Intervju_med_Lots_K.G_Sundstroem

Page 1

Intervju med Lots K.G. Sundström 1950 Sveriges Radios intervju med f d mästerlotsen G. Sundström. Intervjuare: L Dansk. LD:

Det här samhället är väl egentligen ungefär lika gammalt som järnvägen här och hamnen. Den kom till på 1870-talet och här har jag en herre som är till och med äldre än både järnvägen och hamnen, nämligen numera pensionerade mästerlotsen Gunnar Sundström som såvitt jag vet är född 1870.

GS:

Jaa.

LD:

Hur var det här då, innan järnvägen kom fram. Vad bodde det för folk här då?

GS:

Här nere bodde bara lotsar och pensionerade lotsar.

LD:

Men lotsuppassningsstället fanns alltså redan på den tiden.

GS:

Ja, men lotsuppassningsstället var i gamla Oxelösund.

LD:

Och gamla Oxelösund det ligger väl någon kilometer ifrån det som sedan blev det egentliga samhället.

GS:

Ja, 2 km.

LD:

Jaha, och där hade ni rätt livlig trafik även på den tiden antar jag.

GS:

Ja, det var mycket inomskärs.

LD:

Tog kanalbåtarna också lots på den tiden?

GS:

Ja, det gjorde de allmänt.

LD:

Och så gick ni på Norrköping förstås och Nyköping.

GS:

Ja.

LD:

Hur många lotsar var ni här då? I slutet På 1800-talet.


GS:

Vi var 12.

LD:

Så det har ökat en hel del sedan dess.

GS:

Nej, sedan minska det så det blev bara 10, men nu har det ökat de senare åren. Sjöfarten har ökat mycket.

LD:

När järnvägen kom det var 1878 då blev det lite mera rusch här omedelbart kanske?

GS:

Ja det blev det.

LD:

Vad var det för folk som slog sig ner här då?

GS:

Det var en skräddare och en skomakare och så Blev det en skeppshandel. Grosshandlare Blom I Norrköping. Eljest var det mest arbetare, brädgårdsarbetare och hamnarbetare.

LD:

Byggde man hamnen efter sedan järnvägen var färdig?

GS:

Ja, de började samtidigt med den del utav hamnen, men den blev ju oduglig för det var för lite vatten där. Utan sedan fortsatte det längre och längre utåt till djupare vatten.

LD:

Blev det en malmhamn redan från början?

GS:

Nej, det var en brädgård och spannmålsmagasin. En mycket stor brädgård.

LD:

Man skeppade ingenting uppifrån land då över Oxelösund inte?

GS:

Nej, inte annat än spannmål och virke alltså.

LD:

När har samhället fått det utseende som det har nu? Har det skett så småningom eller har det blivit på det senare åren? Hur har det gått till?

GS:

Ja, det har utvidgats lite undan för undan. Jag kan inte säga precis något årtal.

LD:

Men det måste väl ha blivit väldiga förändringar sedan mästerlotsen var barn.


GS:

Ja det har det blivit, mycket.

LD:

Var det bättre att bo här förr än det är nu?

GS:

Det var det nog inte, man hade inga komunikationer. Skulle man till stan så var det antingen till gå eller åka med häst innan järnvägen kom ner. Eller också åka sjövägen. Och det fanns ingen handelsbod i hela här nere utan endast en i gamla Oxelösund. En mindre diversehandel.

LD:

Ja men nu finns det rätt gott om sådan saker. Kan man köpa allt man vill här i Oxelösund eller måste man in till Nyköping någon gång och handla?

GS:

Nja, det tror jag knappt behövs, jag tror det finns nästan allt möjligt.

LD:

Oxelösund har ju varit lite av varje under årens lopp, det har ju till ock med varit badort här. Hur kom det sig att man fick sådana tankar att man skulle anlägga en badort just här?

GS:

Det var egentligen trafikchef Murrey som styrde om det. Och så byggdes det ett badhotell i backen ovanför kallbadhuset där uppe. Där var det rätt många år.

LD:

Men nu är det väl inte någonting kvar av det?

GS:

Nej, det revs sedan.

LD:

Och nog badar man väl fortfarande, men det gör man väl ute i skärgården här?

GS:

Ja.

LD:

Ja det är ju en tjusig skärgård här utanför.

GS:

Ja, den är vidlyftig.

LD:

Är det besvärliga lotsleder här in?

GS:

Ja, det är ungefär som på andra håll. Det är ju rätt mycket grund som man måste ha reda på förstås, men när man blir van så går det.


LD:

Ja, men Hävringe ligger ju väldigt oskyddat egentligen. Svårt med bordningar och så vid dåligt väder.

GS:

Ja, men numer så har man ju så bra båtar så nu är det ingen konst.

LD:

Ja, nu har de visst fått en ny båt här i dagarna va?

GS:

Jag vet inte om de fått någon mer nu.

LD:

Jag hörde att det var någon som sa att de fått en ny båt som var mycket bra.

GS:

Ja, förra året fick de en ny båt, det var väl förra året. En mycket präktig järnbåt.

LD:

Ja det behövs väl därute.

GS:

Ja det fanns en förut, järnbåt, och så fyra något mindre träbåtar, motorbåtar förstås. Man behöver inte sitta och ro som man fick göra då, och segla inte.

LD:

Jag hörde just överlotsen sa att den här hamnen är isfri mest året runt.

GS:

Ja nästan. Om det blir lite is så snart som vinden blir nordlig eller nordost så sätter det ut så då blir det rent ända in i hamnen.

LD:

Har mästerlotsen varit med någon gång när det har varit islagt utanför Hävringe kanske rent av?

GS:

Jaa vars många gånger.

LD:

Har det verkligen varit det?

GS:

Jaadå.

LD:

Hur klarar man sig då?

GS:

Ja det var till att gå på isen förstås.

LD:

Och ta hästen kanske.

GS:

Jaa, vi hade vårat ombyte på Hävringe


med häst många gånger när det var is och vi kunde. I annat fall så var det till att lägga grejerna på en dragkälke och gå och dra eller åka skridskor om det var skridsko is. LD:

Nå vad säger mästerlotsen nu om att det här blir stad?

GS:

Jag tycker inte det är bra.

LD:

Varför det då?

GS:

Nej, vi får dyrare skatter. Och vi här nere i gamla Oxelösund får nog inga förmåner ännu på många år antar jag.

LD:

Nej det kan ju tänkas det att det är de som bor i municipalsamhället som har de största fördelarna av stadsbildningen medan dom som bor i de andra delarna av nya stan, inte omedelbart i varje fall, får någon känning av det.

GS:

Ja det är så. Men vi har mycket svårt med vatten där nere. Det finns ju några som har borrat efter vatten, men de kan få borra kanske ända upp till 100 meter så det blir ju väldigt dyrbart för en ensam att göra för där ligger ju stugorna var för sig. Men det finns ju de som kan få vatten på 20-30 meter också, men det går ändå till några tusen kronor. Konsum har nu borrat så de kan hålla hela gamla Oxelösund med vatten. Men det är saltblandat så det är inget gott vatten.

LD:

Hur mycket folk bor det i gamla Oxelösund?

GS:

Ja med omnejd så räknar de på att det skall vara omkring 200. Vi hade sammanträde på bygdegården och beslöt vi skulle lägga in ansökan om att få brevbäring ner. Och då räknade det upp att det skulle vara ungefär 200, men då var det några öar också.

LD:

Har ni någon postgång där nere nu då?

GS:

Jo det har vi nu. Det fick vi genom det.


Vi la in ansökan och det blev beviljat med detsamma. LD:

Ja men det går framåt där också då tydligen.

GS:

Ja det har det gjort. Men det är så otillgängliga på vägar. Vi har ju kostat på rätt mycket på vägarna där men der hjälper ju inte. Som de här badgästerna nu som har byggt längre ut på udden, de har ju ingen väg alls utan de får bara gå var de kan genom skogen.

LD:

Nå, vad säger mästerlotsen om de människor Som har flyttat in till Oxelösund under Årens lopp. Nu är det väl en 5000 personer Som bor där eller någonting sådant där.

GS:

Som folk i allmänhet.

LD:

Det går bra att komma överens.

GS:

Ja det har inte varit svårt att komma överens. Det är endast det att de kanske är lite oförskämda ibland när man kommer och de sitter och skjuter eller håller på och fiskar på vårat vatten har varit, eller är fortfarande förresten. Då har de lovat oss stryk och allt möjligt. Men det är inte så farligt bara man inte är rädd.

LD:

Nej det kanske inte blir någonting utav.

GS:

Jag kom en gång, då var det en som höll på och kasta med kastspö efter gäddor på Espskär som jag arrenderar och ni vet det var ju förbjudet. Men när han fick se mig komma så rodde han därifrån och rodde till en annan klabbe och där satt han och bara titta sig omkring. Och så när jag rodde därifrån så tänkte jag, det skall bli roligt och se om han kommer tillbaka igen så jag landa och gick upp och satte mig bakom en enbuske där och då var han redan på väg tillbaka.

GS:

Då satte han upp båten på ett litet grund som ligger alldeles vid stranden och så börja


han på och kasta. Då sa jag till honom, vad gör ni där, sa jag. Vet ni inte att det är förbjudet det här. Det bryr jag mig inte om jag ska ha matfisk, sa han. Ja det får ni ta var ni vill, sa jag, men inte här, och det är ju förbjudet att kasta. Ja om jag gjorde rätt skulle jag fara i land och klå er, sa han. Ja det kunde vara trevligt, då kunde man få lite tidsfördriv, sa jag. Men då när han hörde att jag inte var rädd, då vart han rädd själv så då for han. LD:

Ja sånt där blir det väl överallt, det är väl inte bara i Oxelösund.

GS:

Och likaså om de sitter på en klabbe och en av dem som arrenderar holmarna kom med en lots eller så. Då lova de dem stryk ibland eller så, men det blev aldrig nånting utav.

LD:

Neej. Och det är heller inget trassel med de sjömän som kommer iland från utlandet och alla möjliga håll. Det går lugnt tillväga?

GS:

Ja, jag tycker det är ovanligt lugnt för sjöfolk. Det ar då, under första världskriget, då var tyskarna svåra här. De ville gärna stjäla och sådär. Jag vet att i den här lotsplatsen gick de in mitt på förmiddagen i en källare och plockade bort så mycket sylt och saft och sådant där som fanns. Men det fick de väl reda på vad det var för en så det fick de betala för. Men det kom inte längre heller, skepparen la ut pengar för dem och så var det bra.

LD:

Det är väl rätt många lotsningar som mästerlotsen har gjort under årens lopp. Tusentals förstås.

GS:

Ja det är det nog, flera tusen. En tvåtrehundra om året.

LD:

I hur många år?

GS:

I 40 år. Nej i 38 år bara höll jag på.

LD:

Ja det blir åtskilliga det. Och det har gått bra hela tiden.


GS:

Jaa, jag har väl haft lite, jag har varit på grund en gång med en Grängesbergsbolagets båt. Hon låg mycket djupt, hon låg 28 fot. Och så gick vi på grund utanför Hävringe, mitt i farleden, på ett grund som ingen visste om.

GS:

Han blev lite läck, inte med det samma men sedan blev han läck undan för undan, men inte värre än han lossa en del här. Så gick han till Malmö och lossa resten och sen gick han till Narvik och lasta malm och så till Gotland. Där gick hon i docka som först.

LD:

Ja så farligt var det inte då?

GS:

Nej men han hade ju vattentankar eller barlasttankarna var tag på förstås, för han kunde ju inte…… ”Jag lotsade en skonare en gång i december månad. Den låg i Arköbukten och flaggade över två timmar innan det kom någon lots. Det blåste nästan orkan och han lovade av ner mot Hävringe där jag skulle lotsa in den där jag istället för den som hade tur då. När jag kom ombord då låg han så vattnet gick ända upp till masterna. Då frågade jag, vart ska ni hän? Jag ska till Norrköping idag, sa skepparn. Ja, kan vi komma in till Oxelösund, sa jag, så är det nog stort men det tror jag inte går med den här skutan, sa jag. Vill ni vi ska sätta mer segel, sa han. Nej kapten, sa jag, jag tror för min del att skutan har alldeles för mycket segel. Ja det har lotsen rätt i, sa styrman, det var en kusin till kapten. Men kapten var full. Jo vi ska sätta mera segel sa han. Var inte dum, sa jag, det går inte. Det är för mycket segel allaredan. Tror kapten hon vänder, frågade jag. Ja hon vänder som en båt. Men så blåste klyvarn och ett mellanslagssegel blåste ur likna, det blåste sönder. Och så fortsatte vi och kom in. Innanför Hävringe så skulle jag vända i god tid och hon kom ju inte alls upp mot vind förrän hon gick tillbaka igen. Då sa jag, nu ser kapten hur hon vänder, sa jag. Nu får ni göra som ni vill, antingen gå till sjöss igen sa jag, eller också om ni vill gå ner till Enskär. Där kan vi komma in till ankarsätt-


ning. Ja till sjöss ska jag inte, sa han utan då går vi och ankrar. Och så hade jag en special i fickan och jag visade honom vart vi skulle gå. Men då fick han se att det gick en farled därifrån och upp till Stendörren för inomskärsfarleden här. Så sa han, om vi kommer upp där istället och ankrar, det är bättre då kan vi få bogserbåt för där går ju farleden. Ja, sa jag, men vi kommer inte upp där för vinden kommer alltid emot där. Det går det är inte farligt sa kapten. Och han gav sig tusan på att vi skulle gå upp den där vägen. Ja, sa jag, jag skal göra vad jag kan, men kapten får skylla sig själv. GS:

Och vi gick bort där och vände vid ett berg där som hette Vålberget. Och hon vände bra för då var vi inne i smullare vatten. Men så skulle han sätta mera segel och då skulle vi lösa ut revena vid gaffelfocken, det var två rev i den. Och så skulle vi sträcka i vändningen. Nu var det ju surt och styvt allting, det var ju så trögt, vi hann inte sträcka den där förstås i vändningen. Så styrde han upp i vind för att de skulle hinna sträcka. Då sa jag åt honom att nu är det bäst att vi lägger i ankaret här för annars hinner vi inte få fart så vi vänder. – Joodå hon vänder. Lotsen tar roder, sa han. Neej, sa jag, vill kapten lägga iland sin skuta så var så god och gör det själv, sa jag. Jag gör det inte. Ja han tog rodret och så sa han: ”hur nära kan jag gå? – Ni kan gå så ni lägger sidan in till torra berget, sa jag, så tvärdjupt är det, sa jag. För det var det. Så när vi har gått en bit lagom från land så tyckte han, ska vi försöka nu? – Ja, försök. Sa jag, det bryr jag mig inte om jag har ju sagt hur långt ni får gå. Hon kom ju inte runt på villkor förstås, utan jag hade sagt till styrman förut att han skulle ha båda ankare klara. Så skulle han lägga i babords ankare först. Men då hade kättingen som ankaret hängde på, den hade fastnat emellan klyvarbomskajen och relingen så det fick han inte iväg, utan då gick han ut till andra sidan. Så jag sprang fram, för jag stod akter ut hos kapten. Jag sprang fram och röck till i kättingen så jag fick loss babords-


ankaret. Babordsankaret kom i före i alla fall. Men när vi hade 15 famnar ute då låg hon iland. Och där slog hon sönder och sjönk. Eljest har vi aldrig haft något bråk. Jag har aldrig fått något tjänstefel vill säga. LD:

Har det varit några andra äventyr eller många svåra situationer så där i oväder många gånger?

GS:

Ja det har det nog. Jag vet det hände en vinter jag vet inte riktigt när det var. Det var en ångbåt som hette ” Luleå ”. En Hamburgerbåt kom första resan lastad Med styckegods och skulle till Norrköping. Det blåste förfärligt hårt. Jag var inte på Hävringe men mina kamrater som var där de var på väg ut men de kunde inte hinna ut men kapten han hade ju gått många gånger förut så han skulle gå in genom hålet själv och få lotsen innanför räknade han på.

GS:

Men när de kom in och fick se att det började bryta på båda sidor om honom då var han rädd och skulle försöka svänga igen. Och då var han ju så långt in så det var omöjligt. Han kom på grund, på själva Hävringeudden sydöstra udden där gick han iland. Och där blev han ståendes. Lotsarna kom ut, de hade då en livbåt, han var 20 fot lång men det var koppartankar i honom så han var flott om han också blev full med vatten. Och fartyget satte sin livbåt i sjön och lotsarna tog fast också där och så kom det en brottsjö och fartygets livbåt den kan kantra. Och där var de 13 man tror jag det var i den. Och de kom i sjön allihop förstås. Men lotsarna fick upp dem allihop, en del tog de ombord och en del fick hänga kvar på den andra båten som var bandsatt så de kom in i lä och fick dem ombord och släppte iland dem. Det var mycket kallt och snö så när de kom upp till vaktstugan och började räkna så fattades det en man. Då gick de tillbaka och då hittade de honom i en snödriva, där låg han. Men de fick ju liv i dem allesammans och de blev krya. Och så for de ut igen, lotsarna för det var flera kvar på fartyget, det var kapten och styrman och någon mer vad det var


men de bara vinka att de skulle fara tillbaka. De skulle stanna ombord. Men lotsarna låg där i alla fall, flera timmar. Så till sist så rodde de iland, det började på att mojna lite så på morron sedan så tog de iland de andra också. Men då på natten när de låg där, kapten han band en enda vid en livboj och så en flaska konjak och kasta i sjön så den skulle driva ner till lotsarna där de låg. De låg bara en bit ifrån, så de fick till stärka sig med. GS:

När mästerlotsen var ute och seglade i unga år var ni med om något spännande då också?

GS:

Åja vars. Det får man ju vara med om.

LD:

Kommer ni ihåg något särskilt på rak arm?

GS:

Ja, jag kan tala om. Jag hade mönstrat ombord på en engelsk ångbåt i London den hette ”Magador”. Och vi gick ifrån, det var en s.k. vicklebåt så besättningen fick hålla sig med maten själv. Vi gick ifrån London och till Kristiania som det då hette och så därifrån gick vi till Crabury och så var det en annan liten plats vi skulle gå till. Och jag och så var det en som hette Andersson från Göteborg vi stod och styrde för de styrde inte med stim utan det var med handkraft.

GS:

Och så när vi kom in i en vik där så sa jag, vart ska det här ta vägen. Vi gick med halv fart, vi trodde att det möjligtvis skulle öppna sig något sätt så vi skulle fram, det var ju så mycket tvära berg där. Men det var det inte. Ett, tu tre så säger den där Kätte, han hade ingen lots utan det var en kände man. Lägg av ankaret, sa han. Då säger styrman, det var en Stockholmare, säger han: ”vi ska väl stoppa först”. Men han la i ankaret förstås och så satte vi stäven rätt in i ett magasin som stod ända ute på kanten på berget där. Nu var det så att…Då fick vi gå till Kristiansand i torrdocka där och den dockan ligger ute på en holme. Och då var det en dag det blåste väldigt hårt sydlig då kom det ut order till oss att vi skulle fara


i land och bärga engelska konsulns papper för det var eldsvåda i Kristiansand. Vi fick gå iland hela besättningen, det var bara ett par man kvar ombord. Det var 357 hus som brann upp på 11 timmar. Vattnet vart avstängt, de fick inget vatten så de kunde inte släcka. Och folket, överallt var det var några krogar och så där var de inne och tappade upp och skickade ut det på gatan bara. Folket låg fulla så man fick plocka undan dem först istället för att hjälpa till och släcka elden. Men hur det var, det var den fattiga stadsdelen som brann, bara trähus och så. Till sist så kom vi därifrån och ut till vår ångbåt igen och så fick vi ta in en last igen och så gick vi Louanne var det vi gick ja. Sen gick vi därifrån och till en plats som heter Boston i England. Och det var en kväll, jag hade rodret ifrån 10 till 12, då kommer kapten och så sa han: ”kom med in här ska du få se”, sa han. Och han visa mig specialen, nu har båsen, nu var det så att en utav redarna, det var en norsk sjökapten, han fick inte föra engelskt fartyg så länge han inte hade engelsk examen. Men han mönstra som båsen, och han tog befälet i alla fall över den andra rätta skepparen. Han sa: ”här säger du sa han, här ska vi gå nu, sa han och här går vi rätt över bankarna. ”Ja, jag ser det, där kan vi väl inte gå, sa jag. – ”Ja, vad ska vi göra, sa han, han har sagt att vi ska gå där”, sa han. Ja, vi gick där. Och när jag kom iland, eller kom in i skansen klockan 12 så bytte jag om kläder och tog på mig det bästa jag hade. Då frågade de vad jag menade om jag skulle gå iland. GS:

”Ja, vi får nog gå iland allihop”, sa jag för så och så är det. Jag talade om för dem hur det var. Vi var tre svenskar och så var det fyra engelsmän nere i skansen där. Och då börjar de på och göra likadant, klockan var inte ett. Då började de blåsa efter livräddningsbåt för det var en livräddningsstation strax innanför. Men det kom ingen förrän det blev dager på morgonen och då hade vattnet höjts, tidvattnet hade kommit så då låg vi flått, men låg till ankars. Och då fick de skepparn att skriva på.


Han var ju lite dum och mycket gammal var han också. Han skrev på så de hade rättighet att begära vad de ville och de hjälpte oss mitt i farvattnet. Och då kom lotsbåten också, så han kunde ju ha väntat till lotsen kom så hade det inte kostat något. Men han skrev under på det där, skepparen se. Och så kom vi in till Boston och nu var det så på de där vicklebåtarna att så snart man kom till engelsk hamn så skulle man mönstra av men de hade inga pengar, rederiet. De hade inga pengar att mönstra av oss med utan vi fick gå där. Och maskinisten han gick upp och fick tag i en advokat och han styrde om så att vi skulle bli avmönstrade. Men då sa han att det gör ingenting, sa han, för första veckan ni ligger här då får ni ligga här för bara vanlig betalning, men så andra veckan då får ni dubbel betalning och tredje veckan får ni tredubbel betalning, sa han. Sedan går det tillbaka igen till dubbel betalning och så enkel igen, sa han. Och så kommer det att gå fram och tillbaka så länge det, så vi tjäna mycket pengar på det där för vi hade ju 32,8 pennies i veckan, så vi tjäna mycket pengar på det där. Nåja, så skulle båten gå tillbaka till London och det var sjöförklaring i Boston och jag var med och vittna med där, men så sa de till oss däruppe när vi mönstra av att nu när ni kommer till London så ska ni gå och anmäla er på Taurell, det var ett mönstringskontor där, så har ni betalt för den dagen också, man hade 5 shilling om dagen då så länge som man vittnade se. Men nu kunde de inte få någon besättning att gå med båten bara för att han var läck. Och maskinisten han styrde om det där så de skulle ha 5 pund var för att gå. Det var 24 timmars gång från Boston till London. Det fick vi, för de fick ingen annan att gå med. Men maskinisten han täta båten för det var bara en bult som hade sprungit sönder och det där tog han en flaska och trädde igenom och sköt upp och så satte han en bult i snöret och hala upp och en skruv för så det vart tätt. När vi kom till London gick vi upp till Taurell med det samma på kvällen och anmälde oss. LD:

Vad gör mästerlotsen nu då, när ni har gått iland?


GS:

Nu. Ja sen kom jag hem och blev lots förstås.

LD:

Ja, men jag menar nu efter lotstiden.

GS:

Sedan jag slutat. Ja jag har hållit på och fiskat lite ibland. Det är allt vad man gör.

LD:

Det blir inga större resor nu inte?

GS:

Nej. Det enda jag har varit så var jag med bankdirektör Welander i Nyköping. Han hade en liten ångbåt och han ville jag skulle följa med som skeppare då, vi var ner till Borgholm. Det var det enda jag har varit borta. Men med motorbåt har jag ju gått utomkring. Bl.a. var jag med och invigde det här Älvsnabbsmonumentet. Då var vi med med frivilliga motorbåtsflottiljen. Där var jag alltid med då första åren men sen sluta jag för jag tyckte att jag började bli för gammal.

LD:

Men det tyckes inte vara något större fel på hälsan inte.

GS:

Neej, jag är inte dålig alls på något vis.


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.