Page 1

Nummer 6/2013 Årgång 26 Pris: 40 kronor

Det har åter varit dåligt med snö, den kommer efter jul, som mest i februari. Denna bild hade Kristina Eriksson och Hans Magnus Meincke i Sala som julkort för några år sedan. Kristina ritade med en vante på ett snötäckt vattenhål i skogen. Detta påminner mig om alla skogsturer jag inte hunnit med i höst. För några år sedan gick jag och plockade tranbär efter första frosten. I höst gick min mesta tid åt till teaterrepetitioner. Den som vill se fler av Kristinas bilder och har internet kan söka på www.mimasbilder.blogspot.se Trots svårigheterna med att sammanställa detta nummer av Krattan, så kommer tidskriften ut även i fortsättningen. Du kan skicka dina texter till byprofeten@bredband.net


ges ut av Bror Kajsajuntti. Den är en idéell kulturtidskrift, som helt förlitar sig på prenumerationer. Krattan tar in texter och bilder från alla som skickar in, men betalar inte ut andra arvoden än ett medarbetarexemplar av tidskriften. Prenumeration kostar 200 kr/år och är löpande, vilket innebär att du får 6 nummer oberoende av när på året du betalar in. Du kan även betala för en längre period. Betala till Krattan/Bror Kajsajuntti personkonto 5111208996 på Nordea, clearingnummer 3300. Betalar du per internet, ska du klicka på “annat konto”. Likande möjligheter finns på alla banker. Du kan även prenumerera via Krattans hemsida: www.krattan.se Det är viktigt, att du skriver tydlig avsändare, i annat fall går betalningen inte att spåra. Skriv gärna ett följebrev till: byprofeten@bredband.net Redaktör och ansvarig utgivare är: Bror Kajsajuntti Gösgränd 1, 974 52 Luleå. Telefon: 0920/660 16. Krattan är tryckt på Kopieringsservice AB i Bensbyn, Luleå i december 2013 ISSN: 1650 - 9110

2

Redaktören har tappat orden Varje gång jag skall skicka ut ett nytt nummer av Krattan påminns jag om alla prenumeranter, när jag drar ut och klistrar på adressetiketter. En del har varit med länge. Genom åren har en del fallit ifrån och andra finns inte mer i jordelivet. Själv har också jag hållit på länge och ser Krattan, som ett av mina viktigaste “sociala media”. Genom Hertsö Teater har jag kommit i kontakt med begreppet Community Theatre – Gemenskapens teater. Något i den riktningen skulle Krattan kunna bli eller kanske är vi det redan? Problemet med detta nummer är att datorn jag gjort Krattan i kraschade för en månad sedan och allt som var färdigmonterat försvann. Sedan dess har jag inte haft något eget Pagemaker-program att arbeta med. Till och med alla etiketterna försvann varvid jag dock fick hjälp för någon vecka sedan av prenumeranten Karin Svalander utanför Helsingborg, som skrev etiketterna för hand och av Ulla Lyttkens fick jag en gammal dator. Denna tankeställare gör att jag tänker på vad jag ska göra, för att utveckla tidskriften. Jag har tappat orden och vet inte ens hur jag ska göra för att få detta material på en PDF-fil till tryckeriet. Med Katrin Öhgrens hjälp lyckades det till slut. Det mesta har krånglat och nu koncentrerar jag mig på att göra numret klart. Först skämtade jag om att skriva allt för hand, som före Gutenbergs tid. I alla fall hade jag kunnat skriva


omslagssidan för hand för attpå så sätt hedra handstilen, som är utrotningshotad. Då tänkte jag på prenumeranterna, som jag tror vill ha krattan på traditionellt vis. Dock behövs det förändringar. De får dock vila till nästa nummer. En del av läsarna tycker, att jag själv borde skriva mer i tidskriften. Det har jag tänkt på. Det trevliga är, att få alla andras artiklar. När jag går igenom även detta nummer, märker jag att alla andra också får sagt, det jag vill ha sagt. På det sättet blir tidskriften rikare, när fler röster får skriva eller skapa bilder, som förstärker texternas karaktär. Bror Kajsajuntti

De stilla stunderna De stilla stunderna speglar dina drömmar när mörkret smyger fram och regnet sjunger höstens lågmälda sånger. De stilla stunderna har stänk av vemod. Minnen, så sköra som gula, vissnande höstlöv. De stilla stundernal äker såreni din själ, väcker på nytt din livslust och ditt framtidshopp. Märta Peterson Valbo

Bild: Berit Gabrielsson, Piteå

Inblick: Idag är det första Advent. Det blir ingen julskyltning på stan, som jag tidigare brukade åka till när pojkarna var små. Då var det självklar, att vi besökte brandstationen för att dricka kaffe, saft och äta pepparkakor, tittade på brandsläckning, deltog i en tipspromanad och påmindes om brandvarnare. Istället kommer jag att gå på repetitioner för pjäsen Gastkramad med Norra Folkteatern med premiär i april 2014. Där spelar jag en dement greve, vars farfars-farfars-farsfars-far blev mördad av sin hustru, som sedan hängde sig i ljuskronan. Därefterkommer jag att göra det sista för att kunna lämna in detta nummer av krattan till tryckeriet på måndag i samband med att jag åker till bokcirkeln, där vi läser Alice Munros novellsamling “För mycket lycka”. Med detta önskar jag alla en trevlig helg med en önskan om att ni börjar förbereda odlingsäsongen för nästa år. Byprofeten

3


Tystnadens hand Jag hör dem komma, hör skrik och kommandoord skarpt flyga mellan husfasaderna. Ut, ut, ljuder det mellan skriken av skräckslagna människor. Jag kan för mitt inre se havet av upp sträckta armar mot himlen, i undergivenhet och i böner, till den makt de förlitar sig på. Mitt barn skrattar och gurglar. Jag sliter av mig sjalen och täcker hennes huvud för att dämpa ljudet. Hon fäktar med armarna. Skrattet blir till ilskna skrik. Snabbt blottar jag mitt bröst, trugar henne bröstvårtan, slappnar av då hon griper det. Med sjalen torkar jag svett och tårar ur mina ögon.

Bild: Kristina Eriksson, Sala

Mörkret i gömslet fördjupar den dagliga ångesten inför räderna. Den är som en cancersvulst inombords, nästan kännbar med fingrarna. Den växer i bredd och djup efter varje tillfälle i krypinet. Barnets sugande lugnar mig och med slutna ögon försöker jag minnas tiden innan motsättningarna blev till öppen konflikt. För varje gång jag sitter här är den tiden längre bort och minnena suddigare. Tunga kängor närmar sig min bostad. Kroppen spänner sig till full vaksamhet, vågar knappt andas när stegen närmar sig garderoben. Barnet sparkar i protest mot min hand, som håller hennes huvud mot bröstet. Hon försöker dra sig undan. Jag håller stadigare för att hindra hennes protester då garderobsdörren öppnas. En glimt av ljus syns genom den falska väggen och våndan stryper min andning. Tiden stannar. Kallsvetten klibbar vid huden. Ett kommandoord och soldaten avlägsnar sig med ett ord - Ingenting. Ljudet av de klampande stegen dör ut och jag börjar andas. Sekunderna börjar ticka. Långsamt släpper jag barnets huvud och stryker henne över håret.Hon ligger stilla, så stilla …Långsamt förstår jag att svulsten och mörkret inom mig kommer jag att bära livet ut. Majvor Mäki - Sjöberg Ljusne

4


Tagit del men ej förstått Helt nyligen fick jag låna några böcker av en vän, den ena hette “Allmän och oorganisk kemi” av G. Hägg från 1963. Här står tydligt och klart att koldioxidhalten ökar och en fortgående ökning kan få klimatisk betydelse, redan för 45 år sedan hade man alltså denna insikt. Andra låneboken är från 1966 och heter “Svensk naturvetenskap” och är skriver en professor Bert Bolin om “förändringar av lufthavets koldioxidhalt - ett globalt luftföroreningsproblem”. Bägge böckerna är mycket läsvärda och nästintill läskigt aktuella. Själv har jag, som så många andra, plöjt igenom Rachel Carsons bok Tyst vår på 1960-talet och hört mer miljövaket folk än jag själv, prata om vår konsumtion och behovet av några extra jordklot. Och 1998, då jag fortfarande var kommunpolitiker, hade kommunen en miljömässa. Jag gjorde en test, hur miljövänlig jag var, och den som testade mig funderade nog på om jag verkligen talade sanning, det såg jag på henne. Men jag har alltid varit lite omedvetet medveten och mitt testresultat var nästan osannolik, tills man kom till bilen. Då rasade allt! Idag har jag ingen bil så nu ligger jag väl bra till igen kan jag tänka, men det är ju inte det som saken gäller egentligen. Vem som är “Bäst i klassen” eller mest medveten är helt ointressant. Jag har, tidigare “Tagit del men ej förstått” och jag skäms att erkänna hur mycket jag konsumerat av jordens resurser och hur mycket bil jag åkt!. Nu vet jag, och förstår så mycket mer fast idag är vi vid “Fem i tolv” så frågan är om det blir några stjärnor i skrivboken. Idag ser/lyssnar jag på alla program som handlar om vår globala uppvärmning, jag var och hörde en av våra kunniga tevemeterologer tala om vår framtid. Jag försöker informera mig så mycket som möjligt men jag saknar politiska initiativ. Vilka politiker vågar börja ge oss vanliga medborgare direktiv, hur bör vi leva för en hållbar utveckling, vad skall just jag avvara för att mina barnbarnsbarn skall få se den djurvärld och den miljö som jag fått uppleva. Men vad hör vi? Jo, ett jädrans jidder om hur banker och finansbolag skall räddas, man bryr sig mer om att ta hand om girigt folk, som själv satt sig i situationen, än att rädda vår överkonsumerade gemensamma jord. I kinesisk teve hade man en shoppingtävling om vem som handlar mest i programmet “Big time spender”, medans nio isbjörnar kämpar för sitt liv på ett

5


Bild: Kristina Eriksson, Sala

smältande isflak utanför Alaska. EU:s miljöministrar diskuterar föreslagna klimatpaket och teve har visat dokumentären 6 grader, där man påpekar att trädens fotosyntes stördes när värmeböljan lamslog Europa för några år sedan. Varje svensk fortsätter belasta miljön med runt 500 kilo sopor varje år, det är inte lite ni, och förbränningen av dessa bidrar till växthuseffekten. Vi fortsätter byta ut våra omoderna (?) kök mot något nytt och glänsande, och vår uttjänta elektronik går på export till utvecklingsländer där tonårspojkar el-

6


dar upp din gamla dator för att få råd med mat och skolböcker. Den pyrande marken under dem är full av gifter. Måste man ha ett nytt kök, platteve, dator, mobil innan det/den gamla har tjänat ut? Måste vi gå på all reklam om hur mycket vi “behöver”? På radions P1 hör jag lärare oroligt konstatera hur ungdomarna hoppar av utbildningar, speciellt i matte, teknik och naturvetenskap. Man vill inte plugga dessa ämnen längre, men vilka yrkesgrupper kommer att vara viktigast framöver? Jo, givetvis bland annat inom matte, teknik och naturvetenskap. Men idag verkar utseende, media, Idol, Facebook, Ipone och “paddor” dra mer än att skaffa sig en bra plattform för framtiden. Många av jordens stora glaciärer är nästan borta, nordost/nordvästpassagen har varit öppen för första gången. Hägg och syren har de senaste 50 åren flyttat sin blomningstid med ca 14 dagar, mer och mer ser vi uppvärmningens följder också i vår närmiljö. Fundera bara över förra sommarens evinnerliga regnandet, det blir våra vintrar framöver, spännande med engelsk klimat på våra breddgrader. Och är det inte rätt skumt väder även tidigare somrar, kallt som attan ena stunden, hett så man inte kan andas nästa. Hur blir det med Europas framtid när det ibland påstås att vår kontinent värms upp snabbare är genomsnittet i världen. Torrare medelhavsländer och blötare hos oss, har kommunerna planerat för mer nederbörd? Står våra avlopp pall, våra husgrunder och våra vägar? Finns det inte risk för underminering och ras precis som i södra Sverige? Nämen nej då, våra kommuner ägnar sig åt tomtförsäljning för “sjönära boende” vilket väl är lite riskabelt i dagens läge. Jag menar stiger haven X antal meter så tror väl ingen att våra sjöar kommer att vara helt intakta, eller hur? Och då kommer man ju osökt in på frågan vad som ligger VID våra hav/sjöar. Har någon, politiker eller vanlig medborgare, tänkt tanken vad som händer när vattnet stiger vid ett kärnkraftverk som i Japan? Våra ligger också i närheten av vatten. Kyrkan, där jag bor, ligger precis vid en sjöstrand, gods/slott byggdes förr vid sjöar och ligger kanske pyrt till. Har samhället planerat för kaos som följer? Vet inte om någon av er såg en dokumentär om hur Göteborgs stad har svämmat över. Redan. Där är man dock, också redan igång med att planera för den blöta och stormiga framtid vi har framför oss.

7


Varmare vatten ger fler orkaner, det är bara att lämna plats för nya Gudrun och Per och det blir förmodligen ännu värre varianter. Hur klarar samhället sådana katastrofer? Vi vet redan hur sårbara vi är med vår totala tilltro till våra digitala samhällsfunktioner men vad händer om allt brakar? Tänk om elen försvinner längre än en eller annan mysig dag, lite levande ljus är väl trevligt, men under oöverskådlig tid? Något för er politiker att fundera på och det brådskar lite så fundera snabbt nu. För alla visste vi det här, vi är varnade under många, många år men vi har inte lyssnat. Nu är framtiden här och agerar vi inte snabbt, ja då kan vi hälsa hem. För genom all tillgänglig information har vi nu tagit del. Och vi bör ha förstått! Gunnel Malm Julita

Ibland skriver vi dikter Ibland skriver vi dikter som är som hemlösa barn med hoppfulla hjärtan och stora ögon som tittar på oss med vädjande blickar Ibland skriver vi orden med blodet som rinner likt floder av längtan efter närhet till det som är rent, sant och heligt Ibland skriver vi dikter som håller andan länge och sedan brister ut i viskningar och rop och blir till trädgårdar som människorna bär under sina ögonlock

Berit Gabrielsson Piteå Från antologin Whildeanska hösten

8


Apropå filmen “Mig äger ingen” (som jag såg en förhandsvisning av den 4/11 på Filmstaden i Västerås) 1 juni 1991 kom jag till Västerås, blev arbet slös för första gången i mitt då 48-åriga liv och skrev in mig hos AF, vars chef då, mig ovetande hette Tanja Linder-borg, en aktiv vänsterpartist, Åsa Linderborgs mor. Jag gick även med i kulturföreningen Misteln och blev snart med i styrelsen. På ett styrelse möte diskuterade vi arbetslösheten och beslöt ordna ett möte i Bryggargården med rubriken “Arbetslöshet – en möjlighet?” med en panel bestående av representanter från kyrkan, kom munen, AF (Tanja Linderborg) m fl samt Rita Bergkvist, arbetslös och frilansande dansare och Airie Tervaniemi som moderator, där publiken fick ställa frågor. Det blev ett spännande möte där Rita berättade om sitt liv som arbetslös, varvat med några månader på Hawaii etc, och visade på många möjligheter inom kulturens område. Eftersom både min dåvarande fru och jag, i samband med att vi fick barn, frivilligt gått över till 6 timmars arbetsdag 1988, så frågade jag panelen om det inte var dags att införa 6 timmars arbetsdag för att skapa fler arbetstillfällen. Tanja Linderborg svarade - 6 timmarsdag har provats i många länder i Europa och det har aldrig gett fler arbeten! - Jamen, 4 timmarsdag då? frågade jag och tog några danssteg à la Rita Bergkvist eller Gene Kelly, då skulle vi ju få mer fri tid allihopa, tänka efter själva och kunna välja vad vi egentligen vill göra? Jag minns inte om jag fick något svar. Men Tanja Linderborg blev riksdagsledamot, lämnade AF och stred sedan tappert och förgäves resten av 90-talet för 6-timmars arbetsdag. Jag hörde Åsa Linderborg beklaga att hennes mor inte fick större plats i filmen, det kan jag instämma i! Och 6-timmarsdagen kan jag verkligen rekommendera, den behöll jag till pensionen 2007, och lärde mig leva ett rikt liv med många med lågkostnadsbudget:

9


nära mina barn, med många vänner, dela bil i SAMBIL, kasta ut TV och dagstidningen, använda datorer på biblioteket, handla second hand, cykla året runt billigt och hälsosamt och så har jag fått tid att vara kassör i facket, ordförande i SAMBIL och utveckla mitt intresse för gamla, goda svenska melodier och texter och även skriva en del nytt själv! Till råga på allt – när jag gick i pension fick jag påökt med 500 kr! Nu när miljökrisen snart kommer att förvärras exponentiellt verkar 6 (eller varför inte 4?) timmars arbetsdag vara en del av lösningen på problemen. Eller är det lika bra att det går åt pipan med stress, olyckor och sjukdomar, dyrt och vansinnigt pendlande, överproduktion och överkonsumtion medan vi övervakas och drunknar i sociala media? Sven G Sjöberg, Västerås

Krattanpåverkan Ibland får jag uppmuntrande ord från Krattans läsare som jag skickar vidare till de som medverkat. Så här skriver Karin i Skåne: “Krattan har kommit, och jag har just läst om ‘drömmar, längtan och frisk luft’ här i mina hemtrakter. I morgon skall jag beställa Mabanckous bok på biblioteket. Så Krattan påverkar mig.”… Så här skriver Mimmi i Falun, som tidigare även var en trogen medarbetare: ”Tack för ‘Krattan’ som väckte mig när den landade innanför brevinkastet idag och sedan gjorde så att hela två timmar bara försvann, i sällskap av ett par koppar Java. Njutningstid! Kram!” Mitt svar: “Trevligt, att Krattan påverkar i det lilla, som jag brukar säga och skriva. Var det något speciellt du fäste dig vid?” Bror Kajsajuntti

10


Flyktingförläggning i Georgien Nu i början av september 2013 besökte jag en flyktingförläggning i kuststaden Poti vid Svarta havet i Georgien. Besöket ingick i ett demokratiprojekt, som Östhammars kommun har i samarbete med SIDA.Poti har Georgiens största hamn och har 53.000 invånare. Georgien blev självständigt 1991 efter att ha införlivats i Sovjetunionen 1921. Efter kriget med Ryssland i augusti 2008, då Abchazien bröt sig loss från Georgien finns det 10.000 internflyktingar (displaced people) i staden. Det handlar alltså om georgier som fördrevs från Abchazien och förlorade allt. Det var ett kort krig under augusti månad 2008, varvid ryska trupper trängde in i staden Poti. Ryssarna gav sitt stöd åt Abchazien. Redan 1993 hade 250.000 georgier tvingats på flykt efter konflikter i området och i Sydossetien.Det var mycket svårt för den fattiga staden Poti att ta emot så många hemlösa. Inför vintern stod tusentals människor utan hem. Efterhand började man att bygga flyktingbostäder i ett stort kvarter lite i stadens utkan-ter. Bostäderna är stora flervåningshus i enkel stil med små lägenheter. Andra länder har givit bidrag till detta byggande bl.a. Norge.

11


Vi besökte bostadsområdet och samtalade med hjälp av tolk med flera invånare där. Där bor familjer och många gamla personer. Merparten är arbetslösa och det vilade en dyster stämning där. Vi såg gamla svartklädda kvinnor med sorg i blicken. Många ville tala och berätta om sin situation, varje familj får ca 100 kr i månaden att leva av och det är svårt att täcka in alla kostnader. El och vatten är mycket dyrt. Barnen har tillgång till förskola och förskola. Ofta bor man flera generationer i en liten tvårummare och trängs om utrymmet. Det var bittra slitna människor, som saknar sitt hemland, där man bott i generationer. Barnen som var ute och lekte blev nyfikna på oss rika människor och kom fram och tittade på oss och lyssnade på samtalen. När jag såg dessa härjade människor kom mina tankar tillbaka på de bosnier och kosovoalbaner som kom till oss på 1990-talet. Och nu är det syrierna som kommer till oss. Krig och våld föder mänskliga katastrofer, ett uttalande som kan tyckas uttjatat, men varje gång man möter dessa offer känner man samma sorg och vrede.Ett samtal med en kvinna som jobbade för flyktingarna och själv var från Abchazien gav mig en djupare inblick i situationen. Svårast är arbetslösheten, att inte kunna försörja sin familj fast man så gärna vill jobba, men arbetslös-heten är mycket stor i Poti och hela Georgien. En del kunde få jobb då

12


och då, som t.ex. den chaufför vi hade, som verkligen uppskattade att han fick ar-bete.Detta är bara en liten bråkdel av de flyktingar och internflyktingar som finns i världen, men mötet med dem satte djupa spår i mig och sporrar till fortsatt arbete för mänskliga rättigheter. Ingeborg Sevastik Östhammar

Ut över havet Sitter här nästan ensam i solstol på Torsöstrand och tittar ut över Hanöbukten. Hör vågen slå och tångens doft Ut över buktens gröna vatten flyger stackmoln o så fina men ändå i mitt hjärta jag börjar att grina. Ty ovanför alla vackert-väder-moln det har börjat bildas en hinna efter plan som sprejat hela da’n himmelen genom att flyga kors och tvärs. Och det är inte längs trafikflygets leder, nej utan det här är något annat jag ser där, en idioti utan like. Varför tillåter vi detta över Sveriges rike? Stefan Viljehammar Karlshamn

13


Bild: Kristina Eriksson, Sala

Civilisationens faror Vad och hur mycket hann tänkas? På livet före födseln, livet efter avlidandet (om liv finns efteråt, före födseln lever man, ju), allt som hänt däremellan? Snudd på skyhögt blev fallet för den fallande. Inte nog med detta, efter fallet fortsatte det, över en kantig kant och djupt ner i en dunkel ravin. Hur gick det för den lille? Kastar mig ner för att se efter, kanske göra något för att hjälpa. Försynt tittar ur en säckvävshandduk ett kålhuvud fram; ett huvud nyskördat i kolonilandet. Nyss har huvudet duschat, är nu dekorerat med vattendroppar som likt ädelstenar glittrar i eftermiddagssolskenet. Vad kunde blivit om Vincent van Gogh fått tillfälle göra ett konstverk av det här motivet? Ännu ett mästerverk hade han säkert åstadkommit. Här på verandan sitter jag filosoferande om kålhuvudet och dess liv, njutande kaffe och en rakskaftad rökpipa fylld med nytänd tobak. Överraskande kommer en liten brun larv strosande på ett av de rentvättade bladen; dess alla ben rör sig i maklig takt. Då och då stannar larven upp, äter ett

14


litet mellanmål och vilar så en stund. Larven ser ut att må gott och tar livet lätt; ingen verkar bekymra. Kanske den under promenaden gnolar en glad truddelutt. Solen värmer skönt och mat finns i överflöd. Vad mera kan den önska? Kommen ut allra ytterst på bladet stannar larven och ser sig förvånad omkring; världens ände är nådd. En behagfull värld och den enda larven känner till, vet om. Efter en stund börjar den vända om. Men där och då, allra ytterst på bladkanten som av tyngden viker sig; knappt synlig vikning för store jag – för larven en större jordbävning … Plötsligt tar obalans överhand, kanske slant larven. Den lille kröker sin långsmala kropp som i konvulsioner gör desperata försök för få fäste med någon av alla sina fötter. Kanske den lille råkat kliva på en vattendroppe, en sprucken droppe som blivit en stor tjärn. Kålbladet blir halt, glashalt. Fötterna slinter åt alla håll; fotfästena förloras fullständigt. Panik fyller larven och den kämpar för sitt liv. Men, vad hjälper väl det. Kampen är avgjord på förhand. Larven faller, högt och fort faller den ner på en blanksliten bordsskiva och landar på rygg. Det måste göra mycket, mycket ont. Omtumlad vrider larven sitt huvud i flera riktningar, till och med bakåt kan den vrida det. Förvånad och säkert livrädd lyckas den med kraftiga rörelser vrida sig upp i stående ställning. Blickstilla står den så, som för att känna om alla benen är hela eller om något brutits. Det tar en lång stund att samla sig, lugna sig. Larvkroppen skälver. . En ny värld uppenbarar sig; en värld den lille inte har en aning om att den finns. Ett enormt övergivet landskap är vad den ser. Vilsen och vettskrämd börjar larven sakta röra sig framåt, rädd, förvånad och ryckigt. Förtvivlat sökande efter kålhuvudet inleds. Kålhuvudet, dess trygga värld, födelsebygd och hembygd, tryggheten i hittills enda kända världen. Ur perspektivet larven ser syns bara en enorm brun massa torna upp sig – säckvävshandduken … Massan skrämmer nog lika mycket som det oändliga platta landskapet. Försiktigt, mycket försiktigt och rädd smyger larven, tassar – ålar – åt fel håll … bort … Ända bort till bordskanten kommer den i desperat sökande efter någonstans att gömma sig. Larven är stressad av sin egen rädsla. Och där … där vid kanten … . Hastigt överraskande, igen faller larven. Fortare och ännu djupare går fallet

15


denna gång. Ner på ett knaggligt trägolv och … nu stannar den inte efter fallet. Tungt faller den lille och slår sig nog ännu hårdare. Kanske överlever den inte. Larven rullar flera varv på golvet, rullar mot en ny katastrof; den sista och absoluta katastrofen. Om den överlever fallet kanske … kanske skräck tar kål på den unge. Mot en mörk springa mellan plankorna rullar den … försvinner i avgrunden till en hemsk förintelse. Ner i en mörk grav går fallet, till den okändes grav, försvinner och blir snart glömd. Om den lille ännu lever innan sitt sista fall måste detta bli definitiva slutet. Slutet på något som nyss börjat: ett liv. Så brast ett ädelt hjärta; vad övrigt är, är tystnad. Den gudarna älskar dör ung. Larven förintas i en av människocivilisationens förrädiska fällor. En fälla skapad av en varelse till andra varelsers förintande förfång. . Visst har man skrämts av en lurvig larv som kommit strosande; visst har man reagerat för en levande insekt om vintern och visst har man tagit den av daga. Mordförsöket har misslyckats, för … plötsligt finns varelsen inte, har liksom gått upp i rök. Har jag någonsin känt hur det känns att krympa av skräck för någon, något? Känt fasa jag inte hunnit uppfatta i tid? Just då jag kastar mig ner på golvet kommer Björn hem. Hör en andfådd röst, hans röst. – Ulf, min älskade Ulf, vad hände, hur gick det! Hastigt som larvens fall, lika hastigt bryts mina tankar. Ser Björn knäböja, känner hans andedräkt i mitt ansikte. Sätter mig upp, omsluts av två armar. – Såg dig på långt håll, du såg helt frånvarande ut. Vad har hänt? Djupa andetag tas av mig. . – Vet du om också mördade larver ... blir mylingar? Solen smyger in bakom ett moln och en il sveper förbi. Nästan omärkligt rister yttersta kålbladen. Bosse Réen Falun

Haiku om den tid som är veckogammal snö redan förslitningsskador i elljusspåret

minus tjugotre ivrig kamp om talgbollen blåmesen segrar Gustaf Berglund Leksand

16


Resa under jord Avsnitt elva av Agneta Roiskos följetong, som startade i Krattan 2/2012. Boken Eldhjärta och Stenhjärta finns nu även utgiven på Recito förlag. Vi tackade Alk E Mi och återvände till den stora salen dit vi kommit först. Den var nu i stort sett helt öde, där var bara vi, Sil Ver och någon som kunde ha varit hans bror, de var lika, som hette Koppar. De hade med sig varsin ryggsäck. ”Vi följer med er,” sa Sil Ver, “så ni inte kommer vilse.” ”Jag går aldrig vilse,” sa Stenhjärta, “Så länge det finns sten i marken vet jag precis var jag är.” ”Inte dit vi ska,” sa Koppar, “där stämmer ingenting längre. Ni behöver ha med er någon som varit där förut. Jag kommer precis därifrån.” ”Har Diamanthjärtat flyttat runt på väderstrecken, menar ni?” ”Han har rört till det så att inte ens myrlejonen vet vart de ska längre. Fåglarna flyger vilse, bina hittar inte tillbaka till sina kupor.” ”Ska vi ge oss iväg då?” sa Eldhjärta. “Hur lång resa är det?” ”Tio dagar, tror vi.” Det Lilla Folket är äldst av alla varelser i Inifrion, vi fanns här före alla andra. Vi tog emot De Små och De Stora, Fiskarfolket och Jägarfolket, Eldhjärtan, Stenhjärtan och alla de andra. Vi visade fisken var den skulle leka, fåglarna var de skulle häcka, markens djur var de skulle bygga bo och föda upp sina ungar. Vi gjorde allt detta därför att sällskapet gladde oss, vi hade varit ensamma så länge att det blivit tråkigt. I början gick allt bra, det föddes inte fler ungar än att de kunde få mat och någonstans att vara, De Andra Folken respekterade Lagen och alla hittade sin plats. Så kom det första Diamanthjärtat, och det är inte särskilt länge sedan – knappt tusen år. Han försökte ändra på det som var bra så det blev dåligt. Han ville bestämma över oss alla och flytta runt oss som spelpjäser. Naturligtvis stoppade vi honom, via det första Vattenhjärtat. Hon såg till att han försvann härifrån. Men de har fortsatt komma, med tiden allt oftare, de stannar allt längre och ställer till med allt mer otyg. Vi börjar undra om de inte en dag kommer att se till att hela Inifrion går under, utan räddning. Det här senaste Diamanthjärtat, han förstör inte bara ytan utan också undermarken, vår värld, som hittills fått vara ifred. Han gräver upp och spränger, som det verkar för ros

17


skull, vi kan inte se att han har något mål med det. Vi förstår det inte. Vi är vana att förstå. Detta berättade Sil Ver när vi stannade för att vila den fjärde dagen på vår resa. Hans röst var sorgsen. Koppar lade sin arm över hans och kramade den och när han lyfte ansiktet såg jag att han hade tårar i ögonen. ”Jag ska göra vad jag kan för att stoppa honom,” sa jag. ”Det kommer bara en ny. Och ännu en. Och till slut kommer det en som vi inte kan stoppa.” ”Så kan vi inte tänka,” sa Stenhjärta. “Vi får inte ge upp en kamp som vi inte ens påbörjat.” ”Ni, nej. Vi har kämpat den här kampen i över tusen år. Vi börjar bli trötta.” ”Det kan jag förstå,” sa jag, “men det är aldrig för sent att ge upp.” ”Vad menar du med det?” ”Det vet jag inte riktigt, men visst låter det bra? Det är aldrig försent att ge upp. Så det så!” Den sjätte dagen började problemen. Fram till dess hade vi vaknat, gått och ätit utan att riskera annat än att bli uttråkade. Jorden var sig lik, med olika skiftningar i de färger jag nu kände så väl – brunt, rött, grått, med små inslag av gult och svart, den glödde svagt och återkastade ljuset som vår hud utsöndrade (det gjorde huden på alla av Det Lilla Folket, hade jag fått veta av Koppar, som var mer meddelsam än Sil Ver). En sak hade hänt som skrämt upp mig ordentligt, det var när vi kom till en kurva av gången vi följde och plötsligt stod rakt framför ett monster, stort, grått och blint. Han var hälften så hög som vi, med en kort päls som skimrade i ljuset, han sa ingenting men för mitt lätt upphetsade sinne glimtade vassa tänder. Jag kom att tänka på filmen “Jurassic Park” och skrek högt. “Sch, skräm honom inte, han vill oss inget ont.” sa Sil Ver. ”Han skrämde mig! Hur vet du att han inte vill äta upp oss?” ”Det är en mullvad, han äter inte Det Lilla Folket, vi slöt fred för århundraden sedan.” ”Menar du att de brukade äta upp er?” ”Nåja, eftersom de ser så dåligt hände en del olyckor innan vi fann en lösning, numer känner de till vår lukt och lär sig som små att låta oss vara mot att de får

18


Bild: Kristina Eriksson, Sala

använda våra vägar.” ”Ja, förlåt mig, men han är stor när man är så liten som jag är.” ”När man är ovan vid att vara så liten som du är. För oss är han inte farligare än en daggmask, eller en myra. Fåglar, däremot, de måste vi fortfarande akta oss för. De har ibland så bråttom när de jagar att det inte märker vad de dödat innan det är försent. Och då äter de upp oss ändå, för som de säger – “

19


”Att inte äta det man dödar är – “ sa Koppar. ” – slöseri!” infogade Sil Ver och så skrattade de bägge två gott och länge. Deras humor var ibland svår att förstå. ”Ska vi fortsätta då?” sa Eldhjärta, som redan tagit sig förbi mullvaden. Jag höll andan när jag pressade mig förbi den stora kroppen som tog upp hela golvytan. Jag försökte lura i mig själv att mullvadar är vegetarianer, men det här var en gång när jag visste mer än jag hade velat, de äter daggmaskar och insekter. Kanske det mesta de råkar stöta på som låter sig ätas. Den sjätte dagen började som de andra. Vi väcktes av Sil Ver och Koppar som förberett frukosten. Vi åt alltid kall mat till frukost, ett tunt, hårt bröd, små frukter och frön och drack vatten till. Vi packade snabbt ihop vårt läger, som bara bestod av varsin tunn filt (som vi egentligen inte behövde, det var varmt under jord) och började gå. Varje gång var sig lik, lika hög och bred, oftast rak men någon gång svängde den. Jag kände på mig att vi kom mycket längre med varje steg än man kunnat tro, utan att veta hur jag visste det. Känslan var lite som att gå på en av de där rullande trottoarerna som finns på flygplatser, bara mycket starkare. Jag hade frågat Koppar om det och han sa att det vara gammal magi, De Gamla Vägarna hade funnits så länge som Det Lilla Folket hade funnits. Ingen visste vilka som byggt dem eller hur, de använde dem bara. Luften hade varit oväntat frisk för att vara under jord och ljus hade vi, som sagt, ändå stegrades känslan av att vara instängd med varje meter vi kom framåt. Ungefär vid lunchtid den här dagen började jag känna av ett starkt tryck över bröstet. Varje inandning var svårare än den innan, det var som att andas i ett rökfyllt rum. Luften luktade mer och mer illa och till slut blev jag tvungen att stanna. ”Det går inte längre,” flämtade jag, “jag måste upp!” ”Det är värre där uppe,” sa Koppar. ”Det spelar ingen roll, jag klarar inte av det här längre.” Jag satte mig ner, dels i protest, dels för att benen inte bar längre. Det kändes som att allt syre försvunnit ur luften och min kropp var på väg att lägga av helt och hållet. ”Hon har rätt,” sa Stenhjärta, “jag känner det också, det är som att Inifrion inte vill ha oss här längre.”

20


”Dumheter!” sa Sil Ver. Men han ledde oss mot ytan. Vi kom upp till en syn värre än något jag kunnat föreställa mig. Himlen var svart, fast det var mitt på dagen, marken var också svart, bränd och förkolnad. Inget liv syntes eller hördes och luften var, som Koppar så riktigt hävdat, mycket värre än den var under jord. Jag höll på att kvävas av den och fick äntligen nog. Med en snabb tanke från mig klarnade himlen upp till en ljust blå sky med en blek sol, en stark vind blåste bort den skämda luften och jag hade fortsatt – jag såg tydligt inom mig hur vacker den här platsen varit, med fler gröna nyanser än jag trodde var möjligt, full av växt – och djurliv av många slag som jag hittills inte sett - men Stenhjärta lade handen på min arm och skrek: “Stopp! Det räcker så.” ”Men tack i alla fall,” sa Sil Ver med ögonen lysande, “det är verkligen sant som ni säger, hon är stark, och det här gjorde hon utan att ens vara i sin rätta form.” ”Det var så lite så, jag kan fortsätta, Sharinio kan bli som det var för tjugofyra år sedan, innan Diamanthjärtat kom till Inifrion. Om ni vill?” ”Om vi vill? Om vi vill? Det är det enda våra hjärtan åstundar, kära Vattenhjärta. Om Ni i er stora skicklighet skulle kunna tänkas – “ ”Stopp, sa vi!” avbröt Eldhjärta, “Det räcker så här, nu kan vi andas. Kanske kommer vi att klara oss utan upptäckt om vi återvänder under jord på en gång. Jag vet att hon är stark, men än så länge är Diamanthjärta starkare. Skulle han hitta oss nu är allt förstört.” ”Han har rätt,” sa Tvillinghjärta, “hans tankar riktas snart hitåt och undrar var vinden kom ifrån.” Vi var snart tillbaka i gången, men nu andades jag lättare, inte bara för att luften var bättre. Jag hade fått en tillfredsställande påminnelse om att jag hade krafter att räkna med. Och vad hade min motståndare gjort hittills? Dykt upp i mina drömmar? Ha, det skulle han inte ha något för i fortsättningen, jag behövde bara vakna för att omintetgöra all hans makt över mig. Två i stort sett händelselösa dagar följde, men på den nionde dagen var vår väg plötsligt spärrad av en stenmur. Den sträckte sig hela vägen från gångens golv till dess tak och vi stannade. “Ska jag ta bort den?” frågade jag.

21


”Försök.” sa Eldhjärta.Jag formade en bild i huvudet av gången utan något hinder, så som den sett ut alla dagarna fram till denna. Jag blundade medan jag gjorde det, koncentrerade mig i någon minut och såg en bild av hur jag ville ha det som var så tydlig att jag kunnat måla av den ner till minsta grop i väggarna – men när jag öppnade ögonen var muren kvar. Det var första gång-en som jag inte kunnat återställa ett fel i Inifrion. Även om jag visste att det meningslöst försökte jag två gånger till, som när en glödlampa har gått och man trycker på strömbrytaren i den fåfänga förhoppningen att den bara ska börja fungera igen. Muren var kvar, påminnande om allt som var fel, den stängde en väg för oss som borde ha varit öppen, som alltid varit öppen. ”Fanns den här när du var här senast?” frågade Tvillinghjärta Koppar. ”Nej.” ”Han satte hit den när jag renade luften,” sa jag. “Ett annat sätt att hindra oss på, och här vet jag inte...den vill inte försvinna av någon anledning, det är som att landet vill ha muren här, vilket ju är vansinnigt. Inifrion borde vara överens med mig om att den ska bort och ändå...”Jag gick fram till stenen och lade handen på den. Den var iskall och utstrålade – felhet – den kändes bara fel. Jag tänkte mig till ytan och tillbaka till min sanna form. Muren fanns här också, den var minst tre meter hög och sträckte sig så långt jag kunde se åt båda håll, utestängande oss från andra sidan av en öde värld, utan växter eller djur, under en grå himmel. Nu, i min sanna form, försökte jag igen. ”Stopp!” sa Eldhjärta, han också tillbaka i sin rätta kropp. ”Nej, jag måste göra detta. Hur ska vi annars fortsätta?” I mitt inre rensade jag bort alla murar, av alla slag, allting som utestängde och innestängde, allt som hindrade och dämde upp, varje barriär mellan en varelse och en annan. När jag öppnade ögonen var muren inte borta, men den hade ett hål i sig. ”Hon gjorde det!” sa Sil Ver. ”Nå, vad väntar vi på?” sa Koppar. “Låt oss fortsätta.” Stenhjärta såg på Eldhjärta och på mig. ”Vad ska vi annars göra?” sa jag. “Vända tillbaka? Vänta? Vänta på vad?” ”Jag vet inte...Eldis?” ”Greta får bestämma, jag vet inte längre. Jag har en föraning...men kanske just därför ska inte jag avgöra det här.”

22


”Ett klokt beslut, tror jag.” sa Tvillinghjärta.“Förr eller senare måste Ishjärtat fatta sina egna beslut. Kanske är det dags, även om det är tidigt.” ”Då, då så, då är det bestämt,” sa jag och gick genom hålet i muren. Och hamnade någon helt annanstans. Agneta Roisko Eskilstuna

Text &Bild: Hans-Magnus Meincke och Kristina Eriksson, Sala

Länsstyrelsen i Norrbotten kritiserar hårt Jimabs/Beowolf Minings ansökan om gruvbrytning i Kállak/Góllok. Nu är det upp till Bergstaten hur de beslutar. I yttrandet berörs hur konkurrerande markanvändare berörs, såväl rennäring, Världsarvet Laponia och eventuella risker för dammolyckor vid Parkidammen. Byprofeten 23


Bild: Kristina Eriksson, Sala

Sjukvård på olika villkor Sonja hade fått mer och mer ont i knäet. Hon ringde mig alltmer förtvivlad. Knäet värkte så hon inte kunde sova om nätterna. Jag började utreda hennes besvär med att låta röntga det. Värk i ett gammalt knä som har blivit värre och värre tillhör ju inte direkt det som är högst prioriterat i vår slimmade sjukvårdsorganisation, så det tog några månader innan röntgenundersökningen blev av. Lindriga artrosförändringar i knäet var allt kollegorna på röntgen kunde se. Men Sonja var inte nöjd, med så svår värk tyckte hon inte att det stämde med de “lindriga tecken till förslitning” jag beskrev i brevet jag skickade till henne när jag fått röntgensvaret. Hon tyckte att knäet borde undersökas ytterligare och det tyckte jag var rimligt. Jag skrev en remiss för magnetundersökning av knäet. Kallelsen från röntgen dröjde och Sonja ringde mig då och då för att fråga varför det tog så lång tid. Efter nästan ett års väntan blev magnetundersökningen äntligen av. Den visade att förslitningsförändringarna var betydligt värre än vad den första röntgenundersökningen hade visat. Grava artrosförändringar enligt magnetundersökning och uttalad värk i knäet gjorde att jag tyckte att ortopeder-

24


na borde undersöka Sonja och ta ställning till om man kunde operera henne. Jag skrev en remiss och för några veckor sedan fick Sonja besked, om ett år skall hon få komma till landstingets ortopedmottagning. För en bedömning! Sonja är förtvivlad, att vänta ett år till bara för en ny bedömning tycker hon är orimligt. Om ortopederna sedan tycker att knäet bör opereras får hon antagligen vänta ett år ytterligare, men det har jag inte haft hjärta att tala om för henne. Min granne har fått migrän. Eftersom hon har en privat sjukförsäkring gick hon till en privatläkare nere på stan. Hade hon gått till sin distriktsläkare hade hon säkerligen fått en lika god första bedömning, men det som sedan hände gör att jag förstår att allt fler skaffar sig privata sjukförsäkringar. Inom några veckor hade hon fått tid för en magnetundersökning på Sofiahemmet. Resan till Stockholm är inget större problem, täcks den inte av den privata sjukförsäkringen så har nog min granne råd med den ändå. När min granne är färdigutredd och fått rätt behandling kommer Sonja att fortsätta att sitta där hemma med sitt värkande knä. En pension efter ett strävsamt förvärvsliv som skolstäderska betalar inga privata sjukförsäkringar. Men det står i Hälso- och sjukvårdslagen att i Sverige ska alla ha rätt till sjukvård på lika villkor oberoende av social och ekonomisk ställning. Vi skall alla solidariskt finansiera vår sjukvård, och vi skall alla ha rätt till den sjukvård vi behöver oavsett hur mycket pengar vi har på banken eller vad vi har för ställning i samhället. Jag har varit stolt över att arbeta i en sjukvårdsorganisation som vägleddes av så humana principer. Och jag känner sorg och ilska över att när det blev Sonjas tur att dra nytta av dessa humana och solidariska principer, då gällde dom inte längre. Sonja är lika lurad som en pensionär i det forna östblocket. Vi verkar vara på väg att bygga upp en förträfflig, lättillgänglig och högkvalitativ sjukvård för de välbeställda, och en fattigsjukvård karaktäriserad av oändliga köer för människor i Sonjas samhällsklass. Det är oanständigt. Om inte landstingen klarar av att ge människorna rimlig sjukvård på lika villkor och med rimliga väntetider bör de avskaffas, och vi får finna ett annat sätt att organisera den samhällsfinansierade sjukvården. Björn Olsson Luleå

25


Fotbollens fula ansikte Nyss var det EM-fotboll för U21-lag. Och nu EM i damfotboll. En sport för fred och försoning, som för människor närmare varandra? Eller lika gärna ett medel för rasism och segregation? När FC Barcelonas president Sandro Rosell bjuder in den israeliske soldaten Gilad Shalit, som suttit fången i Gaza i fem år, som hedersgäst på en av lagets matcher - och sedan meddelar att hans lag planerar att spela en match mot ett förenat israeliskt-palestinskt team i Tel Aviv, för att “hjälpa de två folken att nå fred” - får det omedelbara konsekvenser. Palestinska Barcelona-fans bränner sina kläder i lagets färger. Dussintals palestinska klubbar skriver till Rosell: “mer än 5.000 palestinska politiska fångar ruttnar i israeliska fängelser, många i isolering, många i hungerstrejk utan att någon bryr sig om att få dem frigivna”. Initiativet från Sandro Rosell om ett möte mellan folken kunde varit bra. Om det inte vore för ockupationen. En omständighet som, enligt den palestinske ledaren Omar Barghouti på Västbanken, gör ett möte till en illusion byggd på “den falska premissen att kolonisatörer och koloniserade, förtryckare och förtryckta, har samma ansvar för konflikten”. “Förhållandena är inte redo för denna idé” sammanfattar Jibril Rajoub, president i det palestinska fotbollsförbundet. “Israel erkänner inte ens oss som en idrottsförening”. Enligt Tamir Sorek vid University of Florida använder Israel fotbollen för att förbättra sitt internationella rykte, och avleda intresset från ockupationen. “En stor sporthändelse är ett perfekt tillfälle för Israel att presentera sig självt som ett normalt land”. Därför är glädjen stor när den europeiska fotbollsfederationen, UEFA, nu låtit Israel stå värd för årets U21-turnering. Enligt UEFA-presidenten, den tidigare stjärnspelaren Michel Platini – som i andra sammanhang velat hålla isär sport och politik – skulle turneringen i Israel “vara en vacker fest för fotbollen som, ännu en gång, för samman människor” Han har knappast fått rätt. Palestina är sedan 1998 medlem i det internationella fotbollsförbundet, FIFA. Före år 2008 har man aldrig haft någon stadion värdig ett internationellt mästerskap. Men när Gaza stadion

26


äntligen står färdigt bombas det efter några månader av israeliskt stridsflyg. Därefter har israelerna gång efter annan attackerat och förstört palestinska idrottsanläggningar, bland annat centret för handikappidrott. Efter en sådan attack, som dödat flera fotbollsspelande ungdomar, skriver 62 ledande europeiska fotbollsspelare – bland dem Chelseas Eden Hazard, Arsenals Abou Diaby och Paris Saint-Germains Jeremy Menez – ett brev till UEFA med en bön om att U21-turneringen skall flyttas från Israel. En bön som således klingat ohörd. Israels upprepade attacker på palestinska sportcentra, fängslande av framstående idrottsmän och kraftiga inskränkningar av rörelsefriheten har allvarlig skadat palestinsk fotboll och idrott. Palestinska klubbar har stoppats från deltagande i turneringar i bland annat Mauretanien och Singapore, vilket lett till att de uteslutits från internationellt spel. Och när den mycket framgångsrike palestinske fotbollsspelaren Mahmoud Sarsak (född 1987) år 2009 reser mellan Gaza och Västbanken, för att spela en match, fängslas han av israelisk militär och sätts i “administrativt förvar” utan rättegång eller dom. Först efter tre år, en 92 dagar lång hungerstrejk och en personlig vädjan av FIFA-presidenten Sepp Blatter, friges han – fortfarande utan ursäkt eller förklaring. Andra fängslade spelare är målvakten Omar Abu Rois och forwarden Muhammad Nimr. “Israel arbetar oförtrutet på att trycka ned palestinsk fotboll” konstaterar Mahmoud Sarsak. “Israel uppför sig inte som en normal stat där medborgarna kan idrotta fritt”. Israel har blivit fotbollens, och speciellt FIFA:s och UEFA:s, fula ansikte. En plump i det egna regelverkets högstämda deklaration om “nolltolerans för varje form av rasism och diskriminering” inom fotbollen. Den nuvarande politiken kan, som de internationella spelarna skriver i sitt brev till UEFA, ses som “en belöning för aktioner som är motsatta sportsliga värden”. Visserligen har FIFA avsatt 4,5 miljoner US Dollar för utveckling av den palestinska fotbollen – och ytterligare 200.000 dollar för återuppbyggnad av nationalstadion i Gaza! – men bättre hade varit om man efterkommit det palestinska civilsamhällets enträgna begäran om en kulturell och idrottslig bojkott av Israel så länge ockupationen och diskrimineringen av palestinierna

27


fortsätter. Spelare som Cristano Ronaldo i Portugal har vägrat byta tröjor med motspelarna efter att ha spelat mot Israel. Fler, och mer, protester behövs. “Föreställ er”, säger Omar Bargouthi, “att Samväldesspelen hållits i Sydafrika mitt under apartheids glansdagar. Det är den typ av undantag som Israel förväntar sig och får från Europa. Europeiska politiker avspeglar inte den allmänna opinionen”. Månne är det så? Gunnar Olofsson Debattör och medlem i Palestinagrupperna Borås

Från palestinagruppernas hemsida

Till julhelgen är det fem år sedan Israels massiva bombningar av Gaza. Stora delar av världen upprördes och kränkningarna av det palestinska folkets mänskliga rättigheter fortsätter. Bästa sättet att följa utvecklingen och lära sig se det som händer är att bli medlem i Palestinagrupperna. Har du internet kan du läsa på hemsidan: www.palestinagrupperna.se Sätt gärna in pengar på Palestinainsamlingen pg 90 11 57 - 8 eller till Ship to Gaza pg 46359 - 6.

Byprofeten

28


Var fan tar pengarna vägen Posten Apoteken Omsorgen Skolorna Sjukhus Listan är lång På allt som sålts ut Allt vårt gemensamma Finns ute i marknaden Allt blir såååå bra Den fria konkurrensen Guld och gröna skogar Vi får välja Konkurrensen hårdnar Det köps upp Slås ihop Pengarna försvinner utomlands Endast stora koncerner De små uppstickarna Försvinner Om jag säljer något så får jag betalt Även min arbetskraft får jag betalt för Men om vårt gemensamt ägda säljs Så ser vi inte röken av köpesumman Den fladdrar iväg Och blir till en företagshemlighet Mildred Ek Skärholmen

29


Lyxpoeten skriver: Men snart på utfärd och picknick med min psykiater från Trädstockholm som gjorde hembesök, där borta trevligt råkade vi ut för de tvenne enda dårar som fanns kvar på det gamla sinnessjukhusområdet i Nickbye bye där de byggt om allt till lyxbostäder, han psykiatern min &:så guide här var som en magnet till de nya kvardårarna, drogs till dem som ett yrkesmanér. Stannat upp så ena dåren ropade invit snart högt på oss “vad gör ni idag” när jag kikade lite reserverat på hans blodhund bredvid mig. Och rusade psykiatern iver fram och sa jag (han) heter Oliver Parland (onödigt högtidligt, nästan skrytaktigt, snarast, snart provokativt), “vad heter du?” och så kom dårens kompis med basker fram straxt och psykiatern sa lika tydligt Jag är Oliver Parland, jag har bott här vid huset vid Oscar Parlands park (dels betagen att fått en park kallad till efter sin döde far förre överläkaren), men vad heter du? Svar “jävla gubbe, vad faaaaaen har du med det jävla fucking att göra vad jag heter du fucking-farbror” misstänksam. Psykiatern tystnade för en stund till, råkade ut för en mer aggressiv än anat ett. Men så sade första dåren han äro vet du Parland, det är författare ju, bott här, jobbat här, och så funderaae dåre II en stund än mer misstänksam, kikade och menade nu tänder det “skriver du jävla fucking dikter och romaner, fucking Parland”, visst svar “jag skriver &:så det” dåre II “jag skriver dikter varje fucking day” jag flikar äntligen in en sanning “jag är också författare” dåre II “är du också någon jävla fucking Parland dessutom” “Jag är Stefan Hammarén; lyxpoet” “Va, dig har vi aldrig hört talas om men fucking är du” (naturligtvisch, vem har nu det) och dåren förklarar att han tidigare varit lärare och känd SFP-politiker och kunde nu suttit i riksdagen redan men “fick så jävla fucking nog av myglet”, jag frågade vad för barn han lärde, småskola “då lärde du dem inte vem Parland är” “visst, och mina döttrar vet nog vem Parland är” envisades dåren något mer parlandsinställd. Rusade här fram ytterligare en tredje från en nära bil, en stadgad man, till Parland, hälsade artigt i hand, yttrade att hört på Parlands föredrag i H:fors i veckan, “jag är historiker”, ville säga hej, men alltså mer än ett sammanträffande, nästan otroligt, Parland verkar ju då vara ungefär som när expresident Mihailé Gorbatjov reser på ryska undrans tundra stäpper och gummorna vet vem carln är. Dåren förklarar mer när historikern trippade tillbaka, han dåren själv förlorade sin lärartjänst, när blev fast för innehaw av 2 kgram narkotika säger jag undrat “av vem blev du fast då” “av vem annan fucking blir man än polisen, åtminstone inte av fuckingfadern i himlen” “sambon eller rektorn” envisades jag “fucking heller” och efter det har han bara enbart knarkat sin nya

30


narkotika och skrivit mera dikter och verkade kunna ropa fucking varje minut till allting och varje, psykiater Parland frågar “varför skriver du” dåren svamlar en massa och frågar Parland “varför fucking skriver du” “det är sättet att få ordning på sina tankar som man inte annars” nog dåren II kikat förundrat och de två diskuterar författarskapets välsignelse utav bry sej om att det finns en lyxpoet i sällskapet, dåren frågar ändå varför jag skriver “vet inte och ingen förstår vad jag skriver” “fucking skall du bry dig om någon förstår fucking dig, bara du själv har din hjärna och den släpper, den är din det som räknas fucking”, slutligen får dåren än bråttom till Borgå-omnibussen iväg till all tur det är över puh och han hinner ropa åt en helt annan flanör på andra sidan vägen “jävla fucking gubbe där” och den gubben visar knytnäve och fucking-dåren öser ur sig mer fucking av sig, och ropar åt psykiatern och till chauffören samtidigt “fucking gubbe du, hej, jag skall läsa din bok om sinnessjuka sedan” “om två år” och så hotar han fucking åt mig “kommer på fucking besök en dag till dig fucking, vänta bara” “hittar du inte till mig fram” “jag hittar alltid framåt ju ändå”. Stefan Hammarén Kärrby, Finland

ljusen i plommonträdet ljusen i plommonträdet så måste det se ut att skåda energin som håller teoretiskt - men påstått materien i sitt grepp men jag längtar efter den sanna upplevelsen brinnande buske hur länge skall jag vänta har jag inte lidit nog, för att få se dig synen av det bakomliggande Per Andersson Uppsala

31


Tomten är omodern ... inte den gamle grå, nej den nye röde. Så var sagt. Den grå var tidigt en av människans beledsagare, förmodligen socialist. Det var på den tiden då folket bebodde det som nu kallas glesbygden. Långt mellan gårdar och korta steg, han var väldigt liten. Vid den tiden fanns inte apparat för mjölkning. Familjerna behövde viss hjälp och då stod tomten där. Det sägs att tomten var en hejare på att mjölka kossors stinna juver. Han lärde sig till och med att råma, vilket uppskattades av den lilla besättningen på oftast två djur. Den omoderna tomten av idag är röd, stor, bullrig, inte speciellt sympatisk. Av någon kufisk anledning färdas han med renar och utstöter märkliga ljud ... oh ho oh hooo. Gråtomten färdas till fots och flämtar inte ens. På sin höjd har den grå någon dags skäggstubb. Blev det kallt i huset, vilket den grå märkte, då tände han upp igen på den falnande glöden. Han verkade gårdsbunden. Industrialismen värpte den röda. Hans storslagna idé om tomtefabrik och produktion skulle ge konsumtionsinkomster. Det kom att i en senare tid ödelägga gråtomtens socialistiska verksamhet. Folket på landsbygden drevs in till städerna, korna försvann. I staden fick folket förmånen att handla julklappar en gång om året. Det är jul jul juuuul. Det som varit kan komma igen. Vem vet, men under ett par år har gråtomten varit synlig vid Myggholken. Dock inte 24:e december, men mest frekvent i oktober månad. Det är nytt, det är modernt. Leif Öhman Randijaur

Krattan6 13 pdf för webb  

Nytt nummer av Krattan, som även trycks på papper i A5-format. Prenumerera via hemsidan.www.krattan.se

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you