Page 1

Intervju med Martin Andersson 70 år och Signe Andersson 73 år Den 6/11 1974

Intervju med Martin och Signe Andersson bosatta på Badhusgatan i Oxelösund. Martin Andersson har sedan sin ankomst till Oxelösund på 30-talet varit både fackligt och politiskt verksam, och även under många år en av förgrundsfigurerna i det kommunala arbetet.

Martin Andersson höll tal vid invigningen av Folkets Hus den 9 december 1956.

Vi ber nu Martin berätta hur han kom till Oxelösund och kom att verka fackligt och politiskt. M A:

Ja, jag gick ju till sjöss, och jag hade tidigare varit i Oxelösund. Jag lämnade mitt fartyg, det var en Grängesbergare, i Swansey och gick med en annan Grängesbergare hit till Oxelösund. Att jag hamnade här i Oxelösund var därför att jag hade en flicka här som jag intresserade mig för och hon hade också sagt i ett brev som jag fick i England att det fanns jobbi Oxelösund. Jag kom ju hit –35 och började på och arbeta här som skeppare på mudderverket som hamnen hade. Och vi muddrade upp den gamla rännan nere i Oxelöviken. Oxelöviken är ju nu igenfylld, där står ju stålverket. Vi fortsatte ju och muddra i hamnen och vid Svansbryggan och även i badhusviken. Under den tiden då började jag på och engagerade mig. Tidigare var väl bekant att jag har varit fackligt och politiskt intresserad och det första uppdraget som jag fick här det var ju som sekreterare i Folkets Parks styrelse. Den sorterade ju under Oxelösunds arbetarkommun. Därigenom blev jag ju också engagerad i arbetarkommun i dess


styrelse 1936, och sedan låg ju fältet öppet för mig att fackligt och politiskt verka i Oxelösund. Och kommunalt också, jag blev ju snart ledamot i fattigvårdsstyrelsen, numera kallas den ju för socialnämnd. Jag fick ju det intrycket här om Oxelösund, dess bebyggelse det var ju sedan sekelskiftet, ja före sekelskiftet, och bara några fastigheter var väl byggda senare. Och det verkade som ett litet Klondike här eller ett samhälle som jag hade upptäckt och sett på Newfoundland. Det påminde mycket om bebyggelsen uppe i Canada. Men de där träkåkarna som fanns här tycker jag man skulle kunna förbättra, reparera och bygga upp här. Jag skrev en artikel i Socialdemokraten om det här och det vart ju bekant utav fastighetsägarna. Jag höll ju på att bli nertagen av fastighetsägarna för att jag våga kritisera deras fastigheter. Jag skulle tro att det gjorde mycket att jag vart engagerad genom arbetarkommun i det kommunala, därför att jag rev lite i saker och ting. Jag blev arbetarkommunens ordförande och jag kom in i fullmäktige. Det var ju så att primärkommunen här i Oxelösund, det var Nikolai kommun det sträckte sig ju ifrån Larslund och ända hit ner till Oxelösund, vi hade ju Oppeby, det tillhörde ju också kommunen och vi låg vägg i vägg med Tunaberg och Bergshammar den var rätt så stor. Municipet här det var ju bara stadsplanefrågan och hälsovården och brandväsendet. Utöver detta hade ju primärkommunen allt, eller vad kommunen av idag har hade ju Nikolai kommun, så det var rätt mycket och arbetet var ju rätt så påfrestande. Vi hade ju en kommunalnämndsordförande som hette Frelin, han var skräddarmästare men han sysslade mest med det kommunala verksamheten och mycket lite med sitt yrke, det hade han inte tid med. Och det där tyckte jag inte var så bra, att han skulle vara ensam på området och att han skulle vara både nämnden och fullmäktiges ordförande. Och sedan rullades ju hela min kommunala verksamhet upp fram till 1950. Men innan dess så var det en hel del saker jag tycker här skulle ventileras. 1939 då sammankallade jag municipet och kommunens ledamöter, kommunala ledamötet över huvud taget i föreningslokalen, nuvarande Filadelfiakyrkan. Det var ju så gott som fullsatt där och i egenskap av arbetarkommunens ordförande så hade jag ju möjligheter till det. Och där diskuterade vi, jag inledde frågan men hur vi skulle göra med Oxelösund därför att det fattades så mycket här, enligt mitt förmenande. I Oxelösund här borde ju oxelösundsborna kunna leva på samma sätt med samma rättigheter som andra kommuner. Men det var inte tålt att jag uppträdde på det sättet. Man sa det att, flera talare där sa att jag tyckte inte om Oxelösund som det var så kunde jag ju flytta tillbaks varifrån jag kom. Och jag var ju skriven i Stockholm och de menade väl att det var ingen jämförelse. Men det lade grunden till tanken på att Oxelösund skulle kunna utvecklas. Nu var det ju på det sättet att Grängesbergsbolaget ägde ju all mark här och dominerade här. Det var ju så att Järnverket låg ju utanför, det hade ju köpt sin mark utav Grängesbergsbolaget. Samtidigt med det här mötet med kommunalmännen så föreslog jag municipets gubbar att de skulle inkorporera järnverket till municipet för att därmed kunna skaffa sig lite flera skattekronor. Och det var de glada för. Är det så att vi får järnverket inom municipets gränser då kan vi sänka skatten, sa dom. Skatten här var ju bara 1 krona, det var ju för all del lite pengar det också på den tiden, men personligt sa jag ju det att, man ska inte sänka någon skatt utan man ska göra sig nytta av skatten och visa skattebetalarna vad de får,


för nu ser inte oxelösundsborna vad de får för sina pengar när inte någonting göres som är påtagligt. Vi drev i alla fall inom primärkommunen, Nikolai kommun, verksamheten undan för undan och det var ju många frågor, både skolfrågor och andra frågor som skulle lösas. En sak som låg mig varmt om hjärtat, och även som hantverksföreningen var intresserad av, det var en yrkesskola. Och den kom ju till stånd, och den har ju nu utvecklat sig som man hade tänkt sig att den skulle göra. O:

Det var ju på 30-talet Du kom till Oxelösund. Då var det ju så att ingen av de stora reformer som har genomförts sen dess, och som vi idag tycker är så väldigt självklara, ingenting av det var ju då genomfört. Jag tänker på arbetstiden, semesterfrågan, pensionsfrågan osv. Jag förstår att bakom steget att gå in i det kommunala låg naturligtvis din tro att den vägen kunna påverka frågornas lösning den politiska vägen. Nu skulle jag vilja fråga om det var något speciellt område Du tyckte var eftersatt eller var Du allmänt intresserad av att påverka frågorna i den riktning som Du hade tänkt Dig, eller var det något särskilt som gjorde att du kom in i politiken?

M A:

Det var i allmänhet, alltså både sociallagsstiftningen och ekonomiska och rättsväsendet över huvud taget. Jag ville försöka verka så att jag kunde påverka en förbättrad utveckling i samhället, efter min förmåga. Men jag visste ju det att lokalt kunde man ju inte omforma hela samhället, men man kunde ju verka på sin plats att förbättra levnadsförhållanden för folk. Och det var det som gjorde, jag har ju haft, jag kan ju säga som en parentes, jag har ju haft erfarenheter. Jag var ju på 1920-talet nere i Frankrike och jobbade i en gruva där och jag fick ju se hur eländigt fransmännen har, och över huvud taget i andra länder med. Och det gjorde ju att jag ville, när jag kom hit, kunna medverka på något sätt att påverka utvecklingen. Det kommunala livet här det ändrades ju sedan undan för undan genom att lagstiftningen förändras, och Nikolai kommun fick ju en bättre ekonomi allt eftersom folk börjar på och få större inkomster. Företag som fanns fick ju även bidra i skattefrågan och därmed gjorde det att de att de kunde förbättra en hel del saker. Men vad som låg mig i fatet det var det att Grängesbergsbolaget dominerade här. Man måste för Oxelösunds vidkommande rådfråga det. Det skulle gå till Eskilstuna och diskuteras först innan man kunde vidta något som helst. Här hade man ju helt deras regim, elförsörjningen och vatten och de hade ju gator och all belysning och sådant där. Det var ju municipet i och för sig som skulle syssla med det här, men det intresserade mig i alla fall därför att det låg ju i primärkommunen. 1946 när frågan uppkom i riksdagen om, och regeringen började syssla med det att det skulle bli större kommuner, alltså en annan kommunindelning än på 40talet, då flög det i mig att här ska vi kunna göra någonting för att få Oxelösund som egen primärkommun och komma ifrån landsdelen. Vi hade ju i fullmäktiges ledamöter som var lantbrukare och jag för min del jag var intresserad av att utveckla Oxelösund framför allt. De ville inte vara med på det, de där lantbrukarna. Många frågor som jag förelade fullmäktige, ville de överklaga. Och de överklagade en hel del. Jag kan inte minnas riktigt nu alla de frågor som var, men det var rätt ofta. Och de stog sig, jag ville aldrig släppa fram någonting


på fullmäktiges bord utan att det kunde stå sig. Den friheten som vi hade i det kommunala, kommunallagarna i det fallet, den var inte så stor som den är nu för nu är ju kommunerna mera självständiga gentemot lagstiftningen kan man säga, lagen har ju förbättrats för dem. Då var det ett sammanträffande på länsstyrelsen om den där nya kommunindelningen, det var 1947 vill jag minnas. Och då diskuterade man att överföra Helgona och Nikolai kommuner till Nikolai. Men det opponerade jag mig omedelbart emot och sa det att ska man göra på det sättet att vi blir en kranskommun kring Nyköping, då hemställer jag om att vi får en utredning om huruvida Oxelösund kunde bli en egen kommun, primärkommun. Och det tog man fasta på, och det blev en utredning. Och resultatet blev det att nyårsafton 50 så blev Oxelösund primärkommun. Alltså fira kommen sin inträde i primärkommunerna, alltså det blev då s k stadsbildning. Och det kallades ju då för stadsfullmäktige och drätselkammare. Vilket nu har ändrats till kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Men under de här åren från 1939 till 1950 så var jag också intresserad av att den fackliga rörelsen skulle utvecklas här och det saknades en centralorganisation. O:

Innan vi kommer in på det fackliga skulle jag vilja fråga lite mera om det kommunala. Du sa att du var intresserad av det mesta när det gäller att kunna få samhället att gå åt det håll vi vill. Du ansågs ju på den tiden ganska radikal. Hur kände du, hade du någon respons hos dina partikamrater? Hade ni majoritet i fullmäktige? Och framförallt var det ju så att 20- och 30-talens kommunalpolitik de var ju präglade av den knappa ekonomin och jag föreställer mig att det var ganska svårt när det gällde att komma fram med förslagen som skulle kosta pengar. Vad sa till exempel borgarna sådana som Fagerlundarna och Hasselrotarna?

M A:

Det är alldeles riktigt att det var strider på det området när det var fråga om ekonomin, men jag kan inte när, när jag inte har några papper framför mig kommer jag inte ihåg med bestämdhet vår ekonomi, men jag kan dock säga det att vi hade samma skatteintäkt som Motala på sin tid, så mycket kommer jag ihåg. Och det var ju mycket bra, Motala det var ju stad och hade stor industri. Vi var också Sörmlands rikaste kommun, kan jag säga, så ekonomin det var inte någon större svårighet att brottas med. Det var oftast lite svårt att få beslut därför att folk var vana vid att vara sparsamma och knappa. En händelse som kanske kan vara av intresse att höra är ju att jag förslog till ABF, Arbetarna bildningsförbund lokalavdelning här i Oxelösund att vi skulle höja anslaget ifrån 400:- till 800:-. Från borgerligt håll sa man att det var alldeles onödigt att lämna de pengarna till en sådan organisation. Förresten vad är det för en organisation, svarade man. Man var totalt okunnig om vad ABF var. Jag fick hålla ett lite längre anförande om vad ABF sysslade med, och då tyckte man att ja, så kunde man ju gå med på det. Men 800:- till dem, har vi någon garanti att de används på rätt sätt. Jaa, jag var ju själv med i ABF-styrelsen i några år, så jag sa att jag garanterar att pengarna kommer till nytta för den frivilliga bildningsverksamheten. Och då fattade man det beslutet. Men en annan sak som också rörde skolväsendet., det var är vi ville ha fri undervisning för oxelösundselever i Nyköpings läroverk. Då ville man sätta stopp för det också, och det var främst från borgerligt håll- Jag


vet, jag vill inte säga några namn, men jag vill säga det att det var en av de mera bekanta och framstående borgerliga representanterna som sa det att ska arbetarungdomen gå i läroverk, vad ska då våra barn göra för någonting. Ska de få konkurrens då kanske de blir utslagna, vad ska dom göra då. Så där gick det oftast i tongångarna i fullmäktige på det ena eller det andra sättet. Så det var inte så roligt alla gånger att komma med frågor som hade någon större betydelse för den stora allmänheten. Ja, det var det, jag kommer inte ihåg så mycket kanske. O:

Med den position du hade under de där åren blev det ju så att allt det du sa och gjorde det ventilerades och diskuterades och man hade synpunkter på det. Jag kommer själv ihåg att under kriget så hade du en annan inställning, du var engagerad i Finlandsfrågan t ex. Det skulle vara roligt att höra dig prata lite om det nu.

M A:

Ja, åren 1939-40 det var ju Finlands svåra år med Sovjet, alltså vinterkriget som man kallade det. Genom fackliga central tog jag upp den här frågan och i samband med den riksomfattande hjälpen till Finland och jag fick då bli ordförande för den lokala finlandskommittén som arbetade här för att dels göra insamlingar för att få ekonomiska möjligheter att bidraga för finlandshjälpen. Det bottnade ju mycket i att ordna möten och sammankomster och jag kan ju säga det att slutresultatet utav, det ekonomiska slutresultatet utav finlandshjälpen det blev att oxelösundarna hade skänkt 55.000:-, och jag för min det tycker att det var ett bra resultat. Vi var ju faktiskt inte mer än 3.000 innevånare här. Sättet att samla in pengar och det gick ju främst genom att vi hade möten och då tog vi upp kollekt. Och vid några tillfällen så hittade vi både guldarmband och guldringar i kollekt. Nu hör det ju till att vi hade ju talare här som hade förmågan att skildra förhållandet i Finland under kriget, de själva har ju varit över och upplevt det och sett hur det var, och det gjorde det att det grep folk i själ och hjärta. De blev givmilda. Så givmilda har väl aldrig folk varit över huvud taget här, som under finlandskriget. Men det var inte bara finlandshjälpen som vi sysslade med. Jag fick ju hela tyngden på mig i fråga om norgehjälpen och europahjälpen, och det var rätt mycket att syssla med. Nu får jag ju säga att jag hade bra medarbetare i kommittén som hjälpte mig på alla sätt. Det är klart här har man ju inte kunnat göra sådant jobb själv, ensam. Men man delade ju ut jobb och organiserade det hela och det var många gånger trevligt. Men en annan sak som kan för Oxelösund ha intresse som kanske är lite i glömskan, det är råvarubristen vid järnverket. Det var så att 1944 då var det väldigt svårt att få in en speciell gaskol. Det var soda och sand till glasverket, eller glasbruket som man oftast sa. Orsaken till det, det gjorde det att ledningen vid järnverket vill inte lägga upp lager och när de började på och ta slut så ville man ha mer men det var väldigt svårt. Vi fick ju mycket ifrån England och från Belgien och det var ju svårigheter sjövägen att ta hit då, så det blev arbetslöshet. Det signalerades att Oxelösunds järnverk skulle slås igen. Då kontaktade jag direktör Medin på hans kontor och en rolig historia, när jag kom in så hälsade han på mig med att säga: ”jaså, Andersson tänker på skatten”, sa han. – ”nej, sa jag, det gör jag inte, direktörn, jag tänker på de hundratals jobbare som kommer att bli arbetslösa och därmed de svårigheter som familjerna bereds genom


arbetslösheten”. –”ja, vad kan jag göra åt det”, sa Medin. – ”Ja, ta och rusta upp järnverket, sa jag, då får alla jobb”. Vi diskuterade ju den här frågan och han sa ju det att han hade begärt att få lägga upp råvarulager här men från statsmakternas sida så ville man inte vara med på det. Jag tog och for upp till Stockholm, till kanslihuset och talade med Hjöres, som var folkhållningsminister och hade de här frågorna under hand och jag sa det att så och så ligger det till. Jaha, det hade han ju i stort sett reda på redan, men när jag sa det att direktör Medin han hade velat lagt upp lager men inte fått det, då slog Hjöres i bordet och sa att ”det var en förbannad lögn”, sa han, för det var vi som ville lägga lager men direktörn ville inte vara med på det. I alla fall för att klara utav det hela, så kontaktade jag arbetslöshetsnämnden, länsarbetsnämnden. Det var direktör Martin Colliander då, vi var ju väl bekanta med varandra tidigare och kom överens om vad vi skulle göra. Vi tog och ordnade ett sammanträffande med järnverkets bolagsstyrelse och arbetsmarknadsstyrelsen i Stockholm, och jag hade metalls ordförande och fabriksordförande med mig dit upp och vi hade ju diskuterat tidigare hur vi skulle gå till väga och jag fick på det sammanträdet hålla ordet. Och jag redogjorde för våra synpunkter, både fackligt och kommunalt och resultatet blev det att man skulle ordna arbete ute på vägar och i skogen till att börja med för att ingen skulle behöva bli arbetslös. Och vi ordnade upp det där på bästa sätt. Jag kan ju säga det att direktör Hässlov, bankdirektörn som var ordförande för företagets styrelse, han kom till mig sedan och sa, beklagade och sa det att Andersson skulle ha vänt sig till mig direkt så hade vi inte behövt haft den här offentliga historien, det har ordnats upp. Jag tyckte jag känner inte till sådana här förhållanden på rätt sätt, sa Hässlov. Så vi kom ju bra överens i den frågan och det ordnade sig ju. Vi fick ut folket under tiden som man kunde skaffa mera råmaterial, på vägbyggen och häromkring Oxelösund och i Sörmland och på avverkning av skog därför att vi använde ju så mycket skog till bränsle på den tiden och då skulle vi ju kompletteras på det sättet, vi måste ju göra en motprestation till vad statsmakterna gav järnverket. Och jag kan ju säga det att de tjänade bra. Jag fick ju också i uppgift att följa upp den här frågan, jag vart ju så att säga lokalkommitténs ordförande i det här sammanhanget och höll samman det hela. Mycket god hjälp hade jag utav länsarbetsdirektörn Martin Colliander. Och pojkarna som var ute och gubbarna med, De äldre de tjäna bättre på det här om man kan säga nödhjälpsjobbet än vad de gjorde vid järnverket. Och det får jag ju också säga att det förargade ju Medin när han fick en redogörelse för det. Det var en rätt så intressant tid, det var ju lite kontroverser här och var för att uppe i Mellösa där ville inte Flenmålarn, som han kallades, han ville inte vara med om och betala det pris som vi hade gjort upp att skulle ha på m3 på skogen där och det gjorde ju sitt att jag kalla Knut Johansson, det var lantarbetarnas ombudsman som också var skogsarbetarnas ombudsman då, och vi kom ju som sagt var överens om att det skulle bli på det sättet, till det priset som var, det var 3:73 m3 och så var det svårighetstillägg 50 öre. Och de tjäna rätt bra på den skogen, och frisk luft var det så att dom trivdes där uppe. Men oftast var det lite kontroverser som gjorde att på lördagseftermiddagarna när de kom hem då ockuperade de gården där jag bodde, för då var de rätt så förbenade på vad som hade gjorts, och det fick man ju klara av sedan så småningom och det ordnade sig ju. Men intressant var den där saken, det får jag ju säga.


O:

Martin, du höll ju på till strax efter 1950 med ditt kommunala arbete här och nu när du har lite perspektiv på det hela, vi ska komma in lite på det fackliga, men innan dess skulle jag vilja veta om du tycker att den insats du gjorde inom kommunalpolitiken i Oxelösund gav dig någonting eller tycker du att det var mycket som var ogjort? Kan du sammanfatta det lite.

M A:

Ja det är kanske lite svårt att säga. Visst gav den mig en hel del, det får jag ju säga att jag har personligt fått mycket utav allt arbete jag har lagt ner. Jag tycker att jag har i stort sett medverkat till en utveckling. Vad som jag tycker är det sämsta resultatet det är det att jag fick Oxelösund till en primärkommun, det spökade för mig hela tiden. Den här landskommunen, Nikolai och municipet det låg inte för mig. Jag tyckte att det hela skulle vara ett- Vad som jag har glömt bort och glömde bort i det sammanhanget när jag föreslog om utredningen att Oxelösund skulle bli en primärkommun det var det att det var ett för litet område. Jag skulle gärna velat haft Tunaberg med också. Men Bogslötslandet tillhörde Nikolai kommun och övergick till Tunaberg 1922 och när vi hade den biten tidigare hade vi ju kunnat gå över till Tunaberg. Ja tunabergarna skulle nog gärna ha velat vara med och haft gränsen lite längre upp och gått ner till Tunaberg. Det hade varit bra för oss att kunna haft Tunaberg kommun också till Oxelösunds kommun, då hade vi haft ett bra område att arbeta vidare på. Odsvall säger här att jag skulle prata lite om det fackliga, ja vi hade ju i Oxelösund tidigare, 1921 en facklig centralorganisation som hade till uppgift att lokalt samordna och verka för de gemensamma fackliga lokala intressena, även att i studieavseende sköta medlemmars fackliga intressen. 1921 när vi hade fyra stycken fackliga centralorganisationer, det var ju transport eller hamnarbetarna, det var järnvägsmännen, det var metall och det var byggnadsträarbetarna. Man tyckte att vi måste ha ett intresse av att vara samman för gemensamma intressen lokalt och då föreslog man att 1921 bilda Oxelösunds fackliga centralorganisation. Då fanns det också en syndikalistisk organisation här som ansågs sig var fackligt intresserad och det var ju mycket vaga stadgar ifrån landsorganisationen. Man bildade 1921 alltså Fackliga central och medlemmar blev ju dessa fem organisationer. Men det dröjde inte länge förrän den där centralorganisationen avsomnade, i stort sett var det beroende på att man diskuterade medlemstillhörigheten. Det var LS-arna som hade ockuperat det där, det var ljumt intresse ifrån LO-organisationerna. Och när landsorganisationens femte kongress 1930 beslutade om nya stadgar för fackliga centralorganisationerna så beslöts just att inga andra än LO-organisationer skulle få tillhöra fackliga centralorganisationer och därmed upphörde den fackliga centralorganisationen. När jag kom hit till Oxelösund 1935 så intresserade jag mig för det. Jag vart ju klubbordförande vid järnvägen och fackligt aktiv inom järnvägsmannaförbundets avdelning 18. Jag hade ju tidigt varit mycket aktiv inom sjöfolksförbundet, tidigare med sjömansunionen. Jag ville ju ha en facklig centralorganisation till stånd. De hade ju utöver hamnarbetarna eller transports avdelning 12 och metalls avdelning 39 såväl som byggnadsträ 118 och fabriks hade kommit till 432, handelsarbetarnas avdelning 110 har också kommit till, så att nu var det ju en större teckning för en facklig centralorganisation med samarbete. Jag diskuterade ju den här frågan med


styrelseledamöter inom den fackliga centralorganisationen eller inom fackföreningarnas styrelser för en facklig centralorganisation och där var man med. Under tiden, då var jag givetvis arbetarkommunens ordförande också och det var kanske ett litet handikapp i det avseendet därför att fabriks medlemmar de var rätt så hårt vänstervridna kan man säga om socialdemokratin. De misstrodde mig vad jag ville komma åt, men jag ville ju komma åt en facklig utveckling i Oxelösund. Det var ju det enda. Det visade sig också därför att första maj-demonstrationen här som hade legat nere sedan under första världskriget. Då visade det sig att det var rätt så besvärligt att inte ha en centralorganisation. I alla fall sammanträden skedde med styrelserna för de dåvarande organisationerna och jag var med på att vi skulle bilda en facklig centralorganisation med landsorganisationens stadgar och 1940 i april då var vi klara med det, och personligen hade jag mycket hjälp utav Herbert Gustavsson som var ordförande för facklig central i Nyköping, och Filip Nilsson dess sekreterare. Det var stabila fackliga representanter som visste vad den här frågan gällde. De orienterade ju våra avdelningsstyrelseledamöter i den här frågan och så, därmed så blev fackliga central bildat. Fackliga centralorganisationerna de har ju att bedriva studier, skolverksamhet och information i största allmänhet för sina medlemmar och så skapa opinionsmöten för aktuella frågor, även att tillvarata alla slags intressen och frågor utanför fabriksportarna. Fackliga central det är en organisation som ska vara en klockarfar för alla arbetarrörelsens organisationer och vi arbetade efter det och jag tror att Oxelösund under åren har haft mycket nytta utav den verksamhet som fackliga central har haft. Vi bildade också organisationer, fackliga organisationer. Så tillkom ju hotell- och restaurang och det kom till kommunalarbetarförbundets avdelning m fl, gjutarna utvecklades när Centrifugalrör kom hit och vi bildade här hyresgästförening, vi bildade samaritföreningen, det var fackliga centrals, och mycket annat. Vi anordnade utställningar. Nu när man talar om att SSU-förbundet, alltså det socialdemokratiska ungdomsförbundet, uppmärksammade folkrörelserna och deras betydelse, visst utan folkrörelserna finns ingen demokrati i ett land, och de talar om utställningar med folkrörelserna. Jag skulle tro att fackliga central var en bland de första som utställning här. Alla fackliga och alla andra organisationer, när Folkets Hus blev byggt, fick göra en utställning där och visa där visades då organisationernas verksamhet både i tal och bild och skrift. Och det gladde mig att 3000 besökare hade vi den söndagen. Nu ville man av ekonomiska skäl inte fortsätta med det här, tråkigt nog. Vi upptog också frågan om kulturfrågor och vi hade kulturaftnar, vi hade författaraftnar, vi hade musikaftnar och allt möjligt. Författaraftnarna de var väldigt lyckade genom att vi fick tag på bra författare. Och vi hade sångare och musiker som inramade författarnas anföranden. Det hade vi i föreningslokalen, alltså Filadelfialokalen. Även under kriget kan man säga att fackliga central bidrog till, alltså censurerade filmer, filmer som inte fick visas utåt därför att det var angrepp på nazismen och Hitler. Vi visade de filmerna i föreningslokalen. De rönte stort intresse, det var fullspikat vid varenda föreställning vi hade och det gav en väldigt stor upplysning om vad nazismen var. Ja det är mycket som man kunde säga här. Jag skulle också kunna ha sagt att fackliga centralorganisationen var väl den första i Sverige som fick komma in i skolorna. Jag skulle tro att Odsvall som var skolstyrelsens ordförande vet det också. Vi talade om arbetsmarknadens parter, vi ville informera skoleleverna om hur det skulle ta sig ut för dem när de


kom ut från skolan och skulle börja på och syssla med självständigt arbete eller arbetet i näringslivet. Och det höll vi på flera år om det och ända fram till jag avgick –67. På 60-talet då fick jag en god hjälp genom att ombudsman Ragnar Rudfalk i metall medverkade på ett förnämligt sätt. Det var rätt så intressant att komma in i skolan och berätta om det tog sig ut när de kom ifrån skolan och ut i arbetslivet, näringslivet. Det är många lustiga historier som jag skulle kunna berätta men det får väl vara, tiden tillåter inte det. Fackliga centrals arbete det var ju mycket, mycket intressant, ja tillsammans med det kommunala arbetet och mitt dagliga arbete. Jag får säga att det blev alltmer intressant för varje år. Det blev uppgifter efter uppgifter och det omfattade ju hela vårt land av näringslivet och samhället i stort. Jag skulle kunna säga här att jag bodde på Folkets Hus, på expeditionen, därför att arbetet krävde det. Visserligen hade jag medarbetare, men jag ville verkligen se över det hela och dela ut arbetet i bästa möjliga mån. Jag skulle tro att den tid, de 27 år som fackliga central verkade har haft sin betydelse i Oxelösund. Samarbetet med de kommunala myndigheterna och med arbetarkommunens såväl som ABF och många andra och inom organisationerna, och även företagsledarna. Vi hade mycket konferenser och kurser tillsammans med företagarna här som gjorde sin nytta. Redan på 40-talet så hade vi ju kurser tillsammans med företagarna där direktörer och de närmaste var med som rörde företagsdemokrati och arbetsskyddsfrågor. Som nu, arbetsskyddsfrågorna är ju just nu –74 mycket, mycket uppmärksammade. Och vi hade förnämliga medarbetare från landsorganisationen. När det var rörande företagsdemokrati så vill jag nämna det att det var mycket trevligt en kurs som vi höll, och rätt länge med, då hade vi nationalekonomen Nisse Källgren, numera i arbetsmarknadsstyrelsen vill jag minnas, där vi plockade sönder Järnverkets verksamhetsberättelse. Direktör Kull och ekonomichefen Göran Jonsson var med också och de blev ju mäkta förvånade över att det skulle kunna vara på det här sättet. Källgren tycks ha bättre reda på deras verksamhetsberättelse än vad Kull och Jonsson hade. En annan sak också var det ju mycket radikala deltagare från fackligt håll som var med och deltog, och de började på och prata om utdelning av bolagsvinsterna till jobbarna och Nisse Källgren han hade väl tänkt på det så han hade redan plockat ihop de där stora företagen och vad de hade i vinster. Han redogjorde ju för det och det resulterade i att det skulle bara bli 600:- på ett år på varje jobbare. Därmed så vart den där radikala killen avspisad till förnöjelse för många som hade en annan syn på hur vinsterna från företagen skulle användas. Ja, fackliga central upphörde ju 1967 därför att storavdelningarna kom till och det blev bara sektioner, inga självständiga organisationer eller fackföreningar blev kvar annat än metall och hamnarbetarna, transports avdelning 12 som numera har gått över till ett fristående förbund. Jag skulle säga det att många fackligt aktiva skulle nog ha velat haft fackliga central kvar under de former som det har varit möjligt därför att det har blivit mer kontakt lokalt. Nu är ju huvudfrågan lagd i Nyköping och med södra Sörmland och man har nog inte, skulle jag kunna säga att fackliga central södra Sörmland har inte förstått att vända sig utåt, de vänder sig bara inåt och det är alldeles fel. De tänker inte på det jag sa tidigare att en facklig centralorganisation det är en klockarfar för alla eller för hela arbetarrörelsen och därmed ska den verka på det sättet.


O:

Ja, Martin eftersom du har en 25-30-årig politisk och facklig förtroendemannabana bakom dig nu så skulle vi kunna sitta här hela kvällen och minnas tillbaka på de här tiderna. Nu njuter du ditt ”otium dingnitatum” som det heter på ”latinius” och kan väl se på de här frågorna lite vid sidan om. Vi började med att fråga dig vad det var som gjorde att du blev politiskt, fackligt aktiv och det fick vi besked om att det naturligtvis var ditt stora allmänna intresse för att vara med och försöka lösa de stora samhällsfrågorna till gagn för människorna och framför allt för arbetarklassen. Vad jag förstår av ditt inlägg här tyckte du nog att din kommunalpolitiska insats för bildandet av primärkommunen var bland det viktigaste, och när det gäller det fackliga hör jag nu att det naturligtvis var bildandet av fackliga central och dess ordförande post som du innehade i många år som låg dig varmt om hjärtat, samordningen där bland fackföreningarna. Om vi skulle avrunda det här samtalet med att säga så här, Martin. Det du gick in på 30-talet och försökte förverkliga, det är mycket genomfört av nu som arbetstid, pensioner, semester och andra stora reformer att inte förglömma på den sociala sidan. Nu är det väl som man brukar säga ”nästan bara fransarna kvar”. Fackligt så har vi gått ett steg framåt, folk har bra betalt och så. När du nu ser på de här stora frågorna idag, vad tycker du då till sist är viktigt att vi från socialdemokratin och arbetarna skall sätta in våra insatser för. Vad är det som du idag tycker är mest angeläget när det gäller att lösa samhällsfrågor.

M A:

Jo. Det viktigaste av idag tycker jag är det att man lagstiftar och kringskär företagens möjligheter att spekulera. Vi ser hur man med byggnadsproduktionen, man ser med materialproduktionen för byggnadsämnen har så att säga centraliserats till stora koncerner och det är det vi skall stoppa. Vi ska också se till att de multinationella företagen som florerar runt om i världen, att de inte ska få makt att styra ekonomiskt vår ekonomi i landet och att de inte ska få fria händer att köpa upp svenska företag och i och med det lägga ned dem så att vårt folk blir arbetslösa. Här måste en lagstiftning till. Det måste också till en lagstiftning som förbjuder dem att få majoritet, aktiemajoritet i vårt land. Ur facklig synpunkt är det mycket betydelsefullt. Det var det tidigare men det släppte man ju, som jag tycket var väldigt oförnuftigt. Vi förlorar på det. Därmed så det ju tillkommit att vi får en bättre lagstiftning till trygghet på arbetsplatserna, vi har utvecklats snabbt till att förbättra företagsnämndsverksamheten, att vi får mera att säga till om på arbetsplatserna. Det är ju alldeles riktigt, hur skulle egentligen en företagare eller företagsledningen klara sig om inte vi medverkade. Jag själv var ju engagerad vid järnverket och i det sammanhanget internt, och jag får säga det att det utvecklade sig undan för undan till att förbättra deras syn och inställning. Nu har det ju kommit folk med modernare synpunkter än tidigare. Jag kan ju också säga det att det gladde mig sista tiden. Jag fick ju vara järnverkets yrkesråd i länsskolenämnden, jag var ute på konferenser för järnverkets vidkommande och träffade många företagsledare och de sa alltid det att Oxelösunds järnverk, ja det ska vi inte tala om, det är inte likt allt annat, de är ju långt före oss. ”Ja, ni har bara att följa efter och vara likadana”, sa jag för att intresset för de anställda det ska alla företagare intressera sig för. Och det har ju utvecklats sig till att det är så undan för undan, att de förstår att de är tvungna att acceptera oss som medverkare. Men allt detta som har utvecklats, jag kan ju inte tala om hela den


nya omförvandlingen som sker från fackligt håll och på arbetsplatserna, men ett är det jag kan avsluta med att säga att det är arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen som har tagit företagarna i öronen och lärt dem var deras frid tillhör. De har blivit hyfsade, och det är vi själva som har lärt dem det. O:

Bara en kort fråga till sist. Som gammal kommunalman, hur sköter sig kommunalgubbarna idag?

M A:

Ja, Odsvall frågar mig hur kommunalgubbarna sköter sig. Jo, visst jag tycker att dom i stort sett sköter sig bra. Det gör de visst det. Och jag har ju inte lagt av intresset för det här, jag följer ju upp dem och jag börjar nu på och bli verksam inom pensionärsföreningen och lär väl komma att få kontakt med dem mera ingående. Det är som sagt var en fördel, tycker jag, att man har gått in för att informera allmänheten om vad som har kommit och var som skall komma och hur det förhåller sig med kommunens ekonomi både nu och tiden framåt. Men folk i stort sett är rätt okunniga har jag upptäckt. Jag skulle kunna säga det finns bara 10% utav allmänheten som är medvetna om vad samhället är för någonting. Och det är klart att kommunalgubbarna har svårt att få allmänheten att förstå det. Jag tycker att det är bra, och den verksamhet som arbetarkommun driver nu med upplysningar och debatter och diskussioner, det är väldigt bra. Jag deltar i deras möten och jag kan ju givetvis inte vara tyst utan jag måste ju säga min mening och jag vet inte om det uppskattas, men jag tror att de inlägg jag har haft har en viss betydelse för de här kommunalgubbarna som är med.

O:

Tycker du partiet skulle vara radikalare idag?

M A:

Ja, partiet säger Odsvall skulle vara radikalare, ja så radikal som jag egentligen är det kan man inte vara. För att jag skulle vilja ha bort alltså den privata företagsverksamheten. Det är en väldigt svår sak att klara av men skulle det var på det sättet att allmänheten vill ge partiet, alltså det socialdemokratiska partiet 75-80% av rösterna ja då var saken klar. Då genomförde vi precis vad vi ville ha och det är till allmänhetens stora välsignelse.

O:

Tack ska du ha Martin det blev en trevlig pratstund det här.

O:

Nu skall vi fortsätta med Martins maka fru signe Andersson född Nordström. Hon är född i Oxelösund och känner till Oxelösund från seklets början. Vi ska nu be fru Andersson berätta hur hon upplevde Oxelösund som liten flicka var hon gick i skola och hennes uppväxttid. Hon har också själv, sedan hon gift sig med Martin Andersson deltagit aktivt i det kvinnliga socialdemokratiska och politiska arbetet. Var så god Signe!

SA:

Ja, jag är född här i Oxelösund 1901. Mina föräldrar kom ifrån Nyköping och bosatte sig i de s k Eskilstunavillorna. De var färdigbyggda 1900 och på hösten flyttade de in. Och som sagt min far och mor kom från Nyköping. Han var


stenarbetare och arbetade vid Lyberg & Berg, så han var med och byggde, la grunden till vattentornet, gamla vattentornet nu alltså. Och grunden till Thams villa var han också med. Men det där var ju ett svårt betungande sätt att bo i Nyköping och arbeta i Oxelösund, så när de där villorna blev färdiga flyttade de alltså ner, och jag är född 1901 och har upplevt så gott som hela min tid här i Oxelösund, gått i skola här med undantag av några få år som jag varit ute på andra platser. Och jag kan säga det att i stort sett har det varit bra. Jag har haft en lycklig barndom, vi har inte behövt lida nöd trots att han har varit hamnarbetare. Vi fick inte ha så stora fordringar på den tiden. Jag vet aldrig av att vi behövde varken svälta eller frysa eller på annat sätt lida nöd. Allra längst jag kan komma tillbaka är väl när jag var en 3-4 år. Jag fick följa med min far ner till Femöresund. Gamla femöresundsstugorna finns kvar ännu idag, där nere bodde min faster och farbror och mina kusiner och farmor. Varje sommar hade de detta som sommarnöje annars så bodde han ju i Norrköping. De där stugorna hade väl tidigare varit lotsstugor, vet du det Odsvall? O:

Jo det stämmer.

SA:

Ja, jag har för mig att genom det så kom han att bli sommargäst där. Och det var en mycket underbar tid. Man sprang lätt och glatt varje söndag och pappa höll mig i handen och sprang över de där backarna och stigen som nu heter Femöresundsvägen. Femöreplan där de nu spelar fotboll det var då vatten så vägen gick vid sidan om och min kusin har fotografi utav faster och farmor och mig under en utav de stora ekarna, den är visst borttagen nu, där står en villa. Ja, sedan började vi skolan och det var ju många klasskamrater, jag tror vi var en 30-40 stycken. Jag har ett gammalt foto här.

O:

Var det i A-skolan?

SA:

Vi kalla det för småskola, det var två år och storskola det var 4 klasser till. Så två år gick vi i småskolan och den första jag gick i den var i det gamla, äldsta huset där hade även min kusin gått i skola och han är nu 82 år och bor i Norrköping, så den har gamla traditioner. Den fick bli allt i allo sedan, den var bibliotek på sista tiden och den var skolkök och allt möjligt. Där vid väggen står vi uppradade. Det är många utav mina skolkamrater som är borta men många lever ju ännu fortfarande och är på andra platser. Några få finns kvar här i Oxelösund.

O:

Vad hette lärarinnan då?

SA:

Lärarinnan hon hette Olander. Och jag har hållit på och forskat mycket i det där om hon verkligen, hon hette Valborg Olander, om hon var denna god vän till Selma Lagerlöv, hon hade en väninna som skötte om sig och som var hennes allt i allo och det lär sägas att det var denna Valborg Olander. Hon var ganska ung, hon var väl inte mer än 18 år vill jag minnas. Men på kortet är hon klädd i långa kjolar och uppsatt hår, och vi fick göra nästan vad vi ville med henne. Vi fick kamma håret på henne och hon lekte som barn med oss. Det var en underbar, liten rar lärarinna, det var inga problem med någonting. Hon hade god tumme med barnen, även de s k svårbehandlade pojkarna, dem tog hon med gott humör.


Jag vet aldrig att det var något problem där för att hon tog det så glatt, det gjorde väl mycket till att uppfostran blev bra också. Men det var ju flera som gick i skolan, för i den andra ingången, det var en s k storskola. De som hade gått ut de två första klasserna fick börja i första klass i storskolan, andra, tredje och fjärde sedan. Där hade jag också gått i skolan. Jag tror jag nästan har gått över huvud taget i rätt så många salar för vi fick byta oupphörligt. Även i den här skolan som de nu har kvar här. Det påstås att den är bygd 1909, men det är fel. 1905 är den bygd för den fanns redan när jag skrev, så det var felskrivet i tidningen. Det påpekade jag för dem också. Där gick jag i två olika klasser. Varför de bytte så det vet man inte. Sista klasserna hade vi i alla fall i det huset, B-skolan kallades det väl, kyrkosalen. Vi gick inte i den salen för den hade pastor Axelsson för stora pojkar. De hade verkligen då börjat på och sortera ut pojkar och flickor i olika klasser, det var något ovanligt då men våran det var en samskola där lärarinnan hette Elin Berg. Och vi hade samläsning med både tredje- och fjärde- klassare. Det var ett mycket svårt problem för henne ska jag tala om, och en stor, dåvarande kommunalrummet som blev sedan. Där hade vi gått de sista åren i skola. O:

Och vad hände sedan efter skolan?

S A:

Ja, jag slutade skolan 1914 och då kom jag till Norrköping vill jag minnas. Det blev obligatoriskt med sk fortsättningsskola som många utav mina kamrater, nästan de flesta, gick men det var inget tvång, det var frivilligt på den tiden att gå i denna fortsättningsskola. Men eftersom jag var i Norrköping och de skrev att det gick en epidemi här nere som tog väldigt många barn som dog i denna epidemi så tyckte de att jag skulle stanna i Norrköping och det gjorde jag. Jag stannade där ända tills det var dags att börja gå i läsning, 1916 gick jag och läste och konfirmerades. Vi fick då resa in till Nyköping eftersom det inte var någon kyrka här utan vi fick konfirmeras och jag vet att det var ett genombrott också det där året så mycket visste dom. Vi fick ju åka två gånger, första gången var det s k förhör och den andra gången var det nattvard. Och det var mycket diskussion om det skulle vara svarta eller vita klänningar. Och en del fick lov om de hade råd att sätta upp med dubbletter, så förstås dagen hade de svarta klänningar och på andra dagen vita. Men jag hade en vit klänning på mig båda dagarna det minns jag. Men det är klart det där kom bort sedan, det vet jag. Men något konfirmationskort blev inte taget för att det ösregnade när vi åkte hem och fotografen han skulle naturligtvis fotografera ute, så vi fick gå hem utan kort, annars var det obligatoriskt med ett konfirmationskort och det skulle ju ha varit väldigt intressant och haft alla sina konfirmationskamrater och sett på i denna dag.

O:

Ja, och efter konfirmationen skulle du väl ut och arbeta och jag skulle vilja fråga dig vad ni ungdomar gjorde t ex på fritiden då ni var i åldern 17-19 år. Var höll ni till då, var ni i parken eller åkte ni till Nyköping eller så, ni roade er väl någon gång. Det skulle vara intressant att höra.

S A:

Ja, det var inte något problem med hur man skulle fördriva fritiden, jag skulle säga att vi ungdomar vi hade över huvud taget inte något problem. Vi fick inte ha något problem helt enkelt på fritiden. Vi fick ta den som den kom. Under de


sista skolåren på vintern, vill jag minnas, vi hade den fantastiska skolbacke, skolbacken heter det helt enkelt nuvarande Malmgatan som går ner emellan Folkets Hus och Domus. Där låg på den ena sidan ett skolhus A och på den andra sidan ett skolhus B. Den där backen, alla Oxelösunds ungdomar så drog dom sig dit om kvällarna när det var så att man kunde åka kälke. Och där åkte dom kälke och trängdes. Dom kom släpandes med stora dragkälkar som dom drog ihop sig och som stora klasar hängde på de där dragkälkarna. Men de som kom med fina kälkar, sådana där bobslejs som var någonting alldeles nytt, det var Thams barn som hade dem och dominerade. Sedan började pojkarna att apa efter och göra sådana där bobslejs även bland arbetarbarnen. Så där höll vi till på vintern. Och det var ju ett helt annat, kan jag säga klimatförhållanden. Vi hade på den tiden s k barvinter, som inte vi har nu. Då började det bli vinter och kallt redan i oktober månad, november och december då frös det till ute på Oxelöviken och även här inne i Badhusviken och däromkring, men vi bodde ju där nere då. Då åkte man skridskor, varenda unge hade ju skridskor men det var inte sådana där fina med känger på som de har nu, utan vi hade andra med krokar och remmar en över tårna och en över vristen. Där åkte vi skridskor om kvällarna, eftermiddagarna. Och var det så att det var blåsväder då hade pojkarna riggat upp issegel. Man hade en stång, man kunde stå en tre, fyra stycken och hålla i den där stången och det bar iväg med ett enda huj utanför skäret och ända långt ut åt Ålö. Och jag vet särskilt ett minne jag har. Vi åkte skridskor långt ut till Ålö och fick vara med om notdragning ute vid Ålöfjärden. Och det där tyckte vi var väldigt roligt. De fick massor med strömming och då sa dom: ”flickor vill ni ha strömming?” –” Ja, men vi har ju inget att ta det i”. Vi fick ta av oss våra förkläden som vi hade under kapporna och de öste dem fulla med strömming, och vi fick göra ett knyte och ha emellan oss då vi åkte hem. Och det sa de inte nej om, vi delade ut strömming till alla som ville ha. Och en gång då hade vi åkt så långt ut som tull Kölshalsen, hette det. Där var en bro emellan Kölshalsen och fastlandet. Där satt vi och pratade och dinglade och skulle vila fötterna förstås, ända tills det blev alldeles nermörkt. Men då blev våra föräldrar väldigt rädda för att sjön gick öppen utanför Kölshalsen. Så nära ut var vi då. Och vi var ju trötta och orkade knappast inte hem. Pojkarna fick dra oss faktiskt hem, så när vi kom till Aludden, där fick vi lov att gå upp. Då hade våra föräldrar varit ute och letat efter oss, tråkigt nog. Men har man roligt så har man och då glömmer man både tid och plats. Så inte var det några problem att roa sig. Sedan när man växte till och blev lite större så blev det ju att lära sig dansa och vi kom till parken. Och där var min far parkföreståndare och jag hade ju förmånen och få gå in gratis där och där dansade man. Men det är ett problem eller jag säger en sak som jag kan återkomma till en annan gång i och med Folkets Parkrörelsen för där var min far i många år parkföreståndare och det finns mycket roligt och mycket intressant att tala om under alla dessa år som jag var med där. Ända fram till 1919 tror jag han var där. Så där höll vi ju till väldigt mycket och dansade och hade roligt. Jo, jag vet vi hade ju också tillgång till båtar och man hängde ju med, de hade ju inte några fina båtar en del fick ro. Vi hade en liten roddbåt. Man kunde ju ge sig till att ro ganska så långt bort också, över till andra sidan ut. Och man gick och badade.


O:

Signe, kommer du ihåg från parktiden en blåsorkester som hette Viljan, har du något minne av den?

S A:

Jaha då det har jag och det kan jag ju tala om i ett annat sammanhang för det hade vi mycket intressant och roligt. Det var oxelösundare som bildade den och den var även som dansmusik i parken och på andra ställen uppe i lokalen. Lokalen ja som vi sa, det var gamla föreningslokalen. Där fick vi dansa på vintrarna.

O:

Ja, nu har vi ju hört Signe berätta om sin tid som flicka i Oxelösund, om skolan och uppväxttiden efter konfirmationen och vad ungdomarna hade för sig på sin fritid osv. Så blir du lite äldre och så går plötsligt en sjöman iland i Oxelösund och så är ungdomstiden förbi. Ska du berätta lite om när du träffade Martin och när du blev hans fru.

S A:

Ja, efter min ungdomstid så kom ju sedan ut och jag skulle lära mig ett yrke. Och jag kom till Nyköping. Men det var inte min första prövotid. Jag skulle ut som andra och tjäna lite pengar för det behövde man ju, men jag kom till ett ställe där jag bara var i två dagar, tråkigt nog men det gick inte helt enkelt inte för inga andra har kunna varit där längre heller. Så min far sa att så där gräsligt behöver du inte ha det. Och vem det var hos och hur det var det är ett annat problem. Men jag ville lära mig ett yrke och då kom jag till och komma till min kusin, han var i Nyköping och han var gift med en dotter till fru Hedvig Sandberg som hade modeaffär och hon sa det, jag tycket att du ska be mamma att du får lära dig till modist, och det gjorde jag. Jag var där de åren så jag lärde mig till modist, men det blev aldrig att utveckla det där något längre utan jag var på ett ställe till. Men sedan kom jag att bli hemma för min mamma behövde mig, hon orkade inte och de tyckte att det var lika bra att jag fick bli hemma, nog räckte det väl till även åt oss, åt mig också.

O:

Och så småningom blev du gift med Martin och han blev ju ganska tidigt engagerad på den kommunala sidan här i Oxelösund och även fackligt. Jag skulle vilja fråga dig, hur var det att vara maka till en man som var så väldigt upptagen? Du fick väl också kontakt med allmänheten som ringde ibland och pratade om saker och ting när Martin inte var hemma. Vill du berätta lite om det.

S A:

Ja, så kom då Martin in i mitt liv och det var redan på 20-talet. Han hade ju varit till sjöss, och han gick här nere i Oxelösund och väntade på hyra och vi råkade komma in på Nyköpings marknad samtidigt och skulle hem ifrån marknaden. Men det gick ingen buss den natten, den var inställd eller det gick helt enkelt ingen buss klockan 11, utan vi fick gå ner till stationen och det lät som det inte skulle komma något tåg heller. Men hur det var så kom det ett gammalt skrangligt, det var väl ett godståg med en skranglig kupé efter och där fick man stuva in sig alla som stod och väntade på att komma till Oxelösund. Det kommer jag väldigt väl ihåg, jag kom att få sitta bredvid honom. Men då utvecklade sig att vi hade sett varandra tidigare, långt tidigare när han var vid flottan och de låg här nere i Oxelösund en varm sommardag. På så vis kom vi att utväxlas och han kom ut på sjön då. Men sedan, ja det dröjde ganska länge innan vi gifte oss får


jag lov att säga och det berodde på en sak, min mamma var klen och det behövdes någon i hemmet och jag lovade min far faktiskt att jag skulle vara kvar och sköta hemmet åt dom till han skulle bli pensionerad för jag tyckte att det skulle vara ganska hårt att lämna dom. Han skulle få handla och allt och laga mat på denna tid, de hade det ju inte så lätt vid hamnen på den tiden. Och det löftet det höll jag så det blev inget gifta av förrän 1936, -35 var det. Ja, han kom in, vi var i ungdomsklubben tillsammans på den tiden. Martin började få uppdrag här, han var ju intresserad av det kommunala och även det fackliga i Oxelösund, mest inom det kommunala började han. Och det var en mycket intressant tid för det var mycket att göra inom Oxelösund då. Han var ju ute om kvällarna och jag fick sitta mycket ensam, men jag hade inga problem med det för att jag satt om kvällarna och lyssnade på radion och jag satt vid symaskin och sydde för jag var mycket intresserad av att sy. Och det att jämt och ständigt höra på program det var mycket intressant får jag lov att säga på den tiden, 40-talet att höra om kvällarna så inte tyckte jag att det var tråkigt att vara ensam, för han kom ju hem i alla fall någon gång. Sen när det utvecklade sig så fick jag ju vara med ganska mycket ute på konferenser och kongresser och ute på möten och resor och middagar och allt möjligt sådant, och man dansade och hade roligt så det tycker jag var en trevlig tid egentligen. Men själv började det bli en ansats att vilja vara med ute. Jag var redan 1936 på Gripsholms folkhögskola. Det var Konsum, för jag har varit mycket aktiv i Konsums studiecirklar, och vi fick komma ut då, vi var 4 stycken tror jag, på en sån där kurs, gilleskurs. De skulle börja på och bilda kvinnogillen i Sverige och det var en, hon var ordförande i Gillesförbundet, hon hette Agnes Jonsson och hon hade en manlig med sig, han hette Andersson jag kommer inte ihåg vad han hette i förnamn. De var mycket aktiva inom kooperationen. Men det blev inget av med någon kooperativ verksamhet här nere, alltså kvinnlig förrän på 40-talet, då togs den där frågan upp igen. Då var jag på Grimslövs folkhögskola, då var det redan bildat ett kvinnogille här i Oxelösund och på Grimslövs folkhögskola utvecklade vi en serie olika ämnen och jag var väldigt intresserad. Jag hade hållit på och läst organisationskunskap och mötesteknik och där fick dom dela upp sig i olika grupper, sektioner hette det. Vi var ganska många på skolan det var från hela Sverige så var husmödrar samlade. Och jag fick bli ledare för en av dom där och det gick så pass långt så en utav dom där som var uppifrån vår gård hon ville ha mig att resa omkring i Sverige och lada sådanadär möten i organisations- och mötesteknik. Så långt hade det gått, men det sa jag ifrån om att det är jag inte, det behärskar jag inte så jag har nog med om jag kan åta mig att göra någonting i Oxelösund. Och därutav så kom kvinnogillet till stånd och jag var dess första ordförande. Men det blev ju inte så långvarigt för min del för att jag blev sjuk och kunde inte fortsätta och hålla på med det. Men samtidigt under 40-talet hade jag ju även varit lite kommunalt intresserad, jag var med i skolstyrelsen och skolans barnkoloniverksamhet bildade ju vi. Och i hälsovårdsnämnden var jag med flera år. Men jag var inte med i kvinnoklubben utan det var ifrån kommunens sida jag var vald. Varför, det frågade de mig många gånger med det svarade jag dem aldrig på för jag tyckte det kvittade var jag står någonstans jag presenterar ju i alla fall den kvinnliga delen i samhället, svarade jag.


O:

Till sist Signe, hur var det att vara telefonsekreterare åt Martin för det förstår jag att du var.

S A:

Ja det var ett problem många gånger. Jag var ju tvungen att bli informerad utav honom i en del saker som var på gång om jag så säger, så att jag skulle kunna svara dom som ringde. Och det var att ha ett notesblock till reds och titta på om den eller den skulle ringa angående tider och sammanträden och möten och allt möjligt sådant fick jag ju svara för. Den där frågan om att sätta igång järnverket där nere, när han hade…… / bandet slut/.

Intervju_med_Martin_Andersson_70_aar_och_Signe_Andersson_73_aar  

Martin Andersson höll tal vid invigningen av Folkets Hus den 9 december 1956. Den 6/11 1974 Vi ber nu Martin berätta hur han kom till Oxelös...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you