Issuu on Google+

Torsdag 14 februari 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Christoph Altstaedt Solist: Nicolas Altstaedt, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Ludvig Norman Ouvertyr till William Shakespeares ”Antonius och Cleopatra”

ca 10 min

Peter Tjajkovskij Rokokovariationer

ca 20 min

Moderato assai quasi Andante – Thema: Moderato semplice Var. I: Tempo della Thema Var. II: Tempo della Thema Var. III: Andante sostenuto Var. IV: Andante grazioso Var. V: Allegro moderato Var. VI: Andante Var. VII e Coda: Allegro vivo

PAUS Robert Schumann Symfoni nr 4 d-moll

ca 30 min

Andante con moto – Allegro di molto Romanza: Andante Scherzo: Presto Largo – Finale: Allegro vivace

Stora torsdag, Klassisk torsdag


Christoph Altstaedt dirigent Christoph Altstaedt står ikväll framför HSO för tredje gången. Hans första framträdande i Helsingborg var i september 2010 (Dvořáks Symfoni nr 8 och Hummels Mässa i Essdur). Sedan hösten 2011 är Altstaedt chefdirigent för Tiroler Symphonieorchester Innsbruck. Han är dessutom kapellmästare vid Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf, där han bland annat dirigerat uppsättningar av Bizets Carmen, Puccinis La bohème och Mozarts Figaros bröllop. Under denna säsong gästar Altstaedt också bland annat Orchestre Philharmonique du Luxembourg, Trondheim Symfoniorkester och Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. Under tidigare säsonger har han bland annat dirigerat

Bamberger Symphoniker, Staatskapelle Weimar, Beethoven Orchester Bonn, Münchner Kammerorchester och Berliner Symphoniker. Christoph Altstaedt är född i Heidelberg och har studerat piano såväl i Hannover (för professor Karl-Heinz Kammerling) som i Detmold (Jean-Efflam Bavouzet). Efter pianostudierna vidtog dirigentstudier för professorerna Joachim Harder (vid Musikhochschule Detmold) och Hans-Dieter Baum (Hochschule für Musik Hanns Eisler Berlin), samt fortsatta studier för bland andra Peter Gülke och Jorma Panula.

Nicolas Altstaedt cello Kvällens cellosolist, trettioårige Nicolas Altstaedt – som för övrigt är yngre bror till kvällens dirigent – befinner sig av allt att döma i början av en mycket lovande solistkarriär. Efter en rad segrar i internationella cellotävlingar tilldelades han år 2010 det prestigefulla Credit Suisse Young Artist Award, vilket förutom en prissumma på lite över 500 000 svenska kronor innebar ett konsertframträdande med Wiener Philharmoniker (som dirigerades av Gustavo Dudamel) under Luzernfestivalen. Bland höjdpunkterna från gångna och kommande säsonger hittar man framträdanden med Wiener Symphoniker, Tjeckiska

filharmonin, Tapiola Sinfonietta, Camerata Bern, Orquesta Sinfónica Simón Bolivar, radioorkestrarna i Berlin, Stuttgart och Helsingfors, Melbourne Symphony Orchestra, Bamberger Symphoniker och de välrenommerade kammarorkestrarna i München, Stuttgart och Zürich. Bland de dirigenter han samarbetar med finner man namn som Vladimir Ashkenazy, Neeme Järvi, Sir Neville Mariner, Sir Andrew Davis och Sir Roger Norrington. Nicolas Altstaedt spelar på en cello byggd av Nicolas Lupot (Paris 1821), vilken ställs till hans förfogande av Deutsche Stiftung Musikleben.

Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se


Ludvig Norman (1831–85): Ouvertyr till William Shakespeares ”Antonius och Cleopatra” Under andra hälften av 1800-talet var Ludvig Norman en av svenskt musiklivs viktigaste gestalter. Som dirigent moderniserade han den svenska konsert- och operarepertoaren och lyfte bl. a. fram kollegan Franz Berwalds musik. Norman studerade vid konservatoriet i Leipzig och stannade där i fyra år. Så småningom blev han lärare vid Musikaliska Akademiens musikkonservatorium i Stockholm och hovkapellmästare vid Kungliga Teatern 1860. Han komponerade fyra symfonier, ett flertal kammarmusikverk, solosånger, pianomusik och dessutom mycket fin körmusik. Normans musik vittnar om ett gediget kunnande både när det gäller att skriva för orkester och att gestalta en helgjuten form. Ouvertyren komponerades 1881 till

den första svenska uppsättningen av Shakespeares drama Antonius och Cleopatra på Kungliga Teatern. Det är ingen programouvertyr men man kan urskilja olika stämningslägen som finns i dramat. Ouvertyren inleds med festlig durklang och schwungfulla punkterade rytmer, men signaler i horn och fagotter varnar försiktigt för ofärd innan stråkarna presenterar ett kärlekstema. Musiken växer och blir alltmer dramatisk. Ouvertyren speglar dramats konflikt mellan kärleken och den politiska verkligheten. Den som läst sin Shakespeare eller kan den romerska historien vet naturligtvis att det inte slutar lyckligt. Trots att den festliga inledningen återkommer mot slutet sjunker musiken till sist ner i ett svagt ackord.

Peter Tjajkovskij (1840–93) Rokokovariationer för cello och orkester opus 33 Rokokovariationerna beställdes av den tyske cellisten Wilhelm Fitzenhagen, som var solocellist i det Kejserliga ryska musiksällskapet, professor och kollega med Tjajkovskij vid konservatoriet i Moskva. Tjajkovskij fick instrumenttekniska råd av Fitzenhagen vid utformningen av solostämman och dedicerade variationerna till honom. Uruppförandet skedde i Moskva 1877 med beställaren som solist och Nikolai Rubinstein som dirigent. När Fitzenhagen spelade Rokokovariationerna utomlands märkte han att den tredje variationen som gick i moll alltid fick ett stormande bifall. Därför ändrade han självsvåldigt ordningsföljden och placerade i stället mollvariationen näst sist, före finalen. Han skrev också om solostämman och tog bort en variation. När partituret publicerades 1889 fick Tjajkovskij kännedom om Fitzenhagens tilltag och lär ha reagerat med orden: ”Åt hel-

vete med det! Låt det vara som det är!” Det dröjde ända tills 1941 innan originalversionen spelades vid en konsert i Moskva. I kväll får vi lyssna till Fitzenhagens version, vilken fortfarande är den som spelas oftast. Rokokovariationerna liksom orkesterverket Mozartiana visar på Tjajkovskijs stora kärlek till Mozart och om likheten i deras syn på musiken. I första hand skulle den glädja publiken med sin skönhet men också innehålla finesser som kunde tillfredsställa kännaren. Han skrev: "Mozart har öppnat den musikaliska skönhetens vida horisonter för mig. Dessa intryck från ungdomen är outplånliga. Jag blir yngre och friskare då jag hör hans musik och min kärlek till Mozart är så överväldigande att jag får tårar i ögonen bara av att tala om honom.”


Det är inte helt lätt att följa de olika temavariationerna eftersom Tjajkovskijs variationsteknik är mycket fri. Ibland följer han bara temats kontur, ibland skjuter han in solo- eller orkesterpassager mellan variationerna och många gånger känns temat som utgångspunkt för fri fantasi. Ändå följer här en kort sammanfattning av variationernas uppbyggnad: Kort introduktion och temat i solocellon. Variation 1 låter solocellon brodera ut temat med snabba toner.

Variation 2 inleds med brottstycken av temat i dubbelt tempo. Variation 3 förvandlar temat till en långsam och drömmande vals. Variation 4 återgår till inledningens tempo. Solisten bryter av med virtuosa passager. Variation 5 inleds med flöjtsolo. Även här får solisten tillfälle att briljera. Efter en lång solokadens kommer Variation 6 som är en mollvariation med pizzicatoackompanjemang. Variation 7 fungerar som en briljant avslutning.

Robert Schumann (1810–56): Symfoni nr 4 d-moll opus 120 Robert Schumann är unik bland de stora tonsättarna genom att han komponerade i en genre åt gången. Under 1830-talet komponerade han uteslutande pianomusik. 1840, året då han äntligen kunde gifta sig med Clara Wieck, skrev han de flesta av sina över 150 sånger. 1841 inspireras han till att skriva symfonier. Clara var förmodligen pådrivande. I sin dagbok skriver hon: ”Det skulle vara bäst om Robert skrev för orkester. Pianot räcker inte till för hans fantasi.” Schumann fick ytterligare en impuls till att komponera för orkester när han stötte på Franz Schuberts stora C-dursymfoni i en trave noter hemma hos Franz bror. Den hade aldrig spelats men Schumann såg till att den fick sitt uruppförande i Leipzig av Gewandhausorkestern under ledning av Felix Mendelssohn. Detta var en avgörande upplevelse och under fyra intensiva dagar i januari 1841 skrev Schumann ner sin första symfoni, den som brukar kallas Vårsymfonin. Samma år komponerade Schumann ännu en symfoni, i d-moll. Han presenterade den för Clara på hennes födelsedag i september. Men denna gång uteblev framgången.

Flera år senare återvände Schumann till sin d-mollsymfoni efter att ha skrivit ytterligare två symfonier. Symfonin reviderades inför ett framförande i Düsseldorf 1853. Inledningen av första satsen fick en ny utformning och finalen en nykomponerad öppning. Framför allt gjorde han orkestersatsen tätare genom att dubblera stämmorna. Schumanns instrumenteringskonst debatteras fortfarande och många dirigenter går in och ändrar i Schumanns partitur för att få en transparentare klangbild. Andra har försvarat Schumanns ovanliga orkestrering. Verket var från början tänkt som en symfonisk fantasi, vilket man kan spåra i den första satsens oregelbundna form. Vid en närmare granskning ser man också att introduktionen lämnar tematiskt material till samtliga satser. Schumann föreskriver att satserna ska spelas utan uppehåll. En idé som också finns hos Mendelssohns skotska symfoni, vilken komponerades samtidigt som Schumanns första version av d-mollsymfonin. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén


Schumanns fjärde symfoni