Issuu on Google+

Söndag 5 februari 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solister: Agneta Eichenholz, sopran Susanne Resmark, mezzo Niklas Björling Rygert, tenor Daniel Hällström, basbaryton Helsingborgs Konserthuskör Kormästare: Mats Paulson Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Paula af Malmborg Ward För att skälva, för blandad kör och orkester

ca 30 min

PAUS Ludwig van Beethoven Symfoni nr 9 d-moll

ca 70 min

Allegro ma non troppo, un poco maestoso Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto – Allegro ma non troppo – Allegro assai – Allegro assai vivace – Alla marcia – Andante maestoso – Allegro energico, sempre ben marcato – Allegro ma non tanto – Poco adagio – Prestissimo

Konserten spelas in av: Söndagsserien


Andrew Manze dirigent Innevarande säsong är Andrew Manzes sjätte som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Efter en framgångsrik internationell karriär som barockviolinist ägnar han sig idag helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CDskivor för skivbolag som Harmonia Mundi, Hyperion och BIS. Nu i samband med orkesterns 100-årsjubileum släpps en CDbox med Brahms samtliga symfonier på det tyska bolaget CPO. Andrew Manze är sedan ett år tillbaka As-

sociate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och gästar regelbundet Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra och Kungliga Filharmonikerna. Under förra säsongen debuterade Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. År 2011 tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.

Agneta Eichenholz sopran Den lyriska sopranen Agneta Eichenholz fick en rivstart på sin internationella karriär då hon sommaren 2007 med kort varsel hoppade in i sopranpartiet i Carl Orffs Carmina Burana vid Verbierfestivalen. Sedan dess har hon sjungit vid en rad ledande operahus såsom Frankfurtoperan, Komische Oper i

Berlin och Liceuoperan i Barcelona. Hennes hittills mest uppmärksammade debut var då hon våren 2009 gestaltade titelrollen i Alban Bergs Lulu på Covent Gardenoperan i London. DVD-utgåvan av denna omstridda uppsättning (Opus Arte, OA1034D) nominerades till en Grammy år 2010.

Susanne Resmark mezzo Ängelholmsfödda Susanne Resmark och hennes kraftfulla mezzoröst efterfrågas på operavärldens allra främsta scener. Hon har gjort roller vid La Scala, Metropolitan och San Francisco Opera. Hon är sedan många år knuten till Det Kongelige Teater i Köpenhamn, och på hennes rollista finner man

Wagnerrollerna Fricka (Rhenguldet och Valkyrian), Erda (Siegfried), Venus (Tannhäuser) och Brangäne (Tristan och Isolde). Under innevarande säsong gestaltar hon bland annat Amman i Richard Strauss Die Frau ohne Schatten, en föreställning som hade nypremiär så sent som i förrgår.


Niklas Björling Rygert tenor Kvällens tenorsolist blev internationellt uppmärksammad efter sin insats som Mime i Kungliga Operans uppsättning av Wagners Nibelungens ring. År 2009 gjorde han samma roll vid Palau de les Arts Reina Sofia i Valencia under Zubin Mehtas ledning, och i somras sjöng han ett av solopartierna i

Schönbergs Gurre-Lieder med Mehta och Israel Philharmonic Orchestra. Ända sedan sin examen vid Operahögskolan i Stockholm har Niklas Björling Rygert varit knuten till Kungliga Operan, där han på senare tid gjort rollen som Kaptenen i Alban Bergs Wozzek.

Daniel Hällström baryton Daniel Hällström utexaminerades från Operaakademien i Köpenhamn år 2004. Under säsongen 2007-08 tillhörde han den fasta ensemblen vid Oper Leipzig, och gjorde där roller som Belcore (Kärleksdrycken, Donizetti), Marcello (La Bohème, Puccini) och Figaro (Figaros bröllop, Mozart). Han har

även engagerats av Det Kongelige Teater, Malmö Opera, Den Jyske Opera och Det Ny Teater i Köpenhamn, där han spelade Gaston i teaterns uppsättning av Alan Menkens musikal Skönheten och odjuret. Dessutom är Daniel Hällström flitigt anlitad som konsertoch oratoriesångare.

Paula af Malmborg Ward (f.1962): För att skälva, för blandad kör och orkester (Efter texter ur diktsamlingar av Bob Hansson) Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att tiden går.

kant. Följaktligen känns även Magnus helt nära.

För hundra år sedan grundades Helsingborgs Symfoniorkester.

Sedan orkesterns födelse har ofattbart mycket hänt, men sekunderna tickar på oförtrutet, oberört.

Nu, hundra år efteråt ligger min egen Helsingborgsanknytning på skrivbordet framför mig: Aktiebrev n:o 376 uti Aktiebolaget Hälsingborgs Konserthus, daterat 1918 och underskrivet av bl.a. min farfarsfar rektor Magnus af Malmborg, ledamot i dåvarande konserthusstyrelsen. Jag träffade aldrig Magnus men handstilen är mycket lik min farfars och därför välbe-

Tiden går oavsett vad vi fyller den med. Komposition handlar precis som livet om att disponera tid, att förhålla sig till tid. Det är en utmaning som känns ny i varje enskilt projekt. I För att skälva ville jag att tidens flykt skulle vara hörbar. Som musik förstås men också som just tid.


Jag ville också blicka framåt med avstamp i det nutida Helsingborg, och fick poeten Bob Hanssons tillstånd att välja fritt bland hans samlade rader. Bob Hansson hejar på världen, han menar att vi ska säga vad vi menar och mena vad vi säger, han påtalar klarspråkssaknad och hävdar att för att skälva krävs det närhet.

Och från mitt ytterst amatörfilosofiska perspektiv, blickande ut över ett annat vatten tänker jag att hur statisk än själva tiden må vara, är det rätt fantastiskt att jag kan känna närhet till personer som levde för hundra år sen, genom det som förenar oss. Musiken som skälver genom tiden. Paula af Malmborg Ward, januari 2012

För att skälva

Texter ur diktsamlingar av Bob Hansson Ljusmoln. Gränser svepta. Så många som rör sig. Närmre. Rör sig. För att skälva krävs det närhet. vi kanske letar lite kanske hittar nåt liksom lite blygvink, människogrönska Det kommer att behövas om inte hav, så stränder mjuksandssångare. Någon borde hjälpa, säga segelbåt Heja världen! Klarspråkssaknad växt

efter växt sprödas inte bara utom oss. ekologin i att rikta expansionen också inåt. mena. musklerna kanske bara är en genväg för att plocka ut betydelserna göra dem sina, säga jag äger göra sitt bästa, behålla att ha är kanske att vända upp seglet åka båt genom grönt vatten säga vi rör oss. … det finns ett svängrum en oupptäckt kontinental närhet vi vet, inte sant, vi brukar ju påpeka det att allt som behövs är att då och då byta riktning, mumla hoppsan.

Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se


Ett annat av aktiebreven i Aktiebolaget Hälsingborgs Konserthus, med Magnus af Malmborgs underskrift längst ned i högra hörnet.


Ludwig van Beethoven (1770-1827): Symfoni nr 9 d-moll opus 125 Ända sedan han drygt tjugo år gammal kommit i kontakt med Friedrich Schillers An die Freude, hade Beethoven haft planer på att tonsätta denna populära dikt. De tidigaste konkreta spåren av den nionde symfonin går att hitta i hans skissböcker så tidigt som år 1811, och år 1817 beställde Londons Philharmonic Society inte mindre än två symfonier av kontinentens store mästare i genren. Emellertid skulle det huvudsakliga arbetet med symfonin inte äga rum förrän år 1823, och först någon gång vid den här smälte vad som faktiskt var två olika symfoniprojekt samman till ett enda.

ligen en av musikhistoriens mest välkända. Några vittnen har i och för sig hävdat att detta utspelades redan efter den andra satsen, men det gör knappast anekdoten mindre rörande. Efter att slutackordet klingat ut satt Beethoven kvar med ryggen mot publiken och blicken kvar i sitt partitur, omedveten om det stormande bifallet. Därför gick altsolisten fram och vände honom om, och när publiken insåg att skaparen av detta storslagna symfonibygge inte överhuvudtaget kunnat höra applåderna, exploderade åhörarnas hyllningar i närmast vulkanartade sympatiyttringar.

Efter fullbordandet av den gigantiska d-mollsymfonin i februari 1824 tillät sig Beethoven lite avkoppling, och kunde åter ses flanera längs Wiens gator. Eftersom Rossini vid den här tiden – till Beethovens förtret – var tonsättarnamnet på Wiensocietetens läppar, sonderade han terrängen i Berlin om ett eventuellt uruppförande av Missa Solemnis och den nya symfonin. Hans vänner och beundrare lyckades dock med ett välformulerat brev övertala honom att låta verken uruppföras i Wien, och den 7 maj 1824 uruppfördes såväl den nionde symfonin som mässans tre första satser.

I den första satsens inledning trollbinder Beethoven omedelbart sin publik. Igen. I sina tidigare verk i genren hade han ju gång på gång lyckats finna nya sätt att överraska och fånga sina lyssnare. Första symfonin som inleds i ”fel” tonart, Eroicans båda ”örfilar” i Ess-dur och femmans numera världsberömda ödesknackningar är kanske de tydligaste exemplen. Nian i sin tur inleds med ett svagt, stilla pulserande, liggande kvintintervall (AE). Stabilitet, men avsaknaden av en dureller mollters skapar samtidigt en magiskt obestämd, trevande atmosfär. Med fragment av det annalkande huvudtemat söker sig förstaviolinerna fram mot den våldsamma stegring som kulminerar i temats mäktiga presentation av en unison orkester.

Konserten ägde rum i Theater am Kärntnerthor, som låg där Hotell Sacher ligger idag, just bakom Staatsoper. Teaterns kapellmästare Michael Umlauf dirigerade, och den sedan länge fullständigt döve tonsättaren fungerade under uruppförandet av symfonin som ett slags extra dirigent. Före varje sats angav han tempot, och därefter takterade han musiken för en orkester han inte kunde höra. Historien om vad som utspelades i applådtacket efter uruppförandet är säker-

Efter den dramatiska förstasatsen följer så – för första och enda gången i Beethovens symfoniproduktion – scherzosatsen som sats nummer två. Omgående presenteras – med samma fallande d-molltreklang som inleder första satsens huvudtema – den lilla rytmiska figur som driver satsen framåt. Ömsom lekfullt och dansant, ömsom demoniskt och nä-


rapå maniskt. Triodelen erbjuder åhöraren avspänning innan huvuddelen repriseras. I den tredje satsen förflyttas vi till en helt annan värld. I allsköns ro flätar Beethoven här en rad sirliga variationer över ett underskönt, lyriskt huvudtema. (Temat är förresten inte helt olikt adagiosatsen i hans pianosonat i cmoll opus 13, Pathétiquesonaten.) I den sista variationen bryts den till synes oändligt rofyllda atmosfären ett par gånger av kraftfulla fanfarer. Så bryter finalen ut med ett brutalt dissonant ackord. I den stormiga öppningen citerar Beethoven de tre föregående satserna, och cello- och kontrabasgrupperna förkunnar i sina recitativ det budskap som barytonsolisten snart skall komma att klä i ord: ”Ack vänner,

ej dessa toner!” Så småningom tar de så – helt stilla och utan ackompanjemang – upp det så välkända D-durtemat, som får växa till en första kulmen innan barytonsolisten tar ton. Dessa första sjungna recitativrader är Beethovens egna ord. Just detta, att hitta en lämplig inledning till Schillers text, var något som han brottades länge med. Även senare i texten har Beethoven gjort en del egna tillägg, strykningar och omdispositioner i Schillers dikt, allt för att få detta sitt symfoniska testamente att förmedla just hans egen syn på glädjens förbrödrande kraft, och kärleken till skaparen som grunden till all glädje. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9 d-moll Text: Friedrich Schiller, Ludwig van Beethoven

(Baryton) O Freunde, nicht diese Töne! sondern lasst uns angenehmere anstimmen, und freudenvollere.

Ack vänner, ej dessa toner! utan låt oss uppstämma angenämare och glädjerikare.

Freude, schöner Götterfunken, Tochter aus Elisium! Wir betreten feuertrunken, Himmlische, dein Heiligthum!

Glädje, sköna gudagnista, dotter av Elysium! Eldbesjälade vi drista träda till ditt helga rum!

(Baryton, Kör) Deine Zauber binden wieder, was die Mode streng getheilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt.

Se, din trollkraft sammanlöder vad som åtskilt tiden ställt, alla mänskor bliva bröder, där du dina vingar fällt.

(Soli) Wem der grosse Wurf gelungen, eines Freundes Freund zu sein, wer ein holdes Weib errungen, mische seinen Jubel ein!

Den ett lyckokast har vunnit att en väns förtrogne bli, den en älsklig hustru funnit må sitt jubel stämma i.


(Soli, kör) Ja, wer auch nur eine Seele sein nennt auf dem Erdenrund! Und wer’s nie gekonnt, der stehle weinend sich aus diesem Bund.

Så ock den som vann en enda själsförvant på jorden rund. Den det ej förmått må vända gråtande från ditt förbund.

(Soli) Freude trinken alle Wesen an den Brüsten der Natur, alle Guten, alle Bösen folgen ihrer Rosenspur.

Glädje alla väsen njuta av naturens rika vår, goda liksom onda sluta till i dina rosenspår.

(Soli, kör) Küsse gab sie uns und Reben, einen Freund geprüft im Tod; Wollust ward dem Wurm gegeben, und der Cherub steht vor Gott!

Kyssar gav du, livets druva och en vän vid dödens bud. Vällust fick var mask förljuva och keruber prisa Gud.

(Tenor, manskör) Froh, wie seine Sonnen fliegen durch der Himmels prächt’gen Plan, laufet, Brüder, eure Bahn, freudig, wie ein Held zum Siegen!

Lätt som solars myller dansar över himlens vida plan, löpen, bröder, eder ban, glada som till segerkransar!

(Kör) Freude, schöner Götterfunken, Tochter aus Elisium! Wir betreten feuertrunken, Himmlische, dein Heiligthum! Deine Zauber binden wieder, was die Mode streng getheilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt.

Glädje, sköna gudagnista, dotter av Elysium! Eldbesjälade vi drista träda till ditt helga rum! Se, din trollkraft sammanlöder vad som åtskilt tiden ställt, alla mänskor bliva bröder, där du dina vingar fällt.

Seid umschlungen, Millionen! Diesen Kuss der ganzen Welt! Brüder! überm Sternenzelt muss ein lieber Vater wohnen.

Låt er famnas, myriader! Glädjens kyss åt världen all! Bröder, ovan stjärnors svall bor den kärleksfulle fader.

Ihr stürzt nieder, Millionen? Ahnest du den Schöpfer, Welt? Such’ in überm Sternenzelt! Ueber Sternen muss er Wohnen.

Ni er bugar, myriader? Anar ni en skaparhand? Söken ovan stjärnors brand, ovan stjärnor bor er fader.

(Soli, kör) Freude, Tochter aus Elisium! Deine Zauber binden wieder, etc.

Glädje, dotter av Elysium! Se, din trollkraft sammanlöder, etc.


Beethovens nia