Issuu on Google+

Intervju med Martin Bergström 72 år Maj 1972 Intervju med Martin Bergström, känd oxelösundsbo. Han är uppfödd här i Oxelösund och har deltagit i ungklubbisternas politiska rörelse, varit facklig ombudsman och senare direktör i ett stort företag. Vi ska be honom berätta lite om vad han minns från sin pojktid, skoltid, ungdomstid o.s.v.

1933 Sittande fr v Maja Andersson, Algot Andersson, Gunhild Tidlund. Stående fr v Martin Bergström, Erik Spångberg, Åke Brandhill.

Var så god Martin och berätta! M B:

Ja, jag är ju inte född i Oxelösund direkt, jag är född i nuvarande Nyköping men jag var bara några månader när jag kom hit. Min far var stationskarl och vi flytta in i Folkesta när det byggdes vid sekelskiftet tror jag det var. Från den tiden minns jag väl hur knapert det var med stationskarlslönen och att jag fick hjälpa honom ibland. Han var i Kolgården på kvällar och nätter ibland och lossa kol vid ett upplag. Jag var ute och hjälpte honom när jag var så stor så jag kunde hålla i ett verktyg. Beträffande skolan så har jag väl det minnet att man inte fick lära sig så mycket. De första två åren hade vi en snäll gammal fröken hon hade två böcker och det var katekesen och bibliska historien. Hon hade just ingenting annat, och det körde hon med. Och sen fick man 4 år till i skolan i s.k. storskola. Och då fick man ju lära sig lite mera. Det var matematik dom fyra räknesätten det fick man väl något så när och lite geografi, förkovring i läsning och skrivning men skolgången var mager. Vi hade rekommenderats att jag skulle skickas till läroverket i Nyköping med det räckte inte ekonomin till, det var bara för lotsar


och tjänstemän det järnvägen och Thams m.fl. som hade råd att ha sina barn gå där. Sen börja för min del föreningslivet, det börja mycket tidigt. Och på den tiden var Oxelösund, man kan säga att det var rött. Det var kanske en av de rödaste platserna i Sverige på sin tid med syndikalister, kommunister, vänstersocialister m.m. och jag kom med i dom där klubbarna rätt snart innan jag så småningom kom över till sossarnas ungdomsklubb. Och så kom jag med i fackföreningsrörelsen rätt tidigt. Jag hade ju tillfälliga jobb i Järnverket men det var aldrig några långa perioder för det var ojämnt med sysselsättningen och pojkarna eller ungkarlarna som det hette dom fick ju lämna jobbena när det var indragning på folk. Men jag kom i Metall mycket tidigt, jag tror inte jag hade fyllt 20 år när jag fungerade som sekreterare och statestikförare i Metalls avdelning i Oxelösund som jag sen tillhörde åtskilliga år. En kort tid var jag till sjöss. Det var meningen att, vi var två bröder som gick ut samtidigt, och meningen var att vi skulle läsa. Det var ju ett sätt att studera och klara sig själv. 18 månader till sjöss och spara dom pengarna så räckte det till navigationsskolan om man var sparsam. Men jag kom inte i något fartyg som passa mig så jag gick i land efter en tur över Atlanten så var jag tillbaks. Jag skulle gå ut med en annan båt men det blev inte av. Den perioden hann jag i alla fall gå in i sjömansunionen. Och så kom man tillbaka till Järnverket till ryckigheten där och så blev det så småningom Konsum. Jag blev chaufför. Jag börja som chaufför i Konsum utan att ha något körkort. Det fick jag en vecka efter sen jag hade börjat jobbet, men det var inte så kinkigt på den tiden. Och det blev handelsarbetarna, jag bildade handelsarbetarnas avdelning i Oxelösund. Det fanns en i Nyköping tidigare men det bildades en i Oxelösunds för företrädesvis konsumpersonal. Vi fick med ett par tre stycken från privataffärerna annars var det konsumpersonal. Och sen 1930 då fick konsumstyrelsen för sig att man inte skulle ha några egna bilar och min kompanjon Oskar Forslund och jag vi blev erbjudna att få köpa bilarna för en billig penning och fick kontrakt för transporterna ett 5-års kontrakt. Och trafiktillstånd var ingen konst att få på den tiden. Sen kommer jag så småningom in i åkarnas organisation och där har jag väl kanske uträttat det mesta organisationsarbetet. Det var så att åkarna på den tiden alltså på början på 30-talet det var nog, man skulle nog kunna kalla dom ett proletariat. Det var, dom hade ingen organisationstillhörighet och hade inte kommit ifrån organisationer när dom börja åkerirörelsen å….. Ja, dom saknade praktiskt taget allting så det var ett kollosalt arbete att få fason på dom. I slutet på 30-talet sen när jag hade rest en del och studerat lastbilscentraler så satte vi i gång i Sörmland så 1940 hade vi i Sörmland organiserat ett dussin lastbilscentraler, och då hade ju åkarnas ställning förbättrats högst avsevärt. Den egna åkerirörelsen den drev jag fram till 1938 mer eller mindre, sen var jag tvungen att lägga av för åkarnas organisation tog all tid för mig. Och sen kom andra världskriget och då behövde myndigheterna i Stockholm, i det här fallet Statens Trafikkommisson, dom behövde folk med erfarenhet ifrån fältet så jag blev beordrad av Åkarnas Förbund som assistent hos trafikkommissionen. Där var man med om en egendomlighet för jag blev förordnad utav staten men jag avlönades av åkarna i Sörmland. Jag tror inte något dylikt har inträffat tidigare. Där fick man efterhand som krisen skärptes, bränslet tog ju slut och det gjorde inte så mycket för vi körde på träkol och vi körde på björkved. Själv hade jag en personvagn som gick på träkol. Det gick alldeles utmärkt. Men däckena tog ju slut och det var problem så då skulle ju lastbilarna sparas för mjölktransporter


och bränsletransporter och det blev min uppgift att åka land och rike runt och tala med organisationer och med länsstyrelser och så, så dom inrikta sig på dom livsviktiga transporterna, med de små möjligheter vi hade. Och vi skulle även koppla in de privata lastbilarna som fanns kvar sen militären hade rekvirerat sitt. Vi skulle även koppla in dom i Åkarnas organisation, men det bliv inget helt med det. Sen tog kriget slut och behovet av kommissionsmyndigheter och dyl. upphörde ju och jag kom tillbaka till Sörmland liksom dåvarande landshövdingen Bosse Hammarskiöld som var bas för hållningskommissionen med den äran under kriget. Men då visa det sig att organisationsarbetet det blev för lite att göra det räckte inte till så att när ett gäng åkare i Nyköping fick för sig att de skulle skaffa maskiner som komplement, avsikten var väl främst att via maskinerna öka sysselsättningen för bilar, så tog jag hand om den där föreningen åt dom på sidan om ombudsmannaskapet och så fick det gå fram till –54. Då gick det inte att kombinera dom där två sysslorna längre. Jag måste välja och jag valde maskinerna och det är väl, ifrån 1954 fram till –71 då jag slutade där, är det väl kanske min bästa period. Då kom man inom en verksamhetsgren som inte levde på avgifter och inte levde på konsumtioner ifrån statens eller myndigheternas sida utan helt och hållet levde på sin egen förmåga att hävda sig. Vi bildade maskinföreningen som ekonomisk förening men övergick rätt snart till AB. Vi hade en bussig styrelse och jag fick göra ungefär som jag behagade med påföljd att jag byggde upp det där företaget så att säga av egen kraft. Sista året var jag chef, eller verkst. direktör som det heter, så hade vi i genomsnitt 110 anställda och det var inte så dåligt när vi började från 0. Vi hade inga pengar. Jag kan nämna att vi beslutade om en insats på 1.000:- och vi var 30 stycken medlemmar. Det gick ett halvår, då beslutade vi att höja insatsen till 2.000:- och efter ytterligare ett halvår så hade vi fått in dom där pengarna då hade vi 60.000:-. Och då köpte vi första grävmaskinen kontant. Det är någonting som företaget inte orkat med sedermera men, ja, vissa småmaskiner, men de vanliga större maskinerna har inte företaget orkat med att köpa kontant. Ja, det politiska det är väl någonting som……jag har väl inte varit så biten v det någon gång. Jag var väl på väg via arbetarkommunen att komma fram på vissa poster. Jag kallades väl för kronprins för gamla hamnarbetaren Göransson när det gäller landstinget och för hamnarbetare Danielsson när det gällde kommunalfullmäktige men det var i skarven där som jag skiftade med jobb, så att om jag hade några intressen å trampa fram på den politiska banan så bevakade jag inte riktigt utan jag kom bort. Sen var jag borta från allt vad politik heter ända till 1950 tror jag det var när jag kom tillbaka och blev Oxelösundare på nytt. Då blev ju Oxelösund stad också och då uppgavs det på sossehåll att man måste ha en ordförande för fullmäktige och det fanns ingen annan at tillgå än jag. Och jag hoppa på där utan att direkt eftersträva uppdraget. Och jag tog väl det inte på så blodigt allvar någon gång dom där årena jag satt. Jag kunde inte göra det. Inte var det något fel med ideologin utan det var det att jag var så biten utav firman som jag basade för så att den tog all min tid och allt intresse. Så när Odsvall avlöste mig som stadsfullmäktigeordförande så skedde det utan saknad från min sida. Sen satt jag ju några månader som avlönad DK-ordförande och det var väl…….har jag gjort några dumheter i mitt liv nån gång så var det väl då när jag åtog mig det uppdraget. Jag hade inte det ringaste intresse för det. Jag satt några månader på det där förbannade kontoret där oppe och borgmästarn han rumstera en trappa ner, och jag vantrivdes.


Vad vill du ha mer? O:

Ja, Martin du har ju…….. nu kan du se tillbaka på ganska många års erfarenhet på olika områden. Är det någon så är det väl du kanske som ska kunna göra en överblick i tid. Kanske vi ska hoppa tillbaka till din ungdomstid som politiker. Har du som många andra vill göra gällande idag, att på den tiden när du var i 20årsåldern eller något mer så hade ni politisk ideologi och ni slogs monarkin och socialismen och statstyrkan och militarismen o.s.v. I dag sägs det att ungdomen inte har något ideologi. Har du några synpunkter på det här? Tycker du att ni var mera beskälade av den här saken?

M B:

Ja, när det gäller ideologi så var väl inte det någon större fråga då. Jag tror vi var rätt likgiltiga för det där. Vi titta inte så högt opp. Och statskyrkan eller kyrkan det var också med förlov sagt någonting som vi struntade i. Vad som intresserade oss och som höll ihop det var väl nu den fackliga rörelsen, och sen möjligheterna att politiskt förbättra ställningen för dom som hade det sämst. Vi sikta inte till dom där stora reformerna. Visserligen läste man lite socialism och så där vidare, men det tog sig aldrig uttryck i det där storvulna som kännetecknar dagens arbetarrörelse utan det siktade mer på lokalplanet. Vi hade ju hamnarbetarfackföreningen som jag aldrig var med i men som jag hade kontakter med via min svärfar. Där hörde man ju hur diskussionerna gick mycket mycket hårt och det var mycket radikalt på den tiden. Vi kom egentligen ingenstans. Ja, det där var väl i huvudsak vad vi sysslade med då. Och så lönerörelsen förstås. I handelsarbetarna var jag med om en kraftig lönerörelse som vi fick lov att åka till Stockholm för att göra opp. Och det var inte så kul när konsumstyrelsen på den tiden bestod uteslutande av fackföreningspampar, och vi fick åka med dom till Stockholm och göra opp inför kooperativa förlikningsnämnden som då hade som ordförande LO´s ordförande. Jag vet inte hurdant det är i dag. Man fick inte strejka inom det kooperativa utan det skulle gå till Stockholm. Det var inte så kul. Men jag vann den dusten och det kanske var bidragande till att Konsums behov av egna lastbilar minskade.

O:

Tycker du som många andra här att när vi talar om ungdomen förr, kanske i början på seklet eller något senare, att dom tog större ansvar hade mera allvar med vad dom företog sig och att ungdomen är mera lättsinnig idag? Det kan vara roligt att höra dig Martin, du följer ju med tiden nu och du är väl medveten om ungdomen hur dom fungerar idag. Vad säger du om det?

M B:

Ja, det är jag väl beredd att säga att det är en stor skillnad på den tidens ungdom och dagens ungdom men det var väl ett begränsat antal ungdomar på min tid som tog ett större ansvar, så att dom ägnade sig åt arbetarrörelsen som sådan. I övrigt så var nog ungdomens intresse det var för politiska och fackliga saker det var nog inte så starkt, men å andra sidan så hade avarterna, som man lastar nutidens ungdom för, det hade inte trängt in. Jag vet egentligen inte vad ungdomarna gjorde. Min tid upptogs ju av studiecirklar och sånt där. Det kanske jag inte nämnt förut, jag var ju studieledare i många år i olika ämnen. Studerade själv nationalekonomi och kommunalkunskap, matematik m.m. sånt där som man inte fick lära sig i skolan. Och sen var jag studieledare i sådana ämnen. Jag var på Vår Gård och utbildades som studieledare.


O:

En väsentlig skillnad var det väl och det var att när du höll på och jobba som mest då fanns det inga resurser, varken penningresurser eller någon annan utrustning utan ni fick göra många personliga insatser och där har naturligtvis vår ungdom idag ett väldigt försprång.

M B:

Ja, det fanns ju egentligen ingenting. Jag var ju, bl.a. så var jag ju idrottsintresserad och vi skulle ju ha vissa saker för idrotten bl.a. så skulle vi ha en isbana som byggdes på gärdet ungefär där Häggenskolan är nu eller strax nedanför, och för att få opp höstvattnet så att det blev is på det där fältet så måste vi schakta en hel del. Det fick vi ju göra själva, sportklubben. Och när det kom snö och vi skulle spela bandy då fick man ju gå ut på natten och morron och greja skridskobanan och sen fick man ta Man fick, så vitt jag kommer ihåg fick man inte ett öre till någonting. Och någon ersättning till dom som var aktiva inom föreningslivet, det vill jag påstå, att det förekom inte. Inget som helst arvode. Så att nutidens ungdom dom är faktiskt bortskämda. Därmed vill jag kanske inte kritisera dom, för jag förstår dom inte helt enkelt.

O:

Och så går vi ett steg framåt igen, och då börjar du syssla med det här att du kommer in som ombudsman i transport eller hur?

M B:

Nej, jag var inte ombudsman, facklig ombudsman som du säger, det har jag aldrig varit. Ombudsmannagärningen det var hos åkarna på åkerisidan.

O:

Men det var väl ett ganska oplöjt område du kom in på då?

M B:

Ja, det var det. Det var hårt. Vid järnverket t.ex. …….ja, man visa väl lite aktivitet, fast inte så mycket gentemot befäl och andra så jag tyckte att det störde, men man var väl lite lågt eller dåligt hållen. Jag fick t.ex. kicken från Järnverket. Det inträffa en malör, vi hade ett jobb på en av traverserna i hamnen där och en brygga blev tillvriden. Jag fick skulden för det där fast det egentligen inte var min skuld, så jag fick gå. Och efteråt så framkom det att jag skulle ha fått sparken mycket för att jag var aktiv inom metalls avdelning. Jag fick gå hemma två månader sen fick jag ett besked genom Metalls ordförande att om du går ner och ber dir. Hamfeldt om ursäkt så får du börja igen. Då minns jag att jag sa till ordförande att: ”Du kan hälsa dir. Hamfeldt att han kan fara åt helvete”, och det beskedet framförde han till hamnchefen. Sen gick det ytterligare en månad då fick jag ett nytt besked av ordföranden att jag fick komma tillbaka och börja vid verket utan att be om ursäkt. Och det gjorde jag. Annars, ja, vi hade väl ingenting att säga till om, alltså arbetarskydd och anordningar i jobbet över huvudtaget existerade ju inte på den tiden före 20 – 25. Jag vet inte om att vi hade nånting sånt. Var det något jobb som man inte gilla då fick man säga nej med risken att man fick sparken.

O:

Ja, du nämnde nyss här också om att du så småningom ansågs vara påläggskalv i olika avseenden inom det politiska området. Det är ju alldeles klart, vi vet ju att både under 20 o 30-talen var det väldigt knappa resurser. Kan du komma ihåg något ifrån den tiden, jag tänker då på nödhjälpsarbetena på 20-talet och även 30-talet om politiska falter om det här i Oxelösunds kommun.


M B:

Ja, vad gäller nödhjälpsjobb så kommer jag väl ihåg en del. Jag var med ett gäng som blev skickat till Ottekil i Björkvik. Vi skulle rensa i skogarna där och hugga opp som man säger till bränsle och när vi var klara med det så fick vi kuska omkring på en del gårdar i Björkvik och hjälpa till med trösk, och det var väl väldigt dålig betalning, men det var en fördel med det där jobbet hos bönderna och det var det att vi fick mat ordentligt. Det var ju väldigt dåligt med maten. Alltså ransoneringen, om jag skulle beröra det, ransoneringen under första världskriget det var ju rena maran i jämförelse med ransoneringen under andra världskriget. Jag blev sen skickad utav arbetslöshetskommissionen, hette det på den tiden, till Värtan gasverket i Värtan i Stockholm som grovis och det gick väl tämligen hyggligt. Men jag kunde inte bli kvar i Stockholm mer än några månader för jag höll på at svälta ihjäl. Dom där knappa ransonerna vi hade då det räckte inte och sen åt vi på 36:an på Västerlånggatan och där fick vi inte den mat vi skulle ha på korten. Vi skulle ha ett visst antal potatisar t.ex. till ett mål. Det fick vi inte. Vi fick potatisskal eller kålrötter eller vad faen det var dom gav oss. Jag kunde inte stanna i Stockholm, jag var tvungen att åka hem för att inte svälta ihjäl. Beträffande det kommunala och politiska så tror jag inte att det hade så förskräckligt stor betydelse. Jag kom ju med i arbetarkommunens styrelse ett tag, och det var inga brytningar på det kommunala planet. Om det berodde på styrelsemännen el. arbetarkommunen då det är nog en tolkning som jag vill göra nu efteråt. Och jag kan väl nämna att det var Axel Jansson som satt bas där då, han… ja, han skulle sköta allting och för hans vidkommande fanns ju inga problem på det kommunala planet. Så att det var en betydelselös period det där. Och att jag inte kom med mera aktivt i det kommunala då det berodde helt och hållet på honom. Jag och Algot Andersson, om du kommer ihåg honom, vi skulle ju absolut fram då, men när valsedeln kom ut så var vi inte två på valbar plats, trots att det var spikat att vi skulle med. Men sånt får du väl inte opp.

O:

Kommer du ihåg några motsättningar när det gäller borgarna? Vi hade ju några representanter från den sidan som väl inte var så särskilt vänliga när det gäller vår s.k. kommunalpolitik.

M B:

Jag kommer ihåg att många, för att inte säga alla, var väldigt missnöjda med Grönkvist hette han, Harald Grönkvist. Han var chef på Thams kontor. Han styrde väl stan i mångt och mycket och Herman Wirén m. fl. ansågs ju vara som nollor i sammanhanget så det var Grönkvist som höll i piskan. Om honom skälldes det jämt, jämt, jämt. Det tror jag inte rörde honom i ryggen, han styrde nog ändå. Motsättningar i övrigt vet jag inte. Ja, det var en bas på stuverikontoret som hette Oskar Hellander. Det ansågs ju vara en storing som också ville bestämma en hel del. Och bryggaren Lindberg som hade sommarvilla här i Oxelösund, som jag för övrigt låg i när jag var inkallad under andra världskriget, han var också en pamp trots att han var Nyköpingsbo som ville ha lite och styra och ställa. Jag hade nog ett intryck av att sossarnas kommunalmän i det skedet dom var helt enkelt för korta i rocken. Jag kan nämna Axel Jansson, Herman Wirén, ja, det är dom som jag bäst kommer ihåg, jo han på sjukkassan Rickard Karlsson. Det var ju bra karlar i och för sej med det var inget kom i dom.


Kanske dom saknade förmågan också att hävda sig gentemot såna typer som Grönkvist m. fl. O:

Lund och Berg o Berglund, det var väl kanske namn som……?

M B:

Ja, dom kom lite senare, men Berg det var väl bara en grammofonskiva. Jag fick nog det intrycket. Däremot Berglund han menade nog väl men han var för ivrig tyckte jag. Han rasa iväg så fort, Berglund så han hann inte med det han sa han skulle göra, bara pratade på. Nej, dom effektivaste på den perioden det får man kanske säga att syndikalisterna var. Där fanns det bjässar, men för dom gällde ju inga vanliga lagar och regler, så vi kanske inte ska räkna med dom i sammanhanget. Men där sas det ju både ifrån i ord och handling.

O:

Är det riktigt Martin, när du talar om syndikalisterna och det är väl riktigt också att det var några stycken utav dom som var väldigt aktiva, duktiga o.s.v. och att arbetsgivarna också var medvetna om det, men det blev neutraliserade genom att de gjorde dem som förmän. Är det riktigt?

M B:

Ja, jag vet inte jag har inget sådant minne. Dom kom ju, det syndikalistiska inslaget i huvudsak till Oxelösund 1913-14 när Järnverket byggdes. Då kom det ett gäng banarbetare, bananläggare kom norr ifrån hit ner och dom var övervägande syndikalister. En del utav dom stanna väl och då var syndikalisterna rätt starka här nere. Om någon utav dom gjordes till förman det kommer jag inte ihåg.

O:

Så din svärfar kunde inte påverka dig? Jag har ett svagt minne av att han var syndikalist, är det riktigt? Farbror Lundahl som vi sa, på snickargården.

M B:

Ja, det var det. Han var syndikalist, stark syndikalist, men jag får väl lov att säga, även om jag kanske inte skulle göra det, att han gick aldrig ur transport. Han stod i transport hela tiden, med kritiserade den reformistiska fackföreningsrörelsen alldeles förbaskat. Och det kan man väl göra, men då tycker jag att man ska vara konsekvent och lämna den. Men det var nog så med många, rätt många utav transportarna på den tiden att dom hade syndikalistisk läggning, kanske kommunistisk också.

O:

Men du förlät honom när du gick och uppvakta Sigrid, dottern.

M B:

Ja, det måste jag göra, det måste jag göra, gubben var bra.

O:

Ja, Martin om vi sen går framåt några år i tiden igen så tala du om att du blev engagerad på statliga sidan när det gäller folkhushållningen och alltihopa där, men sedan går vi framåt mot –50 och då talar du om att du blev fullmäktigeordförande kanske mer eller mindre mot din vilja men dom tyckte att du skulle vara det. Och sen perioden, de första åren, som du säger då var du naturligtvis upptagen av att bygga upp det företag, och det förstår vi att du minns gärna eftersom du var då den som var påfösaren, initiativtagaren där och kunde utveckla det till ett kraftigt företag utan hjälp som du har sagt här också. Men sen går vi ytterligare något fram i tiden, och den tiden är väl speciellt intressant för oss oxelösundare nu när vi ska börja se tillbaka och försöka fästa


det här på papper när det gäller den här utvecklingen som skedde från –57 och du hade ju en position då som gjorde att dels var du fullmäktigeordförande och dels hade du en ställning inom industri och näringsliv som gjorde att du var med i många allvarliga och viktiga sammanhang och om vi börjar 1957 så vill jag fråga dig: hur upplevde du då när du s.a.s. part i flera avseenden, fick reda på att kommunen skulle växa och vi skulle få en storindustri här. M B:

Jag tyckte det var väldigt intressant och jag var fullständigt med på noterna, men jag hade väl vissa funderingar på hur man skulle reglera förhållandet mellan kommunen eller staden som det var då, och Grängesbergsbolaget och jag var väl tämligen bestämt inriktad på att man skulle hålla go min i många frågor gentemot bolaget för att på så sätt få vissa favörer i andra avseenden. Därmed skulle man inte falla till föga men jag menar att man skulle undvika att ställa upp dom där motsättningarna som finns mellan arbetare och kapital. Det var nånting som man inte skulle ha i bilden just då, utan vi skulle försöka segla i samma båt. Och jag tror att den inställning jag hade till dom här spörsmålen då, jag tror den medverkade till att vi fick ett förhållande gentemot Gränges-bolaget som väckte viss uppmärksamhet lite varstans i det här landet. Jag fick nog lite kritik ifrån vissa håll för det där, för att jag skulle vara för beskedlig gentemot Gränges-bolaget men den kritiken brydde jag mig inte om. Jag undvek att ta upp orsaka kontroverser i frågor som jag ansåg att man skulle kunna lösa på smidigare sätt.

O:

När du nu har fått lite perspektiv på den här inledningen 1957, tycker du då att vi agerade riktigt då, eller skulle du nu, sett ur dagens synpunkt, säga att vi skulle ha gjort det.

M B:

Jag tycker nog kommunen, eller staden, har agerat riktigt hela vägen. Det är klart att det finns väl vissa saker som man skulle vilja haft något bättre än dom är idag och där man kanske kunnat begärt Gränges medverkan, men man får inte glömma bort att Gränges huvuduppgift när det gäller Oxelösund var att producera stål och glas. De kommunala spörsmålen kom i andra hand, så att dom över huvud taget intresserade sig för kommunalsidan det var ju för att få en arbetarstam som de kunde lita på och som gjorde sitt när det gällde verket. Men jag tycker stans uppträdande mot industrisidan har varit som den ska vara. Det ska vara samverkan. Att det sen kan diskuteras om man är för beskedlig och det hela går för sakta det kan man ju alltid göra men jag tycket att Oxelösunds stad har skött sig alldeles utmärkt gentemot industrisidan.

O:

Martin, du var ju redan vid den här tidpunkten direktör. Upplevde du det någon gång som ett motsatsförhållande till vissa frågor eller som man brukar säga ”satt du på två stolar någon gång?” eftersom du också var representant för ett stort företag.

M B:

Neej, det gjorde jag inte. Det konstiga var att jag lämnade inte fackföreningsrörelsen eller landsorganisationen någon gång. Under åkeritiden så skulle jag för tusan lämna´t men då blev jag, delvis av den anledningen organisationsmässigt, blev jag ombud för Folksam och då hade vi försäkringsfunktionärernas förbund som sorterar under LO. Och där gick jag in och där var jag kvar till 1969 då jag blev pensionerad utav Cederkvist i Folksam.


Och det där visste, i företaget TM alltså, där visste pojkarna om min inställning och det är möjligt att dom, mina närmaste medarbetare som var med i arbetsledarförbund och faen vet vilka tjänstemannaförbund dom var med i, att dom inte gillade att jag stod i LO med det där diskuterade vi aldrig. Och sen utåt, under dom åren jag åkte och ven sedan, så hade jag ett intresse och det var att företaget skulle gå bra och då fann jag bäst att över huvud taget inte bekänna färg. Jag var anonym i mångt och mycket, så jag hade aldrig någon svårighet med direktörstiteln, men jag gillar den inte. O:

För den som känner Martin Bergström så låter det lite lustigt när du säger att du vill vara anonym.

M B:

Ja, du vet när jag var i Stockholm dom där åren och kämpade med myndigheterna så träffade jag väl övervägande folk med borgerlig uppfattning. Det var inte frågan om att man skulle deklarera sin politiska uppfattning, men jag betraktade dom som borgare alltså. Och det var mycket mycket bra folk och jag kom väldigt bra överens med dom, men jag räknade med att om jag hade skyltat med min politiska uppfattning så hade jag lyckats sämre på det där jobbet, därför så var jag anonym. Och som sagt var direktörstiteln den har jag aldrig trivats med men det står ju så i lagen om aktiebolag att det ska finnas en verkställande direktör. Jag försökte ta bort den här nere i Oxelösund jag skickade en skrivelse till drätselkontoret för några år sen och bad dom utesluta titeln när dom skickade handlingar till mig och det gjorde dom.

O:

Ja, Martin under de här åren –57, -58 så gick du under namnet ”Oxelösunds starke man” och det var väl kanske till en del beroende på att vid det tillfället då ansågs du också som sakkunnig när det gäller trafikfrågor. Och trafikföringen i Oxelösunds planering det var ju en väldigt viktig sak, vi hade vår generalplanerare Jöran Curman här då när vi drog upp riktlinjerna för hur samhället skulle se ut. Vad tycker du idag blev det en riktig generalplan här, jag tänker då på var det riktigt av vi rev all gammal bebyggelse, har vi någotsånär kommit rätt med fördelningen på flerfamiljsfastigheter, småhus, och framför allt trafikregleringen. Du som gammal trafikman tycker du att vi skulle ha gjort någonting annorlunda.

M B:

Nej, planeringen blev bra i synnerhet det trafikmässiga, men det var ju orättvist emot länet och landet i övrigt att vi fick motorvägen mellan Oxelösund och Nyköping för den behövdes ju inte på något vis. Men det var någonting som varken jag eller Curman hade med att göra det var ju Gustav Wahlberg som fick för sig att den där motorvägen skulle till. Väg- och gatuplaneringen i övrigt i Oxelösund tycker jag är alldeles utmärkt. Sen är det frågan om vi har rivit för mycket. Det kanske man kan tycka, men jag är inte riktigt på det klara med det, jag tror att det var viktigt det som skedde. Att det gamla som gick bort. Och det fanns ingen chans att kombinera därför att tiden var så knapp. Det skulle ju ske så förbaskat fort allting. Det finns väl ingen kommun som har expanderat så kraftigt på så kort tid som Oxelösund. Och det var ju mycket Curmans förtjänst ja, det var väl andra som hjälpte till också jag gjorde väl mitt men uttrycket du använde nyss ”Oxelösunds starke man” det har jag aldrig gillat för det var felaktigt.


Det var Kalle Sebart som myntade det uttrycket. Jag vet inte varför han gjorde det. Kalle Sebart kom ju väldigt bra överens. Jag var väl för fan inte starkare jag än någon annan, jag kanske hade lite, utav att jag har rört mig och rest mycket så att jag har lite större erfarenhet på många områden jämfört med dom andra pojkarna här nere, det var väl en styrka. Jag vet inte om jag tänker över situationen idag kan jag inte konstatera att några direkta felaktigheter och större felaktigheter gjordes. Det här med gång- och cykelvägarna över ängarna det är ju någonting fantastiskt bra. Och gatusystemet är bra också, men det gick lite för fort och det las ner lite för stora pengar i det där. Pengar som kommunen idag inte skulle satsa på såna objekt, men då var det inte frågan om det. Det var en slags pampighet i utbyggnaden av Oxelösund dom åren. Och man sparade inte på någonting. Jag förstår inte att vi över huvud taget har överlevt och inte är urfattiga idag. Det borde vi ha varit som vi slösade då. O:

Ja, nu har du ju rent aktivt eller formellt varit ifrån det kommunalpolitiska några år, men tycker du, om vi ser på åren efter –65, att vi för vettig eller riktig kommunalpolitik?

M B:

Ja, det får jag lov att säga. Jag följer med det jag kan genom Folket, det är ju mitt husorgan vet du, och lite prat blir det då och då. Så att jag är inte kritiskt inställd mot efterträdarna på något vis. Vad som jag inte riktigt är på det klara med, och som jag tycker verkar vara lite avigt, det är att administrationen stiger så kraftigt. Det är inte bara Oxelösund det är väl i alla kommuner. Jag tycker att man har för mycket folk inom vissa dela utav kommun. Om jag tänker mig t.ex. byggnadskontoret, vissa perioder under min tid i TM hade vi väsentligt mycket mer att göra i TM med en handfull tjänstemän jämfört med byggnadskontorets stora uppsättning av ingenjörer och andra. Det var väl likadant när det gäller övriga kommunala organ att anspråk på tjänster kommer väldigt lätt. Jag är inte övertygad om att dom beslutande organen alla gånger tillräckligt ventilerar behovet utan är det en klämmig tjänsteman som påyrkar förstärkning så får han den. Och det är ju klart, det kostar ju pengar. Nu vet jag inte om man har för mycket tjänster inom det kommunala, organen ska ta hand om mer och mer. Ja, vem ska producera det vi ska leva på? Vi lever just inte på skollärare och socialvårdare va´. Det är en kritisk synpunkt som jag har men jag har inte fört den utåt, men det någonting som jag funderar på för mig själv. Sen är det väl, det är väl kanske så hör du du att dom som är verksamma i det kommunala, att folk…… jag tror att människan har en viss benägenhet att fika efter mandat att sträva efter mandat och det är av ondo. Men det kan jag ju inte ge mig till att kritisera oxelösundare för för det är en sjuka som finns överallt.

O:

Just det här har vi pratat om ett par gånger tidigare du och jag Martin och jag vet det. Det är ju svårt att begränsa den kommunala expansionen, men jag tror att det som pågår nu alldeles i dagarna är en indikation på att även allmänheten rakt som börjar bli införstådd med att man kan inte få allt gratis. Man ser nu hur kommunerna börjar justera sina taxor, vattenavgifter, elavgifter, anslutningsavgifter. Landstinget har justerat sin läkaravgift från 7:- till 12:krona etc. Därför bjuder man som sagt var på lunch så måste någon betala den. Ag tror under hela 60-talet vi har inbillat oss att det gäller bara att kräva och ingen har funderat över var vi ska ta det. Men jag tycker det finns vissa tendenser till vi har kommit underfund med det eller vad säger du?


M B:

Jo, alldeles riktigt. Jag har samma funderingar också och i sammanhanget så har jag varit lite förvånad över att kommunens ekonomi, som den har redovisats i press m.m. är så pass bra som den är. Det betyder ju att min kritiska inställning emot att man har för mycket tjänster kanske var lite felaktig. Men jag tror att just dom här ekonomiska frågorna dom kommer att omfattas av allt flera med mer och mer intresse och det medverkar till att den administrativa apparaten får inte svälla som den kanske har gjort tidigare, utan den kommer att hållas inom dom gränser där det ska vara, och det är bra. Och sen den här socialvårdshistorien den vill jag inte gå in på för då blir man ju för faen tokig om man ska följa med i det, när man hör allehanda experter utveckla sina synpunkter och det finns inte två utav dom som snackar lika. Jag har hört en sån där socialgubbe och det är han, det är väl han som är bas i Malmö. Det är den enda jag lyssnar på med välbehag. Jag vet inte vad han heter.

O:

Ja, Martin det här är ju en trevlig pratstund och vi kan ju sitta här ytterligare någon timma och prata, men skulle du ändå vilja här ganska fritt ur hjärtat avsluta den här intervjun med att säga några kloka ord om hur vi ska sköta oss i fortsättningen vi s.k. ”yngre” kommunalpolitiker. Är det någonting som du skulle vilja ha framfört här hur vi ska agera och planera framöver. Jag tycker det skulle vara väldigt roligt om du ville göra det som en erfaren man.

M B:

Ja, då skulle jag väl först upprepa berömmet jag har framfört tidigare att ni har skött stan förbaskat bra. Men det finns en detalj som jag anser att man förbiser och jag gillar inte det. Det är det att det är ett fåtal pampar alltså inom stan som styr och ställer, och så kommer det in en del yngre. Men dom där yngre, man släpper inte fram dom. Vad skulle t.ex. inträffa om en tre, fyra utav storpamparna i kommunen skulle försvinna? Vem ska gå in och axla deras jobb? Och det är det att dom unga hålls tillbaka för länge, dom blir halvgamla innan dom över huvudtaget får vara med nånting och då har den ungdomliga entusiasmen gått bort, det är inget kurage i dom. Räkna med att dom som nu är pampar i Oxelösund, dom blev det relativt unga därför att det fanns inget annat då, man fick skaffa in det som fanns. Men så är det inte nu längre. Nu sitter det där gamla gänget där och styr och ställer och det nya blodet det blir gammalt innan det får vara med.

O:

Du som har sysslat med privat företagsamhet i många år, och en allmän inställning från den sidan är att kommun och stat är lamt intresserade av att stöda och utveckla den sidan. Nu skulle jag vilja fråga dig, och jag tycker du ska vara ärlig här, när det gäller vår kommun. Vi har på vårt sätt försökt få hit mindre småindustrier o. dyl. Tycker du att vi har varit för inaktiva och i så fall har du några synpunkter hur vi skulle kunna aktivera det.

M B:

Att påstå att ni har varit inaktiva det är ett hårt uttryck, men jag ligger väl ungefär åt det hållet. Jag tycker det har varit för lama åtgärder när det gäller att intressera industrier och kanske speciellt småföretag. Det är ju dom där småföretagen som sätter färg och kulör på en kommun. En storindustri det är… ja, bom, bom, sen är det inte mer. En massa småindustrier gör en helt annan tonsättning åt en kommun och där har inte staden varit riktigt förutseende. Jag skulle kunna nämna i sammanhanget en sak som gäller TM. Jag var ju starkt


inne på att vi skulle bygga våran verkstad i Oxelösund, livligt understödd utav Kalle Sebart som påstod att man skulle banta ner deras reparationsverkstad vid järnverket och flytta över till oss. Det var tur att jag inte tog Kalle på orden. Men när jag höll på med det där, och greja med det där så höll, killen som kom ifrån Curman, Hägglöf han höll i den där detaljen och han var inte alls bra å jobba med i sammanhanget. Han anvisade en tomt emellan Erik Karlsson eller Svets o Smide och där Langefors byggde där oppe, det var ett område på 14.000 kvadrar emellan där som var rätt lämpligt åt oss, men grabbarna i Nyköping dom ville inte flytta dit och sen var Hägglöf, han var ingen trivsam förhandlare för stans räkning så jag slog det där ur hågen. Och det var jävligt dumt. Det är en fin verkstad som vi byggde sen i Nyköping och jag får ju säga att kommunalgubbarna i Nyköping det var ett himmelrike att ha att greja med dom om den där tomten som vi fick där ute vid Lindbacke. Det är ju bra ett stenkast ifrån stans centrum. Jag begriper inte att dom släppte fram småindustrier på det där gärdet som dom ha gjort. Det är ju ett idealläge. Jag tycker nog att sinnelaget för inkorporering eller vad man ska säga av småindustrier inte har varit riktigt, men det kan ju bero på det att dom som har styrt under åren har saknat erfarenheter på det där området. Det skulle ha varit åtskilliga mera småindustri här. Arnewing, målarn m. fl. det är förbannat klämmiga grabbar, jag vet inte var dom hör hemma politiskt eller hur man ska placera dom men de är ju fin fina företagare. Vi skulle ha ett koppel sånadär. O:

Ett intressant men kanske också en delikat fråga det är väl att det är ju allt emellanåt på tapeten den här sammanläggningen mellan Oxelösund och Nyköping. Tror du en sådan sammanläggning skulle gynna näringslivet och den mindre industrin.

M B:

Det är en svår fråga. Det kan jag faktiskt inte svara på, men jag har varit anhängare av sammanläggningen hela tiden, fantastisk anhängare utav det och jag har väl varit uppvaktad om det ifrån Nyköpings håll alltså bakvägen. Dom har trott att jag skulle kunna göra någonting, men jag har ju inte gjort någonting åt det där. Jag har varit både på dig och på Z m. fl. vid kommunstyrelsen ni har haft, men jag har inte velat köra huvudet i väggen. Jag har varit sams med både Nyköping och Oxelösund i den här frågan. Men jag är ledsen på ett vis att inte sammanläggningen kom till stånd därför att jag tror att den måste komma. Om inte kommunerna kan göra någonting åt det så tror jag staten gör det, men vi ska väl hoppas att det inte drivs dit hän. Om det skulle gynna industrin det vet jag faktiskt inte. Nyköping är ju synnerligen välförsedd med småindustrier den har ju bara småindustri men den har ju kommit till på det viset. Om Nyköping numera berövar Oxelösund några möjligheter till småindustri det tror jag inte. Men det är väl inte gott att få industrin att investera nu för närvarande.

O:

Det är klart en sammanläggning några år framöver det blir ju rätt naturligt efter som nu både Nyköpings och Oxelösunds expansionsriktningar går mot varandra så det är väl riktigt. Ja, Martin en sista fråga i ett sånt här sammanhang brukar ju vara så här, jag tycker frågan kanske är något inkonsekvent därför att om vi säger att du börja med ingenting du har börjat med tomma händer som man säger ifrån rörmokare och järnverksarbetare o.s.v. och så småningom ha blivit direktör det är väl kanske en utvecklingsbana som många drömmer om att själva


få vara med om men få är utvalda i det fallet. Men ändå skulle jag vilja fråga dig: Med tanke på ungdomens resurser och möjligheter i dag om du skulle få leva om ditt liv vad skulle du ha velat utbilda dig till och vad skulle du ha blivit? M B:

Ja, jag tror nog att jag skulle vilja göra om samma sak en gång till. Alltså självstudier som kompenserar en bristfällig skolgång och i övrigt arbete, arbete, arbete. Det finns ingen belöning, vare sig pengar eller annat, som går upp emot tillfredställelse med sig själv om man har jobbat hårt och sett det givit resultat. Jag skulle göra om det på nytt, samma sak.

O:

Fattar jag dig rätt att du menar att det är arbete som ska ligga i botten på det mesta? Du håller med om den gamla sentesen, Tomas Edisons att ”3% inspiration och 97% transpiration”. Ja, Martin det här var en väldigt trevlig pratstund och tack så mycket ska du ha. Det här stoffet ska vi nu använda så småningom. Tack så mycket.


Intervju_med_Martin_Bergstroem_72_aar