotony as her artistic tools, Dana Sederowsky investigates and effectively expresses the various dimensions of being human, often utilizing a forceful, bizarre and tragicomic approach. She addresses human psychology, the various nuances and connotations of language, as well as life’s apparent meaninglessness. Dana Sederowsky directs as well as acts in her works according to her own strict system of rules. Her art is concerned with time, repetition, and human limitations. One central thought is the inevitable struggles and failures that instigate growth in our lives. ART ABOVE ALL includes several newly created artworks that are in direct dialogue with her previous works in addition to The Writer, a unique performance and installation where Dana Sederowsky is immersed in a task during specific hours at the gallery.

Her video-performance project Special Announcements began in 2006 and is still ongoing. The exhibition includes five new thought-provoking messages that complement the existing ones. In recent years Dana Sederowsky’s work has been increasingly focused on handwritten words. ART ABOVE ALL is a site-specific text installation with the same title as the exhibition. In this work three words build various meanings depending on how one reads them. This is a poetic, organic system totally dedicated to art. Thanks to Sara Arvidsson for her catalogue text on Dana Sederowsky’s art as well as the numerous people involved in realizing ART ABOVE ALL and its catalogue. Special thanks to Dana Sederowsky for a powerful exhibition on art and life’s innermost dimensions.

Charlotta Jönsson, Curator and Exhibition Producer


ART ABOVE ALL Time is active, it is of a verbal nature, it contributes. What does it contribute? Change! Now is not then, here is not there, for between these two lies movement. Thomas Mann, Der Zauberberg

By Sara Arvidsson, Art critic and author


Dana Sederowsky’s expansive Special Announcements, which she started working on back in 2006, seems to increasingly be developing into a lifetime project. In these brief video performances – some of them lasting just a few seconds – the artist herself acts in front of the camera. Her face is clearly accentuated with painted red lips and eyes sooty with eyeshadow. The dark background is mute and monochrome. She is majestic, unreachable and isolated. Almost godlike. But what is she saying? In an earlier work, Special Announcements: Politics from 2006, she declares: “Can’t you see, can’t you see, that there is nothing wrong with this picture?” Sederowsky’s character insistently keeps her eyes closed at the same time that she gives the impression of rehearsing a political speech. She repeatedly intones a sentence. The words pile up like a thick membrane between her and the viewer, functioning like armor, a defensive shield. Her actions and her words are compulsive. It is as though she is trying to convince herself. The Special Announcements project is permeated by a grandiose mood but, in spite of this – or perhaps because of it – there is something comical and vulnerable about her character’s protestations. The self-elevating language seems to reveal an underlying trepidation and insecurity. Since the works are ambiguous and self-referring – they are as much concerned with the camera’s technical capacities as they are with human psychology – the focus lies on photography’s absurd premises. For the present exhibition Dana Sederowsky has created several new sequences in which, as before, the approach is consistently bizarre and humorous. The

title of one of these new sequences, Special Announcements: All This (2016), is reminiscent of an earlier exhibition by the artist – All this for what – shown at Galleri 21 in Malmö last year. In the work now showing at Dunkers kulturhus she addresses her audience in an unusually direct manner. She gesticulates with a sweeping motion over the room and the visitors while heaving out: “all this for what?” The query has a rather aggressive edge and it may seem like an accusation. Who are we to judge and to make statements? At the same time the piece seems to be encouraging us to take part in a dialogue that circulates around the viewer’s own life and work. In this way it encourages us to think about what we prioritize in life and how we want to remember times past when our own life is approaching its end. Unlike many other artists who often rely on help and advice from assistants or from their closest acquaintances, Sederowsky’s art is highly autonomous and introverted. She does everything herself. The newly created Special Announcement: A Committee (2016) acts as a comment on daily working alone. With a simple gesture and a single sentence – Sederowsky’s character holds up one finger and clearly enunciates: “A committee of one, gets things done” – she effectively succeeds in illustrating the varying and paradoxical strength that is required of her in creating art. Above all, it is not the practical issues that posed difficulties in this respect but, rather, the self-reliance that has to be mobilized each time. Simultaneously she is mentor, director and actor; as much mind as body.


A committee of one, get things done


Dana Sederowsky seems to be particularly interested in time. Like the French-born Polish artist Roman Opalka who took photographs of his own face everyday from 1968 onwards she portrays the slow but inexorable passage of time. She never post-edits her videos or photographs, leaving all the mistakes intact. Her works give visibility to the human propensity to behave as capably and flawlessly as possible, as well as how this distorted façade is in danger of eventually falling apart. When Sederowsky’s voice starts to crack I am hugely relieved and filled with joy though also with regret since it reminds me of my own improvisations and mistaken utterances. Her persona then acts as a screen on which to project our beautiful and unavoidable human limitations. In the French philosopher Gilles Deleuze’s discursive Différence et Répétition from 1968 he describes the dilemmas and strengths of the repetitive process; how this can never rely on consistency or similarity with the “first” attempt. The human factor makes itself felt – a play differs from day to day even though the production relies on one and the same manuscript. Deleuze compares the repetitive mechanism with a theatre full of masks. Yet it is not primarily the individual masks that interest him; rather the transitions between one mask and the next. Sederowsky’s art would probably have interested Deleuze in that, in many respects, it exemplifies his thesis. Her repetitive praxis constantly realizes itself in new variations at the same time that the “original model” is deconstructed. She acts as a symbol for humanity and, thus, she plays a role. To that one must add the demand for flexibility that working alone entails, in which tasks follow each other and are mixed together. Creating art becomes, in her case, equivalent to undergoing a metamorphosis.

In her photographic series entitled Black Knot (2013) the dynamic shifts between different masks, and therefore identities, have been transformed into a permanent state of imprecision. Everything is the same shade and it is dark: from the classical photographic-studio environment to the person portrayed who hides her face and body in an opaque, black bodystocking. The blackness is, in many respects, synonymous with what one finds in photographic negatives. There are no references to gender, space or time; merely an anonymous entwined figure that seems to be attempting to twist itself out of its physical body. The glass that frames the photographs in turn reflects the viewer. Everything becomes one. This is an ambivalent series that can seem both full of hope and yet unnerving, depending on the associations it evokes from the visitors. Dana Sederowsky’s interest in images began early in life. As a child she often accompanied her parents to exhibitions and she came into contact with both modern and contemporary art. She particularly remembers frequent trips to Denmark’s Louisiana Museum of Modern Art to view the permanent collections which included Yves Klein’s and Dennis Oppenheim’s seminal works. In 1996 she was one of the youngest pupils ever admitted to the School of Photography at Gothenburg University. However photography was not an obvious choice: she also considered applying to drama school. But in spite of the fact that Sederowsky chose photography as her primary form of artistic expression, she seems to have maintained her fascination with acting and spoken language. This has been absorbed into her work and has become her distinctive hallmark.


repetition is a strength


For a number of years Dana Sederowsky’s production has increasingly come to incorporate and to survey the written word. The Text Walls project, begun in 2013, comprises several site-specific works in which the handwritten word has been assigned a leading role. For example, in the exhibition practice makes progress shown at Göteborgs konsthall in 2015 Sederowsky undertook a truly exhausting assignment: At predetermined times in the exhibition she wrote with a marker on a wall that was ten meters long and six meters high. The three phrases that were repeated over and over again without using periods but with commas in-between were: monotony is a virtue, repetition is a strength, practice makes progress. With her back to the audience she completed her performance which, strangely, was more introverted than many of her video works. The words were identical on each occasion although, like all handwritten text, its appearance was naturally influenced by her state-of-mind that day. Sederowsky’s art is always meticulously planned and controlled by a conceptual system of regulations. ART ABOVE ALL is an entirely new text installation which has leant its name to this exhibition at Dunkers kulturhus. It contains 1’044 handwritten sheets of A4 paper mounted in a schematic pattern that is reminiscent of the periodic table. The background onto which the sheets of paper have been nailed is the exact same sky-blue shade as the i-message bubbles on our mobile phones. The color is associative and it causes us to think of both divinity and modern technology. The motto “ART ABOVE ALL” extends across the papers. During the process the words change places creating four

new sentences, of varying meanings that can be read diagonally, vertically and horizontally. The redistribution contributes to a flowing cycle and to the power structure constantly shifting and being challenged. With this diagram Sederowsky has given rise to a playful and personal system wholly devoted to art. The handwritten words create an organic rhythm that we recognize from earlier works. An exciting collision occurs between the impulsive manuscript and the sober objectivity that one normally associated with diagrams. Raising art to a status above everything else in life might suggest a state of monomania. A monomaniac has a special interest or an idea that she or he returns to at regular intervals in an almost compulsive manner. Also connected with this condition are various rituals and an obsessive longing for permanence. In her text Monomania: The Flight from Everyday Life in Literature and Art, Marina van Zuylen describes how various historical figures like the painter Piet Mondrian and author Gustave Flaubert as well as fictional characters like Hans Castorp in Thomas Mann’s The Magic Mountain (1924), created defensive strategies in order to keep arbitrariness at bay. Mondrian disliked nature’s realism and therefore, he chose to recreate it according to his own wishes in his non-figurative paintings. Flaubert was an incurable perfectionist and he was irritated by the insufficient correspondence between reality and the literary idea while Castorp, in his sanatorium, filled his life with daily medical reports and dreamlike music. Art, literature and music can all provide sanctuaries that can be both a hindrance and a help. There is the promise of an oasis – one’s own demarcated space –


ART ABOVE ALL


that constantly risks being swallowed up by chaotic inadequacies. Dana Sederowsky’s art touches on the borders of monomania, perhaps most clearly, in her new performance work and installation The Writer (2017). At fixed times she is present in the exhibition hall absorbed in her work. Her work periods occupy three hours twice a week for the space of a month. She sits at a desk while enclosed in a claustrophobic glass cage. She writes, the words are censored and, from time to time, she crumbles up a sheet of paper and expresses her irritation by throwing it away. The glass cage gradually fills up with crumpled pieces of paper and finally, both figuratively and literally, the writer-artist is engulfed by the texts she has rejected. Many people who write regularly will recognize this introverted procedure as well as the ensuing anger when words no longer suffice. At times this state-of-mind can be compared to a drunken sleepwalk, while at other times it is like a prison. You are present, and yet not, because you are totally consumed by your own production. But this sensation of being enclosed in a bubble or a cage is not strictly confined to the practice of writing. It reveals itself in other aspects of life too. In Sederowsky’s art spoken and written words play a central role, even when they are excluded. In numerous works sentences flow rhythmically out of her mouth or her pen and are gradually altered. Time influences the content; something that is unavoidable. And I am struck by the thought that photography and language have certain aspects

in common. They exclude and they frame and therefore seem not to be able to portray the multifariousness of reality or emotions in their totality. That reality cannot be precisely translated into words or images, or vice versa. That it is impossible for ideas to be transformed into reality has certainly upset many people, among them Flaubert. This is an unbalanced relationship that one would like to be able to stabilize. At the same time, without this instability, there would probably not be any art at all since it functions as a driving force as well as an obstacle that cannot be overcome. For me it is precisely the investigation of this frustrating and elusive gap – between what one really wants to express and what ends up on the paper or what penetrates the atmosphere, alternately too fractured or too generalized – that make up one of the most important inquiries in Sederowsky’s art. Her works reveal the aspiring search for the eternal and its inevitable fall. Sara Arvidsson, Art critic and author Literature: Gilles Deleuze, Différence et Répétition, 1968, Paris (English edition, London, 1994) Thomas Mann, Der Zauberberg, 1924, Berlin Marina van Zuylen, Monomania: The Flight from Everyday Life in Literature and Art, Ithaca, London, 2005


Dana Sederowsky


CV Dana Sederowsky, born in 1975 in Helsingborg, now live and work in Malmö after many years in Gothenburg. She studied at the School of Photography (1999) and Valand Art Academy (2006) in Gothenburg. Her work has been shown at several locations in Sweden and internationally, such as the Museo de la Ciudad, Querétaro in Mexico, Newcastle BALTIC, Centre for Contemporary Art in Ekaterinburg and Moscow, Russia, Lithuania and Kaunas Biennial. She has had solo exhibitions at Göteborgs Konsthall, Fotografiska, Borås Art Museum, Gothenburg Art Museum and the Hasselblad Center. She is represented at the Hasselblad Foundation, the National Centre for Contemporary Art Collection, Ekaterinburg Russia, Gothenburg Art Museum and the Dunkers Helsingborg. Dana Sederowsky is also up to date with his first artist’s book: monotony repetition practice, published by Kerber Verlag.


Colophon Published on the occasion of the exhibition ART ABOVE ALL at Dunkers kulturhus in Helsingborg, Sweden. 02.18 – 05.14 2017 Curator and editor: Charlotta Jönsson Texts: Sara Arvidsson, Charlotta Jönsson Translation: William Jewson, Michelle Marie Roy Graphic design: Sitisak Forsberg Photographers: Dana Sederowsky, Anna Bank, Christian Odeholm Print: Göteborgs Tryckeriet ISBN: 978-91-979890-0-8 © Dunkers kulturhus, the artist and the writers We would like to express our deepest gratitude to all of you who made this exhibition possible!


Dana Sederowsky katalog  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you